that place

I got this image from somewhere online. Unfortunately, I no longer know wherefrom, so I can’t tell you. Hopefully, using it is ok anyway.

One summer, long ago, when I was a child, we rented a cabin on a mountain in the Alps; it was, more precisely, on a slope above Schruns, Vorarlberg, Austria, a village known for being a favourite resort of Ernest Hemingway. It’s not far from the Swiss border, and perhaps somewhere around a 100 kilometers from Dornach. I have very vague memories of my mother wanting to go to Dornach and that we also did so. What’s odd about it is that none of us took any pictures. I guess I didn’t want to and my father didn’t care. Or we never actually got there. It’s all deeply odd, because I also have a distinct feeling it was a very hot day. Perhaps we did go there, but it was closed, and we had ice-cream in the village instead. Perhaps I stood at the foot of the hügel, or the foot of the imposing bunker itself. It’s vaguely there, impressed on my brain cells — or perhaps on my astral body, who knows. I really should ask my mother about our travels some day, but in a way I prefer to contain past events sealed up (though not air-tight) in a jar of mythical memory, shrouded enough to remain sufficiently mysterious! Also, at that time in my life, the last thing I wanted to see during a vaction was anything anthroposophical.

Be that as it may, I have developed this tiny desire, this insignificant little urge — don’t be surprised — to go there. Bjørneboe wrote that anthroposophical life in Dornach seemed to exist to keep people — anthroposophists — out of the lunatic asylums, even though that could hardly have been the intention, he noted. I wouldn’t care much about stuff like that. And I don’t want to watch the mystery dramas. Or eurythmy; please, Dog, save me from eurythmy. But there’s this thing in me, this force, that tells me: go there.  That I must see the grey concrete with my own eyes, that I have to breathe the air, I must see the stairwells, the windows, the doors and door-handles, the other buildings; all those things that look so fascinating on picture. I must get a real life sense of how large it is, physically. I just have to know how threatening it is; I need to know if that monster of a bunker will devour me (it certainly looks like a being that could eat a human or an entire army of men, and I suppose in a way it has). If I can survive touching it. Maybe it will burn. Maybe it will be ice-cold.

The main building is a very odd architectural creature, isn’t it? It’s like an animal, from outer space, creeping up on you, silently, in attack-mode. Or hovering menacingly on the hill above you — depending on the angle and distance between it and you. That’s not all there is though, Dornach is full of crazy buildings; the heizhaus, for example, is perfectly surreal.

goetheanum einszueins

This is about an exhibition which opens later this year. There’s not much available information yet, so that’s not why I mention it. No, instead, the reason is purely aesthetical. This, the project website, is one example of fabulous design. First, the photo. No pink fluff, but plain concrete. Rather scruffy, but magnificent. Second, the font. ‘It’s cool’, I thought. I then realized it contains elements of the familiar waldorf/anthro font. But it’s been tweaked in a wonderful way. Or perhaps it’s not a tweak but a question of subtle inspiration and, basically, a new and different font. (Please, if it’s a standard font from Microsoft, be kind enough not to tell me ;-) I don’t know if I could survive such a blow. I want to imagine this is a brand new anthro font.) Whatever the case, and I think it is the latter, it’s simply cool. Very clean and neat. I had to take a screenshot. The addition of a black border, on the picture above, is mine — to emphasize how clean, white the webpage is; this wouldn’t be visible here otherwise, since my background is white too. Of course, you should go and look at the website. But I thought perhaps you wouldn’t realize you had to unless I really showed you how pretty it is. Unfortunately, for us text freaks, there’s not much text yet. Maybe there will be. And more photos, please, more photos!

goetheanum (die zeit article, 2004)

High over the Dornach village lies the sanctuary of the anthroposophists, the Goetheanum. I continue to read old articles from Die Zeit’s archives! This time, a not so old, but well-written and interesting, article; it’s from 2004, and about a visit to the sanctuary.

