2019.08.23: apropå Vidarkliniken

I mitt senaste inlägg om Vidarkliniken utelämnade jag en reflektion. I den film från Almedalen som nämndes där, förekommer på slutet ett opinionsinlägg från en medlem av publiken. Vederbörande är dock inte “bara” en i publiken, utan en person som haft ledande positioner inom såväl Weleda som Vidarkliniken (och andra antroposofiska företag och verksamheter, som Saltå Kvarn). I videon framstår han dock snarast som en vanlig patient, som frågar sig varför det inte är upp till honom själv att besluta om han ska använda antroposofisk medicin eller inte. Det är en av de, om inte det, rimligaste argumenteten för den sidan; om man får göra alla möjliga andra riskfyllda saker med eller mot sig själv, varför inte detta? Att använda antroposofiska preparat, på egen bekostnad, är ett vettigt argument grundat på individens frihet att råda över sig själv. Det skulle i alla fall vara det i fråga, specifikt, om tillgången på Weledas preparat. En annan sak är det naturligtvis att Vidarklinikens verksamhet varit offentligt finansierad (en sak att argumentera för individens rätt att välja — en annan att begära att den bekostas av andra) och att man vill att just läkare ska förskriva preparaten. Stan är full av butiker som säljer “mediciner” som materialistiskt och vetenskapligt betraktat är lika verkningslösa som de antroposofiska. Så det kan inte vara där skon klämmer.

Men det som slår mig i filmade publikinspelet från det alternativmedicinska evenemanget är nu inte egentligen något av ovanstående, utan detta: den nervösa aggressivitet med vilken inlägget framförs. Man ryggar tillbaka, och är glad att inte befinna sig i samma rum. Helst vill man stänga av ljudet. Men då skulle man ju missa vad som sägs. Å ena sidan är det fint (också apropå det jag skrev förra gången om Ursula Flatters insats i samma sammanhang visavi VoF och Larhammar) att graden av sofistikerad medieträning är så låg i dessa kretsar. Å andra sidan förvånar det mig lite att det blir som det blir, för argumentet i detta fall står sig så mycket bättre utan ett labilt stämningsläge. Det fascinerar mig att människor som arbetat på sin andliga bättring i ett helt liv har lika lätt, eller t o m lättare, att tappa fattningen än vanliga drullar som ätit pizza framför tv:n. De senare var förmodligen mer stabila själar från början.

(Angående frihetsargumentet som sådant: jag undrar fortfarande vad som skulle hända om man i fråga om tillgången till och försäljning av de antroposofiska preparaten skulle hävda religionsfrihet. Läkemedelsregistrering och möjlighet för läkare att förskriva är en sak, men tillgång och användning en annan. Vad om det vore de antroposofiska prästerna som ordinerade preparaten? Jag vet, det skulle strida mot allt, inklusive antroposofiska principer antagligen, men religionsargumentet förefaller mig vara starkt i en tid då till och med förment sekulära talar vördnadsfullt om respekten för religion. Nåväl, det gäller kanske mer krasst de religioner som har ett betydande våldskapital bakom sig. Och antroposoferna vill inte vara en religion och saknar mig veterligen våldskapital som kan imponera. Tack och lov — )

Nu har stiftelsen som driver Vidarkliniken/Vidar rehab (byggnaderna ägs av en annan stiftelse) kastat in handuken och begärt sig i konkurs. Med det avvecklas också verksamheten i vårdcentralen i Järna. För kuriöst nog, trots att ansvariga politiker i landstingen har hävdat att de ovetenskapliga metoderna (humbug, lurendrejeri, osv) och kvalitetsbrister gjort att avtalen med kliniken har avbrutits, har Stockholms läns landsting fortsatt avtalet med vårdcentralen, driven av samma stiftelse. Det är intressant, för om de antroposofiska metoderna är oacceptabla på kliniken, var de det inte på vårdcentralen också? Det är nästan så att man får intrycket att det handlade mindre om ett ganska plötsligt uppvaknande i fråga om metodernas (och preparatens?) innehåll och kvaliteter än om Vidarklinikens umbärlighet. För en vårdcentral i Järna fanns ett visst behov; för ett (krasst betraktat) vilohem för utmattningsdrabbade, not so much. Vissa saker är lättare att skära i en andra. Särskilt när man anser sig ha goda skäl (ovetenskaplighet, bristande kvalitet, mm). Men även utan goda skäl. Man undrar hur många pip som yttrats om lurendrejeri i form av underliga antroposofiska metoder om klinikens verksamhet varit oundgänglig för landstinget. (T ex om den huvudsakligen varit hospice-vård och det samtidigt hade rått kapacitetsbrist i det avseendet. Bara en spekulation. Men en cyniker som jag måste räkna med att såväl politiker som antroposofer är opportunister! Den förra gruppen förmodligen värre.)

