A friend or a foe – anthroposophy in the fascist era

A while ago, early this year, I wrote a small article about Peter Staudenmaier’s book for the Swedish Skeptics’ Society’s journal. It has now appeared in print in the recent edition of Folkvett (2015:1-2), and is also available online here. I recommend reading the Swedish version if you can, but when I was asked if I wanted to do an English translation, I thought it may be a good idea; after all, I practice my English very little these days, and that is probably how it will remain. (As a sidenote intended for Swedish readers: there’s also another very short piece by me in Folkvett, a comment to an article about waldorf schools.)

So here it goes.

A friend or a foe – anthroposophy in the fascist era

Staudenmaier, Peter, Between Occultism and Nazism: Anthroposophy and the Politics of Race in the Fascist Era. (Leiden, 2014.)

Anyone who observes the resistance anthroposophy encounters from its critics will soon become aware of one commonly used argument: anthroposophy is racist. This statement alone is then supposed to provide the reason for an immediate rejection of anthroposophy; a discussion of its other merits is no longer called for, the assumption being that no human being of sound mind can find anything of value in such a worldview.

A correspondingly close-minded perspective is present on the anthroposophical side, where it originates in an inability to view anthroposophy critically, in an antipathy towards external, materialistic historiography, and in the naive idea that anthroposophy per definition is good and is doing what is good. Undesirable facts and individuals must be cleansed – applying advanced acrobatics of denial if necessary – or rejected as though not a part of true anthroposophy. Not infrequently, anthroposophists view any treatment of anthroposophical history as an accusatory act, and react as though it were not a question of describing ideas but of ascribing blame.

Such an attitude is not merely inadequate, it also points to a lack in the will to gain insight and to a propensity for self-deception – ironic for a movement which praises self-knowledge. Often the debates that arise tell us more about the state of anthroposophy today and its current difficulties than about its history. Peter Staudenmaier’s book may serve as a useful source of information and assist in dispelling unhealthy illusions. The history it recounts is more complex than many are ready to admit, and in the best case it may contribute to a more nuanced approach among friends of anthroposophy and its critics alike.

The book, a revised version of Peter Staudenmaier’s doctoral dissertation, describes the history of the anthroposophical movement in the first half of the 20th century and its relationship to the fascist regimes in Germany and Italy. The main part focuses on the situation in Germany. Peter Staudenmaier, who works at Marquette University, is perhaps best known to Swedish readers through the essay ‘Antroposofi och Ekofascism’ (Folkvett, 2001:2; a revised version is available online in English, ‘Anthroposophy and Ecofascism’).

Some anthroposophists greeted Nazi ideology with genuine enthusiasm, while for others dealing with it may have been more of a question of survival in times when friendly officials within Nazi ranks was crucial to the movement’s continued existence. Among the more interesting aspects of the book is reading about how anthroposophists attempted to create sympathy for anthroposophy by emphasising its commonalities with Nazism and how they tried to adapt to the Nazi rule. On behalf of the Waldorf school in Stuttgart, Richard Karutz, a prominent anthroposophist and racial ideologist who is treated thoroughly in the book, wrote an article in which he provided assurance of the Waldorf movement’s dedication to the Nazi regime. Pro-Nazi statements also emanated from the leadership of the Anthroposophical Society in Dornach. Those are only a couple of countless examples.

Steiner’s work contains racist as well as anti-semitic elements. There are the occasional statements about Negro novels, blue eyes and intelligence, and other exotic views that today seem astonishing and antiquated. But the theosophically inspired root race doctrine and the view of human evolution are perhaps more important. The idea that certain races have evolved a more advanced state of consciousness than others provided a potential for Nazi leaning anthroposophists to find common ground for politics and spirituality to meet – even if this was a somewhat risky opportunity to take.

It was risky partly because Nazism lacked an understanding of one of anthroposophy’s core ideas, namely that the spirit, which is eternal and reincarnates repeatedly, transcends biology. The physical side of the human being was not, on the whole, an all determining factor for Steiner. Some of the anthroposophists we encounter in the book do indeed object to the racial ideology of Nazism mainly on this ground; they consider its conception of race too materialistic. Nazism, they believed, insufficiently considered the spiritual aspects. But it has to be said that Nazi views on race were not heterogeneous; to varying degrees they, too, included spiritual elements. Seeking and finding common ground was neither self-evident nor to be ruled out.

Anthroposophy views race as an external characteristic that mirrors inner, spiritual properties. Biology is not seen as a determinant of ultimate fate, especially when human life is considered over multiple incarnations. Typically Jewish traits, such as materialism and intellectualism, may also appear in individuals who are not Jewish. Or as Richard Karutz put it: ”the Jew in every person is the enemy”. Despite this viewpoint, he saw a direct correlation between physiology and level of consciousness, and believed that human races manifest different degrees of spiritual development, and that interracial marriages would cause spiritual regression. Unsurprisingly Richard Karutz found a lot to admire in Nazi ideology, and though he regretted that it was incomplete in spiritual terms, he vowed that Hitler’s and Steiner’s racial teachings were similar.

Anthroposophists thought that Jews could overcome their degenerate and obsolete race. Since the human spirit is free, everyone can strive to become a part of the German community, which holds promise for the future and for spiritual evolution. A crucial distinction between Nazi and anthroposophist views on Jews was, thus, that for the former elimination was the goal, while the latter held assimilation as the ideal. Jewishness would disappear not as a result of active measures of extinction but through a natural process of abandonment. As Friedrich Rittelmeyer, a priest in the anthroposophical Christian Community, expressed it: worthy Jews could ”lift themselves out of the defects of their race.”

A telling example of this way of thinking is provided in the chapter about Waldorf schools. When a Waldorf parent, who was also a Nazi party member, became provoked by the school’s hiring of a substitute teacher of Jewish descent, the school argued that for every human being spiritual development is a possibility. ”[W]e are firmly convinced that anthroposophy provides the possibility for an individual to outgrow his racial origin”, the school stated. Such points of view failed to make positive impressions in Nazi circles, and the school eventually backed down and declared its fidelity to the regime. The substitute teacher, who was a dedicated anthroposophist as well as a confessed Christian, quit working at the school.

The book contains many examples of ideas and factors that were promoted by active anthroposophists to emphasize anthroposophy’s compatibility with Nazi ideals and to mark the rejection of supposed Jewish characteristics. Among the things they called attention to were a shared desire to revitalize the German folk soul and a hope for spiritual renewal; a conviction that Germany had a spiritual mission to fulfill in the world; an anti-materialistic and anti-intellectual outlook; a fad for a natural lifestyle; an aversion towards parliamentarism and democracy as well as towards liberalism, capitalism and communism; a resistance to dry abstraction, rationalism and modern rootlessness; a dislike for internationalism and individualism which supposedly threatens the national community; et cetera. Jews were held accountable for all manners of perceived evil, such as modern natural sciences, industrial agriculture, vaccination (supposedly planned by Jewish doctors with the intent to ”contaminate healthy blood”) and last but not least the denial of Christ. Prominent anthroposophists, such as Norbert Glas – an Austrian of Jewish origins and living in exile in the United Kingdom – gave Jews themselves and Jewish culture the blame for the hatred they encountered. In addition to this, there were already existing connections between anthroposophy and Nazism through the Völkisch and Lebensreform movements. To a large part, the points of commonality had much to do with the experience of elements of modern life as dangers and threats – be it to the spirit or to the folk soul or the purity of the nation.

But there were obstacles too, apart from the already mentioned spiritually oriented concept of race preferred by anthroposophists. Despite anthroposophists’ promotion of an anti-intellectualist stance, some Nazis regarded them nonetheless as intellectuals (presumably with fairly good cause). Additionally, and despite its predilection for everything German, the anthroposophical movement was basically an international movement, and failed to convince the Nazis of its anti-international character. And in the anthroposophical conception of man there was a core of individualism – also exemplified in, but not limited to, the idea that a human being can overcome her race – which is at odds with Nazi ideals.

This and other things made anthroposophy into a potential friend and at the same time a potential enemy or competitor to the Nazis. For anthroposophists it meant balancing between keeping anthroposophy’s distinctive character intact and approaching and adapting to the regime. In the end, efforts turned out to be unsuccessful. The anti-esoteric faction of the Nazi party won the victory over pro-anthroposophical forces, and everything conceived as a threat to the party’s totalitarian aims was eliminated. The Anthroposophical Society was prohibited and Waldorf schools closed. Through this time, however, many anthroposophical enterprises could remain in operation in some form. This was especially true for biodynamic agriculture, which was even practiced in concentration camps using prisoners as a labour force.

Anthroposophy has good reason to attempt a more unbiased view of history. It is, for example, unrealistic and unworthy to do as is often done in Waldorf environments: to insist on a characterization of Waldorf schools as enemies of the Nazi regime or to claim that the closing of the schools was caused by ideological incompatibility. Such a viewpoint takes into account neither how far the movement’s representatives were prepared to go in the adaptation to the regime, nor how positive an atmosphere towards Nazism there was in Waldorf schools. It also constitutes a denial of how representatives of the pedagogy regarded their ideas as compatible with Nazism and how Waldorf – this is described in the book – was even promoted as the most suitable pedagogy for the Nazi state. Partly, these attitudes may have been a strategy for survival, but partly their origins lay in genuine conviction. Anthroposophists and people in the Waldorf movement were not simply passive victims – they were active participants. All who wish to inform themselves about this can easily find ample material in Peter Staudenmaier’s book.

The anthroposophical movement must become able to live with its past. In the best case knowledge of these chapters in the history of anthroposophy could contribute to a more critically inclined approach to anthroposophical ideas in general. It could yield insights into the value of evaluation, reassessment and modernisation, and perhaps lead to a freer and more independent reading of Steiner. But, as Peter Staudenmaier observes, even today there are anthroposophists who defend Steiner’s ideas on race as ”humanitarian, tolerant and enlightened.” Aside from the fact that history cannot be about ascribing guilt to the dead or requiring that anthroposophists today accept blame for the actions of previous generations, anthroposophists bear responsibility for how anthroposophy and its inheritance is dealt with here and now. Coming to terms with the theosophical root race doctrine or other outdated elements of thought ought not to be impossible for anthroposophists who can withstand an apologetic impulse.

*Between Occultism and Fascism: Anthroposophy and the Politics of Race and Nation. Cornell University, 2010

6 juni 2015

Nationaldagen till ära kan man fundera över vad Rudolf Steiner hade att säga om Sverige. Det är inte våldsamt mycket, men han besökte landet ett flertal gånger. Jag hade en gång ett litet projekt på gång; jag försökte ta reda på allt om hans Stockholmsbesök. Mycket information samlades in, textstycken skrevs, och därefter rann allt ut i sanden. (En annan dag! Kanske.)

Anna Wager Gunnarsson, en av de tidiga svenska antroposoferna, som hyser en nästan störande stor beundran för Steiner, berättar bland mycket annat i sina memoarer att under ett av hans besök (1912) företogs en sighteseeingtur ut på Djurgården och att Steiner då ska ha smickrat den svenska flaggan. Gunnarsson ville veta om det i en flagga kunde ligga en ockult betydelse. Steiner svarade att, jovisst, det kunde det. Rent allmänt så var det möjligt. Men om den svenska kunde han i alla fall säga att dess skapare hade haft ett konstnärligt sinnelag. (Jag vet inte vad jag ska säga.) Inte heller på frågan om Karl XII vid den tidpunkten hade återfötts gav han något specifikt svar. Han ursäktade sig med att han inte hade haft anledning att undersöka saken.

Några år tidigare, våren 1908, gjorde han ett annat av sina besök, och höll föredrag i flera svenska städer, bland annat i Stockholm. Kort därefter (den 13 april) hade han under ett föredrag i Berlin följande att förtälja om landet han nyss rest igenom:

Die vorletzte Woche hatte ich unter anderen schwedischen Orten auch in Stockholm vorzutragen. Es wird Ihnen begreiflich sein, wenn ich Ihnen sage, daß in jenen nördlichen Ländern, in denen ja wegen der geringen Zahl der Einwohner so viel Platz ist für die Menschen, daß sie weiter auseinander wohnen als in unseren mitteleuropäischen Kulturländern – wir brauchen uns nur daran zu erinnern, daß ganz Schweden soviel Einwohner hat wie London allein -, daß in jenen Gegenden, in denen so viel Platz ist, auch Gelegenheit ist, daß noch hereinspielen die alten nordischen Götter und Wesenheiten des geistigen Lebensumkreises. Man darf wohl sagen: für denjenigen, welcher etwas weiß vom Spirituellen, ist es in gewisser Beziehung so, daß an allen Ecken und Enden herausblicken die Geistesantlitze jener alten nordischen Götterwesen, welche vor dem geistigen Antlitz der nordischen Eingeweihten in den nordischen Mysterien standen in jener Zeit, in welcher noch nicht die christliche Idee hingeflutet ist über die Welt.

Steiner noterade alltså att Sverige var mycket glest befolkat, en observation inte helt olik den som tidigare statsministern gjorde från sitt flygplansfönster. Men där upphör förstås likheterna. Det öde landets vidsträckta möjligheter att ge spelrum åt gamla gudar och naturväsen hade förmodligen inte slagit ministern, som bara hade öga att se miltals av umbärliga virkesförråd men var blind för andliga realiteter. Jag antar att det finns en poäng här, måhända en som är tveksam ur rationell synvinkel — nämligen att ensligheten och naturens karaktär gör något med människans medvetande.

30 maj 2015

– Absolut. Jag tror att reinkarnation är en möjlighet. Det är i alla fall inte problematiskt för mig. Om du tänker på naturens cykel och jämför med det mänskliga livet, som bara är en halv cykel; mellan födelse och död. Varför just bara människan?

(Gérard Lartaud i Dagens Nyheter.)

Det är fascinerande hur antroposofer (som inte vill kalla sig antroposofer) förklarar reinkarnationen för utomstående. Jag antar att naturen som symbol ligger nära till hands som analogi; det är förståeligt. Men den känns för mig mer självklar som sådan, om man enbart tänker på människans fysiska plan. Nu är det säkert på det här viset många helst vill visa upp antroposofins reinkarnationslära: att vi alla ingår i ett kretslopp och är del av en helhet, som helst skall vara hållbar, gå på ett ut och där inte mer skall konsumeras än vad som kan återföras, är en populär och tidsenlig tanke. Den ekologiskt engagerade läsaren har redan en tolkningsram för sådana budskap. Man kan ju lätt tänka, när man hör de antroposofiska förklaringarna, att slutsatsen om reinkarnationens verklighet är närmast självklar — även om någon trossats inte dikteras — för varför skulle jag vara annorlunda än en växt eller en fågel som lever och förmultnar och ger fröer eller näring till ett nytt liv? Det är en naturlig tanke. Som sådan inte en tanke att förakta, men den kommer till korta om man vill förklara den antroposofiska reinkarnationstanken.

