“Barndom” på SVT

Ikväll klockan 20:00 kan ni se dokumentären “Barndom” på SVT (även tillgänglig på SVTplay). Den handlar om en waldorfförskola i norska Nesodden (en ort utanför Oslo som liksom Järna har en hög andel antroposofer). Dokumentären är på intet sätt en faktadokumentär om waldorfpedagogik — i själva verket sägs inte en enda gång att det handlar om en waldorfförskola. Det är självfallet uppenbart ändå, men jag kan gott tänka mig att en och annan tittare som inte känner till det, kan komma att få det skojiga intrycket att norska förskolor är väldigt underliga och olika de svenska.

För annorlunda är det. När filmen kom på bio, skrev en häpen recensent i en svensk tidning att de hade levande ljus på matbordet (jag hade ingen aning om att det var så apart att det förtjänade särskilt omnämnande). Det är för övrigt inte alls det märkligaste. Jag kan mycket väl tänka mig att en del mina svenska jämnåriga kan få svindel av avsaknaden av faktabaserat undervisningsstoff, all brist på nitiskt utlärande av rätt tankar och åsikter (värdegrundsarbete?) och frånvaron av säkerhetstänkande. Jag tror rentav att barnen använder något så obsolet och farligt som kniv (det var ett tag sedan jag såg filmen), men inte pedagogisk surfplatta, på vilken man kan lära sig samhällsnyttiga fakta och värderingar.

(Det är lätt att ironisera över när man väl börjat irritera sig på den skitnödiga förnuftighet och uppblåsta präktighet som lagt sig som en kvävande filt över den generation som har barn just nu. Parentetiskt sagt.)

Det kanske låter som en gräsligt tråkig film, men det är den inte — tvärtom är den fantastiskt filmad (det vill säga, estetiskt vacker, ett värde som ofta underskattas) och underhållande, stundtals riktigt komisk. För den som någon gång befunnit sig  i en sådan miljö finns där också en stor igenkänningsfaktor, även om filmens förskolelärare förefaller lite mer avslappnade än tidigare årgångar av kyligt rigida Steinerdamer.

(Bilden: godtyckligt och i all hast vald skärmdump ur filmen.)

on the demise of kings langley steiner school

I hesitate to write about this, like I hesitate to write about anything these days. But the fact that Kings Langley Steiner School was finally closed following several inspections and the school administration’s failure to come to terms with and to rectify the previously identified deficiencies, means that it’s not just a question of accusations thrown around by angry parents, or the like, anymore; there’s the fact of an actual closure. There have been numerous reports in the media about it over the last year, but I haven’t collected them; I’ve just read them, and sometimes thought that some (not all, obviously) of it is simply a matter of Steiner education being Steiner education. Some of the things that have emerged are a bit… well, you know, these were all things that were known all the time. For example, the Steiner School Handbook has hardly been a secret — I know for a fact it came to the attention of education authorities about ten years ago, before public funding was granted to a few Steiner schools — and it’s been there all the time for anyone who cared. Specific Steiner practices and traditions are discussed as if they’re a complete surprise. I remember, vaguely, one newspaper was making a huge thing out of Steiner teachers’ practice of doing home-visits and being outraged about teachers giving children chocolate. Both these things, it seems, are today thought of as gateways to heavier types of child abuse. I can’t quite wrap my mind around this way of thinking. There were a lot more far-out things in the Handbook, but I guess when I can’t wrap my mind around the danger of chocolate gifts, others may find the pedagogical role of angels a bit hard to digest, thus simply ignoring it.

In any case, that stuff may have had little to do with the particular failings of Kings Langley, which, it appears, has been governed badly over a number of years, with a college of teachers and staff that has failed to meet any sort of external standards, actively resisted school inspections and ignored all the warnings that things were not going well. I think Jeremy Smith’s text and Tom Hart Shea’s comments (both on that text and on a previous one) sum it up. I put more weight on their views, than I would to anonymous disgruntled parents, because I understand how much they both would have wanted to be able to write something very different about that school. Their criticisms are quite severe; and their level of understanding of what went wrong is probably deeper than for the ordinary, let’s say, parent, given their degree of involvement. There are also strange things… In my wildest imagination, I couldn’t have imagined this:

I remember one upper school teacher devising a show for pupils to perform, which he called: “Ofsted – the musical.” The climactic moment of the piece was an Ofsted inspector being done to death with the copper rods from eurythmy lessons.

Maybe funny (you never know, perhaps this upper school teacher was a comic genius) but also… weird. The show is, of course, just an intriguing detail in a wider picture of decline; the rest of the less amusing failings, having a concrete impact on the running of the school, are more important to the school’s final fate. But still…

I’m not sure whether to find it ironic or just amusing, but the criticism now delivered by Jeremy Smith, former information officer of the Steiner Waldorf School Fellowship and formerly an eager soldier in the fight against criticism of waldorf schools, basically targets waldorf schools on similar grounds that the rest of us were trying to do when he (and some others) tried to combat us almost a decade ago. It may not always look that way, I mean similar, if you view it superficially, but I think many of the failings that critics were then pointing at had similar origins to the failings that Jeremy Smith reports. What people were seeing, when comparing their experiences, was that behind individual failings were (often? sometimes? I don’t know) systematic failings that were in some interesting ways universal, that is, there were likenesses all over the world. It’s hard to resist the temptation to tie this to, among other things, what Jeremy (and Tom) writes about the dysfunctional role played by a College of Teachers that lacked competence or even willingness to handle the school professionally. Other comments in the blog threads suggest that (unsurprisingly) Kings Langley is far from alone.

To the credit of Jeremy Smith, he has since amended his view of those unwanted  criticisms of waldorf schools. He now writes:

… I became increasingly aware of the criticisms of Rudolf Steiner and Steiner Waldorf schools that were at that time starting to be widely disseminated online. I was upset by many of these criticisms, which did not accord with my understanding of Steiner or my experience of Waldorf schools. The sheer viciousness of the many misrepresentations I saw online led me to engage with some of these critics, in what with hindsight I now regard as naïve and well-meaning attempts to increase understanding and put the record straight. Today I would claim to have a more nuanced view of these criticisms, some of which were undoubtedly justified.

