2016.06.30

Skrivet ur den praktiska erfarenheten, inte ur det teoretiska eller intellektuella:

den som är annorlunda har inte råd att vara medioker (eller sämre). Att avvika från normen men inte klara att lyfta sig ur det medelmåttiga är döden, mer eller mindre. Då är det fördelaktigare att vara som andra.

Jag vet hur det är. Jag har alltid varit för annorlunda för att passa in bland den genomsnittliga mänskligheten och för medioker för att höja mig över den. Det duger inte.

Ibland får jag känslan att antroposofer befinner sig i ett liknande predikament, som kollektiv betraktat. Förlåt mig om det framstår som en förolämpning. Men det är så.

När Pessoa skriver om de andliga mästarnas språk, noterar han på sitt oefterhärmliga vis att det är skillnad på att vara överlägsen normen och att vara oförmögen att uppfylla den.

Detta bara som en reflektion som kom över mig i morse, när jag läste om de senaste turerna. Inte för att vara sådan, men det är inte en överraskning om det inte blir frånvaron av en från Vidarklinken önskad reglering av preparaten, som stjälper verksamheten, utan det att subventionerna upphör. Bristen på antroposofiskt engagerade läkare kommer till. I längden.

Men kanske är det så, som jag läste i det nyhetsblad som skickas ut från Dornach en gång i månaden, att det skiter sig i antroposofiska verksamheter för att antroposofer på grund av sina andliga kvaliteter (ett ”överskott av ande”, inte desto mindre!) inte inkarnerar fullkomligt i den fysiska världen. (Anthroposophy Worldwide 2016/06.) I sanning en svårartad situation.

2016.06.10

To the peculiarities of the human mind, or at last mine, not to speak generally, comes the troubling capacity to envy and admire the very thing one simultaneously feels contempt for, perhaps secretly, perhaps unconsciously, unacknowledged.

With the dog, it’s different. He desires the rabbit chase, and isn’t hampered by a simultaneous contempt for the rabbit. Not as far as one can tell. The cats he just wants to exterminate. It’s may seem simpler, but I bet it’s superior. The human attitude complicates things.

Walking in a park yesterday, certain things pulled me back in time. You know, the way the different seasonal smells of nature can bring back a kind of images of the past; rarely pure memories, rarely explicit ones, but images, emotional atmospheres. But not like that this time, although there’s always a certain feeling in the air this time of the year. Even in the scent of lilacs, I’m sensing a certain oppression mixed with the prospect of temporary freedom. But it wasn’t that.

We were walking and having to pass all these children on outings — a tradition, presumably, during the last days of semester. Oh, it’s such an uncomfortable impression, and a feeling of discomfort that turns the stomach. The games! The noise, the running! The “fun” that was never ever fun.

All this growing up one has to do. Learning the meaning of the concept “no”; learning to recognize the inner “no” when it arises. Re-learning, perhaps more accurately. Because at so many times you scolded yourself for not doing enough to adapt, for not mimicking others fast enough, for not being able to be one of the crowd, talk the talk of others, seamlessly melt into and merge with the social organism of children, raving and raging in unity. Because for so long that had been advertised as the way to community.

If you don’t get out there, if you make no effort, how can you expect to be a part of anything?

The presumption was wrong; there was nothing to be had in that context. There would have been, if you were a different person. Pretending is a dead-end, more or less. Suppressing oneself has a limit. It is also transparent. Normal kids will sniff you out, like a dog trailing a dying animal.

You’d think this is a matter only for children, perhaps. But it takes much longer to grow up. I remember when I began studying law at the university. There was a day (or even an entire week! I have forgotten) of introduction, and senior students were supposed to arrange “fun games” for the newcomers. Of course, the few good and nice people I later got to know understood the danger and sensibly stayed at home (ironic, isn’t it!). I had internalize the message of my childhood that I can’t refuse activities because I don’t like them; no, I must do my best, never question, try to imitate the others — or take the blame for being alone.

It was awful, naturally, and at one point (it came quite soon) I had had enough: in a public square and being told to drink beer (in a demeaning way, as you can imagine) from the same bottle as other people, whom I didn’t know, I refused. It caused some consternation. But as an adult, you can refuse. It’s much worse for a child. Interestingly it wasn’t the “ordinary” discomfort I’d been feeling that made me refuse; I was used to and would have put up with that, so as to be like others, if you know what I mean, those others I thought I had no choice but to — I don’t know, try to become a part of their world, which of course would have ejected me anyway.

What saved me was my hypochondria, a dislike of beer and a hatred of crowds.

Not very noble, if you think about it.

There’s that part of me that wishes I had stood up for myself — or even had known what I wanted or understood how it could be achieved — and another part that envies and admires those, well, frankly, simple-minded morons, who revelled in muck and had no sense of beauty. You see! There they are, envy and contempt, dancing around each other like the sweet and salty flavours of certain kinds of candy!

And so it was, I believe now, with all the people of my childhood, the packs I couldn’t belong to; I was the inferior and envious, yet superior and contemptuous, wolf trailing along behind, masquerading as one of a crowd, still solitary and impossible.

2016.06.09 ii

Apropå föregående inlägg, så skrev Flatters och Kumlander någonstans:

För den humanistiskt intresserade kan en fördjupad kunskap om Rudolf Steiners tankar om människan och humanvetenskapen vara av intresse.

Det är ju sant! Om de bara utvecklade det litet, kanske inte där, men någon gång. Det är lite tamt, får jag säga. Jag anar ingen särskild entusiasm för saken.

Varje dag som man börjar med Steiner ger ett oväntat perspektiv på något. Jag vet ingen som är så skicklig på att ställa den vanliga världen på huvudet. Om inte annat är det kreativt tilltalande och har ett slags charm, en estetisk charm; det är som en liten injektion av någon nästan otillåten substans. Till exempel läste jag i dag om något som faktiskt också har med läkekonsten att göra; ja, indirekt har förstås nästan allt det, allt som har med människan att göra har ju också att göra med det normala och det patologiska i människan.

Föredraget, som utgjorde min morgonläsning tillsammans med morgonkaffet, handlade om glömskan. Man tänker sig gärna att det vore en välsignelse att ha exceptionellt gott minne. Själv tycks jag mest minnas information som inte är till någon större nytta; allt nyttigt och användbart förpassas raskt till de onåbara mentala arkiven. Men när man tänker efter en stund når man även utan andevetenskaplig hjälp insikten att ett så överdrivet bra minne, att man kunde minnas allt, egentligen vore en förbannelse. Vilken röra man skulle befinna sig i om all information, allt som man varit med om och allt man sett, hört och läst ständigt var aktuellt i minnet, och ständigt påkallande ens medvetna engagemang!

Minnesfunktionen, säger Steiner, sitter i eterkroppen. Således hör också ynnesten att glömma ihop med eterkroppen. I själva verket är ingenting borta, inte ens det som glöms. Det existerar som i en redovisning på ett högre plan. Men det försvinner hur det medvetna. Varför har då inte växter minne, när eterkroppen är det led som ger levande organismer livskraft, och så även finns hos växten? Därför att människans eterkropp har ett slags överskottsfunktion, som ger upphov till minne och inlärning, utöver det att den håller den fysiska koppen intakt, vid liv. Eterkroppens minne står också i förhållande till människans astralkropp, som funkar som ett slags mottagare av de förnimmelser som når människan genom de fysiska sinnena, och som lagras av eterkroppen som minnen. Den enskilda växten har inte någon egen astralkropp förbunden med sin fysiska existens.

