Writing in an obscure language on a fringe topic means having three readers, five of whom misunderstand you. My perverted ambition is to be misunderstood more widely.

Joking aside, that’s of course not entirely true, though it is how it is sometimes feel; statistics say something a bit different. But it is true that it is a fringe interest, and that readers from Sweden are a small minority of an already tiny crowd. There’s a constant battle in my head: will I write in English or will I write in Swedish? I think I’ll keep doing both. (The bigger question: will I write at all, about this topic or about what I do with it or myself?)

I believe what makes it troublesome, and lonely, is that not only is it a fringe interest – my position within this fringe is more and more becoming a fringe position. Maybe that’s just an excuse for being rather hopeless as a human being. I’ve been consistently doing the ”wrong” thing.

I’ll write generally now, though what I’m saying was partly but very loosely inspired by a couple of comments made to me recently.

I want to speak of the nuances that get lost. One of them is: one may not want a worldview, one may not be on the lookout for a one and only Truth that will explain the universe. It is not a pitiable position to be in to investigate ideas – not even to engage with spiritual worldviews – without being a ”seeker”. Other people may trust in the existential relief that such a worldview can give; I don’t know that it can for me, and it isn’t my aim.

To me it’s no improvement to exchange a certain doubt for a doubtful certainty.

And I don’t think I want the salvation of a solid, stable worldview.

At the same time, it does change you; of course it does, as any quest does. I would be lying if I said it didn’t. The other perspective does change your world, and no matter what your initial ideas were, they are transformed. Miscellaneous opinions are replaced by a broader panorama of — well, the life that ideas get incorporated in when they stop being the objects of mere opinions. Some of it gives life meaning, just like everything you do (though I admit that Steiner is different from collecting stamps).

The ideal would be: not to search for the ”right” thing to think (too much effort, public and private, is wasted on that pursuit) but to think better.

Naturally, Steiner, as well as a number of other people, authors, thinkers, dogs (and so on, even one cat, I regret to admit), have changed the backdrop against which my life and my thoughts unfold. But I’m not shopping around for a worldview, I’m not a seeker in that regard, I don’t resemble those people who show up in a spiritual commune or at a skeptical conference and find community and a meaning of life. I’ve never seemed to be able to achieve that, even as I can envy those who do.

Contrary to what people seem to assume, this doesn’t mean engaging with Steiner (or anyone else who has had an influence on one’s thinking) was a waste. It doesn’t mean I’m driven by an impulse to go ”shopping” for something else in the mall of spirituality and easily digested, ready-made worldviews, because finding one, and settling down in it, has never been a goal.

I like to think that thinking better – rather than focusing on thinking the right thing – increases one’s opportunities. It widens the circle.

But I’m not sure that is always true in every sense. It does deprive you of a community of like-minded people who all think the ”right” thing! And the upside, well, frankly, I have only glimpsed it, if even that. I can see the benefits of a comfortable and safe enclave, and of course I must concede it fills a purpose. My desire is for that, too, on the surface; but something else emerges underneath, like a sea monster, and overrides that desire.

One part of it is perhaps boredom. The wish of my conscious self is to be in harmony with people, to be understood by them; the dream is for someone to share my world. But there must be some other impulse calling from my unconscious, because I constantly gravitate towards those who don’t; I constantly gravitate towards that which I’m not allowed to be a part of, and watch it from outside. The way I’ve done with everything from childhood and onwards. It goes much deeper than boredom – a feeling of not being at home anywhere, anyway. And that, again, is something more profoundly pathological than shopping for philosophies can cure.

I don’t want to find ”myself” (in the most ambiguous sense of that word!) and I don’t think I want to find those who are like me (if they exist) – oh, Dog, I’m so tired of myself – no, I, to some extent, go for the opposite, that which is contrary. I think because, ultimately, I find myself there, too, another self. I find more of myself there.


Occasionally, there’s an epiphany; the one thing that makes everything worth it. A moment of clarity. Only a moment, then life gets everything messed up again. But anyway, the other day I read (in a useless book) some lines by Goethe, intrigued I went online and found the poem, and in that moment I completely understood – even if words fail me now – the consistent and ever-present love Steiner has for Goethe; and I think, in fact, that I understand him better through those lines of Goethe. Strangely, the next day, completely by accident (or intervention of strong karmic forces, obviously), I read a lecture by Steiner where he quotes from the same poem.


Som av en händelse påmindes jag om ett citat av Hermann Poppelbaum. Jag vet inte om det är autentiskt, men det är hur som helst underhållande. Han lär ha sagt att

if one is to pursue a life in the promotion of anthroposophy it is necessary to develop an entirely new relationship to failure.

Förutom att det är roligt är det — som så många roligheter — inte utan ett korn av sanning.

Jag råkade över det ungefär samtidigt som jag uppdaterade mig om Vidarkliniken. Inte bara Ursula Flatters är nöjd med beslutet om de antroposofiska läkemedlen (jag nämnde det tidigare i ett inlägg), utan även Anders Kumlander:

Regeringsbeslutet som säger att särbehandlingen av antroposofiska läkemedel upphör efter en övergångsperiod på fem år är Anders Kumlander positiv till.
– Jag är oerhört glad och nöjd. Det var det bästa vi kunde önska oss, säger han.

Detta är det största mysteriet hittills i den långa sagan om de antroposofiska preparaten — mysterium, så tillvida vi inte antar att antroposoferna verkligen har skapat ett helt nytt förhållande till misslyckanden. Alternativet är att det i soppan blandats någon hemlig ingrediens som undflyr mig.

För vad har man kämpat för i flera år, om det man allra mest ville ha — det allra bästa man kunde önska sig — var den reglering som redan existerade? Den har ju ingen någonsin hindrat dem från att följa. Och hur var det egentligen med att det regelverket hotade Vidarklinikens blotta existens, eftersom samtliga preparat antingen inte kunde registreras enligt den ordningen eller att det skulle bli för dyrt att registrera varje preparat individuellt? Såvitt man kunde förstå, öskade sig Vidarkliniken andra förutsättningar än de befintliga. Det var liksom grunden för alltihop. Hur var det egentligen?

På ett mystiskt vis värmer det ändå mitt hjärta av sten och plåt att Ursula Flatters och Anders Kumlander och i stort sett samtliga motståndare och skeptiker (och dylika fiender av Vidarkliniken!) är eniga om att lösningen är bra. Det med några små invändningar förstås (några ansåg att omställningstiden var väl generös, en petitess alltså), men på det hela taget är alla nöjda — alla har fått vad de önskade sig av regleringen. Och hur ofta händer det, när man i utgångsläget önskar sig diametralt skilda saker!

(Är det inte fint ändå?)

Men det är klart att man funderar: behövdes verkligen alla dessa tjatiga rundor av debatt om alla hade samma, eller i alla fall ett likartat, mål? Vad kämpade Vidarkliniken egentligen för, när det nu visar sig att man är nöjd med det motståndarna tyckte var en rimlig lösning från början? Var det värt det?

Det går onekligen att spekulera i om inte den segdragna frågan om läkemedlen, och debatten om dem, har haft konsekvenser för synen på antroposofisk medicin, när nu flera landsting (av olika anledningar) ifrågasätter sina avtal med kliniken.

Besatt man inte ett orubbligt förtroende för politikernas förstånd och kunskaper, kunde man ju få för sig att de tidigare har haft dimmiga föreställningar om vad det är de har avtalat om. Att nyvaket drabbas av häpnad inför att Vidarkliniken inte bygger blott på konventionell medicin är nämligen rätt kuriöst.


