2016.07.04

Luckan i frågan om Vidarkliniken:

å ena sidan kan vi säga att den antroposofiska vården är en helhet, och att välja och vraka och lägga åt sidan det som är för antroposofiskt eller för “icke-evidensbaserat”, och så vidare, skulle tillintetgöra hela saken. Man kan således inte, som så många anser, plocka bort de omdiskuterade preparaten och behålla “det som fungerar” (denna dimmiga källa av andlig visdom frikopplad från andligheten?), och ändå ha antroposofisk vård, typ Vidarkliniken fast utan “woo”. Vi talar om något som faktiskt har en mening. Preparaten, liksom allt annat, har en betydelse. Också det som är frånvarande. Jag behöver inte upprepa mig.

å andra sidan kan varken tingen (frånvaro av somliga, närvaro av andra), platsen, tiden eller de övriga omständigheterna någonsin förhindra praktiserad antroposofi. Det är fullt möjligt att tänka sig en antroposofisk läkare som arbetar helt utan tillgång till antroposofiska preparat, utan väggar som är målade i rätt färger, utan tillgång till eurytmister… och så vidare. Det är fullt möjligt att tänka sig en antroposofisk läkare som saknar alla dess tillgångar (eller irrationella fördärv, enligt ett mer skeptiskt synsätt) — och ändå utgår från antroposofi.

Det kan ju förefalla fullständigt paradoxalt och som om jag har tappat det (men det har jag inte).

Kruxet är just att hela debatten har förts som om det handlar om enskilda delar, än värre, om enskilda attribut — som preparaten eller konkreta terapier, eller tillräckligt många av dem i en samling (så att säga). Det är som att diskutera waldorfskolan utifrån färgen på klassrumsväggarna, ullvättarna eller eurytmin. Inget av det är oväsentligt (det är allt från jätteviktigt till, tja, tradition), men är inte kärnan i saken.

Den är beroende av idén, inte av tingen.

Det betyder inte att man kan välja och vraka utifrån egna premisser och ändå ha en antroposofisk klinik eller en waldorfskola (naturligtvis kan man alltid göra ett val, utifrån sitt eget omdöme, men inte att välja och vraka i den meningen människor önskar sig det). Det betyder bara att grunden för allt inte är de konkreta uttrycken, utan det som finns bakom: hur man ser på världen och människan, och hur man därför förhåller sig. Är de biodynamiska vinodlare som följer den biodynamiska traditionen för att få sätta rätt etikett på flaskan i verklig mening biodynamiker (Steiner säger nej)?

Det kommer an på den inre hållningen.

Du kan bygga upp en hel waldorfskola som i yttre avseende är en kopia av den ursprungliga waldorfskolan och som sammanfattar allt som passerar som waldorf om man gör en snabb googling i dag (bildsök på detta är en riktig kitschkavalkad), och ändå inte ha en waldorfskola, för en sådan är inte en fasad. Du kan å andra sidan — teoretiskt sett — stoppa in en lärare med en antroposofisk åskådning i vilken skola som helst och i princip få ett slags waldorfpedagogisk inriktning på det hela, inom vissa gränser kanske. Det krävs inte enbart de yttre förutsättningarna, utan i första hand de inre.

Det har förstås inte som följd att man kan ta bort allt synligt, konkret antroposofiskt (alternativmedicinskt) som stör den evidensbaserade synen och ha något slags “sekulär” Vidarklinik, frikopplad från alla andliga idéer och därmed också en som kan skilja sig från till exempel metoder och medel som bygger på dessa grunder. Tvärtom, allting hänger ihop. Jag tror Steiner säger någonstans att prästen ska vara ett slags läkare, medan läkaren ska vara ett slags präst. (Eller är det pedagoger han talar om?) Det säger väl kanske något.

