2017.04.02

Tanken var att genom att framtvinga ett kort skrivande varje dag, skulle något i min inställning förändras. Så verkar det inte fungera. Möjligen krävs en uthållighet på åtskilliga månader och en daglig disciplin; å andra sidan, tanken på att efter en längre tid ändå misslyckas avskräcker. Allting i livet är prestation, paradoxalt nog även om den faktiska situationen är sådan att det är fullkomligt egalt för den här världen om man alls existerar och ingenting man är eller gör spelar någon roll. – – – Fem månader har gått sedan han dog, och jag vaknade i morse mitt i en dröm där jag jagade honom efter att han hade kommit loss. Jag hann precis ifatt honom, greppade honom, och vaknade. – – – Tänker ibland på skillnaden mellan min bror och mig; jag tror att den är avgörande. Redan när vi var barn — jag var ganska mycket äldre än han — noterade jag att alla vuxna ler mot vissa barn. De ler mot öppna och charmiga barn, begriper jag nu. Jag förstod inte skillnaden då. Väldigt få vuxna visade ett sådant beteende mot mig. Jag förstår den nu; jag måste ha varit så uppenbart stängd mot omvärlden att det stötte bort folk. Det förklarar ju också ett och annat i fråga om förhållandet till andra barn, antar jag. Hur tvingar man ett sådant barn att imitera de rätta anletsdragen, de som med fejkad öppenhet döljer den inre slutenheten? Det är ju nödvändigt, annars kan det inte växa upp i den här världen. – – – Stockholm är drägligt endast folktomma helgmorgnar. Särskilt i dimma. Att slippa se allting så tydligt, att slippa höra människoljud (utom båtarnas mistlurar), att slippa rörelse. Det är stilla.

Advertisements