2016.04.22

(iii)

I det här ljuset kan man möjligen se det stora reportaget i Dagens Nyheter förra våren, det som jag aldrig skrev om då (bortsett från ett inlägg i en specifik fråga: den om den bortdribblade reinkarnationen).

De som representerar antroposofin i dessa sammanhang har något att sälja, men de har inte något att berätta, och där klämmer verkligen skon. Den naturliga följden av dessa marknadsmässiga överväganden, den tråkiga oförargligheten, retar mig. Inte så mycket för att jag är besatt av korrekthet, men det också. Men desto mer för att denna präktighet och denna prålande mildhet är en så dålig klädnad – i jämförelse med det som finns under slöjan, om det som döljs ännu existerar?

Det är lite som den antroposofiska kitschen. I sina enskildheter kan den tålas, såsom utbrott av något nästan folkligt i ett ofolkligt paradigm, men fullt utblommad är den en lavaflod som stjälper ett kvävande hölje över alla andra uttryck; de finns säkert, men syns inte för de är ”otypiska”, de bryter mot normen inom det som i och för sig redan bryter mot samhällets normer, estetiska och andra. Och under lavafloden ligger meningen med det hela besegrad och begravd som ett idéernas Pompeji. Kitschen visar för övrigt på ett visst men märkligt faktum: att de som sämre förstår idéerna bakom ibland blir värre bokstavstroende än de som gör det. Ett slags fundamentalismens ytlighet, en ytlighetens fundamentalism.

Men för att återvända till DN-reportaget, vars ytlighet sannolikt berodde mer på viljan hos de intervjuade att sälja in konceptet antroposoferna i Ytterjärna än på att de inte vet bättre. Jag försökte uppsnappa stämningarna, och många var uppbragda över att reportaget inte var kritiskt nog. Man tyckte att dess författare bara lapade i sig, i dubbel bemärkelse; man tyckte att han hade fallit för den antroposofiska förförelseakten. Min synpunkt är att det inte var där problemet låg. Reportaget visade nämligen vad som var problemet: det gick inte att få antroposofer att tala om antroposofi. De talade om annat. Folk förstod inte hur talande det var. Den subtila poängen är förvisso meningslös om man bara vill se ett kritiskt reportage om antroposoferna, och det kan jag förstå, men det var ju inte syftet med reportaget. Med det anslaget hade det över huvud taget inte blivit något reportage. Antroposofernas varma mottagande är aldrig någonsin förutsättningslöst; öppenheten är aldrig kravlös.

Det utmynnade bitvis i en ganska förutsägbar antroposofisk mat- och stämningspornografi. Det som gavs var nog en riktig bild, i så måtto att antroposofin i det här landet i dag vill göra ett sådant intryck, rentav är den kanske inte mycket annat än det, detta intryck. Jag vet inte; det är något jag verkligen undrar över. Det är talande för sakernas tillstånd att reportaget bokstavligen äter sig igenom Ytterjärna, vilket det förvisso gör med omisskännlig stil, och samtidigt säger väldigt lite om antroposofi. Intressant nog blir dessa sofistikerade aktörer för den antroposofiska ytlighetens utbredning en motvikt till den vanliga – men delvis, det säger sig självt – vilseledande bilden av antroposofer som yllebärande asketer och idealistiska renlevnadsmänniskor. Men kanske är det tråkigare, mer endimensionellt? Framför allt är det en sak: avslöjande för ett slags sektmentalitet som vill kontrollera och likrikta bilden, som vill vill styra det intryck andra får, ja, som vill bestämma på förhand vad andra ska tänka. Den mentaliteten kan för övrigt – jag talar nu rent hypotetiskt – leva upp även om grunden rämnar.

Det är inte ätandet i sig som är hindret, liksom inte något av det eventuellt vackra och goda är det. Det är så att man skulle kunna beskriva hela det antroposofiska universumet med utgångspunkt i en bit bröd. Kärnan till allting finns där, i brödet.

Det är viljan att göra det, som det kommer an på.

2016.04.20

(ii)

Om jag i går morse, i stället för i dag morse, hade läst andra delen av föredraget jag läste klart i dag, i stället för bara den första delen, hade gårdagens inlägg kunnat inspireras av Steiners utläggning om Goethes Pandora. (Ni finner den i Metamorphosen des Seelenlebens (1958), med början på sidan 67.) Nu blev det inte så. Så jag fortsätter där jag tänkte.

Någonstans, vid någon tidpunkt, drogs kanske slutsatsen, om än i det undermedvetna, att kärnan inte var det viktiga, utan expansionen? Inte insidan, men hur man ter sig utifrån.

Då uppkommer förhoppningar om att antroposofin ska räddas av någon som inte bara kan frammana inre sammanhållning utan som kan representera den utåt, någon som kan ge den ett ansikte som passar samtiden, ett tillrättalagt ansikte för en rörelse som förlorat sig. Inte en substans, utan ett ansikte. Det är återigen de karismatiska förgrundsgestalterna förväntan riktar sig mot. I slutänden står hoppet till något som kommer utifrån, inte något som växer fram inifrån.

Det är viktigt att någon förklarar antroposofin, säger några. Så långt riktigt, någon nackdel vore det inte. Men egentligen handlar det (misstänker jag) om detta: att inför den allmänhet man föraktfullt betraktar som fåkunnig – och än så länge omogen för de verkliga sanningarna – framställa en bild av antroposofin som gör den populär. Inte mer begriplig, men mer gångbar. Detta har dessutom ett affärsvärde, som möjligen gagnar rörelsens intressen, men troligen inte antroposofin som sådan, för de förra är nu i viss mån frikopplade från den senare. Med denna logik blir antroposofin i sitt högmod på sätt och vis mer elitistisk än den är såsom esoterik.

Det är något visst med en rörelse som beskylls för att vara en sekt – jag påstår inte här och nu att det är riktigt – och som blir så räddhågsen i fråga om sin egenart att den i allmänhetens ögon (och sina egna?) vill utplåna denna egenart. Det är något visst med att publika ansträningar ägnas åt att få den att framstå som normal, medelmåttig och oförarglig. ”Vi äter i alla fall inte barn!” Eller som många hundägare ropar, när de förlorat kontrollen över sin hund: ”Han är så snäll!” Som om inte varje hund, varje människa och dessutom varje antroposof inom sig har krafter som går i den andra riktningen. Det är ju för övrigt en av huvudlinjerna i de inte så harmlösa antroposofiska idéerna. Skiljelinjen mellan gott och ont går inte mellan människa och människa (eller hund och hund) utan inom varje människa; inte heller en idé är entydigt det ena eller det andra.

Det handlar, tror jag, om en ängslig anpassning efter omvärlden som har ett bäst-före-datum, eftersom den är ytlig.

I källaren verkar fortsatt dårarna, konspirationsteoretikerna och fanatikerna med sitt pedantiska detaljfokus, med sin förföljelsemani och undergångsromantik, och gör sitt för att rasera den ängsligt konstruerade fasaden. Det är ett underligt faktum att antroposofin ”företräds” (i informell mening) av dem som å ena sidan inte vill säga mycket om den och å andra sidan de troende fanatiker, vars livsmening står till hoppet att ingjuta omvärldens vördnad för varje ord Steiner har andats, och ännu värre konstigheter därtill.

Däremellan finns vid första anblicken ingenting. Men det som till synes är enfaldigt (eller enfaldig tvåfaldighet, på sin höjd) är i verkligheten en brokig mångfald, en som är svår att fånga, även för den som betraktar den här rörelsen alldeles för länge; den undandrar sig uppmärksamheten.

2016.04.19

(i)

Den värsta synd som den svenska antroposofin begår är den officiella tråkigheten. Den täcker den lilla skärva av nuet som existerar inträngd mellan minnet av en mytologiserad storhetstid och den fåfänga drömmen om att rädda mänsklighetens framtid.

Nostalgin handlar om den tiden då Ytterjärna växte fram och då antroposoferna åtnjöt ett särskilt anseende. Människorna kom till antroposofin. Eller egentligen inte, om man ska vara petig, och det är där man kanske finner fröet till dagens prekära situation. Vad människor sökte sig till under den tiden då antroposofin populariserades var en ytlig version, tillräcklig som grund att bygga en myt på, men inte solid nog för att skapa något verkligt och varaktigt (det är min misstanke). Den var en produkt.

Beundran för dem som skapade denna produkt, detta lockande luftslott, är så stor att en ny längtan uppkommer: med en ny ledare av samma stuk skulle de drömda framgångarna åter materialiseras! Som om det låg något där i väntan som bara behövde födas fram; som om ägget redan finns, men väntar på hönan.

Men illusionen om den enskilde karismatiske gestalten, förlösaren, är just det: en ny illusion. Inte ens den förgudade Arne Klingborg var odödlig. Inte ens Steiner själv, som bekant; han var dödlig, och fortsätter att dö varje dag, med benäget bistånd av sina mest andäktiga beundrare. Luftslott byggda under storhetstider står inte kvar när betingelserna ändras. En entusiasmerande guru kan locka fram saker ur människor, men det framlockade varar inte, ty det får inte styrkan ur sig självt.

Storheten byggde på framhållandet av antroposofins yttre representioner. Man lockade besökare till utställningar och verksamheter och aktiviteter; det var säkert roligt, och själsligt uppfyllande, och utifrån det blir nostalgin begriplig, men inte mycket mer. Man fick beundrare; det var en god tid. Men kanske kom – det tror i alla fall jag – den esoteriska kärnan i skymundan. Och det med följden att alltihop egentligen svävade fritt. Oförankrad i någonting alls uppkom ett slags antroposofi som är identitetslös, och till slut blir tandlös. Den kunde expandera, men med ett tomrum i mitten.

2016.04.10

Das Fremdsein – Von einem gewissen Alter an – sagen wir heute wohl zwischen 12 und 14 Jahren – beginnen wir mehr oder weniger, uns als Fremde zu fühlen. Zunächst fühlen wir uns fremd in der Umgebung, die zu uns gehört. Wir bemerken, dass wir anders sind, unserer Umgebung nicht gleich, nicht zu ihr passend. […] Nicht nur meine Umgebung ist mir fremd, ich selbst bin mir fremd.

That is from an article (originally a lecture) by Bodo von Plato. It’s quite a decent article, presumably owing to the fact that von Plato belongs to the faction of the relatively sane. Also because it resonates with me in some ways (ways that — probably? — have little to do with anthroposophy).

But it is puzzling, this quote; I haven’t been able to let it go. The idea isn’t new. There’s another one resembling it: the crisis in the life of the nine-year old who at that age, according to anthroposophy, begins to discover that he is a separate individual. He not longer experiences himself (if one can indeed say  he “experiences himself” at all) only as an unseparable part of a collective entity, as it were, or a cog in a social wheel, be this wheel his family or his peers, but as an independent person and a separate being; he’s his own, uniquely his own. That happens a couple of years after the incarnation of the etheric body (supposedly). What von Plato refers to here, I suppose, is the beginning of the third seven-year period and the development of the astral body.

But what mystifies me is not so much that. Instead it is this: how come the feeling of ‘Fremdsein’ develops only at that late age? (I do not know how to translate it! But the meaning is so obvious, I think, it shouldn’t be necessary.) If indeed it does (I’m certainly willing to consider the idea that anthroposophists are wrong).

If it is so, and considering the development at around age nine, I can sort of understand why my very way of being was so at odds with waldorf pedagogy — with the underlying assumptions of it. These theories seem to have nothing to do with my experiences. Perhaps it is that my experiences differ vastly from the norm, or perhaps the theories are wrong. I can’t say which, not from experience alone. In this life, I’ve only been me! And, frankly, if I’ve had other incarnations, I’ve blissfully forgotten them. (That’s the worst thing about reincarnation as an idea, by the way: you’ll be forced to be a child again! As if once wasn’t enough.)

I definitely had a feeling of being a separate person long before the age of nine. I certainly felt I was completely my own, and ultimately on my own, years before that; in fact, I can’t remember it was ever any different. I think in a way perhaps the collective approach of the waldorf kindergarten was made more difficult for it. Not so much because of the practical side — to some extent, every kindergarten and school has to approach the group of children as a collective — but because of the, sorry, spiritual element or, let’s be more secular, the psychological side. These ideas form assumptions that colour how you see a child. How could they not? And as to the feeling of ‘Fremdsein’: how is it possible to be alive on this earth and not experience it?

“Fremdsein” seems to me to be one of the essential feelings of being a child, and having been thrown into the world, and it doesn’t get much better later on — except that one gets used to it somewhat. Consciousness of separateness or ‘Fremdsein’ (or, for that matter, other related aspects such as loneliness, isolation or alienation) is perhaps not stable over time, though, it’s more like a tidal wave that ebbs and flows. But I don’t believe it is ever not there.

2016.04.07

(Another of these texts I never posted when I wrote it. Finishing things is not my strong side. I blame mr Dog, he distracts me! Today he feels ill again. And here I sit, bored.)

I’ve told this story before: when I was a teenager, I was once in a foreign city, and while walking in the streets one afternoon, the world turned dark; I could no longer see clearly, I could barely see at all. It was like the moment before dusk turns to night, only it remained like that for an hour or two, when time ceased to matter; it was like in dreams, when time and the passing of time is a mystery not to be grasped. I was meeting up with a friend later, and I had to figure it before that; I had to reconnect with time, had to regain my ability to see. Gradually it happened. I felt funny for a while after.