För det första i en väldigt grundläggande mening. Människans jag är egentligen inte tillhörigt naturen. Vi är på ett avgörande sätt annorlunda än den — annorlunda än stenar och växter och djur. Människan lever visserligen som fysisk varelse, då hon befinner oss i livet på jorden, men hon är egentligen en andlig varelse, med ett jag som är unikt och inte har någon motsvarighet i de tre naturrikena. Och visst ingår människans jag också i ett slags kretslopp, men det är annorlunda än de materiella kretslopp, som ligger närmare till hands att tänka på. Min fysiska kropp dör, förmultnar, blir näring som föder någon annan, och så vidare. Så länge håller jämförelsen med naturen. Men jaget, anden, dör inte enligt antroposofin; det är evigt. Det befinner sig ett tag i högre världar, och återföds senare i en ny kropp för att få de erfarenheter som bara ett liv på jorden kan ge och som är nödvändiga för den fortsatta utvecklingen. Det är inte så mycket en hållbarhetstanke — så som man föreställer sig det vanliga kretsloppssystemet, vare sig det är i jordbruket eller i återvinningen — som det är en utvecklings- och framstegstanke. Eller en förädlingstanke, om man så vill. Det går visserligen runt, är en cykel, men det går även framåt. För att åskådliggöra kan man kanske tänka sig det som en uppåtgående spiral. Som individ kan man vara på det uppåtgående eller (tyvärr) på det nedåtgående; det samma gäller även för folk och för mänskligheten som helhet. Varför, som ni säkert förstår, antroposofin anser sig ha en vägledande roll att fylla — för att inte säga en mission.

För det andra missar den förenklade kretsloppsliknelsen en dimension som är nära förbunden med den antroposofiska reinkarnationstanken, och som tillhandahåller den funktion som gör att alltihop inte bara stagnerar och fastnar i självrepetition, utan skrider framåt (eller stiger högre): karma. Kretsloppet är inte bara ett kretslopp, utan ett kosmiskt rättssystem med ambitioner. Visserligen inte en perfekt analogi (jordiska rättsystem har mindre vittomfattande och vilda ambitioner), men argumentet att återfödelse i kombination med karma ger upphov till en rättvisa, som annars vore omöjlig att uppnå, är inte helt ovanligt. Det ligger trots allt något i det, vare sig man finner tanken sannolik eller osannolik, smaklig eller osmaklig; den sortens förmodat eftertraktade högre rättvisa kan vi omöjligen få på jorden inom loppet av ett enda liv. Den kosmiska recyclingen innebär således ett slags rättsskipning i det att vi får ‘svara’ för våra handlingar, tankar och attityder som varit skadliga för oss och andra och för jorden; allting har verkningar, som vi inte kan undfly. Samtidigt kan man säga att det inte direkt är ett straffande system eller ett som pådyvlas ovanifrån, utan ett där individerna (för all del med hjälp av högre väsen) söker sina prövningar för att åstadkomma den utveckling som skall höja vårt medvetande. Vi återvänder för att ställa till rätta och för att skaffa oss erfarenheter vi behöver.

Vi söker alltså själva våra svårigheter i livet. När vi föds till detta liv med ett handikapp eller om vi får en sjukdom eller drabbas av naturkatastrofer, våld eller krig, är vårt öde en del i en karmisk länk som sträcker sig över flera liv. Och vi söker inte de svåra erfarenheterna i vår fysiska tillvaro som straff, utan för att förädla oss och nå högre och längre i vår (andliga) utveckling, något som under nuvarande förhållanden vore omöjligt om vi inte utsatte oss för hinder och genomlevde prövningar. När vi befinner oss i vår jordiska tillvaro är orsaksammanhangen inte transparenta, och lidandet kan framstå som meningslöst. Men när vi befinner oss mellan död och ny födelse ser vi det på ett annat sätt och med tydlighet, och det är då vi träffar våra val. Detta är i alla fall på ett ungefär vad Steiner förklarar. En annan aspekt värd att nämna är att individuell karma, mänsklighetens karma och jordens karma är länkade till varandra. Det är som en väv där individers karma sammanbinds, korsar varandra, påverkar varandra; och där samtidigt alla dessa individuella karmiska vägar har förbindelse till ett större ‘vägnät’ som gäller hela mänsklighetens utveckling och jordens. (De delade karmiska ödena betyder att mina antroposofiska antagonisters vägar säkerligen kommer att korsa mina även i nästa jordeliv. Vilket borde bekymra dem mer än mig, som misslyckas att uppbåda förtroende för det kosmiska rättssystemets grundläggande funktioner.)

Det intressanta finns ofta i det som inte sägs, och i det som sägs i tystnaden mellan raderna. Den läkepedagogik som DN är tillfällig besökare hos och Lartaud verksam inom hade inte existerat utan de antroposofiska idéerna om reinkarnation och karma (de är grundläggande för den antroposofiska människokunskapen). De handikappade ungdomar som vårdas på Saltå By har friska jag som valt den erfarenhet det innebär att leva med ett själsligt/psykiskt eller fysiskt handikapp; också de som vårdar dem har sin karma, och en livsuppgift med karmiska implikationer. Förhållandena kring karma och reinkarnation beskrivs förstås av Steiner, men annars har även den antroposofiska läkaren Michaela Glöckler har skrivit en bok, Begåvning och handikappsom är upplysande, till exempel i fråga om hur de handikappade karmiskt betraktat fungerar som ställföreträdande bärare av den skuld mänskligheten ådragit sig för sin ondska. Där ser vi åter hur individuell karma och gemensam karma flätas in i varandra. Hon har även gjort en fiffig sammanställning av karmiska samband, ur vilken jag ger exempel i nyss nämnda inlägg. Man kan bland annat hitta det hittills bästa argumentet för att avstå från vaccinationer: den som genomlever infektionssjukdomar i ett liv, ökar sina chanser att få leva i vackra omgivningar i nästa. Förutsatt att mänskligheten vid det laget inte har hunnit bygga på sin gemensamma karmaskuld genom att förstöra alla sådana.

just to say

good bye. I’ve finally decided that there’s nothing more to do with this blog than to put it to well-needed rest.

I thought I should say something about it in English as well, since many of our discussions here have been in English. I started last year to clean the blog up — to remove items that are no longer relevant or interesting. I think I’m done now. 650 posts have been removed; just over 1100 remain. Some of the remaining ones are daft enough to be removed as well, but have been kept because you made such lovely (or sometimes less lovely, but nevertheless interesting) contributions in the comments.

If the archangel Michael, our intrepid guard, lets you in through the gates, you’re more than welcome to lounge on the sofas, sip on a glass of champagne, converse with Rudi (or watch him sleep, over there, in his corner, with a glass of cognac lazily slipping from his hand), chill out with a bowl of the most delicious ice-cream or play in the garden with the gnomes and the fairies. (Try not to fall into the pond unecessarily. It disturbs the water-lilies and the undines.) I’ll be there, too. But from the outside, it will appear as though not much is taking place. That’s the benefit of a place with high walls (clad in thorny roses). You can shut the world out. And, to be honest, not much will be taking place; just the ordinary affairs of an ethereal estate. This reminds me, it’s time to polish the chandeliers.

I’ll keep on writing about things that matter, but not here. Perhaps I’ll see you again. Another place,  another time —

christine och örjan liebendörfer: waldorfpedagogik


Äntligen har den kommit, Folkvett nr 4 2013. I den skriver jag om Örjan och Christine Liebendörfers bok Waldorfpedagogik, utgiven av Studentlitteratur förra året. En bok som utger sig för att beskriva waldorfpedagogiken av i dag men som är en blandning av luciferiskt högmod och opportunistisk undfallenhet — en sprickfärdig övertro på en i själva verket högst medioker waldorfskola blandad med oförmåga, eller snarare ovilja, att verkligen tala ur skägget vad gäller de idéer som ligger bakom och motiverar waldorfpedagogisk metod, psykologi och tradition, ja, skolornas själva existens.

Waldorfförespråkare framställer gärna waldorfpedagogiken som den ultimata pedagogiken, en pedagogik perfekt anpassad till barns utveckling. Den kan rädda hela skolväsendet — om inte rentav hela världen. Och har, i själva verket, ännu större anspråk än så, även om de förblir outtalade i sådana här sammanhang. Vi andra bör inte köpa detta utan kritisk granskning. Att rörelsen är patologiskt oförmögen till såväl självkritik som att uppriktigt beskriva pedagogikens särskiljande egenskaper, står med all önskvärd tydlighet klart även i boken. I stället strör rörelsens företrädare, i närmast onykter generositet, lovorden omkring sig, de ignorerar, förnekar eller bortförklarar och skyller ifrån sig i stort sett alla problem, och deras bundsförvanter i tron, ursäkta, den ofelbara pedagogiken, kommer givetvis att hylla boken, då den säger dem vad de vill höra — att waldorf (och, för många av dem, antroposofin, men det säger de inte alltid lika högt) mot alla odds har framtiden för sig. Allting går bra. En uppmuntrande klapp på ryggen och en försäkran om att det goda segrar är allt man vill ha. Men omvärlden har, som sagt, all anledning att förhålla sig skeptisk.

Ja, det är ingen mening att jag börjar skriva mer om boken. Läs recensionen i Folkvett.

Om ni inte är medlemmar i Vetenskap och Folkbildning, och får tidskriften i brevlådan, bör den finnas på en del bibliotek. Dessutom publiceras den på internet, men med fördröjning.


Uppdatering: nu finns artikeln online!

beata bergström


Om ni har lust på sådant som fotoutställningar kan ni gå och se Musik- och teatermuseets utställning av Beata Bergströms fotografier från teatervärlden. Underbara, svartvita bilder. Museet har dessutom fritt inträde just nu, vilket är bra då utställningen beklagligtvis inte är lika fantastiskt genomförd som Bergströms bilder. Hon är en mycket cool människa — egensinnig och antroposof tillika — så missa inte videodokumentären som visas. Även de här artiklarna i SvD och Kulturdelen (lokal blaska för Södertälje) rekommenderas.

utopi och verklighet

integrDet där med att sikta högt, till och med på det omöjliga, är kanske bra. Men jag reagerar ändå på att waldorfskolors företrädare skriver om waldorfpedagogiken som om utopin vore verklighet här och nu. Se twitter-citaten till vänster. De är bara ett exempel, inte mer betydelsefulla än några andra. Jag kunde valt och vrakat. Kanske är det så man måste uttrycka sig. Men jag har ett problem med det: och det är att det ger ett felaktigt intryck av hur det faktiskt är. Det är ett fint ideal, det som uttrycks. Men när waldorfskolorna i verkligheten står på en nivå där detta inte är i närheten av att förverkligas? När de har svårt att få lärare som ens kan och helst har utbildning i det ämne de huvudsakligen ska undervisa i, och än mindre har kunskaper i andra ämnen?

Visst, twitter är bara twitter. Och en hel bok som presenterar idealbilden av waldorf som vore den ett faktum är bara en bok… Och så vidare. Det är en sak att sträva mot det svåruppnåeliga. Men som det ruggtroll jag är kan jag inte, i alla fall någon gång då och då, låta bli att säga att när man beskriver hur waldorfskolan är, är det missvisande att beskriva det svåruppnåeliga idealet (som dessutom i vissa fall mer är föremål för en personlig strävan än gemensamma mål, eftersom de på grund av felande utbildning och inkompetens inte kan vara det senare, ursäkta min pessimism).

ullrich on steiner

For some reason, I’ve had this document — an article about Rudolf Steiner by Heiner Ullrich — open for a long time, thinking I should recommend it (then, today, realizing I did this a few years ago already). It’s worth rereading in the context of reading the Traub article I just wrote about. Ullrich’s article is, not surprisingly, one of the articles really worth reading if you want a comprehensive picture of who Steiner was. Continuing on the theme from the Traub post, here’s Ullrich on the younger Steiner’s outlook:




traub on steiner

I should post this here too (I don’t usually do this anymore, and won’t begin again — if you want updates, this isn’t the place). There’s an article in the recent edition of RoSE by Hartmut Traub. (Who also wrote a book about Steiner, but so far it is so and will probably remain available only in German.) It’s interesting. He deals, among other things, with how anthroposophists tend to reinterpret the early Steiner through the lense of the later anthroposophical Steiner. Of course, Steiner himself did this; it makes psychological sense to a person to do this, I suppose, but it also makes sense for a guru with higher insight and devoted followers to make it seem that he had been on the same path always and that his earlier teachings were virtually identical to the later ones, only in some manner of disguise. I’m not saying he lied; I’m saying he did what made sense and what could be seen as necessary. That said, Steiner was Steiner, and did, of course, always retain some of his earlier (pre-theosophical) ideas, but he marketed them differently. But that doesn’t mean his earlier thinking was somehow anthroposophical despite appearances, only that anthroposophy — his body of thoughts, his spiritual philosophy –was Steiner’s teaching, his collection of insights, his creation, which unsurprisingly contained various elements that were and had been valuable and relevant to his life. Thus, if one is to engage in such exercises at all, it makes more sense to understand the older Steiner in the light of the younger Steiner’s ideas and interest, because those are indubitably a part of his past and his person, than to try to impose the older Steiner on the younger Steiner, despite his own — and his followers’ — wish to do so. (I consider his later claim that as a young man, trying to make it in the academic world, he had to keep silent about the occult realities and stuff. I think that’s bogus, and basically an opportunistic justification — which made sense, but we don’t need to take it too seriously, only note that he needed it. I think at some point, when he was already a theosophist, he writes that if he could have, he would have kept speaking only philosophically. That, somehow, strikes me, oddly, as more believable. Or perhaps it’s simply more attractive.) At least, this is sort of how I think of it.

Anyway. Here’s Traub:

On the one hand, then, we have Steiner’s universal strain of experience-based “concrete thinking”, which he derived from Goethe; on the other, the axiom of the individual “cogito”, reaching back to Descartes and from there continuing on into the philosophy of German idealism. In these two I see the first major opportunity for anthroposophy, in combination with the idealist roots of Steiner’s philosophical thinking, to take its place as an attractive alternative to the ruling analytical and neuro-biological philosophy of mind and consciousness.

The fact is that both these strains of philosophical tradition have always tended towards the emancipation of mind. The thinker, as subject involved in an active process is, insofar as his thinking lives in his perception, considered as an emancipated entity, rather than left to wither into a passive object of external analysis. It is precisely this tendency towards emancipation and liberation, in opposition to all theoretical and ideological dogmas, together with the intention to strengthen the individual’s capacity to find things out for himself, that makes both the young and the anthroposophical Steiner such an interesting ally of classical idealism (Steiner, 2003, p. 172). Conversely, this connection guarantees anthroposophy, in large part, a firm position within the history of European philosophy.


A pre-destined access to European mysticism, or mysticism in general, is not the only thing that emerges for anthroposophy out of this context, but also something which, in my opinion, is much more significant. The close kinship between the anthroposophical version of spiritual training and the pragmatic training of thought that has come down to us through classical, modern philosophy bestows upon anthroposophy its valid claim to being scientific in principle. In other words, it is aligned with that very style of thinking which distinguishes modern philosophy from various strains of mysticism, romantic fantasising and other forms of irrationalism.

