2017.04.11

Det hämmande i att ha all sin kunskap på världen från böcker. I slutänden står man med endast en vetskap: att man ingenting kan. Allting är flyktigt och försvinner i det ögonblick man läst det och vänt blad. I den bok om skogen som jag just avslutat hänvisas till Werner Aspenström som ska ha menat att man kan bli en räv eller en varg genom att imitera djuren, genom att yla i stället för att “pressa fram ord och åsikter.” Det är kanske sista utvägen, även om den borde ha varit den första. – – – Jag har aldrig varit praktiskt inriktad, främst tror jag eftersom den praktiska kunskapen måste komma genom kontakten med andra, genom att se, höra och lära i interaktion; den teoretiska kan inhämtas genom böckerna, i fullständig isolering. Instruktion som kommer genom en annan människa är svårhanterlig, eftersom den kräver att man kan sortera bort det sociala bruset, inte paralyseras av det, för att i stället lära sig. Det är som att försöka lära sig i ett klassrum, där det befinner sig andra människor. (Har aldrig förstått dem som avfärdar läxor med argumentet att eleverna ska lära sig allt i klassrummet. Om det ens är möjligt beror nog alldeles på människotyp.) – – – Samtidigt är den praktiska instruktionen oundgänglig. Nu tänker jag t ex att jag behöver lära mig hur man agerar i närheten av barn, för att de inte ska attackera en, men hur gör man det utan handfast vägledning? Finns det ens kunskap att inhämta på detta område? Jag bestämde mig vid någon tidpunkt för att aldrig mer ha med barn att göra; det räckte gott och väl med att ha tvingats gå i skola. Men sedan kommer den dag då något ändras i en omgivning, och på något sätt måste man väl hantera det, antar jag. Och för en del saker finns inga böcker, och om de fanns vore de värdelösa.

Advertisements