Am Ende ist man verstört. Völlig vergeistigt angesichts eines unförmigen Betonkolosses, der hoch über dem Dorf steht. Man glaubt sogar, die Sprache seiner grauen Masse zu verstehen. Aber davon ahnt man am Anfang noch nichts. Dornach, zwanzig Tramminuten südlich von Basel, ist ein ganz normales, wohlhabendes Schweizer Dorf. [. . . ] Dann bemerkt man vielleicht, dass überdurchschnittlich viele ältere Herren eine Baskenmütze tragen. Diese Herren sind Wesen aus einer zweiten Welt, die innerhalb von Dornach und der Nachbargemeinde Arlesheim existiert. [. . .] Wenn man in Dornach unterwegs ist, erkennt man die Anthroposophen leicht. An den aufwändigen Zopfkonstruktionen, mit denen die Damen ihre Haare hochgesteckt haben. An den exakten, ruhigen Schritten, die wirken, als gäbe es außerhalb des eigenen Körperradius nichts, dem man Aufmerksamkeit schenken muss. Als Besucher möchte man manchen gerne unauffällig ein bisschen folgen.

On the Goetheanum building:

Fremd wie ein Raumschiff steht das Goetheanum auf der Wiese, mit dem festen Gewicht eines uralten Elefanten. Aber gleichzeitig scheint der klobige Korpus aus hellem Beton frei zu schweben.

On its interior:

Die äußere Würde verwandelt sich jenseits der Pforte in herrische Autorität. Klotzige Betonträger ragen schief in die Räume, asymmetrische Fenster lenken den Blick in den leeren Himmel, der Atem hallt merkwürdig in den düsteren Treppenhäusern. Alles ist riesig und klobig. Jede Ecke weist den Besucher darauf hin, dass er den Sinn dieser ganzen Schiefheit nicht ohne weiteres verstehen kann.

On the restaurant:

… es liegt auch etwas Übergründliches, Rechthaberisches in der Luft, eine Verbissenheit, mit der man die anderen bei der persönlichen Vervollkommnung zu übertrumpfen versucht. Wer Essen als sinnliche Angelegenheit betrachtet, scheint dabei nicht weit zu kommen.

press conference in dornach

As other blogs have noted and commented on already, a press conference took place at the Goetheanum a little more than a week ago. On the Goetheanum’s website, there’s a report (named ‘Where there’s much light…’) of the event. It seems unlikely that many non-anthroposophic media representatives turned up, if any at all. Nontheless, the report is worth reading, for its display of exaggerated self-esteem, if nothing else. Funnily, in his closing words, Bodo von Plato (of the Anthroposophical Society’s executive council) mentions secterian and dogmatic strands within anthroposophy, and somehow manages to connect this phenomenon to ‘mystery’; the explanation, partly self-evident and definitely non-mysterious, being that where there’s light there’s also shadow. Continue reading “press conference in dornach”

på antroposofernas kulle — del ii

… en fortsättning från gårdagen (även om jag nu nästan tror mig vara frisk). YouTube-mania: Auf dem Anthroposophenhügel. Del 4. Kolla in maskinerna som tröskar blommor och maler metaller till häxbrygder (eller läkemedel beroende på övertygelse!). Proceduren övervakas av Steiner — inte bara från världen mellan död och återfödelse utan också av ett i laboratoriet hängande Steiner-porträtt i antroposofisk-ståndsmässig träinramning. Och så skakas det! Bara om planetkonstellationerna är gynnsamma, förstås. Sedan vidare till waldorfskolan. Eurytmin. Ein planetentanz. Se på eurytmin — är det underligt att waldorfeleverna vanligtvis finner den outhärdlig? (Svaret är nej.)

Del 5. Steiners ateljé där han levde och arbetade de sista åren — det var också där han dog. Dödsmasken! Stillbilder från mysteriedramerna; människans väg till förandligande. Stillbilder eftersom, vid den här tidpunkten, ännu inga filmupptagningar fått göras av uppföranden på Goetheanum-scenen. (Moderna upptagningar finns — men jag tror inte jag någonsin sett någon av just mysteriedramerna!) ‘Der doktor hat gesagt, eurythmie kan man nicht filmen.’ Den andliga utstrålningen i deras framträdande går förlorad i den tekniska upptagningen, menar några eurytmister som filmaren talat med. En snubbe går dock med på att filmas då han reciterar en vers av Christian Morgenstern.