Of course, you would have to sort of disregard Steiner’s (theo-/anthroposophical) clairvoyantly derived insights into stuff like life on the old Moon or the means of transportation on Atlantis to make philosophical sense out of him. I kind of like that Steiner, sans the theosophical junk, I must say, but I’m unsure of how close it is to anthroposophy as it is practiced today by the majority of anthroposophists; anthroposophists who prattle on about elemental beings or dark forces secretly trying to dominate the world are, in my humble opinion, far from making anthroposophy philosophically relevant. It’s far closer to irrationlism than to anything else. (Not that the article is about that. I know.)


Update, because I’m forgetful: there are some other articles in the same edition of the journal. Among them one by Zander. I recommend that article too. Do read.

ett substitut för religion


Djur idrottar inte. De rör sig framåt, de har mål och mening i sin rörelse — och det är inte att skjuta en boll i ett mål eller att hoppa över en plint i en dammig sal. Det handlar inte om att räkna poäng. Jag förstår djur, på det sättet, men jag förstår inte människor som idrottar. De framstår som bisarra rymdmonster. Eller så är jag det. Någon av oss i alla fall. Idrotten har inget att säga som har något som helst värde för mitt liv.

Jag har egentligen aldrig känt någon som tar idrott på fullaste allvar. Någon enstaka figur, ja, några som haft hobbies som tangerat sport, ja. Och någon enstaka som av outgrundliga anledningar fann att muskelmonster, som hockeyspelare, var deras människoideal. Var och en med ögon att se med borde dock rimligen direkt förstå att vilken gammal svartvit poet som helst har mer själ. Idrotten saknar estetisk potential, i alla fall för mig. Men var och en får väl bli salig på sin fason.

Det är möjligt att om jag ägnade tio år åt att läsa böcker om hur fantastisk idrotten är, så skulle jag förstå något av det. Jag har inga sådana intentioner; jag finner alltihop alldeles för odrägligt. Jag har fått en fullständigt onödig påminnelse (sänder mina tack till internet) om precis hur odrägligt. Och jag måste få denna påminnelse ur mitt system. Mer än så vill jag inte. Sedan vill jag glömma att idrott existerar.

Att tala med människor som är frälsta på idrottens nödvändighet för liv och hälsa är naturligtvis omöjligt. Inte när de anser ha sanningen på sin sida. Och vi — kanske ett fåtal, jag vet inte — som helt vägrar idrott inte ses som annat än defekta atomer i samhällskroppen, mest där till belastning. Det spelar förstås ingen roll att många som aldrig idrottar är både friska och lever länge. Idrottsfantasterna menar att idrotten statistiskt sett leder till friskare liv, och därför bör vi alla passas in i den fållan.

Och därför måste barn tvingas att idrotta. Jag har förstått att det inte går att förklara för dem, som uppskattar idrott för egen del, att barn som tvingas att idrotta knappast kommer att övertygas om idrottens värde. Det är kört.

Jag förstår att det inte går att förklara för idrottslärare, som i allmänhet är idrottsfanatiker och som älskade idrotten i skolan, eller för övrigt för andra idrottsälskare, att de barn som står där i ett dammigt hörn faktiskt inte får något med sig. Att det inte är främjande för hälsan — än mindre för idrottsintresset — att bli förödmjukad på bocken, i kullerbyttandet, vald sist och skrikt på av andra barn (de idrottsintresserade) för att man ‘förstööööör för laget’, att frysa så mycket i simhallen att man till slut inte kan röra på sig, och i dag är — som jag nu förstått det — omklädningsrumstortyren ännu värre än den var förr. Barn är elaka och dumma, behöver trycka ned för att vinna falsk självaktning, och idrotten talar till människans lägsta sidor. Den talar till driften att slå ut och tillintetgöra andra, inte till tänkandet och förståelsen.

Idrotten styrs och kommer alltid att styras av lärare som älskar idrott och de elever som är ess. Det är som det är. Men det är också det stora problemet.

Det är ju inte något knivigt att få barn att röra på sig. Det gör de naturligt, i alla fall de barn jag sett och minns. (Det är inte så många, det ska medges.) Det är inte konstigt att den drivkraften finns — det är som för djuret som jagar sin föda. En instinktiv förståelse av att rörelse krävs för att överleva i och att lära sig om världen. Idrottsfantasterna menar att idrotten är nödvändig för barns hälsa. De menar att det finns bevis för detta. Det framstår för mig som löjeväckande att barn behöver motions- och styrketräning, gymnastik och lagsporter som om de vore absoluta nödvändigheter. Som om rörelse är lika med idrott. Som om hälsa är lika med idrott. Det är kanske den dominerande synen i ett samhälle där alla anses behöva ett gymkort eller att springa maraton. Jag vet inget om barn. Verkligen närapå ingenting. Men jag vet att tvång till att idrotta inte leder någon vart. Och jag tror att det finns många fysiska aktiviteter, utom idrott, som kan engagera barn på ett naturligt sätt. Utomhuslek, hantverk, trädgårdsarbete, naturutflykter — ja, jag gissar att man kan komma på ett hundratal andra exempel. Man skulle kunna ägna sig åt en stor variation av aktiviteter utan att någonsin idka idrott. Jag kan förstå att de lågmälda aktiviteterna inte passar de brutala sällarna i smaken, inte heller de barn som vill tävla med sin fysiska kapacitet eller bygga upp sig själva till något slags hulken, men för dem som inte är idrottstokiga. Det fantastiska med de aktiviteterna är också att de har en mening utöver att själlöst bygga upp kroppen eller att vinna en tävling. De leder till något, ett resultat där andra sinnen varit med än det rent fysiska.

Men man kan naturligtvis inte övertyga sportfantaster om detta. Frälsningen finns inte i det lågmälda. Inte för dem som har kroppen som sitt enda tempel. De barn som hellre nöjer sig med stillsam rörelse och lågmälda fysiska aktivteter blir kanske aldrig några gymkortsägare som vuxna. Inte heller kommer de övertygas om vikten av att betala för att springa maraton. Men att de skulle få sämre hälsa, det tror jag är fullständigt nys. Möjligen är det så att de som invaggas i föreställningen, att den typ av rörelse som räknas som hälsobringande är idrotten, helt enkelt låter bli att röra sig alls. För dem har idrotten, och tvånget att delta i den genom skolidrotten, i så fall dödat den inre drivkraften. Några fortsätter kanske tvinga sig ut på hemska joggingrundor. Bara för att känslan finns där att man måste för att hålla sig frisk. Glädjen i det måste vara minimal.

Att negativa konsekvenser är möjliga är förstås inget man kan förklara för den som tror att man verkligen kan tvinga barn att idrotta. Tydligen är det så: om bara ‘rätt’ lärare förklarar precis hur ‘rolig’ bollen är, ska också det inför bollen helt oförstående barnet begripa! Som om det inte kunde vara idrotten i sig — och bollen i sig — man inte kommer överens med. ‘Rätt’ lärare måste bara övertyga om att gymnastiska övningar och lagsport är ‘roligt’ — och framför allt nyttigt och nödvändigt! — även för den som har en skrattretande klumpeduns fysik eller är fullständigt ointresserad av den sortens hjärndöda aktiviteter.

Så dumt. Det är att försöka slåss mot naturen själv.

Men det praktiska åsido. Idrotten, i synnerhet dess påtvingade form, kräver att man slutar tänka. Att man infogar sig, att man underkastar sig. Att man blir bara kropp. Att man undertrycker sin vilja till självhävdelse. För att kroppen ska användas på ett sätt som en annan dikterar för en.

Jag har något emot det. Något stort.

Och jag vill inte vara idrottsmänniska. Jag vill inte stänga av min hjärna. Jag vill inte få användandet av min kropp dikterat av någon idrottsstolle. Jag vill vara jag. Det ville jag som barn också. Och ju mer andra argumenterar för att tvinga, desto mer rabiat blir jag i mitt motstånd. Även om det gäller barn. Kanske till och med särskilt om det gäller barn, för de sätter sig inte emot diktat så som vuxna gör. De underkastar sig i allmänhet som de av lärare och kollektivet (till exempel skolklassen) förväntas göra — därför är det desto viktigare att inte aktivt söka undertycka deras egna viljor.


Lustigt nog — och som en parentes — är waldorfskolan på den här punkten inte fullständigt så oförnuftig som på andra. Fokus på idrott för barn — särskilt yngre barn — var litet. Lagsporter med boll kommer ganska sent. Idrott på schemat kommer inte in förrän i tredje klass — i alla fall förr, i dag är kanske reglerna sådana att de måste ha idrott tidigare — och var mest på lek. Där inget ideal att driva på barnen att träna hårt och fysiskt. Rörelsen blir en del av andra moment, men idrott är inte ett självändamål. Och aldrig den enda frälsningen — den enda vägen till framtida hälsa. Man har eurytmi, förvisso, och det ämnet har sina egna problem, förstås, men de är annorlunda än idrottens. Den är inte heller fysisk på samma sätt, även om den innebär rörelse. Den är inte hård fysisk träning och inte tävlan. (Dess motiv är andliga, inte blott kroppsliga. Det har, som sagt, sina egna problem.) Jag har en hypotes här. Det är att människor som är fokuserade på sin andliga utveckling eller väg, är mindre ensidigt fokuserade på det rent fysiska. Till detta kommer naturligtvis mer andra mer konkreta anledningar i specifika fall — att man inte tränar fotboll i waldorfskolan har varit tradition, dock en med ett flertal alternativa förklaringar. (Det är en sport fokuserad helt på nederkroppen. Fotbollen kan ses som ett mänskligt huvud, och därför ska man inte sparka på den. O s v.) Hur man ser på barnets utveckling spelar säkert också in. Och andra förklaringar är säkert möjliga. Men när det kommer till idrott finns det något där som inte är helt dumt.

(Jag visste att Steiner talade om sport som ett substitut för religion. Men efter att jag skrivit detta, googlade jag. Så här får ni. Inkluderar några exempel med referenser för fortsatt förkovring! Och han har en poäng, har han inte: ‘That gymnastics, moreover, has become void of all sense or meaning, that we have made it into an activity that follows the body entirely, is a characteristic phenomenon of the age of materialism. And the fact that we seek to “raise” this activity to the level of sport, where the movements to be performed are derived solely from the body, and not only lack all sense and meaning, but are contrary to sense and meaning — this fact is typical of the endeavour to drag man down even beyond the level of materialistic thinking to that of brute feeling. The excessive pursuit of sport is Darwinism in practice. Theoretical Darwinism is to assert that man comes from the animals. Sport is practical Darwinism, it proclaims an ethic which leads man back again to the animal.’ Bortsett från en sak: jag tror han har fel om djuren. Djuren skulle, som sagt, aldrig komma på något så dumt och meingslöst som idrott!)

en andra uppföljning om antroposoferna och faciliterad kommunikation

Jag tror inte jag har mer tid och ork att ägna åt antroposoferna och faciliterad kommunikation. Bara tanken på att dyka in i Facebook-tråden igen är enormt påfrestande. Jag har redan uppdaterat ursprungstråden och jag har skrivit en uppföljning.

Det är helt meningslöst för mig att gaffla om huruvida enskilda människors personliga förtroende för Hilke Osika och familjen Osika bör övertrumfa den kunskap som finns hos forskare, seriösa institutioner och intresseorganisationer. Dessutom har jag fört ett flertal privata samtal om ämnet, skrivit en uppföljningspost, gjort vidare undersökningar på internet. Vid någon punkt får det vara nog. Även om jag nu är mer oroad över hur faciliterad kommunikation används än jag var innan.

Men jag har kommit fram till några saker. Det är återigen viktigt att betona att det största problemet inte är att en enskild mor använder den här metoden på sina egna vuxna barn (även om jag inte ser det som något gott heller). Det problematiska är att metoden används på antroposofiska läkepedagogiska och socialterapeutiska institutioner. Jag förstod — i min outgrundliga naivitet — inte vilket förtroende och anseende familjen Osika åtnjuter i antroposofiska kretsar – ett flertal av dem arbetar som läkare, sköterskor, terapeuter vid antroposofiska institutioner. Men nu förstår jag lite mer om hur det kommer sig att någon intern kritik mot hur faciliterad kommunikation inte har kunnat påträffas (det har visserligen antytts att den skulle existera, men jag finner inga tecken på det). I stället visar det sig att även andra läkare, som Jackie Swartz, psykiater, och psykologer som Ingrid Liljeroth, och institutionsföreståndare som Hans Westerdahl, samt andra inom området verksamma antroposofer, förespråkar metoden.

Alla tycks kort sagt vara övertygade om att autister kan förmedla högre visdom med hjälp av faciliterad kommunikation och ingen motsäger Hilke Osikas föreställningar om att autister förmedlar antroposofiska kunskaper om tidigare liv, karma, Kristus, Ahriman, elementarväsen och diverse annat som bekräftar den antroposofiska världsåskådningen.

Varje år hålls en stor läkepedagogisk konferens, kallad Majdagarna; där deltar hundratals verksamma inom läkepedagogik och socialterapi. Faciliterad kommunikation är ett återkommande inslag på konferensschemat, år efter år har man med det. Och som jag tidigare påpekat ingår faciliterad kommunikation i utbildningen för läkepedagoger. (Dessutom har visst Södertälje kommun (!) givit bidrag för en kurs i metoden. Den gavs vid Vårdinge, en antroposofisk kursgård/folkhögskola i närheten av Järna.) Det är trist att se att när influenser utifrån tas upp i läkepedagogiska kretsar så är det sedan länge diskrediterat kvacksalveri (ett annat exempel är neurolingvistisk programmering, som ökar i popularitet bland läkepedagoger). I övrigt tycks man hålla sig till det gamla. Antroposofisk konservatism parad med godtrogenhet inför allt som kan bekräfta vad man redan tror på. I övrigt en hållning som motverkar förändring.

Det ankommer på de kommuner som placerar funktionshindrade människor – vars egna önskemål ofta inte ens kan efterfrågas – på antroposofiska institutioner att ställa krav på dem. Med lite vilja och kunskaper borde det egentligen inte vara helt omöjligt att förena ett antroposofiskt synsätt på människan och mer traditionella antroposofisk-terapeutiska metoder med, t ex, moderna kommunikationshjälpmedel eller annan ny teknologi. Jag inser nu något jag dock inte insåg när jag skrev den ursprungliga artikeln: den faciliterade kommunikationen har över huvud taget inte gjort att modern teknologi kommit in i den läkepedagogiska miljön. De antroposofiska terapeuterna använder ine en dator utan en träbräda med bokstäver på. (Se bilden i det här numret av Läs, s 25. Där får man också se hur assistenten håller i den ‘kommunicerandes’ arm.) Det tycks även vara möjligt för antroposofiska terapeuter att få autister att — som av en händelse — skapa typiskt antroposofisk konst med hjälp av metoden.

