De utvalda barnen #4

Karen Swartz, före detta waldorflärare, och hennes make Olav Hammer skriver en debattartikel i Aftonbladet. När jag i går skrev att jag vill ta itu med ett par av inläggen i debatten visste jag direkt att det här skulle vara det första. Det är inte för att den är särskilt genialisk, utan för att Olav Hammer är en riktig auktoritet på området västerländsk esoterism. Jag kan varmt rekommendera hans värdefulla avhandling Claiming Knowledge — Strategies of Epistemology from Theosophy to the New Age, likaså hans populärvetenskapliga böcker, som utkommit på svenska, särskilt Profeter mot strömmen. Den bakgrunden skapar en förväntning om att debattartikeln är klokare än vad som vanligtvis produceras i den genren.

En förväntning som dessvärre kommer på skam. Men man kan ju ha nöje av det också.

Karen Swartz och Olav Hammer skriver:

Av en del av kritiken kan man få intrycket av att det är för att de här idéerna hålls hemliga för utomstående.

Fem minuter i sällskap med Google visar strax hur absurd en sådan anklagelse är. Nätet översvämmas av information, och hundratals föreläsningar som Steiner höll under sin livstid är lättillgängliga, alldeles gratis.

Invändningen är sann, och likväl av begränsat värde. Det är ju faktiskt ingen som har påstått att Steiners verk inte är tillgängliga för envar att läsa. (Om någon har påstått något sådant är ju vederbörande en korkskalle, och vad är ens meningen med att argumentera med en sådan?) Till och med de fram till ganska nyligen hemlighållna esoteriska lektionerna för den första klassen kan numera läsas av vem som helst.

Det intressanta, och ironiska, är att invändningen kommer i en debattartikel som försöker göra det som waldorfpedagogikens förespråkare ofta försöker göra, nämligen att minimera betydelsen av Steiner och antroposofi.

Problemet är inte att Steiners tankar och idéer inte skulle vara möjliga att ta del av. Problemet är snarare att man försöker ge folk att intrycket de inte spelar någon viktig roll, och att det bara är onödigt att de befattar sig med antroposofin (det går så bra att välja waldorfskola ändå!). Antroposofin är svår, heter det ibland. Det tycks av någon outgrundlig anledning medföra att waldorfföreträdare finner det onödigt att ens försöka presentera de tankar, som pedagogiken bygger på, i en för utomstående begriplig form. Och att de helst verkar avstå från att över huvud taget tala om att de finns där.

Swartz och Hammers invändning är desto mer ironisk eftersom den av waldorfskolorna som har varit öppnast med kopplingen till antroposofin är Solvikskolan. Jag minns att jag för en tio år sedan, eller mer, gick in på alla (och om inte alla så i alla fall nästan alla) waldorfskolors hemsidor för att se om de skrev någonting om antroposofi eller Steiner. Den enda som hade någon information om vilken grund pedagogiken vilar på var — Solvikskolan. Deras information var föredömligt tydlig.

Jag har genom åren läst och hört den ena efter den andra waldorläraren, -föräldern, -entusiasten, -företrädaren efter den andra påstå att antroposofi är, ungefär, någon liten petitess som inte är så viktig. “Informativa” böcker och annat skrivs där antroposofin på sin höjd finns med som en undanskymd bisak, om ens det.

Problemet är vilseledandet om vilken roll antroposofin har, inte att källorna skulle vara omöjliga att nå. Problemet går igen i Swartz och Hammers debattartikel; de förringar antroposofins roll.

Steiner hade något att säga om allt mellan himmel och jord, och av allt detta väljer och vrakar antroposofer, Waldorflärare och andra intresserade det de råkar finna vettigt och intressant. Så är det ju med alla andra andligt färgade ideologier: bara för att någon är kristen betyder det ju inte att hen menar att vartenda ord i Bibeln är sant.

Först kommer ett påstående som är otvetydigt sant — Steiner hade något att säga om allt. Han är väldigt komplett. Om man ska vara petig, inte ens begränsad till det som finns mellan himmel och jord; han beger sig både lägre och högre än så. Man kan, om man vill, förmodligen leva hela sitt liv i enlighet med hans “indikationer”. Det klarar inte ens en antroposof.

Därefter påstås något som inte riktigt är sant, i alla fall inte när det kommer till waldorfpedagogiken, och det är ju den som är temat. Det är helt enkelt inte så att man väljer och vrakar. Till grund för waldorfpedagogiken — vilket inte är identiskt varje antroposofs eller waldorflärares personliga andlighet — ligger ett antal av Steiners pedagogiska skrifter (vilket i det här sammanhanget betyder föredragssamlingar och nedtecknade lärarkonferenser, där han svarar på frågor). Tillkommer gör den tradition som utvecklats på grundval av Steiners arbete. Den som vill begripa vad waldorfpedagogik är läser Steiners pedagogiska verk men också det som skrivits av andra inflytelserika waldorfpedagogiska författare. I tillägg till det är delar av Steiners övriga icke-pedagogiska verk direkt relevant för pedagogiken.

Om waldorfpedagogiken bara var ett väljande och vrakande, ett enda stort hipp-som-happ, så vore den ju ingenting. Det skulle helt enkelt inte finnas någon pedagogik och ingen waldorfskola. Det som gör att det trots allt finns det, och att det är en igenkänbar företeelse, är att det finns en grund att stå på, något som har en substans som går att använda i praktisk verksamhet. Det är inget godtyckligt väljande och vrakande, utan en idé som går att genomföra konsekvent och överraskande enhetligt.

