2019.10.01 Mikaeli, SR “Människor och tro”…

Det är två dagar för sent, förstås, för att önska glad eller god mikaeli, men mikaelitiden pågår väl ännu även om dagen är passerad? Vi säger så. Önskas härmed med ovanstående bild, som härstammar från föregående veckas skärgårdsvistelse med hunden och huvudsakligen utan internet och modernitetens brus i form av dagsaktuella nyheter, sociala medier, anonyma folkhopar… Det är inte så mikaeliskt av mig. Jag kommer troligen aldrig finna det mysterium som äger rum på t ex järnvägsstationen. Eller hur det nu var med det. Jag väntar på den virtual reality-hjälm som förvandlar människor till träd, bilar till stenblock och samtidens oljud till fågelkvitter och vågsus. In i vildmarken.

Hade jag inte gömt mig på landet, kunde jag ha uppmärksammat det minst veckogamla radioprogrammet “Människor och tro” tidigare. Men i ljuset av ovanstående — min tilltagande eller förvärrade samtidsskygghet — vore jag egentligen mest tacksam för att slippa uppmärksamma dylika företeelser. Ändå —

Det handlar om alternativ vård, med mera. Antroposofisk medicin men även diverse annat, som jag helt förbigår. Från Vidarkliniken intervjuas den ändlöst fascinerande Ursula Flatters (tro inte att det är sagt ironiskt, det är det inte). Äntligen, kanske någon tänker, ett program om tro och religion — äntligen rätt plats för den här diskussionen… Men då blir man kanske lite besviken. För egentligen kommer man inte längre än till det vanliga pladdret och förvillelserna kring tro vs vetenskap, omhändertagande vs hård vård, et cetera. Det är, tänker jag, något av ett misstag att föreställa sig att det är bristen på konkreta vetenskapliga belägg för specifika antroposofiska medicinska metoder som gör — eller antas göra — det hela till en fråga om tro, i förment motsats till vetenskap. I övrigt: det kraftigaste Ursula Flatters har att ta till till förmån för dem är det numer gängse: att de är ofarliga.

Men vad jag fastnar mer för är detta. Ursula Flatters beskriver det som en gång dragit henne till antroposofin — inte att finna en religion, utan frågan “vad är en människa?”, vilket alldeles riktigt är Steiners stora fråga. Det som förblir fullständigt outforskat är att detta för antroposofin inte enbart är en fråga — det en fråga med svar. Svar som naturligtvis kan betraktas och behandlas mer eller mindre dogmatiskt. Likväl ställer han inte bara frågan “vad är en människa?” — han besvarar den också. Och det vanliga är att antroposofer har en viss tilltro till de svar han ger. Till exempel består människan utöver den fysiska kroppen av ett antal osynliga eller översinnliga “kroppar”, hon lever upprepade jordeliv (med vistelser i andevärlden däremellan), med mera. Det är “fakta” som är oundgängliga för den antroposofiska medicinen, och det är egentligen om detta frågan om tro bäst kan ställas — oavsett om dessa saker accepteras på grund av tilltron till Steiners andliga skådande eller om den enskilda läkaren själv anser sig kunna bekräfta dem till exempel genom eller med hjälp av (eventuellt sin läkarpraktik och) meditativa metoder. Alldeles nyligen kom jag över (på internet) en mycket konkret uppställning av karmiska orsaker och konsekvenser (det vill säga, vad människors handlingar, attityder, med mera, ger för medicinska följder i kommande jordeliv) utarbetad, eller snarare sammanställd, av den i dessa kretsar utomordentligt välkända antroposofiska läkaren Michaela Glöckler. Vad är något sådant egentligen en fråga om? kunde man ju undra, när man begrundar ämnet människor och tro.

Problemet, om man ser det så, är alltså att antroposofin inte bara ställer en fråga, utan att den också ger svar på frågan. Det är inte en “lära”, menar Ursula Flatters i radioprogrammet. Men du kan utan större svårigheter sammanställa en lära av de svar som Steiner gav. Och han gav svar, som antroposofer känner en viss grad av tillit till. Utan att de går att bekräfta med vetenskapliga metoder, för att nu ha det sagt. De tillämpliga metoderna, det egna inre arbetet med dessa frågor, må ha sitt värde, men hur klassificerar vi svaren? Och till sist är det så att inga antroposofer (utom möjligen några som är bindgalna? det finns ju de som tror sig vara Steiner reinkarnerad) intalar sig att de äger hans gåvor (eller de gåvor de tillskriver honom, beroende på vad man vill tro). Därmed kan man nog säga att: de metoder man har till hands kan upplevas som att de leder till bekräftelse av vad Steiner har sagt, men att avfärda honom — det är i stort sett omöjligt i praktiken. Det gäller förstås också Steiners utsagor inom medicinen, som bygger på hans människokunskap. Antroposofer har naturligtvis hittat alla möjliga mer eller mindre långsökta sätt att rationalisera och förklara de uttalanden som i ljuset av den materialistiska vetenskapen kan te sig besynnerliga eller otroliga. Fel hade han dock inte. Vi kan alltid förflytta oss till det andliga planet, och betrakta den materialistiska vetenskapen som sorligt begränsad.

Men det är svårt att komma ifrån att det handlar om tilltron till Steiner, och om tro — på sätt och vis. Visserligen om en fråga — men också om svar, ofta mycket detaljerade svar, och om en lära, som man kan konstruera utifrån dessa svar.

2019.08.23: apropå Vidarkliniken

I mitt senaste inlägg om Vidarkliniken utelämnade jag en reflektion. I den film från Almedalen som nämndes där, förekommer på slutet ett opinionsinlägg från en medlem av publiken. Vederbörande är dock inte “bara” en i publiken, utan en person som haft ledande positioner inom såväl Weleda som Vidarkliniken (och andra antroposofiska företag och verksamheter, som Saltå Kvarn). I videon framstår han dock snarast som en vanlig patient, som frågar sig varför det inte är upp till honom själv att besluta om han ska använda antroposofisk medicin eller inte. Det är en av de, om inte det, rimligaste argumenteten för den sidan; om man får göra alla möjliga andra riskfyllda saker med eller mot sig själv, varför inte detta? Att använda antroposofiska preparat, på egen bekostnad, är ett vettigt argument grundat på individens frihet att råda över sig själv. Det skulle i alla fall vara det i fråga, specifikt, om tillgången på Weledas preparat. En annan sak är det naturligtvis att Vidarklinikens verksamhet varit offentligt finansierad (en sak att argumentera för individens rätt att välja — en annan att begära att den bekostas av andra) och att man vill att just läkare ska förskriva preparaten. Stan är full av butiker som säljer “mediciner” som materialistiskt och vetenskapligt betraktat är lika verkningslösa som de antroposofiska. Så det kan inte vara där skon klämmer.

Men det som slår mig i filmade publikinspelet från det alternativmedicinska evenemanget är nu inte egentligen något av ovanstående, utan detta: den nervösa aggressivitet med vilken inlägget framförs. Man ryggar tillbaka, och är glad att inte befinna sig i samma rum. Helst vill man stänga av ljudet. Men då skulle man ju missa vad som sägs. Å ena sidan är det fint (också apropå det jag skrev förra gången om Ursula Flatters insats i samma sammanhang visavi VoF och Larhammar) att graden av sofistikerad medieträning är så låg i dessa kretsar. Å andra sidan förvånar det mig lite att det blir som det blir, för argumentet i detta fall står sig så mycket bättre utan ett labilt stämningsläge. Det fascinerar mig att människor som arbetat på sin andliga bättring i ett helt liv har lika lätt, eller t o m lättare, att tappa fattningen än vanliga drullar som ätit pizza framför tv:n. De senare var förmodligen mer stabila själar från början.

(Angående frihetsargumentet som sådant: jag undrar fortfarande vad som skulle hända om man i fråga om tillgången till och försäljning av de antroposofiska preparaten skulle hävda religionsfrihet. Läkemedelsregistrering och möjlighet för läkare att förskriva är en sak, men tillgång och användning en annan. Vad om det vore de antroposofiska prästerna som ordinerade preparaten? Jag vet, det skulle strida mot allt, inklusive antroposofiska principer antagligen, men religionsargumentet förefaller mig vara starkt i en tid då till och med förment sekulära talar vördnadsfullt om respekten för religion. Nåväl, det gäller kanske mer krasst de religioner som har ett betydande våldskapital bakom sig. Och antroposoferna vill inte vara en religion och saknar mig veterligen våldskapital som kan imponera. Tack och lov — )

Nu har stiftelsen som driver Vidarkliniken/Vidar rehab (byggnaderna ägs av en annan stiftelse) kastat in handuken och begärt sig i konkurs. Med det avvecklas också verksamheten i vårdcentralen i Järna. För kuriöst nog, trots att ansvariga politiker i landstingen har hävdat att de ovetenskapliga metoderna (humbug, lurendrejeri, osv) och kvalitetsbrister gjort att avtalen med kliniken har avbrutits, har Stockholms läns landsting fortsatt avtalet med vårdcentralen, driven av samma stiftelse. Det är intressant, för om de antroposofiska metoderna är oacceptabla på kliniken, var de det inte på vårdcentralen också? Det är nästan så att man får intrycket att det handlade mindre om ett ganska plötsligt uppvaknande i fråga om metodernas (och preparatens?) innehåll och kvaliteter än om Vidarklinikens umbärlighet. För en vårdcentral i Järna fanns ett visst behov; för ett (krasst betraktat) vilohem för utmattningsdrabbade, not so much. Vissa saker är lättare att skära i en andra. Särskilt när man anser sig ha goda skäl (ovetenskaplighet, bristande kvalitet, mm). Men även utan goda skäl. Man undrar hur många pip som yttrats om lurendrejeri i form av underliga antroposofiska metoder om klinikens verksamhet varit oundgänglig för landstinget. (T ex om den huvudsakligen varit hospice-vård och det samtidigt hade rått kapacitetsbrist i det avseendet. Bara en spekulation. Men en cyniker som jag måste räkna med att såväl politiker som antroposofer är opportunister! Den förra gruppen förmodligen värre.)