Det står klart, menar jag, att den läkepedagogiska verksamheten behöver kritiskt genomlysas, och det handlar om mer än användandet av faciliterad kommunikation. Det är inte min sak, inte heller min kompetens, att ägna mig åt detta. Det jag skrivit om faciliterad kommunikation är en liten del, som jag hoppas visar på behovet, om inget annat.

winter solstice

I think I’ve usually written something on this day each year. I enjoy when it’s getting darker and darker; there’s something special about that. (Other people have other ideas. I don’t know why!) And now this ends.

There’s no winter in Stockholm this year, not so far at least; the only snow I’ve seen today was artificial, and it was melting rapidly in the rain. Thus, I cannot show you any wintery scenery from the (almost) North Pole. It’s dull, damp and dark.


As you know, I assume, Rudi placed a lot of importance on the winter solstice. I’ll quote for you two passages I don’t think I’ve used before. (If I have, I count on you to have forgotten.)

He who observes his inner life of thinking, feeling and willing, and the disorderly way in which these impulses of thought, feeling and will arise, can feel that the changing capriciousness of his thinking, feeling and willing resembles the changes of the weather, which become manifest in the elements of water, fire, air and earth, all active as demoniacal forces. They live in what is around us as thunder and lightning and in the atmospheric changes of the weather. Indeed, our thinking, feeling and willing are related only with the changeable influences of weather experienced during winter. With the approach of winter, man always felt the close connection between weather changes and his inner life. “O winter, how deeply you are related to my own inner being,” is the feeling that lived in man. When the winter solstice drew near and spring and summer approached, man felt how the sun’s forces were always victorious over the egoism of the earth. Then he was filled with strength and courage and could feel that just as he was able to experience outwardly the sun’s victory over the forces of the earth when it breaks into the dark night of winter, so he should be able to experience something that was active within him, deep down in his soul, as a spiritual sun that would reign triumphant during the earthly winter solstice.

Thus, the Mystery of Golgotha was seen to be in man’s inner being like the rising of the earthly sun. We realize that the spring and summer of the earth’s evolution occurred in the ages before the Mystery of Golgotha. Then man still possessed through his atavistic clairvoyance the inheritance of his link with the divine spiritual worlds. Now we are living in the winter of earthly evolution and undoubtedly the mechanical forces of industrial and commercial life will grow increasingly strong. The earth’s winter can be found externally in the world, but also within, because we no longer have the divine spiritual world of the earth’s spring and summer around us. Man used to see in the sun’s victory during the winter solstice a symbol for the victory of the spiritual sun in the depths of the human soul. Modern man can experience this again today when he contemplates the Mystery of Golgotha and prepares himself for the approaching Christmas festival. In the past man looked at the Mystery of Golgotha and said, “No matter how wildly and chaotically the winter storms may rage in us, there is one hope that can never be abandoned. The Christ impulse, related to all human life on earth, will assert itself, in contrast to the weather-like changes in the human soul.” This can occur because the Child of Humanity, born in the Nathan Jesus boy, entered mankind with all the qualities possessed by the human soul before it descended into its earthly incarnations. (Source.)

Surely, you’ll find this very wise, but it’s only a warm-up to spiritual exercises penetrating the deepest esoteric wisdom, which will be imparted by mr Dog in the form of a question for you to ponder: what are the canineosophical implications of the great difficulty digging up bones during a cold winter? Why is this so? If you say: the soil is frozen, you fail class. Remember, we’re looking for the hidden explanations, we’re looking for what is not available to the ordinary senses. Which occult forces might lie behind such a ‘simple’ phenomenon?

We’re sending encouraging tail-wags to accompany you on your quest for the holy chew-bone!

funktionshindrets lockande mystik och oantastlighet — en uppdatering om antroposofer och fc

Härom dagen skrev jag det här. Jag tyckte jag förhöll mig ganska neutral i blogginlägget; jag anklagade inte, i alla fall inte hårt. Jag tog inte i särskilt mycket när jag poängterade att metoden (faciliterad kommunikation) är, ja, för att tala klarspråk, ren bullshit (men det sa jag inte). Jag tyckte saken talade för sig själv.

Det tycker jag fortfarande att den gör.

Men vem är jag att säga att faciliterad kommunikation inte fungerar? Vilken rätt har de organisationer och institutioner — förvisso seriösa och professionella — som avfärdar metoden att göra detta? Hur kan de, när metodens utövare känner att det de är med om är sant och riktigt. (Vi människor är sådana, skulle jag säga. Men det är inte en invändning som lär gå hem.)

Man ska inte säga som jag säger, har jag förstått. Hilke Osika är en mor som i välvilja gör sitt bästa, som framstår som trovärdig inför dem som möter henne och som inte förtjänar att ifrågasättas (det är kontentan av en del invändningar jag mött, min tolkning och sammanfattning av dem, det ska sägas). Jag tror i och för sig att det kan vara sant — att hon är både välvillig och trovärdig i personliga möten. Kanske skulle hon, som någon påpekade, dö för sina söner. (För mig är inte det ett trovärdighetstecken, och inte heller är det något önskvärt. Inget argument är bättre bara för att någon är beredd att dö för ett värde förknippat med det. Bara som irrelevant parentes.) Ifrågasättandet (mitt) bygger på något annat — något långt utöver Hilke Osikas verksamhet med sina söner.

Även om jag, egentligen, tycker att den också är rätt förkastlig. Det är förståeligt att hon söker något slags mening, och detta råkade vara metoden som blev hennes.  Jag tycker att det är synd att det blev så.

Men det var allt det andra som fick mig att känna att jag måste skriva något. Det var det här att Hilke Osika undervisar i faciliterad kommunikation på utbildningen i läkepedagogik och socialterapi (i och för sig inte i övrigt känd för att vara evidensbaserad, men det är extra synd att man omfamnar fc men inte modern teknologi). Att metoden används (enligt Ingrid Liljeroth) av många i Järna, det vill säga, den används i behandlingen av de funktionshindrade som är placerade på antroposofiska institutioner av olika slag. Att antroposofiska läkare, som Jackie Swartz, som även är specialist i barnpsykiatri, förordar metoden. Var finns de  läkepedagogiskt verksamma som säger: stopp, den här metoden ska vi inte använda, det finns andra, som är revolutionerande på riktigt, låt oss utforska dem i stället?

En invändning gick ut på att sekulära och materialister helt enkelt inte tror på reinkarnation och sådana saker, och därför, på grund av sin ‘tro’, måste avfärda de resultat som Hilke Osika framställer, budskapen från hennes söner. Vi kan helt enkelt inte tro att Erik Osika och hans bror kommunicerar självständigt, för att vi inte kan tro på deras budskap. Det är osant. Faciliterad kommunikation bör misstros oavsett budskap. Metoden har använts för att producera ‘vittnesmål’ om sexuella övergrepp, bland annat. Det är inte andliga budskap (utan budskap som vi alla kan ‘tro’ på, om de är trovärdiga), och likväl bör de budskapen misstros, vilket också till slut skedde, när metoden började utvärderas kritiskt. Det är klart, om någon påstås berätta något trivialt, som att han gillar korv bättre än hamburgare, blir kanske inte ifrågasättandet av samma dramatiska dignitet. Men likväl bör även ett sådant budskap ifrågasättas. Det har i princip med metoden att göra, inte innehållet.

För dem som påstås kunna kommunicera med fc finns nämligen — om påståendet vore sant — andra metoder som kan möjliggöra självständig kommunikation, om personen ifråga alls har en förmåga att kommunicera.

Men det är klart, triviala budskap är ändå en sak. (Även om man även för dem borde använda den nya — och vederhäftiga — teknologi som finns! Där har de antroposofiska verksamheterna mycket att ta igen.) När det påstås att en människa med svår autism och ingen tidigare förmåga att kommunicera plötsligt meddelar andliga budskap om hur alla autister minns tidigare liv, hur han själv haft en tidigare inkarnation i koncentrationsläger och om hur han nu har ett uppdrag för mänskligheten, då finns det givetvis många goda anledningar att tvivla. Dels för att några av budskapen är direkt falska (det är, till exempel, inte svårt att verifiera att inte alla autister minns tidigare liv). Dels för den överhängande risken att någon annan lägger ord i den funktionshindrades mun — och det är ett övergrepp, oavsett hur mycket den drabbade förstår av det.

Jag misstror inte Erik Osikas budskap för att det är andligt. Jag misstror det för att det inte är hans. Det är nummer ett. Visst kan budskapets innehåll diskuteras, men ur andlig synvinkel är det ganska banalt, det är andlig skåpmat. Det är dock Hilke Osikas budskap, inte Eriks. Och det är alltså inte särskilt upphetsande. Det vill säga, det är (i den utsträckning jag tagit del av det) i de allmänna delarna ganska banalt för att komma från en vuxen, vars föreställningar om karma och reinkarnation är en levande del av tillvaron, men det är speciellt om det antas komma från en autist som tidigare trotts inte begripa något alls.

Den lockande kryddan är att budskapet utges för att vara inte en vanlig människas utan en autists vishet. Autister blir bärare av drömmen om närmare kontakt med de högre världarna. Autisten, inuti sitt obarmhärtiga skal, bär en hemlighet som kan lockas fram av dem som vet — de invigda. Man kanske kan se en lös parallell till esoteriken här. Dold kunskap som få har tillgång till besitter sin egen eggande charm. Det är i det här fallet ett exotiserande av funktionshindret, och hjärnsjukdomarna har ett alldeles särskilt mystiskt skimmer. (Jämför med myterna om ‘indigo children’, med mera. Och som många redan vet är Kaspar Hauser sedan länge antroposofernas favoritautist.) Dessutom kryddas alltså berättelserna med förmenta hågkomster från tidigare liv, och det av häpnadsväckande art. Det är inte bara budskap om andliga realiteter, utan biografisk spekulation.

Det är inte antroposofin som tjänar autisterna här, utan de som tjänar antroposofin. De lanseras som högre vetande och bekräftar antroposofiska sanningar. Om autister verkligen vore högre vetande — i andlig mening — skulle antroposofer ha skaffat sig tillgång till en kommunikationskanal till högre världar. Det är annars inte helt lätt, ens för antroposofer, att upprätta sådana förbindelser. Och ibland, när det sker (eller påstås ske) slås man av hur banala de högre världarna är. Precis som elementarväsena och andra översinnliga knytt och oknytt håller de alltid med uttolkaren. Religiösa tror ofta att gud — eller valfri annan högre makt eller högre kunskapskälla — bekräftar just deras föreställningar. Detta är inte annorlunda. Ett budskap som kommer från en förment högre vetande är oantastligt — och ännu fiffigare är det om personen är funktionshindrad och därmed samtidigt kan befinna sig i kategorin av personer med outgrundlig och mystiskt härledd kunskap (som inte kan konfronteras med direkta frågor, då de inte kan kommunicera) och i kategorin som det är synd om (och som man därför bör lämna i fred, och inte vara ‘taskig’ och ifrågasättande mot). Rent krasst är det en perfekt situation för den helt normale vuxne som känner att omvärlden kanske inte helt respekterar hans eller hennes budskap. Budskapet får iklä sig en annan aura.

Jag vet inte vilka Hilke Osikas behov är, i förhållande till det jag just nämnt, men det är klart att hennes budskap tjänar på att inte komma från utan bara förmedlas av henne själv, då det då blir ointressant, oexotiskt och trivialt. Men detta ska inte handla om Hilke Osika. För i någon mån är hennes agerande begripligt, om än i mina ögon inte helt ursäktligt.

Det bör handla om alla andra — de som inte säger: men, hallå, vänta nu! Ska vi verkligen anamma denna metod, som så grundligt avfärdats (av seriösa aktörer, märk väl), när det finns andra metoder att använda? Ska vi verkligen tillåta oss att ta den risken att vi tillskriver funktionshindrade människor, som inte kan försvara sig, våra egna åsikter, budskap och värderingar?

Det är de som måste reagera. I den antroposofiska miljön handlar det om de som är verksamma inom hem och skolor för funktionshindrade barn och vuxna.

Jag har inte skrivit av illvilja eller agg, utan för att jag fullt uppriktigt menar att det är fel att utnyttja en annan, försvarslös människas namn och psykiatriska tillstånd för att framföra tankar som inte är hans eller hennes egna eller för att söka något slags mystisk bekräftelse av en livsåskådning han eller hon i själva verket har liten aning om. För mig är det obegripligt att antroposofer kan tro på ett jag som är evigt och som också hos den handikappade, vars liv begränsas av fysiska, psykiska och andra omständigheter, finns latent som en frisk kärna, och samtidigt agera så respektlöst. I de fallen gör de ju så mot en människa de borde — och säger sig — tillskriva samma inneboende människovärde som alla andra.

Så till dem som tror att jag agerar av ond vilja eller i destruktivt agg, medan de som tror på den faciliterade kommunikationen och de budskap som fås via den självklart agerar med den bästa och godaste vilja — jag bestrider det. Mitt uppsåt är precis lika gott.

Och jag har bättre på fötterna.


Inspirerad, delvis men inte helt, av den här diskussionen.

‘alla med autism kan minnas tidigare liv’ — om faciliterad kommunikation i antroposofisk tillämpning

Erik Osika är autistisk. Under merparten av sitt liv har han inte kunnat kommunicera sina insikter med omvärlden, men nu, på väg in i medelåldern, påstås han berätta bland annat följande:

Min gode ängel förklarade just för mig att alla med autism kan minnas tidigare liv. Det är vi inte ensamma om. Det gäller alla som inte kan tala alls. Min karma var att kunna komma i kontakt med Hitlertidens brutala ledning och dom plågade mig till döds för att jag skulle förråda mina judiska vänner som jag hade gömt. Då ville jag inte födas mera för att inte kunna tvingas till något sånt igen. Men Kristus övertalade mig i himlen att födas igen för sådana som jag behövs. Min uppgift var att komma till insikt om att jag inte var skuld till att jag förrått mina vänner utan att det var Hitlers bödlar som hade skulden. Men jag skulle hjälpa dem att komma till insikt om sin skuld och att hjälpa dom att göra gott i framtiden. Min ängel vill att dom kan ångra sig och förstå att dom kan gottgöra sin skuld för att inte hamna i satans garn. Nu förstår dom att dom först måste leva ett smärtsamt liv och sedan hjälpa andra att komma vidare i deras utveckling. (Falkbladet 2012:1.)

Erik meddelar att han i hela sitt liv har trott på reinkarnationen. Hans mor, Hilke Osika, som är den som han kommunicerar med, föreslår i ett samtal att för gravt funktionshindrade måste det vara särskilt viktigt att det innevarande livet inte är det enda. Men Erik menar att de inte är därför han är övertygad. I stället handlar det om att människor som han alltid minns sina tidigare liv, och därför känner till återfödelsen på grund av sina egna minnen och inte som resultat av rättvisetänkande.

Det kan se ut som en händelse att Erik kommit att födas och växa upp i en antroposofisk familj, där fadern är antroposofisk läkare och modern terapeut. Just han, som besitter sådana kunskaper om reinkarnation och karma och som skulle komma att kunna förmedla dem, han kom att födas just där, just då, hos dem. Det frestar på den vardagliga fantasiförmågan att föreställa sig hur den här konstellationen så magiskt kunnat uppstå.