Men vad är poängen? Att minnas precis allt vore sjukdomsalstrande. Att minnas för mycket likaså. Att minnas mindre — att sträva efter att glömma — kan vara välgörande. Det är förstås fortfarande i det vanliga livet nödvändigt och bra att kunna minnas, och att lära sig är trots allt kopplat till utveckling, men det är lika nödvändigt att glömskan existerar.

Och man skulle kunna säga: att glömma är inte sällan bättre än alternativet.

Förvisso ett förslag som kanske skulle uppfattas som en arrogant käftsmäll i tider när det är närmast en hederssak att aldrig glömma och aldrig överse med en endaste upplevd oförrätt!

(Boken ifråga lider också av amnesi: nästan tre hela föredrag som följer på glömskeföredraget har tyvärr aldrig kommit i tryck. Sidnumreringen hoppar från 96 direkt till 129, och inget är urrivet, så man får kanske skylla på Steiner Verlags antroposofiska professionalism. Eller så är det ett test: allt finns ju ockult i akashakrönikan!)

2016.06.09

Situationen med Vidarkliniken och preparaten har producerat ännu en runda debattartiklar.* Texterna från Vidarklinikens motståndare intresserar mig mindre än dem från Vidarkliniken. De senare är oförminskat ofokuserade och bitvis ovidkommande, och bemöter inte ens det som borde gå att bemöta. Ett intryck man kan få är att de skriver för att imponera på befintliga anhängare. (Hur förklarar man annars sådant som att två av artiklarna börjar med opåkallade angrepp på, eller snipiga insinuationer mot, meningsmotståndare? Ändå klagar Anders Kumlander på låg nivå i en av sina texter. Möjligen en “han där började!”-attityd — så antroposofiskt!)

Andras bristande förståelse poängteras, men viljan och förmågan att öka förståelsen och höja kunskapsnivån, om det nu är där problemet ligger, är försvinnande liten. Det är kanske inte är förståelse man vill ha så mycket som blind acceptans. Men jag fördjupar mig inte i argumenten eller de undermedvetna önskningarna.

Det är en sak som är lite intressant, om man närmar sig den på omvägar. Redan titeln på en av Ursula Flatters och Anders Kumlanders artiklar

Utan våra läkemedel kan vi inte bedriva vår vård

säger något som i grunden är sant, den sammanfattar verkligen en kärnpunkt. Förvisso ställer den ett slags ultimatum som man kan få äta upp. Vidare i texten: “De antroposofiska läkemedlen utgör en helt central del av det antroposofiska behandlingskoncept[et]” och utan dem, ingen antroposofisk vård, är kontentan. (Utan dem, ingen “god” vård, skriver de egentligen, men det är en petitess jag lämnar därhän. Det handlar mindre om huruvida vården är god än preparatens roll.) Det de säger är i huvudsak riktigt, även om antroposofiska läkare också arbetar i länder med striktare regler kring läkemedlen.

Man måste se omfattningen av den antroposofiska helhetssynen för att förstå detta. Jag tror att det är en av de saker som folk faktiskt inte förstår, eller ens bryr sig om. Nu gör ju antroposofer sällan mer åt saken än att upprepa begrepp som “helhetssyn” som vore de mantran. Men folk i allmänhet, och ganska många skeptiker, verkar tänka att det bara är att sluta med preparaten och fortsätta med resten, det “som funkar”, vilka dimmiga föreställningar de nu än har om det.

Det är i sanning en magnifik helhet som omfattar allt från det sinnliga till det översinnliga, detta liv samt tidigare och kommande, allt från jorden, växterna och djuren till planeterna och till stjärnorna. En helhet med en egen idé om lidande och smärta, om liv och död, och så vidare. De fysiska organen förhåller sig till de översinnliga väsensleden, som i sin tur har en koppling till kosmiska förhållanden. Substanserna i antroposofiska läkemedel antas kunna verka på sådana nivåer som inte är direkt materiellt observerbara, till exempel att dämpa eller höja aktiviteten hos ett visst väsensled genom att använda homeopatiska doser av någon metall som hör ihop med en viss planet. På så vis balanseras något som är skevt i ett visst kroppsligt organs aktivitet, som då läker, kommer i harmoni. Effekten kan teoretiskt vara mätbar indirekt i det fysiska. Men imponerande mycket vetenskaplig forskning på specifika preparat görs inte, av förklarliga skäl kanske. Patientnöjdhetsenkäter och mer generellt formulerade välbefinnandestudier är bättre ägnade att ge resultat (återigen av förklarliga skäl). Det handlar om hundratals olika preparat, alla med sina funktioner angivna utifrån den antroposofiska människo- och världsbilden. Det futila i att underkasta dem alla sedvanlig prövning, när det är osannolikt att de har någon mätbar effekt i den materiella världen, framstår som uppenbart. (Men det betyder ju inte att det är rimligt att låta dem kallas läkemedel.)

Så de enskilda läkemedlen saknar i stort sett evidens för verkan i den sinnligt förnimbara världen (de översinnliga sfärerna utforskas inte så lätt). Samtidigt kan de antroposofiska läkemedlen, eller någon annan del av vården, inte bara plockas bort då de ingår i en helhet. Förvisso en helhet som medger vissa anpassningar, men inte i de stora dragen; antroposofi är inte ett tomt kärl som kan fyllas med vad som helst. Det finns både en tanke bakom och en tradition att ansluta till.

Efter att ha meddelat den i sammanhanget ovidkommande informationen att termen “antroposofi” användes på 1500-talet — man kan utveckla denna begreppshistoriska utsvävning, utan att förstå Vidarkliniken särskilt mycket bättre! — kommer så slutklämmen

Antroposofi är givitvis [sic] inte en religion.

Onekligen en poäng, om så slarvigt formulerad och otillräckligt argumenterad, och möjligen av begränsad betydelse. I en situation där preparaten, såsom centrala delar av en helhet inte antas kunna plockas ut ett och ett för bevisa sin individuella effekt på sedvanligt vetenskapligt vis, kommer man till slut inte undan att tala om vetande och tro. Användningen av preparaten inom denna helhet är beroende av det förtroende man har för dem, utan att deras verkan har bevisats och för helheten, och den sker utifrån en världsbild som sträcker sig bortom och utanför det materiella. Möjligheten att till exempel genom meditativa övningar “pröva” riktigheten av olika föreställningar, som hör till denna världsbild, gör den knappast väsenskild från religionen, även om man i andra sammanhang kan inrymma att antroposofi inte är eller måste vara en religion.

I en intervju för snart tjugo år sedan — mycket läsvärd för övrigt — talar Ursula Flatters på ett sätt som väl vore omöjligt i opinionsbildande artiklar, som måste klara sig utan nyanserna till föga glädje för någon, och bland annat säger hon

… Ändå använder jag mistelpreparat mot cancer – delvis ur insikt men till stor del också p g a förtroendet som jag fått för hans [Steiners] forskning! Jag kan uppleva det som en kunskapsmässigt, ansvarsmässigt och etiskt komplicerad situation.

Ett stycke som säger mer om situationen än allt detta gafflande fram och tillbaka, som vi har dragits med så länge. I dag säger Vidarkliniken förstås inte gärna att mistel används mot cancer, utan för att minska biverkningar av annan behandling eller mer diffust assistera i självläkningen eller liknande. Oftare får man andra perspektiv om man letar upp vad tyska antroposofiska läkare skriver (som av en händelse alldeles nyligen, exempelvis). Men poängen om förtroendet är viktig.

