2017.09.29: michaelmas

It’s michaelmas again, so happy michaelmas to you, and best of luck with slaying the dragons within and without.

As it is michaelmas, it’s also autumn; the air is crisp, the daylight is soft, the nights are dark again. You can see the stars again, though just barely (or not at all) if you live in a city. It sometimes happens that I dream of big blackout: that all the artificial light-sources of the modern world would go out all over the northern hemisphere, and we would be able to experience the sky as they did a century and a half ago or even in more recent times outside the cities. I wonder what it would do to people? Would it change them? Nowadays there’s hardly any place left in Western Europe — or perhaps soon anywhere on earth — to experience the night sky without light pollution. It is a dream of mine, nonetheless, to go to one of the remotest places in this country to experience a darkness and a night sky that — even if no longer entirely unpolluted by light — you cannot see when staying close to Stockholm, and I would like to listen to real silence. The silence of the archipelago on a misty autumn morning, when the sea is calm, is almost metallic, and I wonder if silence in a very remote area is any different. Complete silence and the night sky, those are the things I want to get closer to. I think they could work on me like drugs.

But of course, handling the sounds and lights and the other terrors of civilisation is to battle my dragon, so, if one is to believe in the value of struggle for improving one’s karma, I should stay where I am.

2017.09.22 (vaccines revisited)

People who argue against vaccines on the grounds that they’re unsafe or ineffective are essentially making the same assumptions that those who are in favour of vaccines make: that disease, suffering and death are unnecessary and meaningless evils that should be avoided. Both groups strive to be decent people; they’re, on the whole, people who don’t wish to see children dead, disabled or in pain. It’s just that one group happens to be wrong and foolish, and the other is not. For it is so: the old, long-tested and tried vaccines against childhood illnesses have, in fact, reduced diseases, suffering and death. There’s no real controversy. They work.

However, it is odd, but not surprising, given the general state of human confusion, to see this first group of vaccine “sceptics” (as they’d probably prefer to describe themselves, rather than, more suitably, as vaccine crackpots) defend the anthroposophical avoidance of vaccines. It is true that there’s many an anthroposophist — or hang-around in anthroposophical milieus — who’d jump on the ordinary, foolish anti-vaccine train, for whatever reason. It’s perhaps more palatable, and thus enticing, to be against vaccines for reasons like wanting to save lives and minimize suffering. It’s easier to be seen as a good person when arguing in that way (as long as someone doesn’t point out that you’re a fool) — that is, if it works, it makes you a good person in a materialistic world which defines good in terms of physical survival, in absence of pain and suffering and, not to forget, in earthly delights.

HOWEVER. That view doesn’t really emanate from anthroposophy. I don’t know why I have to keep reminding people of this, but apparently I do. When arguments around anthroposophical abstention from vaccines (in particular, and most concerning, childhood vaccines and old and tested vaccines against, e g, polio; we can leave the ordinary flu shots aside) keep for ever rotating around the issue of whether vaccines save lives and reduce suffering or instead are impotent to do anything at all or cause various ailments, ills or diseases, well, then you’ve completely left anthroposophical territory. (The answer again is clear, by the way, and debate is pointless: the good by far outweighs any arm, no matter how you count).

That stuff has nothing whatsoever to do with the reasoning behind anthroposophical reluctance to use vaccines. What people need to get into their miniscule human heads is that anthroposophy is a spiritual philosophy — now, mark the word spiritual — which does not shy away from human suffering, death or disease. On the contrary. It is very explicit about the idea that things happen for a reason; the child needs disease to develop properly; the individual needs disease and suffering, or sometimes even premature death, for his or her spirit evolve over this lifetime and over many incarnations; humanity as a whole needs disease, death and suffering to evolve and progress.

What to the materialistic mind are bad and unnecessary events — that’s how people often spoke of them: as unnecessary, meaningless evils — become the indispensable engines of progress; you can’t have only the good, the nice and the pretty things; as this world is built up, you can’t just live in a blissful paradisiacal condition, as doing that would not only be impossible but would mean stagnation. It wasn’t necessarily meant for the world would become like this — but occult forces, supersensible powers, human free will coming into existence, and so on, and here we are, with our suffering and our broken world. No need to shed tears or to be despondent: if instead you shed the materialistic assumption that the physical here and now is all there is, then you get a second chance, and a third… and so on. Making use of the ill and the good that befall you (or rather, that you yourself seek out even before you incarnate!), there’s always the next incarnation, always the next human epoch, to look forward to.

And there’s the rub: it’s useless to defend the anthroposophical abstention from vaccines by pointing out that vaccines cause evil, at least more evil than the diseases they prevent, or if you argue that they don’t really prevent diseases, that it’s just a scam, then that’s absolutely illogical too, from the anthroposophical standpoint. As I’ve pointed out, anthroposophy has no beef with evil, suffering or death. They’re all unavoidable aspects of life and the universe (as in fact they are for everyone else, though the willingness to accept it varies). From an anthroposophical viewpoint there’s no reason at all to try to argue that vaccines are bad or don’t work; vaccines can be excellent in their efficiency to do what they aim for, but, for spiritual reasons, be avoided anyway. The child is thought to need the disease for its proper development, and there’s nothing in that idea that necessitates a denial of the effectiveness of vaccines. Quite the contrary: if, e g, the reviled MMR vaccines were a scam — which any anthroposophical doctor, if not the ordinary fool, can determine for themselves they’re not — then vaccines wouldn’t be half as bad! If humanity needs to suffer, it will suffer, karma will make sure of it, and there’d be no need to argue that vaccines are bad because they don’t really diminish suffering! The “problem” with vaccines is (if anything) not that they don’t work, it’s that they do work. For disease is not an unnecessary, pointless evil to be avoided at all cost. Disease exists for a reason.