Men ur ett antroposofiskt perspektiv är den inte alls svårt att förklara. Han har en uppgift, och han föds till jordelivet för att fullfölja den, och ser därför till att skaffa sig de förutsättningar han behöver. I de högre världarna, och i samråd med högre väsen, bestämmer sig människan innan sin födelse för vilka vilka livsomständigheter hon behöver för att hon själv ska utvecklas eller för att hon ska kunna hjälpa mänskligheten att utvecklas. Hennes karma avgör allt från vilka fysiska och psykiska egenskaper hon behöver till vilken familj och i vilken kultur hon föds. Människan föds i den miljö där hon kan verka – sig själv och mänskligheten till gagn. Det är således inte någon lycklig slump som fört Erik in i den situation han befinner sig när han börjar berätta.

Och Erik är inte ensam, även två av hans bröder har autism. Hilke Osika har tillsammans med Wolfgang Weirauch (känd för att ha utgivit en skriftserie där uppbyggliga och ofta bekräftande budskap från elementarväsen, träd och djur, bland andra en antarktisk pingvin, kanaliseras) skrivit en bok på engelska, som ska hjälpa oss att uppleva autistens värld inifrån. Så här beskrivs den.

Many individuals with autism are highly intelligent and gifted, but some are effectively imprisoned in their bodies and unable to communicate verbally. However, developments in technology have enabled autistic people to transmit their thoughts directly. In this true account, three autistic people, two of them brothers, speak via the method of ‘facilitated communication’, with the aid of a computer keypad. What is conveyed are not just everyday thoughts and experiences, but surprising and sometimes shattering spiritual and metaphysical perceptions. The conversations reveal remarkable clairvoyant gifts, such as the ability to read other people’s thoughts, to see past lives, and to communicate with supernatural entities. Erik speaks of a past life during the Second World War, and the horrendous experience of being killed at Bergen-Belsen concentration camp. As a result of this, his soul had no desire to reincarnate on earth – although he also describes encounters with Christ, and how these eventually led to his present life. Andreas speaks of his perceptions of elemental beings – nature spirits – and how we can develop more intimate contact with such entities, for example through special kinds of music. He also describes Christ’s workings in nature as well as his Second Coming. Each of the interviewees discuss meditation and how it can engender vital spiritual processes and perceptions. Together, their insights provide an astonishing glimpse into the way some people with autism appear to experience the world, and how their knowledge can enrich our own. … (Amazon.)

Hilke Osika skriver alltså i Falkbladet (medlemsskrift för Forum för Antroposofisk Läkekonst) om vad som sägs vara Eriks berättelse och har även givit ut böcker och häften om sina söner och den metod hon använt för att kommunicera med dem. I Falkbladet och i en separat publikation (Osika, H. Facilitated Communication, ProHerba Osika Förlag 2006) berättar hon på svenska om metododen, faciliterad kommunikation, som hon rest utomlands för att lära sig och ta till Sverige. Tack vare Hilke Osika används nu metoden på många socialterapeutiska institutioner i Järna, berättar Ingrid Liljeroth. (Socialterapi är som antroposofisk läkepedagogik, men för vuxna.) Osika undervisar även blivande socialterapeuter och läkepedagoger i metoden.

Läkepedagogerna är inte ensamma i antroposofiska miljöer om att fascineras av faciliterad kommunikation. Nyligen berättade Antroposofiska Sällskapets medlemstidning, Forum Antroposofi, om hur ‘avancerad poesi’ som påstås ha skrivits av en man med grav autism och utvecklingsstörning framfördes vid en läkepedagogisk konferens. Två waldorfelever stod för framförandet, som förgylldes av eurytmi. (Forum Antroposofi 2013:2.) Och till exempel den antroposofiske läkaren Michael Lipson skriver om hur faciliterad kommunikation hjälpt autistiska människor att uttrycka ‘a full and conscious inner life to which their bizarre outward behavior gives no clue.’ Om man tror Hilke Osika är det inte alls konstigt att autister har anmärkningsvärda insikter. Erik har berättat för henne att eftersom autister inte kan lära sig de saker andra barn lär sig, är de hänvisade till att söka sig till de högre andliga världarna. Och därför kan de sedan förmedla insikter från dem som vi andra inte har direkt tillgång till.

Den faciliterade kommunikationen som metod är inte en antroposofisk uppfinning. Dess användning bevisar alltså — lustigt nog — att under vissa omständigheter influeras den antroposofiska terapimiljön av idéer utifrån. Det är paradoxalt att när antroposofer för en gångs skull utnyttjar modern teknologi – annars litar man helst på de gamla trotjänarna: eurytmi, målning, antroposofisk läkekonst, med mera –, sker det för att använda en metod som är starkt ifrågasatt. Men chansen till förnyelse är kanske större blott i och med att metoden kan användas för att med hjälp av insiktsfulla autister — med direktaccess till högre visdomar — bekräfta allehanda antroposofiskt tankegods, som de helt vanliga antroposoferna utifrån sina egna bristfälliga förmågor inte fullt törs lita till. Man behöver bekräftelser — från träd, pingviner, gnomer och autister. Allting går an, utom det som kommer ur ens eget inre. Det krävs något större, något externt.

Grundtanken bakom faciliterad kommunikation, så som den framställs av Hilke Osika, är att rörelsesinnet (för övrigt ett av människans tolv sinnen enligt antroposofin) inte fungerar för autister, och att de därför inte kan känna av sina kroppsdelar ordentligt och därmed inte heller behärska käke och mun. Det leder till kommunikationssvårigheter. Omvärlden uppfattar autisten som oförmögen att förstå, som ointelligent, men i själva verket kan han eller hon ha gåvor och insikter som på grund av fysiska begränsningar och omvärldens oförståelse inte tas tillvara.

Det ligger i och för sig något i detta. Ny kunskap och modern teknologi har revolutionerat möjligheterna för autister och personer med andra utvecklinggsstörningar som drabbar kommunikationsförmågan. Det är metoder som hjälpt autister och andra funktionshindrade att självständigt kommunicera; att betona självständigheten är här särskilt viktigt. För kruxet är att en hel del talar emot att faciliterad kommunikation är en av dessa metoder. Den är kontroversiell, och saknar evidens. Problemen med tillförlitlighet är stora.

Viktiga organisationer och institutioner avråder från metoden. (Läs mer här.)  I Sverige har Sahlgrenska gjort ett uttalande. Metoden togs till Göteborg av en läkeeurytmist som utbildats av Hilke Osika. Ingrid Liljeroth berättar om hur den använts på gruppboenden och särskolor, och i hennes skrift (s 19ff) finns en redogörelse för Göteborgsverksamheten samt vissa problem man haft med Socialstyrelsen.

När en person kommunicerar med hjälp av faciliterad kommunikation sker det så att en assistent håller den kommunicerades armbåge i sin ena hand och dennes hand i sin hand. Mot handen utövas ett lätt tryck. Osika skriver att medhjälparen känner av den andres rörelseimpuls och ‘har bara som uppgift att bjuda ett visst, jämnt motstånd mot nedåtrörelsen och lyfter den skrivandes hand igen efter varje bokstav’. Kritiken mot metoden fokuserar förstås på den redan nämnda tillförlitligheten.

Är det den funktionshindrade som skriver – eller är det egentligen medhjälparen?

De vetenskapliga resultaten är nedslående. Det medger även Hilke Osika i sitt häfte om metoden, även om det sker indirekt. Hon ägnar flera sidor åt invändningar mot studier som avfärdat faciliterad kommunikation. Till exempel menar hon att det är fel att i studier fråga autistiska försökspersoner om saker man redan vet svaret på – autisten kommer då att finna samtalet meningslöst, och välja att inte svara (varför det ser ut som att metoden inte fungerar). Hon anser också att det är fel att använda för den kommunicerande okända assistenter eller att genomföra tester i främmande miljöer för att undvika felkällor och manipulation. En av Osikas huvudinvändningar mot studier som avfärdat faciliterad kommunikation tycks vara att de genomförts av ‘motståndare’ till metoden. Enligt henne är de ‘personer som helt enkelt inte kunde tro att autister som inte ens kan tala, skulle kunna skriva, och dessutom vettiga saker.’ Den invändningen tycker jag att man kan lämna utan avseende. En snabb sökning på internet leder till mängder av kunniga människor och seriösa organisationer som är engagerade i autisters möjligheter att med hjälp av modern teknologi kommunicera självständigt med sin omvärld – och som ändå avfärdar faciliterad kommunikation. Hilke Osika menar också att ett tecken på tillförlighet är att autisterna har synpunkter som skiljer sig från assistenternas – ibland kan de till och med förolämpa assistenterna – samt att de vill kommunicera om ämnen som inte intresserar assistenterna.

Även andra gör invändningar mot kritiken. En waldorflärare som ägnar sig åt faciliterad kommunikation menar till och med att det är kränkande i sig att testa om metoden fungerar. Att det också vore kränkande att tillskriva autister åsikter och insikter som inte är deras egna, är emellertid ett gott argument för den vetenskapliga utvärdering av metoden som företagits. De tveksamheter som påvisats förefaller utgöra goda skäl till att förhålla sig kritiskt till såväl metoden som de förmedlade budskapen, även om det är osannolikt att anhängarna kommer hålla med om det.

I sitt häfte om faciliterad kommunikation skriver Hilke Osika om AnneMarie och Birger Sellin, en mor och son som också använt metoden. Mängden och kvaliteten på deras kommunikation – som publicerats i ett par böcker – utgör enligt Osika ännu ett bevis på den faciliterade kommunikationens tillförlitlighet och giltighet som metod. Hon skriver:

När någon verkligen läser dessa texter, hur kan den då på allvar säga att de är ihopmanipulerade av någon mamma? En sådan mamma borde ju – i så fall – vara en självskriven kandidat för något dårhus! Vad skulle det vara för vits för en normal person att på detta vis åstakomma så egendomliga texter?

Hon intygar därefter att AnneMarie Sellin är fullkomligt normal och fortsätter:

Därför undrar jag vad man skall tro om personer som envisas med att avfärda allt detta med en enkel hänvisning till manipulation.

I fråga om mänsklig psykologi och mänskliga bevekelsegrunder förefaller mig Hilke Osikas synsätt vara mer än lovligt naivt. Om vi går till hennes egen berättelse och de budskap — om reinkarnation och karma,  elementarväsen och Kristus — som hennes söner sägs förmedla: vem kan undgå att se värdet i bekräftelsen som budskapen ger och hur väl de passar med antroposofiska synsätt och den världsåskådning Osika själv företräder?


Addendum: läsvärd artikel.

Addendum, 2013-12-23: Jag skrev en uppdatering om reaktionerna och annat. Det visar sig att faciliterad kommunikation är mer spridd än jag kanske trodde. Den antroposofiske läkaren och barnpsykiatern Jackie Swartz tycks förorda metoden (se Ingrid Liljeroths dokument som jag länkade till i blogginlägget). Hans Westerdahl talar om metoden här (Värna, nr 13, 2010, s 29), vilket jag skrivit om tidigare här. Även där handlade det om att autister får bekräfta det antropsofer redan vet. I en artikel i ‘Kulturdelen’ berättas om hur kommunala anslag gått till kurser i faciliterad kommunikation. Kurserna har bedrivits bl a på Vårdinge. Tydligen används metoden alltså inte bara för att få funktionshindrade att markera symboler på skärm/tangentbord, utan även för att framställa konst. Tekniken är emellertid densamma och lika problematisk: assistenten ‘håller om den målande personens hand och försöker känna av hans eller hennes avsikter och riktning, och hjälper till att föra penseln dit.’

Addendum, 2013-12-24: Vidare undersökningar (bl a av dokument på NFLS hemsida) visar att fc även förekommit som tema på ett flertal läkepedagogiska konferenser, bland annat de s k majdagarna som hålls varje år. Någon antydan om ett kritiskt förhållningssätt finner man inte.

gränslöst larvigt

Ingen kommentar i övrigt. Kursiveringen i citatet är min.

“Waldorfskolorna i Sverige representerar en världsomspännande skolrörelse med över 1000 skolor. Här bedrivs sedan närmare 100 år en pedagogik som sätter bildning, breda kunskaper, mänskliga värden, kreativitet och skapande i centrum. Det svenska skolväsendet har en hel del att lära av waldorfpedagogiken, inte minst i synen på lärarrollen och den breda kunskapsbasen utan tidig specialisering. I Norge har skolorna fått rätt att tillämpa en egen men av staten godkänd läroplan, något liknande borde vara möjligt även i Sverige.”


Här är den senaste inspektionsrapporten jag läst som handlar om en stor waldorfskola i Stockholm.

Tillägg, 2013-12-22: Jag missade ju att även en annan stor Stockholmsskola inspekterats. Här kan ni läsa om Kristofferskolan! Också en waldorfskola som andra har mycket att lära av.


Jag har ju inte så hemskt mycket energi för att posta mindre saker här på bloggen. Men just för att jag är så förtjust i det här, ska jag göra ett undantag. Jag gick förbi biblioteket i dag och tittade i bland annat På Väg. Det här är första sidan till en artikel av Johan Green (lärare vid Örjanskolan):

1412773_10151867701613920_1634341184_oJa, det är en dålig mobilbild, jag ber om ursäkt. Jag menar att detta är föredömligt eftersom det är vad det handlar om. Sedan kan man hålla med om att det är bra eller tycka att det är dåligt. Men det är vad det handlar om. Och det är en beskrivning som ger en bild av vad som är unikt med waldorfskolan, till skillnad från att säga något intetsägande och allmängiltigt som att waldorfskolan är anpassad till barnets utveckling (det är liksom mer eller mindre idén bakom alla pedagogiker).

De tre första meningarna av ingressen sammanfattar för övrigt något jag försökt säga tusen och åter tusen gånger.

(Diskutera gärna på FB.)

Peter Staudenmaier on Robert Rose’s ‘Transforming Criticisms of Anthroposophy and Waldorf Education — Evolution, Race, and the Quest for Global Ethics’

Robert Rose, who was responsible for the philosophy and anthroposophy module (anthroposophy, yes, you heard right) at the University of Plymouth for 20 years (it has now been cancelled), has written a small book which attempts to discuss or to counter the criticisms having to do with racism in anthroposophy. His booklet, entitled Transforming Criticisms of Anthroposophy and Waldorf Education — Evolution, Race, and the Quest for Global Ethics, can be read online here. Peter Staudenmaier wrote a comment on Rose’s text which was posted on the Waldorf Critics e-mail list and which I reproduce, with permission, below. Comments are open on this post, but I of course urge you to join the list and comment over there.


I am sorry to say the booklet is extraordinarily confused, and as uncomprehending as other anthroposophical musings on race. For a sense of the intellectual level of the discussion, here is how Rose formulates one of his basic principles:

“Can a statement be classified as racist if the ‘race’ referred to no longer exists and that it anyway does not meet any classification of any race of the current age?” (11)

By this logic, if I say “the Aryan race is vastly superior to all other races,” I have not made a racist statement, since the Aryan race does not exist. So much for anthroposophist analyses of racism.

