karmiskt berättigande

NNA:

Der Vorstand der Allgemeinen Anthroposophischen Gesellschaft (AAG) hat einen Versuch überstanden, ihn zum Rücktritt zu zwingen. […] Zuvor hatten sich drei der sechs Vorstände in Berichten über ihre Tätigkeit gerechtfertigt. Sergej Prokofieff erklärte der gegenwärtige Vorstand repräsentiere die Weltgesellschaft, wenn man die Biographien seiner Mitglieder anschaue. In den letzten zehn Jahren sei er zu einem echten Team geworden in dem auch alle karmischen Strömungen des ursprünglichen von Rudolf Steiner berufenen Vorstands vertreten seien.

Kruxet är inte så mycket karmaföreställningarna i sig. Utan hur karmaresonemang används i konkrekta situationer, hur de används i fråga om världsliga förhållanden. Varför skulle någon medlem i någon organisation acceptera detta? Oavsett om man tycker att karma är ett vettigt begrepp eller inte. Problemet är ju att när Prokofieff hänvisar till karma, meddelar han indirekt att högre omständigheter — som inte riktigt kan bli föremål för rationell utvärdering och debatt — har en relevans som övertrumfar sådana konkreta omständigheter som medlemmars förtroende och medlemmars synpunkter. Och vem kan invända mot någons karmiska rätt annat än genom att ifrågasätta vederbörandes omdöme i karmafrågor? Vad är svaret på Prokofieffs påstående — ‘nej, enligt mina karmiska undersökningar, är inte alls nuvarande styrelse karmiskt menat att styra?’ Det blir ju bara trams. Relevant kritik kan inte förekomma; all kritik blir förolämpningar mot den andres andliga gåvor. Mer eller mindre. Det är som att fråga naturandarna om råd. Svaret blir som den mänsklige frågeställaren önskar sig, och omöjligt att efterpröva (för då kommer det visa sig att andarna ger olika — sinsemellan oförenliga — besked). Då står man liksom där.

När karma används för att ge berättigande åt en maktposition — eller för den delen för att rättfärdiga missdåd — då, om inte förr, är man, tror jag, ute på potentiellt farlig mark.

angående omvärldsgrupper och kulturimpulser

Ljungquist:

Detta innebär inte att begreppet [kulturimpuls /a] saknar relevans – tvärtom, de insatser den antroposofiska rörelsen åstadkommit i samhällslivet är unika.

Jag borde veta vad som åsyftas, men jag gör det inte.

Men man har aldrig från vår sida lagt ned kraft på att kommunicera detta, varför våra bidrag till utvecklingen bara kommit att uppfattas som lite originella uttryck för en världsåskådning. Antroposofins insatser inom vård, skola, omsorg och jordbruk uppfattas som enskilda delar – inte som ett samlat allmänmänskligt koncept som berikat vårt kultur- och samhällsliv.

Jag uppfattar då rakt inte dessa delar som enskilda och som fristående från antroposofin. Däremot ser jag dem inte som exempel på några enorma framgångar precis. I alla fall inte bara så där, rakt upp och ned. (En sidoanmärkning: jag finner det mer okontroversiellt att se något kulturellt positivt i antroposofins inflytande på vissa författarskap och konstnärsskap. Där kan man tala om ett inflytande på kulturlivet, ett inflytande som det, tyvärr, inte talas om och som inte heller från antroposofisk sida framhålls.)

Om omvärldsgruppen:

Här skulle vi för första gången själva ta ansvar för bilden av antroposofin utåt – inte bara vara ett offer för omvärldens missförstånd och förtal.

‘För först gången’ — verkligen? Men låt vara med det, vad viktigare är, är att lägga offermentaliteten på hyllan. Och detta ständiga gaggande om omvärldens ‘missförstånd och förtal’ och dylikt! Omvärlden bryr sig ganska lite om antroposofin och antroposoferna, faktiskt. Och den delen av omvärlden som bryr sig, är inte så ondskefull som det framställs. Vad ska omvärldsgruppen göra då?

Formulera antroposofins egenart och berättigande plattform i samhället. Detta är en verklig utmaning, eftersom den på ett övertygande sätt måste beskriva den andliga dimensionen som ett anständigt alternativ till den gängse världsbilden.