Now, what we have here is not really a difference in the view on vaccines — what we have is a fundamental difference in how people see the world and the meaning of human life. To put it crudely: the ordinary anti-vaccine crackpot and the ordinary vaccine friend — both being materialists — are on the same side. It’s just that one is a fool and the other is, well, less of a fool, at least if we believe that the facts of the material world matter (and they do). But they both swim around in the same little bowl; making opposite arguments from basically the same premises, they share the same water, the same walls that limit their perspective. Anthroposophy, on the other hand, is a whole different kind of fish. It’s really in another bowl, or perhaps — it would say, were it allowed to flatter itself — in an ocean. One can agree or disagree, but you’d have to admit that counting thousands of incarnations over countless millenia and considering a karmic path of evolution on several levels (individual, collective), that’s a perspective infinitely more vast than that of the ordinary world, which is counting only the here and the now and measures progress in spans of a few measly decades.

An additional aspect that confuses people — confuses anti-vaccine folks as well as rationalists and scientifically minded sceptics and probably numerous fans of anthroposophy too, funnily enough — is that anthroposophy would lend itself quite easily to a pro-vaccine stand. Anthroposophy believes that disease is meaningful and an essential part of the karmic path of both individuals and humanity, but it also argues that alleviating pain and suffering is a karmic task. That means: going through disease (or death) affects karma, but so does relieving or preventing suffering (or death). Steiner explicitly says this. Moreover, a vaccine could not even be developed (he says, at least once) unless the disease it is preventing has lost its role as a necessary regulator of human karma. It simply wouldn’t happen. You see, there’s no need for him to deny that vaccines work. Why would he? As for the role of vaccines in aiding the proper development of a child, he says that, sure, vaccines can have detrimental consequences, but these can be counteracted by the right education (because, unlike anti-vaccine people in general, he isn’t solely focused on the physical: the physical and the spiritual levels both matter). If some anecdotes are to be believed, he took the children of the waldorf school to be vaccinated, he was vaccinated himself — again, if it is to be believed… but regardless, anthroposophy is clearly not the one-way street to vaccine denial and refusal that people imagine and often attempt to defend on supposedly “rational” grounds rather than spiritual.

2017.07.01 — waldorfskolan och teknologi

Isak Skogstad skriver mycket som är klokt; möjligen är han rent utav en av de klokaste som skriver om skolan. Men när jag i en kolumn nyligen läste detta, blev jag lite trött:

Alan [Eagle, på Google] har dock valt bort den skärmintensiva vardagen åt hans två barn. I New York Times berättar han hur barnen har placerats på en Waldorf-skola där skärmar i klassrummen är bannlysta – och han är inte ensam.  Faktum är att de flesta av skolans elever kommer från familjer med kopplingar till tech-industrin, och många av föräldrarna arbetar på företag som är världsledande inom digitalisering.

För det första borde det nog stå “åt sina två barn”, men det är inte det värsta. Det värsta är hur den här New York Times-artikeln fortsätter valsa runt åratal efter att den skrevs. Den har alltid varit lika fånig, och haft lika lite att säga, oavsett om man tror att barn mår bättre, eller lär sig bättre, av att sitta framför datorskärmar eller inte. Det är verkligen av marginellt intresse, kan jag tycka, att några människor anställda inom IT väljer waldorfskola, eller snarare, det är precis lika lite ointressant som att någon annan yrkesgrupp gör det.

Det är inte ens säkert att det är sant att den här waldorfskolan är fylld av barn till föräldrar som arbetar på häftiga tech-bolag. Det går inte att ha en susning om det. Den som följt waldorfvärlden fattar att det i princip räcker att det finns en teknologiförälder och en förälder med kontakter inom media för att en sådan här ploj ska bli verklighet. Och i varje waldorfskola finns sådana föräldrar, liksom det finns föräldrar som är läkare, jurister, konstnärer, ingenjörer, clowner, skådespelare, komiker, lärare, osv. Alla kan, beroende på vad situationen kräver, komma till nytta för att marknadsföra waldorfskolan. Att de finns är en trivialitet som inte säger någonting om vad waldorfskolan vill med en viss policy.

Det är inte heller säkert — eller ens sannolikt, för övrigt — att den waldorfskola det handlar om har fler barn till hippa tech-föräldrar än andra dyra privatskolor i samma område. Och vore så fallet, skulle det som sagt ändå inte säga oss något särskilt om waldorfskolan. Förmodligen skulle det indirekt säga oss mer om de nojor och neuroser folk lider av än om waldorf.

Skogstad har förstås en poäng. Det verkar alltmer som att datoranvändandet i skolan inte är särskilt hjälpsamt, utom möjligen för de företag och IT-gurus som ser profitmöjligheter. Jag opponerar mig inte alls mot käpparna i hjulen för den grasserande ambitionen att öka användandet av datorer och diverse andra skärmar. Det framstår snarare som vettigt. Det är naturligtvis en amatörmässig bedömning från min sida; jag får lita på kunskapen hos människor som verkar ha vett i huvudet.