Yet, it wasn’t a big drama. It was nothing like that. The wolves and the crocodiles, with their blooded teeth, linger in the dark – but they hide in daylight as well; this was not much different. What was different, perhaps, was a sense that the world withdraw from my gaze, in contrast to me withdrawing from the world. What a way for life on earth itself to tell you: you don’t belong here! In that sense the experience was almost prescient. At that point in time I was still unsure; perhaps I would manage to find myself a place here, perhaps I would master the facade, to be one in a crowd, just like anybody, different from nobody. But – in a mutual agreement (to which I couldn’t say no) – the world would withdraw. (Was it – is it – the opposite to the experience of melting with or being in unity with the world? Possibly. But you can feel estranged from the world and yet at home in and as one with universe. So I don’t know. You figure it out.)

We had dinner, and drinks I presume, a kind of ordinariness returned. I asked my friend, was there something weird about the light this afternoon, did it not get very dark? There was not, it did not. This didn’t come as much of a surprise; I knew the usual life of city streets had continued around me; I’d seen it, dimly.

I’m afraid this is quite a banal incident. It’s boring, it’s simple. Its sole benefit is being an experience that can be told fairly easily. It doesn’t evade description, which such experiences so often do. There are words with which to tell it. And another thing: I already told it. I’ll make no new mess by recycling it.

I would not pretend, of course, that my experiences – this or any other – are in any way of the same dignity and importance as those of our awe-inspiring intiates of higher truths, or even of ordinary spiritual people or anthroposophists who make no special claims for themselves but trust in those who claim to have seen the higher spheres. They’re all far ahead of me, and would moan about my lack of humility, were I not to acknowledge their superiority. Thus, I’d better do that. In a serious tone, or not. I am a mere ‘materialist’, after all, whatever that means in my case. Such people have not thought about things properly. They’re afraid, I’ve heard.

Then there are the aura readers, the spirit seers, the karma researchers, the clairvoyants, the apocalyptics, the astrologers, the bestselling authors who’ve been to (physical, they say) death and back – there’s the whole myriad of occult travel guides, all full of claims made by people who have seen things that can’t be seen with our physical eyes. In some cases they’ve seen absurd things or mutually incompatible things. I need only mention the amusing example of middle-aged ladies who through their spiritual research have come to the conclusion that they are the present incarnation of Rudolf Steiner. It should be something for the entertainment industry rather than for serious consideration.

But they all want us to believe not just in the spiritual world or eternal life (or some other idea) as such but to trust in the truth of their individual experiences of it; in fact, replacing our own judgement with theirs. It sounds like a new kind of alchemy to me: transforming the personal and isolated narrative into a higher truth, a pocess in which belief in the story’s literal truth is the transformative power. It is a closed entity, a product ready for consumption – it’s not the path, but the goal, with its revelation offering the reader a kind of release, supposedly. It’s the end, not the beginning.

Fiction seems truer to me, more open, than these stories that are promising truth and reality.

The great asset of the personal story, from the viewpoint of spiritual discourse (and virtually every other, in these times!), is that it cannot be questioned; well, it can, but that would be considered rude or even abusive. As a courtesy, you’re not to doubt someone who claims something from his or her own experience. It’s the rule, and people are very sensitive about it. Skeptics too, actually. Thus I train myself to shut up, to keep my doubt to myself, whether the claims from experience are spiritual or secular. I fail.

Now, my story, the one I began with, failed too. The way I used it failed. In the past it failed because certain a anthroposophist assumed I was admitting to being of an unsound mind (that might be true, mr Dog would agree in any case, but wasn’t actually the argument). For various reasons, it must have seemed useful as a tool. Multiple layers of irony, for those with eyes to see with. There’s no point in saying more about that. The second failing was more recent. I thought my experience could serve as an example of scepticism when encountering something mildly out of the ordinary, as it were, in ones personal life.

However, that assumption turned out to be mistaken! Instead this objection came rather out of the blue: that it is tragic that I don’t believe in my own experiences. As if there weren’t an inherent difference between believing in one’s experiences and believing that one’s experiences always reflect what is happening in the world outside of oneself. (I assume, for this argument, a difference between the world and oneself in an everyday sense, and that the world exists apart from my perception of it.) I believe in the experience all right; also in the transformed memory of it. But it would make my life quite peculiar, I’d say, if I went around believing in the literal truth of things experienced in various transient states. I dare to say I wouldn’t be of a very sound mind. It would be a muddle. Perhaps one ought to strive to live absurdly. If that’s the argument, fine, but it wasn’t.

More than not believing it myself, I would never expect anyone else to believe that the world (in fact!) turned dark that time because I experienced it that way. Taken in itself, it is exactly the kind of phenomenon I hinted at above: it’s an endpoint, something finished. A dead end. Why would it matter whether someone believed it – whether it be as a literal event or as an experience? Most of all, I very much doubt any of the open-minded spiritual people are truly that open-minded. They too distrust and reject, they just make other choices (perhaps they don’t see it?).

I don’t want people to say: ”of course, I believe you! If you say the world turned dark, then it must be true!” (or, worse: ”it must be true… for you!”). I find the proposition absurd. The physical world around me didn’t change. That’s a fact about the world. Knowing the world as it is, in its physical representation, is a wonderful thing, especially when crossing a road in traffic. I believe in questioning oneself, one’s own experiences, thought processes, interpretations… I don’t succeed all the time (or even most of the time), but I believe in it as a tool – for anything, change most of all.

It’s the same whether it is an insignificant event (like mine, that of a mere materialist!) or a significant one (say, the experience of a great initiate!). The first question is always: what did happen, in fact, in this world, the physical world? The second question is: what reasonable interpretation is there? Mind you, not which interpretation we prefer, but which one is more likely to be true. We never get past question one if we are to believe every experience or claim as a literal truth about the physical world. We’ll be stuck eternally wading through millions of personal ‘reality-based’ stories, all finished products, all equally pointless.

In one obscure lecture by Steiner that I read one morning with my coffee, I came across the amusing notion that the materialist believes in the spiritual in man, too; he has no choice, Steiner says, and – oddly – the materialist doesn’t really deny this. I think he hints at similar things elsewhere, but not so bluntly. Mind, he does not claim that the materialist believes in a spiritual world (or any other specific proposition) – he says the materialist can’t effectively deny the spiritual in man. I’m not sure why I say this, except for the fun. Anthroposophists can go on (and on) about materialists denying everything spiritual (we’ve seent it on the blog, in its distant and wild past), and then, when asked what spiritual means, say, oh, that’s like… thinking. Well, obviously, there’s a little more to it than that – in anthroposophy.

If I have a point, it’s this: whether we talk about my silly little experience or the magnificent journey of the return traveller to death, we’re talking about two things: the event or experience itself, and the interpretation of it. It’s quite possible, say, to make the experience up, that is, to invent it. One should never underestimate the human hunger for importance, and as Steiner points out, in a lucid moment, this extends to others around us: we want them to mirror us; an important person doesn’t surround himself with mere mortals. As for the second, the interpretation, there’s also endless potential for fantasy, illusion and invention – for vanity to play out. The lust for significance is there; it’s Lucifer, and all that comes with him. To imagine that this doesn’t happen, that self-enhancement through worldly and occult means doesn’t take place, is an illusion of a magnitude surpassing the original smaller illusions; it’s like a meta-illusion…

So we have these stories about ourselves, building a narrative of our life. And then we have the stories that others provide. We have no choice but to make judgments, to evaluate, to create something we can begin something with. If we are to be weary of Ahriman, then surely, we ought to be as weary of Lucifer! (Steiner has some practical advice: don’t drink too much tea.)

Perhaps the exciting stuff begins only when we get to interpretations. To use (and abuse) my foolish little story again, or any other story (it doesn’t matter which one!), there are plenty of possibilities. The only things we can be certain of: that we (you) don’t know if I’m lying about it, and that we (yes, we) do know that the physical world did not darken, it remained the same. Yet, the memory of the experience is there, of course. If we want to be moved, and we do want to be moved, we want things to feel alive, and to feel alive ourselves, do we go with the synapses and brain fluids (whatever where they up to?) or the occult forces, unseen, unmeasurable, physically undetectable? To stick to the explanations of worldviews we know, there are the firing synapses and the substances of the brain on the one side or on the other the invisible bodies that relate to each other (and the physical body and the world), they loosen, move, escape to the heavens, different states of consciousness having their specific explanation, their origin. Which one should one prefer? Which one ultimately has more meaning?

I always had this feeling of walking a tightrope, blindfolded. A consciousness that I could plunge into the abyss at any moment. Glimpsing the depths, as though through gaps, often tiny, sometimes wider, but never knowing them truly – it is perhaps as well, come to think of it… There’s some comfort in the conviction that solid ground is one characteristic of the material world.

2016.04.06

Man ser framför sig en bild, plötsligt är den bara där, i det här fallet: chihuahuan och dess rädsla att bli avfärdad som dvärghund. ”Ingen ska få definiera mig!” bjäbbar den i protest mot världen – tror den, men det är egentligen lika mycket mot sig själv. Kanske ligger problemet här: varje gång någon använder en beteckning för att beskriva oss, pressas vi in ett i rum som är för litet, som chihuahuan i sin lilla kroppshydda. Ändå är det till föga nytta att bjäbba.

Det är kanske svårt att tåla den likgiltighet som vi tycker oss skönja hos den som försöker sätta en opassande etikett på oss; den kan ibland till och med uppfattas som aggressiv. Samtidigt både vänjer man sig och lär sig något. Man går från irritation till insikt om sin obetydlighet, och tappar den destruktiva utgångspunkten att människor borde förstå en. Hur skulle de kunna göra det? Att tro det är en onödig förväntning, ett recept på evig besvikelse. Det är i första hand sig själv man har problem med. Så är det nästan alltid. Andra människor är till sin inre natur okända även när de mutas in och placeras i centrum som syndabockar, precis som man själv är en rätt perifer figur i deras medvetande då de omgestaltar en för att ha någon att fajtas med, någon att definiera sig själva utifrån.

Det är nu några veckor sedan jag kom i ett samtal med dessa två prominenta antroposofer, Johannes L och Frode B. Som en bisak uppstod frågan om ”definitionsmakten”, vad den nu ska vara för något; till kärnan förstår jag saken så: man äger rätten att besluta vilken etikett man vill fästa på sig själv. (Jag sparade ett litet utdrag som ni kan läsa här.)

Efter att ha blivit kallad materialist, för att kunna avfärdas av antroposofer, och antroposof, för att kunna avfärdas av folk som hatar antroposofer, och dessutom kallats allt möjligt vansinnigt däremellan (nazist, hatmånglare, korsfarare, misshandlare, et cetera) av allsköns magnifika dårskaft till tänkare, så känner jag att jag får vara bådadera; inte för att alla har rätt till sin egen sanning, i något slags missriktad postmodern anda, utan för att jag tycker bådadera är roliga; det har blivit så. Och, som sagt, vad tjänar det till att bjäbba emot? Hur andra ser på en rår man ganska lite på, och inte sällan har de sett något man själv inte ser. Som tröst, om man behöver det, kan man uppskatta mångsidigheten, även om den är oriktig. Att inrymma både en ‘materialist’ och en ‘antropsof’ i en och samma själ vore trots allt en bedrift, om det gick! (Osökt kommer jag att tänka på Ekelöf, ‘En värld är varje människa …’ osv.)

Nå, jag tror alltså inte att man har någon definitionsmakt eller att man, som den bjäbbande chihuahuan och som många bjäbbande människor, kan motsätta sig andras definitioner. Behovet att avgränsa sig är det grundläggande, och det kvarstår. Att beklaga sig över definitioner är en tandlös kamp mot murar som ändå finns där. Farligare än avgränsningar och etiketteringar vore att låtsas likheter och gemenskaper där de inte existerar. I de bästa av tider kan man kanske odla rosor på murarna. Men längre än så kommer man kanske aldrig?

Det är alltså okej att Johannes kallar mig materialist, och att andra kallar mig andra saker (för att gå till den andra komiska ytterligheten: antroposof), det måste vara okej på samma sätt som det är okej att de alla bär världar inom sig som jag inte förstår och inte kan nå. Han skriver i ett mail –följande ovan nämnda diskussion – att han inte vill karaktärisera min världsåskådning; att jag borde göra det själv. Jag ska återkomma till mailet längre ned. Men i grunden är det osant; jag är övertygad om att han vill just det, och att det egentligen är en naturlig sak. Vore det inte så, hade han inte använt materialist som avfärdande beteckning, och hade inte påmint mig särskilt om att besvara Frodes fråga. Det tycks trots allt inte ha varit alldeles oviktigt att jag skulle bekräfta hans tes!

***

Det är alltså viktigt för en antroposof att veta om en annan människa är materialist. Ännu viktigare är det om den människan motsätter sig något i antroposofin, eftersom en materialist kan avfärdas. En sådan människa har inte tänkt och hon saknar djup i alla de frågor som är väsentliga. Antroposofen har tänkt (och om materialisten tycker sig ha tänkt, har antroposofen alltid tänkt längre!), och vet att materialistens liv är torftigt, och utan mening och skönhet; materialisten driver vind för våg, utan känsla för ursprung och mål. Materialisten kan inte förstå antroposofi, eftersom hon är andligen förstelnad, vilket i sin tur bevisas av oförmågan att mottaga antroposofin! Förlåt mig, nu ställer jag upp en karikatyr över en karikatyr. Men den här rundgången undkommer man inte om man väljer att säga något om antroposofi. ”Din synpunkt väger lätt, eftersom du är materialist!”, ”Det är inte konstigt att waldorfskolan var fel för dig, du är ju materialist!” och så vidare. Man kommer helt enkelt inte förbi det. Och även om man kanske irriterar sig – mindre på tillmälet, som det ju är avsett som, än på argumentationssättet – så finner man sig efter ett tag och tänker

jaha.