Hur kommer antroposofin och den moderna världen till rätta med varandra, undrar filmaren. Hur hanterar man kontroverser runt enskilda lärosatser? Enligt professorn i bild finns, inom den antroposofiska rörelsen själv, inga sådana kontroverser. Ordföranden tillfrågas om det i dag finns något hos Steiner — i det han sagt eller skrivit — som är kontroversiellt också för antroposofer och som måste diskuteras på nytt (utifrån dagens perspektiv, förmodar jag, snarare än Steiners tids). Ja, menar han. Men det verkar snarare som att han ser det som att Steiners samtid eller antroposofin i de tidiga årtiondena efter hans bortgång inte kunde förstå honom — han var så före sin tid. Så egentligen säger han inte att Steiner kunde ha misstagigt sig, utan att antroposofer tidigare kunnat missta sig… och att man nu förstår mer om vad Steiner egentligen talade om! Det Steiner sa bekräftas, realiseras, hela tiden. (Så ska en slipsten dras.) Notera det stora Steiner-porträttet ovan honom. Damen som i första YouTube-klippet oförglömligt imiterade Steiner, tillfrågas: ‘Halten sie es für möglich, dass Steiner sich geirrt hat?’ Hon vill inte svara ‘nej’, säger hon, ty då skulle hon tas för en troende, ‘und ich bin nicht keine gläubige’. Eurytmisten får frågan om det finns en diskussion om tolkningen av Steiners utsagor — ‘innerhalb der gesellschaft, eigentlich nicht’. Skådespelerskan säger sedan att den, som har tillåtits verka så många år vid Goetheanum, står i ett slags tacksamhetsskuld. Ett slags övermänskligt ideal att uppfylla. Att inte tala om sig själv. Se slutbilderna över Goetheanum och de schweiziska kullarna. Eller berg är det kanske, i fjärran.

på antroposofernas kulle — del i

Jag är sjuk. Nå, det är nu ändå lite bättre än det varit. Mest har jag varit sjuk i hypokondri. I sjukdomsförväntningar. Jag tål inte tanken på snuva, för snuva är så förfärligt tråkigt. Feber och annat kan jag enkelt leva med — jag blir uppeldad och manisk, annars är det okej — men snuvans tristess tål jag inte. Vad kan passa bättre än att (åter) tipsa om den bästa filmen någonsin, detta 70-tals-mästerverk, Auf dem Anthroposophenhügel? Den är alldeles underbar. Fotot, musiken, ja, allt. Det enda som plågar mig är att jag inte lyckats komma över en kvalitetskopia utan måste se den på YouTube. Där är fantastiska intervjuer med människor som mött Steiner. En dam gör en oförglömlig imitation av Steiners sätt att tala till åhörarna, hur han hälsar sin publik. Närmare än så känns det sällan som man kommer hans egen röst. Och så är det den äldre, intensive mannen– ordföranden — vid det maffiga steinerska skrivbordet.

Som berättaren, uppväxt i en grannby till Dornach, säger om dem i första YouTube-avsnittet: ‘die einwohner sind nicht ganz von unserer welt’. Han beskriver också hur han känner att han blir betraktad som vore han genomskinlig.

Del 1. Antroposoferna ser annorlunda ut. Den lokale prästen, Kully, talar om Steiner såsom en förkastlig okristlig människa som idkar umgänge med djävulen. Frågan om vilka antroposoferna egentligen är förblir obesvarad under många år, annat än att fördomar florerar. Andra lokalinvånare ser dem som hedningar. Efter många år kommer till sist filmmakaren till själva antroposofkullen. ‘Mir scheint als bin ich auf einem hügel des schweigens gelandet.’ Inga hundskall, inga öppna fönster. ‘Geheimnisvolle hausen schlafen in den morgen hinein.’ Men det är inte på en livlös planeten Mars. Antroposoferna ‘schauen mir an, aber ich bin irgendwie transparent’. Man tillhör inte och kan inte föreställa sig hur det vore att tillhöra denna plats och dess invånare som inte helt är av vår värld. (Och ännu roligare, nu 2010, är de otidsenliga kläderna, som jag föreställer mig var otidsenliga redan då.) Det är omöjligt att helt förstå även om man läser allt ‘… [w]as der doktor gesagt hat, und das ist der anfang und das ende hier auf diesem hügel’, där gralsväktare vaktar ett andligt arv. Continue reading “på antroposofernas kulle — del i”

templet i dornach

I call architecture frozen music.

