2016.08.05

Det bär emot att försvara en illa skriven och illa argumenterad ledarartikel som innehåller sakfel, så det ska jag inte göra. Men det är något som irriterar: det gnisslande som uppstår bland ryggkliande, självbekräftande antroposofer och mer eller mindre lösa anhängare så snart det (för sjuttielfte gången) visar sig att de inte är föremål för omgivningens odelade beundran.

Det är som att det saknas förståelse för att ju mer man söker andras pengar och stöd, desto mer måste man tåla ifrågasättanden – och ogillanden. Att Saltå Kvarns och dess ägares integritet och motiv inte bör, inte ska, inte får efterfrågas är en sekteristisk attityd; en attityd som vidmakthålls i ett sådant hycklande och självgott klimat som jag tänker att Karin Pihl taffligt och trevande försökte formulera, även om hon vände sig åt ett annat håll. Hur dålig och kontraproduktiv hennes ledare än var, finns det ett frö av något befogat i den. Men det är kanske inte så mycket den hycklande varumärkeshipstern som är värd kritik i första hand, i alla fall inte med dåliga argument.

Men nog kan man ifrågasätta hyckleri. För att ta ett aktuellt exempel, kanske inte ett betydande eller viktigt exempel, men ändå ett mer dugligt: medan Saltå Kvarn i marknadsföringen går på om sin ambition att ”rädda Östersjön” släpper Frötallen AB via en avloppsanläggning i Ytterjärna ut orenat avloppsvatten i Östersjön, eftersom det ”naturliga” reningssystemet har varit bristfälligt och underdimensionerat i decennier, och pågår hittills utan konsekvenser. Orenat avlopp från Vidarkliniken, Kulturhuset, Örjanskolan och bostäder hamnar i havet. Förutom att delvis samma personer står bakom Frötallen, som äger och driver avloppsanläggningen, och Saltå Kvarn, finns självklart kopplingen till Saltå Kvarns ägare, Vidarstiftelsen, som direkt och indirekt genom dotterbolag äger fastigheter och verksamheter varifrån det orenade avloppsvattnet kommer – och dessutom: Vidarstiftelsen äger också Frötallen. Det formella ansvaret är en sak, men det etiska? Man kan inte sitta på höga moraliska hästar i vissa av de antroposofiska verksamheterna och sedan agera motstridigt i andra, mindre synliga verksamheter, inte när de är tätt sammanlänkade genom både de involverade människorna och ägarförhållandena.

Den som gav sig på att börja rota systematiskt och ingående i antroposofiska verksamheter skulle uppdaga ett helt avloppssystem (bildligt talat) igenslammat av dubbelmoral, korruption och kapsejsat högmod, misstänker jag. Det är synd, eftersom det skadar människor som inget gjort för att förtjäna det.

Så nog finns det en moraljuice med bismak, som jag inte tror att Karin Pihl kom på spåren. Men poängen är riktig: det är befogat att fråga om motiven hos en rörelse som inte är öppen och tillmötesgående om dem. Och i fråga om ekonomiska intressen med en bakomliggande ideologi måste det anses rimligt att ifrågasätta motiven och vilka syften som gagnas. Men i vanlig ordning har ”debatten” inte haft något klargörande över sig. ”Antroposoferna” påminner ibland lite väl mycket om de sparsamt utforskade livsformerna på världshavens djupaste bottnar.

Man kan, utan att rättfärdiga, förstå aversionen mot en gemenskap som uppträder överlägset och självgott, och som inte tycks hållas samman av något “vettigare” än en förkärlek för aparta ting som nedgrävda kohorn, ”giftfri” mat, präktiga yllekläder och barnsjukdomar. Det är närmast en naturlag att sådant är irriterande. Samtidigt är det ytligheter man fokuserar på – det är på sätt och vis en aversion sprungen ur förutfattade meningar som uppträder i ett kunskapsvakuum.

De inofficiella antroposofiska reaktionerna på Pihls text är de vanliga och tröttsamma, de omedelbara spasmerna som uppstår som något slags överkänslighetsreaktioner; det är alla andra det är fel på. Antingen håller man med antroposoferna. I brist på det, måste man beundra dem. I brist på det, medge att de vet bättre. Förmår man det inte, bör man ignorera dem. Visst försäkrar de alltid, precis som alla skulle göra, en öppenhet för intryck, för andra synpunkter; det är så det ska låta. I verkligheten är det ofta bara ord; det är som med läpparnas bekännelser till “värdegrunder” som inte har förankring i människors inre. Så det harvas på om hur folk inte förstår, är illvilliga, okunniga, dumma, fientliga, fördomsfulla. Ryggkliande och självbekräftelse följer, och bilden av omvärldens illvilja befästs. Man sluter sig inåt, med taggarna utåt.

