2018.03.14

Ja, det är svårt att komma sig för att skriva. Tankarna, om jag har några, förblir i huvudet. Prestigen är för stor, rädslan att säga eller skriva fel för stark, passiviteten överväldigande. Men ett par små saker slog mig angående en figur som folk just nu tycks vilja kalla “kontroversiell”, alltså Jordan Peterson. Naturligtvis innebär det att han, om fiskstimmet vänder och simmar åt andra hållet, kan komma att kallas det motsatta redan i morgon. Men jag tror det kan ta längre tid. Det beror på att det epitetet “kontroversiell” egentligen har med något annat att göra än med motståndet mot sådan som de från den politiska makten påbjudna pronomina o dyl.

Jag har inte läst Petersons nyaste bok, men har beställt den på biblioteket (så jag får kanske återkomma till ämnet). Min bekantskap med vad han säger är således hämtad hur några artiklar och lite youtube-videos. Främst av allt kanske ur den motvilja, avsky och brist på förståelse som han väcker hos de rättänkande och puritanistiska i den digitala omgivningen. (Ingen i den verkliga omgivningen har väl hört talas om mannen, gissar jag.)

Varför känns han så bekant, tänkte jag plötsligt? Som ett extremt ovanligt djur, som man ändå har sett tidigare, men för länge sedan, kanske i en bok om det urtida, bortglömda, döda.

Som jungiansk psykolog intresserar han sig för sådant som myter och religion, för bibeln, för människans jakt på mening, osv. Nåja. Man kan förstå att en sådan inriktning kan framstå som inte bara mystiskt-fascistisk utan alltför banal i en tid, och hos en befolkning, som håller endast det vetenskapligt bevisbara för sant. Hur kan han tro att religion har något med sanning att göra, är en fråga jag såg, är han en idiot? För dem som ser sagor som något suspekt, som t o m bör undanhållas barn, är det givetvis en fullt rimlig invändning. Tanken, som är mycket enkel, och ändå uppenbarligen för komplicerad, nämligen att både sagor och religion är sanna, eftersom de varit och fortfarande är sanna för människorna och meningsskapande i deras uppfattning av världen och universum, går bort. Antingen finns “gud” och kan vetenskapligt bevisas, eller så finns “hen” inte. Att det är “finns” som till sin natur behöver diskuteras, möjligen mer än eller minst lika mycket som “gud”, förbigår medvetenheten. Ändå är Peterson inte postmodernist, vilket (särskilt givet det sanningsbegrepp han tycks hålla sig med?) måste göra varje sekulär materialist konfunderad.

Inte för att vara banal, men det är svårt att inte bli det… det är mycket här som är mig bekant från Steiner och reaktionerna på Steiner. Jag såg det inte först, men någonting var det, någonting drog mig till det hela, och plötsligt slog det mig: visst har han en annan utgångspunkt, psykologin och Jung, men idéerna har vissa grundläggande gemensamma nämnare. Det som gör de sekulära vännerna så konfunderade inför Steiner tror jag inte är hans “religiositet” (man skulle nämligen kunna förstå bokstavstroende och dogmatism! den typen av antroposof är långt mer begriplig…) utan att hans fokus inte bara är sanning — i dess materialistiskt bevisbara innebörd, nota bene!! — utan mening. Han skapar — beskriver — ett universum (människan, naturen, de lagar som omgärdar och styr oss) som genomträngt, drypande av mening. Allting har mening. Ingenting är enbart slump och tillfällighet.

Det är något på en gång lite barnsligt (såsom sökandet efter en avsikt bakom allt som sker), och på samma gång något allvarligt, något talande till ett slags djupare längtan efter mening och sammanhang, en strävan som säkerligen föreligger hos ett det uppenbarligen ganska stora antal människor som dras till Peterson — till skillnad från hans tongivande kritiker, som kan finna tillfredställelsen i materialistisk nihilism, den känslomässiga hemvisten i offerkoftan och lyckan i att vara frikopplad från varje typ av ursprung (typ). Populariteten är samtidigt självklar, och samtidigt — utifrån den rådande officiella tidsandan — obegriplig.

