2016.08.18 ii

Inte utan viss genans medger jag att det faller sig lättare för mig att peka ut det som irriterar mig än det som inte gör det. Att gilla något (om det inte handlar om självklarheter) är en svaghet som kan framkalla andras aversion, ilska och framför allt misstro på avsevärt mer nyckfulla vis. Man vill inte blotta strupen i närheten av oberäkneligheter. Sådant går som regel åt skogen.

Men ibland, i rättvisans namn, känns det som att man borde vända på saken. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om hur repetitivt meningslösa, intetsägande, innehållslösa och ängsliga Vidarklinikens och Ursula Flatters inlägg i debatterna är. Och jag har tänkt det många fler gånger än jag skrivit det, för man kan inte upprepa sig hur många gånger som helst utan att själv bli uttråkad, och andra tråkar man ut fortare än man tråkar ut sig själv.

Så man borde vända på det, för en gångs skull, för det verkar nästan som om ingenting Ursula Flatters gör – förutom att begå debattartiklar – är tråkigt. Jag har för mig att jag har rekommenderat bokkapitel och någon Youtube-video här för länge sedan (och långt innan dess säkert skrivit något svagsint, som förhoppningsvis bara återfinns i akashakrönikan) och hon är en av ett försvinnande fåtal som bidragit med något läsvärt till Vidarstiftelsens plattitydstinna livsstilsmagasin, så nu vill jag framhålla intervjun i senaste numret av Antroposofiska Sällskapets tidning. Den är rätt öppen och personlig och hon relaterar på ett sällsynt vis sitt liv till antroposofin, något som alltid är mycket intressantare att ta del av än det där vanliga intetsägande bluddret och tomma lovordandet från antroposofer, som aldrig ger en enda vink om vad poängen är. Jag ser fram emot del två.

Det är ju en del av min defekta tankeapparat att jag gillar saker jag inte håller med om. En typ av motsättning som inte passar in i den här världen, år 2016, har jag märkt. Hur som helst, den här intervjun är väl bortom den enkla motsättningen mellan ”rätt” och ”fel” och medhåll och avståndstagande (och alla andra markeringar vi ständigt måste göra), och jag har en viss sympati; det är som det är.

Det som suger med Ursula Flatters mer publika insatser i debatten är att man aldrig slipper tjatet om hur oinformerade, fördomsfulla och illasinnade andra är – men aldrig något av substans. Detta skulle inte vara hälften så frustrerande (på det sättet) om jag trodde att substansen inte fanns där, vilket är fallet med andra antroposofiska debattörer. Debatt är ju självklart debatt och det verkar närmast vara en naturlag att debatt är outhärdligt spånig. Men allting är ju inte, borde inte vara, debatt. Jag ska inte vara naiv; jag tror vi är fast i den galopperande idiotin, något som förmodligen tillfredställer såväl Vidarklinikens anhängarskaror som en del av dess motståndare. Det gör saken så enkel.

Hur som helst, intervjun är spännande läsning. Men detta låter också högst spännande:

Han [någon i Dornach, min anm] hade bland annat en torsdagkurs i människokunskap. När jag väl blir av med den här läkemedelsfrågan vill jag göra något sådant här i Järna. Det var så fantastiskt att verkligen få fördjupa sig människokunskapen och inte bara nöja sig med några scheman.

Nu ångrar jag att jag inte köpte den här handboken jag hittade på Myrorna härom veckan:

invisibility