This sort of simple-mindedness is strewn throughout Rose’s text (unsurprisingly, he has completely misunderstood my work, but that is par for the course in anthroposophical circles). He offers breathtakingly naive claims: “a theory that is open to being falsified cannot be racist.” (95) Indeed he holds, believe it or not, that theories as such cannot possibly be racist (23). Rose even believes that racism “can accept no theory of soul distinct from and conditioning the body”! (97) In the fantasy land of anthroposophy, there simply is no such thing as spiritual racism.

Rose provides this shocking revelation about Steiner’s use of the word ‘race’ (17): “Steiner did not use the word in the same sense as contemporary academia.” Gosh, you don’t say. He has evidently convinced himself that critics of anthroposophy, not to mention historians of anthroposophy, believe otherwise. He thinks we argue that Steiner’s racial teachings are “essentially identical to the context of Steiner’s day.” (17)

I’m afraid this is nonsense. Steiner’s claims about race diverged considerably from the context of his day; he was an occultist, not some sort of mainstream author. His racial teachings were historically distinctive. That is what makes them worth studying.

Throughout the text Rose defends Steiner’s claims about “Negroes” and “Aryans” and the “war of all against all” and the terrible spiritual consequences of black people in Europe and “the white race is the race of the future” and so forth. He also defends Steiner’s claims about evil “financiers” who “manipulate” the populace (oddly, he misses several chances to endorse Steiner’s views on Jews). Rose also believes that “each race” has “a naturally given set of characteristics” which differentiate it spiritually from the others (179). The text is an extended rehearsal of the core themes of anthroposophical racism.

There are not a few passages that are hard not to laugh at. Historians love sentences like this, for example: “We may never know if what Steiner claimed about the natural attributes of the races was true in his day.” (180)

Imagine Rose making the same inane claim about any other historical figure: “We may never know if what Hitler claimed about the natural attributes of the Jews was true in his day.” Heck, it was all so darned long ago!

Rose also believes that fascists did not invoke ideals of freedom, equality, brotherhood, and love (20). He is wholly unfamiliar with the history of the Aryan myth (see e.g. 86). This is an astonishing degree of historical naivete. But the most striking errors have less to do with misunderstanding Steiner or misunderstanding history; Rose has fundamentally misunderstood what racism is and how it functions.

He claims, amazingly, that historically the term “racism” has only negative connotations (31). This is quite preposterous. Before 1945, racists routinely used the term to refer to themselves and their own ideas. Rose appears to be entirely unfamiliar with the history of paternalist racism (see 32-33 in particular), and he seems to believe that “Christian missionaries who genuinely wished to help other races” could not possibly have held racist views! (36)

Above all, Rose thinks that racism is a matter of “biological reductionism” (62). Thus he manages to conclude that defining race “in terms of mental capacities” is not racist (68). This would mean, among other things, that Gobineau and Chamberlain — to choose two of the more obvious examples — were not racist thinkers. And then there’s this chestnut:

“If a theory claimed that a particular ‘race’ would be succeeded by another race this evidences a non-racist, non supremacist, theory.” (82)

The nicest thing one might say about this claim is that it is quaintly ridiculous. It indicates thoroughgoing ignorance of the history of racial thought. The text is full of this sort of thing.

This is how racial myths work. Because anthroposophists remain beholden to Steiner’s racial myths, they cannot figure why those myths are racist, and do not realize that they are promoting well-worn forms of spiritual racism.

Looking forward to the day that starts to change,

Peter S.

the shipbuilder

Imagine you were a shipbuilder. You built the most beautiful ships, they were as magnificent (and luciferic) as the old Vasa and sank almost as predictably. Although the Vasa, of course, was one ship that sank once. You were different. You insisted on building exactly the same boat over and over again, and had been doing this for almost a century. You saw nothing fishy about the original construction plan, or about the promises you made,  but, unfortunately, some of your unlucky passengers were doomed to see a hell of a lot of fish.

It was the perfect ship model, you said. Sure, there might be one or two small things… no, not even that. When you thought hard, you could not think of one single thing of the original plan that needed be altered. Okay, admittedly, on some ships you had been more or less forced — mostly due to interference from the outside world — to change a few things (among them, for example, making room for a captain).

Despite the overwhelming perfection, the ships quite oddly kept ending up at the bottom of the sea. They were going down like the old Atlantis, and (most strangely) retained their allure just like it.

When people asked about it, you said it was that particular crew that handled the ship badly. Or they had not studied the map and one knows what can happen then (although nobody was quite sure about the map — what was the map? Were they really looking at the same map? Or sailing towards the same goal?). Or the captain, well, the captain had failed. He was a bad captain. Possibly drunk. An isolated case. It hadn’t happened before and, if it had happened before (sometimes someone reminded you), it certainly had nothing to do with the ship itself or it being too difficult to handle or that the instructions for how to sail it were badly conceived, perhaps even impossible to follow. Sure, uneducated and untrained staff is hardly a good idea, but if there are holes in the hull when the ship is delivered there’s only so much they can do. (Carving pieces of cork to plug them with is basically the only thing that comes to mind. An honorable pursuit, but perhaps, in the end, also rather futile.) You deny any holes, though, the hull, in fact, is perfect, and not at all like a Swiss cheese. Same with everything else. It’s perfect.

As a shipbuilder, there are lots of other factors you might prefer to lay the blame on. For example, the passengers. It’s particularly convenient if they have actually drowned, as the dead rarely speak (to ordinary people). But even if not… I mean, surely, those ungrateful bastards — screaming and waving frantically in their life vests (thrown in from another ship ’cause you had gotten exemptions from safety regulations, which would impede your freedom, and didn’t carry any on the journey) — simply don’t understand your boat! Besides, why are they complaining at all, they got an opportunity to swim in the ocean. And then there are those other passengers. The whiners. Oh, those lamentable wrecks of human beings who can’t see the beauty of your sinking or already sunken… sorry, your majestic… endeavours. Some are simply mad and thus, naturally, unable to tell a sinking ship from one that’s floating. Some couples travelling with your ships were not really agreeing on embarking on them in the first place — you know how those battles can cloud people’ judgement. They blame you for the sinking, when they’re hating each other! Your shipwreck just happened to get in the way of their lust for revenge. Then, of course, there are the nymphomaniacs (I’m sorry to have to use that word!) who didn’t get the attention they craved from the handsome crew and turned this against you for no fault of your own and promoted the idea that you had designed the ship badly (and although the ship had clearly sunk, it surely wasn’t you! The nerve!). Then there were the hateful ones. The spiteful ones. The ill-willed. All those who bore grudges against you for no reason at all (at least no reason you’d admit to, you simply ignored their reasons, and put it all down to them personally). Not to speak of those who were unhappy with the food. Or who didn’t appreciate the unsteadiness of the ship, or the nausea… Of course, none of them understood your genius either. They knew not what they were talking about.

(I could go on. The cases are reality based. For what it’s worth.)

The passengers who had not yet experienced your ships’ propensity for capsizing would continue to praise your shipbuilding skills and the beauty of the boats, onboard of which everybody was happy and smiling and the music never stopped playing. They had never seen any problems, they’d say, they were enchanted by you and your striving to provide the very best. Naturally, they went with your every whim. Believed your every word. Chanted to the world about the importance of your freedom. How blissful they were, and lucky. Fate shone on them. Not that they didn’t deserve it; that was part of the philosophy. The sinking ships, somehow, weren’t. They shouldn’t have been. They were undeserved interferences.

And still, the ships kept sinking. At some point you’d think a shipbuilder would begin to suspect that perhaps there was something not quite so perfect about the vessel design itself. Perhaps it should be reevaluated. Perhaps, really, the ships were too difficult to steer, and should be built differently. Or perhaps the construction was too fragile in some way or another. Perhaps too contingent on extraordinary skills on the part of the crew. Perhaps it was unrealistic, beautiful, but unrealistic. (Like the Vasa.) Well, perhaps you would harbour such thoughts, if you were building ships (not running educational institutions) and wanting to do better. At least if you bothered about people, sorry passengers, more than about the myths — self-aggrandizing and other — or the old Atlantis.


Here we go again, this time in Switzerland, the home of the anthroposophical movement. But there’s nothing wrong with the construction plan of these schools, of course. Only with the application. That may be true, or perhaps it’s not (but those who are involved are unlikely to want to find out if it’s not). I already commented, and it’s enough. All of this, enough. I really only wanted to teach you about the Vasa ship. But I had to work around it.

om hans möllers bok ‘på väg att bli människa’

På det hela taget är Hans Möllers bok På väg att bli människa: Om jagfilosofins och personlighetstankens utveckling (2009) inte så tokig som jag hade väntat mig. Hans Möller är ganska bildad, han kan skriva och boken är inte bara (eller ens huvudsakligen) waldorfmarknadsföring i bokform. Man får dessutom intrycket att han verkligen bryr sig om de frågor han skriver om. Hans synpunkter på omvärlden och dess förfall framstår dock ibland som lite väl världsfrånvända (och det är milt uttryckt). I koncentrerat skick förekommer de i hans mångtaliga insändare,* men boken är i alla fall mer intressant eftersom han har plats att utveckla resonemangen.

Det var bättre förr. I alla fall lite. Nu pågår hemskheter överallt, världen är mer våldsam än någonsin. Utvecklingen de senaste århundradena har gått åt pepparn; inte mycket har blivit bättre. (Det finns andra perspektiv.) Skolan, vars tillstånd under de senaste hundra åren är en tilltagande katastrof, menar han, är ensidigt intellektuell, tyrannisk och värderande. Där har ‘livet stelnat.’ Stat, kommun och näringsliv har gjort den vanliga skolan till en skräckinrättning, om man ska tro Möllers bild. Konsekvenserna är bland annat mobbing och utslagning i skolan, samt för samhällets del våld, segregation, kriminalitet och fundamentalism. Folk spelar ‘dataspel’ (nio av tio sådana innehåller mycket muskulösa herrar och lättklädda damer, berättar Möller, och det låter förstås inte bra). Samtidsmänniskan är avtrubbad och förstår inte att njuta av skönheten i det lilla (som om tidigare generationer i mänskligheten hade större möjligheter till det). Vetenskapen har visserligen gjort stora framsteg, men människan själv är förslavad under sig själv, under sina begär. Möllers motvilja mot dagens samhälle är således tydlig. En del är förståeligt. Annat blir mest komiskt. Ett fint exempel på en Möllers dystopiska syn ser ut så här (det är också ett intressant och inte otypiskt exempel på hur antroposofer ser på andra människor):

En alienerad materialistiskt inställd människa utan jagidentitet som ser sig som genernas slumpvisa produkt som förintas genom döden finner det naturligt att endast tillgodose sina egna intressen och söka kringgå lagarna — “man lever ju bara en gång”. […] Ett levande rättsliv förutsätter ett andligt uppvaknande. Genom våra tankar och handlingar skapar vi vår egen och jordens framtid, vår karma.

Det är ju tydligt att materialisterna — utan jagidentitet (den antroposofiska betydelsen av detta uttryck bör inte underskattas!) — bara är en stoppkloss i utvecklingen. Att det dessutom är självklart för den som inte tror på evigt liv, karma och reinkarnation att själviskt roffa åt sig utan att tänka på andra, är en vanlig antroposofisk uppfattning. Givetvis skulle antroposofer aldrig uppträda på ett moraliskt klandervärt sätt eller tillgodose sina intressen på andras bekostnad. Eller, vänta? Är ens tron på karma en garant mot sådant? Är verkligen den naturliga följden av icke-tro på karma själviskhet, omoral och kriminalitet? Man kanske också kan misstänka att Möller inte riktigt förmår se det mänskliga i den som är övertygad om evolutionsteorins riktighet. Han förmår inte se att den människan kan vara precis lika mångfacetterad som den ‘andliga’ människan, att denne kan bära på alla möjliga nyanser av föreställningar, resonemang och tankar som kanske både är rimligare och mer utvecklade än de är hos många som köpt en färdig, andlig paketlösning (jag menar nu inte Möller själv). Den fördomsfulla andliga högfärden är inte helt lätt att fördra.

Helvete står mot paradis. Med rätt skola kan världen lämna sitt tillstånd av ‘krig, svält, förtryck, terror och utsugning.’ Rätt pedagogik ‘förlöser ur de förfärliga abstraktioner som nu förkväver oss och väcker destruktiva krafter.’ Eftersom Möller är antroposof, är det förstås inte förvånande att han sätter sitt hopp till andligheten. Då måste det forskas. ‘För forskning på det andliga området nämner Steiner antroposofins andevetenskap som en adekvat metod’, meddelar Möller. Nämen, se där. Mycket som Möller skriver om antroposofin är ganska sympatiskt. Hur korrekt det är, är kanske en annan fråga, men han undviker inte kontroversiella saker som reinkarnationen. Han är selektiv i sin bild av Steiner och antroposofin, men det har för hans framställning ett visst fog (måste man medge). Han idealiserar antroposofin, och intrycket jag får är att antingen går världen antroposofins väg, eller så går den mot undergång. Antroposofin har kärnan till frälsningen; han är övertygad om antroposofins oundgänglighet för världsutvecklingen. Men han är, tror jag, trots sin utopism,  inte så omedveten som många andra om att antroposofin har sina fallgropar. Även waldorfpedagogiken har sina problem (han nämner mobbing — det är sympatiskt — att även waldorfskolan har sina problem med det) men det är ändå helt klart till den han sätter sitt hopp, även om han skriver allmänt om pedagogiken mer än han skriver specifikt om waldorf av i dag. Med rätt pedagogik, på antroposofisk grund, ska människan bli fri.

Man kan kanske tycka att när Möller skriver om dagens samhälls- och kulturklimat och klagar över att man ‘förvränger motståndarens intentioner’ i något slags fattig grälsjukhet orsakad av omdömeslöshet (enligt honom outvecklat ‘verklighetssinne’, som för övrigt är släkt med ‘sanningssinnet’) så träffar det delvis honom själv. I sin oerhörda pessimism över sin samtid tolkar han den, tycks det mig, som genomfylld av onda intentioner. Och när han berättar om flykten från friheten — in i fundamentalism och andra dåligheter — till ‘grupprörelser där man kan sjunka in och upphöra som individ’, tänker kanske den skeptiske att det lika gärna skulle kunna vara antroposofin som mottar dessa frihetsflyktingar.

Och när man läser om hur skolan misslyckas då det som barnet påtvingas ‘glöms bort’, det ‘vissnar’, så kan i alla fall inte jag låta bli att tänka på waldorfskolan, som också måste påtvinga barnen mycket och tvinga dem ifrån annat. Men ibland har han goda poänger. Han skriver om bl a en sak som jag ser en del sanning i, nämligen att människor har en ‘övertro på vår naturliga godhet’. Han menar där (ungefär) att skolan har tagit en för liten roll i barns moraliska fostran. (Jag vet inte om det är rätt, men jag tror diagnosen — av övertron på naturlig godhet — är korrekt.)

