2017.04.09

Av misstag råkade jag se bilden på den döda hunden på Drottninggatan. Den förekom nog i utländska media, eftersom det var via en utländsk bekant jag råkade på den, medan de svenska verkar ha klippt bort den delen. Det senare är kanske dumt, även om jag önskar att jag inte hade sett den. Men bilden sammanfattar egentligen det hela väl. Vad för något ont hade hunden gjort? Inget. Han tog bara en promenad. Hundar hädar möjligen katter, men inte människornas fåniga profeter. Med de tvåbenta är det förvisso annorlunda med skulden; på något plan får man räkna med att alla är onda, att de vill varandra illa. Ingen är liksom oskyldig som en hund. Det vet man ju också om, när man rör sig i städer. Inte ens de mest räddhågsna hundar reflekterar däremot över risken för överlagda terrorhandlingar. De reagerar på faror, så klart, inbillade och verkliga, men tänker nog annars mest på promenader och middag och andra väsentliga frågor, och är storsinta nog att tolerera mänskligheten, hur löjeväckande den än är. – – – På måndagen denna vecka vandrade jag ett par mil i Tyresta nationalpark och reservat. Gick många stigar jag inte har gått tidigare. Morgonen var iskall, dagen desto varmare; att vandra i brandområdet är som att vandra i en ogästvänlig, gassande öken. De intakta delarna av dessa skogar är angenämare. Mycket fågelsång, men inga blommor; inte en enda blåsippa. Man möter få människor, och de är alla trevliga. Jag vet inte om det är så att man går i skogen för att man är trevlig eller att man blir trevlig för att man går i skogen; jag tänker att om det senare är fallet, finns det kanske hopp även för mig. Det är i alla fall en annan människotyp än den man ser på resan ut och tillbaka; t ex dessa ynglingar som klädda i slasiga joggingbyxor och keps står och fräser spottloskor ur sig och blänger med döda, glasartade gäddögon i väntan på att möjligheter ska uppenbara sig som tillfälligt driver livsledan på flykt, såsom mindre fisk att förgöra och förtära. – – – Läser för tillfället en givande bok av Johannes Ekman; den handlar om skogen, skogen historiskt och hur människan sett på skogen och dess växtlighet, djur och väsen. Där fann jag ett kort citat ur en Ekelöf-dikt som jag inte kan hitta på nätet. Den återfinns på sidan 112 i den fjärde delen av Ekelöfs samlade skrifter (Bonniers). Önskar mig “Stort Lugn” i skogen men har svårt att stanna upp.

Tyresta, 3 april

Advertisements