Användningen av preparaten vilar på en tro, oavsett om man vill definiera antroposofin som religion eller inte, på en tilltro till dem utan bevisning i det fysiska. Det är på sätt och vis begripligt, utifrån hur den antroposofiska världsbilden ser ut och så som den utgår från Steiners skådande. Han utlovar egentligen ingen naturvetenskaplig bevisbarhet i gängse, samtida mening; han håller däremot antroposofin för förenlig med naturvetenskapen, i teorin ska de inte motsäga varandra. Dessa två ting är kanske inte fullt så motstridiga som man först kan tänka, utan hänför sig till olika nivåer eller sidor av saken.

Man kan förstås argumentera för att Steiners antroposofi — hans skådande, utan att gå in på vad det egentligen är — inte är religion, utan ett annat slags meningsskapande verksamhet, ett sätt att beskriva världen, ja, till och med ännu mer spännande ting, och att förtroendet till hans skådande inte heller det har något religiöst över sig. Men ställs detta synsätt bredvid gängse medicin — som utgår från den med sinnena observerbara verkligheten här och nu — är det självklart att den antroposofiska medicinen spelar i en radikalt annan division. Så länge skillnaderna inte uppenbaras, blir det svårt att begripliggöra varför de antroposofiska läkemedlen är en helt nödvändig del i Vidarklinikens helhet och varför de behandlas närmast religiöst snarare än vetenskapligt. Enskilda delar kan inte hur som helst rivas ut ur helheten; helheten är “helig”, meningsgivande. Man tror på den; man tror på den som helhet och i många av de enskildheter, som man inte kan pröva. Det må vara med ett “religiöst” sinnelag eller inte.

Det hedrar dem möjligen att de inte vill vara religiösa, men religiös frihet som argumentationslinje hade faktiskt inte varit utan vissa spänningsmoment! Möjligen vore det inte ett dugg meningsfullt i registreringsfrågan men väl om det handlar om läkares eventuella förlust av legitimation: det görs ju redan i dag inom vården en del åtgärder som inte är medicinskt betingade eller nödvändiga men väl relaterade till andra världsåskådningsmässiga (religiösa, ideologiska, ibland också estetiska) föreställningar, och argumentet att samma frihet borde åtnjutas av antroposofiska läkare kan ju inte vara på förhand uteslutet.

Den återkommande debatten, detta utbyte av ständigt samma floskler och inte sällan ovidkommande argument, liknar en vingklippt papegoja. Man kommer egentligen aldrig saken nära, man lyfter inte ens. Kanske är det så för att slutmålet, eller vad vi ska kalla det, betraktas som en ren teknikalitet.

___________________________

* http://www.svt.se/opinion/det-handlar-begreppet-lakemedel-inte-varden
http://www.svt.se/opinion/flatters-o-kumlander-om-antroposofi
http://nyheter24.se/debatt/846684-regeringen-inte-religios-bluffmedicin-graddfil
http://nyheter24.se/debatt/847338-vidarkliniken-utan-lakemedel-inte-vard
http://www.nepi.net/160531-Antroposofiska-medel-maanga-alternativ-inom-dagens-regelverk.htm

2016.06.01

(för att återvända)

(vii)

Eller har intresset för antroposofin både utifrån och inifrån alltid varit mer ytligt än jag föreställer mig att det borde vara, givet dess natur (så att säga)? Bland alla stora ord är det svårt att finna substans. För att vilja rädda världen, framstår hela projektet ofta som anmärkningsvärt världsfrånvänt. Om världen frälses genom entreprenörskap i floskelproduktion är saken förmodligen ordnad; om lösningen är högmod likaså.

En antroposofisk skribent noterade att det finns ett särskilt slags ”känslolös arrogans” som antroposoferna ”skulle kunna låta patentera”. Det finns ett korn av sanning i det. Eller mer än så. Det finns en alldeles särskild föraktfullhet gentemot resten av världen. Den är för det mesta ganska subtil, men den finns där. Nu är antroposofer långt ifrån ensamma om detta, även jag kan förstå dem och känna igen mig i detta sentiment, så något patent blir det nog inte.

Men antroposofer måste liksom mödosamt sänka sig till en lägre nivå – göra sig enklare – för att tilltala andra människor. Det råder sällan tvivel om vem som förväntar sig bära lärarrollen och vem som förväntas ta rollen som elev, vem som ska förklara för vem, vem som ska lägga saker tillrätta för vem. Eller snarare: vem som har makten att sätta de röda bockarna i kanten på den andras uppfattningar. Mycket längre än så kommer man sällan. Det finns en underförstådd hierarki även där ett mer jämlikt förhållande borde vara naturligt. Intet ont om lärarskapet i sig, där det är berättigat.

För att göra ännu en karikatyr: antroposofens medmänniska är antingen en person som kan vara till nytta för att föra ut ett tillrättalagt budskap (till exempel en reporter) eller en person som potentiellt är mottaglig för att lära sig eller anamma rätt budskap. Alla andra är motmänniskor. Jag är en motmänniska.

Jag undrar om detta medför att man kan uppleva ett ganska hårt skal runt rörelsen? Den är liksom ointränglig. Man kan förstå huvuddragen i Steiners idéer och med lite ansträngningar kan kan komma mycket längre än så, man kan följa vad som sker i rörelsen ytligt och formellt, och så vidare, men på något plan blir den aldrig greppbar. Den förblir i högsta grad anonym. Den påminner om en av de här waldorfdockorna som helt saknar ansiktsdrag (särskilt amerikanska), och människorna som befattar sig med den är osynliga.

Det är också det som plågar till döds dessa insatser som ska föreställa publiktillvända: de saknar karaktärsdrag. De är opersonliga, olika nyanser av grå. Inte överpersonliga eller allmängiltiga utan bara anonyma.

2016.05.31 (ii)

Det fascinerande är att man kan skriva något egocentrerat, en text där man i självupptaget följer tanketrådarna i sitt eget huvud, och ändå kommer någon annan att tro att det handlar om något som ligger dem varmt om hjärtat, ja, att ens eget tänkandes förvirring är något slags förolämpning mot deras liv. Ibland förenar sig antroposofer med antroposofins motståndare i en liknande beslutsam bokstavlighet i sitt sätt att läsa. Det är ett gissel. Liksom kränktheten och kränkthetens krav på företräde är det kanske en del av en bredare tendens; vad vet jag.

Som om det inte vore nog, förväntas man ständigt positionera sig, man avkrävs ett svar: vad står du för? Som om det fanns en redovisningsplikt. En tidigare intagen ståndpunkt förpliktigar; du måste producera fler. Har du uttalat dig kritiskt om waldorfskolan, men vägrar att ta notis om någon överkänslig människas löjliga besvär, har du omgående förvandlats till en jävla antroposof som vill se barn lida. Har du gjort dig lustig över svårigheten att förena Steiners stundom rätt underliga världsbild med förnuftet — en av de konfliktzoner där själva konsten i Steiners verk framträder! där det vackra kommer till liv i det svårfattbara — är du genast en förbannad scientist, materialist, en andeförnekare!, som är dömd att haja noll. Per definition.

Det förväntas liksom sedan att man ska gå ut stort och klargöra sina verkliga ståndpunkter, otvetydigt, fullgöra den själsliga redovisningen; man antas önska bemöta alla påståenden, i synnerhet de ohemula. Jag inser att det enda jag är dömd till är det permanenta exiltillståndet; jag är för dålig på att fylla i de osynliga formulären som bekräftar min tillhörighet. Ibland sänder mig matbutiken jag brukar handla i enkäter där mina åsikter efterfrågas. Eftersom jag är tilläckligt snål för att vilja tillskansa mig en värdecheck, våndas jag med frågorna. Men de kräver i alla fall inte en entydig redogörelse för mina lojaliteter i livsåskådningsfrågor; de nöjer sig med att veta vad jag tycker om ostdisken, i tio steg från dålig till optimal.