Inget av detta förutsätter på något sätt att varje waldorflärare är tvungen att anse att vartenda ord som den ständigt pratande Steiner någonsin har sagt är sant. Om man vill argumentera mot en hypotetisk människa som är så fånig att h*n tror det, har man verkligen satt ribban ganska lågt.

Bland personalen på landets Waldorfskolor finns det hur många sätt som helst att relatera till Rudolf Steiner och hans läror.

Vissa är övertygade antroposofer. Andra vet knappt vem Rudolf Steiner var. Åter andra plockar ett urval av hans idéer och använder dem som vägledande principer för hur de utför sitt arbete.

Det är frestande att upprepa sig, med risken att göra texten tradig: det är waldorfpedagogikens innehåll som är kärnan, och innehållet går att beskriva och diskutera; det är inte individens personliga förhållande till Rudolf Steiners verk som är det. Även en lärare som inte alls är antroposof, eller har en waldorflärarutbildning, behöver i en waldorfskola arbeta utifrån waldorfpedagogiken. Annars skulle skolan inte vara en waldorfskola. Det är ett faktiskt problem för waldorfskolorna att de ibland är tvungna att anställa folk som inte har den ringaste förståelse för vare sig waldorfpedagogik eller antroposofi. Folk som kanske förväntar sig att arbeta precis som man gör i en vanlig skola.

Det finns en gemensam grund som inte bara kan väljas bort, oavsett individens egen andliga väg i det privata. Plockandet och väljandet är inte en godtycklig verksamhet. Pedagogiken som sådan har ett innehåll som krävs för att en waldorfskola ska komma till stånd.

Pedagogiken kan, mycket riktigt, tillämpas utan antroposofisk övertygelse; den kan tillämpas, till exempel, som mer eller mindre blind tilltro till traditionen. Men i slutänden är waldorf ändå ett resultat av övertygelse — och finns inte övertygelsen längre någonstans alls, inte hos någon enda individ, så är det slutet för waldorf. Om ingen längre tror på att människan har ett liv före födelsen och efter döden, att barnet står närmare de högre världarna, att inkarnationsprocessen är successiv (och därför påverkar pedagogisk metod och skolans innehåll), att man kan nå kunskap om det översinnliga, och så vidare, då närmar man ju sig en punkt där waldorfskolan blir stelnad tradition, om den inte helt förlorar sitt existensberättigande. Det blir en imitation av något som till det yttre ser ut som waldorf, men den inre meningen försvinner.

Det är ju så här, och det får låta precis så komplicerat som det är: en person som inte är antroposof kan arbeta med waldorfpedagogik i en waldorfskola, och det jag skrev inledningsvis gäller, nämligen att det är waldorfpedagogikens innehåll, som sådant, som måste diskuteras, om man ska diskutera vad waldorf är, inte vad den enskilda individen tror eller tänker. Och samtidigt: utan den inre vägen, faller allt, egentligen. Lärare som själva är idel materialister skulle knappast, hur bra skådespelare de än vore, kunna skapa en waldorfskola, om det begreppet ska betyda något över huvud taget. Men i en debatt är det ganska meningslöst att fundera över vad alla enskilda waldorflärare faktiskt tror. Fokus måste alltid i stället vara själva pedagogiken.

Jag är alltid road av argumentet att vissa waldorflärare minsann knappt ens vet vem Steiner är eller inte bryr sig ett skvatt. Det är som vore det något slags merit att vara okunnig, ointresserad och blasé.

På så vis liknar lärare som inspirerats av antroposofin alla andra som finner den ena eller andra ideologin inspirerande. Skolvärlden är full av lärare som sympatiserar med allt från Jesus till Marx, och om de alla skulle hindras från att utföra sitt uppdrag därför att de kan riskera att indoktrinera eleverna skulle arbetsförmedlingen snart stormas av klienter.

Varken Jesus eller Marx har utformat en särskild pedagogik som används i skolorna. Ett Jesus-fan eller en Marx-anhängare kommer fortfarande att arbeta med helt vanlig pedagogik. Precis på samma sätt som en djupt övertygad antroposof kan arbeta som vanlig lärare i en helt vanlig skola. Det är liksom, för att uttrycka det koncist, en annan sak än att pedagogiken som sådan bygger på en viss världsåskådning.

Och för att avsluta med de gamla vanliga tomma slagorden:

Waldorfskolor insisterar på att varje barn ska bemötas som en unik individ.

I så fall kanske de ska ta en titt på sig själva och fråga sig om och hur de uppnår det. Det är verkligen alldeles, alldeles för enkelt att göra Solvikskolan och dess grundare till syndabockar och låtsas om att det som skedde där inte har något med waldorf att göra och att ingenting liknande skulle kunna hända i andra waldorfskolor, för det kan det, och gör det.

2 thoughts on “De utvalda barnen #4

  1. Hej! Tack för feedbacken på vårt extremt komprimerade och högt bristfälliga (long story) inlägg i något som blev till slut en megatröttsam debatt som Olav och jag vill bara hoppa ur som om det var en brinnande bil. Jag har en fråga som rör något annat (men antroposofrelaterat) och undrar om du kan ta kontakt med mig.
    Karen Swartz
    Doktorand i religionsvetenskap
    Universitetsadjunkt

please leave a howl, a bark, a growl, a tail-wag or a comment! (comments are moderated, thus it might take a while for them to appear on the blog)

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s