i främmande land

131018a

I bra solvärme, vid fönstret.

När man är på fiendens territorium, bör man hålla sig upptagen med något. Det är en känsla jag alltid haft, och en intuition jag nästan alltid följer. Det är förstås löjligt att säga att Järna är fiendeland. Samtidigt: vissa saker handlar mycket mer om känsla än de handlar om vetande. Vissa platser är lite som en annan människas vardagsrum, som man inte bjudits in till. Järna är på samma gång märkligt bekant, och obehagligt främmande.

Över slätten blåste en hård, isande vind. Jag var nöjd över att ha kommit ihåg att lägga pälsmössan i väskan, även om den inte behövdes i stan. Det var nära att jag förlorade den på den där lite murkna bron — i lagom uttalad antroposofisk design — över E4an.

Det är en förtjusande trakt, även om mullret från motorvägen är konstant, och hörs långt över åkrarna. Att ta pendeltåget är som att åka utomlands, eller i alla fall halvvägs utomlands. Det är inte längre riktigt Stockholm, på det vis som bussar och tunnelbana är Stockholm. Tåg- och busstidtabellerna är nästan omöjliga att förstå sig på. Södertälje är intressant med sina kontraster — stora vägar, höga viadukter och pittoresk landsbygd. Övergången från industrier till jordbrukslandskap är kvick.

Jag gick vägen från Skäve busshållplats, längs ån, via Saltå (och såg Kristofferuskyrkan utifrån; den var mindre än jag föreställt mig), till Ytterjärna kyrka och kyrkogården. Ljuset var för ljust, vädret inte vad jag velat. Mulet eller halvmulet är snarare att föredra — för bilder — framför strålande middagsol och klar himmel. Solen är mer användbar morgnar och kvällar. Men fingrarna var ändå stelfrusna.

131019Jag åt, drack varmt kaffe och jag handlade några böcker. (Se till vänster, och avundas!) Det var det. Gjorde inte något mer, och såg inte så mycket mer heller. Mer utevistelse lockade inte. Det var i och för sig en ganska spontan och till det konkreta utförandet oplanerad utflykt. Jag hade velat se kyrkogården ett tag. Jag hade hundvakt och hemma hade de börjat bila upp innergården (ett oljud värren än E4an). Att åka i väg kunde inte varit mer rätt under de omständigheterna.

Jag är besatt av detaljerna, men ger mig inte tid att se dem. Jag vill betrakta alla små detaljer på byggnaderna — former och färger — men jag har blivit rastlöst nervös. Som om jag, malplacerad och med gnagande oro, faktiskt stod i någon annans vardagsrum, i en främmande mänsklig civilisations hemmiljö. Och det är det ju också, på sätt och vis, antar jag. Arkitekturen är som något märkligt ur mina drömmar — den har det där som är både kusligt och lockande på en och samma gång –, och jag kunde egentligen se på den och dess vindlingar hur länge som helst. Om jag kände att det inte var opassande, men, gud, den gnager hela tiden, känslan av det opassande.

Du hör inte hemma här. Den känslan.

Den kan vara ganska stark, när den faller över mig. Och den är det säkert med rätta. En intuition om att jag är på fel plats, att jag överträtt en gräns jag inte har rätt att överträda. Jag tror, märkligt nog, att den blivit starkare jämfört med första gången jag var i Järna — när var det? 2010 kanske.

131018d

131018f

131018h

131018e

131018i

131018j

131018b

131018k

131018c

131018g

evening walk

131011a

I’m writing this while I wait for the chestnuts to roast in the oven. The evenings are stunning and colourful, but it is cold now, today was the first cold day. I’m sorry I don’t write as much as I used to; I think about it every day, I think about what I should do but don’t do. It’s very unproductive.

131011b

Those of you who are in the Stockholm area might be interested to know that some of Steiner’s blackboard drawings are on display at Artipelag gallery. It’s far away and hideously expensive, and I’m not sure I will bother going there. Here’s the poster, anyway, spotted today (you’ll recognize the slightly silly drawing to the right):

artipelag

sunrise, 5:25 am

130826

Up on the cliff, you can lie at night, watching the dark sky — feeling, paradoxically perhaps, a closeness to the stars that, ultimately, encompasses a closeness to the earth. And knowing, for a brief moment, that there’s nothing more to ask for. It’s all there — between me and the universe.

It’s been a warm August week, presumably summer’s parting gift. The rocks, charged during the day by the rays of the sun, still emit some of the heat hours after sunset.

(A few more new pics to be seen, by the way, over at flickr.)

17 augusti

130814b

Nu kommer hösten med svamp, varma soppor och rostade kastanjer. Den är välkommen, trots allt, även om vintern alltid blir ett par månader för lång.

Vi har tillbringat nästan en vecka på ön. Fjärden är mörk om natten, och någon gång då och då magiskt stilla och blank. I måndags natt hade vi tur att få se perseidernas fallande stjärnor. Därtill flera vackra solnedgångar och en kväll ängen, med dess lila tistlar, i så tjock dimma att man inte hade kunnat se sin egen svans ens om man viftat med den framför nosen, som herr Hund skulle beskriva det. Nästan varje dag passerade åskoväder, i alla fall på avstånd. En av fjärdens och den stora himlens förtjänster är möjligheten att se oväder på håll utan att alltid uppleva dem själv.

130814a

130814c

27 juli

130727aI dag kom åskan som ett svar på den hetta som redan på morgonen var närapå outhärdlig. Regnet uteblev. Det är fortfarande torrt och kvavt. Ovan lite rester från mina balkongodlingar. Jag har krasse, lavendel, rosenpelargoner, tomater, persilja, basilika, oregano, ringblomma och misslyckade vallmo. Tomaterna kan vi nog kalla misslyckade också; jag har skördat tre. Jag har humlor och bin och i dag, för första gången någonsin tror jag, en fjäril, som förirrade sig in i köket. Inte förstår jag hur de hittar hit.