Vem eller vad man är spelar liten roll, och det är på sätt och vis en sund sak. Man påminns om hur obetydlig man är. Man kan tillåta sig sina egna ögonblick av storhetsvansinne, men insikten att man själv – och vem man är – är obetydlig har en viss kraft i sig. Man slutar tro att människor borde förstå en. Man själv tycker väl oftast att man har fler dimensioner än som passar in under ett begrepp, som till exempel ‘materialist’, särskilt då det används i inskränkande eller löjliggörande syfte, som när det används för att förminska och avfärda. Men förväntningen på att bli förstådd och tagen på allvar är meningslös, liksom att tro att andra inte ska försöka definiera en. Det är chihuahuans förväntning att andra ska se och bekräfta det den själv måste kämpa för att tro på.

***

En mindre utvikning är på sin plats. Precis som antroposofer lägger vikt vid om en människa är materialist, tycker andra att det är viktigt att veta om någon är antroposof. Men en del antroposofer vill inte kalla sig antroposofer, trots att det är ett rimligt ord för en person som gör antroposofi till livsinnehåll eller så. Man behöver inte tänka sig något strikt och dogmatiskt, utan något som kan ha många olika nyanser, men det är helt enkelt ett användbart ord. Jag använder ordet om sådana personer, hur de nu än själva vill definiera sig. Nyttoaspekten är svårantastlig, och dessutom skapas en konstig aura runt ord som inte anses passande att använda. Men på en annan nivå finns något sympatiskt i benämningsoviljan. Om den förs in i livet självt och inte bara blir ett bråk om orden (och det är kärnpunkten!), är den ett motgift till tendensen att definiera sig utifrån hemvist i en eller annan åskådning, som därtill avskärmar sig från andra åskådningar, och att göra den till identitetens huvudpunkt, ja, ibland den enda punkten. För sakens skull kan förstås anmärkas att begreppet också används närmast för att avfärda, ungefär på samma sätt som antroposofen gör med materialisten: ”den där är antroposof, och det är allt vi behöver veta!” Det är faktiskt inte alltid en så relevant argumentationslinje som folk vill tro.

***

Men dessa saker är knepiga, för knepiga för mig egentligen. Vad ska man egentligen tänka när antroposofen genast devalverar ens synpunkts värde genom att hojta att man är “materialist”? André Bjerke beskriver i sin förtjusande bok Das Ärgernis Rudolf Steiner hur ”Tore” (Karl Brodersen) utfordrar honom: begriper han inte, att ”materialismen är tänkandets självmord, fantasins torrläggning, ett Sahara utan oaser?” Det är i det landskapet materialisten rör sig.

Jag minns att jag en gång läste en essä om hur Steiners materialismbegrepp är en blandning av filosofiska missuppfattningar och självmotsägelser – ja, något i den stilen. Så långt behöver vi inte fördjupa oss, utan kan nöja oss med det allra mest grundläggande. Materialism är då (nu skriver jag utifrån en förenklad och ungefärlig syn på Steiners perspektiv) föreställningen att endast tillvarons materiella sida är sann och verklig. Varken inom eller utom oss människor existerar något annat än en fysisk värld, det med sinnena observerbara och det mätbara. Naturen är inget utöver det vi kan beskriva genom att analysera dess fysiska beståndsdelar, stenen är bara konstellationer av atomer, växtens liv är en rent fysisk-biologisk sak, djuren är (precis som människan) ett slags maskiner, människans medvetande enbart är en följd av materiella processer i den fysiska hjärnan; detta i motsats till Steiners universum, där dolda krafter verkar i allt, i alla organismer och i all materia, och de i tillstånd och processer som handlar om liv och död, och så vidare, och där den mänskliga anden är fristående från materien och det materiellas lagar. ”Materialisten”, definierad av antroposofen, tror att hela universum, inklusive människan, fungerar rent mekaniskt; han måste därför se friheten, ja egentligen också medvetandet, som en illusion. Vi är små maskiner i ett gigantiskt, själlöst och fullständigt likgiltigt – och därtill slumpmässigt – maskineri.

Materialisten är därför också en person som är i Ahrimans våld. Ahriman är det väsen, den kraft, som binder människan till det fysiska, och får henne att förneka det högre och andliga. Ahriman är kall och teknisk. Det är inte utan betydelse i det här sammanhanget. Man kan avfärda folk som materialister men också med hjälp av Ahriman – och det funkar ofta bra också antroposofer emellan! Jag läste nyligen en konversation (eller bättre: ett ömsesidigt predikande) där några hängivna antroposofer kom i oenighet om frågan vem som hade mest av Ahriman i sig och vem som gjort minst för att uppbåda ett motstånd mot dessa krafter inom sig. Detta nämnt bara som ett exempel, då liknande intellektuella dikeskörningar förekommer hela tiden. När någon inte håller med en vet man att det inte bara handlar om skilda synpunkter utan om onda krafter som verkar (alltid i den andre, det är så praktiskt beskaffat!).

Det enkla är som sagt inte enkelt. Tillkommer gör frågan om vad det icke-materiella, andliga, är för något, det som materialisten avfärdar. Vad är det ”konkret”? En tro eller en viss trossats, en erfarenhet eller upplevelse, en aktivitet eller handling? I första hand en idé, om man ska utgå från det principiella, och även grundtanken hos Steiner. Men begreppet används på många skilda sätt. Se till exempel formuleringarna i diskussionstråden. Där kommer något in som går utöver eller vid sidan av materialism som filosofiskt-teoretiskt ställningstagande: den som för ett tänkande och kreativt liv (eller något dylikt) kan ju inte vara en materialist! Och detta sätt att se saken är inte hundraprocentigt på tvärs mot vad Steiner säger, även om det i förstone verkar underligt; hur som helst kan man finna ställen där han menar, till exempel, att inte ens materialisten i realiteten kan vara materialist eller att de ord man använder för att beteckna en människa eller som hon använder om sig själv – oavsett om det är materialist eller andlig – är närmast ointressanta, det är ”andens” verksamhet som är den springande punkten, med andra ord, det är inte en fråga om definitioner eller beteckningar, utan om livet självt och det levande. (Var snälla och ha överseende med flummet.)

Men var hamnar vi då? I förvirring, är min första gissning. Så kanske är etiketterandet en bra sak. Kanske är det rimligt, för att undvika sammanblandningar och oreda, att vi har någorlunda strikta kategorier, och att medvetandet om alla trådar som vävs också mellan ytterligheterna släcks ut. Men då måste kategorierna vara strikta, något som för det första är svårt i praktiken (så vitt vi ens förstår kategorierna, eller har en gemensam förståelse för vad de innebär). För det andra vill vi inte, på rent trots om inget annat, befinna oss i kategorierna. Någonting i oss, i mig också, gör ju uppror mot dem.

Och så påpekar Frode B (se tråden) att det är vi själva som har definitionsmakten över vad vi är. Så när Johannes L säger att jag är materialist (och det därför spelar mindre roll vad jag tycker) och jag säger nej, egentligen inte, så är det jag som bestämmer. Men jag kan ju sitta på min kammare och definiera mig själv sömnig utan att det har någon bäring på vad som sker i världen utanför mig. Att inte kunna tåla att någon annan definierar en har lite över sig av chihuahuan som bjäbbar i protest mot att världen har identifierat den som dvärghund. Den bjäbbar när den inte kan övertyga någon (inte heller sig själv) om motsatsen. Människor gör gärna samma sak, basunerar ut: ingen ska få definiera mig! I förlängningen: jag kräver att ingen har en synpunkt på mig och mina egenskaper som jag inte själv håller med om! Och så går alla omkring i sina separata universum där de definierat sig själva som härskare och kungar över världen. Definitionsmakten måste ständigt befinna sig på kollisionskurs med något.

Men: inte förrän den dagen jag upptäckte att det var viktigt för antroposofer att jag var materialist, hade jag funderat särskilt mycket på saken. Inte för att det var mig likgiltigt, men frågan upptog mig inte; den gör det fortfarande inte. För jag tror att det ligger något i det Steiner antydde, om jag får skriva om det i egna ord: man lever inte som om man vore materialist. Och alldeles särskilt gör man det inte om man har de intressen och drivkrafter jag har haft. Inte går jag runt och funderar på om medvetandet bara är de fysiska processernas epifenomen eller om det är något i sig själv och från materien fristående. Jag tror att man i de flesta avseenden förhåller sig så som om det sistnämnda vore sant. Man tycker att konsten säger mer än en vetenskaplig rapport om signalsubstansernas molekylära sammansättning och färd genom synapserna när vi betraktar konsten ifråga – eller vad det nu kan handla om, vad vet jag, jag kan inte ens föreställa mig hur de materialistiskt-vetenskapliga förklaringarna skulle se ut, än mindre vad de skulle betyda för mig om jag begrep dem.

***

För att komma till det där mailet. Johannes skriver:

Jag förtjänar knappast att stå för karakteristiken av din världsåskådning. Även om den nu kommer att gälla då du lämnat walk over. Det skulle faktiskt vara intressant att se en mer exakt beskrivning av din hemvist. Det om något skulle väl vara ett bidrag till självkännedomen.

Det som kommer att gälla är alltså det som står i diskussionstråden jag redan nämnt. Vad som i slutänden ”kommer att gälla” – och i vilket sammanhang (facebook-tråden, som redan är bortglömd av alla?) – kan nog ingen av oss sia om. Det framställs som om det fanns ett sista datum för ett sista ord, en tidpunkt då allt är sagt, en tidpunkt då den enskilda människan är färdiggjuten, som en staty av död materia, färdigbeskriven som en molekylstruktur: nu är allt klart. På sätt och vis påminner det mig om waldorfskolan: så här ser formen för ett barn ut! Och så stöper vi barnet i formen och karvar bort skavankerna.

Det blir som att resonera mot – eller i waldorffallet: att leva i förhållande till – ett ultimatum; det är ett tillvägagångssätt som är illa ägnat åt använda på sådana här ting.

Och jag vet inte om jag har något emot att ge bort definitions- eller karaktäriseringsmakten; det kanske är bra så, precis som det är nyttigt att slipas mot andras definitioner? I alla fall om de inte är värre än så här. Hela den här materialismfrågan är – bortom orden och begreppen och argumentationerna – karaktäristisk för det avstånd som alltid kommer att finnas mellan oss. Det kanske är bra att det finns ett slags mur där? Så antroposoferna kan avgränsa sig från resten av världen, materialisterna i synnerhet, och resten av världen från antroposoferna – och jag från bägge, om man ska göra sig lustig…

Så kanske är det så att jag gärna lämnar walk-over. Vid närmare eftertanke: att lämna walk-over är en gammal vana, ja, lite av en specialitet för den som inte passar in. Man överlämnar sig åt omvärldens ”exakta beskrivningar” och skaffar sig ett annat, eget liv som ingen kommer åt.

2016.04.04 (II)

Sitter hemma med sjuk hund, och i stället för att skriva, läser jag vad andra skriver, vad andra tycker. Mot bättre vetande kanske. Noterar en plötslig enighet bland kloka människor om att författare (tillika kända kulturpersonligheter) inte bör lufta sina privata förehavanden, sina besvikelser och sin ilska gentemot varandra offentligt. (I den mån de nu ens gjort det, men låt oss bortse från den detaljen.) Det är ett moraliskt argument, ja, rentav ett moraliserande argument: en författare bör inte skriva fritt, utan ta hänsyn till sin omgivning, sina barn, sin familj. Det är en tankebild som lägger ett kvävande lock över mycket som hade kunnat bli fantastisk litteratur. Säg den som kan skriva utan att hämta näring ur sina egna erfarenheter, sitt eget liv, eller den som kan skriva så att det betyder något utan att någon gång såra en annan!

Det enda kriteriet som intresserar mig är huruvida det är bra litteratur. Skriver en människa väl, lyfter hon den egna erfarenheten till ett allmängiltigt plan, i en form som gör materialet levande, då är de moraliska övervägandena likgiltiga; nej, inte likgiltiga, men en privatsak. De angår inte mig, de angår inte oss andra. Det vore bakvänt att sätta dem över den konstnärliga kvaliteten.

Om det är narcissistiskt att göra litteratur av sitt liv, är det en livsnödvändig narcissism; något vi inte kan leva utan. Detsamma gäller förstås all annan konst. Upphovsmannen eget samvete avgör var gränsen går. För oss andra är den enda frågan: är verket bra nog, i sig självt? Eller är det bara poänglöst gnabb och skvaller, som aldrig lyfter till en högre nivå? I så fall kan man avfärda det som bristfällig litteratur, men med det inte sagt att det inte kan höra hemma någon annan stans.

Ett annat litet spöke som dök upp för att stötta tesen att det publika grälet (återigen, huruvida vi ens har att göra med ett sådant, är en annan femma) är fel, var att det är förmätet av författare att tro att andra skulle intressera sig för deras personliga motsättningar och kollapser. (Att böckerna säljer torde ju peka på något.) En sådan njugghet kan givetvis riktas mot varje konstnär — eller varje människa — som försöker gestalta en livserfarenhet: vem tror du att du är, varför skulle du ha något att säga oss? Det är resultatet som får avgöra; det måste tillåtas att tala för sig självt. De gånger när det skrivna, oavsett vilken grund det står på (den personliga erfarenheten eller fantasin eller något annat), möter något hos andra människor, och det uppstår en resonans, då sker något spännande, men det är få förunnat att kunna skriva så. Det kan man bara drömma om.

(För att lufta min egen njugghet: mycket som skrivs och publiceras är mig likgiltigt, det är dött och trist. Och när det kommer till personliga erfarenheter är det verkligen sant att många tror att deras egna äger väldigt stor betydelse, eller att de per definition säger något avgörande om sakernas tillstånd, något som inte kunde sagts utan just dem. Då är vi där igen, i narcissismen. Men jag överser med narcissism — om bara resultatet inte lämnar mig likgiltig. Tyvärr gör det ofta det.)

