Har växter själ? och andra frågor med anledning av Karin Pihls ledare i Expressen

Karin Pihl avslutar sin artikel med en appell om att inte köpa “äcklig” juice från Saltå Kvarn med att man då stöder “vaccinmotståndare som tror att växter har själ.” Det här är nästan en trickfråga — tror antroposofer verkligen att växter har en själ?

Nja. Den enskilda växten har det i alla fall inte. Den har sin fysiska kropp och sin eterkropp; eterkroppen är den kraft som, så att säga, håller livets spänst i levande organismer; utan eterkropp, vissnar växten och förmultnar, den blir ett med omgivningen. Detsamma gäller människor och djur; när eterkroppen — livskraften — avlägsnar sig, blir den fysiska kroppen ett lik, som bryts ned och uppgår i det materiellas kretslopp, den fysiska kroppen tappar sin avskildhet och blir ett med omgivningen, naturen. Nåväl, så långt: eterkroppen kan knappast betraktas som själ. Den befinner sig visserligen i ett slags aktivt förhållande till sin omvärld, i symbios med den, men de förmågor vi ser hos människor och djur förekommer inte hos växten såsom enskild organism. Till exempel har naturens rytmer, årstider och ljus, och andra förhållanden självklart betydelse för växtens livscykel, till skillnad från hur mineralernas tillvaro ser ut; det är eterkroppens verksamhet som visar sig. Men redan hos djuren finns något som inte finns hos växten: upplevelser av lust och olust, smärta, drifter och begär, och så vidare, precis som hos människan. Nu menar antroposofin att vi står på olika nivåer, och människan som individ befinner sig högre än djuret, enär vi också har ett Jag, medan djurets högsta väsensled är den så kallade astralkroppen. Vi kan alltså resonera på en högre nivå, vi kan utveckla moral och principer, och detta vårt Jag kan arbeta på de andra väsensleden och till slut ska en “ny” människa uppstå. (Inte i morgon. Dock. Men somliga, som antroposofer, har arbetat på denna människa, framtidens människa, ett bra tag redan. Kretiner, som VoFare och Karin Pihl, har längre väg att vandra. Ni förstår principen.) Detta finns varken hos djur eller växter. Djur kan känna, uppleva olust och så vidare, en grundläggande egenskap hos astralkroppen eller förnimmelsekroppen, men det kan inte växter. Den enskilda växten förnimmer inte smärta i sig självt då den skadas; det gör djuret.

Och eftersom växten, såsom enskild växt, varken har astralkropp eller ett Jag, kan man nog med rätta påstå att den saknar såväl själ som ande. Det är kanske lite grovhugget, men inte mer grovhugget än att påstå att antroposofi inbegriper en tro på att växter har själ.

Nu är det förstås alltid så att precis allt här i världen — och allt i den antroposofiska världen i synnerhet — kan kompliceras. Jag utgår dock från att följande inte är något Karin Pihl hade i tankarna, då hon formulerade påståendet om antroposofer och växternas själ. Den enskilda, fysiska växten inte genomträngs av en själ, såsom människan genomträngs av sina till den enskilda organismen tillhörande astralkroppar och individuella Jag här på jorden. Men, och här blir det riktigt esoteriskt, och jag vet inte om jag har kapaciteten att förklara det på ett begripligt sätt ur minnet och i mina egna ord (förlåt mig om jag misslyckas), men: det finns likväl ett slags kosmisk “växtsjäl”, eller egentligen såväl ett slags kosmisk astralkropp som ett slags Jag — för växtsläktet således, inte den enskilda växten. Denna kosmiska “växtsjäl” genomtränger inte växterna i deras fysiska existenser här på jorden, utan verkar från de högre andliga planen. Detta är tämligen intrikt att begripa, eftersom Steiner också säger att de andliga världarna är överallt omkring oss, och därtill att all materia är förtätad ande; vi får kanske, för detta syfte, nöja oss med att växternas kollektiva kosmiska “själ” står i ett annat slags förhållande till den enskilda växten än astralkroppen och Jaget står till den individuella människan.