I know it’s fairly unattractive, not to say small-minded, to be the person who says I told you so. But I’m going to be that person now. Here. I told you so.

The effort to unite waldorf pedagogy and mainstream pedagogy in a state school in Germany has failed; the Waldorfbund has decided to revoke the right of the school to use the waldorf label. This is not the first time, but what’s interesting is that it’s been openly discussed. Here’s from an interview with Henning Kullak-Ublick in Zeit Online:

ZEIT ONLINE: Das darin besteht, einige Waldorfelemente an einer staatlichen Schule einzuführen. Warum ist das so schwer?

Kullak-Ublick: Es gab leider von Anfang an einen großen internen Widerstand. Auf der einen Seite wollte man sich gewisser Elemente bedienen, auf der anderen hat man sich von ihnen distanziert. Das ging schon bei der ersten Pressekonferenz los, als der Schulsenator Ties Rabesich ohne Not von Rudolf Steiner abgrenzte. Diese Ambivalenz blieb stilbildend. Waldorf wurde sukzessive rausgetrieben, bis wir irgendwann sagen mussten: So, das können wir jetzt nicht mehr Waldorf nennen.

ZEIT ONLINE: Sie hatten also Angst, dass die Marke verwässert.

Kullak-Ublick: Angst nicht, aber der Name Waldorf steht für eine pädagogische Philosophie, die man nicht beliebig uminterpretieren kann. Was wir davon in Wilhelmsburg umsetzen wollten, war ohnehin schon ein absolutes Waldorfminimalprogramm. Das haben wir akzeptiert. Aber auch dieses Minimum wurde in der Praxis zu oft gar nicht oder nur formal umgesetzt.

You see, here’s the thing. Every time, for years, when I said waldorf isn’t a random collection of cutesy things and cannot be just what you wish it to be — when I pointed this out to oftentimes mendacious teachers and usually dreamy-eyed parents — I was basically told I was an idiot. Waldorf is different everywhere. Nobody has to follow any rules or be anything they don’t wish to be. Waldorf teachers can take anything they like from anthroposophy. There’s no formula to be followed. It’s all so very individual! And so on.

I was the idiot, the one who supposedly made things up — tried to make things out as something they weren’t. I knew nothing, just as I supposedly can never know anything about anthroposophy. In trying to say that waldorf can actually be defined, explained and understood — that there is something to be said about what it is, a core that is somewhat constant, temporally and geographically — I was wrong and deserved being hit on the head by people who feel themselves towards their own personal “facts”. Because that’s where the problem was, really. It never had to do with the actual and factual situation but with spouting self-serving nonsense based upon emotional preferences.

It’s worth pointing out that neither Kullak-Ublick nor the Waldorfbund are more fundamentalist, die-hard anthroposophist or fossilised remains of some pre-historic era than those waldorf folks who deceive everyone including (quite often) themselves. Quite the opposite. Knowing what you are and what you do and what you’re talking about is necessary in order not to be fundamentalist.

I feel a certain glee, I must say. What about all those waldorf representatives who happily say that waldorf’s got virtually nothing to do with anthroposophy or Steiner anymore, those teachers who brag that they don’t even read Steiner and take no interest in anthroposophy — what about all of that in order to secure public funding or attract customers? What about all those attempts to wipe out what it is about, whether this cleaning operation is genuine ignorance or just for the sake of public relations?

When you distance yourself from Steiner and when you drive waldorf out of waldorf, there comes a point when the result can no longer be called waldorf. Waldorf isn’t something arbitrary. It’s not just a label that can contain anything you fancy. Just as I always used to say!


Luckan i frågan om Vidarkliniken:

å ena sidan kan vi säga att den antroposofiska vården är en helhet, och att välja och vraka och lägga åt sidan det som är för antroposofiskt eller för “icke-evidensbaserat”, och så vidare, skulle tillintetgöra hela saken. Man kan således inte, som så många anser, plocka bort de omdiskuterade preparaten och behålla “det som fungerar” (denna dimmiga källa av andlig visdom frikopplad från andligheten?), och ändå ha antroposofisk vård, typ Vidarkliniken fast utan “woo”. Vi talar om något som faktiskt har en mening. Preparaten, liksom allt annat, har en betydelse. Också det som är frånvarande. Jag behöver inte upprepa mig.

å andra sidan kan varken tingen (frånvaro av somliga, närvaro av andra), platsen, tiden eller de övriga omständigheterna någonsin förhindra praktiserad antroposofi. Det är fullt möjligt att tänka sig en antroposofisk läkare som arbetar helt utan tillgång till antroposofiska preparat, utan väggar som är målade i rätt färger, utan tillgång till eurytmister… och så vidare. Det är fullt möjligt att tänka sig en antroposofisk läkare som saknar alla dess tillgångar (eller irrationella fördärv, enligt ett mer skeptiskt synsätt) — och ändå utgår från antroposofi.

Det kan ju förefalla fullständigt paradoxalt och som om jag har tappat det (men det har jag inte).

Kruxet är just att hela debatten har förts som om det handlar om enskilda delar, än värre, om enskilda attribut — som preparaten eller konkreta terapier, eller tillräckligt många av dem i en samling (så att säga). Det är som att diskutera waldorfskolan utifrån färgen på klassrumsväggarna, ullvättarna eller eurytmin. Inget av det är oväsentligt (det är allt från jätteviktigt till, tja, tradition), men är inte kärnan i saken.

Den är beroende av idén, inte av tingen.

Det betyder inte att man kan välja och vraka utifrån egna premisser och ändå ha en antroposofisk klinik eller en waldorfskola (naturligtvis kan man alltid göra ett val, utifrån sitt eget omdöme, men inte att välja och vraka i den meningen människor önskar sig det). Det betyder bara att grunden för allt inte är de konkreta uttrycken, utan det som finns bakom: hur man ser på världen och människan, och hur man därför förhåller sig. Är de biodynamiska vinodlare som följer den biodynamiska traditionen för att få sätta rätt etikett på flaskan i verklig mening biodynamiker (Steiner säger nej)?

Det kommer an på den inre hållningen.

Du kan bygga upp en hel waldorfskola som i yttre avseende är en kopia av den ursprungliga waldorfskolan och som sammanfattar allt som passerar som waldorf om man gör en snabb googling i dag (bildsök på detta är en riktig kitschkavalkad), och ändå inte ha en waldorfskola, för en sådan är inte en fasad. Du kan å andra sidan — teoretiskt sett — stoppa in en lärare med en antroposofisk åskådning i vilken skola som helst och i princip få ett slags waldorfpedagogisk inriktning på det hela, inom vissa gränser kanske. Det krävs inte enbart de yttre förutsättningarna, utan i första hand de inre.

Det har förstås inte som följd att man kan ta bort allt synligt, konkret antroposofiskt (alternativmedicinskt) som stör den evidensbaserade synen och ha något slags “sekulär” Vidarklinik, frikopplad från alla andliga idéer och därmed också en som kan skilja sig från till exempel metoder och medel som bygger på dessa grunder. Tvärtom, allting hänger ihop. Jag tror Steiner säger någonstans att prästen ska vara ett slags läkare, medan läkaren ska vara ett slags präst. (Eller är det pedagoger han talar om?) Det säger väl kanske något.

