I dag är jag tack och lov inte längre något barn. Att vara barn var en konst jag aldrig till fullo bemästrade. Lyckligtvis är barndomen, såsom påtvingat tillstånd, ett ytterst temporärt fenomen.
Mitt egentliga namn är alicia hamberg — vad nu det ska betyda: hur är en identitet, ett namn, mer egentligt än något annat? till yttermera visso är jag mer hemtam med mitt virtuella nom de plume, det lånade namnet zooey, som blivit som en skyddande hinna, en fristad i tillvaron, ett sätt att slippa undan något som ändå aldrig kändes som jag på riktigt. Och det har varit nödvändigt för mig att hålla en viss distans för att kunna komma nära.[1]
Som varande vuxen — eller åtminstone ej längre ett barn, vilket väl är det mesta man kan säga om min vuxenhet; att den är det lämnade barnstadiet, men egentligen inget därutöver — gjorde jag ett och annat oförklarligt val. Till exempel det att skaffa mig en juris kandidatexamen. Jag är ännu naivt oförstående i fråga om de verkliga anledningarna till detta val. Det bara blev så, är möjligen det mest insiktsfulla jag kan säga.
Nå, det där hör till de senare bitarna av livet. Början var en annan, och den är nu långt tillbaka i tiden; ändå har jag skrivit mer om den än jag skrivit om nutiden. Det har kanske varit befogat, kanske inte. Ibland måste man göra en sådan arkeologisk utgrävning av sitt förflutna. Det kan handla om att man drivs till det, utan att förstå sina egna behov. Men i vilket fall som helst är det det man gör: man gräver. I både öppna och bristfälligt läkta sår. Man utforskar det mentala landskapet. Hittar vägar man inte trodde fanns, upptäcker sådana som glömts.
Jag lever i Stockholm och är en vän av hundar. Jag befinner mig i ett annat land, ett icke-antroposofiskt land.
_______________________
[1] I detta skede framstår det dock som allt mer önskvärt att inte bara de, som missbrukar mitt formella namn, brukar det. Utan att jag själv gör det. För att skjuta deras missbruk åt sidan.
the ethereal kiosk 
Hej! Du verkar kunnig kring antroposofiska stiftelser och jag skulle därför vilja fråga om du känner till hur dessa stiftelser uppkommit? Stämmer det att någon avskiljer egendom eller förmögenhet för att förvaltas för vissa ändamål? Vem har t ex avskilt egendom för att bilda stiftelsen Martinskolan? Finns det också regler kring hur pengarna får förvaltas, som nu i exemplet med WLH; är det möjligt att använda förmögenheten för att driva skolan vidare utan statliga bidrag? Jag är alltid lika förundrad över stiftelser över huvud taget, hur kommer det sig att pengarna aldrig tar slut? Min egen “förmögenhet” tar ju liksom slut hela tiden, hur bygger man upp en förmögenhet som aldrig tar slut alltså, jag bara undrar.
Stiftelser och förmögenheter till trots så gillar jag mycket inom Waldorfpedagogiken och tänker att det är ju skönt om det finns resurser inom skolverksamheten till skillnad från vad det tycks göra i den här otroligt fattiga Stockholms kommun då.
Hej hej! hälsningar från Anna Olsson
‘Stämmer det att någon avskiljer egendom eller förmögenhet för att förvaltas för vissa ändamål?’
Ja, ungefär så. Det kan ju vara en grupp, en organisation eller en individ som vill avsätta medel till ett visst ändamål, och gör då det i form av en stiftelse. Hur det gått till mer exakt och vilket ändamål och vilka överväganden som gjorts är förstås lite olika från stiftelse till stiftelse.
‘Vem har t ex avskilt egendom för att bilda stiftelsen Martinskolan?’
Jag vet inte. Skolans grundare har förmodligen grundat stiftelsen. Du kan möjligen få tag på information via Länsstyrelsen.
Här är Martinskolans stiftelse i Länsstyrelsens databas:
http://www.stiftelser.lst.se/StiftWeb/FoundationDetails.aspx?id=1001091
Och Martinsskolans byggnadsstiftelse:
http://www.stiftelser.lst.se/StiftWeb/FoundationDetails.aspx?id=1007329
Där kan man läsa mer, eftersom stiftelsens ändamålsbeskrivningar finns med.
‘Finns det också regler kring hur pengarna får förvaltas, som nu i exemplet med WLH; är det möjligt att använda förmögenheten för att driva skolan vidare utan statliga bidrag?’
Ja, stiftelsens styrelse får ju inte bryta mot stiftelseurkunden. Man kan inte använda pengarna till något som inte ingår i stiftelsens ändamål. Däremot får man så klart förvalta pengarna, d v s investera dem på olika sätt, för att på så sätt få avkastning som kan användas till stiftelsens ändamål. (Se t ex Vidarstiftelsen som äger Saltå Kvarn.)