Det är ju inte som att det har varit — eller borde ha varit! — okänt att en antroposofisk klinik tillämpar antroposofiska metoder. Det är ju inte som att det inte har påtalats i åratal (vilket Ursula Flatters gjorde poäng av i ovan nämnda video, utan att det precis var till gagn för den antroposofiska saken). Det gick fort utför, när det väl gick. Men det är klart att en verksamhet som är nästan helt beroende av offentlig finansiering går under om denna plötsligt upphör. Utan att veta gissar jag att en del antroposofiska kliniker i utlandet har mindre ensidig finansiering, och är aningen mindre känsliga för politiska vindar, men väl för andra svängningar i modet så klart. Finansieringen oaktad: man kan fråga sig om det hade varit möjligt att bedriva antroposofisk klinik utan preparaten. I båda frågorna — landstingsavtalen och preparaten — har Vidarklinikens företrädare envetet skyllt på elaka motståndare. Som om den egna insatsen varit så förträfflig att ingenting hade kunnat gå fel om ingen t ex varit taskig nog att peka på att medicinerna är riktigt märkliga, vetenskapligt betraktat.

Något av det mer bisarra i debatten, något som återkommit nu i och med Vidarklinkens/Vidar rehabs nedläggning (i nuvarande skepnad — i alla fall), är att politiker och även en del skeptiker är benägna att uttala beröm av vissa aspekter av verksamheten. T ex det som kallas “bemötande”, i vilket väl förutom det mellanmänskliga inbegrips också sådant som miljö och atmosfär. Det sägs t o m att där har man “mycket att lära” och dylikt. Det förefaller kanske inte så bisarrt i sig, utöver det att det säger sig självt att de patienter som aktivt har valt den miljö och det sammanhang som Vidarkliniken arbetar i lär uppskatta det. Man väljer faktiskt att hamna där som patient för att man lockas av det som erbjuds. Det är en annan sak att tillbringa tid på Vidarkliniken som utmattningspatient än t ex med hjärtfel på Danderyds sjukhus eller akut psykos på St Göran. (Med det inte sagt att de senare inrättningarna inte skulle kunna höja trevnadsfaktorn, de annorlunda premisserna till trots.)

Men det bisarra är inte det, utan detta: att folk inte begriper att hela verksamheten har utformats och utvecklats utifrån ett tankegods som inte går att separera från resultaten (oavsett ur vilken aspekt eller om man ser dem som negativa eller positiva eller varierande allt utifrån…). Det går ju inte att bara amputera det ytliga från det inre och tro att det förblir detsamma. Du kan inte få den antroposofiska miljön, maten, terapiernas ytliga gester, som ett tomt vevande i luften, eller upphöjt leende antroposofer — utan antroposofi på insidan. Saker ser ut som de gör och är som de är därför att de faktiskt har en mening. De är inte utanpåverk utan innerligt betydelsefulla. Det är förmodligen svårfattbart för en del av samtidens människor, men så är det. (Min mycket preliminära hypotes är att svenskar ser på religion på samma sätt: man har förlorat förståelsen av att någon faktiskt på riktigt kan hysa verkliga religiösa tankar och känslor, som får konsekvenser. Det skapar en del missförstånd. Logiken i den dogmatiska regelstyrda “religiositeten” samt den “andlighet” som materiellt manifesterar sig som spöken i tv-program och dylikt man man måhända respektera respektive roas av, men därutöver… Inga jämförelser i övrigt, bara detta: det andliga är det oberörbara, det onämnbara, helt enkelt för att dess existens — ens som realitet för någon annan — inte kan föreställas. Veva i luften kan man, som sagt, göra. Men inte begripa.)

Så precis som med waldorfskolorna önskar människor sig ytan — utan att förstå att ytan är en följd, enbart en följd, av det inre. Så snart man försöker separera ytan från det inre, faller alltihop, och försvinner till sist. Den som bara är fokuserad på det ytliga noterar förmodligen i förstone inte detta. Det ser ut som en waldorfskola om man målar vått-i-vått och gör rörelserna i eurytmi, osv. För en tid ser det ut så, sen är det ingen som ids imitera betydelselösa gester längre. (Apropå det: waldorfskolor och läkepedagogiska inrättningar är nästa på tur bland offentligfinansierade antroposofiska verksamheter som kan ifrågasättas p g a vad de gör och inte borde göra och vad de inte gör fastän de borde. Bara som en parentes. Det kommer, det också.)

Vad jag säger här är inte att verksamheterna, vare sig det är kliniker eller skolor, beror av en dogmatiskt tillämpad, i 1920-talet stagnerad, antroposofi (även om det emellanåt ser ut så, är det inte någon nödvändig eller ens önskvärd betingelse). Om ni förstår andemeningen, förstår ni att jag egentligen säger motsatsen. Det jag påstår är emellertid att antroposofin i dessa verksamheter är en meningsskapande process som hör till det inre först, det yttre i förlängningen; och den är såväl individuell som gemensam. Man kan inte få det senare utan det förstnämnda, alltså det yttre utan det inre. Om man, som en del, vill ha just det som hör till Vidarklinkens egenart, då kan man inte bortse från det, och tro att man kan behålla verksamhetens karaktär och amputera det som skapar den.

(Ett resonemang som eventuellt tarvar en fortsättning, känner jag. Men i dag får det stå så här. Annars får jag ytterligare ett opublicerat inlägg i arkivet… eller soptunnan.)

2019.08.17: Gérard Lartaud, Rudolf Steiner och andens praktik

Läser just nu en alldeles förtjusande liten essä av Gérard Lartaud, “Rudolf Steiner och andens praktik” (ingår i: Om anden, red. Paula Hämäläinen-Karlström, Kosmos förlag 2018). Den är bara några få sidor, runt femton, och naturligtvis inte uttömmande i fråga om vad Steiner hade att säga om anden och andlighet. Men den är förbluffande trevlig att läsa.

Något som jag uppskattar är bland annat att författaren inte har några uppenbara problem med att Steiners plats är (har blivit) utanför den strikt akademiska filosofin och inte heller väjer för uppbrotten och motsägelserna i hans liv och filosofi. I stället:

Utan att förkasta tanken om en organisk utveckling i Steiners liv och verk, kan det därför finnas anledning att ifrågasätta den inom Steinerlitteraturen utbredda föreställningen att Steiner skulle ha varit fullt medveten om konsekvenserna av vare enskilt steg som han tog i sitt liv. Det förefaller rimligare att utgå ifrån att Steiner, likt andra människor, i avgörande lägen följer en djupare intuition som inte utan vidare låter sig formuleras i klara tankar.

Det intressanta hos Steiner ligger i hans trevanden, i sökandet efter sin egen riktning samt i den oundvikliga motsägelsefullhet som detta sökande innebär. (s 74)

Exakt! Det är något jag tycker mig ha sett att (många) antroposofer har svårt att leva med: om Steiner var den store klarsynte — unik i historien — hur kan han då framstå eller få framställas som motsägelsefull eller föränderlig? Det krävs en viss mental akrobatik för att förklara bort eller sudda ut dessa motsägelser och dessa tecken på att hans liv kanske inte alltid förlöpte efter en i samråd med högre makter uttänkt och självklar plan. Det är på sätt och vis (tycker jag) mer sympatiskt med den Steiner som i efterhand, till exempel i memoarerna, försöker tvinna ihop de olika trådarna och förena de olika linjerna i sitt liv och få början att komma i samklang med mitten och slutet, även om dessa försök ibland framstår som lite krystade, än en Steiner som förklarar ett tidigare görande, som i ljuset av ett senare framstår som märkligt, med att han alltid hade en förutbestämd färdplan, att allt var beräknat, bara det att tiden eller situationen krävde att han höljde de verkliga avsikterna i dunkel eller rentav agerade tvärsemot dem.