Det vore klädsamt med en insikt om att den gängse världsbilden, om vi ska tala om det som omfattas av en majoritet, nog trots allt är andlig. Den är bara inte antroposofisk. De flesta människor håller sig med något slags andlig föreställningsvärld — vare sig det är inom organiserad religion eller som i form av en tro på ‘något större’ eller liknande. Massor av människor tror på en hel massa saker som inte kan observeras eller mätas, till och med på änglar, väsen, övernaturliga fenomen och diverse annat. Så man kan verkligen fråga sig vad den ‘gängse världsbilden’ är som antroposoferna tänker sig utmana. Snarare är antroposofin väl en av många rörelser som konkurrerar på en ‘marknad’ av andlighet. Antroposofin är ett alternativ till dessa andra varianter av andlighet; de är annorlunda än antroposofin, men verkligen inte heller dess diametrala motsats.

Sammanställa och kommunicera forskningsresultat inom biodynamisk odling, läkepedagogik, waldorfpedagogik, antroposofisk medicin och andra områden.

Ja. Problemet här är snarast frånvaron av forskningsresultat att kommunicera.

Vidare:

Uppfattningen att antroposofin har en speciell uppgift i samhället blir verklig först när vi förankrar den hos en bred allmänhet. Är antroposofin en kulturimpuls måste vi kunna formulera detta så att människor inser det.

Ok. Men den ‘speciella uppgiften’ blir verklig först när den existerar. Så länge den är ett fantasifoster är saken en annan. Visst kan man säkert förankra tron på den hos en (kanske inte så) bred allmänhet. Men det hela saknar vett så länge som antroposofins ‘speciella uppgift’ inte talar för sig själv också — så länge den liksom inte finns. Om det är en så speciell uppgift måste den ju utföras någon stans. Men den antroposofiska, speciella uppgiften är som de högre världarna — osynlig. Den har inga konkreta verkningar som betyder något för människor; antroposoferna själva och ett fåtal andra undantagna. Och (återigen, tror jag): en kulturimpuls av betydelse borde väl märkas, utan att man måste formulera dess närvaro och servera människorna insikt om den? Är det inte så att det snarast är kulturimpulsen, inte formuleringen och inte omvärldens insikt, som saknas? Hög svansföring, ja, men inget vidare bett.

en antroposofi som har något intressant att säga behöver ingen ‘omvärldsgrupp’

Det är sommar här i dag. Jag borde gå ut, men det är inte somrigt alls nere på gatunivå. Uppe vid hustaken gassar dock solen. Jag har befriat balkongen från presenningen. De planterade fröna har blivit skott, men får tills vidare stå på fönsterbrädans marmor. (Ja, så tedde det sig när jag skrev. I vanlig ordning postade jag inte i anslutning till skrivandet. Jag avbröt för att göra andra saker. Tyvärr var inget av detta en långpromenad.) Det här är något slags fortsättning.

Johannes Ljungquist framför ett förslag i två delar:

Att man å ena sidan skapar en tankesmedja för arbetet inåt sällskapet och rörelsen, och å den andra en omvärldsgrupp som arbetar utåt offentligheten.

Vad gäller det sistnämna får jag tyvärr propagandavibbar. Jag tror inte att det är avsett så, det är inte det jag menar. Inte heller att en ‘omvärldsgrupp’ behöver fungera så. Däremot är det så jag tror det skulle sluta, som en PR-avdelning, och uteslutande som detta. Jag vet inte heller om det är så klokt att tänka sig en separation av dessa funktioner (någon total separation verkar inte heller Ljungquist tänka sig, det ska påpekas). Vore det inte betydligt mer spännande med en tankesmedja vars arbete — resultatet därav — fick synas offentligt? Jag menar att det trots allt är där det skulle finnas en möjlighet för omvärlden att bilda sig en uppfattning om det antroposofiska arbetet med idéer; i motsats till de färdigbakade, PR-mässiga presentationer som kan förväntas av en offentlighetsinriktad PR- (förlåt omvärlds-)grupp, som — huh! — levererar anpassade definitioner av antroposofi i något slags filosofisk läsa lätt-version (definitionsfrågan berördes i något annat inlägg hos Ljungquist nyligen, och det är det jag tänker på här). Alltså, nu tillhör kanske inte jag riktigt till den där allmänheten som sådana lättbegripliga definitioner skulle rikta sig till, men jag är trots allt inte heller medlem i Sällskapet (naturligvis inte, skulle jag kanske säga). En omvärldsgrupp kan jag både ha och mista; en tankesmedja — så som jag föreställer mig en sådan –och dess arbete vill jag däremot inte missa. Det är där det börjar bli intressant. Jag finner lättsmälta definitioner (som så gott som alltid blir mer eller mindre — i bästa fall mindre — missvisande, inte sant?) tämligen ointressanta; resonemangen kring idéer (och definitioner för allt i världen) är något annat. Det är när antroposofin förmår att i öppenhet föra sådana resonemang — i stället för att servera pastellfärgade sanningar — som den har något att komma med, och en rimlig chans att höja sig ur sekterismen. Att producera trevliga broschyrer är trots allt inte så knepigt. (Faktum är att till och med jag skulle kunna göra det, särskilt om jag tillät mig att bortse från verkligheten!) Risken att bli intetsägande eller missledande är dock överhängande. Den viktigaste invändningen är dock: om antroposofin har något genuint intressant att komma med, något meningsfullt att säga omvärlden, varför behövs då en särskild omvärldsgrupp?

