den andliga överklassen

Varför bryr sig de flesta människor inte om antroposofin? Det beror på att de antingen är för ointelligenta eller för obildade för att förstå Steiners texter:

Att antroposofin inte är nämnvärt utbredd och känd som filosofi, beror till stor del på att Steiners skrifter är fullständigt oförståbara för det stora flertalet.

Vad menar egentligen antroposoferna med så komplett arroganta uttalanden? Inte bara är Steiner ‘svår’ — hans skrifter är, för det stora flertalet, fullständigt oförståbara. Som jag skrev här om dagen, ägnar sig icke-antroposofer ‘åt att förstå och beskriva teorier, tankesystem och sammanhang som vida överträffar antroposofins i komplexitet. Men antroposofin har inte så höga tankar om icke-antroposofers förmåga att förstå komplicerade resonemang.’ Jag kan inte påstå att jag har ägnat mig åt så komplicerade saker — inte alls särskilt komplicerade faktiskt — men jag vet en sak: att jag har bemästrat tankestoff som definitivt är mer svårtillgängligt och svårförståeligt än antroposofin och Steiner. Därför, när jag läser vad somliga antroposofer skriver, får jag ett intryck: att de är självupptagna och förment överlägsna pösmagar som övervärderar sin egen förmåga. Och det är lite synd, tycker jag.

Men sedan börjar det blir riktigt intressant. Continue reading “den andliga överklassen”

reduktionism (eller: om livet i ovisshet)

Ljungquist tar sig an “reduktionismen” och viljan att söka kännedom om verkligheten sådan den är. Han menar att motvilja inför deism, teism och all andlighet är ett tecken på rädsla.

Det är en misstroendets höga visa. En världsbild som hämtar sin näring i förnekandet av andra världsåskådningar. Alla religioner har fel. Alla. Våra förfäder var vidskepliga, obildade och oupplysta som trodde på mytologier och myter. Kristus var en vanlig snickare. Punkt. Reduktionismen är ett rädslans manifest. Rädslan att bli lurad. Rädslan att inte vara säker på hur saker och ting står till. Osäkerheten inför något okänt man ändå inte är intresserad av att undersöka.

Men det är ju precis tvärtom! En vilja att veta det som är vetbart — och ett accepterande av att människan, inte ännu och kanske aldrig, kan veta allt. Att inte i osäkerheten skapa sina egna gudar och fantisera ihop immateriella parallellvärldar i jakten på den förmenta trygghet som bara övertydliga och övernaturliga svar kan ge. Vem är det inte som har alla svar färdiga och som ger människan tryggheten att slippa tänka själv om inte just religionen? Den säger ju till och med: sluta sök! Sluta undersöka! Sluta ifrågasätta! Continue reading “reduktionism (eller: om livet i ovisshet)”

‘steiner är svår’

Ljungquist om ‘Problemen i den antroposofiska rörelsen härom dagen’:

Vad som däremot lär bekymra är de ökade svårigheter nytillkomna läsare upplever i umgänget med Rudolf Steiners texter. De svårlästa volymer som en ung generation på 70-talet betraktade som en utmaning – ja som närmast ett krav för att gå vidare – blir idag nästan till ett oöverstigligt hinder för nytillkomna. New Age-litteraturens lättlästa budskap har skapat en standard för esoterisk litteratur som i praktiken marginaliserat Steiners skrifter. Och den omfattande antroposofiska sekundärlitteraturen har ofta tagit över Steiners komplicerade språkbruk eftersom den i huvudsak vänder sig inåt rörelsen – åtminstone i Sverige.

Men trots att detta fenomen existerat länge tar ingen på sig ansvar för frågan.

Två frågor inställer sig:

Varför skulle man vilja vända sig mot den publik som söker det lättlästa? Det finns ju, som bekant, massor av sådan litteratur. Och den är ju i allmänhet alldeles bedrövligt tråkig och brister komplett i charm.

Varför inbillar man sig att nytillkomna läsare inte är kapabla att läsa Steiners texter? Utgår man ifrån att människor i dag är mindre avancerade än förr — att de bara är ute efter det som ger minsta möjliga motstånd?