Möller vill att omdömesförmågan ska utvecklas, och det han skriver framstår som sympatiskt i och för sig, om än det är laddat med mer antroposofiskt bagage än man kanske i förstone tänker. Men jag är i vilket fall som helst inte övertygad om att waldorfskolan — den där ute i verkligheten, som befinner sig en bit från alla hoppfulla ideal och intentioner — lyckas utveckla barns omdömesförmåga. Jag tror inte ens att den skulle lyckas med det om den fungerade perfekt och så som det var tänkt. Hans önskemål om en skola utan regler och krav utifrån betraktar jag som naivt och dessutom skadligt. En sådan politik ger frirum åt folk som inte har kompetens att tillgodose att utbildningen har kvalitet, och det skadar i slutänden. Han avfärdar ‘mätbara prestationer’ för de visar inte ‘de fina livskvaliteter som kan ha utvecklats.’ Det må så vara, men på något vis måste någon ta ansvar för att eleverna faktiskt lär sig något. Tyvärr har det aldrig förefallit mig som om waldorfskoleelever utvecklat några förnämare ‘livskvaliteter’ än andra. Däremot missat en hel del kunskaper och utveckling.

Vad som trots allt ändå gör boken roande och läsvärd, och väger upp Möllers ibland extrema och världsfrånvända synpunkter, är den bildning han ändå besitter och att hans språk är tämligen trevligt att läsa. Det blir heller aldrig riktigt ointressant. Han idealiserar antroposofin och waldorfpedagogiken, men gör det i alla fall inte utifrån okunskap. Mer problematiskt är att hans läsning av filosofi- och idéhistorien i stor utsträckning sker med antroposofiska glasögon, utan att man som läsare för klart för sig varför han gör de tolkningar han gör eller framhåller det han väljer att framhålla. Det är som vore det en självklarhet att filosofins historia varit en utveckling där Steiners idéer är höjdpunkten, ja, kanske till och med fulländningen, och om inte annat kronan på verket. Allting annat var en väg mot antroposofin, och den var målet. Allt annat får läsas och tolkas utifrån den, varför det föga förvånande påstås att reinkarnation varit en självklarhet för många av de stora tänkarna; reinkarnationen och existensen av den översinnliga verkligheten är ju all utvecklings och den mänskliga frihetens förutsättningar…

Tar vi inte antroposofin på allvar, står mänskligheten inför oundvikliga ‘fortsatta katastrofer’. Det är kanske värt att veta.


*Jag har tidigare här på bloggen skrivit om någon eller några av insändarna. Just som jag skrivit det mesta av det här inlägget, dök lustigt och passande nog ännu en insändare upp. Jag använder ju inte bloggen så mycket längre, men Möllers insänder diskuterades på facebook.

nytt om wlh:s anslag

Som ni vet tilldelades Waldorflärarhögskolan 10 miljoner per år av regeringen tidigare i höstas. Nu finns ett nyhetsbrev med fler detaljer.

Tillsynen ska ske genom Universitetskanslersämbetet. Den lista över högskolor och utbildningar som myndigheten har granskat hittils är inte särskilt lång; det måste finnas hundratals skolor som står under tillsyn men aldrig över huvud taget har granskats, och om inte annat går det årtionden mellan granskningarna. För övrigt verkar gälla att högskolorna som står under tillsyn ska lämna in lite papper, vilket säkert även wlh kan prestera.


… vi har givits möjlighet att skapa en institution som håller en kvalitet som gör att den vid en granskning inom några år kommer att kunna få fortsatt stöd.

Kruxet är att den möjligheten hade wlh redan under tiden på lärarhögskolan. Och tog den uppenbarligen inte. För i realiteten kräver det insikt och arbete.

Förskollärar- och lärarutbildningar ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Därtill kommer att vi vill att den ska bygga på konst och en människo- och kunskapssyn som springer ur antroposofi.

Jättebra påpekande om antroposofin, eftersom wlh:s hemsida lidit sådan underskott på a-ordet, som om det inte vore viktigt. Men ändå kan jag inte låta bli att undra: hur ska detta gå till? Utbildningen ska bygga på vetenskap och samtidigt på ‘en människo- och kunskapssyn som springer ur antroposofi’. Jag tror faktiskt att man behöver fundera på var vetenskap är relevant och var det inte är det, och i övrigt sluta låtsas. Hur den akademiska nivån som också utlovas ska upprätthållas, förstår jag inte heller. Men det visar sig väl.

waldorffederationens tydlighet

En genomgång av de svenska waldorfskolornas hemsidor visar att kopplingen till antroposofin inte spelar någon central roll och i flera fall inte nämns överhuvudtaget. Trots det kan man knappast säga att det är något som förtigs, informationen finns att hitta och all allmän information, till exempel hos Waldorfskolefederationen, är mycket tydlig på den punkten.

För ett tag sedan läste jag det här stycket i Örjan och Christine Liebendörfers nya bok Waldorfpedagogik (på sidan 341).* Jag tolkar det som att de anser att det inte är särskilt viktigt att waldorfskolorna på sina egna hemsidor presenterar det som är det mest grundläggande för deras verksamhet, nämligen att de bygger på antroposofin. 

Men om man inte vill att folk ska välja något de egentligen inte vill ha (och senare klaga på det) och om man bryr sig om andras möjlighet att välja och välja bort, så är det naturligtvis viktigt att föra ut en sådan sak där man kan förmoda att presumtiva waldorfföräldrar söker information. I dag är det väl ingen som inte tittar på en skolas hemsida, om man är intresserad av den. Och man kan ju fråga sig varför man alls måste hålla på och tramsa och hitta på långsökta ursäkter till att antroposofin inte presenteras först av allt. Att man ens tycker att det är en ursäkt att informationen finns på andra ställen! Det tycker jag är märkligt. Som om det vore svårt att berätta att waldorfskolorna bygger på antroposofin, och därefter kort berätta hur och vad antroposofin är? Kanske är det svårt — men bara om man inte vill. För att man vinner på att låta bli.

I stället för att gå till försvar med argumentet att informationen inte ‘förtigs’ — vilket man för övrigt sannerligen kan diskutera — så kunde författarna och waldorfrörelsen fundera på varför den inte lyfts fram. För det är nämligen det som är det rimliga. Att man lyfter fram det som verkligen är viktigt. Det som kännetecknar och särskiljer den waldorfpedagogiska verksamheten. 

Men det sägs alltså, i det här fallet, att eftersom Waldorfskolefederationen talar om antroposofin på sin webplats, räcker ju det. Föräldrar kan surfa dit. Det förutsätter förstås att de vet att de borde hålla utkik efter just den informationen om antroposofin. Det förutsätter således en redan befintlig grundkunskap (eller åtminstone en misstanke om att en livsåskådning de borde undersöka ligger till grund för skolorna). Nu kan man kanske förvisso förutsätta just detta. Men jag menar ändå att skälen för skolorna att inte presentera antroposofin för att det är obehövligt är skenskäl — för att inte säga totala fånigheter.

Låt oss dock titta på hur väl Waldorfskolefederationen informerar på de sidor där man först skulle välja att leta information om man besökte webplatsen. Är Waldorffederationenverkligen ‘mycket tydlig’ om antroposofin? Det finns en sida som heter ‘Waldorf i korthet’. Står det något om antroposofi där? Nej, ordet nämns inte ens. Dock nämns Rudolf Steiner och några tankar som är ganska vaga, i alla fall för den som inte känner till mer om sammanhanget:

Waldorfskolan arbetar med utgångspunkt i Rudolf Steiners människosyn. Denna är baserad på grundtankar som kan formuleras: Människan utvecklas enligt lagbundenheter i såväl kroppslig som själslig och andlig bemärkelse. Under uppväxten vävs det helt unika livsmönstret för varje enskild individ. 

Det finns en annan sida som kallas ‘Waldorfskolan’, rätt och slätt. Vad kan man då läsa där? Inte ett enda ord om antroposofi, men väl detta:

Waldorfskolan är en icke vinstgivande verksamhet med enskild huvudman som utvecklar Rudolf Steiners pedagogiska tankar utifrån antropologin och barnet och den unga människans utveckling.

Till deras förtjänster hör, får jag ju säga, att de nämner självklarheter som Steiner, om än utan att det blir särskilt informativt. Men varför de pratar om ‘antropologi’ i stället för ‘antroposofi’ kan man ju sannerligen undra. På det hela taget är båda de nyss nämnda sidorna ganska värdelösa. Och ingen av dem nämner antroposofin vid namn. Den förälder (eller annan) som går in på hemsidan och letar information om waldorfskolans grund finner alltså inte ens ordet nämnt i de två underavdelningar av hemsidan där man främst skulle förvänta sig det.

Någon optimist kanske tänker att Waldorffederationen basunerar ut antroposofin och vad den innebär redan på huvudsidan. Nej, det gör man inte. Dock nämns antroposofin tre gånger där — fast det beror på att federationen kör något slags nyhetsblogg, och ordet nämns två gånger i en artikel som Waldorffederationen kopierat i fulltext från Lärarnas tidning och i en förlagsbeskrivning av paret Liebendörfers nya bok som marknadsförs i ett inlägg. Det är alltså inte federationens eget material som nämner antroposofin. Och nyhetsmaterialet på första sidan är, förmodar jag, temporärt. När nya notiser och artiklar kommer in, tas de gamla bort eller flyttas.

Om man då i stället söker på ‘antroposofi’ på federationens hemsida får man åtta google-träffar. Låt oss tita på dem lite snabbt.

1. Läroplanen del 2. Faktiskt inte så tokigt! Här förklarar man lite grann. Problemet är emellertid att man endast hittar dokumentet om man söker via google. Det finns inte länkat under någon av rubrikerna under ‘Waldorfpedagogik’ på hemsidan. Den som går in där och letar efter information hittar det således inte. Det är också tydligt att dokumentet inte är till för föräldrar och allmänhet, utan betraktas som något slags utkast. (‘Här följer en skissartad version av inledande texter och några naturvetenskapliga ämnen som ej varit färdiga i tidigare utskick.’)

2. En väg till frihet. Waldorfskolornas käckt betitlade läroplan i nuvarande version. Antroposofin nämns tolv gånger. Några är länkar och litteraturhänvisningar. Får man ut någonting av de gånger den nämns då? Så här ser det ut:

Waldorfskolan […] utvecklar Rudolf Steiners pedagogiska idéer baserade på antroposofi och antroposofins uppfattning om barnets och den unga människans utveckling. (s 2)

Skolan har en medveten läroplan från åk 1 till och med gymnasiet, relaterad till antroposofins tankar om barnens och ungdomarnas utveckling. (s 2)

Waldorfskolan är en oberoende institution med enskild huvudman som utvecklar Rudolf Steiners pedagogiska idéer baserade på antroposofi och antroposofins uppfattning om människans väsen. (s 5)

Waldorfpedagogen arbetar med utgångspunkt från Rudolf Steiners antroposofi. (s 12)

Waldorfpedagogiken bygger på antroposofisk kunskap. (s 21)

Övriga omnämningar hör till litteratur- och länklistan. Var och en kan säkert avgöra om ovanstående citat säger särskilt mycket om antroposofin; några närmare förklaringar får man inte. Men det förstås är fint att de i alla fall i den egna läroplanen törs nämna waldorfpedagogikens grundläggande filosofi vid dess rätta namn! Och till det här dokumentet kommer man i alla fall om man klickar på hemsidan under ‘Målbeskrivningar’. (Det hade kanske varit lämpligt med en länk under någon av de två punkterna om waldorfskolan, eftersom man i övrigt underlåter att nämna antroposofin där.)

3. Ett kvarglömt infoblad om ett evenemang med Yeshayahu Ben-Aharon. Inget som en besökare på webplatsen skulle hitta till. Irrelvant som information.

4. Huvudsidan, där antroposofin nämns som jag ovan redan angivit i deras nyhetsblogg med inlånat material.

5. Ett dokument som kallas ‘Läroplan del 1′ och som man mig veterligen inte heller kommer till via huvudsidan eller några av menyerna. Dokumentet är inte avsett för föräldrar eller andra utomstående informationssökare. Utan närmare beskrivning nämns ‘Antroposofin som en grund’ och lite senare sägs att ‘Antroposofisk psykologi beskriver en upplevelse som ”överskridande av Rubicon” i nioårsåldern.’ Det är allt.

6. ‘Vad kännetecknar en waldorfskola’, sidan som redan nämnts ovan. Google plockar upp den bland sökträffarna, men det är, som redan påpekats, enbart ‘antropologin’ som av outgrundlig anledning nämns där. Möjligen är det så att google fångar sidan då en äldre, cachad version har ett annat innehåll. Där är man så här öppenhjärtig:

Waldorfskolan är en självförvaltande institution med enskild huvudman som utvecklar Rudolf Steiners pedagogiska idéer baserade på antroposofi och antroposofins uppfattning om barnets och den unga människans utveckling.

Skolan har en medveten läroplan från åk 1 till och med gymnasiet, relaterad till antroposofins tankar om barnens och ungdomarnas utveckling.

Waldorfskolan är en oberoende institution med enskild huvudman som utvecklar Rudolf Steiners pedagogiska idéer baserade på antroposofi och antroposofins uppfattning om människans väsen.

Dessa formuleringar är alltså numer borttagna till förmån för en version som utelämnar antroposofin. Man kan notera en viss likhet med formuleringarna som hämtades ur En väg till frihet. En annan lustig förändring om man jämför den nya (och ännu mer intetsägande) versionen med den gamla är att man nu plötsligt väljer att specifikt poängtera att waldorfskolan inte är ‘vinstgivande’. Det gäller att rida på trenderna och utnyttja samhällsdebatten! Hur kan man tycka att det är viktigare att påpeka att waldorfskolor inte är vinstgivande (för övrigt ett ämne värt att diskutera — gör det dem bättre, mindre korrupta, et c?) än att de har sin grund i antroposofin? Det förstår jag inte. Men så tycker tydligen Waldorffederationen, som gjort denna omprioritering.

7. Forum för frågor. Intressant nog nämns inte antroposofin här heller, men det har samma förklaring som punkten ovan (6). Man har raderat det tidigare innehållet, vilket är förståeligt då det var både häpnadsväckande och pinsamt. Här har vi den cachade versionen. Antroposofin nämns flera gånger (dock egentligen inte på ett sätt som är särskilt informativt eller värdefullt, vilket troligen kan förklaras av frågebesvararens — Göran Fants — otroligt tramsiga attityd: ‘antroposofer (ett i och för sig lite diffust ord: när är man antroposof?)’), men samtidigt får svaren antroposofer att framstå som drumliga fåntrattar och ohyfsade knäppgökar. Men några små korn av sanning dyker upp, och jag skulle ju gärna se att Waldorffederationen i framtiden tänkte på det här: ‘Det jag försöker säga är att det förstås inte är någon riktigt bra idé att sätta sina barn i en waldorfskola om man inte i huvudsak känner till och uppskattar grundtankarna i pedagogiken.’ Sant! Men sedan, i samma stycke, bluddras det på om tv-konsumtion med mera, som om sådana ytliga faktorer är de för pedagogiken grundläggande (snarare än symptom på densamma). Som om det var grejen. Har man lite småsjuk humor kan man förstås läsa frågeforumet för dess underhållningsvärde. Men passa på nu innan cache-versionen försvinner!