“Tänk på barnen” kan man ju insistera, som ett sista moraliserande halmstrå. Det utgår från samma argumentationslinje som många av mina waldorfkritiska vänner använder, och för all del jag också har gjort: det att barn på något vis skulle ha en rätt att inte utsättas för vuxnas omdömeslöshet — eller över huvud taget en rätt att aldrig blir skrämda, svikna, och så vidare, vare sig det är resultat av omdömeslöshet, narcissism, omoral eller bara obetänksamhet. Det finns så klart såväl befogade rättigheter som överdrivna och orealistiska förväntningar; man måste skilja dem åt. Men i många fall blir barnargumentet bara en krycka för moraliserande som inte kan stå på egna ben.

(Som tur är blir jag mindre stingslig och håller mina anteckningar för mig själv när jag får ordentliga hundpromenader. Så dagens texter är förhoppningsvis narcissistiska undantag.)

2016.04.04

Människan är en ganska småaktig varelse. Jag önskar att jag inte sa det av erfarenhet, utan att jag var klokare, större och bättre än så, men själva kruxet är att jag inser min egen småaktighet. Inser, vilket inte är det samma som övervinner. Men om man betraktar sig själv, och om man betraktar andra, uppstår också insikten att väldigt många är så besatta av att ha rätt, och av att få rätt, och att andra ska erkänna att de har rätt, att de förlorar sig i dårskapens labyrint. Man inser det om man till exempel ägnar några år åt att skriva om, och därmed hålla sig uppdaterad om, sådant som människor grälar om (ni vet vad). Den som ger sig in i ilskan behöver egentligen ett slags ariadnetråd – en förberedelse för att finna vägen ut igen – men har det sällan. Det är inte ilskan som är det farliga, inte heller känslan av oförrätt, inte bitterhet i sig, inte besvikelsen, vanmakten eller någon annan av de reaktioner man har – det är att inte se deras uppkomst, sin egen aktiva roll och sin egen väg ut. Att inte kunna följa hur reaktionen uppstår och dör ut inom en själv, utan att bli fast i den, som vore den helt bestämmande för ens totala väsen. Det kan naturligtvis upplevas som om den är det, men vetskapen att det inte är så, är vägen som öppnar upp, snarare än stänger inne. Man behöver inte förneka reaktionen, eller förebrå sig själv för den, men det ögonblick av besinning, i vilket man kan gripa det där trådnystanet, innan man beträder minerad mark, är oungängligt.

Det vore ett fatalt högmod att påstå att man besitter den förmågan – med man menar jag här mig själv. Men man kan erkänna dess värde. Vare sig man vänder blicken mot sig själv eller mot andra, kan man se vad som sker när man inte bara uppmärksammar oförrätter, utan livnär sig på dem. När hatet blir livsluft, en giftig ånga som tränger undan allt annat; ja, faktiskt får en människa att glömma, att det andra finns, att den renare luften finns. Det finns, som ni ju förstår, en del anledningar till att jag inte ägnar mig åt ”Steinerkritik” fastän jag förmodligen skulle förmå att formulera den bättre nu än jag någonsin kunnat. Det är den stickande atmosfär, som så lätt börjar omge en, som jag inte vill befinna mig i. Och den kommer från båda håll: de obotligt sårade martyrerna finns precis över allt, och som demoner sticker de upp även hos mig. Jag kan inte skylla på andra, eftersom andra har rätt att omge sig med vad de vill, och kanske till och med upplever sin omgivning annorlunda. Det enda som är i min makt är att reflektera över vilka reaktioner som uppstår i mig, och om jag vill förändra dem.

Det förtjänar kanske att sägas: det handlar inte om att blunda eller tiga inför det som är fel, utan om vad man gör – framför allt på längre sikt – av sina egna reaktioner på – ja, allt vad det nu kan vara. Hur förhindrar man att ens latenta, oförsonliga drag blir en återvändsgränd?

Det var härom dagen när jag kom att tänka på en incident från min barndom. En till synes trivial sak – särskilt ur ett vuxenperspektiv – men det händer ju att också triviala händelser fastnar, kanske för att de är signifikanta för något mer än det de representerar i sig själva, som i det här fallet där incidenten säger något om den relation jag hade till det här andra barnet – och framför allt för vad den säger mig om mig själv. Vi kan inte ha varit särskilt stora, troligen i förskoleålder. Jag hade en fin fransk leksakskanin som jag tyckte mycket om. Hon hade just fått ett slags docka, en amerikansk docka, som kom med ett ‘kontrakt’. Hon var uppfylld av detta kontrakt – som marknadsföringsploj måste det ha varit mycket begåvat – och höll anföranden om hur hon skulle tvingas lämna tillbaka dockan, om hon inte behandlade den väl. I motsats till min kanin, som ingen brydde sig om, och som inte var värd någonting, inte ens jag, som dess ägare, var förpliktad till något! Den kunde man gott misshandla – ja, varför inte klippa halsen av den? Jag var rädd att hon faktiskt skulle göra det, men det blev inte av. Det är en blandad känsla att minnas det.

Å ena sidan kan jag hos mig själv skönja en viss kvarvarande bitterhet mot detta aningslösa barn: vad gav henne rätten? Samtidigt, så klart, med den vuxnes insikt att det var ett barns fantasi, kanske en ond fantasi som utlöstes av ett behov jag varken då eller nu kan ha insikt i. Å andra sidan förstår jag att det fortfarande finns kvar en känsla av skam, som jag inte kunde artikulera då, och knappt kan i dag; en skam i det här att man misslyckas med att skydda sin integritet, man lät sig bli trampad på. Man känner en impuls att hoppa tillbaka i tiden och be ungjävlen att köra upp sin massproducerade amerikanska gimmick i röven! Något som för övrigt kanske hade varit sunt för alla inblandade. Men verkligheten fungerar ju inte så. I stället tog det mig åratal att begripa hur man försvarar sig själv, om det nu ens är så att jag i dag verkligen har bemästrat den konsten. (Men man utvecklas i alla fall.)

Det fascinerande med minnet är hur jag så väl kan återuppleva den här triviala händelsen: jag ser inom mig hur rummet såg ut, jag kan ana lukten, en atmosfär så att säga… framför allt har bilden en sådan färg, som om jag mindes en färgstämning. Jag minns också en annan incident, som är ungefär lika levande i fråga om hur jag kan återkalla miljön; jag ser den så levande framför mig. Jag ser rummet, positionerna, hur vi befann oss i förhållande till varandra, men det är som uppmärksamheten begränsats till en bubbla; inget utanför bubblan minns jag. Men detta minne har en helt annan färg. (Är det en yttre färg eller en inre?) Det är också en helt trivial händelse, men i stort sett motsatsen till minnet med dockan och kaninen. Kronologiskt är detta mycket senare, fem eller sju år senare kanske (vilket låter lite, men är en halv livstid för ett barn). Då sker plötsligt något nytt: när ett annat barn försöker ta mina saker (mina färgpennor, närmare bestämt), blir jag rasande i stället för att som vanligt acceptera att jag inte har något att säga till om. Det är som att jag plötsligt skiter fullständigt i vad jag vågar och inte – det är som att jag bara har fått nog. Nu tycker förstås alla förståndiga vuxna människor att det barn, som jag var då, gjorde fel: man ska aldrig slå tillbaka! Man ska gå till en vuxen och be om hjälp, saken ska lösas genom samförstånd och dialog. Men i praktiken fungerar det ju inte så. Det behöver vi inte fördjupa oss i, för det är irrelevant här, men det är så.

Det som intresserar mig i efterhand är att betrakta den utveckling som skett: i den senare incidenten har jag ju faktiskt i någon mening kommit fram till en punkt som jag behövde komma fram till! Något i grunden hälsosamt har skett. Något som faktiskt måste ske. Och som inte skulle ha skett i en fullständigt tillrättalagd värld.

Det som utöver det redan sagda också intresserar mig i efterhand är vilka reaktioner som fortfarande uppstår inom mig när jag återkallar dem i minnet. I det första fallet: en mild men bitter ilska och en skam. Därtill en självömkan, som också är skamlig. Jag har, så att säga, i minnet passiviserat mig själv; minnet av mig själv i den situationen är inte som en aktivt handlande. Det är en känsla som är instängd i en fysisk varelse som inte kan vilja sig själv till handling. Sådan kan ju inte verkligheten ha varit, men sådan minns jag den, troligen för att ett förminskat eget ansvar mildrar skammen. I det andra fallet: en känsla av triumf. Inte bara triumf då och där, utan jag töjer ut känslan. Den blandas upp med en viss skadeglädje, och om man tänker efter lite mer: glädjen över att den andre fick ge upp, glädjen i den andres förnedring. Jag är inte säker på att det är en vacker reaktion, även om den, om man går tillbaka till situationen där och då, framstår som väl förunnad!

Det är, som sagt, två triviala händelser. Men tillvaron är fullt av sådana; de flesta faller ur minnet i stort sett omgående, andra lever kvar och återberättas i den ständigt pågående inre monologen. Man återskapar och omskapar dem ständigt, men frågan är vilka oreflekterade reaktioner som lever kvar i en. Vill man ta i den skam man kände (och känner) eller erkänna den skadeglädje man upplevde (och som fortfarande pirrar i en)? Man kan återberätta skeendena, men vill inte nödvändigtvis röra vid de känslomässiga underströmmar som inte är särskilt smickrande. De lever i stället förstelnade och oförvandlade in i nuet.

2016.03.20

I’m making a little experiment. I hope it will work. It’s a Facebook-page I set up for the purpose of sharing the occasional blog post and, more importantly, links to articles and other lovely things found on the internet and elsewhere that are (however remotely) related to anthroposophy. The emphasis is on fascination; there will be no ‘activism’ in favour of or against anything. The upside is that I can share the things I enjoy without feeling inhibited by the risk of annoying or boring my other Facebook acquaintances (those who subscribe will simply have to blame themselves! What a joyful thought). Also, with no comments on the blog itself now, it will provide a small opportunity for conversations. I’ll post stuff in Swedish (and the other Nordic languages), English and German. We’ll see were it goes, or where it ends. You’ll find it here. Do ‘like’ it if you want to get updates (and in case you don’t like it, but want to follow it regardless, you’ll have to treat it as an exercise in positivity!).

I’ll admit freely that it is for selfish needs, and because at times I feel a tang of bitterness that the old Ethereal Kiosk is not there anymore. (Well, it’s there. But very occult. Only high initiates can see it, and they know it.) Anthroposophy, this hydra that will bite your rational head off (if you’re not careful), is a solitary interest. Nobody else in the real world cares much. The Ethereal Kiosk, back in its good days, provided a kind of haven, I suppose; one which changed and evolved along with me and its other inhabitants, in their various shapes and states of materiality (mostly lack thereof). It seemed, in a way, to be a place of comfort; its garden an etheric space for the conciliation of contrary inclinations. The wild flowers were extraordinary.

Perhaps it’s safer to cloud oneself in fairy-tale and mystery, and to avoid too much clarity. I’m not impressed by myself, seeing this side of me; in fact, what I see is something I distinctly don’t like: obscurity, hiding behind veils. I shall have to battle it. But first to name the dragon. Whether it is a fate I was handed or one I sought, it’s a thing one can’t walk past. It’s not, despite some uncanny similarities, the beggar on the street corner; it’s not the bedraggled heap of rags hiding something – whatever – that you can try to ignore. It’s the beggar in you. If anything.

If that weren’t the case, I’d stop. I’d go on to do something else. I think I envy those who can, and those for whom everything is clear-cut, unambiguous, right and wrong neatly in their separate compartments… I think I also envy those who believe, with certainty, that I’m wrong, although even I don’t know that what I think is right – or what to think at all, for that matter. They must find themselves in a desirable cosmos. I wish I were blissfully there.

2016.03.19

Det verkar som att Folkvett-redaktionen väldigt sällan uppdaterar artikelarkivet numer, varför artiklar införda i tidningen inte blir tillgängliga online. Av den anledningen lägger jag ut min recension av Peter Staudenmaiers bok här i stället; den var införd i Folkvett nr 1, 2015, alltså för ett år sedan. (Även Folkvett-recensionen av Liebendörfers bok om waldorfpedagogik finns nu inlagd i fulltext under mitt inlägg om den.)

***

Frände eller fiende – antroposofin under fascismen

Staudenmaier, Peter, Between Occultism and Nazism: Anthroposophy and the Politics of Race in the Fascist Era. (Leiden, 2014.)

Den som betraktar motståndet mot antroposofin blir snart varse ett argument som ofta anförs: antroposofin är rasistisk. Konstaterandet förmodas medföra att antroposofin omedelbart avfärdas; en diskussion om dess övriga meriter anses inte längre påkallad. Man antager att ingen människa med sunt omdöme kan finna ett värde i en sådan livsåskådning.

Motsvarande inskränkt perspektiv återfinns på den antroposofiska sidan. Där har det sitt ursprung i en oförmåga att se på antroposofin kritiskt, en motvilja mot yttre, materialistisk historieskrivning, samt den naiva föreställningen att antroposofin definitionsmässigt är god och gör gott. Misshagliga fakta och individer måste rentvås – med avancerad förnekelseakrobatik om nödvändigt – eller avfärdas som om de inte hade med sann antroposofi att göra. Inte sällan ser antroposofer uppmärksammandet av antroposofins historia som anklagelseakt, och reagerar som vore det inte en fråga om att beskriva idéer och skeenden utan om att tillskriva skuld.

Det förhållningssättet är inte bara inadekvat, det tyder även på en bristande vilja till självinsikt och en benägenhet för självbedrägeri – ironiskt för en rörelse som formellt prisar självkännedomen. Ofta säger därför de diskussioner som uppstår mer om antroposofin av i dag och dess svårigheter än de säger om historien. Peter Staudenmaiers bok kan här tjäna inte bara som användbar informationskälla utan till att underminera osunda illusioner. Den beskriver en historia som är mer komplex än många är redo att erkänna, och skulle i bästa fall kunna bidra till besinning såväl bland antroposofer som kritiker.

