Bornemark: Det omätbaras renässans

Tänkte skriva ett par rader om en bok, Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans, som jag hade nöjet att läsa för ett tag sedan, inspirerad av ett visst intresse för boken från antroposofiskt håll (jag tror rent av att det var något mindre evenemang i Järna). Bokens centrala tes (som jag tolkar den) är att vi — samhället och kulturen av i dag — sitter fast i ett träsk av mätbarhet, rationalitet och vetenskaplig evidens i en strikt och inskränkt mening och på ett sätt som begränsar oss snarare än ökar vår bildning eller förbättrar vårt samhälle. Det är ett tänkande — eller brist därpå, frestas man säga — som leder till ett överfokus på dokumentation och ett underfokus på faktisk verksamhet. Det viktiga är vad som kan underordnas mätbarhet och därmed dokumenteras på papper, snarare än vad som görs. Tesen som framförs är, när man betraktar somliga samtidsfenomen, svår att motsäga. Och även om den har sitt värde, kan man också kan förstå dess attraktionskraft för dem som misslyckats med att mäta konkreta effekter, må det vara av alternativa läkemedel eller alternativ pedagogik.

Till att börja med vill jag i förbigående notera att jag hade glädje av de delar av boken som handlade om Giordano Bruno. Det fanns en hel del där som får mig att associera till Steiner. (Som bekant var Steiner också bekant med Brunos livsgärning.) Men. I övrigt tyckte jag faktiskt att boken saknade en hel del när det kommer till vår samtid. Scientism och mätbarhetsiver ges skulden för avsaknad av respekt för det som är ovetbart, det som befinner sig utanför det vetbaras gränser. Den förkättrade scientisten tror att allt kan mätas (och att det som inte kan mätas, det finns inte), och att vi kan lära känna världen uttömmande med hjälp av detta mätande. Men är det verkligen sant? Kännetecknande för vetenskap är väl annars det ganska begränsade perspektivet: en studie säger något om det lilla begränsade område som har studerats, i övrigt uttalar den sig inte. Och till skillnad från de religiösa (jag återkommer till det) håller man sig inom ramarna för kunskap om det som är, och uttalar sig inte om hur världen bör vara eller hur människan bör leva; vetenskapen uttalar inte moraliskt påbud (i huvudsak i alla fall).

Så scientisten vill göra världen enkel, vill mäta den och dokumentera den, och vill att detta får samhälleliga och politiska konsekvenser. I själva verket bygger vår offentliga förvaltning och dess verksamheter mer och mer på detta. Det finns en sanning i det. Å ena sidan. Å andra sidan: även med respekt för det ovetbara och det omätbara, måste man erkänna ett värde i dokumentation och mätbarhet (jag påstår inte att Bornemark förnekar det, det gör hon inte, men hon förminskar det, menar jag). Det spelar roll hur många värkande tänder som åtgärdas och hur många barn som lär sig läsa, för att ta ganska banala exempel, men även det banala har icke-banala konsekvenser för människors liv. Inte för att dessa frågor uttömmande kan mätas. Vi kan kanske hjälpligt mäta hur stor läskunnigheten i en viss ålderskategori är (och hur den förändras över tid), men vi kan inte mäta alla följder läskunnighet har i ett människoliv. Men bara för att mätandet inte ger alla svar, är de svar som ges inte meningslösa; man måste ta i beaktande att det som mäts är något begränsat, det uppmättas följder för individen och samhället är något mycket mer omfattande och komplext. Frågan är snarare vad som kan mätas, hur det ska mätas och vilken vikt vi lägger vid det uppmätta. Det är dumt att mäta fel grejer på fel sätt och dra fel slutsatser. Men det måste man ju inte göra.

Man kan t ex vetenskapligt studera om Iscador botar cancer. Det är svårare att mäta och dokumentera exakt vad användandet av Iscador betyder för den som sätter tilltro till Steiners utsagor. Det är omöjligt att studera vad medikamentet har för effekt på patientens kommande inkarnationer. O s v. Man får begränsa sig.

Bornemark framhåller i boken värdet av den kunskap som inte direkt kan omvandlas i mätbara resultat. Hon framhåller värdet av att erkänna de stora områden av tillvaron som inte kan mätas, det ovetbara. När man har tuggat sig igenom en i slutänden ganska omfattande textmassa som framhåller det omätbaras och det ovetbaras värde och avfärdar samtidens förvissning om säker kunskap, mätbarhet och dokumentation, och framhåller hur destruktiv denna tro är även för offentlig policy (något som man kan diskutera), kommer man till skuldfrågan. Vem bär ansvaret för denna scientism och övertro på mätbarhet? För den torra, kalla rationalitet som ödelägger vår kultur? Vem är Ahriman, kort sagt?

Ni kunde säkert ha gissat det: vita män.

Naturligtvis är det svårt att invända. Ingen har väl undgått att notera kvinnors känslostyrda intuition, deras irrationella vimsighet, och de brunhyade vildarnas instinktsdrivna naturlighet. Vi behöver egentligen bara meditera en stund över dessa gåtfulla varelsers inneboende natur för att erkänna oss stå inför oceaner av omätbarhet och tillvarons outgrundliga och omätbara mysterier.

Nu ska bara ett par ord sägas om problemens lösning. En dylik som föreslås av Bornemark är att involvera fler präster och imamer i alla typer av verksamheter. (Inte rabbiner eller buddhistiska munkar. I alla fall nämns de inte.) En fantasieggande lösning, skulle jag vilja påstå. Det är förvisso sant att de västerländska prästerna, som en följd av att ha knuffats ut i periferin och förlorat sin relevans och sitt våldskapital, har funnit en viss klädsam ödmjukhet, och de är inte ens alla vita män längre. Det har blivit svårt att tvinga på människorna den organiserade religionens moraliska dogmer och levnadsregler, när folk skrattar åt en. Till skillnad från de hemska scientisterna, som begränsar sig till det som går att mäta (det som är), har förstås religionen inte bangat för att uttala absoluta sanningar om både det som är och det som människan bör och måste i fråga om de mest triviala ting. Historiskt sett har de som ägnat sig åt någon annan andlighet än den av den dominerande kyrkan påbjudna blivit varse detta (fråga t ex Steiner?). Det är något bättre på 2000-talet, i alla fall för dem av oss som lever i den europeiska kultur, som har varit kristen. Jag finner det ibland lite udda att föregivet öppensinnade människor tror att de religiösa företrädarna är bättre allierade än ateister, scientister, sekulärhumanister m fl. Vad den muslimska världen abelangar är förstås överdriven rationalitet inte något större problem efter att man har fått huvudet skiljt från kroppen.

 

please leave a howl, a bark, a growl, a tail-wag or a comment! (comments are moderated, thus it might take a while for them to appear on the blog)

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s