Hur som helst: det stora uppbrottet i Steiners liv är så klart jätteklivet från den “vanliga” filosofin och kulturvärlden till att chockerande raskt bli en teosofisk superstar. Ju mer jag läst av Steiner, och om Steiner, desto mer håller jag med om en sak: trots de motsägelser och de förändringar han går igenom, finns det en röd tråd. Man hittar den unge Steiner i den gamle, och frön till den äldre Steiner i den yngre. Det är inte två olika Steiner; det är en och samma. Omständigheterna får skillnaderna att framstå som större än de nog är. Men omständigheterna är förstås viktiga. Exempelvis så är det naturligtvis förvånande att han hamnade just precis hos teosoferna, med tanke på sin tidigare inställning till sådana. Men bara det att han också tdigare hade något att säga om dylika filosofier — och naturligtvis mycket mer än bara det — säger något om att han var en “andligt sökande” redan då. Som sagt, mycket mer än det; man kan leta spår efter det i hans tidiga texter och brev (inte bara i efterhandskonstruktioner) och man finner ju ingalunda en människa vars enda intresse är den materiella världen, om man säger så. Samtidigt som han hyser en uppenbar aversion mot spiritism såväl som religion.

Att det råkade bli hos teosoferna som han startade sin karriär som guru och kringresande esoteriker kan nog hänföras mycket till de yttre omständigheterna, tänker jag. Han skriver vid något tillfälle, till Marie — jag minns nu ej detta ordagrant eller ens speciellt väl, och ids inte leta upp det — att han annars hade fortsatt sin bana inom filosofin, vilket också är lite motsägelsefullt: för samtidigt har han med sedvanlig effektivitet inhämtat hela den teosofiska världsbilden och terminologin, och företräder den som om han aldrig gjort något annat, som vore den hans egen, och återigen det mest självklara han skulle kunna företa sig. Rent krasst var det väl så att han behövde försörja sig, och det hade han, på den tid då teosoferna “upptäckte” hans talanger, inte lätt att göra. Den oförskämda frågan är väl kanske hur mycket opportunisten Steiner förställde sig, samt hur mycket han egentligen förblev sig själv, under den teosofiska vokabulären. Eller snarare: hur mänskligt råddigt allt var, och hur knepigt det blev att rationalisera alla turer senare. I slutänden är han ju inte riktigt bekväm med teosoferna — säkerligen av fler orsaker än den vanligtvis angivna (Krishnamurti-historien).

Men även bortsett från frågan om kontinuitet (eller brist därpå) i Steiners verk och liv, är essän spännande och välformulerad. Intressanta bitar handlar bland annat om anden och naturen och Steiners förhållande till mystiken.

2019.07.25: Vidarkliniken, Dan Larhammar och löjligheten

Vidarklinikens uppförande på sistone är verkligen för irriterande för att lämnas okommenterat. Klinikens stängning är alla andras fel. Den antroposofiska medicinens ställning (eller icke-ställning) är alla andras fel. Och så vidare. Insikt om att den egna argumentationen har varit för skral, att det är kliniken själv, inte VoF, som misskött journalföring och dragit blickarna till sig, att det är kliniken själv som inte kunnat förklara varför den antroposofiska medicinen har ett existensberättigande, osv, tycks obefintlig. Det hela blir i slutänden ganska tröttsamt.

Men sedan är det det här när situationen blir löjlig, eller extra löjlig. Det finns ju inget som säger att det är obligatoriskt, för den som försöker att tillämpa antroposofi, att vara löjlig. Särskilt när det handlar om intelligenta människor så förstår jag egentligen inte varför det blir så. Här ett utdrag från en av de senaste artiklarna på Ytterjärna Forum:

– Du, Dan [Larhammar, min anm], sa Ursula Flatters, har varit en huvudmotståndare till mig och Vidarkliniken i över 30 år. Du använder i det sammanhanget din professorstitel på ett oetiskt och vilseledande sätt. När du uppträder som kritiker av antroposofisk medicin, går du utanför ditt kompetensområde (som är ett helt annat/red. anm.) och agerar i själva verket som aktivist. Då är det etiskt viktigt och riktigt att förklara för allmänheten att man i själva verket uppträder som privatperson!

Löjligheten! Den fullständigt onödiga löjligheten! Om Dan Larhammar har så inkompetenta synpunkter, borde det väl inte vara så svårt att bemöta dem? Men det tycks alltid vara omöjligt, oavsett vem motståndaren är, att säga något som äger något slags substans. Men det allra fånigaste är redaktionens instuckna förtydligande om Larhammars kompetensområde: “som är ett helt annat”. Natuligtvis skriver man inte att det är (nu konsulterar jag wikipedia, men det framgår också av videon från Almedalsevenemanget) molekylär cellbiologi (med “särskild inriktning på farmakologi” därtill). Naturligvis känns det i alla fall för stunden tillfredsställande att låta läsaren fantisera vidare… vad kan denna demon, Larhammar, vara specialist på? Är det genusvetenskap eller dinosaurier eller måhända knypplingens historia? Det måste ju vara något som är helt irrelevant. Annars skulle man ju inte skriva som man gör? Eller skulle man?

Jo, om man är löjlig.

Vad är löjlighetens karma förresten? Det undrar man.

Jag är den sista att betvivla att Ursula Flatters kompetens på området antroposofisk medicin, särskilt dess mer esoteriska (och mer intressanta!) sidor, vida överstiger Dan Larhammars. Och ungefär alla andras, faktiskt. Just därför borde detta egentligen vara så enkelt, om viljan fanns att försvara och förklara den antroposofiska medicinen. Om man trodde att det kunde göras, om man trodde att man kunde förklara varför motståndaren har fel, om man trodde sig kapabel att göra en för den oinsatte någorlunda begriplig framställning av antroposofisk medicin. Men det tror man uppenbarligen inte. Delvis för att det är svårare än man vill påskina (motståndaren, vare sig det är Larhammar eller någon annan, är trots vissa självklara begränsningar inte fullständigt ute och cyklar), delvis för att alla, inklusive (tycks det mig) antroposoferna själva, köpt de förutsättningar som diskussionen ska föras utifrån (och de är betydligt mer gynnsamma för motståndaren; de strikt vetenskapliga beläggen och argumenten för den antroposofiska medicinen är klena, och så länge de är utgångspunkten… temat tangeras dock i videon, men här fokuserar jag på Ytterjärna forums artikel).

Problemet med att “försvara” sig med löjlig och ovärdigt bullshit, i stället för med argument i sak, är att det bildas ett mönster ur vilket man kan skönja en intention: vad Vidarklinikens fanbärare vill säga är att ingen kritiker eller motståndare är en legitim debattör. Ty detta upprepar sig gång efter annan; debatt i sak är underordnad, eller negligeras helt, och kliniken undandrar sig potentialen att kritiseras genom att avfärda — inte kritiken, men den som framför den. Vidarklinikens brister och den antroposofiska medicinens vacklande vetenskapliga grund är naturligtvis inget att bekymra sig om, när ingen är kompetent nog att påpeka dem! Det enklaste sättet att “argumentera” för sin sak är att avfärda den andra sidan på personliga grunder snarare än av sakskäl. Därför måste man hela tiden så detta tvivel: den som ifrågasätter saknar legitimitet. Om han har rätt, spelar ingen roll. Inte om han har fel heller. Jag har sett motståndare till den antroposofiska medicinen ha fel, och antroposofer som är oförmögna att förklara varför. Nej, oförmögna är tokigt — i det här sammanhanget är det tokigt — de tycks helt enkelt vara ovilliga.

Jag förstår faktiskt inte varför antroposofin inte kunde bidra till en minsking av löjligheten i stället för en ökning.

(Ursula Flatters huvudanförande i debatten — se videon (Flatters startar vid ca 7:30) — går för övrigt utmärkt ända fram till ovan citerade stycke om Larhammar och det som följer därefter, med den vanliga hickan om VoF osv. Det är synd. Ytterjärna forums val att citera det enda genuint ointressanta och irrelevanta är förunderligt, men väntat. Videon är värd att se!)

Bornemark: Det omätbaras renässans

Tänkte skriva ett par rader om en bok, Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans, som jag hade nöjet att läsa för ett tag sedan, inspirerad av ett visst intresse för boken från antroposofiskt håll (jag tror rent av att det var något mindre evenemang i Järna). Bokens centrala tes (som jag tolkar den) är att vi — samhället och kulturen av i dag — sitter fast i ett träsk av mätbarhet, rationalitet och vetenskaplig evidens i en strikt och inskränkt mening och på ett sätt som begränsar oss snarare än ökar vår bildning eller förbättrar vårt samhälle. Det är ett tänkande — eller brist därpå, frestas man säga — som leder till ett överfokus på dokumentation och ett underfokus på faktisk verksamhet. Det viktiga är vad som kan underordnas mätbarhet och därmed dokumenteras på papper, snarare än vad som görs. Tesen som framförs är, när man betraktar somliga samtidsfenomen, svår att motsäga. Och även om den har sitt värde, kan man också kan förstå dess attraktionskraft för dem som misslyckats med att mäta konkreta effekter, må det vara av alternativa läkemedel eller alternativ pedagogik.

Till att börja med vill jag i förbigående notera att jag hade glädje av de delar av boken som handlade om Giordano Bruno. Det fanns en hel del där som får mig att associera till Steiner. (Som bekant var Steiner också bekant med Brunos livsgärning.) Men. I övrigt tyckte jag faktiskt att boken saknade en hel del när det kommer till vår samtid. Scientism och mätbarhetsiver ges skulden för avsaknad av respekt för det som är ovetbart, det som befinner sig utanför det vetbaras gränser. Den förkättrade scientisten tror att allt kan mätas (och att det som inte kan mätas, det finns inte), och att vi kan lära känna världen uttömmande med hjälp av detta mätande. Men är det verkligen sant? Kännetecknande för vetenskap är väl annars det ganska begränsade perspektivet: en studie säger något om det lilla begränsade område som har studerats, i övrigt uttalar den sig inte. Och till skillnad från de religiösa (jag återkommer till det) håller man sig inom ramarna för kunskap om det som är, och uttalar sig inte om hur världen bör vara eller hur människan bör leva; vetenskapen uttalar inte moraliskt påbud (i huvudsak i alla fall).