Och vad den kärnan än är — man kan onekligen tala om den på flera sätt — så är den helt frånvarande i debatten. Kanske av goda skäl, för kanske är den helt irrelevant i de sammanhang som hittills varit aktuella, men det uppstår ett slags fattigdom ur det. När jag härom dagen läste i en debattartikel hur en företrädare för Vidarkliniken framhävde att de minsann inte ryggar tillbaka för existentiella frågor tänkte jag: det är ju precis den diskussionen ni inte vill ha! Den skulle, i sanning, riva upp ett och annat ur djupen — det tror jag.

Jag skulle vilja, och det är ju min personliga preferens och den är kanske unik, jag skulle vilja att antroposofer ville täppa till det där hålet i diskussionen. Eller kanske önskar jag snarare att de kunde det. Det är ett risktagande, för det är en betydligt större sak än avtal och regleringar och sådana konkreta frågor och enskildheter.

Men det är också så (och här kommer ingen att hålla med mig, och förmodligen inte att förstå vad jag vill säga) att enda gången något slags gnista och en potential för genialitet uppkommer är när antroposofi möter resten av världen. När den sitter i ett hörn, slickar sina sår och tröstar sig med sina likasinnade vänners uppskattning — då sker absolut ingenting. När den inte vågar något, är den utan mening. Det är kanske krockarna som borde räknas, inte de glada tillropen från frälsta.

Vad åstadkommer egentligen de antroposofiska institutionerna, förutom att utgöra födkrok för ibland tämligen svåranpassliga andliga sökare? Det är min hypotes att de inte är oskadliga, men det vet ni; det finns mängder av anledningar till det, som inte hör hit. Men jag tror att de skiljer antroposofin från världen, och sänder den ut i periferin i stället för till mitten, med tilltagande dysfunktionalitet som följd såväl hos institutionerna som sådana som hos individerna som befinner sig inom dem. De fossiliseras, dogmatiseras, isoleras. Dysfunktionaliteten varierar i art och grad, men den finns där. Lägg till offentliga inkomster och ett flegmatiskt och bekvämligt drag kommer in i bilden.

Vad som senare följer är en oförmåga — omvandlad i en ovilja, ja rentav en motvilja mot — att ha med den “vanliga” världen att göra, om den vanliga världen inte är undfallande. Den tolkas och omtolkas som illvillig, hatisk, fientlig. Runt sig samlar man hellre anhängare av vitt skilda sorter; alla som känner sig motarbetade av samhället blir allierade, och vips bjuder antroposofin på ett tak åt allehanda galenpannor, konspirationstroende, verklighetsfrämmande drömmare, “kritiska” tänkare som inte först har lärt sig tänka, skådare av både det ena och det andra, ett inte oansenligt antal hyperkänsliga damer, de allmänt naiva, svärmare och flummare, och så vidare. Och det vore lätt att beskriva anhängarskarorna i elaka stereotyper.

Det är väldigt många vars tänkande inte kännetecknas av någon anmärkningsvärd klarhet. I valet mellan Ahriman och Lucifer, tycks Lucifer locka mer. Och där har det gått fel. I stället för att gå in mot mitten — inte att bli som alla andra, men att befinna sig bland dem — väljer man den trygga enklaven i periferin. På ett sätt som i inget avseende främjar de existentiella frågorna eller kärnan i saken.


Jag ska för sakens skull kludda ned min spådom: om fem år, när den tillfälliga respiten för de antroposofiska preparaten går ut, kommer ett mindre antal att ha registrerats, resten inte. Huruvida detta verkligen kommer att hota Vidarklinikens verksamhet återstår förstås att se. Att Ursula Flatters var nöjd med beskedet om att inga undantag kommer att ges för antroposofiska preparat och att befintliga regler ska gälla också dem, förvånade mig lite. Det är trots allt regler som Vidarkliniken alldeles nyss ansåg omöjliga att uppfylla. Men kanske var beskedet ganska väntat. (Jag tror det.) Jag tror också att fler landsting kommer att ha ifrågasatt och kanske sagt upp sina avtal med kliniken. Ingen kommer att veta ett skvatt mer om antroposofi.


Skrivet ur den praktiska erfarenheten, inte ur det teoretiska eller intellektuella:

den som är annorlunda har inte råd att vara medioker (eller sämre). Att avvika från normen men inte klara att lyfta sig ur det medelmåttiga är döden, mer eller mindre. Då är det fördelaktigare att vara som andra.

Jag vet hur det är. Jag har alltid varit för annorlunda för att passa in bland den genomsnittliga mänskligheten och för medioker för att höja mig över den. Det duger inte.

Ibland får jag känslan att antroposofer befinner sig i ett liknande predikament, som kollektiv betraktat. Förlåt mig om det framstår som en förolämpning. Men det är så.

När Pessoa skriver om de andliga mästarnas språk, noterar han på sitt oefterhärmliga vis att det är skillnad på att vara överlägsen normen och att vara oförmögen att uppfylla den.

Detta bara som en reflektion som kom över mig i morse, när jag läste om de senaste turerna. Inte för att vara sådan, men det är inte en överraskning om det inte blir frånvaron av en från Vidarklinken önskad reglering av preparaten, som stjälper verksamheten, utan det att subventionerna upphör. Bristen på antroposofiskt engagerade läkare kommer till. I längden.

Men kanske är det så, som jag läste i det nyhetsblad som skickas ut från Dornach en gång i månaden, att det skiter sig i antroposofiska verksamheter för att antroposofer på grund av sina andliga kvaliteter (ett ”överskott av ande”, inte desto mindre!) inte inkarnerar fullkomligt i den fysiska världen. (Anthroposophy Worldwide 2016/06.) I sanning en svårartad situation.


To the peculiarities of the human mind, or at last mine, not to speak generally, comes the troubling capacity to envy and admire the very thing one simultaneously feels contempt for, perhaps secretly, perhaps unconsciously, unacknowledged.

With the dog, it’s different. He desires the rabbit chase, and isn’t hampered by a simultaneous contempt for the rabbit. Not as far as one can tell. The cats he just wants to exterminate. It’s may seem simpler, but I bet it’s superior. The human attitude complicates things.

Walking in a park yesterday, certain things pulled me back in time. You know, the way the different seasonal smells of nature can bring back a kind of images of the past; rarely pure memories, rarely explicit ones, but images, emotional atmospheres. But not like that this time, although there’s always a certain feeling in the air this time of the year. Even in the scent of lilacs, I’m sensing a certain oppression mixed with the prospect of temporary freedom. But it wasn’t that.

We were walking and having to pass all these children on outings — a tradition, presumably, during the last days of semester. Oh, it’s such an uncomfortable impression, and a feeling of discomfort that turns the stomach. The games! The noise, the running! The “fun” that was never ever fun.

All this growing up one has to do. Learning the meaning of the concept “no”; learning to recognize the inner “no” when it arises. Re-learning, perhaps more accurately. Because at so many times you scolded yourself for not doing enough to adapt, for not mimicking others fast enough, for not being able to be one of the crowd, talk the talk of others, seamlessly melt into and merge with the social organism of children, raving and raging in unity. Because for so long that had been advertised as the way to community.

If you don’t get out there, if you make no effort, how can you expect to be a part of anything?

The presumption was wrong; there was nothing to be had in that context. There would have been, if you were a different person. Pretending is a dead-end, more or less. Suppressing oneself has a limit. It is also transparent. Normal kids will sniff you out, like a dog trailing a dying animal.