Det är ju inte som att det har varit — eller borde ha varit! — okänt att en antroposofisk klinik tillämpar antroposofiska metoder. Det är ju inte som att det inte har påtalats i åratal (vilket Ursula Flatters gjorde poäng av i ovan nämnda video, utan att det precis var till gagn för den antroposofiska saken). Det gick fort utför, när det väl gick. Men det är klart att en verksamhet som är nästan helt beroende av offentlig finansiering går under om denna plötsligt upphör. Utan att veta gissar jag att en del antroposofiska kliniker i utlandet har mindre ensidig finansiering, och är aningen mindre känsliga för politiska vindar, men väl för andra svängningar i modet så klart. Finansieringen oaktad: man kan fråga sig om det hade varit möjligt att bedriva antroposofisk klinik utan preparaten. I båda frågorna — landstingsavtalen och preparaten — har Vidarklinikens företrädare envetet skyllt på elaka motståndare. Som om den egna insatsen varit så förträfflig att ingenting hade kunnat gå fel om ingen t ex varit taskig nog att peka på att medicinerna är riktigt märkliga, vetenskapligt betraktat.

Något av det mer bisarra i debatten, något som återkommit nu i och med Vidarklinkens/Vidar rehabs nedläggning (i nuvarande skepnad — i alla fall), är att politiker och även en del skeptiker är benägna att uttala beröm av vissa aspekter av verksamheten. T ex det som kallas “bemötande”, i vilket väl förutom det mellanmänskliga inbegrips också sådant som miljö och atmosfär. Det sägs t o m att där har man “mycket att lära” och dylikt. Det förefaller kanske inte så bisarrt i sig, utöver det att det säger sig självt att de patienter som aktivt har valt den miljö och det sammanhang som Vidarkliniken arbetar i lär uppskatta det. Man väljer faktiskt att hamna där som patient för att man lockas av det som erbjuds. Det är en annan sak att tillbringa tid på Vidarkliniken som utmattningspatient än t ex med hjärtfel på Danderyds sjukhus eller akut psykos på St Göran. (Med det inte sagt att de senare inrättningarna inte skulle kunna höja trevnadsfaktorn, de annorlunda premisserna till trots.)

Men det bisarra är inte det, utan detta: att folk inte begriper att hela verksamheten har utformats och utvecklats utifrån ett tankegods som inte går att separera från resultaten (oavsett ur vilken aspekt eller om man ser dem som negativa eller positiva eller varierande allt utifrån…). Det går ju inte att bara amputera det ytliga från det inre och tro att det förblir detsamma. Du kan inte få den antroposofiska miljön, maten, terapiernas ytliga gester, som ett tomt vevande i luften, eller upphöjt leende antroposofer — utan antroposofi på insidan. Saker ser ut som de gör och är som de är därför att de faktiskt har en mening. De är inte utanpåverk utan innerligt betydelsefulla. Det är förmodligen svårfattbart för en del av samtidens människor, men så är det. (Min mycket preliminära hypotes är att svenskar ser på religion på samma sätt: man har förlorat förståelsen av att någon faktiskt på riktigt kan hysa verkliga religiösa tankar och känslor, som får konsekvenser. Det skapar en del missförstånd. Logiken i den dogmatiska regelstyrda “religiositeten” samt den “andlighet” som materiellt manifesterar sig som spöken i tv-program och dylikt man man måhända respektera respektive roas av, men därutöver… Inga jämförelser i övrigt, bara detta: det andliga är det oberörbara, det onämnbara, helt enkelt för att dess existens — ens som realitet för någon annan — inte kan föreställas. Veva i luften kan man, som sagt, göra. Men inte begripa.)