… den ”vanliga” medlemmen lever hela tiden i en avancerad idévärld där eventuellt nytänkandet har svårt att hävda sig mot redan etablerade idéer och eviga sanningar.

Jag ifrågasätter detta: ‘den “vanliga” medlemmen lever hela tiden i en avancerad idévärld’. Jag undrar om det verkligen är sant. Om det vore det, varför ser vi då inte resultatet? Varför ser vi då inte vanliga medlemmar uttrycka detta sitt engagemang i den avancerade idévärlden på något vis? Jag kommer också att tänka på något annat: är det ens möjligt att ett äkta arbete med en — på riktigt — avancerad idévärld inte leder till (ny)tänkande? Det handlar ju inte om Platons, Aristoteles, Steiners eller vem det nu vara måndes relativa storhet (och ens egen relativa litenhet), eller gör det? Vad jag menar är, att jag inte tror på att man kan leva med avancerade idéer utan att det leder någon vart. Jag tror att det handlar mer om filosofi som avancerat blingbling och koketteri i så fall.

För att återgå till tankesmedjan och vad den skulle ägna sig åt:

Bearbeta frågan om antroposofins och Antroposofiska sällskapets otydliga identitet där de viktiga formuleringarna som klargör egenarten arbetas fram. Detta kan sedan kommuniceras inåt rörelsen via broschyrer och egna tidskrifter. Ett samarbete med omvärldsgruppen är troligtvis nödvändigt eftersom detta arbete i hög grad har relevans också utanför rörelsen.

Personligen tror jag att denna, som jag uppfattar det, skarpa gräns mellan vad som är inom och vad som är utom rörelsen är olycklig. Jag menar inte att det inte alltid finns dessa olika perspektiv — men just vad beträffar antroposofin tror jag att det vore gynnsammare att försöka minska gapet i stället för att öka det. Det är inte bara omvärlden som är misstänksam mot antroposofin. Antroposofin (jag menar antroposoferna) är också misstänksamma mot omvärlden. Och har ett otrevligt vaktbeteende, ungefär som en instabil hund som vaktar ett ben. Sådana tendenser bör man hellre motverka än förstärka. Jag tror alltså inte att en (ökad) institutionalisering av denna uppdelning mellan innanvärld och yttervärld är sund. Jag tror inte att det är av godo att förstärka de redan sekteristiska dragen i den antroposofiska rörelsen. (Det vore emellertid av, tivelaktig men ändock, godo för rörelsens kritiker, som får vatten på sin kvarn.)

Ett annat förslag på verksamhetsområde:

Waldorfpedagogikens uppgift idag – på vad sätt skiljer den sig från Steiners tid och vad får det för praktiska konsekvenser idag?

Det är en dysfunktionell hund begraven i waldorfrörelsens band till antroposofin. Inte för att jag tycker att antroposofi har i skolväsendet att göra, men om vi ni antar att det har en plats där, tycker jag nog ändå att ovanstående frågeställning är mer en sak för en antroposofisk-pedagogisk institutition än för en tankesmedja inriktad på den antroposofiska rörelsens verksamhet. Ibland dras antroposofin, dess idékärna, bara ned av dess tillämpningars misslyckanden och dumheter. Hur släpper man tanken att vissa döende lemmar helt enkelt borde amputeras medan tid är? Dessutom: blir inte en tankesmedja idémässigt friare av att inte behöva ta all denna hänsyn till de praktiska konsekvenserna för den tillämpade antroposofin? (I just det här fallet räknar jag verkligen inte med medhåll; det gör jag väl förvisso inte annars heller, men särskilt inte här. Jag är medveten om att antroposofer ser de praktiska verksamheterna som framgångssagor. Oavsett så befinner de sig vid sidan av — och på varierande avstånd från — antroposofins idéinnehåll.)