You’d think this is a matter only for children, perhaps. But it takes much longer to grow up. I remember when I began studying law at the university. There was a day (or even an entire week! I have forgotten) of introduction, and senior students were supposed to arrange “fun games” for the newcomers. Of course, the few good and nice people I later got to know understood the danger and sensibly stayed at home (ironic, isn’t it!). I had internalize the message of my childhood that I can’t refuse activities because I don’t like them; no, I must do my best, never question, try to imitate the others — or take the blame for being alone.

It was awful, naturally, and at one point (it came quite soon) I had had enough: in a public square and being told to drink beer (in a demeaning way, as you can imagine) from the same bottle as other people, whom I didn’t know, I refused. It caused some consternation. But as an adult, you can refuse. It’s much worse for a child. Interestingly it wasn’t the “ordinary” discomfort I’d been feeling that made me refuse; I was used to and would have put up with that, so as to be like others, if you know what I mean, those others I thought I had no choice but to — I don’t know, try to become a part of their world, which of course would have ejected me anyway.

What saved me was my hypochondria, a dislike of beer and a hatred of crowds.

Not very noble, if you think about it.

There’s that part of me that wishes I had stood up for myself — or even had known what I wanted or understood how it could be achieved — and another part that envies and admires those, well, frankly, simple-minded morons, who revelled in muck and had no sense of beauty. You see! There they are, envy and contempt, dancing around each other like the sweet and salty flavours of certain kinds of candy!

And so it was, I believe now, with all the people of my childhood, the packs I couldn’t belong to; I was the inferior and envious, yet superior and contemptuous, wolf trailing along behind, masquerading as one of a crowd, still solitary and impossible.

2016.06.09 ii

Apropå föregående inlägg, så skrev Flatters och Kumlander någonstans:

För den humanistiskt intresserade kan en fördjupad kunskap om Rudolf Steiners tankar om människan och humanvetenskapen vara av intresse.

Det är ju sant! Om de bara utvecklade det litet, kanske inte där, men någon gång. Det är lite tamt, får jag säga. Jag anar ingen särskild entusiasm för saken.

Varje dag som man börjar med Steiner ger ett oväntat perspektiv på något. Jag vet ingen som är så skicklig på att ställa den vanliga världen på huvudet. Om inte annat är det kreativt tilltalande och har ett slags charm, en estetisk charm; det är som en liten injektion av någon nästan otillåten substans. Till exempel läste jag i dag om något som faktiskt också har med läkekonsten att göra; ja, indirekt har förstås nästan allt det, allt som har med människan att göra har ju också att göra med det normala och det patologiska i människan.

Föredraget, som utgjorde min morgonläsning tillsammans med morgonkaffet, handlade om glömskan. Man tänker sig gärna att det vore en välsignelse att ha exceptionellt gott minne. Själv tycks jag mest minnas information som inte är till någon större nytta; allt nyttigt och användbart förpassas raskt till de onåbara mentala arkiven. Men när man tänker efter en stund når man även utan andevetenskaplig hjälp insikten att ett så överdrivet bra minne, att man kunde minnas allt, egentligen vore en förbannelse. Vilken röra man skulle befinna sig i om all information, allt som man varit med om och allt man sett, hört och läst ständigt var aktuellt i minnet, och ständigt påkallande ens medvetna engagemang!

Minnesfunktionen, säger Steiner, sitter i eterkroppen. Således hör också ynnesten att glömma ihop med eterkroppen. I själva verket är ingenting borta, inte ens det som glöms. Det existerar som i en redovisning på ett högre plan. Men det försvinner hur det medvetna. Varför har då inte växter minne, när eterkroppen är det led som ger levande organismer livskraft, och så även finns hos växten? Därför att människans eterkropp har ett slags överskottsfunktion, som ger upphov till minne och inlärning, utöver det att den håller den fysiska koppen intakt, vid liv. Eterkroppens minne står också i förhållande till människans astralkropp, som funkar som ett slags mottagare av de förnimmelser som når människan genom de fysiska sinnena, och som lagras av eterkroppen som minnen. Den enskilda växten har inte någon egen astralkropp förbunden med sin fysiska existens.

Men vad är poängen? Att minnas precis allt vore sjukdomsalstrande. Att minnas för mycket likaså. Att minnas mindre — att sträva efter att glömma — kan vara välgörande. Det är förstås fortfarande i det vanliga livet nödvändigt och bra att kunna minnas, och att lära sig är trots allt kopplat till utveckling, men det är lika nödvändigt att glömskan existerar.

Och man skulle kunna säga: att glömma är inte sällan bättre än alternativet.

Förvisso ett förslag som kanske skulle uppfattas som en arrogant käftsmäll i tider när det är närmast en hederssak att aldrig glömma och aldrig överse med en endaste upplevd oförrätt!

(Boken ifråga lider också av amnesi: nästan tre hela föredrag som följer på glömskeföredraget har tyvärr aldrig kommit i tryck. Sidnumreringen hoppar från 96 direkt till 129, och inget är urrivet, så man får kanske skylla på Steiner Verlags antroposofiska professionalism. Eller så är det ett test: allt finns ju ockult i akashakrönikan!)


Situationen med Vidarkliniken och preparaten har producerat ännu en runda debattartiklar.* Texterna från Vidarklinikens motståndare intresserar mig mindre än dem från Vidarkliniken. De senare är oförminskat ofokuserade och bitvis ovidkommande, och bemöter inte ens det som borde gå att bemöta. Ett intryck man kan få är att de skriver för att imponera på befintliga anhängare. (Hur förklarar man annars sådant som att två av artiklarna börjar med opåkallade angrepp på, eller snipiga insinuationer mot, meningsmotståndare? Ändå klagar Anders Kumlander på låg nivå i en av sina texter. Möjligen en “han där började!”-attityd — så antroposofiskt!)

Andras bristande förståelse poängteras, men viljan och förmågan att öka förståelsen och höja kunskapsnivån, om det nu är där problemet ligger, är försvinnande liten. Det är kanske inte är förståelse man vill ha så mycket som blind acceptans. Men jag fördjupar mig inte i argumenten eller de undermedvetna önskningarna.

Det är en sak som är lite intressant, om man närmar sig den på omvägar. Redan titeln på en av Ursula Flatters och Anders Kumlanders artiklar

Utan våra läkemedel kan vi inte bedriva vår vård

säger något som i grunden är sant, den sammanfattar verkligen en kärnpunkt. Förvisso ställer den ett slags ultimatum som man kan få äta upp. Vidare i texten: “De antroposofiska läkemedlen utgör en helt central del av det antroposofiska behandlingskoncept[et]” och utan dem, ingen antroposofisk vård, är kontentan. (Utan dem, ingen “god” vård, skriver de egentligen, men det är en petitess jag lämnar därhän. Det handlar mindre om huruvida vården är god än preparatens roll.) Det de säger är i huvudsak riktigt, även om antroposofiska läkare också arbetar i länder med striktare regler kring läkemedlen.

Man måste se omfattningen av den antroposofiska helhetssynen för att förstå detta. Jag tror att det är en av de saker som folk faktiskt inte förstår, eller ens bryr sig om. Nu gör ju antroposofer sällan mer åt saken än att upprepa begrepp som “helhetssyn” som vore de mantran. Men folk i allmänhet, och ganska många skeptiker, verkar tänka att det bara är att sluta med preparaten och fortsätta med resten, det “som funkar”, vilka dimmiga föreställningar de nu än har om det.