Nå, önskar man sig en skola utan skärmanvändning finns ju waldorfskolan som alternativ med i diskussionen. Det intressanta borde dock inte vara att waldorfskolan avvisar datorer utan varför och vilka idéer man har i stället för att frälsas av digitaliseringsvisioner. Man misstar sig kapitalt om man får för sig att waldorfskolan har valt bort datorer därför att helt vanlig pedagogisk forskning visar att datorer inte leder till bättre intellektuella eller akademiska resultat. Men det är ju det de gängse argumenten mot att bli alltför teknologifrälst går ut på.

Det är naturligtvis svårt att sammanfatta, men den som tänker sig att waldorfskolan har något att säga ifråga om datorer bör kanske sätta sig in i hur waldorfskolan menar att barn ska uppfostras och undervisas, hur man menar att barn lär sig på ett sätt som befrämjar deras utveckling andligt och fysiskt. Det handlar inte så mycket om att datorer är fel, som det handlar om att det som är rätt är oförenligt med teknologi. Även de mest grundläggande tankar, som att barnet under sju år lär sig genom efterhärmning, och det äldre barnet mellan sju och fjorton lär sig genom auktoritet, står i motsatsställning till datoranvändande. Barnet utvecklas och lär sig under de skolåren i relationen till läraren, uppfostraren eller förebilden; barnet lär sig inte “intellektuellt”, utan mer känslomässigt. Att ersätta eller ens komplettera relationen med läraren med en maskin är helt enkelt inte görligt; det blir så uppåt väggarna tossigt att det inte är förenligt med waldorfidén. Man ersätter inte ens lärarens egen aktivitet i förhållande till eleverna med färdigtryckta, passiva böcker. Det gäller ju även eleven, som ska förfärdiga allt skolmaterial själv. Man använder handen till annat än knapptryck, och ska lära sig rita bokstäverna som former, innan man lär sig läsa — det skiljer sig ganska mycket från att klicka på en skärm där innehållet uppenbarar sig automatiskt och rimligen absorberas mer passivt. Vad barnet lär sig läsa bäst av — i valet mellan två helt olika metoder — går naturligtvis att undersöka. Men utöver det är det intressanta väl den “filosofiska” bakgrunden; den som gör att waldorf skulle avstå från datorer, och färdigtryckta böcker, i stort sett oavsett de konkreta resultaten. Waldorfskolans ambition är ju inte att barnet ska lära sig läsa så fort som möjligt eller bli en samhällsnyttig och effektiv studerande. Målet är ju människans andliga utveckling utifrån de antroposofiska idéerna.

Sedan kan man ju tycka vad man vill om dem. Men man måste förstå att man utöver idéer om hur barnet utvecklas, som står i motsats till att använda teknologi, har idéer också om teknologin självt, såsom varande en materialistisk tidsålders kanske främsta yttre kännetecken. Det är inte det att man fullständigt avstår från att använda teknik för att man ser den som ensidigt dålig och ond, men man ser faror med den på en annan nivå än t ex risken att ett barn kanske inte lär sig lika bra med elektroniska hjälpmedel. Teknologin ger emellertid de onda krafterna en arena att verka på i sin kamp för herraväldet över människan, om man inte är på sin vakt. Det är svårt att varna för risken att människan dras för djupt ned i materien i ett land där alla är övertygade om materien är det enda som existerar, så man dekorerar väl gärna teknikaversionen med annat fluff.

Men ska man förstå waldorfskolans motstånd mot teknologin, måste man också diskutera den antroposofiska föreställningen att det finns andra nivåer av verkligheten än den materiella, och man behöver komma fram till om detta har något att säga oss om hur skolan bör utformas, och det har långt vidare implikationer än datoranvändande. Annars kan man naturligtvis ha en helt vanlig skola, bara en med färre skärmar och teknologiska hjälpmedel. Men det har inget med waldorfskolan att göra, och inte heller med dess förmenta popularitet i den ena eller den andra gruppen.

(Egentligen tänkte jag inte posta det här, eftersom dagarna gick och jag som vanligt inte kunde komma överens med mig själv om det var värt det eller komma över min apati och trycka på publicera-knappen. Och tiden gick och det verkade helt inaktuellt och bara fånigt allteftersom. Sedan visade det sig att någon digitaliseringsprofet som arbetar för Sveriges Kommuner och Landsting nyligen besvarade ovan länkade artikel av Skogstad genom att säga en del urbota korkade saker, såsom frälsta gärna gör, bland annat att alla som inte själva sänt live på facebook borde portas från de svenska skolorna, och annat som präglades av det typiska kvacksalvarföraktet mot människor som kan något på riktigt. Det hela var naturligtvis befängt. Jag fick dock en vision: man skulle vilja stänga in IT-profeterna i ett waldorfklassrum på heltid bara för att se hur lång tid det tog innan de fick spader. Något så bakåtsträvande och utvecklingsfientligt och rent utsagt samhällsfarligt har de nog svårt att föreställa sig utan att uppleva det.)


“Man darf sich nicht der Täuschung hingeben, dass man, wenn man den Erzengel Michael erwähnt, dass man damit esoterische Mitteilungen macht.”