Jag tror ändå att jag med viss säkerhet kan fastslå att det är galet att rakt upp och ned fastslå att antroposofer tror att växter har själ. I första hand för att de saknar astralkropp (och Jag), och det är grundläggande. Men i andra hand kanske för att den naiva associationen till ett sådant påstående vore att moroten tyst skriker “aj” när den blir uppäten; en förenklad uppfattning av en själ torde ändå vara att den kan uppleva, och det leder till en missiktad sentimentalitet. Det är förvisso hisnande sant att varje uppäten morot står i ett samband med kosmos och de osynliga sfärerna. Men moroten upplever inte, som enskild morot förnimmer den inget. Men — vad ska vi göra av detta? Är det per definition “fel” att tro att en växt är något mer än bara den där fysiska manifestationen som vi ser? Eftersom jag inte vet vad Karin Pihl menar, eller hur förankrat det är i antroposofiska föreställningar, vet jag inte heller vad jag ska argumentera mot eller för. Lika så bra.

***

Man kan förstås inte annat än medge att både biodynamiskt och ekologiskt — och anhängarna därav — omger sig med en inte alltid motiverad godhetsaura, och att antroposofer lider av ett med hänsyn till realiteterna kopiöst uppblåst världsräddarkomplex (jag vet inte om ens Karin Pihl riktigt har hajat omfattningen av det senare, faktiskt!).

Jag har ändå något emot en del av de argument som Karin Pihl använder. Somligt kan förstås inte ens betraktas som argument; huruvida juicerna är “äckliga” torde vara fråga om saml. Det blir i allmänhet lätt löjeväckande när folk påstår att biodynamiska produkter inte är bättre — smakar bättre, eller vad man nu vill — än lågbudgetalternativ. Ja, att de inte ens kan vara det (så det så! pga koskallar och nedgrävda horn, och sådan bullshit!). Det är så uppenbart en sanning med modifikation, eller rentav en osanning. Inte mycket till argument, hur som helst. Saltå Kvarn är lite väl mycket massproduktion och burkkonserver nu för tiden för att motivera priserna (dvs, kvaliteten är inte anmärkningsvärd), det kan jag hålla med om, men om man ser till biodynamiskt i övrigt finns det ofta goda (bokstavligt talat) anledningar att betala för det — och då inte för att man är “varumärkesfanatiker” som liksom “bratsen på gymnasiet” bryr sig om det symboliska. Det finns inga nämnvärda symboliska vinster med att köpa en påse biodynamiska morötter. Men nu hör jag ju inte, och har aldrig hört, till de “hipsters” och naiva miljöpartister som Karin Pihl skriver om. Man kan nog med fog misstänka att deras uppfattningar om saker och ting ibland är vaga, byggda på fördomar, och syftande till identitetsskapande via konsumtion.

Och så ett långtråkigt påpekande (för sjuttielfte gången). En premiss som Karin Pihls resonemang tycks bygga på är att Vidarkliniken skulle äga Saltå Kvarn. Hon skriver:

Få vet nog att Saltå Kvarn ägs av Vidarkliniken.

Och tur är väl det, tänker man, eftersom Saltå Kvarn inte ägs av Vidarkliniken. Jag förstår vad hon menar, så klart: folk vet inte så mycket om Saltå Kvarns koppling till antroposoferna. Men tyvärr är det ju tur att folk inte vet det hon “vet”, eftersom det inte stämmer.

Jag förstår inte om påståendet innehåller en förutsättning för slutsatserna eller om de osammanhängande resonemangen helt enkelt får mig att tro att det är det; vad vi har att göra med är kanske en samling blandade påståenden utan inbördes relation, och utan egentligen argumentation. Jag vet inte. Men hon påstår i alla fall felaktigt att Vidarkliniken äger Saltå Kvarn, och det verkar vara av något slags vikt. Men: Vidarstiftelsen, en stiftelse med antroposofiskt ändamål, är största ägaren i Saltå Kvarn, inte Vidarkliniken; genom att handla av Saltå Kvarn stöder man alltså Vidarstiftelsen. Vidarstiftelsen äger också, direkt och indirekt, fastigheter, bland dessa den där Vidarkliniken bedriver sin verksamhet. Vidarkliniken (sjukhusverksamheten, i stiftelseform: Stiftelsen Vidarkliniken) hyr av Vidarstiftelsen (eventuellt indirekt av något av Vidarstiftelsens bolag). Vidarkliniken äger alltså inte Saltå Kvarn, men samma ägare finns bakom Saltå Kvarn som bakom den fastighet som Vidarkliniken nyttjar — så vitt jag inte har missuppfattat saken. Det är förståeligt om kreti och pleti blandar ihop Vidarkliniken och Vidarstiftelsen, men en ledarartikel kunde göra sig bättre utan detta, även om ledartikeln inte heller annars är särskilt stringent argumenterad.

One thought on “Har växter själ? och andra frågor med anledning av Karin Pihls ledare i Expressen

Comments are closed.