Det är i sanning en magnifik helhet som omfattar allt från det sinnliga till det översinnliga, detta liv samt tidigare och kommande, allt från jorden, växterna och djuren till planeterna och till stjärnorna. En helhet med en egen idé om lidande och smärta, om liv och död, och så vidare. De fysiska organen förhåller sig till de översinnliga väsensleden, som i sin tur har en koppling till kosmiska förhållanden. Substanserna i antroposofiska läkemedel antas kunna verka på sådana nivåer som inte är direkt materiellt observerbara, till exempel att dämpa eller höja aktiviteten hos ett visst väsensled genom att använda homeopatiska doser av någon metall som hör ihop med en viss planet. På så vis balanseras något som är skevt i ett visst kroppsligt organs aktivitet, som då läker, kommer i harmoni. Effekten kan teoretiskt vara mätbar indirekt i det fysiska. Men imponerande mycket vetenskaplig forskning på specifika preparat görs inte, av förklarliga skäl kanske. Patientnöjdhetsenkäter och mer generellt formulerade välbefinnandestudier är bättre ägnade att ge resultat (återigen av förklarliga skäl). Det handlar om hundratals olika preparat, alla med sina funktioner angivna utifrån den antroposofiska människo- och världsbilden. Det futila i att underkasta dem alla sedvanlig prövning, när det är osannolikt att de har någon mätbar effekt i den materiella världen, framstår som uppenbart. (Men det betyder ju inte att det är rimligt att låta dem kallas läkemedel.)

Så de enskilda läkemedlen saknar i stort sett evidens för verkan i den sinnligt förnimbara världen (de översinnliga sfärerna utforskas inte så lätt). Samtidigt kan de antroposofiska läkemedlen, eller någon annan del av vården, inte bara plockas bort då de ingår i en helhet. Förvisso en helhet som medger vissa anpassningar, men inte i de stora dragen; antroposofi är inte ett tomt kärl som kan fyllas med vad som helst. Det finns både en tanke bakom och en tradition att ansluta till.

Efter att ha meddelat den i sammanhanget ovidkommande informationen att termen “antroposofi” användes på 1500-talet — man kan utveckla denna begreppshistoriska utsvävning, utan att förstå Vidarkliniken särskilt mycket bättre! — kommer så slutklämmen

Antroposofi är givitvis [sic] inte en religion.

Onekligen en poäng, om så slarvigt formulerad och otillräckligt argumenterad, och möjligen av begränsad betydelse. I en situation där preparaten, såsom centrala delar av en helhet inte antas kunna plockas ut ett och ett för bevisa sin individuella effekt på sedvanligt vetenskapligt vis, kommer man till slut inte undan att tala om vetande och tro. Användningen av preparaten inom denna helhet är beroende av det förtroende man har för dem, utan att deras verkan har bevisats och för helheten, och den sker utifrån en världsbild som sträcker sig bortom och utanför det materiella. Möjligheten att till exempel genom meditativa övningar “pröva” riktigheten av olika föreställningar, som hör till denna världsbild, gör den knappast väsenskild från religionen, även om man i andra sammanhang kan inrymma att antroposofi inte är eller måste vara en religion.

I en intervju för snart tjugo år sedan — mycket läsvärd för övrigt — talar Ursula Flatters på ett sätt som väl vore omöjligt i opinionsbildande artiklar, som måste klara sig utan nyanserna till föga glädje för någon, och bland annat säger hon

… Ändå använder jag mistelpreparat mot cancer – delvis ur insikt men till stor del också p g a förtroendet som jag fått för hans [Steiners] forskning! Jag kan uppleva det som en kunskapsmässigt, ansvarsmässigt och etiskt komplicerad situation.

Ett stycke som säger mer om situationen än allt detta gafflande fram och tillbaka, som vi har dragits med så länge. I dag säger Vidarkliniken förstås inte gärna att mistel används mot cancer, utan för att minska biverkningar av annan behandling eller mer diffust assistera i självläkningen eller liknande. Oftare får man andra perspektiv om man letar upp vad tyska antroposofiska läkare skriver (som av en händelse alldeles nyligen, exempelvis). Men poängen om förtroendet är viktig.

Användningen av preparaten vilar på en tro, oavsett om man vill definiera antroposofin som religion eller inte, på en tilltro till dem utan bevisning i det fysiska. Det är på sätt och vis begripligt, utifrån hur den antroposofiska världsbilden ser ut och så som den utgår från Steiners skådande. Han utlovar egentligen ingen naturvetenskaplig bevisbarhet i gängse, samtida mening; han håller däremot antroposofin för förenlig med naturvetenskapen, i teorin ska de inte motsäga varandra. Dessa två ting är kanske inte fullt så motstridiga som man först kan tänka, utan hänför sig till olika nivåer eller sidor av saken.

Man kan förstås argumentera för att Steiners antroposofi — hans skådande, utan att gå in på vad det egentligen är — inte är religion, utan ett annat slags meningsskapande verksamhet, ett sätt att beskriva världen, ja, till och med ännu mer spännande ting, och att förtroendet till hans skådande inte heller det har något religiöst över sig. Men ställs detta synsätt bredvid gängse medicin — som utgår från den med sinnena observerbara verkligheten här och nu — är det självklart att den antroposofiska medicinen spelar i en radikalt annan division. Så länge skillnaderna inte uppenbaras, blir det svårt att begripliggöra varför de antroposofiska läkemedlen är en helt nödvändig del i Vidarklinikens helhet och varför de behandlas närmast religiöst snarare än vetenskapligt. Enskilda delar kan inte hur som helst rivas ut ur helheten; helheten är “helig”, meningsgivande. Man tror på den; man tror på den som helhet och i många av de enskildheter, som man inte kan pröva. Det må vara med ett “religiöst” sinnelag eller inte.

Det hedrar dem möjligen att de inte vill vara religiösa, men religiös frihet som argumentationslinje hade faktiskt inte varit utan vissa spänningsmoment! Möjligen vore det inte ett dugg meningsfullt i registreringsfrågan men väl om det handlar om läkares eventuella förlust av legitimation: det görs ju redan i dag inom vården en del åtgärder som inte är medicinskt betingade eller nödvändiga men väl relaterade till andra världsåskådningsmässiga (religiösa, ideologiska, ibland också estetiska) föreställningar, och argumentet att samma frihet borde åtnjutas av antroposofiska läkare kan ju inte vara på förhand uteslutet.

Den återkommande debatten, detta utbyte av ständigt samma floskler och inte sällan ovidkommande argument, liknar en vingklippt papegoja. Man kommer egentligen aldrig saken nära, man lyfter inte ens. Kanske är det så för att slutmålet, eller vad vi ska kalla det, betraktas som en ren teknikalitet.


* http://www.svt.se/opinion/det-handlar-begreppet-lakemedel-inte-varden


(för att återvända)


Eller har intresset för antroposofin både utifrån och inifrån alltid varit mer ytligt än jag föreställer mig att det borde vara, givet dess natur (så att säga)? Bland alla stora ord är det svårt att finna substans. För att vilja rädda världen, framstår hela projektet ofta som anmärkningsvärt världsfrånvänt. Om världen frälses genom entreprenörskap i floskelproduktion är saken förmodligen ordnad; om lösningen är högmod likaså.

En antroposofisk skribent noterade att det finns ett särskilt slags ”känslolös arrogans” som antroposoferna ”skulle kunna låta patentera”. Det finns ett korn av sanning i det. Eller mer än så. Det finns en alldeles särskild föraktfullhet gentemot resten av världen. Den är för det mesta ganska subtil, men den finns där. Nu är antroposofer långt ifrån ensamma om detta, även jag kan förstå dem och känna igen mig i detta sentiment, så något patent blir det nog inte.