Och om svaret är att Steiners verk är ett ofärdigt konstverk för mig, kommer det inte tillfredsställa någon av er, för ni vill alla ha ett verktyg i kampen mellan livsåskådningarna, mellan de entydiga positionerna. Folk vill alldeles för sällan ha stjärnhimlen och underjorden och alla dimensioner däremellan; de vill ha en tevestudio där åsikter framförs, där människor förvandlas till sina positioner och ställningstaganden, representanter för en sak, som platta pappgubbar på ett skjutfält, som pepprar varandra. Någon estetisk glädje eller filosofisk tillfredsställelse ger det förstås inte, men jag vet inte om särskilt många saknar sådant. Många antroposofer och många av antroposofins motståndare är faktiskt lika på det viset: deras intresse för föremålet för oenigheterna är lite väl fantasilöst ibland. Platt, som gubbarna.

I impulsen att peka ut någon annan som andligt bristfällig (antroposofer) eller som svikare (och värre ting, för några av antiantroposofins enträgna aktivister), slutar det med att de avtäcker sina egna begränsningar, sina sprickor i personligheten.

Som de för all del inte står ut med att se eller låta bli sedda.

Fåfängan! Steiner säger någonstans (i något av mina favoritföredrag, han är så bitsk) att det är bättre om folk koketterar med sina världsliga tillgångar än med sina inkarnationer. Tyvärr ett beteende han också själv uppmuntrade liksom inbillningen att antroposofer är bättre än andra bara därigenom att de är antroposofer. Inte för att han är entydig (där heller). Men nog smickrar han många gånger sina anhängares självkänsla, deras känsla att vara förmer. Fåfängan, föreställningen att man själv kommit längre än någon annan i sin andliga utveckling, är ett gift. Och jag skulle nog våga påstå att en del antiwaldorfaktivister också hanterar gift: tron att det man gör är så satans viktigt. Det är en drog att tro att man är så högt utvecklad eller så oumbärlig. Man kan bli hög på övertygelsen (som i och för sig kan vara riktig!) att man sitter inne med kunskap som borde förändra sakernas och världens tillstånd. Om andra bara inte var så trögfattade och ovilliga. Då skulle man vara så behövd som man förtjänar. Minsann.

De flesta tror att man vill delta i tävlingen om vem som gjort mest för att “oskyldiga” barn inte ska hamna i fel människors klor. Att man ska imponeras av vem som kommit längst på vägen till de högre världarna, att man är en av dessa självutnämnda ägare av all insikt. Och om man nu inte imponeras, ska man i alla fall förstå att man är mindervärdig för att man inte förstår varför man borde… I båda läger klättras frenetiskt på godhetsstegarna och utgångspunkten är att alla skulle vilja vara på stegarna om de bara kunde. De som kan bör åtminstone beundra godheten och alla de rätt ställningstaganden som gjorts! Också alla strävanden som fallit platt. Den rätta vägen vill bli bekräftad såsom sådan.

Alltså, man kan kanske bära sin egen fåfänga; det måste man ju. Att jag skriver detta är förfärlig fåfänga. Varför gör jag inget meningsfullt? Pinsamt. Andras fåfänga är svårare att tolerera, när den inte tar sig estetiskt tilltalande uttryck. (I vilket fall den vore att rekommendera!)

Här en ledtråd för sökare av säkra, entydiga och ultimata svar: jag kommer inte att hantera det som jag tar på allvar med gravallvar.

2016.05.31

I påståendet att jag inte har funnit den “jublande upplevelse” (se inlägget härom dagen) som antroposofin som allomfattande, meningsgivande världsförklaring kan ge (och att jag därför inte begriper något), kommer en ganska fascinerande förståelse till uttryck, om jag nu inte gör mig skyldig till feltolkningar. En förståelse som antyder att antroposofin ska tjäna som ett medel för uppnående av existentiell trygghet. Antroposofin som en färdig världsåskådning, som en uppenbarelse av frälsande karaktär. För talar vi om någonting som existerar som ett moment av klarhet, ett ögonblick av sällhet, eller ett permanent tillstånd av visshet och säkerhet? En av många upplevelser på ens individuella väg som leder en framåt eller en upphöjd plats från vilket man kan blicka ned på resten av mänskligheten i trygg övertygelse om att sanningen har visat sig för en och allting därmed är klart?

Den antroposof som skrev det där (om mig och mina andliga tillkortakommanden!) har förvisso, till sin förtjänst kan man kanske säga, tidigare påpekat att antroposofin fungerar som en världsåskådning, och därför bygger på tro på och tillit till Steiners skådande av högre sanningar. Det vill säga egentligen bygger på att acceptera Steiners framställning såsom en slutprodukt — ja, i alla fall för de allra flesta som inte uppnår eget klarseende. Det är möjligt att jag inte förstått vidden av denna föreställning (eller förhoppning), trots min medvetenhet om hur antroposofer anammar antroposofi som religionssubstitut.

Det är sant att jag aldrig kommer att “förstå” antroposofin så som den kan “förstå” den som mottager den som allomfattande, meningsgivande världsförklaring. Övertygelsens jublande visshet är så att säga utom räckhåll. Jag saknar därtill erforderlig beundran och tillräckligt skenheligt allvar.

Men vad handlar detta om, om inte antroposofi som trosobjekt, om accepterandet av doktrin som den andliga extasens själva mål? För att återkomma till hunger och törst som metaforer: somliga antroposofer må vara avundsvärda för att de har funnit en färdigkomponerad måltid, som tydligen är välsmakande och mättande. De överlåter lagandet åt kockarna, som äras och beundras, och det görs reklam för matsedeln. Som lättsmält efterrätt kan serveras en bästsäljare om nära döden-upplevelser eller en samling av översinnligt förda, kanaliserade, samtal med elementarväsen, änglar eller pingviner. Varför inte? Allt duger som kan bekräfta giltigheten av de överlämnade och väl emottagna teserna. Också, fascinerande nog, den “atavistiska” spritualitet som Steiner avfärdade.

Såsom vidarebefordrad lära och uppenbarelse, religionssubstitut, är antroposofin egentligen ohyggligt svag. Närmast generad över sig själv. Den tappar allt värde som konstverk och som esoterisk filosofi och kulturell underström. Kuriöst nog kan den förvandlas till dogma som ingen egentligen längre förstår (eller bryr sig om att förstå) halvdant skyld under ytliga fraser och obefogad andlig fåfänga.

Den högmodiga vissheten, hur jublande den än är, måste i slutänden vara ömtåligare än tvivlet, hädelsen, brottet mot traditionen, och så vidare. Detsamma gäller den kollektiva bekännelsen. När en repa eller spricka uppträder i den sorgfullt konstruerade meningsfullhetens helhet, och man inte kan leva med det, måste man projicera bristerna på någonting annat än den allomfattande förklaring man satt sin tilltro till.

Om antroposofi vore den väg och metod som så många vill framhålla den som (och som den också verkligen är för en del — tror jag), och inte en samling uppenbarelser att tro på, vore en repa här och där inte något hinder, kanske snarare en tillgång, inte något som omedelbart måste lagas och lappas ihop för att en världsbild ska hållas intakt. Som väg tillåter den, ja, förutsätter, att avgrunden kan öppnas under en eller omkring en; någon existentiell säkerhet kan inte råda i det ögonblicket. Meningen är inte den färdiga förklaringen utan vart detta skeende tar en. Men den fullständiga vissheten klarar inte av det; den klarar bara av jublet och bekräftelsen; den behöver idoler, som inte kan falla.

