2017.04.12

Det slog mig just vad som har skavt de senaste dagarna: Sverige som en eskalerande New age-dröm. Ur nyhetssändningar, ur munnarna på debattörer, politiker och bombastiska kändisar strömmar idel hjärtan, regnbågar och enhörningar. Man väntar bara på att valsång, kristaller, indigobarns uråldriga visdom och bilder på indianer ska adderas till skådespelet. För det är samma sak som retar mig med New age-kommersen som retar mig med samhällspektaklet och de mänskliga gamar som står med kärleksnäbben i liken innan de stelnat: ingenting är äkta, allt är plast. De stora orden, och många av de små, har förlorat sin betydelse; de strösslas med som vore de konfetti, som vore de till värdet försumbara, utbytbara. Och ingen är bättre än någon annan, tycks det mig; oavsett livsåskådning producerar förment rationellt folk lika mycket strunt som värsta sortens självhjälpsgurus, sierskor, kristallterapeuter och reinkarnationsguider. Det är bara det att massmötena är större. Ljus och kärlek!

Advertisements