I stället för att vara förringande och begränsande för människan, en intellektuell återvändsgränd, tjänar myten hennes frihet. Den frigör mening och bidrar till utveckling; visar på möjligheten både att simma mot stimmet och att bryta sig ur mörkret och söka ljuset. Jag menar, för Steiner är myten, riten, varje berättelse som ledsagat mänskligheten, inte bara det den är i sig, en historia utan eget värde, utan en del i mänsklighetens medvetandeutveckling; den är denna utveckling. Också detta är radikalt skiljaktigt från den moderna utgångspunkten och mentaliteten — där etiketter är primära, substansen sekundär. Om jag säger att jag är en stol, så är jag en stol. Det är inte en kamp om existensen som sådan utan en fråga om att etiketter och benämna.

Vad har vi mer? Bland annat insikten om ondskan och om att möta ondskan. Att mörkret finns där, och försvinner inte med ordbesvärjelser, böjer sig inte för att människan känner sig kränkt av dess närvaro; och, för övrigt, trots statliga nollvisioner på alla områden, är döden fortfarande obesegrad. Det är en inre realitet lika mycket som en yttre. Återigen en banal iakttagelse, men möjligen en som bland de renhetsivrande folken, som ständigt identifierar ondskan hos andra och i förflugna ordval, behöver göras oftare. Den förvåning och chock som den otillrättalagda tillvaron ibland tycks bereda oss talar för det. Peterson säger, om jag uppfattar det rätt, att livet är smärta, lidande och ont, och att man måste konfrontera det utifrån de premisserna. Att kräva att förutsättningarna är annorlunda är futilt. Steiner säger (ungefär) att livet är smärta, lidande och ont därför att smärta, lidande och ont har mening, de är nödvändiga. Att konfrontera ondskan i sig själv är en essentiell del av den individuella utvecklingsvägen allt från urtida initiationsriter till moderna esoteriska praktiker. Att stiga ned i helvetet och att stiga upp igen. I en intervju i SvD härom dagen talar Peterson om vikten av att konfrontera “draken” — återigen en bekant mytologisk figur förstås! — och behovet att offra sig själv för att åstadkomma detta. Helt otidsenligt — men kanske har dessa resonemang en större (och mer primal, mer ursprunglig?) attraktionskraft än ännu en intellektuell pseudodebatt om pronomenet “hen”?

För att citera den nämnda intervjun: “Du kan inte vara en god människa utan att samtidigt ha kapaciteten för ondska. Du kan inte ta dig uppåt, utan att först ha gått nedåt.” Det slår mig att den tanken är både för enkel och för komplicerad på en och samma gång; enkel för att den är närmast barnslig, komplicerad därför att den går tvärsemot tidsandan, det nutida psyket; således möjligen intellektuellt begriplig, men det är i sammanhanget en skenbar begriplighet. Intressant nog sammanfattar citatet alltså en del av den estoteriska strävan, vilket ju inte är förvånande för en jungian — desto mer fascinerande (men kanske inte förvånande!) att det tycks kunna ha en grundläggade kraft också för dem som aldrig intresserat sig för esoterik, i huvudsak kanske för människor som inte ens behöver kasta av sig den intellektuella skammen som behäftar sådan tankegods.

Så vad jag ser eller i alla fall delvis ser i Peterson, och det är ganska (för att inte säga magnifikt!) underhållande, är ett slags esoteriker som populariserat idéer som strider mot, ja, som är svårbegripliga för, vår tidsanda, en som lyft idéer ur kulturens underström; om han gör det bra eller dåligt är en annan sak. När han talar om myten/religionen/gud, om sanningsbegreppet, om mening, om ondska, mörker och ljus, tycker jag mig se gamla bekantskaper, för det är ju vad det är. Det bemötande han får är utifrån utgångspunkterna självklart. Inte för att han säger något kontroversiellt eller häpnadsväckande eller nytt, utan för att det är något som tongivande krafter inte trodde hörde till vår tid och som man utifrån ett modernt, intellektualisiskt angreppssätt inte kan gripa tag i och mala sönder; det befinner sig nämligen utanför den sfären.

Advertisements

4 thoughts on “2018.03.14

  1. Roligt att du återigen bloggar – och tillåter kommentarer. Dina reflektioner över Jordan Peterson är välformulerade, genomtänkta och läsvärda. Mycket bra, och jag håller med i det mesta. Jag är också imponerad av karln av flera orsaker, hans sanningssträvan (bara det i vår tid av signalpolitik och genustrams), hans formuleringar om meningsskapande och karaktärsdanande, inte minst hans vilja att stärka den manliga identiteten! Vem hade trott det i dessa tider då män hela tiden blir skambelagda av allehanda kvinnor. Och hans krossande av feminismens schablontänkande i den numera berömda intervjun med Cathy Newman, det var härligt att se. Han var suverän i sin sakliga begrundan av hennes ytliga könskampsargumentation där han aldrig höjde rösten eller visade sig bringad ur fattningen. Ett sant föredöme. Din jämförelse med Steiner var intressant och javisst, det är hans meningsskapande som tilltalade mig mest då jag började ägna mig åt antroposofi.