A certain apathy that won’t release me from its grip has stopped me from writing something more extensive about this rather fascinating document published by Anthroposophical Society in Germany. So I’ll leave it at this, with this short notice. The special edition of the society’s newsletter is meant to deal with the future of the society and of anthroposophy, and it is, indeed, fascinating to watch this process, this development, that evidently is taking place, where it seems — in some places — the atmosphere of cultishness, of intolerance and hostility, and of otherworldly superiority is lifting and the air is easier to breathe. I don’t know if my impression is right, and perhaps, being more used in the past to encounter the less favourable sides of the movement, I’m exaggerating. But you can read it yourself, and please tell me if I’m mistaken!


The third, final part of the German documentary. Didn’t interest me as much as the previous two parts, but still has something to tell us, I suppose. I think a couple of those things are how waldorf education suits those who want to be the centre of attention, stand on the stage, sing and act and perform, and those who find themselves at home and belonging to a collective and thus are able to happy to be in the midst of a static group of people for eight years. One of the kids — they’re now old enough to be interviewed themselves — puts it like this: they — the class — are like one human being. Someone else calls it a family, or something, and they see their teacher as a substitute mother. This idea of the class as a single organism fills me with shere terror. The idea is very familiar, a waldorf school always aims to be more than just a school, but I always found it frightening. To be in this, for eight years, and not belong – – – Naturally, those students who are interviewed are individuals who enjoy being where they are. Whether there are others less suited for this setting, people who are less outgoing and positive, people less enthusiastic about singing solo on the stage, we never find out. The teacher strikes me as sympathetic, and the intellectual development of these pupils doesn’t seem disastrous, but I always suspected that German waldorf schools, in general, kept somewhat higher standards — well, frankly, that Germany in general (also apart from waldorf) is quite different from Sweden. When everything you learn has to be communicated from the teacher, and not through books for example, you cannot have the progress of the entire class bogged down by severely retarded (I’m sorry — that was simply the case) children, who, at the age of twelve, still don’t know what 1 times 1 is. You need a fairly homogenous group that can learn, collectively, at a steady and reasonable pace. You also need a group that works well on a social level, and I’m not sure if that is even possible with children, much less with teenagers.

So in short, it was worth watching, but I came away (once more) feeling blessed that I got away.


På Ytterjärna forum finner man sedan någon vecka en debattartikel av Göran Rosenberg som, när den ursprungligen publicerades för åtta år sedan, irriterade mig. Irriterar mig gör den kanske fortfarande, å andra sidan har jag utvecklat en kortare stubin också för dem som vill se varje skrymsle av tillvaron evidensbaserad — kort sagt, kanske irriterar jag mig mer på alla fronter, vilket leder till den behagliga situationen att inget irriterar mig på riktigt. Jag vill inte återkomma till sakfrågorna; de är alldeles för tråkiga. Jag inser förstås att Ytterjärna forums långsiktiga syfte med publiceringen är att bereda vägen för större frihet för och ekonomiskt understöd till antroposofisk vård. Andra argumenterar mot det både hellre och bättre än jag.

Men jag har följt några diskussioner om Rosenbergs artikel. De följer naturligtvis ett mönster som jag noterat på många andra håll, annars vore mina observationer inte värda att ta upp. (Om de nu alls är det — på sätt och vis är de triviala…) Man säger: hur kan Rosenberg, som ju inte kan betraktas som en imbecill, och som dessutom är en skapligt begåvad författare, falla för något som oerhört dumt som antroposofi? För att lösa denna besvärliga knut, måste man dra den förhastade slutsatsen att Rosenberg inte har förstått vad det är han fallit för, vad det är han “försvarar”. Om man bara är fullt informerad, lyder antagandet, kan en intellektuellt normalt funtad människa inte dras till något så bisarrt. En sådan människa måste helt enkelt vara dum i huvudet — på något sätt. Alternativt måste han sakna insikter och kunskaper som, om han besatt dem, skulle få honom att inta den motsatta positionen. (Jag vill här tillägga att Rosenbergs kapitel i boken Inspirerad av antroposofi inte ger vid handen att han skulle vara en djupt insatt eller hängiven antroposof, snarare får man intrycket av en människa som rör sig i utkanten av något som milt fascinerar honom.)

Med andra ord: man säger att ingen synbart intelligent människa kan uppskatta något som man själv menar strida mot förnuftet, mot fakta om världen, et c. Då måste man frånkänna denne makten över sina egna ståndpunkter, deklarara att vederbörande är mindre vetande, och därför har förirrat sig. I Rosenbergs fall kan man således medge att han är en duktig författare — de är ju inte alltid rationella, och det kan egentligen inte begäras av dessa logiskt handikappade men fantasifulla varelser! — men i övrigt vet han inte sitt eget bästa. Om han bara hade de rätta kunskaperna, och om han hade förmågan att förstå de rätta fakta, skulle han ändra uppfattning. Det är naturligtvis fullt möjligt — det kan vara så, eller inte.

Generellt har s k skeptiker och många andra som håller sig själva för rationella människor en övertro på att information — den enligt dem korrekta informationen — ska få andra att ändra sig. De utgår från att motståndarens motvilja mot att underordna sig deras perspektiv beror på att motståndaren inte har tagit till sig fakta och information eller att motståndaren är korkad. Intagandet av en “okonventionell” ståndpunkt måste bero om inte på total dumhet så på partiell sådan. En blind fläck i förståndet.