Det är inga som helst problem för WLH att fortsätta bedriva sin verksamhet (förutsatt att pengarna räcker!). WLH har aldrig haft statsbidrag och statsbidrag är ingen förutsättning för stiftelsens verksamhet (se: http://www.stiftelser.lst.se/StiftWeb/FoundationDetails.aspx?id=1007182).
‘Jag är alltid lika förundrad över stiftelser över huvud taget, hur kommer det sig att pengarna aldrig tar slut?’
För det första investerar man ju pengarna på olika sätt (i ägande av företag, fastigheter, et c), och man använder då avkastningen för de ändamål man har att främja. För det andra kan man ju få nytillskott i form av nya donationer.
I fråga om stiftelser som driver skolor får de ju in pengar för verksamheten via skolpeng, avgifter, m m.
‘Stiftelser och förmögenheter till trots så gillar jag mycket inom Waldorfpedagogiken och tänker att det är ju skönt om det finns resurser inom skolverksamheten till skillnad från vad det tycks göra i den här otroligt fattiga Stockholms kommun då.’
Vet inte om waldorfskolorna har så mycket mer resurser att röra sig med än andra skolor. Det är ju även där så att skolpengen från kommunen är tänkt att täcka kostnaderna, och den är ju lika för alla. Waldorfskolorna får kanske mer pengar över eftersom de ju kan spara in på en del som andra skolor inte kan dra in på — kostnad för utbildade lärare, skolmaterial (böcker, datorer), t ex…
Tack för ditt svar
Vill bara kommentera sista meningen. Två av mina tre barn har gått i waldorfskola/förskola. Min uppfattning har varit att man där inte behövt spara på resurser när det gäller färger, papper och annat material för skapande. Det har känts som ett överflöd. Läromedel är dyra, men bevisligen kan man lära sig de grundläggande intellektuella färdigheterna läsa och skriva utan dem, och istället använda papper, färger, kritor… De lärare som jag träffat inom waldorf har valt att använda “traditionella” läromedel inom vissa delar, som t ex en lärare som använde matematikböcker med vanliga fylleriövningar. (Vi pratar de lägre klasserna nu)
Datorer anser jag att man borde vänta med att använda i undervisningen tills kanske 11-12-årsåldern, så den besparingen ser jag bara som ett plus. Inte heller har jag sett att man har haft fler outbildade lärare inom waldorf än i de kommunala skolor som den mellersta sonen gick i. Däremot tycker jag att man inom den kommunala skolan (jag har fyra kommunala skolor och två waldorfskolor/verksamheter att referera till) ofta har visat prov på stor omedvetenhet när det gäller att hantera gruppdynamik. Det har varit mycket konflikter mellan barnen och stökigt på lektioner och raster. Jag har många gånger undrat vad dessa utbildade lärare egentligen lärt sig på sin utbildning…
Men det här med att det finns så stora förmögenheter inom den antroposofiska rörelsen är ju något att fundera på tycker jag. Är det inte så att man driver en räntefri bank också? Eller det kanske inte är en antis-idé, att pengar inte borde generera pengar…
‘bevisligen kan man lära sig de grundläggande intellektuella färdigheterna läsa och skriva utan dem’
Det kan man förvisso, och säkert väldigt bra! Sedan håller jag inte med om att waldorfskolan är särskilt bra på det.
Jag håller i och för sig med om att man satsar en del pengar på att köpa (antroposofiskt producerat) konstnärsmaterial, o dyl. Jag håller också med om att datorer inte är helt nödvändiga, särskilt inte för yngre barn (men likväl är det en besparing att inte ha några!).
Att waldorfskolor har färre utbildade lärare kan man lätt konstatera genom att använda skolverkets databaser. (Skolorna har ju också ett undantag från kravet att anställa behöriga lärare.)
Det jag känner till, både personligen och genom andra, är att mobbing är ett problem i waldorfskolor. Jag tror alltså inte att man är bättre på att hantera gruppdynamik; däremot är jag rätt övertygad om att man är bättre på att låtsas som att man inte har sådana problem. Det betyder inte att man är bra på att hantera dem i andra skolor, men kanske mindre benägen att ignorera, förklara bort och ursäkta. Sedan är det väl tyvärr så att lärarnas utbildning är alldeles för kort för att de ska hinna lära sig att hantera sådana saker. (Ska man tro kritiken mot lärarutbildningarna lyckas de ju inte ens lära sig tillräckligt med pedagogik och ämneskunskaper.)
Själv har jag inte något större problem med att det finns förmögna antroposofiska stiftelser. Så länge rörelsen inte låtsas som att pengarna inte finns. (VIlket ju tyvärr händer.)
Det finns en bank — Ekobanken — och även en internationell rörelse med antroposofiska banker. Den är inte räntefri, så vitt jag vet.
‘Eller det kanske inte är en antis-idé, att pengar inte borde generera pengar…’
Näpp, ingen antisidé! Helt ok för pengar att generera pengar. Annars skulle det bli svårt för antroposofer att investera. Och det gör de, bevisligen.
ok, tack för pratstunden
fick jag lite att fundera på:-)
Tack själv!