    Jordans akademiska framtoning ligger honom dock lite i fatet enligt mitt förmenande. Han kan bli lite tråkig, han saknar den där retoriska begåvningen som ger den där driven som till exempel Douglas Murray har, för att inte tala om Christopher Hitchens. Men i raden av kvinnliga debattörer som Teodorescu, Heberlein, Neuding och allt vad de heter har jag nu – tack vare Jordan Peterson – kunna tillfoga en intellektuell bjässe – Camille Paglia. Hennes briljans i att karakterisera, sammanfatta och analysera samhälls- och tidsfenomen har helt tagit andan ur mig. Hon har flytet som Peterson saknar, men kompletterar honom. Kolla in då han intervjuar henne, ibland har han svårt att få en syl i vädret då hon smattrar in sina verbala kaskader. Men han håller ju med, det verkar till och med som han är lika imponerad som jag.

  2. Camille Paglia är jätterolig. Jag tror att jag har sett den intervjun (om han inte har gjort en ny på sistone). Ibland är jag, precis som med Peterson, inte säker på att hon har rätt eller att jag kan hålla med, i hennes fall för att hon ofta förefaller mig vara så brutalt kategorisk att man liksom anar att det måste finnas nyanser… Hitchens är förstås min favorit genom alla tider…

    Jag vet inte heller om “imponerad” är rätt ord för min attityd till Peterson — jag ska nog avvakta att läsa boken (står i kö på biblioteket…) — däremot är det alltid roligt att se någon som är så samlad ge svar på tal på en del ting. Det mest intressanta är ju dock naturligtvis det gensvar han har fått — såväl det positiva som det negativa. Det senare är förstås helt förväntat, men ändå intressant just för att han egentligen inte säger något som är SÅ sensationellt eller spektakulärt — det är liksom svårt att förstå upprördheten, utifrån något annat än tidsandan, men den gör å andra sidan upprördheten självklar och obligatorisk. Och det här att han tilltalar grupper (t ex s k “arga” unga män) som man mest anser ska hålla käften, foga sig och bli “uppfostrade” — och säger åt dem att ta sig i kragen och skaffa sig självkänsla… Det är intressant. Kan tänka mig att det finns en del andra paralleller där till hur esoteriken, eller snarare teosofin och de rörelser som kom ur den, för hundra år sedan lockade kvinnor.

    Newnham-intervjun var ju både hemsk och komisk; på något plan är det ju mest tragiskt att man tror att sådan “journalistik” ska kunna funka. Alldeles bortsett från att Peterson i det här fallet kunde ge svar på tal, så tror ju jag att journalister och tv-bolag lurar sig själva om de inbillar sig att sånt ska gå hem, att det inte ska sänka förtroendet för medierna, att folk inte ska notera nonsens, oredlighet, oförskämdhet, att metoderna inte ska genomskådas och inge avsmak, osv… Nu blev det ju ännu värre, men även om intervjuobjektet varit en push-over, som Newnham skenbart hade kunnat “triumfera” över, så är metoderna ju ren dynga.

  3. Paglias kategoriska uttalanden ser jag som mästerstycken i att sammanfatta komplexa sammanhang. Hon påminner där mycket om vår egen Alexander Bard som är mycket skicklig i detta (där kan jag då och då känna att han är väl kategorisk). Det Bard och Paglia vinner på i sin retoriska skicklighet är att de vinner över en för väsentligheter även om Jordan behövs för att komplettera med sina eftertänksamheter, och det är ju också han som är den store segraren jämförelsevis.

  4. Han är roligare att lyssna på, när man har tröttnat lite på de gapigare typerna… Har du förresten läst Petersons bok? Fick den från biblioteket härom dagen och har läst ungefär halva nu. Tror att du skulle gilla den! Han skriver väldigt väl dessutom.

please leave a howl, a bark, a growl, a tail-wag or a comment! (comments are moderated, thus it might take a while for them to appear on the blog)

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s