8. En flyer för en waldorfpedagogisk konferens 2011. På konferensen var en av programpunkterna ‘Antroposofi i läraryrket’. Intressant i och för sig, men föga upplysande för den som inte var på konferensen. Inte heller detta är ett dokument man hittar från hemsidan, utan något gammalt som ligger kvar och skräpar. Jag har en idé dock: tänk om de lagt upp föredraget om antroposofin i läraryrket som en youtube-fil och givit den plats där man lätt kunde hitta den. Då kanske någon hade blivit upplyst av det hela.

Det var allt.

Är det alltså överflödigt för waldorfskolorna att informera om antroposofin på sina hemsidor, då Waldorffederationen redan bistår med utförlig information (eller, hej, information över huvud taget)? Nej. Snarare är det ännu mer angeläget att de gör det, eftersom Waldorffederationen gör ett så urbota dåligt jobb.

Visst, letar man på rätt sidor är det förvisso sant att Waldorfskolefederationen i alla fall nämner att waldorfpedagogiken har sin grund i antroposofin, även om informationen i övrigt är sorgligt  mager. Men varför nämns den inte direkt när man går in på sidor som ‘Waldorf i korthet’ och ‘Waldorfskolan’? Varför behöver man klicka sig in i pdf-dokument (En väg till frihet) eller söka via google för att hitta den koppling som paret Liebendörfer hävdar är ‘mycket tydlig’? Antroposofin är faktiskt så grundläggande att den även borde få plats i den kortaste av korta texter om waldorf.

Och sedan tycker ju jag att en organisation som Waldorfskolefederationen gott kan vara generös nog och gå lite längre. Varför inte förklara vad antroposofin är och rekommendera vidare läsning? Vore inte det schysst? Inte för att man ska förespråka eller ens ursäkta lathet hos allmänhet, politiker och potentiella waldorfföräldrar, men det finns ju en poäng i att göra det enklare för folk att informera sig, nämligen den poängen att alla tjänar på det — föräldrarna, barnen och inte minst waldorfrörelsen själv.


*Och apropå den: en recension är sedan länge skriven. Var den hamnar och när, meddelas senare. 

hundratals kräkningar av avsky

Om man räknar kräkningar som man räknar gnomer kan man kanske som Örjan Liebendörfer gör komma fram till detta:

När vi skrev på Waldorfbloggen att vi tyckte man kunde vänta lite med blyertspennor blev vi citerade på VoF:s Facebooksida och hundratals kräkte ur sig sin avsky över hur idiotiska vi var. Tror inte ens 1 % läste själva blogginlägget.

För det första är det förstås tokigt att tro att folk inte läste inlägget. Det gjorde de nog, de tyckte bara att det var knasigt.  Att tala om blyertspennornas ‘tyranni’ gjorde säkert inte saken bättre. Som en som ändå har praktisk erfarenhet av att måsta använda tjocka kritor i stället för pennor, så vet jag ju att det inte var så lätt. Tjocka kritor är som gjorda för att man inte ska kunna skriva ord med dem, och det passar naturligtvis waldorf alldeles utmärkt; som ettagluttare skulle vi inte skriva alltför många ord, så bättre att kritorna försvårade det, för oss som hade kunnat. (Man kunde kanske tala om kritornas tyranni? Om man ville.)

Det tristaste med det citerade påståendet är dock att några hundratals kräkningar fyllda av avsky aldrig förekom. Jag vet inte vad syftet är, men kanske att framställa VoFare som betydligt mer illvilliga än de är. Man kan ju få intrycket att man vill skrämma människor till tystnad; bäst att inte tala öppet om saker, för då kommer de där hemska människorna utanför rörelsen och säger saker och har negativa synpunkter och hånskrattar kanske också… Nåja, så kan det ju vara, resten av världen gör inte alltid som man tycker att den borde. Jag har givit mina synpunkter på detta i Johannes Ljungquists tråd och ska inte upprepa mig. Intresset för den antroposofiska rörelsens interna angelägenheter är hur som helst knappast så stort som Örjan Liebendörfer tycks föreställa sig.

Låt oss i stället återgå till blyertspennorna. Vad hände egentligen? FB-tråden som sägs bestå av ‘hundratals [som] kräkte ur sig sin avsky över hur idiotiska vi var’ består i själva verket av 31 kommentarer. Jag räknar till 23 kommentarsskribenter. (Några skrev mer än en kommentar.) Några är sympatiska. Några andra ser sympatiska sidor med waldorfskolans förhållningssätt, men nyanserar det med kritik. Några kommentarer handlar helt eller delvis om något annat än blogginlägget om pennorna. Några kommentarer är frågor — ett par verkar mer nyfikna än kritiska (i alla fall går det inte att utläsa någon kritik). Några berättar bara om sina egna erfarenheter av att lära sig skriva. Visst finns det negativa kommentarer, men få (om några) av dem kan tolkas som att skribenten kräker ur sig sin avsky. Visst används några nedsättande omdömen, t ex ‘tokfransar’, ‘snömos’, ‘snurrig’ och ‘sekteristisk’ (och bäst av allt: ‘snögetter’), men på det hela taget finner jag ingen aggressiv folkstorm. Framför allt finns där inga hundratals kommentatorer som kräker ur sig sin avsky över antroposofer som idioter. Att kalla någon ‘tokfrans’ är kanske inte snällt. Men sammantaget är intrycket långt från den skräckbild som Örjan Liebendörfer tycks vilja måla upp. (Det finns även en tråd på VoFs forum. Den har åtta kommentarer av sex olika kommentarsskribenter. Det finns inget i den som bör få jorden att gå under heller. Läs själva.)

Detta är kanske på det hela taget egalt. Men jag tycker att det är lite sorgligt om människor får för sig att något förfärligt hände, när inget förfärligt egentligen hände, och låter en uppblåst skräckvision inverka på handlandet.

Det är sant, i och för sig, att omvärlden kan komma och avfärda och till och med håna antroposoferna (det finns gott om antroposofiskt material tillgängligt för det syftet). I någon mån är detta en naturlig följd av att antroposofer riktar sina verksamheter även mot icke-antroposofer. Och antroposofer, lika lite som någon annan, kan vara immuna mot kritik. Men att överdriva omvärldens intresse för antroposofiska angelägenheter leder knappast någon vart, annat än möjligtvis till obefogad rädsla och ökande tendens till sekterism.


PS! (Lite senare.) Jag glömde ju nästan det viktigaste. Avsnittet om blyertspennornas tyranni, som var avsett för paret LIebendörfers bok Waldorfpedagogik, kom inte med i slutversionen. Inte för att det var fel på informationen, waldorfbarn skriver förstås fortfarande med kritor. Men VoFarnas reaktioner gav kanske en mild antydan om att det var dumt att belysa den saken.


I senaste numret av Forum Antroposofi, Antroposofiska Sällskapets tidskrift, kan man läsa en artikel av Louise Ejefors, waldorfförskollärare och waldorfförskollärarutbildare.* Den handlar om sagan om regnbågsbron som berättas vid födelsedagsfirande i waldorfförskolan. Ett utdrag:


Sagan berör centrala antroposofiska teman på ett språk anpassat till barns förståelsenivå. Bland desse teman finns att människan reinkarnerar, att barnet (dess ande, kärna) tillsammans med högre väsen och innan födelsen väljer ut sina föräldrar, att omständigheterna förberetts för att barnets karmiska behov ska tillgodoses, att människan i sin jordiska tillvaro inte skådar det översinnliga lika klart som uppe i de högre världarna, o s v. Naturligtvis skulle antroposofer säga att detta inte är att ‘lära’ barnet antroposofi. Men man kan verkligen undra vad det annars är fråga om. Hur som helst handlar det om att ge barnet en bild av de existentiella aspekter som antroposofin lämpligt nog förklarar. Kärnan i sagan — dess egentliga innehåll — är inte alls något sagolikt, utan den gestaltar antroposofisk sanning.

Några minnen av den här sagan och dess berättande har jag inte själv. Det är i och för sig inte så förvånande med tanke på barnets ålder (förskoletiden) då den berättas och att det egentligen, i den kontext den berättas, inte är något anmärkningsvärt med den. Änglar och väsen och magiska regnbågar och den här typen av religiöst innehåll är inte alls ovanligt i waldorfskolan, snarare företeelser som förekommer frekvent. Hur pass vanlig just den här traditionen är i Sverige känner jag inte till, däremot har jag sett den omnämnas otaliga gånger på utländska sidor, i diskussioner och på bloggar. Eftersom EJefors inte tycker sig behöva presentera den särskilt, förefaller den vara en självklarhet i den antroposofiska miljön.

(Det jag själv kommer ihåg från födelsedagsfirandena är att man åt tårta — med ätbart segel och en gelébjörn som kapten (födelsedagsbarnet fick seglet och björnen) — och att man fick välja en sång under sång- och sagostunden. Ganska odramatiskt alltså, och hur som helst inte anmärkningsvärt.)

I en avhandling av Sara Frödén (I föränderliga och slutna rosa rum, 2012) kan man också läsa om den här traditionen. Hon återberättar en version av sagan som är snarlik Ejefors. Framför allt är de viktiga bitarna där: barnet är i de högre världarna och utser tillsammans med högre väsen sina föräldrar. Sedan inkarnerar barnet varvid dess vingar överlämnas för förvar hos skyddsängeln som kommer att fortsätta följa barnet på jorden, även om barnet på jorden inte kommer att kunna direkt varsebli sin skyddsängel. Frödén berättar (s 200):


Hon skriver även, på sidan efter, att ‘Sagan bör ses som en stark symbolisk berättelse med en andlig dimension. Den förkunnar inte en viss religiös uppfattning …’ varav det senare påståendet är uppenbar bullshit, då sagans innehåll sannerligen är tydligt nog. I övrigt beskriver en av pedagogerna som uttalar sig tanken om att barnet har en skyddsängel som mycket viktig. Frödén refererar också Bo Dahlin, antroposof och tidigare professor vid Karlstad universitet (jag har skrivit om hans verksamhet förut), som i vanlig förljugen ordning förnekar att sagan om regnbågsbron kan ha något att göra med någon specifik världsåskådning, även om han medger att den har ‘religiös prägel’. Det ser ut som att han menar att den är av universell (inte specifikt antroposofisk) karaktär, i och med att tron på änglar inte är unik för antroposofin. Men det är ju löjeväckande. Sagan är uppenbart antroposofisk. Vi har i den, som sagt, reinkarnationstron (barnet kommer att återvända, så ängeln håller vingarna i beredskap, för mellan vistelserna på jorden befinner sig barnet ‘däruppe’) och detta att barnet innan födelsen (inkarnationen) själv är med och tillsammans med högre väsen väljer ut sina föräldrar och livsomständigheter (utan att kunna minnas eller skåda detta, eller sin skyddsängel, när barnet väl befinner sig nere på jorden). Jag förstår inte alls denna korkade och fega attityd som gör att man inte kan säga: ja, sagan gestaltar, i en form barn antas kunna ta till sig, centrala antroposofiska idéer.

Det värsta är kanske inte att ett antroposofiskt-andligt innehåll förmedlas till barnen (värre är i så fall att man inte är villig att vara öppen om det). Det värsta är att jag upplever dessa berättelser om sagorna som om de saknade värme och förståelse inför barnen, och det inger mig ett milt obehag. Barnen är rekvisita för att vuxna ska få leva ut sina andliga föreställningar. Och jag behöver knappast tillägga: så upplever jag i mycket även själva waldorfskolan.

Här finns sagan om regnbågsbron i dansk version.


* Den som är intresserad att läsa mer av Ejefors tipsas om artikeln Betjänten (Forum nr 2, 2013, s 20). Den handlar om ett handikappat barn som saknar armar: ‘Oskar tog två små stenar mellan tårna och förklarade – När jag var i himlen och skulle åka ner till min mamma och pappa på jorden så lossnade armarna så här – han lyfte foten med stenarna och släppte stenarna så de trillade framför Ylva. – Var ligger dom då? frågade Ylva. – Änglarna tog tillbaks dom och sparar dom åt mig, förklarade Oskar.’ I ett annat nummer av Forum (nr 3, 2013) berättar Ejefors om hur waldorflärararna håller konferenser med barnens änglar.


Addendum: Bo Dahlins bok som refereras ovan är mer förrädisk än jag trodde. Titeln är Om undran inför livet och den kom ut på Studentlitteratur år 2004. När Dahlin ska beskriva regnbågscermonin låtsas han över huvud taget inte om att det är en antroposofisk tradition som genomförs på waldorfskolorna. I stället skriver han, som hade han råkat på fenomenet av en ren slump, att ‘Ingela Bendt … skriver om en födelsedagsritual på ett daghem …’ som om det vore vilket daghem som helst. Därefter återberättar han historien om ängeln och regnbågsbron.  Utan att vidare ange vilken världsåskådning den representerar eller, som sagt, i vilken typ av skola den används.

Och här, en amerikansk serieversion av traditionen, om någon föredrar det!


Jag får nyheten om den här konferensen om och om igen (kanske uppdateras den, jag vet inte), och jag kan egentligen inte sluta reta mig på den. Förutom att den behandlar den förskräckliga ‘intellektualiseringen’ i förskolan (ja hu! men kom ihåg att inga barn är redo för intellektuella aktiviteter innan 14-årsåldern), är det detta som irriterar mig, den odrägliga frälsarniten som blossar upp varhelst den får utrymme:

Regeringen har nyligen tilldelat waldorfpedagogiska utbildningar ett statsstöd. Mot den bakgrunden frågar vi oss hur waldorfpedagogiken kan bidra till samhället på bästa sätt. Waldorf tillfredsställer ett viktigt behov – det kommer kreativa människor från waldorfförskolan och skolan. Tanke, kunskap, känsla, social kompetens och vilja. Det behöver samhället. Vi vill fokusera på vilka möjligheter som finns med waldorfpedagogiken! Att waldorf är viktigt just nu! Kvällen består av korta impulstal och idéutbyte mellan deltagarna.

Alltid är det resten av samhället som ska anamma det waldorf erbjuder, aldrig tvärtom. Man frågar aldrig om något i samhället utanför waldorf skulle kunna bidra till waldorf.  Waldorf är sanningen, och har redan nått sin fulländning. Att det i waldorf skulle finnas rum för självrannsakan och förbättringar, innan man ger sig på att rädda resten av världen, är något som denna patologiska hybris förhindrar upptäckten av. Det är en tragisk attityd. Lustigt är att konferensen också ska beröra att ‘fördjupa det andliga’. Det är paradoxalt, eftersom man med den omvärld, som man förväntar sig ska omfamna waldorf, inte alls vill tala om det andliga.

(Har redan tagit upp den här idiotin på fb, men jag antar att det är värt att upprepa. Särskilt i ljuset av att konferensen ännu inte varit.)