2016.05.29

De läsare som läser en i nattmössan och drar sina slutsatser ur röven, kommer förmodligen långt ned på listan över vilka man helst tänker på när man skriver. De är för all del att föredra framför dem som vill göra slarvsylta av en, hänga en på torget, androm till varnagel, eller bara kasta ur sig förakt; det finns oändligt många sorter bland människovarelserna. Men man tänker, kort sagt, hellre på en läsare, som man fåfängt tror förstår en.

Som förstår att man inte skrev en text för att den skulle läsas som en endimensionell instruktionsmanual. Som inser att ens resonerande fram och tillbaka kan innehålla (vad ska man kalla dem?) retoriska vändningar — det är ett trevande framåt — och inte alltid utslag för en absolut ståndpunkt. Som kan hantera att man kan kalla något en sak, för att sedan i de fortsatta resonemangen och i textens andemening säga något annat. Att saker och ting kan bölja fram och tillbaka. Att man inte är en sak, och vill en sak. Utan många. Att man kan få vara i osäkerhetens område och tvetydighetens. Den tekniska manualens entydiga svar uteblir.

Ett led i den antroposofiska träningen är (kortfattat och förenklat) att kväva sin impuls att döma, och att betrakta det man har framför sig med öppna ögon. Man försöker möta det så som det är, utan att låta de egna förutfattade meningarna ta över. Det innebär inte att man måste förvandlas till ett tigande fån i alla livets sammanhang, men att man medvetet övar på förmågan att hejda sig, att lämna ett utrymme för det andra att visa sig för en.

Det är en förment enkel övning.

När man skriver en text önskar man sig det som övningen går ut på: att läsaren ska stilla sig själv. Egentligen vill man kanske att han för ett ögonblick nästan ska sudda ut sig själv. Att det man säger ska tas emot, om så för en kort stund, utan tolkningar och bearbetningar. Och att man har lyckats väva en väv, där läsaren efterhand vill väva in sig själv. Att man lyckas säga något som betyder något. Därefter kan läsaren göra vad han vill.

Men så kommer antroposofen, som måhända upplever sig ha utvecklat en viss klarsyn, trots att han föll i sömn under övningarna, och som annars mest klagar över det hopplösa (såsom bristen på reseledare till de andliga sfärerna). Han har sett något, och visar upp det. Om man tänker sig att texten är som en bild i ett kalejdoskåp. Han skakar och vrider och så uppkommer, genom att glasskärvornas mönster omorganiseras, en ny bild; orden är de samma, men sammanhanget och meningen som den ursprungliga bilden hade är borta. Sedan håller han upp en spegel, och där står man, liksom som en människa fast helt annorlunda ihopsatt, en underarm sticker rakt ut ur huvudskålen, en fot där näsan borde sitta. Man fattar inte hur det har gått till, hur man har blivit till denna karikatyr.

Det finns mycket man skulle kunna säga om det inträffade, men få saker som lever upp till antroposofers förväntningar på ödmjukhet. Kanske ska vi låta oss smickras av de förväntningarna, snarare än att dra uppmärksamheten till den där dekorativa bjälken de har i ögat.

Den andliga underlägsenhet jag tillskrivs torde göra mig obenägen att svara med att buga och bocka och tacka. Det är sant, jag har nog varit dålig på att kuva mig inför dem som anser sig se sanningen. Om jag inte vore så hånfull, skulle jag be om förlåtelse för min fräckhet. Om jag inte vore oförmögen varje djupare känsla och upplevelse, varje insikt av andlig natur. Vilket skulle bevisas!

Det är emellanåt häpnadsväckande talanger som slösas på min obetydliga person. Man har till och med kunnat utröna vad jag aldrig har känt! “Den jublande upplevelsen av att se övergripande sammanhang där tillvaron blir meningsfull”. Och vet vad jag aldrig kan förstå, som det att en stark övertygelse kan förändra människors syn på tillvaron, för jag förstår inte “bevekelsegrunderna”. Den klarsynte antroposofen har naturligtvis andra medel till sitt förfogande: han ser rakt in i andras inre. Han vet bevekelsegrunderna, både mina och andras, utan att behöva undra eller resonera.

Det finns få saker att säga, som sagt. Att befinna sig bland så känsliga fjärrskådare, som finner ting hos en som man inte trodde fanns, är att gå på glas. Jag vill inte tänka på färgen av min aura.

Men jag tror att det finns människor som misstager sin egen trångsynthet för andras andliga mindervärdighet.

2016.05.21 (ii)

Den här debattartikeln vill “reda ut ett par vanliga missuppfattningar om antroposofisk sjukvård” men inte blir man klokare för det. Faktum är att så särskilt mycket om antroposofisk sjukvård reder den inte ut, men lyckas förstås reproducera några tokigheter förutom de vanliga flosklerna.

Märkligast, om än långt ifrån unikt, är kanske ändå påståendet att antroposofisk vård “tar hänsyn till hela individen, och ser kopplingen mellan kropp och psyke.” Jag tänker inte påstå att det är strikt felaktigt, men väl att det är en bristfällig och missvisande beskrivning.

Det är sant att både kropp och “psyke” (i gängse betydelse) ingår i ekvationen. Men det är, så att säga, ett anpassat vokabulär. Människan, antroposofiskt betraktad, består av den fysiska kroppen och därutöver flera översinnliga väsensled, som existerar utöver och genomtränger den fysiska kroppen mer eller mindre, och det antas att dessa väsensleds verksamhet eller overksamhet kan orsaka (eller förebygga) sjukdomar i den fysiska kroppen. Alltså sådana led, eller “kroppar”, som man inte kan varsebli på ett direkt sätt, utan måste utveckla ett särskilt “seende” för. Deras verksamhet sammanfattas ganska dåligt i termen “psyke”. Det högsta ledet, “jaget”, reinkarnerar — gör “psyket” per definition det? Är det underkastat karmiska lagar?  Och så vidare.

Det är elementärt, och något som väl alla som skriver om och argumenterar för antroposofisk medicin känner till, men ändå lyckas man bara klämma ur sig något så jämförelsevis odefinierat och oinformativt som “kropp och psyke”. Förvisso ingår de aspekter som normalt rimligen räknas till psyket också i det antroposofiska systemet. Men det är också allt. “Hela människan” är mer än “kropp och psyke”. Det är så otillräckligt att stanna där. (Att artikelförfattaren valt uttrycket “hela individen” i stället för “hela människan” är lite annorlunda. Jag gissar att det inte är ett medvetet val.)

Jag börjar tycka särskilt illa om debattartiklar som lovar att reda ut missuppfattningar men i stället upprepar meningslösheter som en grammofonskiva som hakat upp sig. Om det åtminstone fanns argument eller information av någon som helst tyngd, kunde upprepningen vara förlåten. Men så är det inte. Inte ens de enklaste förhållanden lyckas man framställa på ett sätt så att läsaren kan begripa något litet om vad antroposofisk medicin är, om antroposofiskt tänkande, om synen på människan.

Och som om inte detta vore nog, måste farsen med de antroposofiska preparaten och Vidarklinken spelas upp igen med jämna mellanrum.

2016.05.21

(vi)

(sent omsider)

Å andra sidan är analysen kanske riktig? Hellre utbytbarhet och anonymitet än icke-existens. Om den inre vägen inte går att beträda, återstår den yttre.