While I don’t believe — I really don’t — that every criticism is worth taking seriously (some are even based upon misunderstandings of what Steiner education is, albeit a misunderstanding that the Steiner movement is complicit in, for which it deserves criticism…), I think that many things that were said by critics back then would have been rather good (if I dare say so) for the Steiner waldorf movement to reflect upon rather than to brush aside or even to try to silence or to shut down. Back then, I don’t think any one of us actually thought that, ten years along the line, one of the most prestigious and oldest Steiner schools in Britain would be forced to close. I’m certain it would have been seen as a victory by the most “vicious” of critics — but also utopian. Interestingly, the schools downfall was entirely its own fault, and came at a time when external criticism (or “vicious” writings of former parents or students), and even more so criticism that had any substance or analysis to it (rather than being just complaints), had dwindled to almost nothing. And it will, I believe, have an impact on the Steiner movement, at least in Britain, though considering the role of the College of Teachers and the traditional but often dysfunctional arrangement for governing waldorf schools, perhaps schools in other parts of the world should take heed too.


… a lot of physical training, exercise, bathing, which is recommended so much, is wrong for esotericists. It draws them into the center of the physical, while they should be striving above all to behave calmly, not to walk too much, to move their limbs as little as possible.

Jag minns att jag skrev någon gång — kanske förra våren — att motion är dålig för esoterikern, om vi ska lyssna på Steiners råd. Då kunde jag inte minnas källan, men jag hittade den senare i en bok jag hade lånat på biblioteket (Esoteric Lessons 1904-1909, sidan 351).

Det är väl tveksamt om det är ett särskilt gott råd att röra sig så lite som möjligt, ens om man vore tvättäkta esoteriker. I samma veva påstår Steiner för övrigt att vegetarianism är välgörande för jurister, och det har jag tyvärr inte kunnat bekräfta. Måhända för att jag är oförbätterlig.

För en som går maniskt, troligen (har jag ofta misstänkt) för att inte falla i dvala, är Steiners råd förstås knepigt. Men det är väl kanske det en högre esoterisk utbildning skulle ge: förmågan att sitta stilla utan att somna? Förmågan till kontemplation under fysisk passivitet? Som han säger, man bör undvika att dras till centrum av det fysiska livet. Men på vilket sätt är man mest vaken? (Ett esoteriskt spörsmål med ytterligare dimensioner: det beror kanske på vilka väsensled vi talar om…?) Ibland kan jag undra om inte tuff långdistanslöpning, till exempel, äntligen skulle kunna bringa mig i samklang med den undflyende och svårhanterliga fysiska världen, och det vore väl kanske en poäng med inkarnationen.

Jag har inte prövat.

Jag har aldrig varit bra på fysisk aktivitet, förutom att gå. Jag har gått maniskt, men är en lång stör utan kroppskontroll, om någon skulle be mig att springa.

Hela vintern har jag längtat efter att åter kunna gå långt (det är snart ett år sedan, för med hundvalp går man inte så långt). Men så kommer våren, i teorin alltid så efterlängtad, och lägger sin hela tyngd över mig, som ett blytäcke. Den väger så mycket, pressar mig ned mot jorden, till skillnad från hösten, vars höga luft bär med sig lätthet och frihet. Det finns säkert en psykologisk förklaring till det, och en esoterisk. Jag noterar att jag reagerar som tvärtommänniska på våren. I teorin håller jag med alla andra: det är härligt med solen och blommorna och värmen. I praktiken:

det är det inte. Det finns en skönhet i växligheten, otvivelaktigt. Det är magiskt att solen är varm. Men tyngden som dumpades över mig den första vårdagen är för besvärlig att bära på.

Ändå gick vi en åtta, nio kilometers expedition i skogen härom dagen; inte så långt, men jag får hålla mig i skinnet med en unghund. Så länge man är i rörelse, somnar man i alla fall inte. Ansträngningen känns större på våren, för den extra metafysiska tyngd som ska bäras, släpas, dras med. Men Steiners råd att “inte gå för mycket, att röra lemmarna så lite som möjligt” känns ändå omöjligt att efterfölja, om jag ska hålla mig vaken. När jag somnar drömmer jag bara konstiga drömmar.


Ja, det är svårt att komma sig för att skriva. Tankarna, om jag har några, förblir i huvudet. Prestigen är för stor, rädslan att säga eller skriva fel för stark, passiviteten överväldigande. Men ett par små saker slog mig angående en figur som folk just nu tycks vilja kalla “kontroversiell”, alltså Jordan Peterson. Naturligtvis innebär det att han, om fiskstimmet vänder och simmar åt andra hållet, kan komma att kallas det motsatta redan i morgon. Men jag tror det kan ta längre tid. Det beror på att det epitetet “kontroversiell” egentligen har med något annat att göra än med motståndet mot sådan som de från den politiska makten påbjudna pronomina o dyl.

Jag har inte läst Petersons nyaste bok, men har beställt den på biblioteket (så jag får kanske återkomma till ämnet). Min bekantskap med vad han säger är således hämtad hur några artiklar och lite youtube-videos. Främst av allt kanske ur den motvilja, avsky och brist på förståelse som han väcker hos de rättänkande och puritanistiska i den digitala omgivningen. (Ingen i den verkliga omgivningen har väl hört talas om mannen, gissar jag.)

Varför känns han så bekant, tänkte jag plötsligt? Som ett extremt ovanligt djur, som man ändå har sett tidigare, men för länge sedan, kanske i en bok om det urtida, bortglömda, döda.

Som jungiansk psykolog intresserar han sig för sådant som myter och religion, för bibeln, för människans jakt på mening, osv. Nåja. Man kan förstå att en sådan inriktning kan framstå som inte bara mystiskt-fascistisk utan alltför banal i en tid, och hos en befolkning, som håller endast det vetenskapligt bevisbara för sant. Hur kan han tro att religion har något med sanning att göra, är en fråga jag såg, är han en idiot? För dem som ser sagor som något suspekt, som t o m bör undanhållas barn, är det givetvis en fullt rimlig invändning. Tanken, som är mycket enkel, och ändå uppenbarligen för komplicerad, nämligen att både sagor och religion är sanna, eftersom de varit och fortfarande är sanna för människorna och meningsskapande i deras uppfattning av världen och universum, går bort. Antingen finns “gud” och kan vetenskapligt bevisas, eller så finns “hen” inte. Att det är “finns” som till sin natur behöver diskuteras, möjligen mer än eller minst lika mycket som “gud”, förbigår medvetenheten. Ändå är Peterson inte postmodernist, vilket (särskilt givet det sanningsbegrepp han tycks hålla sig med?) måste göra varje sekulär materialist konfunderad.

