2017.03.25

Jag tänker på bilderna som arkitekterna skapar när de vill lansera en ny stadsdel. De som är fulla av leende människor som är utomhus och tillbringar tid utan att vara på väg någonstans. Normala barn som leker. Vädret som ständigt är vackert. Dessa skisser är som Stockholm i dag, odrägliga. En tiodubbel dos misantropi drabbar mig, som vårens första intellektuella hösnuva. Ännu en påminnelse om mitt misslyckande på områdena levnadsglädje och människokärlek. Vintern är på så sätt enklare att stå ut med, den främjar — hos majoriteten — en viss murrighet, och ger incitament att färdas från en plats till en annan på snabbast möjliga sätt. Går hem och känner mig knäckt, nedtryckt i skorna, av horder av leende, främmande mänsklighet. Det är som att gå i skolan igen. Alla är fulländade människor, det är som stod det i deras ansikten: endast dig är det fel på. – – – Stockholm är de vackras, de perfektas, de lyckade människornas stad. Också en sådan kräver en botten, ett negativ. Enskilda skeenden är obetydliga, det svåra är att acceptera sitt öde. Att man för alltid är en främling, alltid avskild, utom tävlan såväl människovarande som i statushierarkin. – – – Misslyckandet i skrivandet vore uthärdligt om jag åtminstone kunde skriva för mig själv, utan tanke på att det ska vara något mer än så, men också den vägen är borta. Förbindelselänken mellan mig och yttervärlden är som avbruten, som en nervbana som alltid var klen och till sist har kapats av de benknotor som har skavt runt den. Man får göra något annat, avstå från kommunikation i ord. Kanske sticka vantar och sockor, men det kräver uppenbarligen en intelligens — en spatial förmåga — som jag saknar (jag har försökt begripa, men gör det inte). Det enda som återstår är att fortsätta gå.

Advertisements