Jag vill verkligen rekommendera läsning av kommentarerna, särskilt Randie Remlands (den 20 mars) samt Elisabeth Gs (den 22 mars).

nordisk konferens

Nordisk antroposofisk konferens. Tema: Kristus i det eteriska. Äger rum denna sommar på Åland. Ur konferensbeskrivningen:

Socialt andas vi i dagens rytmer: Morgon och eftermiddag är vi alla tillsammans för gemensam inspiration. Däremellan lever vi i ett inre och ett yttre rum genom grupparbetena och i de större konstnärliga grupperna. … Varje dag är en ny dag. En upplevelse som ges till oss av den eteriska kroppen.

Peter Broström, konstnär och (förut) bildlärare på Kristofferskolan, citeras:

Kristus låter sitt ljus och sin livskraft stråla in i människan utifrån kosmos. Ljusgestalten tycks framhålla vikten av två ting i livet: att älska andra människor och förvärva kunskap. Är Kristus närvarande i människan, blir hjärtat hennes mäktigaste organ. De nedre själskrafterna kommer då att lyftas upp till hjärtat. Kristus söker inte yttre makt, men vill verka inifrån varje människas hjärta. Eterkroppen – livskroppen – kan också kallas kärlekskroppen. Här finns anlagen till mänskans framtida livsande som är ren kärlek. Det handlar inte om en passiv uppenbarelse utan en egen andlig aktivitet, som är en förutsättning för mötet med Kristus i “det eteriska”.

Ja, hjälp.

en inte så självklar självklarhet

Ur en kommentar:

Inte ens en självklarhet som att en majoritet av antroposoferna var emot Hitler tros på.

Helt enkelt av den enda anledningen att denna utsagas verklighetsförankring är långt i från ‘en självklarhet’. Som jag skrev i mitt svar kan man hålla det för mer eller mindre troligt — men någon självklarhet är det då rakt inte.

Annat än möjligen för den, som föreställer sig att antroposoferna var (och är) förmer än andra, som tror att antroposofernas förment högre insikter ledde just dem till att genomskåda den grymma regimen på ett sätt som andra medborgare inte förmådde göra. Varför ska vi — icke-antroposofer — bara tro på, utan belägg, att antroposofer var ‘bättre’ än andra tyskar under Hitler-eran? I synnerhet när antroposofin innehåller dessa element av rasism, och det är belagt att åtskilliga prominenta antroposofer stödde nazist-regimen? (Se länkar i inlägget.) Var alla andra antroposofer mer moraliskt högstående än såväl dessa prominenta antroposofer som resten av samhället? Knappast.

Det krävs verkligen lite mer för att ‘självklarheten’ ska framstå som sannolik, när till och med det Antroposofiska Sällskapets internationella styrelse — vid Goetheanum i Dornach, Schweiz — gjorde sig besväret att skriva till den tyske Führern. Continue reading “en inte så självklar självklarhet”

rasister! nazister! antroposofer!

Huh! Världen rämnar — antroposofer är inte perfekta! Ibland har de tjockhuvade idéer, ibland vedervärdiga, ibland fullständigt vansinniga! Somliga antroposofer var rasister! Somliga var nazister! Men det går ju inte, för antroposofer säger att antroposofer är perfekta, så tjockhuvudena var inga riktiga antroposofer. Synd bara att nazisterna och rasisterna inte var bättre på att hålla truten; hade varit det hade de gjort det enklare för sentida antroposofer att skönmåla rörelsens historia.

Ljungquist skriver:

Nazisterna skulle knappast förbjudit Antroposofiska Sällskapet om det varit rasistiskt.

