2016.11.29

För att inte falla ur formen helt och för att ge uppmärksamhet åt något annat än min egen hundlösa misär: i Dagens Nyheter förra måndagen kunde man läsa en liten hyllning till tidskriften Balder. Jag har några reflektioner kring den.

Den första är mer än undran. Man får intrycket (av Maria Schottenius text) att Balder är menad som ett vardagsrum, där parnassen kan hänga i trygg förvissning om att inget annat vassare förekommer än mysigt ryggkliande, snarare än som ett organ för att sprida Steiners antroposofi och hans vision för samhällets omdaning, den sociala tregreningen. Nåja, den visionen är numer svår att skönja, så man kan förstå om den missförstås eller inte förstås alls. Men den finns ju där i botten. Balders undangömda syfte är trots allt att “främja förståelsen av människan som andlig, själslig och kroppslig varelse såsom det kommer till uttryck i Rudolf Steiners antroposofi, och den därur framsprungna samhällsbilden – tregreningen.” Jag är inte så naiv att jag inte förstår att en tidskrift trogen det syftet vore svårare att sälja till en större publik. Så tillvida Balder nu alls säljer till en större publik.

Det leder till min andra reflektion. Min smak är förstås alldeles för udda för att användas som måttstock. Jag tycker att de gamla numren av Balder, som man med lite god tur någon enstaka gång stöter på i second hand-butiker, är betydligt intressantare. Antroposofer är (eller var) nämligen ganska ofta intressantare än svenska kulturpersoners trygga navelskåderi och vänskapliga ryggdunkande i ett rum “av vänner, för vänner”. I de senaste årens Balder — de nummer jag har läst på biblioteket, eftersom det inte faller mig in att köpa den — ställer ingen några intressanta frågor, det är aldrig något som skaver, aldrig några världsbilder som krockar… allting är lamt och förutsägbart, lite i samma trygga anda som alla kultursidor; man vet vad man får. I grund och botten tycker alla respektfullt lika; individualiteten är på sin höjd små krusningar på toppen av en ocean av delade värderingar. I tillägg till det finns en förutsägbar estetik, som förvisso ofta är angenäm för ögat, och meningslösa, förment djupa, poetiska försök. För att fatta det kort: det är långtråkigt och jag får intrycket att tidskriften existerar för att tjäna de ständigt återkommande skribenternas självbekäftelse. Så var det förvisso också på den antroposofiska tiden. Men den hade i alla fall vissa nervkittlande element, och det fanns något slags elektricitet i den, till skillnad från den avslagna brygd som presenteras i Balder i dag.

Det där med värderingar, gemensamma och icke-ifrågasatta värderingar, är ändå intressant. Schottenius nämner det i sin text, då hon skriver att tidskriften utgår från “vissa grundläggande värderingar om människa och natur.” Om man nu går till det som är Balders fundament — den syn på människan som Steiner uttrycker och hans idé om en ny samhällsorganisation grundad i denna människosyn — så undrar i alla fall jag hur väl den sammanfaller med den av svenska kulturpersoner försanthållna världsbilden — men, vad vet jag. De är kanske förvånansvärt förenliga.