Men antroposofer måste liksom mödosamt sänka sig till en lägre nivå – göra sig enklare – för att tilltala andra människor. Det råder sällan tvivel om vem som förväntar sig bära lärarrollen och vem som förväntas ta rollen som elev, vem som ska förklara för vem, vem som ska lägga saker tillrätta för vem. Eller snarare: vem som har makten att sätta de röda bockarna i kanten på den andras uppfattningar. Mycket längre än så kommer man sällan. Det finns en underförstådd hierarki även där ett mer jämlikt förhållande borde vara naturligt. Intet ont om lärarskapet i sig, där det är berättigat.

För att göra ännu en karikatyr: antroposofens medmänniska är antingen en person som kan vara till nytta för att föra ut ett tillrättalagt budskap (till exempel en reporter) eller en person som potentiellt är mottaglig för att lära sig eller anamma rätt budskap. Alla andra är motmänniskor. Jag är en motmänniska.

Jag undrar om detta medför att man kan uppleva ett ganska hårt skal runt rörelsen? Den är liksom ointränglig. Man kan förstå huvuddragen i Steiners idéer och med lite ansträngningar kan kan komma mycket längre än så, man kan följa vad som sker i rörelsen ytligt och formellt, och så vidare, men på något plan blir den aldrig greppbar. Den förblir i högsta grad anonym. Den påminner om en av de här waldorfdockorna som helt saknar ansiktsdrag (särskilt amerikanska), och människorna som befattar sig med den är osynliga.

Det är också det som plågar till döds dessa insatser som ska föreställa publiktillvända: de saknar karaktärsdrag. De är opersonliga, olika nyanser av grå. Inte överpersonliga eller allmängiltiga utan bara anonyma.

2016.05.31 (ii)

Det fascinerande är att man kan skriva något egocentrerat, en text där man i självupptaget följer tanketrådarna i sitt eget huvud, och ändå kommer någon annan att tro att det handlar om något som ligger dem varmt om hjärtat, ja, att ens eget tänkandes förvirring är något slags förolämpning mot deras liv. Ibland förenar sig antroposofer med antroposofins motståndare i en liknande beslutsam bokstavlighet i sitt sätt att läsa. Det är ett gissel. Liksom kränktheten och kränkthetens krav på företräde är det kanske en del av en bredare tendens; vad vet jag.

Som om det inte vore nog, förväntas man ständigt positionera sig, man avkrävs ett svar: vad står du för? Som om det fanns en redovisningsplikt. En tidigare intagen ståndpunkt förpliktigar; du måste producera fler. Har du uttalat dig kritiskt om waldorfskolan, men vägrar att ta notis om någon överkänslig människas löjliga besvär, har du omgående förvandlats till en jävla antroposof som vill se barn lida. Har du gjort dig lustig över svårigheten att förena Steiners stundom rätt underliga världsbild med förnuftet — en av de konfliktzoner där själva konsten i Steiners verk framträder! där det vackra kommer till liv i det svårfattbara — är du genast en förbannad scientist, materialist, en andeförnekare!, som är dömd att haja noll. Per definition.

Det förväntas liksom sedan att man ska gå ut stort och klargöra sina verkliga ståndpunkter, otvetydigt, fullgöra den själsliga redovisningen; man antas önska bemöta alla påståenden, i synnerhet de ohemula. Jag inser att det enda jag är dömd till är det permanenta exiltillståndet; jag är för dålig på att fylla i de osynliga formulären som bekräftar min tillhörighet. Ibland sänder mig matbutiken jag brukar handla i enkäter där mina åsikter efterfrågas. Eftersom jag är tilläckligt snål för att vilja tillskansa mig en värdecheck, våndas jag med frågorna. Men de kräver i alla fall inte en entydig redogörelse för mina lojaliteter i livsåskådningsfrågor; de nöjer sig med att veta vad jag tycker om ostdisken, i tio steg från dålig till optimal.

Och om svaret är att Steiners verk är ett ofärdigt konstverk för mig, kommer det inte tillfredsställa någon av er, för ni vill alla ha ett verktyg i kampen mellan livsåskådningarna, mellan de entydiga positionerna. Folk vill alldeles för sällan ha stjärnhimlen och underjorden och alla dimensioner däremellan; de vill ha en tevestudio där åsikter framförs, där människor förvandlas till sina positioner och ställningstaganden, representanter för en sak, som platta pappgubbar på ett skjutfält, som pepprar varandra. Någon estetisk glädje eller filosofisk tillfredsställelse ger det förstås inte, men jag vet inte om särskilt många saknar sådant. Många antroposofer och många av antroposofins motståndare är faktiskt lika på det viset: deras intresse för föremålet för oenigheterna är lite väl fantasilöst ibland. Platt, som gubbarna.

I impulsen att peka ut någon annan som andligt bristfällig (antroposofer) eller som svikare (och värre ting, för några av antiantroposofins enträgna aktivister), slutar det med att de avtäcker sina egna begränsningar, sina sprickor i personligheten.

Som de för all del inte står ut med att se eller låta bli sedda.

Fåfängan! Steiner säger någonstans (i något av mina favoritföredrag, han är så bitsk) att det är bättre om folk koketterar med sina världsliga tillgångar än med sina inkarnationer. Tyvärr ett beteende han också själv uppmuntrade liksom inbillningen att antroposofer är bättre än andra bara därigenom att de är antroposofer. Inte för att han är entydig (där heller). Men nog smickrar han många gånger sina anhängares självkänsla, deras känsla att vara förmer. Fåfängan, föreställningen att man själv kommit längre än någon annan i sin andliga utveckling, är ett gift. Och jag skulle nog våga påstå att en del antiwaldorfaktivister också hanterar gift: tron att det man gör är så satans viktigt. Det är en drog att tro att man är så högt utvecklad eller så oumbärlig. Man kan bli hög på övertygelsen (som i och för sig kan vara riktig!) att man sitter inne med kunskap som borde förändra sakernas och världens tillstånd. Om andra bara inte var så trögfattade och ovilliga. Då skulle man vara så behövd som man förtjänar. Minsann.

De flesta tror att man vill delta i tävlingen om vem som gjort mest för att “oskyldiga” barn inte ska hamna i fel människors klor. Att man ska imponeras av vem som kommit längst på vägen till de högre världarna, att man är en av dessa självutnämnda ägare av all insikt. Och om man nu inte imponeras, ska man i alla fall förstå att man är mindervärdig för att man inte förstår varför man borde… I båda läger klättras frenetiskt på godhetsstegarna och utgångspunkten är att alla skulle vilja vara på stegarna om de bara kunde. De som kan bör åtminstone beundra godheten och alla de rätt ställningstaganden som gjorts! Också alla strävanden som fallit platt. Den rätta vägen vill bli bekräftad såsom sådan.

Alltså, man kan kanske bära sin egen fåfänga; det måste man ju. Att jag skriver detta är förfärlig fåfänga. Varför gör jag inget meningsfullt? Pinsamt. Andras fåfänga är svårare att tolerera, när den inte tar sig estetiskt tilltalande uttryck. (I vilket fall den vore att rekommendera!)

Här en ledtråd för sökare av säkra, entydiga och ultimata svar: jag kommer inte att hantera det som jag tar på allvar med gravallvar.