Jag tror att det handlar mer om den där självgodheten igen. För är verkligen antroposofin så oerhört avancerad att inte vem som helst som la lite energi på den skulle kunna begripa vad den går ut på? (Och då menar jag inte att uppleva de Högre Världarna, eller så, utan om en rent teoretisk förståelse av Steiners läror.) Mängder av människor ägnar sig åt att förstå och beskriva teorier, tankesystem och sammanhang som vida överträffar antroposofins i komplexitet. Men antroposofin har inte så höga tankar om icke-antroposofers förmåga att förstå komplicerade resonemang. Och framför allt inte till materialisternas förmåga att ta till sig — och återigen inte som upplevelse, utan på ett ‘materialistiskt’ plan — andliga resonemang. Continue reading “‘steiner är svår’”

antroposofer och världsgåtor

ännu en kommentar på Ljungquist:

“Dina meningsfränder gör en stor affär av att det inte existerar en överpersonlig mening, bara den mening var och en gör av sitt personliga liv.”

Det tror jag att är en missuppfattning. Kanske en konsekvens av antroposofins nedvärderande av icke-antroposofers tanke- och föreställningsförmåga. Om inte det som menas är övernaturlig eller översinnlig i stället för överpersonlig. Många av mina “meningsfränder” — vilka de nu än är, jag har ju förmånen att bli dissad av såväl antroposofer som anti-antroposofer…) — är passionerat intresserade av filosofiska frågeställningar. Av metafysik, till och med. Att detta skulle begränsa sig till något futtigt personligt innebärande att meningen är vad vi gör med våra liv; det är ju barockt. (Föreställer sig antroposofen att en oandligs främsta dilemma är valet mellan LCD-TV och Plasma-TV? Men, tja, vi kan ju fnysa åt att antroposofer tycks finna mening i laserade träväggar och hos ärkeängeln Mikael. Jag kan inte se någon principiell skillnad: det handlar om vilken mening det mänskliga psyket tilldelar dessa företeelser.)

“du kan aldrig bevisa eller motbevisa den stora världsgåtan.”

Continue reading “antroposofer och världsgåtor”

sekulärismens meningslöshet

Ljungquist

“Till skillnad från WYSIWYGarna [sekulära, naturalister, humanister — min kommentar] som hyllar idén om en meningslös tillvaro, har antroposoferna en världsbild oändligt mer differentierad och meningsfull.”

Men, å andra sidan, till skillnad från antroposoferna behöver vi inte tillämpa översinnliga förklaringsmodeller för att bilda oss en föreställning om världen. Kan det inte i stället vara så att antroposoferna är de som inte förmår se det meningsfulla i tillvaron, och därför måste befolka den med andar, väsen, ärkeänglar och översinnliga krafter? Och vem är det som har en differentierad världsbild — den som har entusiasm för undersökandet och beskrivandet av den här världen så som den faktiskt är eller den som föredrar att framhärda i en parallell världsbild som inte uppvisar några anknytningar till den reella världen? Jag misstänker att andliga människor helt enkelt missuppfattar hur oändligt differentierad och meningsfull en världsbild kan vara alldeles utan att några övernaturliga fenomen behöver involveras. Jag tror att de kanske inbillar sig detta för att rättfärdiga behovet av sin egen världsbild trots att den strider mot uppenbara fakta.

För hur det än är, så är det de andliga förklaringsmodellerna som tycks fyllda med meningslösheter för den som finner mening i naturliga förklaringar. De kan förstås ha ett slags konstnärligt värde, men det betraktas för det mesta annorlunda, inte som en meningsfull förklaring av tillvaron. Continue reading “sekulärismens meningslöshet”

waldorfskolan och antroposofin

redan tidigare idag skrev jag en kommentar till det här blogginlägget, Waldorfskolornas hemlighållande av antroposofin. Jag tänkte utveckla det svaret lite. Ljungquist skriver

”Och att nyblivna waldorfföräldrar inte får klart för sig vilken roll antroposofin spelar i sammanhanget är svårt att betrakta som annat än falsk varudeklaration.”

En iakttagelse som jag håller med om; det torde kanske vara uppenbart. Det är dessutom viktigt att de får reda antroposofins faktiska roll, inte bara att det en gång fanns en farbror som hette Steiner och att han grundade både antroposofin och den första waldorfskolan. Betoningen brukar alltid ligga på det senare; på Steiners roll som pedagog, något han egentligen aldrig var, om inte begreppet pedagog ses i väldigt vid mening. Det brukar också framhållas att han var vetenskapsman och filosof. Jag kan köpa det senare, med viss reservation (hans teosofiska vändning sabbade hans filosofiska bana), men inte det förra. Det tveksamma är att man framhåller Steiner som en i vanlig mening världsligt sysselsatt man, och inte som den andlige ledare han var.