Som sagt, så kan det förvisso vara. Eller inte. Och man kan t ex evidensbasera varenda liten del av sitt liv samtidigt som man lider av sina egna blinda fläckar i förståndet — kanske rentav i praktiken är en total idiot. Vilket jag inte vill anklaga någon i aktuella diskussioner för att vara, för att nu betona det. Tvärtom. Men folk lider i alla fall av en blind fläck, den rätt naiva tron på att om den med “felaktig” uppfattning hade tillgång till samma information och kunskap som jag, om han såg ljuset, då skulle han omgående dela min uppfattning. (Och, som en parentes, alla i världen skulle bli som svenskar — som i all sin extrema egenart är övertygad om att vara den universella människan — i det ögonblick sanningen om det rätta och riktiga livet uppenbarade sig för dem. Sålunda: om vi bara informerar folk om att gud inte finns, så att de skådar rationalitetens ljus, är steget kort till genuspedagogiskt dagis och Bamses värdegrund.) Man agerar som om det ur fakta bara finns en möjlig slutsats att dra, bara en möjlig värdering att anamma, och att den som drar den olämpliga slutsatsen har fel fakta eller är oförmögen att begripa den.

Men att tro att antroposofer måste vara korkade — om så bara på den punkten där antroposofin lyckats glida in, som genom en av förnuftet obevakad bakdörr in i medvetandet — är naturligtvis att underskatta hela saken. Det händer att när jag någon gång påpekat att antroposofer inte per definition är idioter, så kommer svaret att det möjligen ibland på ytan kan verka som att de inte är det — men de måste ändå vara det, allt annat är omöjligt, eftersom de annars skulle ändra sig. Det lider allså av en fläckvis idioti, som inte visar sig i att personen är ett dräglande fån, ytligt betraktat, men som ändå punktvis är lika förödande för ett fullständigt sunt intellekt. Även en punktvis idioti sätter naturligtvis krokben för hela tänkandet — det står inte “rätt” till.

Det komiska och förutsägbara är förstås att antroposofer, i det att de är ungefär lika stora idioter som alla andra människor (det ligger i sakens natur, då de ohjälpligen är människor, skulle herr Hund ha sagt), håller på på precis samma sätt. Den som inte underordnar sig de antroposofiska förklaringsmodellerna, eller i alla fall ställer sig snällt och okritiskt (ödmjukt, är slagordet) under deras mjuka, omtänksamma paraply, har bevisat att han inte har förstått. Det är en cirkel som är svår att bryta sig ur. Om människor bara förstår, inser de antroposofins värde; inser de den inte, har de inte förstått. Det kan bero på att de inte är karmiskt redo än, varför man med paternalistik omtanke kan klappa en trögfattad människa (eller hela samtiden) på huvudet som mindre vetande, samtidigt som man som utvald solar sig i ljuset från de egna högre insikterna. Att någon skulle kunna förstå och ändå dra en annan slutsats ligger utanför det tänkbara. Jag tänkte mig förut att detta var fråga om något slags sekteristisk försvarsmekanism, den “troende” falangens desperata försök att leva i en oförstående omvärld. Men det “roliga” — eller oroande — är att notera att detta tankemönster finns överallt. Den övertygades hjärna måste helt enkelt producera förklaringsmodeller till att andra inte inser sanningen fastän den serveras dem på guldfat.


I watched with fascination these two documentary movies. Each around an hour and a half long, one chronicles the first three years of a German waldorf school, the other the three following years. They follow a class, and its teacher. A third and last film is coming out soon. I should say right away that these films contain nothing for those of you who want a critical take on waldorf education. They’re simply not about that side of it at all — indirectly, of course, one can draw the conclusions one wants from what is shown, but they aren’t about criticism. In fact, I bet they wouldn’t have been made, had those involved not been fond of what they were seeing.

So they aren’t critical of it in any way at all. What they provide though is something quite fascinating, I believe, for those of us who’ve been through it. Perhaps for some others too, but perhaps for different reasons. It’s all so deeply familiar; strangely familiar, but it doesn’t surprise me. It provides me justification for my old opinion that waldorf education doesn’t change much with time and geography. (It actually may come to change in those places where it becomes detached from anthroposophy — but that’s another story. Clearly that hasn’t happened with this teacher, in this class, in this school, so for the moment I leave that aside.)

What strikes me is something I already knew, but it strikes me nonetheless, once more, more violently: that is how different this kind of education really is. Over the years, I’ve been in situations where I’ve had to describe it — but despite my experience of it and my theoretical knowledge, I can’t bring home how different it is, I sometimes don’t manage to say much at all, because describing it quickly is impossible. Even such a simple thing as never having textbooks — it’s utterly puzzling to people. How does it even work? (I guess the banal answer is that it doesn’t. Not very well, according to the usual standards.) Or all the time spent on eurythmy or reciting odd verses or form-drawing — quite “bizarre” things, the reality of which one can harly imagine, without seeing it with one’s own eyes. The days are filled with things that are simply not done in ordinary schools. And what ordinary schools do — I still have rather vague ideas about it, not having been in an ordinary school until 7th grade — aren’t done there. Even the way that teachers speak is different. How they move is different. It’s intriguing to observe it from a distance many years later, because although it’s just a documentary movie I watch on my computer, it really comes alive to me.