I påståendet att jag inte har funnit den “jublande upplevelse” (se inlägget härom dagen) som antroposofin som allomfattande, meningsgivande världsförklaring kan ge (och att jag därför inte begriper något), kommer en ganska fascinerande förståelse till uttryck, om jag nu inte gör mig skyldig till feltolkningar. En förståelse som antyder att antroposofin ska tjäna som ett medel för uppnående av existentiell trygghet. Antroposofin som en färdig världsåskådning, som en uppenbarelse av frälsande karaktär. För talar vi om någonting som existerar som ett moment av klarhet, ett ögonblick av sällhet, eller ett permanent tillstånd av visshet och säkerhet? En av många upplevelser på ens individuella väg som leder en framåt eller en upphöjd plats från vilket man kan blicka ned på resten av mänskligheten i trygg övertygelse om att sanningen har visat sig för en och allting därmed är klart?

Den antroposof som skrev det där (om mig och mina andliga tillkortakommanden!) har förvisso, till sin förtjänst kan man kanske säga, tidigare påpekat att antroposofin fungerar som en världsåskådning, och därför bygger på tro på och tillit till Steiners skådande av högre sanningar. Det vill säga egentligen bygger på att acceptera Steiners framställning såsom en slutprodukt — ja, i alla fall för de allra flesta som inte uppnår eget klarseende. Det är möjligt att jag inte förstått vidden av denna föreställning (eller förhoppning), trots min medvetenhet om hur antroposofer anammar antroposofi som religionssubstitut.

Det är sant att jag aldrig kommer att “förstå” antroposofin så som den kan “förstå” den som mottager den som allomfattande, meningsgivande världsförklaring. Övertygelsens jublande visshet är så att säga utom räckhåll. Jag saknar därtill erforderlig beundran och tillräckligt skenheligt allvar.

Men vad handlar detta om, om inte antroposofi som trosobjekt, om accepterandet av doktrin som den andliga extasens själva mål? För att återkomma till hunger och törst som metaforer: somliga antroposofer må vara avundsvärda för att de har funnit en färdigkomponerad måltid, som tydligen är välsmakande och mättande. De överlåter lagandet åt kockarna, som äras och beundras, och det görs reklam för matsedeln. Som lättsmält efterrätt kan serveras en bästsäljare om nära döden-upplevelser eller en samling av översinnligt förda, kanaliserade, samtal med elementarväsen, änglar eller pingviner. Varför inte? Allt duger som kan bekräfta giltigheten av de överlämnade och väl emottagna teserna. Också, fascinerande nog, den “atavistiska” spritualitet som Steiner avfärdade.

Såsom vidarebefordrad lära och uppenbarelse, religionssubstitut, är antroposofin egentligen ohyggligt svag. Närmast generad över sig själv. Den tappar allt värde som konstverk och som esoterisk filosofi och kulturell underström. Kuriöst nog kan den förvandlas till dogma som ingen egentligen längre förstår (eller bryr sig om att förstå) halvdant skyld under ytliga fraser och obefogad andlig fåfänga.

Den högmodiga vissheten, hur jublande den än är, måste i slutänden vara ömtåligare än tvivlet, hädelsen, brottet mot traditionen, och så vidare. Detsamma gäller den kollektiva bekännelsen. När en repa eller spricka uppträder i den sorgfullt konstruerade meningsfullhetens helhet, och man inte kan leva med det, måste man projicera bristerna på någonting annat än den allomfattande förklaring man satt sin tilltro till.

Om antroposofi vore den väg och metod som så många vill framhålla den som (och som den också verkligen är för en del — tror jag), och inte en samling uppenbarelser att tro på, vore en repa här och där inte något hinder, kanske snarare en tillgång, inte något som omedelbart måste lagas och lappas ihop för att en världsbild ska hållas intakt. Som väg tillåter den, ja, förutsätter, att avgrunden kan öppnas under en eller omkring en; någon existentiell säkerhet kan inte råda i det ögonblicket. Meningen är inte den färdiga förklaringen utan vart detta skeende tar en. Men den fullständiga vissheten klarar inte av det; den klarar bara av jublet och bekräftelsen; den behöver idoler, som inte kan falla.


De läsare som läser en i nattmössan och drar sina slutsatser ur röven, kommer förmodligen långt ned på listan över vilka man helst tänker på när man skriver. De är för all del att föredra framför dem som vill göra slarvsylta av en, hänga en på torget, androm till varnagel, eller bara kasta ur sig förakt; det finns oändligt många sorter bland människovarelserna. Men man tänker, kort sagt, hellre på en läsare, som man fåfängt tror förstår en.

Som förstår att man inte skrev en text för att den skulle läsas som en endimensionell instruktionsmanual. Som inser att ens resonerande fram och tillbaka kan innehålla (vad ska man kalla dem?) retoriska vändningar — det är ett trevande framåt — och inte alltid utslag för en absolut ståndpunkt. Som kan hantera att man kan kalla något en sak, för att sedan i de fortsatta resonemangen och i textens andemening säga något annat. Att saker och ting kan bölja fram och tillbaka. Att man inte är en sak, och vill en sak. Utan många. Att man kan få vara i osäkerhetens område och tvetydighetens. Den tekniska manualens entydiga svar uteblir.

Ett led i den antroposofiska träningen är (kortfattat och förenklat) att kväva sin impuls att döma, och att betrakta det man har framför sig med öppna ögon. Man försöker möta det så som det är, utan att låta de egna förutfattade meningarna ta över. Det innebär inte att man måste förvandlas till ett tigande fån i alla livets sammanhang, men att man medvetet övar på förmågan att hejda sig, att lämna ett utrymme för det andra att visa sig för en.

Det är en förment enkel övning.

När man skriver en text önskar man sig det som övningen går ut på: att läsaren ska stilla sig själv. Egentligen vill man kanske att han för ett ögonblick nästan ska sudda ut sig själv. Att det man säger ska tas emot, om så för en kort stund, utan tolkningar och bearbetningar. Och att man har lyckats väva en väv, där läsaren efterhand vill väva in sig själv. Att man lyckas säga något som betyder något. Därefter kan läsaren göra vad han vill.

Men så kommer antroposofen, som måhända upplever sig ha utvecklat en viss klarsyn, trots att han föll i sömn under övningarna, och som annars mest klagar över det hopplösa (såsom bristen på reseledare till de andliga sfärerna). Han har sett något, och visar upp det. Om man tänker sig att texten är som en bild i ett kalejdoskåp. Han skakar och vrider och så uppkommer, genom att glasskärvornas mönster omorganiseras, en ny bild; orden är de samma, men sammanhanget och meningen som den ursprungliga bilden hade är borta. Sedan håller han upp en spegel, och där står man, liksom som en människa fast helt annorlunda ihopsatt, en underarm sticker rakt ut ur huvudskålen, en fot där näsan borde sitta. Man fattar inte hur det har gått till, hur man har blivit till denna karikatyr.

Det finns mycket man skulle kunna säga om det inträffade, men få saker som lever upp till antroposofers förväntningar på ödmjukhet. Kanske ska vi låta oss smickras av de förväntningarna, snarare än att dra uppmärksamheten till den där dekorativa bjälken de har i ögat.

Den andliga underlägsenhet jag tillskrivs torde göra mig obenägen att svara med att buga och bocka och tacka. Det är sant, jag har nog varit dålig på att kuva mig inför dem som anser sig se sanningen. Om jag inte vore så hånfull, skulle jag be om förlåtelse för min fräckhet. Om jag inte vore oförmögen varje djupare känsla och upplevelse, varje insikt av andlig natur. Vilket skulle bevisas!

