2016.07.20

Som av en händelse påmindes jag om ett citat av Hermann Poppelbaum. Jag vet inte om det är autentiskt, men det är hur som helst underhållande. Han lär ha sagt att

if one is to pursue a life in the promotion of anthroposophy it is necessary to develop an entirely new relationship to failure.

Förutom att det är roligt är det — som så många roligheter — inte utan ett korn av sanning.

Jag råkade över det ungefär samtidigt som jag uppdaterade mig om Vidarkliniken. Inte bara Ursula Flatters är nöjd med beslutet om de antroposofiska läkemedlen (jag nämnde det tidigare i ett inlägg), utan även Anders Kumlander:

Regeringsbeslutet som säger att särbehandlingen av antroposofiska läkemedel upphör efter en övergångsperiod på fem år är Anders Kumlander positiv till.
– Jag är oerhört glad och nöjd. Det var det bästa vi kunde önska oss, säger han.

Detta är det största mysteriet hittills i den långa sagan om de antroposofiska preparaten — mysterium, så tillvida vi inte antar att antroposoferna verkligen har skapat ett helt nytt förhållande till misslyckanden. Alternativet är att det i soppan blandats någon hemlig ingrediens som undflyr mig.

För vad har man kämpat för i flera år, om det man allra mest ville ha — det allra bästa man kunde önska sig — var den reglering som redan existerade? Den har ju ingen någonsin hindrat dem från att följa. Och hur var det egentligen med att det regelverket hotade Vidarklinikens blotta existens, eftersom samtliga preparat antingen inte kunde registreras enligt den ordningen eller att det skulle bli för dyrt att registrera varje preparat individuellt? Såvitt man kunde förstå, öskade sig Vidarkliniken andra förutsättningar än de befintliga. Det var liksom grunden för alltihop. Hur var det egentligen?

På ett mystiskt vis värmer det ändå mitt hjärta av sten och plåt att Ursula Flatters och Anders Kumlander och i stort sett samtliga motståndare och skeptiker (och dylika fiender av Vidarkliniken!) är eniga om att lösningen är bra. Det med några små invändningar förstås (några ansåg att omställningstiden var väl generös, en petitess alltså), men på det hela taget är alla nöjda — alla har fått vad de önskade sig av regleringen. Och hur ofta händer det, när man i utgångsläget önskar sig diametralt skilda saker!

(Är det inte fint ändå?)

Men det är klart att man funderar: behövdes verkligen alla dessa tjatiga rundor av debatt om alla hade samma, eller i alla fall ett likartat, mål? Vad kämpade Vidarkliniken egentligen för, när det nu visar sig att man är nöjd med det motståndarna tyckte var en rimlig lösning från början? Var det värt det?

Det går onekligen att spekulera i om inte den segdragna frågan om läkemedlen, och debatten om dem, har haft konsekvenser för synen på antroposofisk medicin, när nu flera landsting (av olika anledningar) ifrågasätter sina avtal med kliniken.

Besatt man inte ett orubbligt förtroende för politikernas förstånd och kunskaper, kunde man ju få för sig att de tidigare har haft dimmiga föreställningar om vad det är de har avtalat om. Att nyvaket drabbas av häpnad inför att Vidarkliniken inte bygger blott på konventionell medicin är nämligen rätt kuriöst.