I know I’ve said many times in the past — here and elsewhere — that coming from that environment to an ordinary school is a struggle. It’s not just a question of lacking supposedly normal skills and commonplace knowledge (and having skills and knowledge that means nothing, or is ridiculous, outside of the world of waldorf); it means learning to do everything differently, to be differently. Having struggled and failed during six years (or nine, including kindergarten) to achieve according to one set of standards, waldorf standards, or be the kind of person required there, you’re suddenly asked for something radically other, and you struggle to understand something foreign that is essentially as mysterious as dancing fairies in the meadow. It’s not that goal posts have moved, but an entirely different game, with a whole other set or rules and ideals, is being played.

If then, in addition, you are a child already struggling with getting to terms with the world and its inhabitants in general, mastering these two different worlds is a lot to undertake — especially when coming from one to the other with no preparation whatsoever. Watching the documentary, I have no question why I had to fight so much, why I had so much difficulty, why it made me so desperate never to understand anything, why I never achieved what was demanded of me, and why I never to managed to belong — the great mystery would have been if I had floated right through it happily and unscathed. This is not to be taken as a recommendation for others — I was a singularly weak child, nervous and frightened of the world, easily thrown into a state of imbalance by the smallest event. The ordinary, cheerful, smiling child can be tossed into anything, even horrible experiences, at any speed, during any time of his development, and will adapt and come out normal, cheerful, still smiling. For the strong human being, the strong child, who makes himself at home anywhere, the things that would shake the weak person to the core are merely bumps in the road without lasting effects. I wish I had been a Zelig character, but I wasn’t; I was powerless.


En frågeställning som jag på grund av upplevelser i verkliga livet och på internet allt intensivare umgås med: hur långt ut i vildmarken måste en människa bege sig för att undkomma samhällsfrågorna? Hur långt måste man fly från mänskligheten för att slippa producera ställningstaganden och argument i politiska frågor? Finns det någonstans i detta land en plats för barnsliga människor — det kanske enbart är jag kvar i den kategorin — som inte ids debattera hur samhället utvecklas, som inte brinner för idén att allting är politiskt? Jag står svarslös inför kraven att ständigt tycka till och alltid ha argument. Jag tror, inbillar mig kanske, att det finns en sfär i livet som är bortom diskussionerna om samhällets styrning och kollektivets väl; jag tror att den sfären är stor för mig, och jag vill göra den ännu större, medan den är minimal, ja obefintlig vad det verkar, för andra, och för dem är det enbart ett larvigt småbarns privilegium att fokusera på de små frågorna — djur, natur, konst, litteratur… hur man själv ska leva, en enskilda människan, denna obetydliga småsak — i stället för att vara den ansvarstagande vuxne som ger akt på de stora frågorna, alltså samhällets reglering och hur de andra människorna ska påverkas att leva, alltid för sitt eget bästa givetvis. Jag har inga stora lösningar; jag har knappt små lösningar. Jag kan inte styra andra; jag kan bara mycket bristfälligt få styr på mig själv. Jag vill så långt ut i vildmarken att bara naturen talar, och samhällsfrågorna tystnar.


Det slog mig just vad som har skavt de senaste dagarna: Sverige som en eskalerande New age-dröm. Ur nyhetssändningar, ur munnarna på debattörer, politiker och bombastiska kändisar strömmar idel hjärtan, regnbågar och enhörningar. Man väntar bara på att valsång, kristaller, indigobarns uråldriga visdom och bilder på indianer ska adderas till skådespelet. För det är samma sak som retar mig med New age-kommersen som retar mig med samhällspektaklet och de mänskliga gamar som står med kärleksnäbben i liken innan de stelnat: ingenting är äkta, allt är plast. De stora orden, och många av de små, har förlorat sin betydelse; de strösslas med som vore de konfetti, som vore de till värdet försumbara, utbytbara. Och ingen är bättre än någon annan, tycks det mig; oavsett livsåskådning producerar förment rationellt folk lika mycket strunt som värsta sortens självhjälpsgurus, sierskor, kristallterapeuter och reinkarnationsguider. Det är bara det att massmötena är större. Ljus och kärlek!


Det hämmande i att ha all sin kunskap på världen från böcker. I slutänden står man med endast en vetskap: att man ingenting kan. Allting är flyktigt och försvinner i det ögonblick man läst det och vänt blad. I den bok om skogen som jag just avslutat hänvisas till Werner Aspenström som ska ha menat att man kan bli en räv eller en varg genom att imitera djuren, genom att yla i stället för att “pressa fram ord och åsikter.” Det är kanske sista utvägen, även om den borde ha varit den första. – – – Jag har aldrig varit praktiskt inriktad, främst tror jag eftersom den praktiska kunskapen måste komma genom kontakten med andra, genom att se, höra och lära i interaktion; den teoretiska kan inhämtas genom böckerna, i fullständig isolering. Instruktion som kommer genom en annan människa är svårhanterlig, eftersom den kräver att man kan sortera bort det sociala bruset, inte paralyseras av det, för att i stället lära sig. Det är som att försöka lära sig i ett klassrum, där det befinner sig andra människor. (Har aldrig förstått dem som avfärdar läxor med argumentet att eleverna ska lära sig allt i klassrummet. Om det ens är möjligt beror nog alldeles på människotyp.) – – – Samtidigt är den praktiska instruktionen oundgänglig. Nu tänker jag t ex att jag behöver lära mig hur man agerar i närheten av barn, för att de inte ska attackera en, men hur gör man det utan handfast vägledning? Finns det ens kunskap att inhämta på detta område? Jag bestämde mig vid någon tidpunkt för att aldrig mer ha med barn att göra; det räckte gott och väl med att ha tvingats gå i skola. Men sedan kommer den dag då något ändras i en omgivning, och på något sätt måste man väl hantera det, antar jag. Och för en del saker finns inga böcker, och om de fanns vore de värdelösa.


