2016.08.14

Det biodynamiska har jag mindre problem med; det som verkligen stör mig är den monumentala ryggradslöshet, som tycks grassera i epidemisk form i antroposofiska sammanhang. Bojkotter har varit för andra, inte för mig; jag har varken varit övertygad eller principfast nog. Men nu börjar jag undra, och dessutom inställer sig frågan: saknar Saltå Kvarn ideal eller ljuger de om sina ideal? Det förödande är att jag svårligen kan komma fram till vilket av alternativen som vore värst.

Bilden av en orm som biter sig i svansen är fascinerande i esoterisk kontext, men för ett tag sedan såg jag en film på Youtube som visade en orm — en sjuk orm — som slukade sig själv; den förintade sig själv, från svansen framåt; det var inte bilden av ett nyskapande utan ett självutplånande. Det var inget ockult med det; det var i högsta grad verkligt, och i högsta grad perverst. Varför den bilden dyker upp i mitt huvud nu kanske jag inte kan förklara i ord, men det är likväl så.

Johan Ununger försöker i Södertäljes lokaltidning tillbakavisa den senaste tidens anklagelser mot Saltå Kvarn (vi behöver inte här diskutera hur berättigade de har varit; låt oss konstatera att det har varit en blandad kompott). Det är häpnadsväckande uttalanden, fega uttalanden. De är dessutom oförskämda; vore det inte för att människor hade trott på just biodynamiken, skulle Saltå Kvarns varumärke inte ens existera som paraply för menlösa burkkonserver i dag.

Jag ska dra ihop de mest relevanta uttalandena ur texten och citera dem.

Folk påstår saker om oss, och så får vi försöka försvara frågor som jag inte kan något om. Jag kan inte försvara […] biodynamisk odling för det är ingenting som Saltå kvarn jobbar med. […] Biodynamisk odling är inte något som vi driver framåt […]

Johan Ununger, upprepar flera gånger att biodynamisk odling inte är något som Saltå Kvarn “driver” (vad det nu ska betyda) och säger att den som vill veta något om det får kontakta Biodynamiska föreningen. Han påstår att de inte vet hur mycket biodynamiskt de köper in, och talar om “de bönderna” som om de vore något slags insignifikant liten grupp i företagets historia, om ens det. Som om det inte var nog påpekas att även Lantmännen köper in från biodynamiska odlare, så det är inget speciellt med Saltå Kvarn, inte alls. Förvisso har han nog rätt i det; det är inget speciellt med Saltå Kvarn. Bortsett från att ägaren är en antroposofisk stiftelse har man uppenbarligen inga som helst ideal kvar och inte heller någon särskild känsla för de biodynamiska jordbrukare, som till för bara några år sedan stod för allt spannmål Saltå Kvarn köpte in. Intressant är uppgiften om Lantmännen. Saltå Kvarns uppgivna anledning till att frångå den biodynamiska märkningen för några år sedan var att de biodynamiska odlarna inte kunde leverera tillräckligt. Nu kan de tydligen leverera så mycket att ett överskott hamnar hos Lantmännen.

Detta trots att den biodynamiskt odlade arealen har minskat. Det är nämligen en av de saker som Saltå Kvarns “kritiker” har missat: om någon har medverkat till att underminera biodynamiken i Sverige är det förmodligen Saltå Kvarn, som gjort ett mer effektivt jobb än Vetenskap och Folkbildning hade kunnat göra, om man så lagt manken till. Och det skulle jag ha sagt redan innan Johan Unungers senaste uttalanden! Låt oss gå tillbaka några få år.

Den senaste uppgiften jag har är några år gammal, men i ett nummer av Antroposofiska Sällskapets tidning från 2013 noteras att som en följd av att ”Saltå Kvarn har slutat att betala jordbrukarna ett tydligt merpris för specifika biodynamiska åtgärder” gick en del spannmålsodlare ifrån den biodynamiska metoden. Det var ungefär samtidigt som Saltå Kvarn övergav den biodynamiska märkningen (Demeter). Några leverantörer odlar fortfarande biodynamiskt, men utan avgörande ekonomiska incitament från Saltå Kvarns sida. För den som oroar sig för antroposofiskt världsherravälde kan anmärkas att det står allt skralare till med andra incitament, såsom antroposofisk övertygelse. Det gäller generellt: allt från biodynamik till waldorfpedagogik. Den kärna som en gång fanns, blir allt mindre synlig, allt mindre existerande.