Så precis som med waldorfskolorna önskar människor sig ytan — utan att förstå att ytan är en följd, enbart en följd, av det inre. Så snart man försöker separera ytan från det inre, faller alltihop, och försvinner till sist. Den som bara är fokuserad på det ytliga noterar förmodligen i förstone inte detta. Det ser ut som en waldorfskola om man målar vått-i-vått och gör rörelserna i eurytmi, osv. För en tid ser det ut så, sen är det ingen som ids imitera betydelselösa gester längre. (Apropå det: waldorfskolor och läkepedagogiska inrättningar är nästa på tur bland offentligfinansierade antroposofiska verksamheter som kan ifrågasättas p g a vad de gör och inte borde göra och vad de inte gör fastän de borde. Bara som en parentes. Det kommer, det också.)

Vad jag säger här är inte att verksamheterna, vare sig det är kliniker eller skolor, beror av en dogmatiskt tillämpad, i 1920-talet stagnerad, antroposofi (även om det emellanåt ser ut så, är det inte någon nödvändig eller ens önskvärd betingelse). Om ni förstår andemeningen, förstår ni att jag egentligen säger motsatsen. Det jag påstår är emellertid att antroposofin i dessa verksamheter är en meningsskapande process som hör till det inre först, det yttre i förlängningen; och den är såväl individuell som gemensam. Man kan inte få det senare utan det förstnämnda, alltså det yttre utan det inre. Om man, som en del, vill ha just det som hör till Vidarklinkens egenart, då kan man inte bortse från det, och tro att man kan behålla verksamhetens karaktär och amputera det som skapar den.

(Ett resonemang som eventuellt tarvar en fortsättning, känner jag. Men i dag får det stå så här. Annars får jag ytterligare ett opublicerat inlägg i arkivet… eller soptunnan.)

3 thoughts on “2019.08.23: apropå Vidarkliniken

  1. “(Angående frihetsargumentet som sådant: jag undrar fortfarande vad som skulle hända om man i fråga om tillgången till och försäljning av de antroposofiska preparaten skulle hävda religionsfrihet. Läkemedelsregistrering och möjlighet för läkare att förskriva är en sak, men tillgång och användning en annan. Vad om det vore de antroposofiska prästerna som ordinerade preparaten?….”

    I have often had the same thought, also with regard to Biodynamic farming.
    It is not unreasonable that anthroposophical medicine should be regarded as a kind of religious behaviour. In n religion there are rituals involved in the preparation of the remedies and the biodynamic sprays just as there are rituals involved in sacraments.
    The movement of the planets and other heavenly bodies is seen as important for the gathering of herbs and minerals.There are ritual stirrings. Mystical gestures are used (eurythmy) and mystical words are uttered.
    A characteristic of sacraments is the ritual behaviour and preparation which precede the enactment.

    The intention behind anthroposphical medicine, the sacraments of the Christian Community and the Biodynamic agriculture is to awaken the spiritual forces in the human beings who take part.

  2. Howl, wuff!

    It’s no co-incidence, I would say, that biodynamics is such a (relatively) successful match with wine-making — the wine business is much more prone to mysticism than for example producing something utterly mundane such as potatoes. Adding biodynamics just adds to the mysticism, and people are apparently prepared to pay for the various mystical ideas of wine-making, be they biodynamic or not. The whole thing works, and almost everybody is happy.

    I think the benefit of the religion argument, even though not palatable (if one does not want to present oneself as religious), is obvious. Even with the medicines (but even more so with f e eurythmy therapy) it’s a question of them having their effect on “bodies” that are not really scientifically recognized. Consequences in the next incarnation are also outside the scope of usual medical science… obviously. “To awaken the spiritual forces” is, I guess, what anthroposophists think should happen in all medicine — but I think one has to recognize that from the scientific viewpoint of today that’s not going to fly. It’s simply considered utterly irrelevant.

    Even if it’s right that awakening the spiritual forces should be a goal, it’s another thing to get right. It’s an impossible argument to make — scientifically. The fact that anthroposophical clinics have been accepted has not been because such an assumption has been “proven” — rather because it’s been ignored… The Vidar clinic has gotten their money for what they do (or what they’ve been thought to be doing) on a more practical, concrete level rather than for awakening spiritual forces. I’m sure politicians have been quite ignorant about that part!

    I some ways I understand they wouldn’t want to make the religion argument — after all, could the doctors then prescribe these methods and potions? But on a theretical level at least, I think it seems crystal clear — you can’t win the scientific “game” but the far-reaching field of religion and belief lies open…

please leave a howl, a bark, a growl, a tail-wag or a comment! (comments are moderated, thus it might take a while for them to appear on the blog)

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s