2016.12.28

Eftersom dagarna då jag förmådde säga något intelligent sedan länge är över, avser jag här och nu bara avverka några några småsaker mycket kortfattat. Några av dem har legat som öppna flikar i min webläsare sedan innan herr Hund dog, och jag vill bli av med dem.

Nummer tre av Forum (finns på Antroposofiska Sällskapets hemsida) innehåller fortsättningen av intervjun med Ursula Flatters, som jag skrev om någon gång tidigare, när jag (tydligen) fortfarande fann saker som intresserade mig i den världen. Jag antar att fortsättningen också är intressant eller, ja, den är det faktiskt, nu när jag läser den igen, och försöker applicera en intresseskala från förr. (I all synnerhet de sista en och en halv sidorna.) Den berör också — mindre fascinerande, men kanske mer aktuellt — situationen kring Vidarklinikens uppkomst. Därutöver återfinns följande meningsutbyte om Socialstyrelsens ingripande mot företaget som tillverkade de då förbjudna injektionspreparaten: “Kort och gott, de höll på i timmar och vände på varje låda, men de hittade inga antroposofiska injektionspreparat. De blev klara och åkte och jag ringde omedelbart till regeringen och informerade om att Socialstyrelsen har varit här och gjort en husrannsakan. De frågade tillbaka: ‘Hittade de något?’ Jag svarade: ‘Vadå, det är ju förbjudet!’ Och då visste de att man inte hade hittat något.” Det är fantastiskt återgivet, då varken det ena eller det andra sägs om injektionsprepratens faktiska existens. För så vitt jag har förstått saken lyckades någon (inte någon av läkarna, vill jag minnas) med att smuggla ut dem. Hur det verkligen gick till lär vi väl aldrig få några säkra uppgifter om — att man fintade Socialstyrelsen är möjligen en källa till halvöppen stolthet för obetänksamma, men knappast något för Vidarkliniken att ståta med.

***

Det nyare numret (nr 4) av Forum har redan hunnit utkomma. Bland annat med ett par snömosfyllda rapporter från en konferens i Dornach. Men också en liten artikel om en (för mig) okänd och sedan länge död finlandssvensk författarinna, som mötte Steiner och skrev om honom: ”Han var smal, i mitt minne nästan späd, men i hans väsen fanns en effektfull spänstighet. Hans ansiktsdrag var vackra men alldeles för spirituella och allvarliga för att uppnå vackerhet i vardaglig mening. […] Det är ett livstida, oskattbart minne för mig att ha fått diskutera med en människa som jag håller som grundare av en ny och stor utvecklingsimpuls, som vår tids viktigaste tänkare. Jag förmådde inte ställa några riktiga frågor, jag var Parsifal, der ”reine Tor”. Men Rudolf Steiner kunde med några sakliga meningar besvara oställda frågor, vilka jag åter och åter igen har i mina studier reflekterat kring. Han var framförallt medveten, fullständigt koncentrerad och gav därigenom intryck av kraftfullhet. Ingen rörelse, intet ord var meningslöst. I hans väsen fanns intet tomt slösande.” Dessutom innehåller tidningen Karen Swartz-Larssons läsvärda recension av Arthur Zajoncs bok, som jag säkert har nämnt här flera gånger tidigare (den engelska upplagan) och en runa över Beata Bergström, fotograf, vars bilder ställdes ut på Musikmuseet härom året. (Min bild nedan, på skoj.)

bergstrom

***

Steinerhögskolan i Oslo har publicerat det gångna årets mastersuppsatser, varav flera med svensk anknytning (klicka på “Master Thesies Collection” (ja — det står så)). Bland annat en skriven av en lärare vid Kristofferskolan på den tiden då jag gick där. H*n måste vara i pensionsåldern nu. Jag vet inte riktigt vad, eller ens om, det finns ett bakomliggande syfte här, men Waldorflärarhögskolan i  Stockholm har ju haft vissa svårigheter då det har saknats krafter i lärarkåren med rätt, eller någon alls, akademisk bakgrund (de kan ju inte utfärda några egna examina i Sverige). Trots en grundläggande apati, kan jag inte undgå att en del funderingar anmäler sig när jag ser uppställningen av mastersexamina i Oslo — hur hänger saker och ting egentligen ihop med situationen i Stockholm? Och så vidare. (Kanske skulle de gå samman?) Om kvaliteten kan jag inte säga mycket; jag har bara läst en — den om svarta tavlan, och den är det inget fel på — men efter att herr Hund dog föll tanken på att läsa de andra bort, även om det är ett par som i och för sig verkar värda att ta tag i någon gång kanske, företrädesvis de som handlar om historieuppfattning och färgsättning.

***

Med anknytning till utgivandet av boken Kunskap utan gränser anordnas en seminarieserie som filmas och finns tillgänglig här. Jag skulle egentligen ha skrivit något om boken, men har inte lyckats tugga mig igenom den. Jag vet inte varför, men alla dessa försök att lansera Steiner som en äkta, seriös filosof av universell betydelse, i motsats till en “knasig” esoteriker och guru, får mig att bli så kallt ointresserad. Jag inser — utan att egentligen förstå — att det är väldigt viktigt för många antroposofers självsyn att Steiner är en “riktig” filosof och en “riktig” vetenskapsman, en vederhäftig gestalt som inte kan ifrågasättas så som en visonär andlig ledare kan, men spännande är det inte. För sådant torrt och livlöst tuggande kan man lika gärna vända sig till någon annan. Men jag får kanske ge boken (och seminarieserien) en chans någon dag.

***

Mediokra konservbönor kräver (föga förvånande) dessa åtgärder.

Advertisements