Dessa val (samt aktiebolagsbildningen tidigare) har förstås gjort Saltå Kvarn till något annat än det var, när man var förankrad i antroposofi, när idén var viktigare än tillväxt. Det vore ju frestande (för en apologet?) att säga att antroposofer inte är fanatiker eller fundamentalister när omständigheterna kräver flexibilitet (det skulle låta sympatiskt), men vad jag i stället skönjer är snarare en djupgående och tilltagande likgiltighet inför ursprunget och idén än en omvandling utifrån dessa som förutsättningar. Detta är helt enkelt kännetecknande för delar av rörelsen i dag. Det blir allt enklare att vara opportunist. Det har alltid funnits en tendens att dölja det antroposofiska för att locka folk till rörelsens ”frukter”, men nu behöver man inte hindras av att den inre övertygelsen inte stämmer överens med de yttre tillkännagivandena. Man har inte någon förbundenhet med kärnan, och ingen övertygelse kvar.

Det är intressant att gå tillbaka ännu bara några få år, till en artikel som irriterade mig då, men som är avslöjande i efterhand. I Filter, år 2008, säger Anders Kumlander: ”På Saltå Kvarn mäter vi inte vår framgång i hur stor den ekonomiska vinsten är, utan i hur stor areal vi lyckas omvända till biodynamiskt jordbruk.” I samma artikel säger Johan Ununger att det biodynamiska inte är en tillgång ur marknadsföringssynpunkt: ”Hade Saltå Kvarn varit Coca-cola hade vi spolat kohornen för länge sedan.” Det handlar om att tro (och kärlek), menar han, inte om kohornens effekt (!). Det är anmärkningsvärt att Ununger gick in i ett företag som på den tiden var helt biodynamiskt utan att veta något om biodynamik — inte ens många år senare vet han något om biodynamik, om man ska tro dagens artikel.

Det är något av en ödets ironi hur det utvecklade sig därefter, för Kumlanders vision är bortblåst och i princip är man väl ett slags Coca-cola. Det fascinerande är att man 2008 kan ana trivialiseringen: att tala som om det faktiskt handlade om kohornen. Så snart man har framställt det så – som en enkel fråga, att spola eller inte spola kohornen – är det förmodligen enklare att skrida till verket. Det har redan slutat handla om något som är större än kohorn. Skillnaden mellan ekologiskt och biodynamiskt är inte längre en världsbild utan några banala ting – agrikulturell antroposofkitsch – utan mening. Man frågar sig vad – vilken utveckling – som gjort den ytligheten möjlig från första början. Något hände som fick följden att man gick från biodynamisk säd och bröd till importerade konserver. Men det är den inre utvecklingen som är intressantare än den yttre, som blott är symptom.

Att man nu helt förnekar biodynamiken är förmodligen följdriktigt, men fullständigt patologiskt. Och det spelar faktiskt ingen roll om man ljuger om biodynamiken eller om man är totalt tom och likgiltig. Det sistnämnda kan mycket väl vara sant — jag är benägen att tro det — och det är i så fall lika illa och lika ohederligt. Och eftersom Saltå Kvarn fortfarande ägs av en antroposofisk stiftelse (och det är varken en fördom eller “rasism” utan ett faktum) kvarstår den bojkottanledningen för dem som känner så. Så det gripande med charmoffensiven är väl kanske att den inte är ägnad att charma någon: varken dem som är för eller dem som är emot antroposofi. Men har man de likgiltiga som största kundgrupp är strategin kanske inte så bakvänd som jag tycker.

2 thoughts on “2016.08.14

Comments are closed.