Inte för att vara banal, men det är svårt att inte bli det… det är mycket här som är mig bekant från Steiner och reaktionerna på Steiner. Jag såg det inte först, men någonting var det, någonting drog mig till det hela, och plötsligt slog det mig: visst har han en annan utgångspunkt, psykologin och Jung, men idéerna har vissa grundläggande gemensamma nämnare. Det som gör de sekulära vännerna så konfunderade inför Steiner tror jag inte är hans “religiositet” (man skulle nämligen kunna förstå bokstavstroende och dogmatism! den typen av antroposof är långt mer begriplig…) utan att hans fokus inte bara är sanning — i dess materialistiskt bevisbara innebörd, nota bene!! — utan mening. Han skapar — beskriver — ett universum (människan, naturen, de lagar som omgärdar och styr oss) som genomträngt, drypande av mening. Allting har mening. Ingenting är enbart slump och tillfällighet.

Det är något på en gång lite barnsligt (såsom sökandet efter en avsikt bakom allt som sker), och på samma gång något allvarligt, något talande till ett slags djupare längtan efter mening och sammanhang, en strävan som säkerligen föreligger hos ett det uppenbarligen ganska stora antal människor som dras till Peterson — till skillnad från hans tongivande kritiker, som kan finna tillfredställelsen i materialistisk nihilism, den känslomässiga hemvisten i offerkoftan och lyckan i att vara frikopplad från varje typ av ursprung (typ). Populariteten är samtidigt självklar, och samtidigt — utifrån den rådande officiella tidsandan — obegriplig.

I stället för att vara förringande och begränsande för människan, en intellektuell återvändsgränd, tjänar myten hennes frihet. Den frigör mening och bidrar till utveckling; visar på möjligheten både att simma mot stimmet och att bryta sig ur mörkret och söka ljuset. Jag menar, för Steiner är myten, riten, varje berättelse som ledsagat mänskligheten, inte bara det den är i sig, en historia utan eget värde, utan en del i mänsklighetens medvetandeutveckling; den är denna utveckling. Också detta är radikalt skiljaktigt från den moderna utgångspunkten och mentaliteten — där etiketter är primära, substansen sekundär. Om jag säger att jag är en stol, så är jag en stol. Det är inte en kamp om existensen som sådan utan en fråga om att etiketter och benämna.

Vad har vi mer? Bland annat insikten om ondskan och om att möta ondskan. Att mörkret finns där, och försvinner inte med ordbesvärjelser, böjer sig inte för att människan känner sig kränkt av dess närvaro; och, för övrigt, trots statliga nollvisioner på alla områden, är döden fortfarande obesegrad. Det är en inre realitet lika mycket som en yttre. Återigen en banal iakttagelse, men möjligen en som bland de renhetsivrande folken, som ständigt identifierar ondskan hos andra och i förflugna ordval, behöver göras oftare. Den förvåning och chock som den otillrättalagda tillvaron ibland tycks bereda oss talar för det. Peterson säger, om jag uppfattar det rätt, att livet är smärta, lidande och ont, och att man måste konfrontera det utifrån de premisserna. Att kräva att förutsättningarna är annorlunda är futilt. Steiner säger (ungefär) att livet är smärta, lidande och ont därför att smärta, lidande och ont har mening, de är nödvändiga. Att konfrontera ondskan i sig själv är en essentiell del av den individuella utvecklingsvägen allt från urtida initiationsriter till moderna esoteriska praktiker. Att stiga ned i helvetet och att stiga upp igen. I en intervju i SvD härom dagen talar Peterson om vikten av att konfrontera “draken” — återigen en bekant mytologisk figur förstås! — och behovet att offra sig själv för att åstadkomma detta. Helt otidsenligt — men kanske har dessa resonemang en större (och mer primal, mer ursprunglig?) attraktionskraft än ännu en intellektuell pseudodebatt om pronomenet “hen”?

För att citera den nämnda intervjun: “Du kan inte vara en god människa utan att samtidigt ha kapaciteten för ondska. Du kan inte ta dig uppåt, utan att först ha gått nedåt.” Det slår mig att den tanken är både för enkel och för komplicerad på en och samma gång; enkel för att den är närmast barnslig, komplicerad därför att den går tvärsemot tidsandan, det nutida psyket; således möjligen intellektuellt begriplig, men det är i sammanhanget en skenbar begriplighet. Intressant nog sammanfattar citatet alltså en del av den estoteriska strävan, vilket ju inte är förvånande för en jungian — desto mer fascinerande (men kanske inte förvånande!) att det tycks kunna ha en grundläggade kraft också för dem som aldrig intresserat sig för esoterik, i huvudsak kanske för människor som inte ens behöver kasta av sig den intellektuella skammen som behäftar sådan tankegods.

Så vad jag ser eller i alla fall delvis ser i Peterson, och det är ganska (för att inte säga magnifikt!) underhållande, är ett slags esoteriker som populariserat idéer som strider mot, ja, som är svårbegripliga för, vår tidsanda, en som lyft idéer ur kulturens underström; om han gör det bra eller dåligt är en annan sak. När han talar om myten/religionen/gud, om sanningsbegreppet, om mening, om ondska, mörker och ljus, tycker jag mig se gamla bekantskaper, för det är ju vad det är. Det bemötande han får är utifrån utgångspunkterna självklart. Inte för att han säger något kontroversiellt eller häpnadsväckande eller nytt, utan för att det är något som tongivande krafter inte trodde hörde till vår tid och som man utifrån ett modernt, intellektualisiskt angreppssätt inte kan gripa tag i och mala sönder; det befinner sig nämligen utanför den sfären.

2017.09.29: michaelmas

It’s michaelmas again, so happy michaelmas to you, and best of luck with slaying the dragons within and without.

As it is michaelmas, it’s also autumn; the air is crisp, the daylight is soft, the nights are dark again. You can see the stars again, though just barely (or not at all) if you live in a city. It sometimes happens that I dream of big blackout: that all the artificial light-sources of the modern world would go out all over the northern hemisphere, and we would be able to experience the sky as they did a century and a half ago or even in more recent times outside the cities. I wonder what it would do to people? Would it change them? Nowadays there’s hardly any place left in Western Europe — or perhaps soon anywhere on earth — to experience the night sky without light pollution. It is a dream of mine, nonetheless, to go to one of the remotest places in this country to experience a darkness and a night sky that — even if no longer entirely unpolluted by light — you cannot see when staying close to Stockholm, and I would like to listen to real silence. The silence of the archipelago on a misty autumn morning, when the sea is calm, is almost metallic, and I wonder if silence in a very remote area is any different. Complete silence and the night sky, those are the things I want to get closer to. I think they could work on me like drugs.

