i främmande land

131018a

I bra solvärme, vid fönstret.

När man är på fiendens territorium, bör man hålla sig upptagen med något. Det är en känsla jag alltid haft, och en intuition jag nästan alltid följer. Det är förstås löjligt att säga att Järna är fiendeland. Samtidigt: vissa saker handlar mycket mer om känsla än de handlar om vetande. Vissa platser är lite som en annan människas vardagsrum, som man inte bjudits in till. Järna är på samma gång märkligt bekant, och obehagligt främmande.

Över slätten blåste en hård, isande vind. Jag var nöjd över att ha kommit ihåg att lägga pälsmössan i väskan, även om den inte behövdes i stan. Det var nära att jag förlorade den på den där lite murkna bron — i lagom uttalad antroposofisk design — över E4an.

Det är en förtjusande trakt, även om mullret från motorvägen är konstant, och hörs långt över åkrarna. Att ta pendeltåget är som att åka utomlands, eller i alla fall halvvägs utomlands. Det är inte längre riktigt Stockholm, på det vis som bussar och tunnelbana är Stockholm. Tåg- och busstidtabellerna är nästan omöjliga att förstå sig på. Södertälje är intressant med sina kontraster — stora vägar, höga viadukter och pittoresk landsbygd. Övergången från industrier till jordbrukslandskap är kvick.

Jag gick vägen från Skäve busshållplats, längs ån, via Saltå (och såg Kristofferuskyrkan utifrån; den var mindre än jag föreställt mig), till Ytterjärna kyrka och kyrkogården. Ljuset var för ljust, vädret inte vad jag velat. Mulet eller halvmulet är snarare att föredra — för bilder — framför strålande middagsol och klar himmel. Solen är mer användbar morgnar och kvällar. Men fingrarna var ändå stelfrusna.

131019Jag åt, drack varmt kaffe och jag handlade några böcker. (Se till vänster, och avundas!) Det var det. Gjorde inte något mer, och såg inte så mycket mer heller. Mer utevistelse lockade inte. Det var i och för sig en ganska spontan och till det konkreta utförandet oplanerad utflykt. Jag hade velat se kyrkogården ett tag. Jag hade hundvakt och hemma hade de börjat bila upp innergården (ett oljud värren än E4an). Att åka i väg kunde inte varit mer rätt under de omständigheterna.

Jag är besatt av detaljerna, men ger mig inte tid att se dem. Jag vill betrakta alla små detaljer på byggnaderna — former och färger — men jag har blivit rastlöst nervös. Som om jag, malplacerad och med gnagande oro, faktiskt stod i någon annans vardagsrum, i en främmande mänsklig civilisations hemmiljö. Och det är det ju också, på sätt och vis, antar jag. Arkitekturen är som något märkligt ur mina drömmar — den har det där som är både kusligt och lockande på en och samma gång –, och jag kunde egentligen se på den och dess vindlingar hur länge som helst. Om jag kände att det inte var opassande, men, gud, den gnager hela tiden, känslan av det opassande.

Du hör inte hemma här. Den känslan.

Den kan vara ganska stark, när den faller över mig. Och den är det säkert med rätta. En intuition om att jag är på fel plats, att jag överträtt en gräns jag inte har rätt att överträda. Jag tror, märkligt nog, att den blivit starkare jämfört med första gången jag var i Järna — när var det? 2010 kanske.

131018d

131018f

131018h

131018e

131018i

131018j

131018b

131018k

131018c

131018g

evening walk

131011a

I’m writing this while I wait for the chestnuts to roast in the oven. The evenings are stunning and colourful, but it is cold now, today was the first cold day. I’m sorry I don’t write as much as I used to; I think about it every day, I think about what I should do but don’t do. It’s very unproductive.

131011b

Those of you who are in the Stockholm area might be interested to know that some of Steiner’s blackboard drawings are on display at Artipelag gallery. It’s far away and hideously expensive, and I’m not sure I will bother going there. Here’s the poster, anyway, spotted today (you’ll recognize the slightly silly drawing to the right):

artipelag

sunrise, 5:25 am

130826

Up on the cliff, you can lie at night, watching the dark sky — feeling, paradoxically perhaps, a closeness to the stars that, ultimately, encompasses a closeness to the earth. And knowing, for a brief moment, that there’s nothing more to ask for. It’s all there — between me and the universe.

It’s been a warm August week, presumably summer’s parting gift. The rocks, charged during the day by the rays of the sun, still emit some of the heat hours after sunset.

(A few more new pics to be seen, by the way, over at flickr.)

17 augusti

130814b

Nu kommer hösten med svamp, varma soppor och rostade kastanjer. Den är välkommen, trots allt, även om vintern alltid blir ett par månader för lång.