Så scientisten vill göra världen enkel, vill mäta den och dokumentera den, och vill att detta får samhälleliga och politiska konsekvenser. I själva verket bygger vår offentliga förvaltning och dess verksamheter mer och mer på detta. Det finns en sanning i det. Å ena sidan. Å andra sidan: även med respekt för det ovetbara och det omätbara, måste man erkänna ett värde i dokumentation och mätbarhet (jag påstår inte att Bornemark förnekar det, det gör hon inte, men hon förminskar det, menar jag). Det spelar roll hur många värkande tänder som åtgärdas och hur många barn som lär sig läsa, för att ta ganska banala exempel, men även det banala har icke-banala konsekvenser för människors liv. Inte för att dessa frågor uttömmande kan mätas. Vi kan kanske hjälpligt mäta hur stor läskunnigheten i en viss ålderskategori är (och hur den förändras över tid), men vi kan inte mäta alla följder läskunnighet har i ett människoliv. Men bara för att mätandet inte ger alla svar, är de svar som ges inte meningslösa; man måste ta i beaktande att det som mäts är något begränsat, det uppmättas följder för individen och samhället är något mycket mer omfattande och komplext. Frågan är snarare vad som kan mätas, hur det ska mätas och vilken vikt vi lägger vid det uppmätta. Det är dumt att mäta fel grejer på fel sätt och dra fel slutsatser. Men det måste man ju inte göra.

Man kan t ex vetenskapligt studera om Iscador botar cancer. Det är svårare att mäta och dokumentera exakt vad användandet av Iscador betyder för den som sätter tilltro till Steiners utsagor. Det är omöjligt att studera vad medikamentet har för effekt på patientens kommande inkarnationer. O s v. Man får begränsa sig.

Bornemark framhåller i boken värdet av den kunskap som inte direkt kan omvandlas i mätbara resultat. Hon framhåller värdet av att erkänna de stora områden av tillvaron som inte kan mätas, det ovetbara. När man har tuggat sig igenom en i slutänden ganska omfattande textmassa som framhåller det omätbaras och det ovetbaras värde och avfärdar samtidens förvissning om säker kunskap, mätbarhet och dokumentation, och framhåller hur destruktiv denna tro är även för offentlig policy (något som man kan diskutera), kommer man till skuldfrågan. Vem bär ansvaret för denna scientism och övertro på mätbarhet? För den torra, kalla rationalitet som ödelägger vår kultur? Vem är Ahriman, kort sagt?

Ni kunde säkert ha gissat det: vita män.

Naturligtvis är det svårt att invända. Ingen har väl undgått att notera kvinnors känslostyrda intuition, deras irrationella vimsighet, och de brunhyade vildarnas instinktsdrivna naturlighet. Vi behöver egentligen bara meditera en stund över dessa gåtfulla varelsers inneboende natur för att erkänna oss stå inför oceaner av omätbarhet och tillvarons outgrundliga och omätbara mysterier.

Nu ska bara ett par ord sägas om problemens lösning. En dylik som föreslås av Bornemark är att involvera fler präster och imamer i alla typer av verksamheter. (Inte rabbiner eller buddhistiska munkar. I alla fall nämns de inte.) En fantasieggande lösning, skulle jag vilja påstå. Det är förvisso sant att de västerländska prästerna, som en följd av att ha knuffats ut i periferin och förlorat sin relevans och sitt våldskapital, har funnit en viss klädsam ödmjukhet, och de är inte ens alla vita män längre. Det har blivit svårt att tvinga på människorna den organiserade religionens moraliska dogmer och levnadsregler, när folk skrattar åt en. Till skillnad från de hemska scientisterna, som begränsar sig till det som går att mäta (det som är), har förstås religionen inte bangat för att uttala absoluta sanningar om både det som är och det som människan bör och måste i fråga om de mest triviala ting. Historiskt sett har de som ägnat sig åt någon annan andlighet än den av den dominerande kyrkan påbjudna blivit varse detta (fråga t ex Steiner?). Det är något bättre på 2000-talet, i alla fall för dem av oss som lever i den europeiska kultur, som har varit kristen. Jag finner det ibland lite udda att föregivet öppensinnade människor tror att de religiösa företrädarna är bättre allierade än ateister, scientister, sekulärhumanister m fl. Vad den muslimska världen abelangar är förstås överdriven rationalitet inte något större problem efter att man har fått huvudet skiljt från kroppen.

 

Varför så svårt att tala om antroposofi? Ett svar på Anders Kumlanders debattinlägg

Det är en ödets ironi — eller är det karma? — att antroposoferna utsätts för så frekventa attacker av lögner och förtal. Över huvud taget är det spännande att kritik av antroposofiska verksamheter tycks näst inpå omöjlig; standardrepliken från antroposofisk sida är: lögner och förtal. Jag kan skriva detta utan att hålla med i all den kritik av antroposoferna som någonsin förekommit, och jag kan till och med tycka att det ibland har förekommit osakliga, eller till och med ondsinta, angrepp (kanske till och med från mig själv!). Men jag vet å andra sidan hur det fungerar: det är svårt att uttrycka något kritiskt, ty bland en del antroposofer är all kritik lögner och förtal. Det är som att rörelsen mår bättre av att i omvärlden se en fiende. Offerskapet förefaller vara meningsskapande. Så har det varit sedan Steiners tid.

Detsamma gäller den ständiga förbittringen över att antroposofin är missförstådd. Ja, men gör då något för att motverka missförstånden! Ställ er upp och förklara! Berätta! Vill inte, tycks det trumpna hypoteiska svaret på den hypotetiska frågan vara.

Inte heller i sin senaste text i Dagens Samhälle gör Anders Kumlander några nya ansatser att förklara; däremot gör han en del för att blanda bort korten. Texten innehåller två intressanta påståenden, som jag ska försöka bemöta. Det första går ut på att antroposofi inte är en religion. Det andra på att antroposofin inte allena är orsak till den lägre vaccinationstäckningen i Järnaområdet.

Det tycks ibland som att antroposofer försöker skapa intrycket av att antroposofin saknar ett innehåll, en substans, och av att det inte går att diskutera antroposofiska idéer. Men att var och en skulle vara ensamskapare till sin egen antroposofi är inte sant, inte ens om man tar i beaktande att det i slutänden är en individuell väg; de flesta antroposofer torde därtill ha ett visst förtroende för Steiners utsagor. En förhärdad materialist, till exempel, kan svårligen också vara antroposof, ens om vederbörande njuter av att leva med motsägelser. Det finns vissa grundläggande idéer, förutan vilka vi helt enkelt inte har att göra med antroposofi.

Vi kan beröra ett par tankar som är väsentliga just för den antroposofiska medicinska praktiken: den om att människan inte enbart är en materiell varelse, utan också en andlig, och den om att människan lever upprepade jordeliv och att hennes öde, över för jordemänniskan oöverblickbara tidsrymder, regleras av karma. Religion eller inte? Det är inte svårt att argumentera för att osynliga så kallade väsensled, reinkarnation och karma är övertygelser av religiös natur. Desto svårare att argumentera för deras vetenskapliga grund. Den andliga sfären faller per definition utanför naturvetenskapens metoder och lagar. Antroposofer vill se en annan, utvgidgad vetenskap, vilket måhända förklarar en del förvirrande luckor i debatten; man undviker helt enkelt att tala om det väsentliga och att förklara var man står, till förmån för att skyffla runt beskyllningar.

Kumlander har rätt i att det säkert finns människor i Järna som avstår från vaccinationer av skäl som inte har med antroposofi att göra. Men det betyder inte att det inte också finns de som avstår av skäl som har med antroposofi att göra. Apropå det religiösa: vaccination ifrågasätts utifrån antroposofin eftersom barnsjukdomarna hjälper barnet i dess inkarnationsprocess. Barnet, såsom andlig varelse, närmar sig successivt jordelivet, det vill säga, inkarnerar i sin fysiska kropp efterhand under uppväxten, och den kraftiga febern är en regulator i denna process, så att den fortskrider i hälsosam takt. Slutsats: det kan vara bra att få mässling. Vilket förklarar att antroposofiska läkare, bland andra Vidarklinikens Jackie Swartz, har kunnat framhålla barnsjukdomarnas betydelse för barnets utveckling.

Återigen, det finns antroposofer som väljer att vaccinera och det finns antroposofer, och andra Järnabor, som väljer att avstå av alla möjliga andra skäl, som en naturlighetsvurm eller föreställningar om vacciner som skadliga. Men det finns också en bakgrund till det specifikt antroposofiska vaccinationsmotståndet. En internationell sammanslutning för antroposofiska läkare har nyligen gått ut och uttalat att man inte vill förknippas med vaccinationsmotstånd. Gott så! Men att vi är där vi är, och att det ens varit påkallat, har sina skäl, skäl som man kan kalla religiösa.