But of course, handling the sounds and lights and the other terrors of civilisation is to battle my dragon, so, if one is to believe in the value of struggle for improving one’s karma, I should stay where I am.

2017.09.22 (vaccines revisited)

People who argue against vaccines on the grounds that they’re unsafe or ineffective are essentially making the same assumptions that those who are in favour of vaccines make: that disease, suffering and death are unnecessary and meaningless evils that should be avoided. Both groups strive to be decent people; they’re, on the whole, people who don’t wish to see children dead, disabled or in pain. It’s just that one group happens to be wrong and foolish, and the other is not. For it is so: the old, long-tested and tried vaccines against childhood illnesses have, in fact, reduced diseases, suffering and death. There’s no real controversy. They work.

However, it is odd, but not surprising, given the general state of human confusion, to see this first group of vaccine “sceptics” (as they’d probably prefer to describe themselves, rather than, more suitably, as vaccine crackpots) defend the anthroposophical avoidance of vaccines. It is true that there’s many an anthroposophist — or hang-around in anthroposophical milieus — who’d jump on the ordinary, foolish anti-vaccine train, for whatever reason. It’s perhaps more palatable, and thus enticing, to be against vaccines for reasons like wanting to save lives and minimize suffering. It’s easier to be seen as a good person when arguing in that way (as long as someone doesn’t point out that you’re a fool) — that is, if it works, it makes you a good person in a materialistic world which defines good in terms of physical survival, in absence of pain and suffering and, not to forget, in earthly delights.

HOWEVER. That view doesn’t really emanate from anthroposophy. I don’t know why I have to keep reminding people of this, but apparently I do. When arguments around anthroposophical abstention from vaccines (in particular, and most concerning, childhood vaccines and old and tested vaccines against, e g, polio; we can leave the ordinary flu shots aside) keep for ever rotating around the issue of whether vaccines save lives and reduce suffering or instead are impotent to do anything at all or cause various ailments, ills or diseases, well, then you’ve completely left anthroposophical territory. (The answer again is clear, by the way, and debate is pointless: the good by far outweighs any arm, no matter how you count).

That stuff has nothing whatsoever to do with the reasoning behind anthroposophical reluctance to use vaccines. What people need to get into their miniscule human heads is that anthroposophy is a spiritual philosophy — now, mark the word spiritual — which does not shy away from human suffering, death or disease. On the contrary. It is very explicit about the idea that things happen for a reason; the child needs disease to develop properly; the individual needs disease and suffering, or sometimes even premature death, for his or her spirit evolve over this lifetime and over many incarnations; humanity as a whole needs disease, death and suffering to evolve and progress.

What to the materialistic mind are bad and unnecessary events — that’s how people often spoke of them: as unnecessary, meaningless evils — become the indispensable engines of progress; you can’t have only the good, the nice and the pretty things; as this world is built up, you can’t just live in a blissful paradisiacal condition, as doing that would not only be impossible but would mean stagnation. It wasn’t necessarily meant for the world would become like this — but occult forces, supersensible powers, human free will coming into existence, and so on, and here we are, with our suffering and our broken world. No need to shed tears or to be despondent: if instead you shed the materialistic assumption that the physical here and now is all there is, then you get a second chance, and a third… and so on. Making use of the ill and the good that befall you (or rather, that you yourself seek out even before you incarnate!), there’s always the next incarnation, always the next human epoch, to look forward to.

And there’s the rub: it’s useless to defend the anthroposophical abstention from vaccines by pointing out that vaccines cause evil, at least more evil than the diseases they prevent, or if you argue that they don’t really prevent diseases, that it’s just a scam, then that’s absolutely illogical too, from the anthroposophical standpoint. As I’ve pointed out, anthroposophy has no beef with evil, suffering or death. They’re all unavoidable aspects of life and the universe (as in fact they are for everyone else, though the willingness to accept it varies). From an anthroposophical viewpoint there’s no reason at all to try to argue that vaccines are bad or don’t work; vaccines can be excellent in their efficiency to do what they aim for, but, for spiritual reasons, be avoided anyway. The child is thought to need the disease for its proper development, and there’s nothing in that idea that necessitates a denial of the effectiveness of vaccines. Quite the contrary: if, e g, the reviled MMR vaccines were a scam — which any anthroposophical doctor, if not the ordinary fool, can determine for themselves they’re not — then vaccines wouldn’t be half as bad! If humanity needs to suffer, it will suffer, karma will make sure of it, and there’d be no need to argue that vaccines are bad because they don’t really diminish suffering! The “problem” with vaccines is (if anything) not that they don’t work, it’s that they do work. For disease is not an unnecessary, pointless evil to be avoided at all cost. Disease exists for a reason.

Now, what we have here is not really a difference in the view on vaccines — what we have is a fundamental difference in how people see the world and the meaning of human life. To put it crudely: the ordinary anti-vaccine crackpot and the ordinary vaccine friend — both being materialists — are on the same side. It’s just that one is a fool and the other is, well, less of a fool, at least if we believe that the facts of the material world matter (and they do). But they both swim around in the same little bowl; making opposite arguments from basically the same premises, they share the same water, the same walls that limit their perspective. Anthroposophy, on the other hand, is a whole different kind of fish. It’s really in another bowl, or perhaps — it would say, were it allowed to flatter itself — in an ocean. One can agree or disagree, but you’d have to admit that counting thousands of incarnations over countless millenia and considering a karmic path of evolution on several levels (individual, collective), that’s a perspective infinitely more vast than that of the ordinary world, which is counting only the here and the now and measures progress in spans of a few measly decades.