Av misstag råkade jag se bilden på den döda hunden på Drottninggatan. Den förekom nog i utländska media, eftersom det var via en utländsk bekant jag råkade på den, medan de svenska verkar ha klippt bort den delen. Det senare är kanske dumt, även om jag önskar att jag inte hade sett den. Men bilden sammanfattar egentligen det hela väl. Vad för något ont hade hunden gjort? Inget. Han tog bara en promenad. Hundar hädar möjligen katter, men inte människornas fåniga profeter. Med de tvåbenta är det förvisso annorlunda med skulden; på något plan får man räkna med att alla är onda, att de vill varandra illa. Ingen är liksom oskyldig som en hund. Det vet man ju också om, när man rör sig i städer. Inte ens de mest räddhågsna hundar reflekterar däremot över risken för överlagda terrorhandlingar. De reagerar på faror, så klart, inbillade och verkliga, men tänker nog annars mest på promenader och middag och andra väsentliga frågor, och är storsinta nog att tolerera mänskligheten, hur löjeväckande den än är. – – – På måndagen denna vecka vandrade jag ett par mil i Tyresta nationalpark och reservat. Gick många stigar jag inte har gått tidigare. Morgonen var iskall, dagen desto varmare; att vandra i brandområdet är som att vandra i en ogästvänlig, gassande öken. De intakta delarna av dessa skogar är angenämare. Mycket fågelsång, men inga blommor; inte en enda blåsippa. Man möter få människor, och de är alla trevliga. Jag vet inte om det är så att man går i skogen för att man är trevlig eller att man blir trevlig för att man går i skogen; jag tänker att om det senare är fallet, finns det kanske hopp även för mig. Det är i alla fall en annan människotyp än den man ser på resan ut och tillbaka; t ex dessa ynglingar som klädda i slasiga joggingbyxor och keps står och fräser spottloskor ur sig och blänger med döda, glasartade gäddögon i väntan på att möjligheter ska uppenbara sig som tillfälligt driver livsledan på flykt, såsom mindre fisk att förgöra och förtära. – – – Läser för tillfället en givande bok av Johannes Ekman; den handlar om skogen, skogen historiskt och hur människan sett på skogen och dess växtlighet, djur och väsen. Där fann jag ett kort citat ur en Ekelöf-dikt som jag inte kan hitta på nätet. Den återfinns på sidan 112 i den fjärde delen av Ekelöfs samlade skrifter (Bonniers). Önskar mig “Stort Lugn” i skogen men har svårt att stanna upp.

Tyresta, 3 april


Tanken var att genom att framtvinga ett kort skrivande varje dag, skulle något i min inställning förändras. Så verkar det inte fungera. Möjligen krävs en uthållighet på åtskilliga månader och en daglig disciplin; å andra sidan, tanken på att efter en längre tid ändå misslyckas avskräcker. Allting i livet är prestation, paradoxalt nog även om den faktiska situationen är sådan att det är fullkomligt egalt för den här världen om man alls existerar och ingenting man är eller gör spelar någon roll. – – – Fem månader har gått sedan han dog, och jag vaknade i morse mitt i en dröm där jag jagade honom efter att han hade kommit loss. Jag hann precis ifatt honom, greppade honom, och vaknade. – – – Tänker ibland på skillnaden mellan min bror och mig; jag tror att den är avgörande. Redan när vi var barn — jag var ganska mycket äldre än han — noterade jag att alla vuxna ler mot vissa barn. De ler mot öppna och charmiga barn, begriper jag nu. Jag förstod inte skillnaden då. Väldigt få vuxna visade ett sådant beteende mot mig. Jag förstår den nu; jag måste ha varit så uppenbart stängd mot omvärlden att det stötte bort folk. Det förklarar ju också ett och annat i fråga om förhållandet till andra barn, antar jag. Hur tvingar man ett sådant barn att imitera de rätta anletsdragen, de som med fejkad öppenhet döljer den inre slutenheten? Det är ju nödvändigt, annars kan det inte växa upp i den här världen. – – – Stockholm är drägligt endast folktomma helgmorgnar. Särskilt i dimma. Att slippa se allting så tydligt, att slippa höra människoljud (utom båtarnas mistlurar), att slippa rörelse. Det är stilla.