Vi har tillbringat nästan en vecka på ön. Fjärden är mörk om natten, och någon gång då och då magiskt stilla och blank. I måndags natt hade vi tur att få se perseidernas fallande stjärnor. Därtill flera vackra solnedgångar och en kväll ängen, med dess lila tistlar, i så tjock dimma att man inte hade kunnat se sin egen svans ens om man viftat med den framför nosen, som herr Hund skulle beskriva det. Nästan varje dag passerade åskoväder, i alla fall på avstånd. En av fjärdens och den stora himlens förtjänster är möjligheten att se oväder på håll utan att alltid uppleva dem själv.

130814a

130814c

27 juli

130727aI dag kom åskan som ett svar på den hetta som redan på morgonen var närapå outhärdlig. Regnet uteblev. Det är fortfarande torrt och kvavt. Ovan lite rester från mina balkongodlingar. Jag har krasse, lavendel, rosenpelargoner, tomater, persilja, basilika, oregano, ringblomma och misslyckade vallmo. Tomaterna kan vi nog kalla misslyckade också; jag har skördat tre. Jag har humlor och bin och i dag, för första gången någonsin tror jag, en fjäril, som förirrade sig in i köket. Inte förstår jag hur de hittar hit.

Förra veckan, då jag en kväll tittade ut genom köksfönstret, upptäckte jag att stjärnorna åter är synliga. (Eller i alla fall en planet. Så förfärligt många stjärnor ser man inte här i stan, även om himlen tycks svart.) Augusti är snart här. Det är märkligt med sommaren: just som man vant sig vid ljuset, och börjat känna sig hemma i det, som vore det normaltillståndet, återvänder mörkret.

Nedan några bilder från promenaden i dag.

130727b

130727cOch en från i går.

130726Visst är simhallar kusliga? Det är en sådan ogästvänlig och kall stämning. Allting är så hårt. Och så det där att jag så lätt kan förställa mig dem som skådeplatser för blodiga mord. Tacka vet jag blommor och komposter. Jag sätter aldrig min fot i en simhall frivilligt. På vintern, i mörker och kyla, går vi också förbi här, och då är hallen ofta full av frusna och alldeles för oklädda människor — barn som har simskola och vuxna motionssimmare. Ser hemskt obehagligt ut, tycker jag.

brushing teeth in the presence of swans

130518eWe’ve been away for a few days, mr Dog and I. We’ve been to the island. The silence has been a relief. Well, there was that ship whose music we heard, one evening, until it arrived in Latvia. Or so it seemed; I’m sure it got all the way to Sandhamn and beyond before the noise died away. Sounds travel far over the surface of water. Waking up in the mornings, taking silent walks, is a blessing. Brushing teeth on the gravel beach in the dark blue dusk and in the company of swans is another. And the silence — the silence is like a drug. The silence is everything. (To the left is a rather crappy picture of the beach with the swans. I just wanted you to see them.)

The magnificent old oak tree is producing leaves, it’s turning green. It’s late, later than, for example, the birches on the island. There are cowslips in people’s gardens; not in our. Wood anemones are still glowing white from underneath trees during not so dark nights; on the other hand it’s now too light for gazing at stars in the sky, except possibly the very brightest of them, which can still be noticed. Evening walks are full of scents. Even for humans without particularly good noses.

Every winter, the beach rearranges the rocks and stones. In spring, you must disagree with how nature has taken care of things, and you risk the safety of your fingers and begin to move the rocks about. It’s ok, but, in the end, pointless. Next winter, things will be rearranged again, according to the whimsical predilections of waves and ice… and ships.

One evening — wednesday — and the two subsequent days were summer, and yesterday the air was ever so slightly stuffy, and it felt more like august than may; today, there was a shift in weather and we woke up to a splendid mist, which gave the sea a different appearance. All the other islands were gone. And the ships were blowing their fog horns.

I don’t want to be picky, but even though spring is wonderful, and certainly welcome (especially after this long winter), to me, autumn has more charm. I always feel more alive during autumn. And despite all the sprouting and blossoming of spring, I think nature does too. (See what old Rudi said!)

130518bmagnificent yellow flowers growing in dark ditches

130518amorning walk

130518cmr Dog waiting at the steamboat pier (though most of the passenger vessels are no longer steam ships)

130518dmisty morning

dimma och sol

DSC_8405exVaxholms fästning

Vi var uppe tidigt i morse. Bussen gick vid 8, båten från Vaxholm redan innan 9. Då vi närmade oss skärgården vällde dimman in; jag tror den kom från havet. Tjock, vit dimma just ovan marken och ovan vattnen. Det måste ha haft något att göra med vattentemperaturer i förhållande till den starka solen, tänker jag, men det är bara spekulation, jag vet inte. En av de tjockaste dimmor jag sett i alla fall, och rätt fantastisk på grund av solskenet. På en del håll såg man inte många meter framför sig. Ännu tjockare kändes dimman då vi kom ut med passagerarfärjan.