Människor som väljer waldorfskolan för sina barn behöver veta annat än det rent konkreta kring hur en skolan fungerar, exempelvis behöver de veta, hur antroposofins syn på människan påverkar waldorfskolan. Det räcker inte att tala om att i waldorfskolan ägnas mycket tid åt hantverk. Det är ingen mening att tala om fokus på tanke — känsla — vilja, om man inte ämnar ge den antroposofiskt grundade förklaringen. Det går inte att tala om att undervisningen bedrivs anpassad till barnets åldersmässiga behov — om man inte samtidigt talar om att synen på dessa åldersmässiga behov har sin grund i antroposofins bild av människans (barnets) utveckling. Annars riskerar waldorfskolan att föräldrarna blir förbannade, och då är det redan för sent. Det är kanske ett problem att waldorfrörelsen driver för många skolor; den vill fylla alla dessa skolor, och så många föräldrar går inte att uppbringa som skulle välja waldorf med (trots) full vetskap om antroposofin. Continue reading “waldorfskolan och antroposofin”

antroposofiska identitetsproblem

Ljungquist:

“Och genom att det som är ett problem istället betraktas som ett ideal har antroposofins identitetsproblem blivit alltmer avsiktligt. För om viljan funnits är det är svårt att tro att inte kompetenta människor hade kunnat åstadkomma detta. Antroposofin har ändå existerat i snart ett sekel.”

Jag vet förklaringen, även om den känns något krass att basunera ut så där rakt upp och ned, men ok. Den enda person som någonsin ansetts vara nog kompetent dog 1925. Och han gjorde förvisso sitt bästa.  Jag tror inte att han, på dylika frågor, hade nöjt sig med att svara att antroposofin har identitetsproblem och att det nog är till det bästa, att det till och med är avsiktligt, att antroposofin inte kan identifieras (ens av dem som ansluter sig till den). Med det engagemang och den andliga lojalitet han ändå kräver av sina anhängare, särskilt de mer avancerade, kan han väl knappast ha förväntat sig att de skulle åhöra utläggningar av innebörd: “tja, antroposofi kan vara lite vad som helst, typ, och det är vad vi ska säga människor om de frågar”. (Tack och lov — eller kanske beklagligt nog, beroende på hur man ser på saken — hade han mer att säga än så. Varför somliga — många? —  moderna antroposofer tycks mig så erbarmligt tråkiga undflyr däremot förklaring. ) Ingen som har haft något intressant att säga om antroposofin, vare sig de varit antroposofer eller icke-antroposofer, har uttryckt en så fattig antroposofisyn.

Man kan också läsa — detta är dock min tolkning av det lästa — att denna identitetsgåta har en poäng i sig självt, emedan antroposofin är vägen snarare än svaret, och inte är till för den som bara har intresse av svaret. Det är kanske en efterhandskonstruktion, en rationalisering av den egna oförmågan, eller av okunskapen eller oviljan. En intellektuell undanflykt.

“Den outtalade ambitionen är att det egentligen är helt i sin ordning att de inte kan få svaret innan de har möjlighet att förstå det. Man menar att först när de intresserar sig på allvar kan de börja gå den livslånga kunskapsvägen mot en förståelse.”

Continue reading “antroposofiska identitetsproblem”

det här är icke fråga om ett kristet dop

Kristet Samfund är, som namnet antyder, ett religiöst samfund. Det grundades av Rittelmeyer, i samarbete med Steiner under dennes senare levnadsår. Samfundet utövar kristendom på antroposofisk grund. Mer detaljer behövs egentligen inte här. Jag vill bara få anledning att citera några stycken ur ett gammalt rättsfall (RÅ84 1:82), som handlade om Kristet Samfunds dop och huruvida detta har varit att betrakta som ett kristet dop enligt folkbokföringslagstiftningen (märk att detta handlar om lagstiftningen i början av 1980-talet, och jag kan inte tänka mig att de juridiska reglerna på detta område ser likadana ut idag). Hur som helst, för att reda ut frågan, måste Domkapitlet (som tydligen var första instans i dessa frågor, men vars beslut sedan kunde överklagas vid de juridiska instanserna) reda ut vad Kristet Samfund egentligen är, och således även vad antroposofin är, för att se om dopet kan ses som ett dop ur ett kristet perspektiv. Biskopsmötet hade tydligen hävdat att

dop förrättat av Kristet Samfund icke kunde anses vara ett kristet dop ur svenska kyrkans synpunkt.