Det är emellanåt häpnadsväckande talanger som slösas på min obetydliga person. Man har till och med kunnat utröna vad jag aldrig har känt! “Den jublande upplevelsen av att se övergripande sammanhang där tillvaron blir meningsfull”. Och vet vad jag aldrig kan förstå, som det att en stark övertygelse kan förändra människors syn på tillvaron, för jag förstår inte “bevekelsegrunderna”. Den klarsynte antroposofen har naturligtvis andra medel till sitt förfogande: han ser rakt in i andras inre. Han vet bevekelsegrunderna, både mina och andras, utan att behöva undra eller resonera.

Det finns få saker att säga, som sagt. Att befinna sig bland så känsliga fjärrskådare, som finner ting hos en som man inte trodde fanns, är att gå på glas. Jag vill inte tänka på färgen av min aura.

Men jag tror att det finns människor som misstager sin egen trångsynthet för andras andliga mindervärdighet.

2016.05.21 (ii)

Den här debattartikeln vill “reda ut ett par vanliga missuppfattningar om antroposofisk sjukvård” men inte blir man klokare för det. Faktum är att så särskilt mycket om antroposofisk sjukvård reder den inte ut, men lyckas förstås reproducera några tokigheter förutom de vanliga flosklerna.

Märkligast, om än långt ifrån unikt, är kanske ändå påståendet att antroposofisk vård “tar hänsyn till hela individen, och ser kopplingen mellan kropp och psyke.” Jag tänker inte påstå att det är strikt felaktigt, men väl att det är en bristfällig och missvisande beskrivning.

Det är sant att både kropp och “psyke” (i gängse betydelse) ingår i ekvationen. Men det är, så att säga, ett anpassat vokabulär. Människan, antroposofiskt betraktad, består av den fysiska kroppen och därutöver flera översinnliga väsensled, som existerar utöver och genomtränger den fysiska kroppen mer eller mindre, och det antas att dessa väsensleds verksamhet eller overksamhet kan orsaka (eller förebygga) sjukdomar i den fysiska kroppen. Alltså sådana led, eller “kroppar”, som man inte kan varsebli på ett direkt sätt, utan måste utveckla ett särskilt “seende” för. Deras verksamhet sammanfattas ganska dåligt i termen “psyke”. Det högsta ledet, “jaget”, reinkarnerar — gör “psyket” per definition det? Är det underkastat karmiska lagar?  Och så vidare.

Det är elementärt, och något som väl alla som skriver om och argumenterar för antroposofisk medicin känner till, men ändå lyckas man bara klämma ur sig något så jämförelsevis odefinierat och oinformativt som “kropp och psyke”. Förvisso ingår de aspekter som normalt rimligen räknas till psyket också i det antroposofiska systemet. Men det är också allt. “Hela människan” är mer än “kropp och psyke”. Det är så otillräckligt att stanna där. (Att artikelförfattaren valt uttrycket “hela individen” i stället för “hela människan” är lite annorlunda. Jag gissar att det inte är ett medvetet val.)

Jag börjar tycka särskilt illa om debattartiklar som lovar att reda ut missuppfattningar men i stället upprepar meningslösheter som en grammofonskiva som hakat upp sig. Om det åtminstone fanns argument eller information av någon som helst tyngd, kunde upprepningen vara förlåten. Men så är det inte. Inte ens de enklaste förhållanden lyckas man framställa på ett sätt så att läsaren kan begripa något litet om vad antroposofisk medicin är, om antroposofiskt tänkande, om synen på människan.

Och som om inte detta vore nog, måste farsen med de antroposofiska preparaten och Vidarklinken spelas upp igen med jämna mellanrum.



(sent omsider)

Å andra sidan är analysen kanske riktig? Hellre utbytbarhet och anonymitet än icke-existens. Om den inre vägen inte går att beträda, återstår den yttre.

Jag läser emellanåt på Ytterjärna Forum, denna satsning som ska sätta Ytterjärna på kartan och marknadsföra den antroposofiska rörelsens företräden. Återigen gäller att man har något att sälja, men inget att berätta. Med några sällsynta undantag (något som Ursula Flatters skrev, exempelvis) är det en ren PR-produkt utan själ och utan nerv, med artiklar huvudsakligen skrivna på menlöst reklammanér. Visste man inte bakgrunden, kunde man misstaga det hela för ett slags oförargligt livsstilsmagasin med harmlös måbravinkel och subtil rosalaserad bakgrundsfärg. Varmt och ombonat till synes; lättsmält framför allt. Men hela tiden lutande åt ett visst håll, åt ett visst intresse, affärsmässigt och ideologiskt, men främst det förra.

Det är för det mesta helt ointressant, en endimensionell produktion. Man kan förvisso beskylla antroposofin i sig för mycket, bland annat ett visst charmerande vanvett, men inte det att den är enkelspårig och oengagerande, inte det att den svävar på ytan, inte det att den framhäver sig som menlös, för det gör den aldrig; det vore dess antites. Den är snarare för mycket, än för litet.

Jag törs numer knappt säga att syftet med dessa popularitetsskapande insatser är att medvetet bedra människor till att konsumera något de inte förstått sig på. Det är för att jag inte vet i vilken utsträckning antroposofer bedragit sig själva – eller helt enkelt glömt bort något väsentligt.

Är det ointresset för antroposofin som ätit sig inåt den egna kroppen, ointresset som infiltrerat den på djupet? Faktum är att många som är aktiva i och omkring antroposofin är anmärkningsvärt flegmatiska. De tror, lite vagt, att den är “bra”, det räcker så. Eller är det världsräddarkomplexet som tvingat fram en temporär kompromiss: att tilltala allmänheten på det enda sätt man tror allmänheten är beredd att bli tilltalad på och med det som man (ibland fördomsfullt) betraktar som det “vanliga” samhällets ytlighet? Kanske en kombination, kanske ytterligare faktorer; det finns flera tänkbara.

Men att bli till det man egentligen föraktar, ytlig och uta mening, torde skapa en inre konflikt. Men kanske kan kollektivet härbärgera detta drama bättre än den enskilda människan.


Anthroposophists have a bad habit of producing texts that have no content at all, but are words piled upon each other, at seeming random, like the stuff that comes out of those hilarious automatic text generators or perhaps more like something dreamlike, resembling sounds and words, flowing out from a subconscious state. This again is one of those things one can’t blame on Steiner; he never does that, he’s full of meaning. He’s not intellectually lazy in that way, nor is he asleep. One may agree or disagree, but as a rule he’s saying something. 

It’s a funny quality to be capable of seeing higher worlds and of consciously battling Ahriman and Lucifer, and so on, but then to fail at writing a few text passages that have some actual content. (I’m thinking of Pessoa now.) The words, although individually appealing (at best), suddenly seem to be transforming into opposing forces of a most demonic kind. They assemble into something superficially appearing to be text, but a void is left where meaning should have been. There’s nothing there.

One example of many, see page 7.

And you wonder to yourself, as a reader, what was it I read? What were all those buzzwords, how did they go together? Did I actually read at all, because it would presuppose some engagement with the text, which in turn presupposes a content, or did I simply feed words into my mental machinery?

Come to think of it, don’t contentless texts and empty phrases — even poetry requires a thought and a thread to follow, not to speak of beauty — provide fuel for ahrimanic processes, sclerotic and cold? It’s the first thing I’d suspect! Said jokingly.

(It should be added: thankfully, there are also lots of anthroposophists who don’t write like that. And, regrettably, lots of non-anthroposophists who do. It’s the language of corporate bullshitters and of dimwitted life coaches, among others, who wish to conceal a lack of substance.)