Ur den antroposofiska människosynen och ur Steiners föredrag, framför allt de som relaterar till karma, kan man härleda synen på sjukdomar och epidemier som nödvändiga både i individens utveckling och för mänskligheten. Där finns samtidigt tankar om karma i förhållande till att förebygga lidande. Det intressanta är möjligen att ur ett tankegods, som trots allt existerar, och som kan diskuteras, kan man komma till olika slutsatser i konkreta frågor. Det är sant, som Kumlander skriver, att man inte kan “gömma sig bakom religion”. Men att inte vilja ta tag i de antroposofiska idéerna, och se och medge deras kraft, är väl också att gömma sig?

Om Expressens artiklar om “Skolan”

I förra veckan publicerade Expressen en artikel om missförhållanden på en friskola i Stockholm. Redan i de första styckena kan alla som vet något om en waldorfskola ana att det handlar om just en waldorfskola. De nära och täta banden mellan skola, personal och familjerna är typiska för en waldorfskola. En privat skola där nuvarande personal och föräldrar dessutom själva gått på skolan pekar naturligtvis också i den riktningen. Den i det beskrivna fallet aktuella skolan fanns långt före friskolereformen, och det är därför möjligt att flera generationer har hunnit passera genom den. När man väl har klart för sig att det handlar om en waldorfskola, är det en enkel match att lista ut vilken. Artikeln beskriver området. Flera av de utsatta eleverna är funktionsnedsatta. Skolan har speciella klasser/grupper för sådana elever, vid sidan av de vanliga klasserna. Skolan har haft mycket dålig ekonomi och förelagts att betala vite på grund av brister. Det kan bara handla om en specifik skola.

Det som verkligen skriker waldorf för den som har minsta insikt i liknande förhållanden i waldorfskolor är emellertid hur skolledning och en del andra föräldrar reagerar. De säger nämligen antingen ingenting alls eller oerhört besynnerliga och konstiga saker. Taktiken att inte säga något alls är förmodligen, med tanke på det senare, en klok taktik. Lägg därtill detta med att waldorfskolor sällan vill tala med sådana som “inte förstår” — en grupp som inkluderar i stort sett hela resten av världen. I en ny artikel rapporterar Expressens journalist, något häpet (?), att skolan fortfarande inte vill uttala sig. Däremot har de ordnat med stöd åt övriga lärare, för att främja deras harmoni. Föräldrar och elever får inte någon information. (Jag bara noterar: precis vad man skulle förvänta sig, givet vad det handlar om.)

Anklagelserna som görs i den första artikeln är väl ganska häpnadsväckande, i och för sig. De är av den arten att det är svårt att föra ut en tillrättalagd version och hoppas att åhörare eller läsare inte önskar veta mer. Oavsett vad man säger, riskerar man att folk fattar intresse för att ta del av Expressens version vid sidan av den “rätta” sidans bortförklaringar och fördunklingar. Bättre att inte säga så mycket än att bli alltför väl förstådd. Flera lärare har begått diverse opassande handlingar, påstås det. Några av dem förefaller nästan lite väl bisarra, för så vitt att de är sanna, alltså — och man kunde kanske spontant föreställa sig att folk som nått någonstans i sin andliga utveckling var lite mindre impulsstyrda och perversa, men det är tyvärr inte så saker och ting fungerar.

Expressens skribent ondgjorde sig på Twitter över att läsare ganska omgående identifierade skolan, och öppet namngav den. (Inte jag. Jag noterade bara att det måste handla om en waldorfskola, men därifrån är steget inte långt till identifiering.) Jag kan inte riktigt förstå upprördheten, eftersom reportaget är skrivet på ett sätt som, för den som besitter några smulor av information om friskolor och waldorfskolor, avslöjar skolan utan särskilt stora ansträngningar. Det är underligt att då förvänta sig att läsare inte ska ge sig på att skriva ut namnet offentligt. Förvisso är anklagelsena skandaliserande för skolan i fråga. Det är kanske där skon klämmer. Är de sanna, är det inte ett så stort problem. Men några av beskyllningarna förefaller vila på en stabilare grund än andra. Det förvånar inte att Expressen ändå vill inkludera även de senare. Expressen är ju Expressen. Det är lättare att göra det, om man inte nämner skolan vid namn. Till det hör förstås att om skolans namn publiceras blir det enklare att luska ut identiteten inte bara på skolan utan också på de individer som anklagas…

Nåja, särskilt spännande är det kanske inte. Expressens artikel är en uppräkning av potentiella brott och idiotiskt och opassande beteende, samt en del bitvis idiotiska och opassande reaktioner därpå. Det intressanta här vore ju egentligen en analys av om det är något speciellt med waldorfskolemiljön som medverkat till att missförhållanden kunnat uppstå och bestå, och om det finns något i miljön som förklarar de märkliga reaktionerna. Jag råkar nämligen tro att det är så. Som sagt, vore andlig förkovran ett snabbspår till hög moral, så skulle det inte se ut så här. Men tyvärr är antroposofer inte bara antroposofer utan också, och i första hand, människor, minst lika virriga som alla andra, om inte mer.

Som sagt är det inte ens spännande. Men det är värt att ta upp den här historien av en anledning, eller, minst en: alldeles nyss har vi läst (och jag har även skrivit lite kort) om de waldorfskolor i Storbritannien som befinner sig i trubbel av liknande skäl. En återkommande faktor — och något som varit uppe om och om igen i waldorfkritiken genom åren — är att det är svårt att komma till rätta med dåliga saker (alla sorters dåliga saker!) när alla inblandade är insyltade med varandra både privat och i skolan, genom arbete och världsåskådning och ibland familjeband. Ännu svårare är det kanske när man uppskattar någon som en framstående figur och förebild i den rörelse som själv ingår i; man kan nog till och med lätt utgå ifrån att människor i vissa positioner (i den andliga hierarkin, vill man cyniskt tillägga) är bortom misstanke. Till exempel. Problemet är nog inte, som en kriminolog hävdar i en artikel, att det saknas en handlingsplan. Man skulle nästan kunna sannskoja till det och säga att waldorfskolorna har en enastående handlingsplan. Den är dock minst sagt ockult.

Det här känns inte ens som en ny historia, utan som en väldigt gammal historia. Att läsa om nya missförhållanden på waldorfskolor är som att lyssna på en papegoja. Det enda som eventuellt kan kittla nyfikenheten är om det som påstås är sant — fullt möjligt, tyvärr — eller hittepå, vilket på grund av den hämndlystna mänskliga naturen tyvärr inte heller är uteslutet. Det kan bli ganska mycket gammal vanlig mänsklig sunkighet som förpestar atmosfären när: “Lärare har själva gått här, och de låter sina barn gå här. Lärare och föräldrar umgås privat.” Allt dylikt är på både gott och ont. Allt är finemang så länge det flyter på utan problem. Men det föreligger en risk att man undviker att ta till sig och ta sig an det som går snett, och att de som hamnar i fel ände, i mottagaränden, av det som går snett blir oresonligt arga och besvikna.

Nu förutsätter jag att om det finns de som vet att det inte är den skola jag tänker på (och de vet garanterat vilken jag tänker på!) så kommer de att kontakta mig och dementera. Det vore faktiskt roligt om det var så. Tack på förhand!

2018.10.27

So, while the Kings Langley Steiner school, which I wrote about a short while ago, nurtures a fantasy of being able to reopen again soon, another Steiner school is under existential threat, this time the one in Exeter. As I also wrote, I believe, all Steiner schools are really under the same threat, and they probably need to think a bit about that, because some of their failings (or “failings”, depending on your viewpoint), that is, their not living up the expectations of laws, regulations, government authorities and sometimes (uninformed) parents, are simply a result of them being waldorf schools — they really are alike, for a reason. How would they tackle this? Except, of course, trying to rectify those failings that are of a more egregious kind, those that are actually failings regardless of philosophical or spiritual framework. That obviously comes first.

One other answer that I’ve always favoured is this: honesty. There’s always the possibility of telling everyone what a waldorf schools is and what they want to be, and what ideas inform their goals. There might actually be (unexpected?) gains from doing that. For example, in both schools that are now under scrutiny, the safety of the pupils has been one major concern. In both cases, safety failure includes pupils having left school premises unsupervised. The fact that getting run over may be part of your karma is hardly a rational argument in these safety focused times, although to some extent at least it’s an anthroposophically sound one (meaning, logical), shouldn’t exclude the opportunity to make arguments about stuff like exaggerated and unhealthy safety demands.

Because, I believe, everyone knows that anytime a school (or anyone at all) puts up a boundary that should not be crossed, children will do exactly that — unless, perhaps, as may be the case today, they’ve been taught, and have internalised and believed, that they’re very fragile and the world is highly dangerous and they always need to be protected and guided by an adult. I guess there are mishaps of safety indoctrinated minds that would actually prevent children, who are otherwise not developmentally challenged in any biological or physiological way, from exploring the unknown and the forbidden…

But… one could reasonably challenge the assumption that such a mind is a healthy mind. I suspect, or hypothesize, that one of the things that have made waldorf schools increasingly different from ordinary schools is that waldorf schools still do things the way they’ve always done (for example, they would still, though not explicitly perhaps, allow the element of karma to play out, perhaps masked as freedom!), while the rest of the world has moved on to, among other things, an ever increasing focus on safety, which is then mirrored in regulations that schools have to follow and so on. Not long ago, I bet, it was normal in any school that some kids occasionally strayed outside of school grounds. (Not having any contact with the world of children and child-rearing, I had no direct, experience-based idea that this had changed so much. But my hunch is that when the parents of today were children themselves, they did a lot of things that today would seem criminally unsafe.)