Det är samma sak, jämt. Rörelsen är inte öppen mot omvärlden, bara för beundran. Inga vackra fraser ändrar på det, utan bara ett förändrat agerande, och det uppvisas (i ringa utsträckning) endast av enskilda antroposofer – kanske finns där en stor tystnad, mycket som förblivit outsagt, vad vet jag? Mönstret är det som jag tycker är tydligast: oförmågan att finna ett sätt att relatera till världen utanför kretsen av beundrare och ryggkliare. Det är en brist, en som jag tror kommer ur en sektmentalitet, och ett skiljande på vi och dem, gott och ont, vän och fiende – utan nyanser och vilja att bryta igenom.

Men de officiella reaktionerna är ändå rimligare att rikta in sig på. En av Karin Pihls poänger var svårigheten att informera sig om vad Saltå Kvarn står för. Saltå Kvarns svar är inte till någon hjälp. Mycket riktigt verkar Pihl inte ”insatt”, men antropsofiska beklaganden går som vanligt inte alls hand i hand med en ambition att förbättra de kunskaper man anser bristande. ”Hon har säkert aldrig varit i Järna”, påstås det. Jag är den sista att avråda någon från att besöka Ytterjärna. Det kan vara en sympatisk upplevelse, utan att för den skull vidga förståelsen nämnvärt. Det är, så att säga, antroposofins ytliga erbjudande igen – det som inbjuder till gemytlig konsumtion, men aldrig går in på de bakomliggande tankegångarna och motiven; om antroposofin finns inget att veta, och det är rörelsen nöjd med. Att sedan skylla på något slags ”rasism” är ungefär lika infantilt som Pihls utfall mot äcklig juice, men visar att antroposofer hänger med.

I en ledarartikel i LT försvaras antroposoferna mot angrepp. Man får intrycket att grunden till det hela är intolerans mot det som är annorlunda och det man inte förstår.  Skribentens perspektiv kännetecknas inte av något särskilt djup; det är de vanliga sakerna: det är väl inte så farligt om några antroposofer inte vaccinerar, det är väl inget ont i att avstå från halvfabrikat med tillsatser, osv. Som om biodynamiskt står mot halvfabrikat. Jag förstår inte sambandet mellan människors bortväljande av det senare och påstådd ”hetsjakt” på antroposofer. LT-skribenten tycker att ”acceptansen för det som avviker” är för låg när det kommer till antroposoferna, vilket på sätt och vis är sant, men samtidigt är kännedomen om antroposofi förfärligt låg. Ett antal antroposofiska epifenomen hamnar ständigt i centrum, vilket han själv visar gott exempel på – homeopatiska medel (fel, egentligen), att äta biodynamiska grönsaker, att inte vaccinera. Inget av det är antroposofi i sig – det är konsekvenser av den. Det är först frågan ”varför” som ger någon kunskap; det är först då man kommer in på det som skribenten framhåller: att antroposofer ”tänker i andra banor än de gängse”. Men om tankebanorna sägs (så klart) ingenting, så acceptansen som efterfrågas är blind.

(Mitt hyckleriexempel ovan har förstås inte heller något med antroposofi att göra, utan enbart med vanliga, mänskliga felsteg. “Gå ut i världen och släpp ut skit i haven, kära vänner!” är något Steiner aldrig sa, så vitt jag vet.)

Vad är vitsen egentligen? Att det är dåligt att fråga efter och ifrågasätta ett företags värderingar och motiv och ideologiska bakgrund – att detta till och med är fel när produkterna finns i nästan varenda livsmedelsbutik? Är det fel att fråga vilka som äger det, vilka som tjänar på det, och de vad vill? Om det inte är fel annars, varför vore det fel just då det handlar om antroposofer? Är det så, talar vi ju om en de låga förväntningarnas ”rasism”, för att spinna vidare på Saltå Kvarn-ledningens ”rasism”-kommentar. Eller handlar det bara om tonläget — som om alla andra alltid blev schysst, hänsynsfullt och balanserat behandlade?

***

Tillägg: normalt sett läses ju inte mina texter av så imponerande många människor, men den här texten fick en helt annan spridning än jag är van vid, och diskussionen gav vid handen att det kunde förstås som att jag menade att helt vanliga Saltå Kvarn-kunder är något slags sekterister. Självklart inte! Inte någon annan heller: det jag avsåg är givetvis ett sekteristiskt beteende i och nära omkring den antroposofiska rörelsen. Karin Pihls text är fortfarande en skittext, även om jag menar att hon har en poäng i att människor vet för lite om antroposofi (även hon själv, vilket hon ju bevisade!) och om Saltå Kvarn, som självklart måste tåla ifrågasättande. Överlag saknas öppenhet, och det är synd.