På grund av det låga vattenståndet måste båtarna nu gå en omväg via Oxdjupet. Det lustiga med dimman var att den, trots sin tjocklek, förekom i sjok. Åt ett håll såg man relativt klart, åt det andra knappt något alls. Och det förändrades på några minuter under färden, som färdades man in och ut genom dimman. Samtidigt var den varaktig; den håll i sig fram till 11-tiden på förmiddagen, då solen hade jagat bort de sista resterna.

DSC_8495exSol och dimma i Oxdjupet

DSC_8487ex

DSC_8453ex

DSC_8420exStrax utanför Vaxholm

DSC_8440exRaserade solenergianläggninar, Ramsö

DSC_8530ex

Ängen på öns mitt, en sänka där den lilla ön en gång delades i två

Väl framme på ön, rådde en blandning av vinter och vår; på de inre delarna av ön var ännu ovanligt vintrigt, men annars märktes den sena våren tydligt av. Hos oss, på sydsluttningen, var nästan all snö borta, förutom lite snö och is på stranden och vissa bergssidor. På förmiddagen såg Saxarfjärdens is fortfarande imponerande ut. På eftermiddagen var stora delar av fjärden blå och isfri; glittrande i solen.

DSC_8553ex

DSC_8573ex

DSC_8565ex

DSC_8577ex

DSC_8589exVägen över ön

DSC_8610ex

DSC_8607exFjärden

a sunken ship

The sea-level is extremely low now, and a sunken ship, which is believed to be from the 17th century, has resurfaced. It is quite amazing. It was last visible some time in the 1940s!

130328a

130328cAnd speaking of old, forgotten things, we also found this book on our walk. We didn’t find the easter bunny, but we did find this book. Mr Dog insists it might include clues about the easter bunny, and is very angry with me for not wanting to read old german script. You wonder about the person who loses a book like this on a walk.

130328b

130328d

today (archipelago visit)

130203b

In the sunrise, on a frosty february morning, even the dreadful suburbs, scattered along the freeway with their highrise buildings from the 1960s, acquire a certain romantic shimmer.

We woke up early today. Went to catch a bus. The sun was rising. Lovely colours, lovely light (I wish I hadn’t been on the bus — I decided I should take very early morning walks more often! I really should).

By noon, I began to sense an oncoming headache and mr Dog was exhausted and cold. Perhaps it was not such a bad idea as it first seemed that the last boat home left already at 3, before it had got dark.

The island was its usual self. Ideally, one would spend the autumn, winter and spring in the archipelago — those are far the best seasons. For some peculiar reason, which I cannot fathom, most people have decided that summer is it. It’s not.

There was snow still, on most of the island, and it was cold. But on the southern slopes and rocks, where our house is, not much snow remained. And the sun was warm, and you could feel spring was preparing its arrival. 130203d 130203a130203c 130203e(Photos from the island.)

walking

130122

I keep walking. After some kind of recent fall-out between me and myself, I’ve kept thinking — no, not exactly thinking, to be honest, it’s more of an intuitive understanding (which might be wrong) — that if I keep walking, at least I keep myself upright, at least I keep the momentum, I don’t fall. Now I’ve walked so much, these last weeks, that even mr Dog has tired of me. That’s quite bad, you know. To him, there’s never been such a thing as ‘too much walking’. To make matters worse, it’s dreadfully cold. It’s fun and nice — and I love how the cold makes it easy to breathe — but after almost two months of this, even I begin to long for spring.

saturday

Stockholm on a saturday before christmas.

Hare krishna, a cult which also, oddly, have their center in Järna — but on the other side of the railway. Järna is a small village. You can imagine, I’m sure. Anyway, hare krishna, unlike anthroposophists, try in a more overt manner to attract the attention of shoppers in the city; they try with ‘music’, odd clothes and a placard that says, well, predictably enough, ‘hare krishna’. As far as I could tell, the operation was largely unsuccessful.

121222b(See larger version on flickr.)

The ordinary shoppers were, however, as ghostlike as the chanting cult members.

121222g(On flickr.)

Some more pictures:

121222e

121222c

121222d

121222h

121222f

121222a

 

21th december

121221b

going to the local park as a child, I was intrigued by this scruffy old graveyard. Situated in a corner of a park, on the street where I lived, it was enclosed by an iron fence adorned with stars, and all the old, mossy grave stones bore inscriptions in a weird foreign language. It’s a jewish burial-place, used between 1787 and 1857. (An older picture.) I was intrigued; probably more intrigued than by the swings and the children’s toys in the park. But you don’t talk about graves, do you? You don’t mention the dead. The park was an interesting place. Not only the graveyard, but on one side a fire station, on an other the police (and the jail). On yet another side, the fourth, was the shelter — where you were supposed to go, when the war came. It was important to know, thought my grandfather and grandmother, to whom war was a reality. They taught me everything I needed to know, and most of it has never come to use. But that is the charm of quaint knowledge.