Jag läser emellanåt på Ytterjärna Forum, denna satsning som ska sätta Ytterjärna på kartan och marknadsföra den antroposofiska rörelsens företräden. Återigen gäller att man har något att sälja, men inget att berätta. Med några sällsynta undantag (något som Ursula Flatters skrev, exempelvis) är det en ren PR-produkt utan själ och utan nerv, med artiklar huvudsakligen skrivna på menlöst reklammanér. Visste man inte bakgrunden, kunde man misstaga det hela för ett slags oförargligt livsstilsmagasin med harmlös måbravinkel och subtil rosalaserad bakgrundsfärg. Varmt och ombonat till synes; lättsmält framför allt. Men hela tiden lutande åt ett visst håll, åt ett visst intresse, affärsmässigt och ideologiskt, men främst det förra.

Det är för det mesta helt ointressant, en endimensionell produktion. Man kan förvisso beskylla antroposofin i sig för mycket, bland annat ett visst charmerande vanvett, men inte det att den är enkelspårig och oengagerande, inte det att den svävar på ytan, inte det att den framhäver sig som menlös, för det gör den aldrig; det vore dess antites. Den är snarare för mycket, än för litet.

Jag törs numer knappt säga att syftet med dessa popularitetsskapande insatser är att medvetet bedra människor till att konsumera något de inte förstått sig på. Det är för att jag inte vet i vilken utsträckning antroposofer bedragit sig själva – eller helt enkelt glömt bort något väsentligt.

Är det ointresset för antroposofin som ätit sig inåt den egna kroppen, ointresset som infiltrerat den på djupet? Faktum är att många som är aktiva i och omkring antroposofin är anmärkningsvärt flegmatiska. De tror, lite vagt, att den är “bra”, det räcker så. Eller är det världsräddarkomplexet som tvingat fram en temporär kompromiss: att tilltala allmänheten på det enda sätt man tror allmänheten är beredd att bli tilltalad på och med det som man (ibland fördomsfullt) betraktar som det “vanliga” samhällets ytlighet? Kanske en kombination, kanske ytterligare faktorer; det finns flera tänkbara.

Men att bli till det man egentligen föraktar, ytlig och uta mening, torde skapa en inre konflikt. Men kanske kan kollektivet härbärgera detta drama bättre än den enskilda människan.

2016.05.15

Anthroposophists have a bad habit of producing texts that have no content at all, but are words piled upon each other, at seeming random, like the stuff that comes out of those hilarious automatic text generators or perhaps more like something dreamlike, resembling sounds and words, flowing out from a subconscious state. This again is one of those things one can’t blame on Steiner; he never does that, he’s full of meaning. He’s not intellectually lazy in that way, nor is he asleep. One may agree or disagree, but as a rule he’s saying something. 

It’s a funny quality to be capable of seeing higher worlds and of consciously battling Ahriman and Lucifer, and so on, but then to fail at writing a few text passages that have some actual content. (I’m thinking of Pessoa now.) The words, although individually appealing (at best), suddenly seem to be transforming into opposing forces of a most demonic kind. They assemble into something superficially appearing to be text, but a void is left where meaning should have been. There’s nothing there.

One example of many, see page 7.

And you wonder to yourself, as a reader, what was it I read? What were all those buzzwords, how did they go together? Did I actually read at all, because it would presuppose some engagement with the text, which in turn presupposes a content, or did I simply feed words into my mental machinery?

Come to think of it, don’t contentless texts and empty phrases — even poetry requires a thought and a thread to follow, not to speak of beauty — provide fuel for ahrimanic processes, sclerotic and cold? It’s the first thing I’d suspect! Said jokingly.

(It should be added: thankfully, there are also lots of anthroposophists who don’t write like that. And, regrettably, lots of non-anthroposophists who do. It’s the language of corporate bullshitters and of dimwitted life coaches, among others, who wish to conceal a lack of substance.)

2016.05.14

This is delightful, though the notes are hard to decipher at times, and I so wish the note-taker had included copies of the images they talk about! It makes me think there ought to be a publication of some kind, a nice little book, that contains all the images of Steiner, all photos, all paintings and drawings from the time, and everything else, the death mask, too (such a curious thing, it seems today, but common then!), him dead, newspaper charicatures, and so on. I want to dispel the notion that this would be superficial. It would be superficially superficial, but beneath that superficiality… there’s something more, perhaps surprisingly.

Thus, I won’t laugh at those notes. In fact, I see the point of the theme, as it were, though of course it is on the surface a bit silly. How much do the photos actually represent Steiner, and how much does our way of seeing them have to do with us, with how we interpret his looks? Critics and opponents almost invariably look at him and see someone who spooks them out, someone utterly suspicious; anthroposophists, it seems, see someone they have great trust in, someone from whose eyes complete goodness speaks. But the way of seeing also has something to do with the conditions of our time, when smiling in photographs is commonplace. (Unless you want to look consciously cool. Which, I guess, Steiner may have wanted, had he lived today.)

Andrej Bely, among others, but Bely most eloquently, describes Steiner’s laughter, his smile. We’ll never get to see that, because it’s not the kind of face people pulled when posing, very conscious that a photograph was taken. First, the obvious, photos were not snapped spontaneously and all the time, as they are today. Second, smiling was not thought of as an appropriate expression to have in a portrait, it didn’t signal anything good; rather than the warmth we may assume, it may have come across as a sign of irresponsibility: “the only people who smiled broadly, in life and in art, were the poor, the lewd, the drunk, the innocent” (see this fascinating article, which goes further back in time than Steiner’s era, but it’s still worth considering the arguments). To this day, not smiling may be the chosen expression for the serious esoteric philosopher, which is what he aspired to be (other rules would apply to new age folks who are high as kites and riding pink unicorns (I would not claim to know)). When I look at photos from his most active time, the beginning of the 20th century, it strikes me that perhaps it was during that time, with the increasing presence and ease of photography, that attitudes towards smiling in pictures were in transition. Certainly, there are people smiling, anthroposophists smiling, too, but not to the careless extent that people are doing it today.

And we’ll (probably) never see the laughter and the smile Bely describes. From anthroposophically designed picture frames everywhere, Steiner looks down, a stern look on his face: a very serious man, weighed down by the truths (be they subjective or not, false or not) of the universe. It’s the look that most anthroposophists would prefer anyway; the only image they want, it mirrors their own needs. But I don’t think the one thing can exist without the other, and thus Belys portrayal points me to something essential, something which lays hidden in the portraits, too, invisible; a laugh. The all-encompassing dead-seriousness of so many anthroposophists, or should I be specific and say some fervent Steiner defenders, is really something else: it’s pseudo-seriousness. Or potential insanity, to paraphrase Bjørneboe. The guardian of the threshold would stop you well before the gate, for good reason.

Taja Gut, in his lovely little book, asks himself the question what inspired his trust in Steiner: “Du wirst dich wundern: sein Gesicht, letzlich, glaube ich …”. He describes how he went along to a classmate’s summerhouse, and there found a book whose cover had a photo of Steiner; I think I know which photo, because he detects a smile in Steiner’s face (it’s very subtle, a hint, a tired subtle smile, but it may be there), “vielleicht sogar einem Lachen nicht abgeneigte Mund”, which is not only wonderfully expressed but quite an perspicacious characterization and an interpretation that comes naturally if one keeps Bely’s testimony in mind. But Gut also mentions the eyes.