Jo då, tänk att det skulle de minsann. Eftersom det antroposofiska sällskapet potentiellt kunde betraktas som en konkurrent snarare än en ideologisk fiende: Continue reading “rasister! nazister! antroposofer!”

antroposofiska sällskapet och ‘historieförfalskaren’

Jag har åtskilliga gånger frågat mig hur waldorfrörelsen — i synnerhet den svenska waldorffederationen — kan stödja Sune Nordwall. Nordwalls handlande mot rörelsens kritiker är beklagligt, och det är bortom min fattningsförmåga att någon självständigt tänkande antroposof kan ställa sig bakom hans verksamhet. (Tydligen är det ont om självständigt tänkande antroposofer.) Nordwall är dessutom känd för sina attacker mot Peter Staudenmaier, den historiker som nyligen avlagt doktorsexamen vid Cornell-universitetet med en avhandling om den antroposofiska rörelsens historia under första hälften av 1900-talet. Alfa-omega påpekade i dag att man fortfarande på Nordwalls hemsida kan finna följande stycke:

Antologin avslutas med ett bidrag med titeln “Antroposofi och ekofascism” av en dokumenterad historieförfalskare vid namn “Peter Staudenmaier”. Artikeln publicerades första gången av föreningen 2001 i dess tidskrift, och den publiceras också sen länge av föreningen på dess internetsajt.

Sune Nordwall fortsätter alltså glatt hävda att Peter S är en historieförfalskare och antyder dessutom att han möjligen har förfalskat sin identitet (eller hur man nu ska tolka citationstecknen).

Waldorfskolefederationen verkar ha så stort förtroende för Nordwall att han till och med anställts för att hålla koll på sådana som mig. (Översättning: fienden. Nordwall är i krig.) Vad anser då det aktningsvärda (?) Antroposofiska Sällskapet om Nordwalls meriter?

En sektion av sällskapets hemsida har titeln ‘Kritik mot antroposofin’, vilket fortsätter med underrubriken ‘Svar på kritik’. Intressantare är att denna sida inte återfinns genom menyerna på sällskapets hemsida. Den ligger visserligen under menyn ‘Antroposofi’ — ‘Antroposofisk litteratur’, men nås inte genom den menyn via hemsidan. Däremot får man upp den som träff om man googlar ‘antroposofi +kritik’, exempelvis. Man kan spekulera i anledningen till detta. Är det att man inte vill att medlemmar och hemsidebesökare, som är vänligt inställda till antroposofin, ska råka på detta avsnitt av en slump — och råka få veta att där faktiskt existerar kritik mot antroposofin? Nu länkar ju inte sällskapet till kritiken i fråga. Men de nämner den, och vem som helst som inte är bakom flötet kan ju söka upp den. Så är det så att man inte vill att människor ska råka över denna information i onödan? Samtidigt som man vill ge den till dem som redan vet att där finns kritik, och googlar på lämpliga sökord för att finna den?

Det är kanske mindre viktigt, även om det enligt min uppfattning också säger något om rörelsen. Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att det Antroposofiska Sällskapet på denna sida använder sig av Sune Nordwalls ‘information’ och länkar till hans hemsida. Dessutom betecknar även det Antroposofiska Sällskapet självt Peter Staudenmaier som en ‘historieförfalskare’. Här är en screenshot:

Den sista av referenserna avser Peter Staudenmaier och hans arbete.

Min fråga är — hur kan det Antroposofiska Sällskapet på sin hemsida beskriva en numer disputerad forskare som ‘historieförfalskare’? Jag förmodar att Antroposofiska Sällskapet har belägg för att Peter Staudenmaier är en historieförfalskare, och att de självständigt och med stor noggrannhet utvärderat dessa belägg — annars verkar det aningen djärvt att alls publicera sådana allvarliga anklagelser. Fast problemet är, misstänker jag, att de läst Sune Nordwalls redogörelser för detta. Och att de tagit honom på orden. De kanske tror att han vet vad han talar om. (De tycker ju uppenbarligen att Nordwalls framställning av vetenskapen är vettig — och det tyder väl tyvärr på en skriande brist på kunskaper och rationellt tänkande.)

Nu är det så att Nordwall inte — med emfas inte — vet vad han talar om. Jag rekommenderar att sällskapet skriver om sin sida ‘Kritik mot antroposofin’ och att de gör jobbet ordentligt samt att de avlägsnar epitet som ‘historieförfalskare’ och anklagelser om ‘historieförfalskning’, åtminstone så länge de inte har lyckats skramla fram ordentliga argument som visar att dessa ordval är med verkligheten överensstämmande.

Och så tycker jag att Antroposofiska Sällskapets ledamöter (och medlemmar!) ska läsa Peter Staudenmaiers avhandling — vidare information här — i stället för att lyssna på Sune Nordwall, mannen som fastnat såsom i klister i sitt alldeles egna, råddiga fantasiliv.