2019.08.17: Gérard Lartaud, Rudolf Steiner och andens praktik

Läser just nu en alldeles förtjusande liten essä av Gérard Lartaud, “Rudolf Steiner och andens praktik” (ingår i: Om anden, red. Paula Hämäläinen-Karlström, Kosmos förlag 2018). Den är bara några få sidor, runt femton, och naturligtvis inte uttömmande i fråga om vad Steiner hade att säga om anden och andlighet. Men den är förbluffande trevlig att läsa.

Något som jag uppskattar är bland annat att författaren inte har några uppenbara problem med att Steiners plats är (har blivit) utanför den strikt akademiska filosofin och inte heller väjer för uppbrotten och motsägelserna i hans liv och filosofi. I stället:

Utan att förkasta tanken om en organisk utveckling i Steiners liv och verk, kan det därför finnas anledning att ifrågasätta den inom Steinerlitteraturen utbredda föreställningen att Steiner skulle ha varit fullt medveten om konsekvenserna av vare enskilt steg som han tog i sitt liv. Det förefaller rimligare att utgå ifrån att Steiner, likt andra människor, i avgörande lägen följer en djupare intuition som inte utan vidare låter sig formuleras i klara tankar.

Det intressanta hos Steiner ligger i hans trevanden, i sökandet efter sin egen riktning samt i den oundvikliga motsägelsefullhet som detta sökande innebär. (s 74)

Exakt! Det är något jag tycker mig ha sett att (många) antroposofer har svårt att leva med: om Steiner var den store klarsynte — unik i historien — hur kan han då framstå eller få framställas som motsägelsefull eller föränderlig? Det krävs en viss mental akrobatik för att förklara bort eller sudda ut dessa motsägelser och dessa tecken på att hans liv kanske inte alltid förlöpte efter en i samråd med högre makter uttänkt och självklar plan. Det är på sätt och vis (tycker jag) mer sympatiskt med den Steiner som i efterhand, till exempel i memoarerna, försöker tvinna ihop de olika trådarna och förena de olika linjerna i sitt liv och få början att komma i samklang med mitten och slutet, även om dessa försök ibland framstår som lite krystade, än en Steiner som förklarar ett tidigare görande, som i ljuset av ett senare framstår som märkligt, med att han alltid hade en förutbestämd färdplan, att allt var beräknat, bara det att tiden eller situationen krävde att han höljde de verkliga avsikterna i dunkel eller rentav agerade tvärsemot dem.

Hur som helst: det stora uppbrottet i Steiners liv är så klart jätteklivet från den “vanliga” filosofin och kulturvärlden till att chockerande raskt bli en teosofisk superstar. Ju mer jag läst av Steiner, och om Steiner, desto mer håller jag med om en sak: trots de motsägelser och de förändringar han går igenom, finns det en röd tråd. Man hittar den unge Steiner i den gamle, och frön till den äldre Steiner i den yngre. Det är inte två olika Steiner; det är en och samma. Omständigheterna får skillnaderna att framstå som större än de nog är. Men omständigheterna är förstås viktiga. Exempelvis så är det naturligtvis förvånande att han hamnade just precis hos teosoferna, med tanke på sin tidigare inställning till sådana. Men bara det att han också tdigare hade något att säga om dylika filosofier — och naturligtvis mycket mer än bara det — säger något om att han var en “andligt sökande” redan då. Som sagt, mycket mer än det; man kan leta spår efter det i hans tidiga texter och brev (inte bara i efterhandskonstruktioner) och man finner ju ingalunda en människa vars enda intresse är den materiella världen, om man säger så. Samtidigt som han hyser en uppenbar aversion mot spiritism såväl som religion.

Att det råkade bli hos teosoferna som han startade sin karriär som guru och kringresande esoteriker kan nog hänföras mycket till de yttre omständigheterna, tänker jag. Han skriver vid något tillfälle, till Marie — jag minns nu ej detta ordagrant eller ens speciellt väl, och ids inte leta upp det — att han annars hade fortsatt sin bana inom filosofin, vilket också är lite motsägelsefullt: för samtidigt har han med sedvanlig effektivitet inhämtat hela den teosofiska världsbilden och terminologin, och företräder den som om han aldrig gjort något annat, som vore den hans egen, och återigen det mest självklara han skulle kunna företa sig. Rent krasst var det väl så att han behövde försörja sig, och det hade han, på den tid då teosoferna “upptäckte” hans talanger, inte lätt att göra. Den oförskämda frågan är väl kanske hur mycket opportunisten Steiner förställde sig, samt hur mycket han egentligen förblev sig själv, under den teosofiska vokabulären. Eller snarare: hur mänskligt råddigt allt var, och hur knepigt det blev att rationalisera alla turer senare. I slutänden är han ju inte riktigt bekväm med teosoferna — säkerligen av fler orsaker än den vanligtvis angivna (Krishnamurti-historien).

Men även bortsett från frågan om kontinuitet (eller brist därpå) i Steiners verk och liv, är essän spännande och välformulerad. Intressanta bitar handlar bland annat om anden och naturen och Steiners förhållande till mystiken.