121221dNow to the underground train station close-by: well, I always used to think this thing dangling from the ceiling was the real corpse of a bat:

121221a

121221eI don’t know why I thought so; it’s too big to be a bat. Even a child ought to know that. Having finally abandoned my embarrassing childhood hypothesis, I am now convinced these are the scorched wings of an archangel. Which one of them? I don’t know. Do you?

121221f

(That’s some 1970s metro art.)

Ps. Today is the solstice. See my old posts! After all, it happens every year, and there’s only so much to say about it, even for a talkative soul like Rudi. To celebrate, there will be champagne in the kiosk, and the gnomes will sing. Unlike fairies and elves, they love the dark season. The predicted apocalypse seems to have failed to create the drama one might expect from any decent and major cataclysm, but if the elementals get drunk enough, I’m sure there will drama to satisfy any apocalyptic thrill-seeker. Everyone who’s not so inclined is welcome to help themself to a second (or third, or fourth, or…) serving of comforting ice-cream. Happy solstice!

unimportant fragment

121214

(Unimportant and uninspired snapshot from this afternoon, walking down the street — see how low the sun is; it sets at 2.45 pm now, and there’s barely time to get out before it’s already dark.)

I don’t have much time, and I beg forgiveness. (I’ll look closer at comments as soon as I can.) Have a glass of champagne, or perhaps some ice-cream. Wake Rudi up, talk about old times (but please don’t mention eurythmy).

I got to thinking about that topic again, photography. I don’t know that much about it, theoretically speaking. Which is funny, because that’s usually what I strive for: knowing. I don’t do things, I try to know them first; first seeking theoretical knowledge, and usually not getting much further. Or that’s my self-perception, anyway. With two exceptions: photography and writing. The drives that make me pursue these activities must be different. Somehow. So I don’t have the theoretical knowledge that would enable me to sort things out; I know practically nothing about the ideas that have been discussed in the context of photography.

But I do feel that the ‘art’ part of it might be, for example, to entice a half-hidden reality to emerge and become visible. And what it all is about, in the end, is light. More than toying with a machine, we’re playing with light or — actually — we’re acknowledging how light plays with us. It is about observing light’s playfulness with the entire world; and it is to attempt to see not only how light plays with the world and everything in it, but with our minds. I know it’s trite, but even physical reality means it has to be this way, and this ‘art’ is no different from any other visual art in that sense.

If photography were solely about pushing a button on (‘toying with’) a machine — depending on the kind of camera, it might be that simple, I suppose (though it’s not with mine) — and capturing what we see more or less exactly as happens to look where we happen to be standing — without exercising a sense for or judgment of light, angles, perspective, shapes, and so forth — it would probably be, as far as the end result goes, boring. I suppose this very plain, documentary modus operandi might be a virtue for certain kinds of photography, for example, crime scene photography. But a lot mor often it is about something else, or at least something more. It’s an inner activity as much as any art; what you want is to touch someone, in some way, with what you do. In a similar way to writing, it is highly addictive to manage to do this (and to believe you might pull it off again).

cold, warmth (photos)

photos from today. There’s a walkway under Centralbron (‘central bridge’). It’s a highly unappealing place, it’s ugly and unfriendly, but I found the contrast between the ice and the impression of warmth, coming from the yellowish lights and the brown paving bricks, a little bit interesting.

121207c

121207a

121207bYou spot, floating in the water, some remnants of ‘snow’ from the streets dumped in water. This method of getting rid of snow and ice is woefully ugly when the lake is covered by ice. Right now, much of it disapears, but not all.

steam fog

yesterday was a cold day, biting cold. We walked. Paws, fingers and toes ice cold and stiff.

121203f

121203d

121203a

121203g

121203e

121203b

121203h

121203c

121203iMr Dog would like to have a word with you about that last picture. And as I am too tired (and too dumb, he adds), why not. He pontificates:

Humans. Something is not quite right in their heads, if you ask me. Now, there’s a perfectly fine lamp-post — appropriate for sending and receiving pee-mail, or perhaps for a few moments of meditation on wonderful and interesting scents — but what, I ask, what are the humans doing!? They don’t get it. The higher truths will forever elude them, unless they take up the study of canineosophy. And even then. They are not dogs; they are inferior beings on two legs. No tail. No nose. Hopeless. Gazing unintelligently into the void, they are — and sometimes with a bizarre gadget blocking what ought to their most precious asset, their noses.