What I suspect is that waldorf schools, rather than advocate for a different culture, pay lip-service to safety demands and regulations in order to stay in business, in order to appear more “normal”, while in reality doing what they always did. They pretend they want the restrictions rather than argue against them. One pretends that one agrees that exaggerated safety rules are actually good rather than saying: well, perhaps they aren’t! Karma aside (that would be fun as a line of argument, I agree), perhaps a bit of risk is healthy and even normal? Perhaps it’s good for the mind (or to speak that other language, soul and spirit) not to arrange every part of a child’s life to be free of risk, not to schedule every minute of their existence in organized and adult-guided activity and supervise it minutely?

I mean, you know, here is a case to be had, I’m sure. But there’s a cost, too, I guess, to saying that some risk is acceptable. There’s even more risk in admitting that this is so for very crazy spiritual reasons, which are the real reasons waldorf schools never developed along the same path as everyone else (towards, among other things, greater, occasionally hysterical, risk aversion). While “normal” folks became unable to accept any potential risk or harm, even if really tiny (children are so precious! people need always to feel safe!), anthroposophy still considers even the greatest of harms, like death, to be a question of karma. Not that there aren’t spiritually good reasons to prevent it, but at the same time — it leads, perhaps, to a greater acceptance of risk to believe that things happen because they need to happen, and even the horrible things happen for reasons that are beyond mundane safety precautions.

2018.10.21

Lars Vilks gjorde härom dagen (eller kanske härom veckan) en tankeväckande notering på sin blogg. I anslutning till öppningen av Hilma af Klint-utställningen på Guggenheim-museet anmärkte han bland annat att väldigt lite sägs om Hilma af Klints intresse för Steiner. Han skriver:

Det överväldigande teosofiska och spiritistiska intresset kan man skjuta åt sidan. […] Under inga omständigheter må Rudolf Steiners betydelse för af Klint framhållas.

Samt:

Istället tänker man sig att hennes bilder kan värderas som fristående estetiska objekt och att det dominerande teosofiska innehållet enbart är ett påhäng som möjliggjort bilderna och som ur konstens synpunkt kan avvisas som ointressant.

När jag tänker efter inser jag att det är precis så. Steiner eller ockultismen uppmärksammas förvisso ofta i något stycke i artiklar om af Klint, som om det är något man måste ta sig förbi, något som i förbifarten i alla fall måste nämnas, för sakens skull. Men aldrig handlar det om att framhäva betydelsen av denna idéströmning för hennes konst som vore det något vi borde bry oss om. Man får snarare intrycket att det är en lättnad att vi kan slippa fundera på det. Konsten är ju attraktiv ändå, och det är allt som krävs.

Det är också precis så allting annat som har en antroposofisk bakgrund behandlas. Det är inte viktigt vilken mening som ligger bakom — det enda viktiga är hur det ser ut. Det antroposofiska i det uppenbart antroposofiska är aldrig föremål för intresse — det är bara ytan som är föremål för beundran (eller avsky). Alltid resultatet, aldrig vägen dit. Ironiskt nog, med tanke på att vi talar om ockultism, står bara det synliga och ytliga i fokus, inte det osynliga, underliggande, det meningsfyllda.

Varför är det så svårt att hantera det antroposofiska? Är det för att man inte vill eller för att man inte kan? Att Steiner är “svår”, som antroposoferna brukar skylla sin ovilja till meddelsamhet på, är väl en sak, men inte är han svårare än att han till grunddragen går att begripa om blott viljan finns. Kan man ta sig an intersektionell genusanalys och dylikt, kan man väl ta sig an Steiner tänker jag. Han lär i alla fall vara roligare. Men jag tror att det handlar om att han är så ur tiden att han orsakar svindel. För tidsandan, Sverige på 2000-talet, är det helt enkelt obegripligt hur någon kan ha resonerat som han utan att vara sinnessjuk. Vi föredrar de mer bokstavstroende, dogmatiska religiösa som motpart. Det är åtminstone något logiskt och ytligt rationellt med dem som styr upp det konkreta livet med rigida regler, hur dumma dessa regler än är. Det blir “förklarligt”.

Men någon som tror till synes sinnessjuka saker utan att vara sinnessjuk?

Det hade möjligen varit enklare om Hilma af Klint helt enkelt hade varit psykotisk. En sinnessjukdom hade kunnat utgöra mer än en bisats i förklaringen av hennes konst, för den är vetenskapligt, rationellt gripbar.

Nu var det inte så. Hon förefaller ha varit fullständigt redig i huvudet och ändå trott på vansinniga saker. Väldigt likt Steiner, till mångas besvikelse. Han hade liksom varit enklare att förstå om han varit galen eller idiot. Det är förstås en uppgift som övergår mina kunskaper och mitt förstånd att förklara hennes konst utifrån de inspirationskällor hon har. Men det är uppenbart att hennes verk in i varje detalj — i symbolik, i färg, i form — genomsyras av något meningsfyllt som bara kan förstås om man tar in hennes djupa engagemang i, hennes liv i och för, först spiritismen och senare teosofi och antroposofi. Det finns liksom ingen annan poäng med hennes konst som nu är så populär utan att någon egentligen begriper den. Den är till för att bära hennes andliga insikter.

Mest lustigt är kanske smickret av vår samtid. Man poängterar, i nästan varje artikel, att Hilma af Klint inte ville att konsten skulle visas förrän en viss tid hade gått, eftersom människorna ännu inte kunde förstå den. (Om jag inte missminner mig, ska även Steiner ha talat om för henne att tiden inte var mogen än.) Som om den estetiska charm folk i dag finner hennes tavlor besitta är ett tecken på att de begriper dem! Jag tror snarare att hon trodde att människor i framtiden faktiskt skulle förstå hennes konst, därför att man framtiden skulle nå de andliga insikter som hon redan hade nått. Man skulle alltså förstå dess mening, inte bara uppskatta dess yta. Hon ville, så vitt jag förstår det, att den skulle ställas ut på ett sätt som, så att säga, tog hänsyn till vad den betydde och till det allvar med vilken den skapats. Det är inte riktigt detsamma som att människor tycker att det är fina och glada mönster att göra t-shirts, paraplyer, kylskåpsmagneter och (till och med!) golvmattor av. Alltså, jag tror tyvärr inte att det var sådant af Klint tänkte på, när hon tänkte på att hennes konst i framtiden skulle kunna komma att ställas ut, förstås och uppskattas.

Det är ju värt att komma ihåg att alla antroposofer (och säkert anhängare av andra liknande rörelser) föreställde sig att framtiden skulle ge dem rätt. Steiner, som var närmast besatt av tanken på att bli förstådd, förutspådde även att antalet antroposofer skulle öka gigantiskt, till miljoner i vår tid. Visst hade han ganska många anhängare under sin levnadstid, men kanske inte (i egna ögon) tillräckligt många i förhållande till vikten av budskapet — och det enklaste sättet att förklara det var att tiden inte var mogen. Egentligen borde alla vara antroposofer, givet att budskapet är sant. (Alla, bortsett från några fiender, som ondskan satt klorna i, men att ha några fiender är alltid en krydda som piffar till tillvaron.) Det har inte inte precis gått som förutspåtts och förhoppats i fråga om mänsklighetens förståelse av de andliga världarna.

Denna brist på andligt framåtskridande (snarare en bakåthalkning?) kanske förklarar att vi inte vill ta i vad af Klint ville och menade med sin konst. Hade hon varit sinnessjuk, hade hon i alla fall kunnat betraktas som oskyldig.

(Foto: mina egna från utställningen i Stockholm. Den nedre är, om jag minns rätt, en målning hon visade upp för Steiner.)

“Barndom” på SVT

Ikväll klockan 20:00 kan ni se dokumentären “Barndom” på SVT (även tillgänglig på SVTplay). Den handlar om en waldorfförskola i norska Nesodden (en ort utanför Oslo som liksom Järna har en hög andel antroposofer). Dokumentären är på intet sätt en faktadokumentär om waldorfpedagogik — i själva verket sägs inte en enda gång att det handlar om en waldorfförskola. Det är självfallet uppenbart ändå, men jag kan gott tänka mig att en och annan tittare som inte känner till det, kan komma att få det skojiga intrycket att norska förskolor är väldigt underliga och olika de svenska.

För annorlunda är det. När filmen kom på bio, skrev en häpen recensent i en svensk tidning att de hade levande ljus på matbordet (jag hade ingen aning om att det var så apart att det förtjänade särskilt omnämnande). Det är för övrigt inte alls det märkligaste. Jag kan mycket väl tänka mig att en del mina svenska jämnåriga kan få svindel av avsaknaden av faktabaserat undervisningsstoff, all brist på nitiskt utlärande av rätt tankar och åsikter (värdegrundsarbete?) och frånvaron av säkerhetstänkande. Jag tror rentav att barnen använder något så obsolet och farligt som kniv (det var ett tag sedan jag såg filmen), men inte pedagogisk surfplatta, på vilken man kan lära sig samhällsnyttiga fakta och värderingar.

