Pastor Sigvard Svärd och Vidarkliniken

En del människor har en ganska bra karta, men hamnar ändå på underliga platser. Till exempel pingstpastor Sigvard Svärd, när han navigerar i antroposofin. Ursula Flatters och Anders Kumlander låtsas å andra sidan att de aldrig har sett kartan, vilket är mystiskt, eftersom det inte kan vara sant.

De menar också att de inte känner igen sig under Svärds rundtur. Och nog kan man hålla med om att färden gör en vimmelkantig, men det är inte som att han är ute och kör i helt fel stad. I alla fall några av sevärdheterna borde vara bekanta.

Jag kan förvisso inte riktigt räkna ut vad Svärd egentligen syftar på när han talar om ett ”slutligt fulltmedvetande [sic]” som människan ska nå ”i Saturnusregionen”, men så långt är det ju sant att människan, såsom antroposofin ser henne, genomgår en andlig utveckling mot ett högre medvetande. Framtidens mänsklighet kommer att bestå av dem som utvecklats i rätt riktning, resten av oss faller ifrån, så att säga, som djuren en gång gjorde. Huruvida det finns något ”slutligt” är oklart; det finns emellertid en punkt bortom vilken inte ens Steiner uttalar sig! Jag tror att han menar att bortom den punkten har vi inga koncept för att förstå vad som kommer att ske, inga begrepp för att beskriva det. Men jag har inte förstått det som en slutlig ankomst. Jorden självt kommer i framtiden att inkarnera i annan form; ”Jupiter” är nästa tillstånd, medan ”Saturnus” faktiskt ligger bakom oss.

Även om han visar upp antroposofin i en narrspegel, är den igenkänbar. Reinkarnationen och tanken att människan utvecklas och når högre medvetande är sådana grundbultar i antroposofin som jag betvivlar att Flatters och Kumlander misslyckas med att känna igen, även om Svärd tar en omväg tillbaka till Saturnus. Fel destination, men någonstans ska vi ju. Jag tror inte heller att de plötsligt kommit på att dessa tankar är nonsens – även om de i sin artikel öppnar för möjligheten. Det vore underligt, om än intressant. De är inte heller några särskilt anmärkningsvärda eller chockerande idér – så länge man inte kopplar dem till rasfrågan – så jag förstår inte fnoskigheten.

Trots de märkligheter som behäftar hans text, har Svärd en del att komma med, mer än Flatters och Kumlander. Av dem får man inte veta något om vad Steiner talade om, men väl att han höll en ”oändlig mängd föredrag”. En mild överdrift, för även om det var ett närmast övermänskligt antal, var det ändligt. Nog menar Steiner i princip att var och en i frihet kan forma sina egna omdömen och göra sina egna val – utan att nu komplicera den saken med karma eller andlig utveckling (faktorer som man egentligen borde komplicera saken med) – och det medför naturligtvis att man kan anamma eller avfärda det.

Men Flatters och Kumlanders formulering (”varje människa måste söka sin egen sanning”) andas något slags postmodernism eller New Age-flum som inte är Steiners. Jag misstänker att det de egentligen vill uttrycka är något mer mångfacetterat än det de faktiskt uttrycker; antroposofi, i sitt ideal, som metod snarare än dogma. Det är snarare Svärd, som när han talar om en tankens religion, snarare än trons, i alla fall i teorin kommer närmare. Det han säger speglar också rätt bra vad Steiner säger om mänsklighetens utveckling: människan har utvecklat förståndet och intellektet på bekostnad av förmågan att tro – för att inte tala om förmågan att oförmedlat uppleva de andliga världarna. Det är en hypotes han broderar ut med detaljer ur ockult skådande, men grundidén är inte alldeles oäven.

Jag måste medge att jag visserligen inte begriper vad Svärd menar med att ”Inget antroposofiskt har blivit till utan kosmiska krafter har ’tillsats’ [sic] genom meditation och besjälning.” I vissa av hans formuleringar svävar den lustiga föreställningen att ande är något som tillsätts, inte något som är, som finns i allt; materia som förtätad ande. Snarare är det väl så att genom kunskaper om de andliga krafterna kan man dra nytta av dem; det är som med naturlagarna, de finns där, och det gagnar oss att känna till dem. Tillvaron är således besjälad; man måste inte besjäla den, bara utveckla de organ som gör att man förnimma det andliga. Svärd får det att låta som trolleritrix, som kaniner man drar ur en hatt. Han skriver också att döda och levande kan befinna sig i kontakt med varandra, och det är riktigt. De döda – liksom den andliga ”värld” de befinner sig i – finns omkring oss hela tiden; de är i någon mening inte rumsligt separata. Det krävs visserligen vissa färdigheter hos de levande att varsebli de döda. Jag tror inte Flatters och Kumlander förpassar den idén till historien heller. För Steiner är den inte nonsens.

När Svärd nämner ”eteriska” föredrag menar han förmodligen ”esoteriska”, och han verkar ha missat att det pågick antroposofiska aktiviteter i Sverige decennier tidigare än han anger. Petitesser i sammanhanget, men värda att påpeka.

Nytt för mig är argumentet – från Vidarklinikens sida – att Steiner inte var någon Muhammed. Kanske ett argument man tror skulle falla platt utanför en (frikyrkligt) kristen miljö, men som kan passa i denna. Det stämmer så klart att Steiner inte var någon Muhammed, och nog är han angenämare som esoteriker och filosof än som religionsstiftare, men för många antroposofer är han ju ett slags Kristi efterföljare: den största människan som levt, efter Kristus inkarnation på jorden. Exempelvis Prokofieff, för att ta en antroposofisk dignitet, gör tämligen explicita antydningar om Steiners roll som en Kristus, en frälsare som offrar sig för mänskligheten – på samma sätt, genom att ge sin fysiska hälsa, sitt liv. Dessutom är han en profet: han är en föregångare, en invigd som ser det som resten av mänskligheten först i framtiden ska se.

Det hade varit roligare om Ursula Flatters skrev om anden i Vidarklinikens debattartikel, men man kan ju inte få allt här i världen – så då återstår väl Sigvard Svärd, och hans granne, vars ”översjäl” (högre jag?) fastnade på Vidarkliniken och krävde upprepade sjukhusvistelser.

(Jag skrev egentligen den här texten för tre veckor sedan. Jag tyckte att Sigvard Svärds text var ganska rolig. Innan jag — på grund av min olyckliga tendens att låta saker ligga — kom mig för att publicera den har det visat sig att Svärd har skrivit motreplik på Flatters och Kumlanders replik.)