An additional aspect that confuses people — confuses anti-vaccine folks as well as rationalists and scientifically minded sceptics and probably numerous fans of anthroposophy too, funnily enough — is that anthroposophy would lend itself quite easily to a pro-vaccine stand. Anthroposophy believes that disease is meaningful and an essential part of the karmic path of both individuals and humanity, but it also argues that alleviating pain and suffering is a karmic task. That means: going through disease (or death) affects karma, but so does relieving or preventing suffering (or death). Steiner explicitly says this. Moreover, a vaccine could not even be developed (he says, at least once) unless the disease it is preventing has lost its role as a necessary regulator of human karma. It simply wouldn’t happen. You see, there’s no need for him to deny that vaccines work. Why would he? As for the role of vaccines in aiding the proper development of a child, he says that, sure, vaccines can have detrimental consequences, but these can be counteracted by the right education (because, unlike anti-vaccine people in general, he isn’t solely focused on the physical: the physical and the spiritual levels both matter). If some anecdotes are to be believed, he took the children of the waldorf school to be vaccinated, he was vaccinated himself — again, if it is to be believed… but regardless, anthroposophy is clearly not the one-way street to vaccine denial and refusal that people imagine and often attempt to defend on supposedly “rational” grounds rather than spiritual.

2017.07.01 — waldorfskolan och teknologi

Isak Skogstad skriver mycket som är klokt; möjligen är han rent utav en av de klokaste som skriver om skolan. Men när jag i en kolumn nyligen läste detta, blev jag lite trött:

Alan [Eagle, på Google] har dock valt bort den skärmintensiva vardagen åt hans två barn. I New York Times berättar han hur barnen har placerats på en Waldorf-skola där skärmar i klassrummen är bannlysta – och han är inte ensam.  Faktum är att de flesta av skolans elever kommer från familjer med kopplingar till tech-industrin, och många av föräldrarna arbetar på företag som är världsledande inom digitalisering.

För det första borde det nog stå “åt sina två barn”, men det är inte det värsta. Det värsta är hur den här New York Times-artikeln fortsätter valsa runt åratal efter att den skrevs. Den har alltid varit lika fånig, och haft lika lite att säga, oavsett om man tror att barn mår bättre, eller lär sig bättre, av att sitta framför datorskärmar eller inte. Det är verkligen av marginellt intresse, kan jag tycka, att några människor anställda inom IT väljer waldorfskola, eller snarare, det är precis lika lite ointressant som att någon annan yrkesgrupp gör det.

Det är inte ens säkert att det är sant att den här waldorfskolan är fylld av barn till föräldrar som arbetar på häftiga tech-bolag. Det går inte att ha en susning om det. Den som följt waldorfvärlden fattar att det i princip räcker att det finns en teknologiförälder och en förälder med kontakter inom media för att en sådan här ploj ska bli verklighet. Och i varje waldorfskola finns sådana föräldrar, liksom det finns föräldrar som är läkare, jurister, konstnärer, ingenjörer, clowner, skådespelare, komiker, lärare, osv. Alla kan, beroende på vad situationen kräver, komma till nytta för att marknadsföra waldorfskolan. Att de finns är en trivialitet som inte säger någonting om vad waldorfskolan vill med en viss policy.

Det är inte heller säkert — eller ens sannolikt, för övrigt — att den waldorfskola det handlar om har fler barn till hippa tech-föräldrar än andra dyra privatskolor i samma område. Och vore så fallet, skulle det som sagt ändå inte säga oss något särskilt om waldorfskolan. Förmodligen skulle det indirekt säga oss mer om de nojor och neuroser folk lider av än om waldorf.

Skogstad har förstås en poäng. Det verkar alltmer som att datoranvändandet i skolan inte är särskilt hjälpsamt, utom möjligen för de företag och IT-gurus som ser profitmöjligheter. Jag opponerar mig inte alls mot käpparna i hjulen för den grasserande ambitionen att öka användandet av datorer och diverse andra skärmar. Det framstår snarare som vettigt. Det är naturligtvis en amatörmässig bedömning från min sida; jag får lita på kunskapen hos människor som verkar ha vett i huvudet.

Nå, önskar man sig en skola utan skärmanvändning finns ju waldorfskolan som alternativ med i diskussionen. Det intressanta borde dock inte vara att waldorfskolan avvisar datorer utan varför och vilka idéer man har i stället för att frälsas av digitaliseringsvisioner. Man misstar sig kapitalt om man får för sig att waldorfskolan har valt bort datorer därför att helt vanlig pedagogisk forskning visar att datorer inte leder till bättre intellektuella eller akademiska resultat. Men det är ju det de gängse argumenten mot att bli alltför teknologifrälst går ut på.

Det är naturligtvis svårt att sammanfatta, men den som tänker sig att waldorfskolan har något att säga ifråga om datorer bör kanske sätta sig in i hur waldorfskolan menar att barn ska uppfostras och undervisas, hur man menar att barn lär sig på ett sätt som befrämjar deras utveckling andligt och fysiskt. Det handlar inte så mycket om att datorer är fel, som det handlar om att det som är rätt är oförenligt med teknologi. Även de mest grundläggande tankar, som att barnet under sju år lär sig genom efterhärmning, och det äldre barnet mellan sju och fjorton lär sig genom auktoritet, står i motsatsställning till datoranvändande. Barnet utvecklas och lär sig under de skolåren i relationen till läraren, uppfostraren eller förebilden; barnet lär sig inte “intellektuellt”, utan mer känslomässigt. Att ersätta eller ens komplettera relationen med läraren med en maskin är helt enkelt inte görligt; det blir så uppåt väggarna tossigt att det inte är förenligt med waldorfidén. Man ersätter inte ens lärarens egen aktivitet i förhållande till eleverna med färdigtryckta, passiva böcker. Det gäller ju även eleven, som ska förfärdiga allt skolmaterial själv. Man använder handen till annat än knapptryck, och ska lära sig rita bokstäverna som former, innan man lär sig läsa — det skiljer sig ganska mycket från att klicka på en skärm där innehållet uppenbarar sig automatiskt och rimligen absorberas mer passivt. Vad barnet lär sig läsa bäst av — i valet mellan två helt olika metoder — går naturligtvis att undersöka. Men utöver det är det intressanta väl den “filosofiska” bakgrunden; den som gör att waldorf skulle avstå från datorer, och färdigtryckta böcker, i stort sett oavsett de konkreta resultaten. Waldorfskolans ambition är ju inte att barnet ska lära sig läsa så fort som möjligt eller bli en samhällsnyttig och effektiv studerande. Målet är ju människans andliga utveckling utifrån de antroposofiska idéerna.