Förra veckan, då jag en kväll tittade ut genom köksfönstret, upptäckte jag att stjärnorna åter är synliga. (Eller i alla fall en planet. Så förfärligt många stjärnor ser man inte här i stan, även om himlen tycks svart.) Augusti är snart här. Det är märkligt med sommaren: just som man vant sig vid ljuset, och börjat känna sig hemma i det, som vore det normaltillståndet, återvänder mörkret.

Nedan några bilder från promenaden i dag.

130727b

130727cOch en från i går.

130726Visst är simhallar kusliga? Det är en sådan ogästvänlig och kall stämning. Allting är så hårt. Och så det där att jag så lätt kan förställa mig dem som skådeplatser för blodiga mord. Tacka vet jag blommor och komposter. Jag sätter aldrig min fot i en simhall frivilligt. På vintern, i mörker och kyla, går vi också förbi här, och då är hallen ofta full av frusna och alldeles för oklädda människor — barn som har simskola och vuxna motionssimmare. Ser hemskt obehagligt ut, tycker jag.

brushing teeth in the presence of swans

130518eWe’ve been away for a few days, mr Dog and I. We’ve been to the island. The silence has been a relief. Well, there was that ship whose music we heard, one evening, until it arrived in Latvia. Or so it seemed; I’m sure it got all the way to Sandhamn and beyond before the noise died away. Sounds travel far over the surface of water. Waking up in the mornings, taking silent walks, is a blessing. Brushing teeth on the gravel beach in the dark blue dusk and in the company of swans is another. And the silence — the silence is like a drug. The silence is everything. (To the left is a rather crappy picture of the beach with the swans. I just wanted you to see them.)

The magnificent old oak tree is producing leaves, it’s turning green. It’s late, later than, for example, the birches on the island. There are cowslips in people’s gardens; not in our. Wood anemones are still glowing white from underneath trees during not so dark nights; on the other hand it’s now too light for gazing at stars in the sky, except possibly the very brightest of them, which can still be noticed. Evening walks are full of scents. Even for humans without particularly good noses.

Every winter, the beach rearranges the rocks and stones. In spring, you must disagree with how nature has taken care of things, and you risk the safety of your fingers and begin to move the rocks about. It’s ok, but, in the end, pointless. Next winter, things will be rearranged again, according to the whimsical predilections of waves and ice… and ships.

One evening — wednesday — and the two subsequent days were summer, and yesterday the air was ever so slightly stuffy, and it felt more like august than may; today, there was a shift in weather and we woke up to a splendid mist, which gave the sea a different appearance. All the other islands were gone. And the ships were blowing their fog horns.

I don’t want to be picky, but even though spring is wonderful, and certainly welcome (especially after this long winter), to me, autumn has more charm. I always feel more alive during autumn. And despite all the sprouting and blossoming of spring, I think nature does too. (See what old Rudi said!)

130518bmagnificent yellow flowers growing in dark ditches

130518amorning walk

130518cmr Dog waiting at the steamboat pier (though most of the passenger vessels are no longer steam ships)

130518dmisty morning

dimma och sol

DSC_8405exVaxholms fästning

Vi var uppe tidigt i morse. Bussen gick vid 8, båten från Vaxholm redan innan 9. Då vi närmade oss skärgården vällde dimman in; jag tror den kom från havet. Tjock, vit dimma just ovan marken och ovan vattnen. Det måste ha haft något att göra med vattentemperaturer i förhållande till den starka solen, tänker jag, men det är bara spekulation, jag vet inte. En av de tjockaste dimmor jag sett i alla fall, och rätt fantastisk på grund av solskenet. På en del håll såg man inte många meter framför sig. Ännu tjockare kändes dimman då vi kom ut med passagerarfärjan.

På grund av det låga vattenståndet måste båtarna nu gå en omväg via Oxdjupet. Det lustiga med dimman var att den, trots sin tjocklek, förekom i sjok. Åt ett håll såg man relativt klart, åt det andra knappt något alls. Och det förändrades på några minuter under färden, som färdades man in och ut genom dimman. Samtidigt var den varaktig; den håll i sig fram till 11-tiden på förmiddagen, då solen hade jagat bort de sista resterna.

DSC_8495exSol och dimma i Oxdjupet

DSC_8487ex

DSC_8453ex

DSC_8420exStrax utanför Vaxholm

DSC_8440exRaserade solenergianläggninar, Ramsö

DSC_8530ex

Ängen på öns mitt, en sänka där den lilla ön en gång delades i två

Väl framme på ön, rådde en blandning av vinter och vår; på de inre delarna av ön var ännu ovanligt vintrigt, men annars märktes den sena våren tydligt av. Hos oss, på sydsluttningen, var nästan all snö borta, förutom lite snö och is på stranden och vissa bergssidor. På förmiddagen såg Saxarfjärdens is fortfarande imponerande ut. På eftermiddagen var stora delar av fjärden blå och isfri; glittrande i solen.

DSC_8553ex

DSC_8573ex

DSC_8565ex

DSC_8577ex

DSC_8589exVägen över ön

DSC_8610ex

DSC_8607exFjärden

a sunken ship

The sea-level is extremely low now, and a sunken ship, which is believed to be from the 17th century, has resurfaced. It is quite amazing. It was last visible some time in the 1940s!

130328a

130328cAnd speaking of old, forgotten things, we also found this book on our walk. We didn’t find the easter bunny, but we did find this book. Mr Dog insists it might include clues about the easter bunny, and is very angry with me for not wanting to read old german script. You wonder about the person who loses a book like this on a walk.

130328b

130328d