Continue reading “det här är icke fråga om ett kristet dop”

den antroposofiska flodhästen

Ljungquist skriver

Antroposofins offentliga framtoning är motsägelsefylld. Å ena sidan står man stadigt ute i samhället med sina praktiska verksamheter i kontakt med allmänhet och myndigheter. Å andra sidan odlar man en esoterisk idealbildning som gör den antroposofiska tankevärlden svårtillgänglig – för att inte säga avvisande.

Och i detta ligger nog något av problemet vad beträffar antroposofins (och antroposofers) förhållningssätt till icke-antroposofer. Å ena sidan önskar man sig gärna uppmärksamhet (positiv sådan) för de olika verksamheter eller initiativ som bedrivs — men jag har intrycket att den uppmärksamheten helst ska fokusera på rörelsens eller “filosofins” yttre attribut. Till denna sida hör, att många av dessa verksamheter och initiativ åtminstone delvis är beroende av att också icke-antroposofer tar del av dem och att också de människor, som inte vet något alls eller väldigt lite om antroposofi, vill ha antroposofins slutprodukter (om man nu kan kalla dem så). Å andra sidan, och däri ligger paradoxen, så vill man inte särskilt gärna diskutera heller få respons på antroposofin som sådan, i synnerhet inte kritisk diskussion och negativ respons. Och eftersom man inte vill att den ska stötas och blötas — framför allt inte av dessa okunniga, fördomsfulla, icke-insatta, kritiskt sinnade (och så vidare) icke-antroposofer — så är den som flodhästen i vardagsrummet, som alla vet är där men ingen talar om, en skugga som ogärna defineras eller belyses. Då är plötsligt antroposofi en privatsak, nästan en onämnbarhet — trots att antroposofin i högsta grad verkar praktiskt i det offentliga, och i stor utsträckning faktiskt vill synas, det vill säga, som i att vara synlig men inte som i att bli granskad. Continue reading “den antroposofiska flodhästen”

förandligad kultur (och modernismen)

hos Axess, en artikel benämnd Modernismens ockulta rötter. Nu kommer inte detta inlägg handla specifikt om Axess-artikeln, däremot några (möjligen aningen perifera) osammanhängande reflektioner kring den. I artikeln påstås att modernismens rötter finns i ockultismen, närmare bestämt, enligt ingressen, i teosofin. Teosofins “konsekvenser och verkan” finns i vår “världsbild och genomtränger fortfarande de flesta föreställningar om modernismen.” Teosofin, en rörelse som nästan kommit att glömmas bort efter dess splittring 1910 hävdar artikeln; jag är osäker på vad som avses. Rudolf Steiner tog ju dessutom med sig en stor del av medlemsantalet i det tyska teosofiska sällskapet, när antroposofin så att säga uppstod som egen rörelse några år senare. Nå, helt bortglömd är inte teosofin heller — den teosofiska bokhandeln finns exempelvis fortfarande i Stockholm, vid Karlaplan. Men det viktigare är förstås dess påverkan på kultur, men särskilt på alla de New Age-inriktningar och andra andliga och nyreligiösa företeelser det senaste århundradet, förutom antroposofin. Arnold Schönbergs och Kandinskys inspiration av Steiners idéer framgår, enligt Lachmans Steiner biografi, av deras brevväxling, men också av den essä som artikeln nämner, On the spiritual in art, skriven av Kandinsky.

“Vad fick Robert Musil att i Mannen utan egenskaper drömma om ”det andra tillståndet”, och hur kom det sig att Franz Kafka besökte Rudolf Steiners föreläsningar i Prag och fann honom ”mycket stimulerande”?” [Axess.]