Sedan kan man ju tycka vad man vill om dem. Men man måste förstå att man utöver idéer om hur barnet utvecklas, som står i motsats till att använda teknologi, har idéer också om teknologin självt, såsom varande en materialistisk tidsålders kanske främsta yttre kännetecken. Det är inte det att man fullständigt avstår från att använda teknik för att man ser den som ensidigt dålig och ond, men man ser faror med den på en annan nivå än t ex risken att ett barn kanske inte lär sig lika bra med elektroniska hjälpmedel. Teknologin ger emellertid de onda krafterna en arena att verka på i sin kamp för herraväldet över människan, om man inte är på sin vakt. Det är svårt att varna för risken att människan dras för djupt ned i materien i ett land där alla är övertygade om materien är det enda som existerar, så man dekorerar väl gärna teknikaversionen med annat fluff.

Men ska man förstå waldorfskolans motstånd mot teknologin, måste man också diskutera den antroposofiska föreställningen att det finns andra nivåer av verkligheten än den materiella, och man behöver komma fram till om detta har något att säga oss om hur skolan bör utformas, och det har långt vidare implikationer än datoranvändande. Annars kan man naturligtvis ha en helt vanlig skola, bara en med färre skärmar och teknologiska hjälpmedel. Men det har inget med waldorfskolan att göra, och inte heller med dess förmenta popularitet i den ena eller den andra gruppen.

(Egentligen tänkte jag inte posta det här, eftersom dagarna gick och jag som vanligt inte kunde komma överens med mig själv om det var värt det eller komma över min apati och trycka på publicera-knappen. Och tiden gick och det verkade helt inaktuellt och bara fånigt allteftersom. Sedan visade det sig att någon digitaliseringsprofet som arbetar för Sveriges Kommuner och Landsting nyligen besvarade ovan länkade artikel av Skogstad genom att säga en del urbota korkade saker, såsom frälsta gärna gör, bland annat att alla som inte själva sänt live på facebook borde portas från de svenska skolorna, och annat som präglades av det typiska kvacksalvarföraktet mot människor som kan något på riktigt. Det hela var naturligtvis befängt. Jag fick dock en vision: man skulle vilja stänga in IT-profeterna i ett waldorfklassrum på heltid bara för att se hur lång tid det tog innan de fick spader. Något så bakåtsträvande och utvecklingsfientligt och rent utsagt samhällsfarligt har de nog svårt att föreställa sig utan att uppleva det.)


“Man darf sich nicht der Täuschung hingeben, dass man, wenn man den Erzengel Michael erwähnt, dass man damit esoterische Mitteilungen macht.”

A certain apathy that won’t release me from its grip has stopped me from writing something more extensive about this rather fascinating document published by Anthroposophical Society in Germany. So I’ll leave it at this, with this short notice. The special edition of the society’s newsletter is meant to deal with the future of the society and of anthroposophy, and it is, indeed, fascinating to watch this process, this development, that evidently is taking place, where it seems — in some places — the atmosphere of cultishness, of intolerance and hostility, and of otherworldly superiority is lifting and the air is easier to breathe. I don’t know if my impression is right, and perhaps, being more used in the past to encounter the less favourable sides of the movement, I’m exaggerating. But you can read it yourself, and please tell me if I’m mistaken!


The third, final part of the German documentary. Didn’t interest me as much as the previous two parts, but still has something to tell us, I suppose. I think a couple of those things are how waldorf education suits those who want to be the centre of attention, stand on the stage, sing and act and perform, and those who find themselves at home and belonging to a collective and thus are able to happy to be in the midst of a static group of people for eight years. One of the kids — they’re now old enough to be interviewed themselves — puts it like this: they — the class — are like one human being. Someone else calls it a family, or something, and they see their teacher as a substitute mother. This idea of the class as a single organism fills me with shere terror. The idea is very familiar, a waldorf school always aims to be more than just a school, but I always found it frightening. To be in this, for eight years, and not belong – – – Naturally, those students who are interviewed are individuals who enjoy being where they are. Whether there are others less suited for this setting, people who are less outgoing and positive, people less enthusiastic about singing solo on the stage, we never find out. The teacher strikes me as sympathetic, and the intellectual development of these pupils doesn’t seem disastrous, but I always suspected that German waldorf schools, in general, kept somewhat higher standards — well, frankly, that Germany in general (also apart from waldorf) is quite different from Sweden. When everything you learn has to be communicated from the teacher, and not through books for example, you cannot have the progress of the entire class bogged down by severely retarded (I’m sorry — that was simply the case) children, who, at the age of twelve, still don’t know what 1 times 1 is. You need a fairly homogenous group that can learn, collectively, at a steady and reasonable pace. You also need a group that works well on a social level, and I’m not sure if that is even possible with children, much less with teenagers.

So in short, it was worth watching, but I came away (once more) feeling blessed that I got away.


På Ytterjärna forum finner man sedan någon vecka en debattartikel av Göran Rosenberg som, när den ursprungligen publicerades för åtta år sedan, irriterade mig. Irriterar mig gör den kanske fortfarande, å andra sidan har jag utvecklat en kortare stubin också för dem som vill se varje skrymsle av tillvaron evidensbaserad — kort sagt, kanske irriterar jag mig mer på alla fronter, vilket leder till den behagliga situationen att inget irriterar mig på riktigt. Jag vill inte återkomma till sakfrågorna; de är alldeles för tråkiga. Jag inser förstås att Ytterjärna forums långsiktiga syfte med publiceringen är att bereda vägen för större frihet för och ekonomiskt understöd till antroposofisk vård. Andra argumenterar mot det både hellre och bättre än jag.

Men jag har följt några diskussioner om Rosenbergs artikel. De följer naturligtvis ett mönster som jag noterat på många andra håll, annars vore mina observationer inte värda att ta upp. (Om de nu alls är det — på sätt och vis är de triviala…) Man säger: hur kan Rosenberg, som ju inte kan betraktas som en imbecill, och som dessutom är en skapligt begåvad författare, falla för något som oerhört dumt som antroposofi? För att lösa denna besvärliga knut, måste man dra den förhastade slutsatsen att Rosenberg inte har förstått vad det är han fallit för, vad det är han “försvarar”. Om man bara är fullt informerad, lyder antagandet, kan en intellektuellt normalt funtad människa inte dras till något så bisarrt. En sådan människa måste helt enkelt vara dum i huvudet — på något sätt. Alternativt måste han sakna insikter och kunskaper som, om han besatt dem, skulle få honom att inta den motsatta positionen. (Jag vill här tillägga att Rosenbergs kapitel i boken Inspirerad av antroposofi inte ger vid handen att han skulle vara en djupt insatt eller hängiven antroposof, snarare får man intrycket av en människa som rör sig i utkanten av något som milt fascinerar honom.)