(Det är lätt att ironisera över när man väl börjat irritera sig på den skitnödiga förnuftighet och uppblåsta präktighet som lagt sig som en kvävande filt över den generation som har barn just nu. Parentetiskt sagt.)

Det kanske låter som en gräsligt tråkig film, men det är den inte — tvärtom är den fantastiskt filmad (det vill säga, estetiskt vacker, ett värde som ofta underskattas) och underhållande, stundtals riktigt komisk. För den som någon gång befunnit sig  i en sådan miljö finns där också en stor igenkänningsfaktor, även om filmens förskolelärare förefaller lite mer avslappnade än tidigare årgångar av kyligt rigida Steinerdamer.

(Bilden: godtyckligt och i all hast vald skärmdump ur filmen.)

on the demise of kings langley steiner school

I hesitate to write about this, like I hesitate to write about anything these days. But the fact that Kings Langley Steiner School was finally closed following several inspections and the school administration’s failure to come to terms with and to rectify the previously identified deficiencies, means that it’s not just a question of accusations thrown around by angry parents, or the like, anymore; there’s the fact of an actual closure. There have been numerous reports in the media about it over the last year, but I haven’t collected them; I’ve just read them, and sometimes thought that some (not all, obviously) of it is simply a matter of Steiner education being Steiner education. Some of the things that have emerged are a bit… well, you know, these were all things that were known all the time. For example, the Steiner School Handbook has hardly been a secret — I know for a fact it came to the attention of education authorities about ten years ago, before public funding was granted to a few Steiner schools — and it’s been there all the time for anyone who cared. Specific Steiner practices and traditions are discussed as if they’re a complete surprise. I remember, vaguely, one newspaper was making a huge thing out of Steiner teachers’ practice of doing home-visits and being outraged about teachers giving children chocolate. Both these things, it seems, are today thought of as gateways to heavier types of child abuse. I can’t quite wrap my mind around this way of thinking. There were a lot more far-out things in the Handbook, but I guess when I can’t wrap my mind around the danger of chocolate gifts, others may find the pedagogical role of angels a bit hard to digest, thus simply ignoring it.

In any case, that stuff may have had little to do with the particular failings of Kings Langley, which, it appears, has been governed badly over a number of years, with a college of teachers and staff that has failed to meet any sort of external standards, actively resisted school inspections and ignored all the warnings that things were not going well. I think Jeremy Smith’s text and Tom Hart Shea’s comments (both on that text and on a previous one) sum it up. I put more weight on their views, than I would to anonymous disgruntled parents, because I understand how much they both would have wanted to be able to write something very different about that school. Their criticisms are quite severe; and their level of understanding of what went wrong is probably deeper than for the ordinary, let’s say, parent, given their degree of involvement. There are also strange things… In my wildest imagination, I couldn’t have imagined this:

I remember one upper school teacher devising a show for pupils to perform, which he called: “Ofsted – the musical.” The climactic moment of the piece was an Ofsted inspector being done to death with the copper rods from eurythmy lessons.

Maybe funny (you never know, perhaps this upper school teacher was a comic genius) but also… weird. The show is, of course, just an intriguing detail in a wider picture of decline; the rest of the less amusing failings, having a concrete impact on the running of the school, are more important to the school’s final fate. But still…

I’m not sure whether to find it ironic or just amusing, but the criticism now delivered by Jeremy Smith, former information officer of the Steiner Waldorf School Fellowship and formerly an eager soldier in the fight against criticism of waldorf schools, basically targets waldorf schools on similar grounds that the rest of us were trying to do when he (and some others) tried to combat us almost a decade ago. It may not always look that way, I mean similar, if you view it superficially, but I think many of the failings that critics were then pointing at had similar origins to the failings that Jeremy Smith reports. What people were seeing, when comparing their experiences, was that behind individual failings were (often? sometimes? I don’t know) systematic failings that were in some interesting ways universal, that is, there were likenesses all over the world. It’s hard to resist the temptation to tie this to, among other things, what Jeremy (and Tom) writes about the dysfunctional role played by a College of Teachers that lacked competence or even willingness to handle the school professionally. Other comments in the blog threads suggest that (unsurprisingly) Kings Langley is far from alone.

To the credit of Jeremy Smith, he has since amended his view of those unwanted  criticisms of waldorf schools. He now writes:

… I became increasingly aware of the criticisms of Rudolf Steiner and Steiner Waldorf schools that were at that time starting to be widely disseminated online. I was upset by many of these criticisms, which did not accord with my understanding of Steiner or my experience of Waldorf schools. The sheer viciousness of the many misrepresentations I saw online led me to engage with some of these critics, in what with hindsight I now regard as naïve and well-meaning attempts to increase understanding and put the record straight. Today I would claim to have a more nuanced view of these criticisms, some of which were undoubtedly justified.

While I don’t believe — I really don’t — that every criticism is worth taking seriously (some are even based upon misunderstandings of what Steiner education is, albeit a misunderstanding that the Steiner movement is complicit in, for which it deserves criticism…), I think that many things that were said by critics back then would have been rather good (if I dare say so) for the Steiner waldorf movement to reflect upon rather than to brush aside or even to try to silence or to shut down. Back then, I don’t think any one of us actually thought that, ten years along the line, one of the most prestigious and oldest Steiner schools in Britain would be forced to close. I’m certain it would have been seen as a victory by the most “vicious” of critics — but also utopian. Interestingly, the schools downfall was entirely its own fault, and came at a time when external criticism (or “vicious” writings of former parents or students), and even more so criticism that had any substance or analysis to it (rather than being just complaints), had dwindled to almost nothing. And it will, I believe, have an impact on the Steiner movement, at least in Britain, though considering the role of the College of Teachers and the traditional but often dysfunctional arrangement for governing waldorf schools, perhaps schools in other parts of the world should take heed too.

2018.04.26

… a lot of physical training, exercise, bathing, which is recommended so much, is wrong for esotericists. It draws them into the center of the physical, while they should be striving above all to behave calmly, not to walk too much, to move their limbs as little as possible.

Jag minns att jag skrev någon gång — kanske förra våren — att motion är dålig för esoterikern, om vi ska lyssna på Steiners råd. Då kunde jag inte minnas källan, men jag hittade den senare i en bok jag hade lånat på biblioteket (Esoteric Lessons 1904-1909, sidan 351).

Det är väl tveksamt om det är ett särskilt gott råd att röra sig så lite som möjligt, ens om man vore tvättäkta esoteriker. I samma veva påstår Steiner för övrigt att vegetarianism är välgörande för jurister, och det har jag tyvärr inte kunnat bekräfta. Måhända för att jag är oförbätterlig.

För en som går maniskt, troligen (har jag ofta misstänkt) för att inte falla i dvala, är Steiners råd förstås knepigt. Men det är väl kanske det en högre esoterisk utbildning skulle ge: förmågan att sitta stilla utan att somna? Förmågan till kontemplation under fysisk passivitet? Som han säger, man bör undvika att dras till centrum av det fysiska livet. Men på vilket sätt är man mest vaken? (Ett esoteriskt spörsmål med ytterligare dimensioner: det beror kanske på vilka väsensled vi talar om…?) Ibland kan jag undra om inte tuff långdistanslöpning, till exempel, äntligen skulle kunna bringa mig i samklang med den undflyende och svårhanterliga fysiska världen, och det vore väl kanske en poäng med inkarnationen.

Jag har inte prövat.

Jag har aldrig varit bra på fysisk aktivitet, förutom att gå. Jag har gått maniskt, men är en lång stör utan kroppskontroll, om någon skulle be mig att springa.

Hela vintern har jag längtat efter att åter kunna gå långt (det är snart ett år sedan, för med hundvalp går man inte så långt). Men så kommer våren, i teorin alltid så efterlängtad, och lägger sin hela tyngd över mig, som ett blytäcke. Den väger så mycket, pressar mig ned mot jorden, till skillnad från hösten, vars höga luft bär med sig lätthet och frihet. Det finns säkert en psykologisk förklaring till det, och en esoterisk. Jag noterar att jag reagerar som tvärtommänniska på våren. I teorin håller jag med alla andra: det är härligt med solen och blommorna och värmen. I praktiken:

det är det inte. Det finns en skönhet i växligheten, otvivelaktigt. Det är magiskt att solen är varm. Men tyngden som dumpades över mig den första vårdagen är för besvärlig att bära på.

Ändå gick vi en åtta, nio kilometers expedition i skogen härom dagen; inte så långt, men jag får hålla mig i skinnet med en unghund. Så länge man är i rörelse, somnar man i alla fall inte. Ansträngningen känns större på våren, för den extra metafysiska tyngd som ska bäras, släpas, dras med. Men Steiners råd att “inte gå för mycket, att röra lemmarna så lite som möjligt” känns ändå omöjligt att efterfölja, om jag ska hålla mig vaken. När jag somnar drömmer jag bara konstiga drömmar.