Lots of people, both his contemporaries and those seeing him on old photographs, are transfixed by those eyes, those intense, penetrating eyes. They’re some ardent eyes, certainly. Yet, despite them, there’s something aloof about some of the images, like he’s not really there, but staring into space (or the spiritual worlds, if you’re that way inclined). I’ve heard and read so many critics of his teachings who say that he creeps them out. I don’t dare say they’re extrapolating from their negative opinions, because there sure is something special about his aura (I mean that in a secular way). And it is weird, by ordinary standards, to idolize someone’s image the way anthroposophists do, unless that someone is your child, you dog or the Messiah. (Oh, well. But it is a tad bit odd for a teachers’ room at a school.)

I can’t say what it is they see, those critics who are spooked; perhaps I could before, but have gotten so used to seeing him everywhere that it no longer has that effect? (Maybe I have forgotten. I feel defect somehow, I should see what they see!) But I’m even more mystified by what some very devoted anthroposophists see; there’s so much high-strung deification going on, so much falling on knees. (By the stuff in the document that inspired this post, I wasn’t put off. It was overall quite nice and comparatively sober.)

Much ado was caused by a photograph which emerged of Steiner, flanked by several women, holding a child. What critics saw and what some anthroposophists saw was, well, quite different things, as though they lived in different worlds, looking at two very different images. It was a bit amusing. It’s the only photograph I’ve seen with Steiner and a child. There’s one photo of him with some other women and a dog; the dog sits (on one woman’s lap) with his back to Steiner, so one can assume he didn’t suspect Steiner of being a cat, which is always something.

I shall not reiterate the debate or repeat myself in the matter of this girl. There are absolutely no sources, as far as I know, that say he frightened children. Not even from a decade later, when he was running a school. Not that I’ve delved into this matter, but to my recollection I haven’t accidentally come across anything such. My memory is famously bad. On the other hand, it’s quite good at retaining completely useless information, among which this would count. Let’s assume, in absence of evidence to the contrary, that at least he didn’t appear like more of monster to a child than the average adult.

What’s more interesting about many of the photos is the women. I saw one recently in which he’s sitting between Ita Wegman and Marie, looking almost resigned, tired, surrounded by lots of other women on all sides. Ita Wegman’s eyes are far more intense in that picture; they’re eyes shooting astral darts, or something. Those other women — not Ita and Marie, that was something else altogether… — bring us back to the image with the child, taken in Oslo back in the theosophical days, 1908. Like a significant number of other anthroposophists, her mother, also present in the photo, had a crush on Steiner. I read this somewhere. It was all dictated by karma, one must presume, but no less a nuisance for that; well, that of course is nonsese. She ended up in a state of ill health (and later in a state of unfortunate political predicaments, but that’s neither here nor there). In 1908 it was all fine and dandy. The rest came later.

I suppose the images can’t be talked about properly without to some extent taking into account his charisma, his real life charisma, which we can never experience first hand. It would be fair to say, though, that although we can’t experience it as such, the crush has lingered on in another form than that manifested by those ladies. That crush — essentially a crush, be it one with spiritual overtones, but perhaps it’s preferable to clad it in more sophisticated terminology, let’s say: strong emotional dedication — may explain not just the presence of the portraits on the walls, which one can write off as charming and odd, but the uncritical devotion, which is far more tricky. And this smittenness appears to hit men and women equally, unlike the madness of those women back then, or those “man-chasing hysterical women in our Society”, as Steiner referred to them as in a moment of clarity.

The book I proposed above is truly needed, as you can see, so that we can discuss this at length and depth! It’s actually a curious thing for many reasons. One being how his looks and his charisma has shaped anthroposophy, but that’s fairly superficial. Another one is the possibility, or rather presumption of possibility, which is inherent in anthroposophical beliefs, of perceiving someone’s soul qualities in their outer physical appearance — and supersensible appearance, for those clairvoyants who believe themselves competent. It’s interesting for principal reasons. What do people think they can perceive? How does this affect human interaction?

In our time, with its hypersensitivity and hysterical readiness to take offence, perhaps his countenance should not be displayed or linked to without one of those increasingly famous trigger warnings, considering how scary those dark piercing eyes can be, but it is nonetheless my conviction that he should have kept the moustache of his pre-anthroposophical life.

2016.05.11

Som ögonblicksbild har den en viss tjusning, som så många ögonblicksbilder från waldorfskolan. Det där estetiskt tilltalande, det vackra som skiljer sig från allt som folk är vana att se i en skola (kala, överbelysta rum, fantasilösa böcker, håglösa människor…), det kommer emot en med en viss stryka, om man säger så. Ja, inte mig kanske, men jag kan onekligen förstå det, är jag stänger av mina egna invändningar. Så klart man kan säga: wow! Detta är så annorlunda, så mycket vackrare.

Och sedan missa att det finns en fråga att ställa: hur ser detta ut när det inte handlar om en ögonblicksbild, utan om en ständigt pågående vardag?

I ett reportage i Pedagogiska Magasinet förmedlas just en sådan ögonblicksbild: läraren i waldorfskolan som undervisar med hjälp av svarta tavlan och det konstnärliga inslaget. Inget av detta är något nytt: internet är fullt av bilder från svarta tavlor i waldorfklassrum världen över. De är — oh! ah! — i allmänhet vackra, ibland häpnadsväckande skickliga. Kvaliteten och det annorlunda i det hela förstummar ifrågasättandet; tanken kommer inte ett steg längre.

Hur är det egentligen att sitta — år ut och år in! — och vänta på att klassens långsammaste elev, han eller hon som knappt kan läsa och skriva (“särskilda behov” eller vad det heter i dag), ska hinna kopiera lärostoffet från svarta tavlan? För med denna undervisningsmetod är den långsammaste ledaren. Det måste vara så. Lärostoffet förmedlas endast via svarta tavlan och muntligt. Dess värde beror helt av lärarens kunskaper och elevernas kollektiva kapacitet.

Den är ändlöst tråkigt, denna ständiga väntan. Man får en relation till träden utanför fönstret, till träets mönster i de laserade väggarna och till deras färger, till lacken i bänken och till suddgummismulornas natur (kan de sättas samman igen, om man pressar ihop dem hårt? nej), till hastigheten hos armbandsurets sekundvisare (kan man notera några fluktationer, kan man upparbeta en intuitiv känsla för sekundens längd?), ja, till alla ting omkring en, som observeras i minsta detalj — i väntan på att den sysslolösa pausen i tillvaron ska upphöra. Det slår mig nu att det är något meditationsliknande över dessa ofrivilliga övningar. Och kanske får man något slags insikt i verklighetsupplevelsens manipulerbarhet?

Huruvida detta är god pedagogik, är en annan sak.

De säger: det är gott att öva sig i att tåla att ha tråkigt och att göra ingenting, det är gott att vänta, att inte skynda framåt (till sådant man ändå inte är mogen för)! De är waldorfpedagogiska dygder framstår det som ibland: senfärdigheten samt tristessen under den evighetslånga väntan på ett innehåll som äntligen ska inspirera. Men allting, också den nyttigaste övning, kan vändas till det destruktiva, till en känsla att tiden går en förbi, att så mycket var så meningslöst.

2016.05.11

En del saker blir en välbekanta, även om de är underliga, om ni förstår vad jag menar. De får en inte längre att höja på ögonbrynen. Att människan har osynliga väsensled, att hon egentligen inte är dödlig utan återvänder, att alla fysiska ting och varelser har egenskaper bortom dem som kan varseblivas med de vanliga sinnena, att jorden och hela kosmos lever, att de döda existerar jämte oss men bara inte synliga för våra vanliga ögon, och att andra väsen befolkar de sfärer runt oss som vi också lever i utan att till vardags märka av det, och därtill alla kosmiska inflytanden och krafter som styr och ställer i det ockulta – ja, allt sådant hör till förutsättningarna. Det fladdrar inte längre i den skeptiska nerven när man hör om sådant. Man blir van. Man säger, okej, det är detta universums inre logik som måste få råda, om man ska förstå. Man kan ta sig an det lite som vore det ett konstverk, man ifrågasätter inte varje streck. Däremot ställer man sig kanske frågan om tavlan återspeglar verkligheten – eller så gör man det inte, beroende på vad man nu vill. Verket måste inte nödvändigtvis vara motsägelsefritt eller ens begripligt för att tillerkännas en egen rationalitet inom det universum det skapat åt sig.