Franz Kafka hörde visserligen Steiner tala, och han sökte till och med något slags personlig rådgivning med Steiner, men av alla de frågeställningar och funderingar som hade föresvävat honom inför detta möte, uppstår närmast ett anti-klimax; Kafka, som inte tycks särskilt imponerad av Steiners person (till skillnad från många andra ögonvittnen som skildrar mötet med Steiner som något alldeles extraordinärt), skriver ett fantastiskt underhållande och absurdt dagboksinlägg (Kafka, Tagebücher) som utmynnar i en iaktagelse av Steiners metod att peta sig i näsan. Continue reading “förandligad kultur (och modernismen)”

youth initiative program (dagens nyheter)

i dag skriver Dagens Nyheter om folkhögskoleutbildningen Youth Initiative Program (YIP) som hålls i Järna. De deltagande ungdomarna reser till klimatkonferensen i Köpenhamn för att delta i olika aktiviteter. Vad är Youth Initiative Program? Det framgår inte av artikeln i Dagens Nyheter.

Programmet ges vid Rudolf Steiner-högskolan. Det har sitt ursprung i den antroposofiska rörelsen. Varför? Och vilket, eller vilka, är målen?

“It is one of the unique traits of our period in history that, just at the point when the human species has created very serious challenges to the future of humanity, the same humanity has uncovered very powerful cognitive frameworks and practical approaches such as, but not limited to, Anthroposophy, that have the power to move humanity to a new, more profound level of evolution. YIP, by its very nature and striving, seeks to connect to these diverse streams of genuine efforts in humanity.”

Alltså, att rädda mänsklighetens framtid. Att främja utvecklingen. I en antroposofisk kontext är detta inget särskilt konstigt. Denna tidpunkt som vi lever i är kritisk så tillvida att man befinner sig nära en övergångsperiod till ett annat utvecklingsskede. Idealiskt sett bör fler och fler människor finna vägen till ett förandligat förhållningssätt — bort från materialism och så vidare. Den fördjupning av evolutionen som tals om i citatet ovan avser främst människans fördjupning på det andliga planet — hennes utvecklande av andliga egenskaper. Denna individuella utveckling är också förutsättning för att nya skeden ska inträda i mänsklighetens utveckling som helhet. Continue reading “youth initiative program (dagens nyheter)”

martyrskap som livsstrategi

Judith von Halle, den katolskinspirerade, antroposofiska författarinnan från Berlin, hävdar att hon sedan ett antal år tillbaka lever utan att inta näring och att hon varje vecka återupplever Kristi korsfästelse. Händerna hennes sägs ha blödande sår, som uppstår alldeles av sig själva. Judith von Halles har genom sitt martyrskap skapat en persona som förenar antroposofi med det kvällstidningsaktigt makabra. Hon har en kommersiell potential, som också folket i Goetheanum upptäckt, trots att von Halles förehavanden från allra första början skapat kontroverser. (Över huvud taget är kombinationen katolicism och antroposofi inte konfliktfri, och därtill kommer detta skandalartade utåtagerande! Ja, paradoxalt nog. Trots att von Halles korsfästelselidanden inte ens förevisas för publik, tar hennes andlighet vägen via det kroppsliga. Det fysiska lidandet tilldelas en plats jag tror man kan säga det vanligtvis inte har bland antroposofer, trots, eller kanske på grund av, deras relativa asketism.)

I Dagens Nyheter skriver Kärnborg om den “metafysiska, eller sakrala sidan av självskadandet, den som medeltidens helgonadepter visste allt om.” Liksom tidigare historiska figurer och allehanda galningar, skadar von Halle sig själv “för att nå högre andliga stadier.” Och antroposoferna runt henne strider om fenomenet. Till synes halvförnuftiga antroposofer, i sina öppna sinnen, vägrar inse att det är en fysisk omöjlighet att leva utan föda och att det är uteslutet att von Halles stigmata uppkommer genom övernaturlig intervention. De vill inte se patologi, utan förbli i förvissningen att mirakel kan inträffa. Och, samtidigt, för en del antroposofer tycks von Halles succé lite smått pinsam; den framhäver det irrationella i antroposofin. De vill kanske ha vänliga mysterier, men inte blommande galenskap. von Halle överträder gränsen, med råge. Continue reading “martyrskap som livsstrategi”

det som raserats

läser om Catherine MacCouns helt bedårande essä Work on what has been spoiled. Somliga antroposofiska fantaster tycker nog att MacCoun är alldeles hädisk, när hon plockar ner Steiner på jorden, och presenterar honom mer som en människa än som en ofelbar idol. Jag minns när jag läste essän första gången, för så där ett halvår sedan, och blev överaskande betagen av den person som framträdde. Steiner är motsägelsefull, något lynnig, manipulerande, och väldigt rolig:

‘Now, in ordinary bourgeois life, it happens that people fall in love, that a man falls in love with a woman. People simply call it “falling in love” and that’s the plain and simple truth. In esoteric societies men and women also fall in love; the possibility cannot be ruled out, as some of you know from experience. But in that case, what you hear about it is not as simple as “X has fallen in love with Y.” In esoteric societies, what you hear about it often goes something like this: “Having thoroughly examined my karma, I find that another personality has entered it, and we have realized that karma has destined us to be with each other and to intervene in the destiny of the world in a particular way.’