2018.03.14

Ja, det är svårt att komma sig för att skriva. Tankarna, om jag har några, förblir i huvudet. Prestigen är för stor, rädslan att säga eller skriva fel för stark, passiviteten överväldigande. Men ett par små saker slog mig angående en figur som folk just nu tycks vilja kalla “kontroversiell”, alltså Jordan Peterson. Naturligtvis innebär det att han, om fiskstimmet vänder och simmar åt andra hållet, kan komma att kallas det motsatta redan i morgon. Men jag tror det kan ta längre tid. Det beror på att det epitetet “kontroversiell” egentligen har med något annat att göra än med motståndet mot sådan som de från den politiska makten påbjudna pronomina o dyl.

Jag har inte läst Petersons nyaste bok, men har beställt den på biblioteket (så jag får kanske återkomma till ämnet). Min bekantskap med vad han säger är således hämtad hur några artiklar och lite youtube-videos. Främst av allt kanske ur den motvilja, avsky och brist på förståelse som han väcker hos de rättänkande och puritanistiska i den digitala omgivningen. (Ingen i den verkliga omgivningen har väl hört talas om mannen, gissar jag.)

Varför känns han så bekant, tänkte jag plötsligt? Som ett extremt ovanligt djur, som man ändå har sett tidigare, men för länge sedan, kanske i en bok om det urtida, bortglömda, döda.

Som jungiansk psykolog intresserar han sig för sådant som myter och religion, för bibeln, för människans jakt på mening, osv. Nåja. Man kan förstå att en sådan inriktning kan framstå som inte bara mystiskt-fascistisk utan alltför banal i en tid, och hos en befolkning, som håller endast det vetenskapligt bevisbara för sant. Hur kan han tro att religion har något med sanning att göra, är en fråga jag såg, är han en idiot? För dem som ser sagor som något suspekt, som t o m bör undanhållas barn, är det givetvis en fullt rimlig invändning. Tanken, som är mycket enkel, och ändå uppenbarligen för komplicerad, nämligen att både sagor och religion är sanna, eftersom de varit och fortfarande är sanna för människorna och meningsskapande i deras uppfattning av världen och universum, går bort. Antingen finns “gud” och kan vetenskapligt bevisas, eller så finns “hen” inte. Att det är “finns” som till sin natur behöver diskuteras, möjligen mer än eller minst lika mycket som “gud”, förbigår medvetenheten. Ändå är Peterson inte postmodernist, vilket (särskilt givet det sanningsbegrepp han tycks hålla sig med?) måste göra varje sekulär materialist konfunderad.

Inte för att vara banal, men det är svårt att inte bli det… det är mycket här som är mig bekant från Steiner och reaktionerna på Steiner. Jag såg det inte först, men någonting var det, någonting drog mig till det hela, och plötsligt slog det mig: visst har han en annan utgångspunkt, psykologin och Jung, men idéerna har vissa grundläggande gemensamma nämnare. Det som gör de sekulära vännerna så konfunderade inför Steiner tror jag inte är hans “religiositet” (man skulle nämligen kunna förstå bokstavstroende och dogmatism! den typen av antroposof är långt mer begriplig…) utan att hans fokus inte bara är sanning — i dess materialistiskt bevisbara innebörd, nota bene!! — utan mening. Han skapar — beskriver — ett universum (människan, naturen, de lagar som omgärdar och styr oss) som genomträngt, drypande av mening. Allting har mening. Ingenting är enbart slump och tillfällighet.

Det är något på en gång lite barnsligt (såsom sökandet efter en avsikt bakom allt som sker), och på samma gång något allvarligt, något talande till ett slags djupare längtan efter mening och sammanhang, en strävan som säkerligen föreligger hos ett det uppenbarligen ganska stora antal människor som dras till Peterson — till skillnad från hans tongivande kritiker, som kan finna tillfredställelsen i materialistisk nihilism, den känslomässiga hemvisten i offerkoftan och lyckan i att vara frikopplad från varje typ av ursprung (typ). Populariteten är samtidigt självklar, och samtidigt — utifrån den rådande officiella tidsandan — obegriplig.

I stället för att vara förringande och begränsande för människan, en intellektuell återvändsgränd, tjänar myten hennes frihet. Den frigör mening och bidrar till utveckling; visar på möjligheten både att simma mot stimmet och att bryta sig ur mörkret och söka ljuset. Jag menar, för Steiner är myten, riten, varje berättelse som ledsagat mänskligheten, inte bara det den är i sig, en historia utan eget värde, utan en del i mänsklighetens medvetandeutveckling; den är denna utveckling. Också detta är radikalt skiljaktigt från den moderna utgångspunkten och mentaliteten — där etiketter är primära, substansen sekundär. Om jag säger att jag är en stol, så är jag en stol. Det är inte en kamp om existensen som sådan utan en fråga om att etiketter och benämna.

Vad har vi mer? Bland annat insikten om ondskan och om att möta ondskan. Att mörkret finns där, och försvinner inte med ordbesvärjelser, böjer sig inte för att människan känner sig kränkt av dess närvaro; och, för övrigt, trots statliga nollvisioner på alla områden, är döden fortfarande obesegrad. Det är en inre realitet lika mycket som en yttre. Återigen en banal iakttagelse, men möjligen en som bland de renhetsivrande folken, som ständigt identifierar ondskan hos andra och i förflugna ordval, behöver göras oftare. Den förvåning och chock som den otillrättalagda tillvaron ibland tycks bereda oss talar för det. Peterson säger, om jag uppfattar det rätt, att livet är smärta, lidande och ont, och att man måste konfrontera det utifrån de premisserna. Att kräva att förutsättningarna är annorlunda är futilt. Steiner säger (ungefär) att livet är smärta, lidande och ont därför att smärta, lidande och ont har mening, de är nödvändiga. Att konfrontera ondskan i sig själv är en essentiell del av den individuella utvecklingsvägen allt från urtida initiationsriter till moderna esoteriska praktiker. Att stiga ned i helvetet och att stiga upp igen. I en intervju i SvD härom dagen talar Peterson om vikten av att konfrontera “draken” — återigen en bekant mytologisk figur förstås! — och behovet att offra sig själv för att åstadkomma detta. Helt otidsenligt — men kanske har dessa resonemang en större (och mer primal, mer ursprunglig?) attraktionskraft än ännu en intellektuell pseudodebatt om pronomenet “hen”?

För att citera den nämnda intervjun: “Du kan inte vara en god människa utan att samtidigt ha kapaciteten för ondska. Du kan inte ta dig uppåt, utan att först ha gått nedåt.” Det slår mig att den tanken är både för enkel och för komplicerad på en och samma gång; enkel för att den är närmast barnslig, komplicerad därför att den går tvärsemot tidsandan, det nutida psyket; således möjligen intellektuellt begriplig, men det är i sammanhanget en skenbar begriplighet. Intressant nog sammanfattar citatet alltså en del av den estoteriska strävan, vilket ju inte är förvånande för en jungian — desto mer fascinerande (men kanske inte förvånande!) att det tycks kunna ha en grundläggade kraft också för dem som aldrig intresserat sig för esoterik, i huvudsak kanske för människor som inte ens behöver kasta av sig den intellektuella skammen som behäftar sådan tankegods.

Så vad jag ser eller i alla fall delvis ser i Peterson, och det är ganska (för att inte säga magnifikt!) underhållande, är ett slags esoteriker som populariserat idéer som strider mot, ja, som är svårbegripliga för, vår tidsanda, en som lyft idéer ur kulturens underström; om han gör det bra eller dåligt är en annan sak. När han talar om myten/religionen/gud, om sanningsbegreppet, om mening, om ondska, mörker och ljus, tycker jag mig se gamla bekantskaper, för det är ju vad det är. Det bemötande han får är utifrån utgångspunkterna självklart. Inte för att han säger något kontroversiellt eller häpnadsväckande eller nytt, utan för att det är något som tongivande krafter inte trodde hörde till vår tid och som man utifrån ett modernt, intellektualisiskt angreppssätt inte kan gripa tag i och mala sönder; det befinner sig nämligen utanför den sfären.

2017.09.29: michaelmas

It’s michaelmas again, so happy michaelmas to you, and best of luck with slaying the dragons within and without.

As it is michaelmas, it’s also autumn; the air is crisp, the daylight is soft, the nights are dark again. You can see the stars again, though just barely (or not at all) if you live in a city. It sometimes happens that I dream of big blackout: that all the artificial light-sources of the modern world would go out all over the northern hemisphere, and we would be able to experience the sky as they did a century and a half ago or even in more recent times outside the cities. I wonder what it would do to people? Would it change them? Nowadays there’s hardly any place left in Western Europe — or perhaps soon anywhere on earth — to experience the night sky without light pollution. It is a dream of mine, nonetheless, to go to one of the remotest places in this country to experience a darkness and a night sky that — even if no longer entirely unpolluted by light — you cannot see when staying close to Stockholm, and I would like to listen to real silence. The silence of the archipelago on a misty autumn morning, when the sea is calm, is almost metallic, and I wonder if silence in a very remote area is any different. Complete silence and the night sky, those are the things I want to get closer to. I think they could work on me like drugs.

But of course, handling the sounds and lights and the other terrors of civilisation is to battle my dragon, so, if one is to believe in the value of struggle for improving one’s karma, I should stay where I am.