Med andra ord: man säger att ingen synbart intelligent människa kan uppskatta något som man själv menar strida mot förnuftet, mot fakta om världen, et c. Då måste man frånkänna denne makten över sina egna ståndpunkter, deklarara att vederbörande är mindre vetande, och därför har förirrat sig. I Rosenbergs fall kan man således medge att han är en duktig författare — de är ju inte alltid rationella, och det kan egentligen inte begäras av dessa logiskt handikappade men fantasifulla varelser! — men i övrigt vet han inte sitt eget bästa. Om han bara hade de rätta kunskaperna, och om han hade förmågan att förstå de rätta fakta, skulle han ändra uppfattning. Det är naturligtvis fullt möjligt — det kan vara så, eller inte.

Generellt har s k skeptiker och många andra som håller sig själva för rationella människor en övertro på att information — den enligt dem korrekta informationen — ska få andra att ändra sig. De utgår från att motståndarens motvilja mot att underordna sig deras perspektiv beror på att motståndaren inte har tagit till sig fakta och information eller att motståndaren är korkad. Intagandet av en “okonventionell” ståndpunkt måste bero om inte på total dumhet så på partiell sådan. En blind fläck i förståndet.

Som sagt, så kan det förvisso vara. Eller inte. Och man kan t ex evidensbasera varenda liten del av sitt liv samtidigt som man lider av sina egna blinda fläckar i förståndet — kanske rentav i praktiken är en total idiot. Vilket jag inte vill anklaga någon i aktuella diskussioner för att vara, för att nu betona det. Tvärtom. Men folk lider i alla fall av en blind fläck, den rätt naiva tron på att om den med “felaktig” uppfattning hade tillgång till samma information och kunskap som jag, om han såg ljuset, då skulle han omgående dela min uppfattning. (Och, som en parentes, alla i världen skulle bli som svenskar — som i all sin extrema egenart är övertygad om att vara den universella människan — i det ögonblick sanningen om det rätta och riktiga livet uppenbarade sig för dem. Sålunda: om vi bara informerar folk om att gud inte finns, så att de skådar rationalitetens ljus, är steget kort till genuspedagogiskt dagis och Bamses värdegrund.) Man agerar som om det ur fakta bara finns en möjlig slutsats att dra, bara en möjlig värdering att anamma, och att den som drar den olämpliga slutsatsen har fel fakta eller är oförmögen att begripa den.

Men att tro att antroposofer måste vara korkade — om så bara på den punkten där antroposofin lyckats glida in, som genom en av förnuftet obevakad bakdörr in i medvetandet — är naturligtvis att underskatta hela saken. Det händer att när jag någon gång påpekat att antroposofer inte per definition är idioter, så kommer svaret att det möjligen ibland på ytan kan verka som att de inte är det — men de måste ändå vara det, allt annat är omöjligt, eftersom de annars skulle ändra sig. Det lider allså av en fläckvis idioti, som inte visar sig i att personen är ett dräglande fån, ytligt betraktat, men som ändå punktvis är lika förödande för ett fullständigt sunt intellekt. Även en punktvis idioti sätter naturligtvis krokben för hela tänkandet — det står inte “rätt” till.

Det komiska och förutsägbara är förstås att antroposofer, i det att de är ungefär lika stora idioter som alla andra människor (det ligger i sakens natur, då de ohjälpligen är människor, skulle herr Hund ha sagt), håller på på precis samma sätt. Den som inte underordnar sig de antroposofiska förklaringsmodellerna, eller i alla fall ställer sig snällt och okritiskt (ödmjukt, är slagordet) under deras mjuka, omtänksamma paraply, har bevisat att han inte har förstått. Det är en cirkel som är svår att bryta sig ur. Om människor bara förstår, inser de antroposofins värde; inser de den inte, har de inte förstått. Det kan bero på att de inte är karmiskt redo än, varför man med paternalistik omtanke kan klappa en trögfattad människa (eller hela samtiden) på huvudet som mindre vetande, samtidigt som man som utvald solar sig i ljuset från de egna högre insikterna. Att någon skulle kunna förstå och ändå dra en annan slutsats ligger utanför det tänkbara. Jag tänkte mig förut att detta var fråga om något slags sekteristisk försvarsmekanism, den “troende” falangens desperata försök att leva i en oförstående omvärld. Men det “roliga” — eller oroande — är att notera att detta tankemönster finns överallt. Den övertygades hjärna måste helt enkelt producera förklaringsmodeller till att andra inte inser sanningen fastän den serveras dem på guldfat.


I watched with fascination these two documentary movies. Each around an hour and a half long, one chronicles the first three years of a German waldorf school, the other the three following years. They follow a class, and its teacher. A third and last film is coming out soon. I should say right away that these films contain nothing for those of you who want a critical take on waldorf education. They’re simply not about that side of it at all — indirectly, of course, one can draw the conclusions one wants from what is shown, but they aren’t about criticism. In fact, I bet they wouldn’t have been made, had those involved not been fond of what they were seeing.

So they aren’t critical of it in any way at all. What they provide though is something quite fascinating, I believe, for those of us who’ve been through it. Perhaps for some others too, but perhaps for different reasons. It’s all so deeply familiar; strangely familiar, but it doesn’t surprise me. It provides me justification for my old opinion that waldorf education doesn’t change much with time and geography. (It actually may come to change in those places where it becomes detached from anthroposophy — but that’s another story. Clearly that hasn’t happened with this teacher, in this class, in this school, so for the moment I leave that aside.)

What strikes me is something I already knew, but it strikes me nonetheless, once more, more violently: that is how different this kind of education really is. Over the years, I’ve been in situations where I’ve had to describe it — but despite my experience of it and my theoretical knowledge, I can’t bring home how different it is, I sometimes don’t manage to say much at all, because describing it quickly is impossible. Even such a simple thing as never having textbooks — it’s utterly puzzling to people. How does it even work? (I guess the banal answer is that it doesn’t. Not very well, according to the usual standards.) Or all the time spent on eurythmy or reciting odd verses or form-drawing — quite “bizarre” things, the reality of which one can harly imagine, without seeing it with one’s own eyes. The days are filled with things that are simply not done in ordinary schools. And what ordinary schools do — I still have rather vague ideas about it, not having been in an ordinary school until 7th grade — aren’t done there. Even the way that teachers speak is different. How they move is different. It’s intriguing to observe it from a distance many years later, because although it’s just a documentary movie I watch on my computer, it really comes alive to me.