Beskrivningen av det antroposofiska sällskapets konfliktfylldhet, under denna period ca 1915, är obetalbar; MacCouns spännande framställning tydliggör de bestående, inneboende svårigheterna i en organisation som opererar på flera olika nivåer samtidigt: en, den mellanmänskliga, jämlika och sociala, en annan, den hierarkiska struktur som är konsekvensen av ojämlikheter i insikterna om det ‘övermänskliga’. Continue reading “det som raserats”

om att besitta “djupare insikt än andra”

Peter de Voto skrev igår kväll på Kulturhusbloggen ett inlägg där han redogjorde för sin avgång från det svenska Antroposofiska sällskapets styrelse i samband med årsmötet under helgen. Tyvärr är det blogginlägget nu borta. Det tycker jag är lite synd. Det var nog det intressantaste inlägget sedan den bloggen startade. de Voto skriver bland annat att det är dags för “nya personer gripa sig an den intrikata uppgiften att värna om antroposofin som ganska oförsvarad och oförstådd kunskap” men samtidigt att han påminns om en vän som sagt “‘Antroposofin har idag inkarnerat i alla människor’ – så det behövs ingen eller inget som behöver företräda den.” Slutsatsen är att Sällskapets uppgift idag är “en annan […] än att försvara eller sprida antroposofi.” Sällskapets filosofiska uppgifter borde vara underordnade mer konkret–världstillvänd–(?) och inspirerande verksamhet, menar han också. Och plötsligt blir det intressant att hänvisa till Steiner, och hans framhållande av betydelsen av vördnad framför självkänsla; de Voto skriver att han har “svårt med hirarkiska system och med folk som tror att de besitter djupare insikt än andra.”

Frågan är ju dock om inte en filosofi som betonar vördnaden lätt riskerar att bli just ett system där hierarki råder, och om inte somligas självkänsla är baksidan av andras vördnad, och vice versa. Jag är skeptisk till att vördnaden, som Steiner menade var en positiv kraft, har allt igenom goda verkningar. Att ha vördnad utan att ha självkänsla låter däremot rent destruktivt. Självkänsla för sig, isolerat, kanske också.

Continue reading “om att besitta “djupare insikt än andra””

kunskapsparadoxer

I diskussioner med waldorfskolans anhängare får man som kritiker emellanåt veta att man inte bör uttala sig när man saknar kunskap om vad waldorfskolan är. Då frågar man sig, vad det egentligen som menas–vad innebär det att sakna kunskap? Vad måste vi som kritiker göra för att betraktas som om vi vet vad vi talar om, i anhängarnas ögon? Är det ens något vi kan uppnå? Eller är det kanske så att det är först när vi antar en viss önskvärd position som vi anses ha ‘kunskap’, det vill säga, när vi blir anhängare och när vi slutar komma med kritik? För det är ju så att man aldrig ser waldorfanhängare kritisera andra anhängare för att vara okunniga–även om okunskapen fullkomligen skiner. Det positiva som sägs om waldorfskolan kan uppenbarligen inte vara okunnigt. Det negativa, det som kritiker framhåller, verkar per definition vara okunnigt och grundat i missuppfattningar.

I samma anda kan också den negativa personliga erfarenheten av waldorfskolan avfärdas–waldorfanhängarens svar är att det negativa inte kan generaliseras utifrån, och att det därför–underförstått–inte kan användas som argument. Men det kanske, för kritikern, inte handlar om att generalisera, utan snarare om att uppmärksamma något som waldorfsystemet inte självt förmår ta itu med: att det existerar ett relativt stort antal personer, vars upplevelser och uppfattningar diametralt motsäger den officiella bild som waldorf presenterar av sig själva, en bild som, för övrigt, är full av generaliseringar. Att generalisera av enskilda goda upplevelser är nämligen, enligt waldorflogiken, helt i sin ordning. Continue reading “kunskapsparadoxer”