Boken, som bygger på Peter Staudenmaiers doktorsavhandling,* beskriver den antroposofiska rörelsens historia under den första hälften av 1900-talet och dess förhållande till de fascistiska regimerna i Tyskland och Italien. Huvuddelen behandlar situationen i Tyskland. Peter Staudenmaier, verksam vid Marquette University, är främst bekant för svenska läsare genom essän Antroposofi och Ekofascism (Folkvett, nr 2/2001). Han har sedan dess publicerat många texter i såväl akademiska som icke-akademiska sammanhang

En del antroposofer var genuint entusiastiska inför den nazistiska ideologin, medan det för andra handlade mer om antroposofins överlevnad i en tid då välvilligt inställda funktionärer inom naziregimen var avgörande för rörelsens fortsatta existens. Till det mest intressanta hör att läsa om hur antroposofer i sympatiskapande syfte framhöll gemensamheter och hur man anpassade sig till nazistyret. Richard Karutz, en framträdande antroposofisk rasideolog som behandlas utförligt i boken, skrev 1934 till förmån för waldorfskolan i Stuttgart en artikel där han försäkrade waldorfrörelsens hängivenhet till regimen och även från Antroposofiska Sällskapets ledarskap i Dornach kom pronazistiska uttalanden. Det är bara ett par av otaliga exempel som kan anföras.

I Steiners verk finns såväl rasistiska som antisemitiska element. Där finns enskilda uttalanden om negerromaner, blå ögon och intelligens, och annat exotiskt som i dag ter sig häpnadsväckande och antikverat. Mer betydelsefull är den teosofiskt inspirerade rotrasläran och synen på mänsklighetens evolution. Idén att vissa raser har utvecklat ett mer avancerat medvetandetillstånd än andra gav en möjlighet för nazistiskt färgade antroposofer att finna en gemensam grund där politik och spiritualitet möttes – även om det var en vansklig möjlighet.

Den var vansklig främst för att nazismen brast i förståelse för den antroposofiska idén att anden, som är odödlig och återföds, transcenderar biologin. Det fysiska var på det hela taget inte avgörande för Steiner. En del antroposofer vi möter i boken har främst en invändning mot nazismens raslära, nämligen mot dess materialistiska rasbegrepp. Nazismen, menade de, tog otillräcklig hänsyn till det andliga. Men nazisternas syn på ras var inte heller heterogen; i varierande grad inbegrep även den andliga element. Samsyn var varken självklar eller utesluten.

För antroposoferna är ras ett yttre förhållande som speglar inre, andliga egenskaper. Biologin är ingen ödesbestämmande faktor, särskilt inte betraktat över flera inkarnationer. Typiskt judiska drag, såsom materialism och intellektualism, ansågs dessutom kunna finnas hos icke-judar. Eller som Richard Karutz uttryckte det: ”det är juden i varje människa som är fienden”. Trots det såg han en direkt korrelation mellan fysiologi och nivå av medvetande, och menade att raserna manifesterar olika grader av andlig utveckling samt att rasöverskridande äktenskap skulle leda till andlig regression. Föga förvånande fann Karutz en hel del att beundra i den nazistiska ideologin, och även om han fann den i andligt hänseende ofulländad, försäkrade han att Hitlers och Steiners rasläror var lika.

Antroposoferna ansåg att judarna kunde övervinna sin degenererade och obsoleta ras. Eftersom anden är fri, kan var och en sträva efter att uppgå i det germanska, som står för framtid och utveckling. En avgörande skillnad mellan den nazistiska och den antroposofiska synen på judarna var alltså att den förra hade eliminering som mål, medan den senare stod för ett assimilationsideal. Det judiska skulle inte försvinna genom utrotning utan genom dess naturliga övergivande. Som Friedrich Rittelmeyer, präst i antroposofiska Kristensamfundet, framhöll det: värdiga judar kunde ”höja sig över defekterna hos sin ras.”

Ett talande exempel på detta sätt att tänka ges i bokens kapitel om waldorfskolorna. När en waldorfförälder, tillika medlem i nazistpartiet, upprördes över att skolan hade en lärarvikare av judiskt ursprung, framhöll skolan att varje människa har chans till andlig utveckling. ”Vi är fast övertygade om att antroposofin ger en individ möjligheten att växa ifrån sitt rasmässiga ursprung”, meddelade skolan. Inställningen imponerade föga i nazistiska kretsar, och skolan backade och deklarerade trohet till regimen. Lärarvikarien, som var hängiven antroposof tillika bekännande kristen, kom att sluta vid skolan.

Boken innehåller många exempel på idéer och faktorer framhävdes av aktiva antroposofer för att markera överensstämmelse med nazistiska ideal och avståndstagande från förmenta judiska karaktäristika. Bland det som framhölls fanns en delad önskan om vitalisering av den tyska folksjälen och ett hopp om andlig förnyelse, övertygelsen om Tysklands andliga mission i världen, antimaterialism och antiintellektualism, en vurm för det naturliga, en aversion mot parlamentarism och demokrati, liksom mot såväl liberalism och kapitalism som kommunism, motstånd mot torr abstraktion, rationalism och modern rotlöshet, därutöver mot internationalism och mot individualism som hotar nationell gemenskap, et cetera. Judarna hölls ansvariga för allehanda ont, som den moderna naturvetenskapen, kemikaliejordbruket, vaccinationer (en judisk plan för att ”kontaminera friskt blod”) och inte minst förnekandet av Kristus. Prominenta antroposofer, som österrikaren Norbert Glas – själv av judiskt ursprung och utvandrad till England – gav judarna och den judiska kulturen skulden för hatet som riktades mot dem. Det fanns desssutom sedan tidigare kopplingar mellan antroposofin och nazismen via Völkisch- och Lebensreform-miljöer. Till stor del handlade beröringspunkterna om upplevelsen av en rad element i den moderna tillvaron som faror och hot – vare sig det var mot anden eller mot folksjälen och nationens renhet.

Men det fanns stötestenar utöver antroposofernas andligt orienterade rasbegrepp. Trots att antroposofer förfäktade antiintellektalism, betraktades de av många nazister (gissningsvis inte utan visst fog) som just intellektuella. Dessutom har den antroposofiska rörelsen trots förkärleken för det tyska en internationell prägel, och nazisterna övertygades inte om antroposofins anti-internationella karaktär. Och det finns i den antroposofiska synen på människan – även i tanken att man kan övervinna sin rastillhörighet – en kärna av individualism som var svårförenlig med nazistiska ideal.

Bland annat detta gjorde att antroposofin samtidigt var en potentiell frände till och en potentiell fiende eller konkurrent till nazisterna. Antroposoferna måste balansera mellan att behålla sin egenart och att närma sig och anpassa sig till regimen. I slutänden var ansträngningarna förgäves. Nazipartiets anti-esoteriska krafter segrade över de pro-antroposofiska, och allt som sågs som hot mot de totalitära anspråken rensades ut. Antroposofiska Sällskapet förbjöds och waldorfskolorna stängdes successivt. Trots det kunde många antroposofiska verksamheter fortsätta i någon form. Det gällde i synnerhet den biodynamiska odlingen, som till och med praktiserades i koncentrationsläger med fångar som arbetskraft.

För antroposofin finns all anledning att försöka se oförvillat på historien. Det är till exempel orealistiskt och ovärdigt att från waldorfhåll framhärda i att beskriva waldorfskolorna som motståndare till nazistyret eller att mena att stängningen av skolorna var en följd av ideologisk oförenlighet. Ett sådant synsätt beaktar inte hur långt rörelsens företrädare var beredda att gå i anpassningen, än mindre hur nazivänlig stämningen var i waldorfskolorna. Dessutom förtigs hur en del av pedagogikens företrädare såg idéerna som förenliga med nazismen och hur waldorf till och med, vilket redogörs för i boken, framhölls som den mest lämpade pedagogiken för en nazistisk stat. Delvis var attityderna en strategi för överlevnad, men delvis handlade det om övertygelse. Antroposofer och waldorfföreträdare var inte bara passiva offer – de var aktiva deltagare. Detta kan den som vill enkelt informera sig om i Peter Staudenmaiers bok.

Den antroposofiska rörelsen måste kunna leva med det förgångna. I bästa fall kan kunskap om dessa kapitel i antroposofins historia bidra till ett mer kritiskt förhållningssätt till antroposofins idéer överlag. Det kan ge insikter om vikten av utvärdering, omvärdering och modernisering, och kanske leda till en friare och självständigare läsning av Steiner. Men som Peter Staudenmaier påpekar finns än i dag antroposofer som försvarar Steiners idéer om raser som ”humanitära, toleranta och upplysta”. Även om det inte kan handla om att tillskriva de döda skuld eller om dagens antroposofers ansvar för tidigare generationers handlande, finns ett ansvar för hur antroposofin och dess arv förvaltas i dag. En uppgörelse med de teosofiska raslärorna och andra otidsenliga element borde inte vara oöverkomlig för antroposofer som kan avvärja den apologetiska impulsen.

* Between Occultism and Fascism: Anthroposophy and the Politics of Race and Nation. Cornell University, 2010

2016.03.18

This image appeared in my mind just before sleep yesterday: the over-eating, obese man who – after having finished an enormous meal – is goaded by John Cleese, in a Monty Python sketch, to have just one more thin mint (wafer thin!). He first resists temptation, then submits; after all, why not? But this mere morsel of food is too much: the man blows up like a balloon, and explodes.

That’s how I feel about opinions. Just have another one, a tiny one!

The sanest moment of my day appears to be the half hour or so in the morning with my coffee and a Steiner lecture (one a day, usually, or 10 pages if it’s a book). From there on, it’s going downhill. The relief that this habit – begun a while ago, a year perhaps – confers has to do (I believe) with my resolve to simply read. When I no longer wrote about these things, I had no reason to think specific thoughts. I wasn’t going anywhere with it, and no necessity of forming opinions intruded on my experience.

It just was. Nothing was demanded, nothing expected.

(Not that I don’t have thoughts when I read, of course I do. But they come as they come, if they come.)

With the possible exception of dog walks or reading a novel, if I can focus, it seems like the rest of the time is spent in a torrent of opinions. The feeling is one of over-dosing on opinions, possibly for years. I can’t pin down the point in time when it became too much. I don’t want to dismiss opinions, after all we can’t – shouldn’t – avoid having them, but that’s also the problem: it’s hard to detox, as it were. There’s no clean break, no complete escape. No real breathing space.

I think I remember a time, a long time ago – but perhaps I was only fantasizing my friends, my company –, when there was a chance of having more in common than opinions, a chance of interaction beyond liking or disliking of opinions. Again, that may partly be because I had my friends in my head. But not only that.

Even the Ethereal Kiosk wanted to be more than only that. That’s what I believe. It can’t be denied: all those opinions were haunting us, constantly, even in the best of days. But at night, when the opinions had fallen asleep (they do! I imagine they are like puppies playing; loud, rowdy and rather obnoxious, then suddenly unconscious), there was another kind of community, based on a deeper… something, and champagne and ice-cream, naturally.

Just now a friend text me and asked why the debate is daft (there was something on the radio, apparently). This scourge of having to have an opinion! I don’t have an opinion; I really don’t. Then, every day, there’s the endless outpouring in social media. And, as if the like-button wasn’t enough, there are now several other options. Not that I care about it; I try to ignore it. I try not to be a recipient, but to let things simply flow by. But I’m tired of the constant insistence: react! Think something about this! Have an opinion! A tiny, effortless one! (Sign this! Like this! Dislike that! Take a stand! Stand on your head! Where’s the ground? Gone.)

And in this tireless torrent, one would perhaps assume the content or value of each isolated opinion would have become irrelevant. Far from it! Oops, wrong opinion, no matter how insignificant, and there you are with your pants down. It’s no surprise in a world were one person’s dislike is an affront to someone else whose completely trivial viewpoint in turn is conceived as an attack on the next person who goes on to say some other fool is being silly, perhaps, and that doesn’t go down well, because everybody takes themselves terribly seriously – to the point of throwing themselves off a cliff to show the world just how right they are about some unimportant thing that has dimmed in consciousness. And it goes on and on, every day it starts anew, with everybody playing.

And then you think suddenly, well perhaps I’m alone in this, but I think: what does all this matter to me? It reminds me of this curious notion – I’ve heard people say it – that you’re not alone in the city because you experience people around you, while the matter of fact is you’re doubly alone, surrounded by anonymous faces of crowds moving to here and there, crowds of human mammals who, like the torrent of opinions – by acquaintances or foreigners, half-known and unknown –, are anonymous and make for connection, and there’s nothing below or above, no diving, no flying – just the one option, to be carried along, until the tide turns.

For that reason, the turning tide, constant positioning and repositioning of oneself is paramount. One must, at every moment, manifest one’s viewpoint: this is me, this is what I think. Am I still good enough? Fellowship depends on it. Not on old-fashioned sympathy or antipathy, but this: do we share opinions, think alike? One can’t argue with the logic. It’s a need that isn’t argued with.

But one can still feel weary. And the ground seems not as solid as it should be, but full of rifts and cracks. It reminds me of being a child: when I was perpetually trying to be someone else, because there was no me worth being. At any time you risk revealing yourself as an imitation, a fraud, and being accepted in the world is contingent on keeping the illusion alive. I probably never could, which is a precarious situation to be in; the rifts and cracks widen, you stumble along but know you can fall anytime. The weariness I feel perhaps comes from sensing that all those opinions are like decorations you attach to your clothes: you must pick the right opinions from the never-ending flood and pin them on yourself, make them visible, fashion yourself an identity and create a way to belong. It’s a garment, like all those things I tried to mimic. It conceals something else, possibly an emptiness.