J Eberhard citerar Goethe i artikeln ‘Applying Neuroscience to Architecture’.* Den känslomässiga responsen inför arkitektur är lika kraftfull som inför musik, menade Goethe. (Arkitektur som musik frusen i ögonblicket får mig att tänka synestesi igen.) Eberhard skriver också att

[t]he design of places and spaces that provide a context for human experiences—architecture—has a long and often distinguished history. The conscious, frontal lobe processes of shaping this context are only partially understood by architects and have yet to surface on the roiling waters of neuroscience studies. Even less well understood is the role of architecture in shaping human experiences.

Steiner skapade ett tempel, ett första Goetheanum; det brann. Han skrev, om sitt tempel, att det skulle fullborda en andlig strävan och att

[w]ith the powers that Spiritual Science can awaken in us, we must try to create an interior which in the effects produced by its colours, forms and other features, is a place set apart — and yet, at the same time, is not shut off, inasmuch as wherever we look a challenge seems to come to our eyes and our hearts to penetrate through the walls, so that in the seclusion as it were of a sanctuary, we are at the same time one with the weaving life of the Divine. The temple that belongs truly to the future will have walls — and yet no walls; its interior will have renounced every trace of egoism that may be associated with an enclosed space, and all its colours and forms will give expression to a selfless striving to receive the inpouring forces of the universe. [Steiner, And The Temple Becomes Man (från GA286)]

Till skillnad från äldre tiders tempel, ska inte exteriören komma i första hand, utan templets inre (–detta skrivet med förbehållet att Steiners idéer om forna tiders tempel funktion och utseende till stor del frammanats ur hans livliga fantasi, med behövligt tillskott här och var av fakta han insupit under sitt, uppenbarligen, rikliga läsande). Interiören,

… with its language of colours and forms, in its whole living reality, is an expression of the deepest spirituality that man can entrust to the sphere of his bodily nature. … This interior will set and maintain its own boundaries and at the same time open itself freely to the spiritual infinitudes. [ibid]

Det första Goetheanum, som brann ned, var byggt av trä och hade två kupoler, en mindre, en större.

first_goetheanum4

Zwei nicht ganz geschlossene Zylinder, von nicht ganz geschlossenen Halbkugeln bedeckt, drücken aus jene Zweiheit des sich Offenbarenden und des die Offenbarung Entgegennehmenden. Und das Prädominierende der beiden Kuppeln wird dem, der sich dem Bau nähert, zur Andeutung bringen: es ist hier etwas umschlossen, das umhüllt wird, das sich aber offenbaren soll. [Citat Steiner, ur Lindenbergs Steinerbiografi, s 528f.]

Continue reading “templet i dornach”

drömmars arkitektur

jag har drömmar som återkommer. Så länge jag minns har jag drömt om att jag befinner mig inuti byggnader och att jag förflyttar mig inuti dessa byggnader. Det är trapphus, lägenheter, bibliotek, antikvariat, palats. Ibland extravagant, ibland enkelt, även om det runt varje hörn alltid finns något oanat. Ibland är inte bara byggnaderna magnifika. Ibland är det utsikterna som är mest fantastiska. Jag drömmer om uteplatser med udda utformning. Om Stockholms-vyer. Om tak, skorstenar, gångar, korridorer, dörrar som leder till det överaskande, väggar fyllda av böcker, vindlande antikvariatsgångar med hyllor upp till taken… (I mina drömmar finns ett alldeles utsökt antikvariat i en stor källare, till vilken man kommer nedför en vindlande trappa.  Vindlingar och prång, smala gångar. Mörkt, ruffligt, men högt i tak och böcker upp till det.) Continue reading “drömmars arkitektur”