Så jag går alltså; det tycks vara det enda som återstår. Ibland när jag går uppstår till och med sammanhängande meningar, ja även, högst sporadiskt, meningsfulla tankar, i huvudet; stirrandes in i skärmen står det alldeles stilla. – – – Jag minns vagt — tyvärr inte tillräckligt bra för att kunna friska upp minnet — att Steiner någonstans säger att det för människans andliga sida är bättre att sitta än att gå. Hellre sitta mycket, än att gå mycket. Tyvärr måste jag medge att jag helt och hållet är på en annan linje än han i den frågan, men det är väl min förhärdade materialism som spökar. För ett tag sedan såg jag på teve — eller om det var i en artikel jag läste — en mycket gammal man, en fåraherde, som gick tre mil varje dag i de sardinska bergen för att se till fåren. Det framstår som ett ideal. – – – Våren framskrider. Under en vandring i söndags från Karby gård till Danderyd — Roslagsledens etapp 1, en och en halv mil — hann jag se både blåsippor och tussilago, och dessutom ett dussintal citronfjärilar, uppväckta av värmen. Inte många människor, men det ständiga bruset från motorvägarna påminner om dem. Svenskens vitt omtalade naturkärlek misstänker ibland jag vara mer av det teoretiska slaget; man gillar idén om att vara i naturen, men inte att vara där på riktigt. Så slutet av mars alltså, när växtligheten börjar spira. Rudi menar att det är en tid då såväl de ahrimanska som luciferiska väsena fylls av förhoppningar om att kunna dra nytta av de processer som hör årstiden till och på så vis lura människan åt de håll de behagar, för djupt ner i materien respektive för högt upp i overkligheten, i illusionen. En kosmisk kamp, således, mellan att förhårdnas och förflyktigas. Det är en öppen fråga, tänker jag, vems övertag som har ökat sedan Steiners frånfälle… – – – Att gå utan hund är fortfarande som att gå med minst några kroppsdelar avhuggna. Att gå utan hund är dessutom som att äta kakor: svårt att försvara moraliskt. Varför gör man sig inte till någon nytta? Varför slita på sina leder och förbruka energi utan att det leder till något synbart resultat? Varför alla dessa dagar — ändlösa dagar — av att existera utan någon prestation som kvitto? Fastän man inte behövs för någonting här i världen, är det svårt att bli av med instinkten att ständigt hetsa mot en prestation av ett eller annat slag, en prestation vars natur ständigt undflyr en. Man drivs mot en hägring, en okonkretiserad bild av nytta, som man tycker att man borde uppfylla — men kan inte gripa tag i den. Med ‘man’ menar jag ‘jag’.

Hagby, Täby.


Jag tänker på bilderna som arkitekterna skapar när de vill lansera en ny stadsdel. De som är fulla av leende människor som är utomhus och tillbringar tid utan att vara på väg någonstans. Normala barn som leker. Vädret som ständigt är vackert. Dessa skisser är som Stockholm i dag, odrägliga. En tiodubbel dos misantropi drabbar mig, som vårens första intellektuella hösnuva. Ännu en påminnelse om mitt misslyckande på områdena levnadsglädje och människokärlek. Vintern är på så sätt enklare att stå ut med, den främjar — hos majoriteten — en viss murrighet, och ger incitament att färdas från en plats till en annan på snabbast möjliga sätt. Går hem och känner mig knäckt, nedtryckt i skorna, av horder av leende, främmande mänsklighet. Det är som att gå i skolan igen. Alla är fulländade människor, det är som stod det i deras ansikten: endast dig är det fel på. – – – Stockholm är de vackras, de perfektas, de lyckade människornas stad. Också en sådan kräver en botten, ett negativ. Enskilda skeenden är obetydliga, det svåra är att acceptera sitt öde. Att man för alltid är en främling, alltid avskild, utom tävlan såväl människovarande som i statushierarkin. – – – Misslyckandet i skrivandet vore uthärdligt om jag åtminstone kunde skriva för mig själv, utan tanke på att det ska vara något mer än så, men också den vägen är borta. Förbindelselänken mellan mig och yttervärlden är som avbruten, som en nervbana som alltid var klen och till sist har kapats av de benknotor som har skavt runt den. Man får göra något annat, avstå från kommunikation i ord. Kanske sticka vantar och sockor, men det kräver uppenbarligen en intelligens — en spatial förmåga — som jag saknar (jag har försökt begripa, men gör det inte). Det enda som återstår är att fortsätta gå.


Jag tror att det som hände med skrivandet var att det kom under samma tryck som allt annat i livet, och upphörde att vara fritt. Det blev utsatt för skam och skuld. Som hur man skämdes som barn över att alltid ha gjort den sämsta målningen, att vara den mest omusikaliska, att inte kunna få händerna att utföra det som hjärnan sa att de måste, och framför allt, att inte leva upp till, att inte ens kunna imitera, de sociala koderna. Att ständigt misslyckas, att aldrig duga. Skulden över att alltid vara till sin egen och andras besvikelse, som om man vore skyldig tillvaron något annat. Man är egentligen bara fri när man är helt ensam, och till och med då måste man dras med sig själv. – – – Emellanåt får jag nyhetsbrev från Antroposofiska Sällskapet — jag måste ha anmält min adress någon gång — och det livar upp. Men puffarna för retreats på temat att finna sig själv – betitlade sådant som “vägen till dig själv” och dylikt, om minnet inte sviker — får mig alltid att önska mig det motsatta: till vägen bort från mig själv. Att helt enkelt grundligt tappa bort mig själv. – – – I en artikel om en man som levde i skogen i flera decennier utan annan kontakt med civilisationen än stöldräder, fann jag påståendet att i frånvaron av andra kan man faktiskt bli av med sig själv, man blir ingen, man bara existerar. Där råkade jag också på uttalandet att “the true solitary does not seek himself, but loses himself”, som tillskrevs Thomas Merton. I någon mening, har jag känslan av, är detta egentligen inte oförenligt med vad Rudi säger. Alltihop beror som vanligt på vad man menar, i detta fall med att finna sig själv och att tappa sig själv. – – – Bär Marguerite Duras tillbaka till biblioteket, och koncentrerar mig på en engelsk fåraherdes biografi och en bok om skogen. Alltid en välsignelse att läsa något som har ett innehåll.