But say that one day I’m entirely out of opinions! I cannot catch them, the slippery bastards. It has happened, in fact. I struggled with it, and I can still conjure up one or two every now and then. And although quite a few appear on their own accord, those are less likely to be opinions anyone is interested in, even if they amuse me. But say I run out of those that work, in a social context, not just to entertain myself. A catastrophe it would be, and I’d regret not getting myself a small farm, a couple of hens and a life closer to nature, away from the world, much sooner. At least the nature spirits don’t give a damn about my opinions. Or so they say.

2016.03.16

Jag har inget mer att säga, inget mer att tillägga; det är så här det är, och jag har inte tvivlat på att man också från antroposofiskt håll kan komma till den här slutsatsen, men jag kunde ju aldrig veta om någon skulle säga det rakt ut i radio eller så.

Peter Ericsson är chef på Solberga By internat i Järna, en grundsärskola för barn och unga. Som medlem i den antroposofiska branschorganisationen Värna har han länge kämpat för att få bort metoden.

– Risken är att det är den som sitter bredvid som svarar. Och det är ett övergrepp.

Nyhetsinslaget handlar också om Värnas omvändelse i frågan om faciliterad kommunikation, och den kan man kanske fundera lite över. Det är påpassligt att Värna tycker att metoden är Värnas sak först när den faktiskt har dragit antroposofiska verksamheter i smutsen. Potentialen för det var uppenbar redan innan.

Men jag vill egentligen inte alls skriva ett nytt inlägg med ännu fler åsikter eller återvunna åsikter från förr. Jag är bara glad att få läsa och höra att det finns människor inom antroposofin som har försökt att agera. Att kanske inte alla tyckte om spektaklet som är faciliterad kommunikation, har jag nog kunnat gissa, men att också agera kräver lite större djärvhet. Om jag inte vore en feg jävel skulle jag uttala min uppskattning direkt till den det berör.

Jag tänker mig att det här är det sista jag kommer att skriva om faciliterad kommunikation, och det känns fint att kunna sluta med något som är bra. (I stället för med den här artikeln, från en antroposofisk verksamhet där fc används. Bara som en parentes.) Faciliterad kommunikation har ju inte, och har aldrig haft, något specifikt med antroposofi att skaffa. Nu påpekar förstås varje nitisk skeptiker att antroposofi är lika stor goja. Att man ju tror på reinkarnation (och, för övrigt, fick utlopp för det via fc!) och på att läkeeurytmi är bra och att det finns änglar och sådant. Somligt häpnadsväckande, kanske, annat närmast banalt. De antroposofiska egenheterna kan säkert oroa och roa också framöver.

Men inga av dem (om de ens är värda att bråka om) har följden att en människas ord läggs i en annan, försvarslös människas mun. Det är något alldeles särskilt med det.

2016.03.14

Faciliterad kommunikation i antroposofisk-läkepedagogisk tappning var det sista jag skrev om riktigt “kritiskt”, det var i december 2013. Jag minns att jag egentligen inte hade någon lust, men ämnet krävde det, hur fånigt det än låter. Jag kunde inte låta det vara, efter att jag läst om de dumheter som kom till världen med hjälp av metoden. Faciliterad kommunikation innebär att en gravt utvecklingsstörd individ, som annars inte kan kommunicera, “meddelar sig” med omvärlden via en hjälpare, en person som håller i den hjälpbehövandes hand och rör hans eller hennes hand över en bokstavsplatta.

När den hjälpbehövande upphör att kommunicera då hjälparen byts ut eller förhindras att höra de frågor som ställs, kan man förstås sluta sig till att den som i själva verket kommunicerar är hjälparen, inte den vars budskap påstås förmedlas. Men den slutsatsen drar inte alla, och med metoden får man på så vis fram “vittnesmål” om erfarenheter i tidigare liv (till exempel som fånge i koncentrationsläger), uttrycker tankar som förmodas bekräfta den antroposofiska världsbilden eller, som radioprogrammet Kaliber berättar i ett par aktuella program, producerar falska anklagelser om övergrepp. I slutet av 2013 skrev jag tre inlägg om antroposofisk användning av FC, den litteratur som uppstått, i vilken icke-kommunikativa autister berättar häpnadsväckande ting om andliga världar och tidigare liv, och den mytologisering av funktionshinder som sammanhänger därmed. (1,2,3)

Kaliber tar upp den antroposofiska/läkepedagogiska rörelsens roll i att föra in FC i Sverige, men fokuserar på den användning av metoden som lett till övergreppsanklagelser. I sig är metoden givetvis inte antroposofisk; det är snarast något märkligt att den har fått genomslag i miljöer som annars är tämligen resistenta mot (icke-antroposofiska) nymodigheter. Kärnan i problematiken med FC är förstås — oavsett vad berättelserna handlar om, om det är banalt eller allvarligt, “materialistiskt” eller andligt — att det inte är den som påstås kommunicera som kommunicerar, utan den faciliterare som håller i armen/handen.

Nu är det, som jag redan antytt, inte längre min sak att skriva “kritiskt”, och jag vill inte falla in i den rollen. Det möter vissa svårigheter, när man har en stark impuls att tala om rätt och fel. I det här fallet är det så. Jag ska ändå försöka att låta bli (de gamla inläggen finns ju kvar dessutom). Men jag har nog gjort mig en del tankar de senaste två åren om saker som jag inte alls var medveten om när jag skrev om ämnet. En sak jag då inte alls hade reflekterat över, vad jag kan minnas, men som sedermera har slagit mig (och jag har kanske större förståelse för dessa saker i dag än jag hade då), är hur mycket antroposofin själv kunde ha att säga om dessa faciliterares fabuleringsförmågor och illusionskrafter. Det är på den punkten man skulle kunna skriva riktigt spännande ting.

2016.03.08

Krishnamurti, the Indian boy found by supposed clairvoyant Charles Leadbeater by the Adyar river and chosen as a kind of Messiah figure, was just a teenager when Steiner left (or had to leave) the Theosophical Society. The Krishnamurti affair probably had something to do with Steiner’s increasing conflict with the theosophists, but was hardly the only or main cause; there were other things as well. And by that time, Steiner had a large enough following to be able to create his own independent society; he didn’t need the Theosophical Society anymore. Krishnamurti, however, grew up and received an education (and an indoctrination, one might say) by the theosophists; it was believed that he was destined to become a great world leader. But Leadbeater had perhaps not been as clairvoyant as he imagined himself to be,* because Krishnamurti eventually had enough to the theosophists. In 1929 he dissolved the theosophical order that had been created around his person. That’s about all I know about him. He held a speech, which can be read here.

I do not want to belong to any organization of a spiritual kind, please understand this. I would make use of an organization which would take me to London, for example; this is quite a different kind of organization, merely mechanical, like the post or the telegraph. I would use a motor car or a steamship to travel, these are only physical mechanisms which have nothing whatever to do with spirituality. Again, I maintain that no organization can lead man to spirituality.

The story and the speech are also, I suppose, a testament to the fact that regardless of how much influence you have on an individual growing up, no matter how much you prepare him (or her) for a special role or immerse him in your ideas, the outcome will always be unpredictable; there’s always the chance that the chosen one seizes the opportunity of freedom, that he cares more about that than being worshipped, and that he turns against the path that was carefully laid out for him.

*Or perhaps he was! But not in a way that served the Theosophical Society. Then again, perhaps true clairvoyance would not work for egotistical ends! One might speculate about that…

March 28, 2016: this is a fascinating find, a letter Krishnamurti’s father wrote to Steiner in 1912!

2016.02.28

In Wolfgang Vögele’s indispensable book of Steiner anecdotes, there’s one in particular that adds to our understanding of our favourite esotericist. Of course, there are other dog-related stories and anecdotes: Pschulek, the dog who founded canineosophy; Mussolini, the poodle (was it the one who had run away from a circus? I had this anecdote somewhere, but I can’t find it now); Schopenhauer who, if he were a dog, would have written ‘The world as will and smell’ (more interesting than the book Schopenhauer, the bipedal philosopher, wrote, Steiner says)… But this one that I will relate now is particularly good. It comes from Steiner’s letters during his time in Weimar in the 1890s. In Weimar, he had got to know a Danish writer and admirer of Goethe, Rudolf Schmidt; the two of them then exchanged letters, which Rudolf Schmidt apparently ended by including a greeting from his dog, Bajer, “the four-legged Goethe”. Steiner expresses regret that Schmidt hadn’t brought Bajer to Weimar, and recieves a photograph of the dog, which he puts on his desk. Sending a new year’s greeting to Schmidt, Schmidt’s wife and the dog with the big personality in late December, 1890, he adds an analysis of Bajer’s countenance:

Bajers Bild finde ich ungeheuer charakteristisch. In seiner Physiognomie liegt so viel, daß wohl ein jeder, ob er Dichter oder Philosoph ist, etwas herauslesen kann. Ich finde, von meinem Standpunkte aus, das Bild als das eines Philosophen, und zwar möchte ich ihn unter den Deutschen entschieden Fichte am nächsten
stellen. Es liegt etwas vom «absoluten Ich» in dieser Physiognomie. Diese Augen verraten eine Selbstheit, die nicht so einfach von und durch Natur gesetzt ist, sondern die nachher durch «absolute Tätigkeit» Selbst gesetzt hat. Es spricht
aus seinen Zügen in der behaglichen und klugen Ruhe entschieden das: «Ich bin, weil ich bin und bin, was ich bin, schlechthin, weil ich bin.»

You’ll find this part of the letter cited in Vögele’s, but also (the entire letter) in GA 39 (December 27, 1890).

In a later letter (January 21, 1891), not quoted in Vögele’s book, Steiner reports:

Daß ich Bajer den Herren im Goethe-Archiv feierlichst vorgestellt habe, schrieb ich Ihnen wohl schon. Dr. von der Hellen mußte doch wissen, über welches Wesen er sich bei der ersten Mitteilung über Bajer so im unklaren geblieben ist. Seine westpreußische Nüchternheit konnte sich freilich bis zu der Erkenntnis dessen, was er da auf dem «selbstgewählten St. Helena» vor sich hatte, nicht aufschwingen. Das verdroß mich. Aber ich will Ihnen doch nicht verhehlen,
daß ich Bajers Bild mit dem seiner Herrin knapp hinter meinem Tintenfasse auf dem Schreibtische postiert habe.

The letter ends with a greeting not only to Schmidt and his wife but also to “meinem «vierbeinigen Ich-Philosophen»”. In a letter written in April, Steiner hopes that Schmidt will bring “the four-legged Goethe” to Weimar; he wants to meet him. A sound intuition, doubtlessly.

2016.02.26

It was a curious dream; a curious but frightening dream. Even more curiously, I woke up in an excited mood, ecstatic even – the blood in my veins running too fast for my heart.

It’s a peculiar trait of my dreams that they take place in weird buildings. Small places that transform into palaces. Corridors and stairways lead to the unknown. Houses inland with windows opening up – suddenly, unexpectedly – to the ocean; windows in a basement – surprisingly – opening up on the tenth floor with views over a mysterious city, or perhaps a known one, from a mysterious angle, never seen before. The key is: nothing is what it seems, and anything can transform to something else at any moment. This is the nature of dreams, I suppose. But I don’t know why I’m so often inside buildings.

Anyway, this night I was in this building, and I was coming back to myself in a twofold way – awakening from a frenzied haziness to the reality in the dream and, more slowly, approaching wakefulness as my waking, ordinary self. I suppose the gruesomeness, and the fear, awoke me. There were corpses everywhere, you see, dead people. The rest of the scene was rather old fashioned; it was like in an old mansion, mahogany furniture, carpets and curtains, and so on. But daylight was flooding in, and I began to see: I saw those dead people, and realized there were dead people in the rest of the building too. Then, suddenly, one of the dead people, one who (it turned out) wasn’t dead, rose up from a bed – confused and disoriented, the way you are when sleep abandons you, and the ordinary consciousness grabs on to whatever clues are there. (Actually what was happening to me, but of course, in the dream I was someone else; I was already awake, watching the person waking up. And it wasn’t a lucid dream; I didn’t know I was dreaming.)

It occured to me I had to get out of there before this other person discovered all the dead people. It seemed necessary to abondon the place. It would have been so difficult to explain the situation: where did all the corpses come from? Being implicated or not in the mayhem (I didn’t know, but I tend to blame me, so why shouldn’t others?), I realised things weren’t looking good. I called on mr Dog: quick, let’s go!

But the weird thing about the buildings in my dreams is not only that windows open were there are none, or stairs leading to the underground and then (as if by magic) suddenly to the heavens, but also that doors disappear were there were previously doors, stairwells close up, with no sign of them left, and so on. Someone was out to get me, that’s the feeling I had; perhaps because of quite concrete reasons (I could intuit that being in a house full of dead people was a suboptimal position to be in – people would wonder, you know!) or because whatever we do, or don’t do, we are guilty of being born, guilty merely of being human.

I read, not so long ago, Steiner elaborating on the topic of dreams; there are basically two types, he says, and they have different origins. The one I had must be categorized as a dream that deals with outer experiences; and one needs to focus on the drama that unfolds and the emotional content rather than the – surreal – events. He says that the extent to which the dream – of this kind – transforms (or distort, one should perhaps say!) reality, how actively the dreamer is engaged in what takes place, is consistent with the control and ablity to consciously guide one’s life in, well, actual daily life. So much for that. I had windows, and light, I could see the outside, but there were no doors – and I could not conjure up any doors, except the door to ordinary waking life. And out I went.