I know I’ve said many times in the past — here and elsewhere — that coming from that environment to an ordinary school is a struggle. It’s not just a question of lacking supposedly normal skills and commonplace knowledge (and having skills and knowledge that means nothing, or is ridiculous, outside of the world of waldorf); it means learning to do everything differently, to be differently. Having struggled and failed during six years (or nine, including kindergarten) to achieve according to one set of standards, waldorf standards, or be the kind of person required there, you’re suddenly asked for something radically other, and you struggle to understand something foreign that is essentially as mysterious as dancing fairies in the meadow. It’s not that goal posts have moved, but an entirely different game, with a whole other set or rules and ideals, is being played.

If then, in addition, you are a child already struggling with getting to terms with the world and its inhabitants in general, mastering these two different worlds is a lot to undertake — especially when coming from one to the other with no preparation whatsoever. Watching the documentary, I have no question why I had to fight so much, why I had so much difficulty, why it made me so desperate never to understand anything, why I never achieved what was demanded of me, and why I never to managed to belong — the great mystery would have been if I had floated right through it happily and unscathed. This is not to be taken as a recommendation for others — I was a singularly weak child, nervous and frightened of the world, easily thrown into a state of imbalance by the smallest event. The ordinary, cheerful, smiling child can be tossed into anything, even horrible experiences, at any speed, during any time of his development, and will adapt and come out normal, cheerful, still smiling. For the strong human being, the strong child, who makes himself at home anywhere, the things that would shake the weak person to the core are merely bumps in the road without lasting effects. I wish I had been a Zelig character, but I wasn’t; I was powerless.


En frågeställning som jag på grund av upplevelser i verkliga livet och på internet allt intensivare umgås med: hur långt ut i vildmarken måste en människa bege sig för att undkomma samhällsfrågorna? Hur långt måste man fly från mänskligheten för att slippa producera ställningstaganden och argument i politiska frågor? Finns det någonstans i detta land en plats för barnsliga människor — det kanske enbart är jag kvar i den kategorin — som inte ids debattera hur samhället utvecklas, som inte brinner för idén att allting är politiskt? Jag står svarslös inför kraven att ständigt tycka till och alltid ha argument. Jag tror, inbillar mig kanske, att det finns en sfär i livet som är bortom diskussionerna om samhällets styrning och kollektivets väl; jag tror att den sfären är stor för mig, och jag vill göra den ännu större, medan den är minimal, ja obefintlig vad det verkar, för andra, och för dem är det enbart ett larvigt småbarns privilegium att fokusera på de små frågorna — djur, natur, konst, litteratur… hur man själv ska leva, en enskilda människan, denna obetydliga småsak — i stället för att vara den ansvarstagande vuxne som ger akt på de stora frågorna, alltså samhällets reglering och hur de andra människorna ska påverkas att leva, alltid för sitt eget bästa givetvis. Jag har inga stora lösningar; jag har knappt små lösningar. Jag kan inte styra andra; jag kan bara mycket bristfälligt få styr på mig själv. Jag vill så långt ut i vildmarken att bara naturen talar, och samhällsfrågorna tystnar.


Det slog mig just vad som har skavt de senaste dagarna: Sverige som en eskalerande New age-dröm. Ur nyhetssändningar, ur munnarna på debattörer, politiker och bombastiska kändisar strömmar idel hjärtan, regnbågar och enhörningar. Man väntar bara på att valsång, kristaller, indigobarns uråldriga visdom och bilder på indianer ska adderas till skådespelet. För det är samma sak som retar mig med New age-kommersen som retar mig med samhällspektaklet och de mänskliga gamar som står med kärleksnäbben i liken innan de stelnat: ingenting är äkta, allt är plast. De stora orden, och många av de små, har förlorat sin betydelse; de strösslas med som vore de konfetti, som vore de till värdet försumbara, utbytbara. Och ingen är bättre än någon annan, tycks det mig; oavsett livsåskådning producerar förment rationellt folk lika mycket strunt som värsta sortens självhjälpsgurus, sierskor, kristallterapeuter och reinkarnationsguider. Det är bara det att massmötena är större. Ljus och kärlek!


Det hämmande i att ha all sin kunskap på världen från böcker. I slutänden står man med endast en vetskap: att man ingenting kan. Allting är flyktigt och försvinner i det ögonblick man läst det och vänt blad. I den bok om skogen som jag just avslutat hänvisas till Werner Aspenström som ska ha menat att man kan bli en räv eller en varg genom att imitera djuren, genom att yla i stället för att “pressa fram ord och åsikter.” Det är kanske sista utvägen, även om den borde ha varit den första. – – – Jag har aldrig varit praktiskt inriktad, främst tror jag eftersom den praktiska kunskapen måste komma genom kontakten med andra, genom att se, höra och lära i interaktion; den teoretiska kan inhämtas genom böckerna, i fullständig isolering. Instruktion som kommer genom en annan människa är svårhanterlig, eftersom den kräver att man kan sortera bort det sociala bruset, inte paralyseras av det, för att i stället lära sig. Det är som att försöka lära sig i ett klassrum, där det befinner sig andra människor. (Har aldrig förstått dem som avfärdar läxor med argumentet att eleverna ska lära sig allt i klassrummet. Om det ens är möjligt beror nog alldeles på människotyp.) – – – Samtidigt är den praktiska instruktionen oundgänglig. Nu tänker jag t ex att jag behöver lära mig hur man agerar i närheten av barn, för att de inte ska attackera en, men hur gör man det utan handfast vägledning? Finns det ens kunskap att inhämta på detta område? Jag bestämde mig vid någon tidpunkt för att aldrig mer ha med barn att göra; det räckte gott och väl med att ha tvingats gå i skola. Men sedan kommer den dag då något ändras i en omgivning, och på något sätt måste man väl hantera det, antar jag. Och för en del saker finns inga böcker, och om de fanns vore de värdelösa.