De grundläggande idéerna hos Steiner är inte knepigare än att var och en med någorlunda hyfsad tankeförmåga kan fatta dem; de förblir naturligtvis konstiga, betraktade ur det vanliga vardagsmedvetandet, men de går att begripa. Men sedan blir det förstås värre. Graden av komplexitet är närmast oändlig, kan det kännas som. Jag läste nyligen en föredragssamling som blev ohyggligt svår att följa mot slutet. Hänger han faktiskt med själv? är en hädisk fråga jag ställde mig. Och varifrån kom alltihop? Man kan förstå åhörarnas idoghet med att nedteckna vartenda ord han yttrade. Somliga föredrag skulle ha varit omöjliga att rekonstruera i efterhand och svåra att förstå innehållet i efter att ha hört dem bara en gång. Å andra sidan innebär det att vi kan sitta här hundra år senare och ta infall som kanske var flyktiga på allvar och undra om han ändå inte, där och då, trillade över vanvettets kant. Det tror jag förstås inte att han gjorde. Men vad är det han egentligen gör? Skiljer agnarna från vetet? Kollar om någon drar på smilbanden eller om ingen vågar, tagna av stundens allvar och hans auktoritet som de är?

För när han talar i den här i allt stigande grad komplexa och svårgenomträngliga föreläsningsserien så går han från det enkla och antroposofiskt självklara via saker som i alla fall följer den inre antroposofiska logiken (om än inte vardagsförnuftet), talar om hur människan funkar och om olika medvetandetillstånd och om hur man kan uppväcka sina organ som uppfattar de översinnliga världarna och om hur man ta sig till olika sfärer av dessa världar och därför också följa de döda en bit efter döden och hur man i dessa världar möter olika väsen, som inte är de döda, utan andra väsen av olika ursprung och med olika natur, de har inte levt inkarnerade på jorden men lever sida vid sida med oss i dessa andliga världar och där mitt i allt detta, mitt i den ökande teoretiska komplexiteten, där bland alla levande och döda och andra väsen, nya och gamla bekanta, där kommer detta, att en del av dessa väsen ser ut som

kängurur med simfötter som ankor!

2016.05.06

(v)

Jag kan kanske tillåta mig ännu en parentes innan jag fortsätter?

Även om det är så att den ”officiella” antroposofin möter en som en ocean av menlöshet, av intetsägande tråkighet, var det ju knappast tanken. Eller ens sanningen?

För att gå till de andligt-kulinariska liknelserna: Steiner säger (i ett av de verkligt grundläggande styckena) att begäret efter antroposofi ska vara som hungern och törsten, en livsnödvändighet att stilla. Och från den utgångspunkten är det svårt att se hur det har blivit som det har blivit: ett ändlöst grått fält, uppbrutet här och där av fadda populariseringsförsök i samma gråskala men en annan ton. Jag läser just nu – läser, eller tuggar mig igenom – ett betydande verk av en berömd antroposofisk författare. Förutom att Steiner framställs som vore han en Jesus sedd genom ögonen hos den överspänt nyfrälste, är den monotona boken en närmast autistisk-mekanisk detaljexercis, en generalrepetition i likstelhet. Pedanteri i den högre skolan.

Men är det så här det verkligen är? Man får en ensidig bild kanske; jag överdriver, det finns så klart andra bilder, som jag kunde ge i stället. Men de är kanske mer atypiska. Å andra sidan ska man inte underskatta svårigheten att förmedla dessa saker. Jag tycker att jag med tiden blivit ganska hyfsad på att förklara en del grundläggande antroposofiska tankegångar. Jag är i alla fall inte sämre än åtskilliga antroposofer, vilket i och för sig inte säger någonting. Men att förklara är en sak – när det kommer till begeistringen för ämnet, att förmedla den, då går jag egentligen bet. För varför i hela fridens namn ägnar man sig åt det här? Det är ju den frågan jag vill ha svar på från andra: varför? Eller snarare: jag vill förstå varför, vilket man ibland förstår utan en explicit förklaring. Men ofta tycks det som om de egentliga svaren förblir gömda under högtravande skenanledningar. Man förblir på grunda vatten.

Och det är inte åsikter jag är ute efter; jag är dödligt trött på åsikter. Jag vandrade i skogen i dag med fyrbent och tvåbent sällskap, det fyrbenta ägnade sig åt sitt, men det tvåbenta sa ungefär: det är som att du har hela den här fascinationen och kan redogöra för alla dessa antroposofiska ting, som är så obskyra, men gör det som en neutral, som om du inte hade en åsikt i frågorna, man kan helt enkelt inte veta vad du tycker. Jag antar att jag därmed har uppnått något – men vad? En tvetydighet som finner resonans hos väldigt få människor, tror jag. Samtidigt framstår det ju som solklart att man inte kan (eller bör) ägna sig med en sådan fanatisk frenesi åt något, som därtill för det normala ögat är rena vansinnet, utan att man har ett mål. Man bör vilja något med det, att uppnå ett resultat.

Men varför Steiner? Man kan ju byta det mot en fascination som finner genklang och ger gemenskap – en nyttigare begeistring? Man bör ju inte bli fanatiker, utan kunna växla saker och ting i sitt liv mot annat som gör större nytta. Således en ”hobby” som inte flyger omkring i rymden och inte går att förklara på ett rimligt sätt för en rimligt tänkande utomstående. Så vad är det med Steiner, som motiverar att stanna kvar där, om andra alternativ är mer rationella – människan kan ju ändå bli fanatiker över nästan vad som helst, varför inte göra ett förnuftigt val? Något man kan tala med människor om och som säger dem något.

Det är hans hjärna, säger jag. Den är så oändlig. Att nämna hjärnan är förstås ohyggligt materialistiskt. Jag hade lika gärna kunnat säga något annat: allt det där han har i huvudet – huvudet i vidsträckt mening. Vad han gör av allt det som kommer i hans väg. Alla de olika ”språk” han använder för att förmedla sig. Alla de anpassningar han gör till dem som lyssnar på honom. Allt det där som han kanske eller kanske inte menade bortom de ord han valde för en viss kontext. Alla ting som hör samman med andra ting i olika nivåer och skikt av verkligheten. Men mest av allt: hur allt fick plats. Det är som en bisarr hyperintelligens, som sådan oändligt fascinerande. Ett inre kaos som organiserar sig till ett allomfattande och ordnat tankekosmos. Jag vet inte om man egentligen analyserar på ett rationellt vis eller om man subtilt hjärntvättar sig själv motvilligt, när man sysslar med honom. Inget blir riktigt som förr.

Ja, men det är så, sa min bekant, som om du skär upp den där hjärnan med en osthyvel och visar upp de tunna skivorna skivorna, skådar igenom dem, sätter ihop dem. Det är ett slags kärlekshistoria.

(Efter denna lilla pausunderhållning, orsakad av omständigheterna och min oförmåga att fokusera. ska jag gå vidare som tänkt i denna lilla serie, som ju ändå är alltför fragmentarisk för att utgöra en serie och därför egentligen inte lider så mycket av ett avbrott.)