I woke up. And I’ve been in a frightfully elevated mood since. The kind of mood that can only result in a terrible fall from up high and a crash, and a hurting spirit.

Maybe this unnatural excitement is why this picture that I came upon this morning fills me with such – inspiration. It’s so alive, you know. Ordinarly, and this must be said from the start, I don’t care much about celebrities and their occasional dabblings in esoteric things, and I don’t in this instance either. But the image speaks for itself; it glows. It shows actor John Cusack in Steiner’s studio, by the Goetheanum in Dornach; the studio where (among other things) he carved that enormous wooden sculpture that anthroposophists still worship (I can assure you: they do).

First, a confession: I have occasionally entertained this daydream of taking dark yet (it’s a difficult thing, technically, I’m not skilled enough) rapturous images of anthroposophical phenomena – you know, things anthroposophcial. I’d be hanged for heresy, if I did it, and of course it won’t happen; my fears stands in the way. I have in my head this idea of what the result would be like (that itself an omen, suggesting failure). I prefer it when it (I mean anthroposophy now) is not made to look nice, soft, cuddly – safe. When it doesn’t invite you to be lulled (an experience I have of most imagery in this area). There’s nothing lulling about the Cusack photo; presumably, that’s one reason I like it. It has the quality of hightened consciousness, not of sleepiness. It’s throbbing with wakefulness.

Another reason may be this one. Every now and then people tell me off: why, when you don’t have to, do you keep obsessing about that deranged man who has nothing to say to us in the year 2016? Perhaps he doesn’t. Then, on the other hand, and this is so very difficult to describe in words, there are those moments that radiate the same quality and urgency that somehow – mysteriously! – this image radiates, encapsulating darkness and a sense of life, at an ecstatic high, at the very same time. There’s no exuberance without the possibility of a plunge into unfathomable, painful depths – in fact, anthroposophy itself (despite the superficial cosiness) by its very nature presupposes the darkness.

I suppose perhaps the impression is heightened by the contrast between a certain aura, the human presence, and the environment, and the contrast between Cusacks expression and that dismal face of the ever-present Christ impulse. The latter, an object of years and years of anthroposophical reverence – it would be too theatrical of me to try to imitate the kind of obsequious words and texts I’ve come across. You only look at the Christ impulse with the most despiriting seriousness; you bow down, you don’t rise up. Submitting, not exulting. There’s a kind of deadness to it all, a sense of pro-longed hibernation rather than just temporary depressed drowsiness; one wants to lift it up, to shake it alive – in the hope that some alchemical reaction would take place, and the dreary brew begin to glow.

Or perhaps – it must be said – these reflections of mine may have got to do more to do with my sense of coolness than I care to admit; a coolness of a certain metaphysical quality. It would have been a better adaptation to life – in our times – to be into superficial style or fashion. What the image exudes, however, its strong will and power, captures me. Like so many images in the past. Perhaps its simply another kind of vanity.

2016.01.31

På sistone har jag lyssnat på en poddserie av Eric Schüldt och Per Johansson, Myter och Mysterier.* Jag har till och med börjat vänja mig vid att det går långsammare att lyssna än att läsa och att jag måste avstå från att klottra i kanten och vika hundöron. Det är faktiskt en prövning, även om det låter lite löjligt. Jag vill gärna gå in och vika hundöron, nämligen.

Jag höll på att skriva att det är en karmisk lustighet att jag lyssnar på denna serie just nu — just nu, när jag återigen fördjupar mig i Steiner och Kafkas Processen och de esoteriska beröringspunkterna. Men ärligt talat är det nog så att hade det inte varit det, hade det varit något annat. Serien har i alla fall hållit mig sällskap. Och det känns som att den överlappar det jag hållit på med de senaste åren på ett sätt som inget annat gör. Ja, att det faktiskt berör mina intressen, och mina personliga drivkrafter. Det är ovanligt.

Visst, jag vill under lyssningen ofta rusa upp och ropa: men det finns ett antroposofiskt perspektiv på det här! Ett som utvidgar, förklarar, tydliggör… gör det mer spännande! För så är det faktiskt. Men det givande med serien är att den rör sig mellan det personliga och mer objektiva kunskaper om esoteriska traditioner och tankegångar. Och att den inte faller i de fållor som annars esoteriken befinner sig i: den avmätta akademiska eller den okritiskt troende. (Den senare alldeles för ofta odräglig, den första ibland lite fantasilös — bägge är existentiellt otillfredsställande.)

Det kanske på sätt och vis ligger i esoterikens väsen att det ska vara så, men oavsett hur man dras till den, och varför, är det ett ganska ensamt intresse. Visst vill folk gärna hör kritiska synpunkter kring till exempel antroposoferna, och visst kan man leverera dem. Men i slutänden är det ju inte därför man ägnar sig åt det där. Det är ju något helt annat som drar, och som håller en kvar. Inte heller i andra sammanhang, i vardagen, är detta något som intresserar någon annan; ja, faktiskt är det inte ens så lätt att förklara varför det borde det. Man kan förklara idéerna, förvisso, men man kan inte förklara fascinationen, än mindre det som är av någon djupare betydelse för en. Det är som att man har något att tala om, något som man lever med, och som är stumt för alla andra.

Hur som helst, av dessa och många andra anledningar är serien värd att lyssna på. Det enda avsnitt jag egentligen har invändningar mot är det som handlar om reinkarnation; det föll, tycker jag, på att det handlade relativt lite om reinkarnationstanken i sig.

* Den delar för övrigt namn med en bok jag läste i ofta som barn: Myter och Mysterier av Tage la Cour.

2016.01.29

Sometimes there’s a forbidden mixing of worlds, a collision of universes. Like this thing I just found out about in the Verlag am Goetheanum’s pamphlet highlighting this season’s new books: they’re  publishing one of my favourite authors, Fernando Pessoa. How can this be, I ask, and I don’t know. Why do I have this feeling that it is somehow inappropriate? Such as when two separate realms of my life get confused. I want important things organised in an orderly fashion: Steiner in one drawer, Pessoa in another, rigidly kept apart. No, perhaps I’m just kidding. But still, isn’t it odd? Curiously, my fascination for Pessoa predates my interest in Steiner by several years. In fact, back then I was quite unaware of — or uninterested in — Pessoa’s esoteric leanings, which of course was just a weakness in my perception. In all those years since, though, I haven’t noticed a wide interest in Pessoa among anthroposophists — well, in fact, no such interest at all, as far as I can remember now. And then this!

I find their description of him delightful, perhaps especially in light of my own earlier inability to identify him as an esotericist at all:

Nicht zuletzt aber war er ein Esoteriker eigenster Prägung, dessen innere Biografie vom dauernden Erleben der Schwelle geprägt war.

His biography as an enduring threshold experience — that’s surely something!

Well, I very much recommend Pessoa to you. Richard Zenith, whom you can watch and listen to here, has made some lovely translations into English. Of course, I can’t read Portuguese, so I can’t compare. But they’re lovely.

2016.01.18

I often find anthroposophical explanations of current events and phenomena to be quite fascinating. You know, not just anthroposophists having thoughts about the world we live in just like anyone else (that can be interesting enough, of course), but the application of the most occult of Steiner’s ideas on these events and phenomena. Thus I was quite amused to find a properly — one might say almost literalist, fundamentalist, disconcertingly nutty — anthroposophical theory of the current refugee crisis in Europe, when I was glancing through a long (very long!) new thread where people talked about their (mostly negative) experiences of waldorf education. It’s not the kind of thing I usually read these days; I try to ignore personal testimonies (the only value one can derive from them is the picture they reveal when you accumulate a multitude of them: but I have done all I can with that picture already), just as I try to ignore the most destructive elements of anthroposophically inspired speculation or the conspiracy theories that overflow certain anthroposophical fora. I see these things, I pass them by. What can one do? There’s a bottomless well of nuttery and scandal awaiting anyone who wants to plunge into these topics, though.

As you all know: anthroposophy holds that virtually nothing happens by chance. As you may also know, if you’ve been around for a while, according to anthroposophy, behind outer events and processes, and their superficial causes and effects, there lie hidden, occult, equivalents. This may make the outer explanations of things — wars, catastrophes, diseases, et cetera — at best incomplete, at worst misleading; they never get to the heart of things. Steiner himself many times laid out extensive explications for the real — behind the scenes — causes of historical events. Someone who is a clairvoyant — that is, someone who has developed his or her ability to see into the spiritual worlds — can try to do the same thing. It’s worth pointing out that not all anthroposophists think they themselves have reached a perfect stage of clairvoyancy (or any at all); others (wisely, perhaps) understand that talking too much about it, in too specific terms, may not be the most splendid idea. Steiner did warn, after all, that an esoteric training not properly conducted can lead one to a whole range of errors and illusions. To think oneself perfect in this regard requires a certain self-confidence, I imagine. And (possibly) a willingness to be ridiculed.

Some people, however, appear unfazed. The internet is full of them, but so, apparently, is real life. At a waldorf school parents’ meeting, people gathered received an explanation to the present refugee crisis. It’s an occult variation, one might say, of the old theme of blaming Western civilization for the ills of the world:

it turns out, you see, that the asylum seekers arriving in Europe are the incarnated spirits of aborted fetuses who had planned to be born in Europe. They are spirits returning home. That was what had been said, and is all I know about it. As weird as this theory may seem at first, it’s not at all unbelievable; quite the contrary, as a matter of fact. Although not by far a necessary conclusion, it’s perfectly possible to derive it from anthroposophical ideas about karma and reincarnation.

This may require an explanation. Between incarnations — that is, lives on earth — spirits spend their time in higher worlds, where the plan their next life; they examine what they need to experience for their own development and for that of mankind, and they consider which environments and circumstances will give them the best opportunities. For example, they may ‘know’ that war, early death, flight, disease are what they need — or perhaps the opposite, depending on what they need to achieve. They need to even out — to balance — deeds done and thoughts and experiences they’ve had in previous lives. An abortion cuts short the intentions of the incarnating spirit. (It seems odd, somehow, that the abortion itself is not foreseen and, actually, like other calamities, chosen by the spirit as an experience it needs to have; an incarnation that doesn’t even properly begin is, surely, a kind of experience too. But I’ve never seen anyone suggest that.)

When a spirit’s intentions are thwarted like that — and it is prevented from living out it’s destiny — it can return and make a new attempt fairly quickly. It doesn’t need as much time in the higher worlds as someone who has led a long life. The same goes for children who die; they can return much faster. Needing a European incarnation, those aborted spirits must find another way. And, in a roundabout way, this provides one (of many possible) occult explanation to why poverty, persecution and war are necessary: they set off a migration that the spirits have already chosen for themselves in the higher worlds, but which they wouldn’t consciously remember once on earth. Outer events make sure it happens, thus the spirits have chosen these events.

Now, there’s a perspective for you: the asylum seekers are not really asylum seekers, but people who return to their proper home. If it were not for European women, making the decision not to give birth to children they have conceived, these individuals would already have arrived.

Let me spell out the obvious, though there’s hardly any need to say much about it: there’s a certain moral undertone here. I only wonder why contraception wasn’t mentioned; it would have made some undisputable sense to do that.

I’m not against a moral argument; and it’s perfectly fine to object to abortion on moral grounds (though I personally cannot accept that people’s moral decisions in this regard should apply to anyone but themselves). What is not surprising at all is that whatever someone’s opinion is, it just so happens that their God or the occult worlds — or what have you — always seem to support it in some way or other. It is a curious phenomenon, one which Steiner himself so charmingly points out in one of his early essays (before theosophy): humans fashion their gods to suit and support our own opinions, tastes and desires.

There is of course a difference between the machinations of karma and the will of a God. But there’s not so much difference when it comes to the nature of human speculation about these things. It’s just as easy to speculate that God’s will happens to align itself with mine as it is to speculate that karma will make my moral viewpoints ‘win’ in the end. When it comes down to it, though, one must ask: how can you be so very certain? How do you know that your capability as a spiritual seer — or interpreter of God — is so great that you’re not making an error or falling prey to illusion? (It deserves to be said: Steiner talks a lot about the problem of wrong paths, unbalanced esoteric training and the possibilities of error and illusion. Though sometimes one does wonder about the sanity of what he says nonetheless.)

Illusion, indeed. Delusion, quite possibly. Because, and this is my main objection, even providing — for the sake of argument — that karma and reincarnation are actual facts, and that everything that happens has a karmic reason or a karmic motive, one could think of numerous possible occult causes behind the refugee situation. For us non-seers, only our fantasy is the limit — and I have a feeling that that’s the only limit for certain self-appointed seers too! The speculations of spiritual people all too often bear a certain resemblance to an occult tabloid newspaper. The ‘truths’ that are produced tend not to do well in the light. They are, if not outright untrue, distortions to serve an end.

Sometimes anthroposophists complain that it’s a pity these embarrassing things come out, because they are so easily ‘misunderstood’. Fair point, I guess. But what truly matters is what is thought to be true, not what is expressed aloud (in the presence of, for example, waldorf school parents). What has been expressed here is not particularly difficult to understand: the karmic connection of cause and effect is as explicit as can be. People may not understand the more intricate workings of karma and reincarnation, but it’s not necessary. You’ve caught enough of a glimpse into how anthroposophists believe hidden forces determine world events. But the argument about misunderstanding itself misunderstands a crucial fact alluded to above: even if one understands karma, and holds it for true, one might not agree to this particular karmic explanation; it is nothing but someone’s more or less deluded vision, spread to so and so many others, who are willing to believe. I’m certain that lots of anthroposophists don’t believe it, if it even occurred to them. What ails the movement, however, is that those supposed clairvoyants who are most sure of their own abilities to discern occult truths in vivid and specific details — and here the sources of errors are obvious and countless — are probably also the most prone to blather, and what is worse: many people believe these self-appointed seers, and transmit their ‘knowledge’ uncritically. This goes for the conspiracy theories that proliferate in anthropsophical milieus as well. Too few stand up and say: hey, how can you be so sure you know this is how it is? There is, I suspect, such a thing as open-mindedness taken too far.