Och vad den kärnan än är — man kan onekligen tala om den på flera sätt — så är den helt frånvarande i debatten. Kanske av goda skäl, för kanske är den helt irrelevant i de sammanhang som hittills varit aktuella, men det uppstår ett slags fattigdom ur det. När jag härom dagen läste i en debattartikel hur en företrädare för Vidarkliniken framhävde att de minsann inte ryggar tillbaka för existentiella frågor tänkte jag: det är ju precis den diskussionen ni inte vill ha! Den skulle, i sanning, riva upp ett och annat ur djupen — det tror jag.

Jag skulle vilja, och det är ju min personliga preferens och den är kanske unik, jag skulle vilja att antroposofer ville täppa till det där hålet i diskussionen. Eller kanske önskar jag snarare att de kunde det. Det är ett risktagande, för det är en betydligt större sak än avtal och regleringar och sådana konkreta frågor och enskildheter.

Men det är också så (och här kommer ingen att hålla med mig, och förmodligen inte att förstå vad jag vill säga) att enda gången något slags gnista och en potential för genialitet uppkommer är när antroposofi möter resten av världen. När den sitter i ett hörn, slickar sina sår och tröstar sig med sina likasinnade vänners uppskattning — då sker absolut ingenting. När den inte vågar något, är den utan mening. Det är kanske krockarna som borde räknas, inte de glada tillropen från frälsta.

Vad åstadkommer egentligen de antroposofiska institutionerna, förutom att utgöra födkrok för ibland tämligen svåranpassliga andliga sökare? Det är min hypotes att de inte är oskadliga, men det vet ni; det finns mängder av anledningar till det, som inte hör hit. Men jag tror att de skiljer antroposofin från världen, och sänder den ut i periferin i stället för till mitten, med tilltagande dysfunktionalitet som följd såväl hos institutionerna som sådana som hos individerna som befinner sig inom dem. De fossiliseras, dogmatiseras, isoleras. Dysfunktionaliteten varierar i art och grad, men den finns där. Lägg till offentliga inkomster och ett flegmatiskt och bekvämligt drag kommer in i bilden.

Vad som senare följer är en oförmåga — omvandlad i en ovilja, ja rentav en motvilja mot — att ha med den “vanliga” världen att göra, om den vanliga världen inte är undfallande. Den tolkas och omtolkas som illvillig, hatisk, fientlig. Runt sig samlar man hellre anhängare av vitt skilda sorter; alla som känner sig motarbetade av samhället blir allierade, och vips bjuder antroposofin på ett tak åt allehanda galenpannor, konspirationstroende, verklighetsfrämmande drömmare, “kritiska” tänkare som inte först har lärt sig tänka, skådare av både det ena och det andra, ett inte oansenligt antal hyperkänsliga damer, de allmänt naiva, svärmare och flummare, och så vidare. Och det vore lätt att beskriva anhängarskarorna i elaka stereotyper.

Det är väldigt många vars tänkande inte kännetecknas av någon anmärkningsvärd klarhet. I valet mellan Ahriman och Lucifer, tycks Lucifer locka mer. Och där har det gått fel. I stället för att gå in mot mitten — inte att bli som alla andra, men att befinna sig bland dem — väljer man den trygga enklaven i periferin. På ett sätt som i inget avseende främjar de existentiella frågorna eller kärnan i saken.

***

Jag ska för sakens skull kludda ned min spådom: om fem år, när den tillfälliga respiten för de antroposofiska preparaten går ut, kommer ett mindre antal att ha registrerats, resten inte. Huruvida detta verkligen kommer att hota Vidarklinikens verksamhet återstår förstås att se. Att Ursula Flatters var nöjd med beskedet om att inga undantag kommer att ges för antroposofiska preparat och att befintliga regler ska gälla också dem, förvånade mig lite. Det är trots allt regler som Vidarkliniken alldeles nyss ansåg omöjliga att uppfylla. Men kanske var beskedet ganska väntat. (Jag tror det.) Jag tror också att fler landsting kommer att ha ifrågasatt och kanske sagt upp sina avtal med kliniken. Ingen kommer att veta ett skvatt mer om antroposofi.