2016.01.07

Jag kan inte annat än medge att varje gång Johannes Ljungquist startar sin halmgubbeverkstad (till exempel här), stiger en mild känsla av irritation upp i mig. Det är inte så sällan heller; nej, vi har ju dessa interaktioner rätt frekvent, och mönstret upprepar sig. Det är inte alltid — om man nu ska vara ärlig — som irritationen bara är mild, dock är den lyckligtvis alltid övergående; den stiger upp och försvinner. Den enda verkligt goda egenskapen jag har (nu för tiden) är ett uselt minne, varför det är synnerligen svårt att känna sig förorättad en längre stund. Allting som egentligen är obetydligt försvinner helt enkelt in i dimmorna; man upptas av annat, som är viktigare. På så sätt är det dåliga minnet också en läromästare: man lär sig allteftersom att igenkänna de obetydligheter som tillfälligtvis upptar en såsom just obetydligheter.

Det finns förstås roligare saker än att tycka att man blir missförstådd. Å andra sidan är det ju en ständigt närvarande ofrånkomlighet; själens obotliga ensamhet, och så vidare. Vi tvåbenta varelser förstår helt enkelt inte varandra så bra — eller, ja, ni andra kanske gör det, medan jag befinner mig i en egen bubbla, vad vet jag. Så länge någon inte verkar vilja förgöra en på grund av de idéer de skapat sig om en (sådant händer också), får man vara ganska nöjd. En viss arrogans hos andra kan man trots allt leva med.

Men om man övervinner irritationen då: inte låter den komma och gå, och glömmer den, utan försöker att övervinna den? Det kunde egentligen bli ganska intressant. Det som Johannes gör, om och om igen, är att plocka upp saker han vet (eller ibland tycker sig veta) om mig, tolkar dem (ibland, kan det tyckas mig, med en viss brist på generositet: han gör helt enkelt den tolkning som, utifrån hans världsbild, är den värsta möjliga!), förvrider bilden några varv, och håller sedan upp en narrspegel framför mig. Visserligen innehåller den en hel del som har med mig att göra, men samtidigt är det som att se sig själv i Lustiga Husets skrattspeglar.

(Det här är förvisso inte ovanligt som debattmetod, det är bara att se sig omkring, så finns den överallt: ta de av motståndarens synpunkter som vid ytligt betraktande ser unknast ut, tolka och presentera dem på sämsta vis, och debattera mot den vrångbild du själv konstruerat. Jag menar mig inte stå över dylika tillvägagångssätt, om nu någon trodde det. Det är så oerhört lätt att falla i fällan. Det är en ljuvlig känsla att ha rätt.)

Men det som slog mig häromdagen, när jag läste Johannes text, som upprepade mycket som vi varit igenom otaliga gånger förr, och irritationen steg och därefter sjönk undan, var att det ju faktiskt, på sätt och vis, är något ganska fantastiskt i detta: man drabbas inte av av något helt oförtjänt, utan bjuds på en karikatyr av sig själv! Den här bilden som bär vissa likheter med en själv, men ändå är alldeles förvrängd och oangenäm att se. Och det är kanske bra! Som att man förvandlats till ett spöke och står och flaxar sitt vanliga själv med skrammelkedjorna rakt i ansiktet: blir du inte provocerad nu? men nu? nu nu nu??

Det finns något intressant i detta: en möjlighet att övervinna något, inte hos den andre, men hos sig själv.

***

Såg ni ljuspelaren i Stockholm i går? Större version finns här!

DSC_0363ex

2016.01.05

In the new edition of Southern Cross Review, that strange melange of paintings of nude ladies, some not so bad writing, a little mumbo-jumbo, the occasional wisdom and wit, and possibly gnomes, there’s an article that contain almost all just mentioned things, with the exception of nude ladies (for which you have to consult the front page) but with the addition of spiritual, by which I mean alcoholic, metaphors (“The new bottle the wine goes into is you” — how’s that for an anthroposophical catchphrase, I ask you!). Quite an amusing piece. The author was into philosophy and crop circles, it appears. 

2016.01.04

I dag har jag en fråga: hur kommer det sig att antroposofin tycks så angelägen om att övertyga om sin vetenskaplighet (ett fördömt företag), men är föga angelägen om att vara en kulturfaktor? Det senare gäller kanske de esoteriska lärorna överlag, men antroposofin särskiljer sig i sina konkreta verksamheter och i sitt begär efter att vilja omformulera vetenskapsbegreppet till sin favör.

När man tänker på Steiners egen tid, inser man ju snart att dessa rörelser (även exempelvis teosofin) är kulturfenomen. De spelar en roll också utanför en liten krets av anhängare. I någon mån har väl antroposofin fortsatt att göra det, i de praktiska om än ibland något anonyma verksamheterna, men det är en annan sorts inflytande jämfört med de författare och konstnärer och andra som då det begav sig ägnade uppmärksamhet åt det esoteriska.

I dag, tänker jag mig, kräver ett sådant engagemang en ironisk distans, om man nu över huvud taget skulle vilja medge sådana böjelser. All andlighet är suspekt, men särskilt den andlighet som kan misstänkas för närhet till new age; den stinker av något högst löjeväckande. Och, ja, new age är ju löjeväckande. Det är kitsch, inte kultur; en farsot som dödar intellektet, och därutöver ett försök till flykt från verkligheten och från de samhälleliga och politiska krav som (kan man ibland tro) borde prägla allt vi gör och tycker.

Alternativen då? Allt är ju inte delfinsång. Det är inte särskilt svårt, när man väl lärt sig se, att varsebli de tunna trådar, det mycel, som löper nere i jorden och som förbinder kulturen med esoteriken. Genom livet och det levande självt.

Mycket som passerar som kultur är förstås mestadels ideologiskt strunt som trots sin förmenta förebildlighet och upphöjdhet, är högst efemär. Tja. Men jag förstår inte esoterikens frånvaro i den sfären, även om det underjordiska ligger i dess natur. Just i egenskap av suspekt, opassande och inopportun — rentav föraktad — borde den dessutom ha sin givna plats som subversiv kraft. Den behöver varken vara politiskt eller intellektuellt respektabel, och dess otillräknelighet är dess största tillgång. Som inspiration klart mer oundgänglig än, förlåt mig, ‘materialismen’ (som i stället har sin givna plats i de hårdare delarna av vetenskapen, med sina strikta regler baserade på den rena nyttan).

I går kväll lyssnade jag på en podcast (mitt nya begär! jag visste inte att det existerade sammanhang där människor fick tala till punkt — på svenska) där Horace Engdahl deltog. Han talade på slutet om tacksamhet — om tacksamhet som något genant, som något man inte kan tala om, om man vill framstå som akademiskt respektabel, men att han funnit att det vid en viss ålder inte spelar någon roll längre, man slutar helt enkelt bry sig om andras synpunkter (och det blir därmed möjligt att känna — och bekänna — tacksamhet). Och, ja, den har en smutsig biton av — vad? hur som helst något som inte kan dissekeras intellektuellt, och något som automatiskt leder associationerna till det andligt fluffiga, till de oredliga utmarkerna. Det är något närmast osedligt över en sådan impuls i dag, tänker jag. Tacksamhet hör liksom skulden och skammen till det vi inte ska behöva uppleva; det är liksom lite som om själva existensen har kränkt oss. Ni kanske undrar om inte det här är lite väl perifert och vad det har att göra med resonemangen ovan? Inte mycket egentligen. Bara det att man anar vidden av inkröktheten. Trots ett övermått av känslosamhet (i vissa sammanhang) är det sällan något lyfter från det partikulära till det allmängiltiga, och aldrig man lämnar de ‘materialistiska’ antagandena (– som man kan dela utan att tro att det är något gott att de står outmanade i alla livets sammanhang).

Ibland ger naturen de bästa bilderna, sådana bilder som träder bortom vetenskapen och säger något om tillvarons villkor. Jag såg nyligen en dokumentär, som i sig var fascinerande, men det jag fastnade för var ett stycke som handlade om detta: trollsländan som om morgonen sitter stelfrusen, inkapslad i nattens frost, och inväntar att solen ska värma upp dess värld. Fram till dess förblir den orörlig, dess vingar täckta av is. Vilket sårbart predikament.

2016.01.02

DSC_0351exThese (→) are some of the books I read last year; the ones I enjoyed most. Out of around eighty-five books, it wasn’t easy to select only around ten. I decided to exclude anything by Steiner. Also, for example, von Stuckrad’s book Western Esotericism, which I greatly recommend, as it provides a very good introduction; same goes for Heiner Ullrich’s Steiner biography, which I read at last, and which is the best I’ve read so far. So basically all books on esotericism or by esotericists. Well, this is depending on how you see it. But none of the ones I chose are explicitly esoteric.

Harris’s book — promising, of all things, spirituality without religion — may seem like a suspicious choice. But it was lovely to read. It also contains a section where Harris discusses the familiar old question: is ‘spirituality’ a word that could even be used in a meaningful way? It’s the word that has cause so much confusion (not at least in discussion of these things); all those people who claim that others, who don’t share their beliefs, deny they value of the spiritual, while being unable to explain what it actually is. I particularly remember anthroposophists who, when asked what it is, then, that they think people like me don’t value, respond that the spiritual is ‘thinking’. Well, okay. I long thought it a useless word because it is so ill-defined or defined so widely it can be taken to mean just about anything. That is still the case, much of the time. Is it thinking or other inner experiences? Is it records with whale-song? Is it angel hierarchies or communicating with penguins? Wishy-washy paintings or glittering hearts flowing through the air with rainbows and unicorns?

Anyway, Harris does believe one can use the word ‘spirituality’ in a meaningful way; actually, he thinks the concept is indispensable. And, without bowing to a God, he believes firmly in transcendent experiences, which sets him apart from many of his fellow atheists. I’d like to mention another book — which I also read last year — in connection with Harris’s, and happens to be anthroposophist Arthur Zajonc’s book about meditation (Meditation as Contemplative Inquiry). It didn’t make it to my list, but it’s not too bad.

And, oh, how I’d love to see or hear a dialogue between the two of them. Harris, of course, is and remains a rationalist and a sceptic. Zajonc is very readable; he’s also quite level-headed, quite reasonable in fact, and there isn’t any channeling of penguins in his work.

Then to the rest of the list: Zweig’s memoirs are lovely, and (as a small bonus) there’s also a page or so about one of his contemporaries who also happens to be our ethereal friend, namely Steiner. This year, I also read his Schachnovelle. Utterly fascinating, actually, a product of genius.

As for James Salter, his collection of stories (including, forgive me, I can’t help myself: ‘The Destruction of the Goetheanum’) is wonderful, but I could have mentioned Light Years as well, a novel. Torgny Lindgren’s most recent book (included on my list) was great, but I also read an older work of his: Pölsan. You could get it in English, and in my opinion, you should.

I could have mentioned also this longish short story by Dostojevski, though it doesn’t quite qualify as a novel or a proper book. I also read some fascinating novels by Selma Lagerlöf, it’s all very old stuff, of course. Among more recent Swedish literature, I’d like to say something about Lena Andersson: the sequel to this novel doesn’t seem to have been translated yet, but it is brilliant; I liked the new one more (not in English yet). She’s got one of those crystal clear brains; her language is like a pure mountain stream, it flows with effortless magic while every stone, rock and fish — nay, every grain of sand — remains visible. She’s one of those people who have no use for obscurity or obfuscation, because she knows how to think and to make use of her thinking. (I, being very muddled, admire that kind of thing.)

On to Karl-Ove Knausgård, who is invaluable and who did make it to the list; I assume that the collection of essays that is on my list (Själens Amerika) hasn’t been translated, but all six parts of his enormous autobiographical novel My Struggle ought to be out in English by now.

There were some books I didn’t like, too. And one I didn’t even finish: it was by the Swedish author Sara Lidman. She was enamoured with anthroposophy actually, but that doesn’t help much. Written in a deliberately impenetrable fashion, I had no clue what the novel was about; it was as if it lacked content or meaning, though I accept that the fault may lie with me, not with the novel itself. Higher worlds, elemental beings, the state of things on Atlantis, well, I can deal with it all. But modernist female writers who appear to think obscurity is a virtue and clarity a sin — no, that’s not my cup of tea. I will have none of that next year! Only the clearest writing and the loveliest of philosophies — the gnomes of reason and the elves of transparency! May Dog provide it.

2015.12.31

Den här tanken har jag ofta: så snart jag blir vuxen, ska jag kunna uttrycka mig korrekt och riktigt, jag ska kunna sätta ihop ord och bilda meningar som blir rätt och som förmedlar det jag tror mig vilja säga. Och jag ska kunna ha sammanhängande tankar, utifrån vilka jag bildar dessa meningar som hör ihop från början till slut och inte, som vanligtvis sker i stället, tar sin början i slutet för att på krokiga omvägar och via diverse återvändsgränder vindla sig fram till vad som borde ha varit början, om de inte kör ohjälpligt i diket någonstans på vägen och aldrig ens kommer fram.

Och så sitter jag där och är 38 och uppfattar mig fortfarande som existerande i ett provisorium, i ett bristfälligt mellantillstånd som kommer att upphöra så snart jag blivit vuxen! Det är ju faktiskt ett elände.

***

Apropå ingenting, så rekommenderar jag er att lyssna på den här podcasten, där Eric Schüldt intervjuar Karl-Ove Knausgård. Jag vet inget om poddar och har nog aldrig lyssnat på en tidigare, men den här var bra. Även om jag egentligen föredrar att läsa framför att lyssna.