2015.12.30

Johannes Kiersch has published a new book. It’s a compilation of essays published before — most (not all) of them were previously unknown to me. They’re all more or less critical of the state of contemporary anthroposophy. The most telling passages speak of dogmatism, literalism and being closed off to the world; they speak of a suffocating climate and of wanting to preserve the teachings in their pristine form rather than bringing or transforming whatever is there to life anew. Of course, Kiersch, polite and tolerant and rather soft-spoken in general, doesn’t put exactly it like that, but you can tell he’s strongly critical towards certain phenomena in the anthroposophical world. He believes that while the unquestioning enthusiasm and the uncritical, unrestrained commitment of the first anthroposophists was paramount to the movements initial growth, a similar kind of attitude can’t be justified at this time — even less so when it leads to stagnation and a kind of barrenness. Or to an “occult prison”.

There isn’t a lot that will strike people as exactly new or revolutionary in terms of the criticisms — much of what he says is fairly obvious, and not a few people have made similar observations before. What is perhaps more important in this case is who makes them. Perhaps it shouldn’t be that way, but it often is. Kiersch’s standing in anthroposophical circles makes it a different, even if not unique. What is also important is his long-time and extensive experience from inside the movement. (And perhaps what also matters: he’s loyal towards anthroposophy itself. Although I’m sure there are plenty of nutcases who will view it differently.)

One thing that strikes me as particularly interesting — not just with this book or the particular arguments of Kiersch — is the discussion about the connection between esotericism and secrecy on the one hand and the need for openness on the other. I get the impression that although Kiersch doesn’t mourn the loss of secrecy with regard to the class lessons, for example, perhaps knowing that it was impossible anyway, at the same time he believes in a role for secrecy in esoteric endevours.

He’s got a point, I suppuse. Esotericism, by its very nature, does contain elements – new or old, collective or individual — that aren’t out there in the open; it’s not practiced or manifested in the manner of an exoteric church. Obviously. But what matters here is that his starting point is what he thinks anthroposophy should be, not dogma but a kind of living experience (or whatever the words we choose). This, I guess, makes it to an extent inevitably individual and also constantly mutable, thus harder to define (which comes in handy — especially when for strategic reasons one wants to be less transparent — as I’ve noted before). He thinks (it seems to me) that a certain amount of simply shutting up would be good, and would prevent misunderstandings of what anthroposophy is. Well, perhaps. I’m largely in favour of openness — depending on what we’re talking about of course. But a minimal requirement, considering anthroposophy’s role in society, is to be open enough to let people inform themselves properly about what it is. This, it should be self-evident, is different from an obligation to divulge anything about personal spiritual experiences, meetings with the Guardian of the Threshold or whatever people go through or insights they have.

Kiersch is perhaps a bit too sophisticated (though I’m not sure he’s entirely undogmatic himself). It’s rarely the supposedly more complex esoteric ideas or deeper insights that — if they are even noticed at all, obscure as they are — cause any general havoc or confusion or bring anthroposophy into disrepute, but rather the oftentimes banal yet grandiose twaddle of anthroposophists who treat anthroposophy as a set of revealed, eternal truths, regardless of how far-fledged and removed from reality. The craziness isn’t somehow in short supply. And, if anything, the danger is that while comparably reasonable people unnecessarily practice restraint and secrecy, the literalist and fundamentalist loons disseminate their thinking — or lack thereof, as the case may be — more generously, and will be heard more widely.

In short, the book contains a lot that’s worth attention. Kiersch is very reasonable.

2015.12.27

Jag kom till livet och var rädd för allt. Erfarenheter kan inte förklara det: några sådana äger man inte som barn. Det som återstår är biologin. Och vad ger den oss, som vi kan begripa? I grunden ingenting. Jag antar att den kan säga oss något om hjärnans beskaffenhet, om synapser och signalsubstanser, om hur kommunikationen mellan hjärna och resten av organismen går till. Och arvet har givit oss en en hel massa genetiska förutsättningar, det är klart.

Men hur mycket jag än vet om substanserna som rusar runt i hjärnans vindlingar och om genetikens återvändsgränder (inte mycket, bör bekännas), så saknar jag ändå en förklaring på hur en som nyss har blivit född kan bära på en sådan misstro mot världen och människorna.

Jag kan inte få ihop det.

Konventionell visdom säger att barn är öppna, tillitsfulla och tillgivna; de tror gott om världen, och det inkluderar alla nya och främmande människor. Därför ler alla barn kärleksfullt också mot de onda, de missanpassade och de fula. De är oskuldsfulla. Det är därför vuxna tycker om de barn, som uppfyller förväntningarna.

Och samtidigt: bilden är ju inte riktigt sann, för hur många barn är egentligen sådana? Många barn är synnerligen bra på att döma och döma ut, men det tas kanske inte på allvar. Det är nästan som om de vet vad de gör. De har i allmänhet inte mina svagheter – som var rädslan, den bristande tilliten – men tomma blad är de inte. De vet en hel massa saker, och är överlevnadsmaskiner.

Det finns förstås många varianter av reinkarnationslära – och motiv till att tro på reinkarnation. Ett par vanliga: att människans nuvarande utveckling och civilisation inte hade kunnat uppnås om varje människoliv var en helt ny början och att reinkarnationen tillsammans med karmatanken tillgodoser behovet av ett kosmiskt rättssystem. Människor tror visst gärna både på mänsklighetens framåtskridande och på ultimat rättvisa – i bägge fallen ett sätt att finna högre mening i det som kan te sig underligt eller orättvist ur det begränsade jordeperspektivet.

Jag har svårt att finna sådana tankar övertygande. Samtidigt kan jag förstå gripandet efter halmstrån, när andra förklaringar fallerar.

Men… vad tänker man om de egenskaper barn som barn kan födas med, och som pekar mer mot aktiv erfarenhet än mot passivt arv? Missförstå inte nu. Biologin och genetiken är fortfarande mer rimliga förklaringar – även om de kommer till korta. Eller snarare, kanske jag ska säga, är det omöjligt för mig att verkligen förstå något i ljuset av dem. Hur mycket jag än vill, kvarstår ett tomrum. De når bara så långt, fram till randen av den egentliga gåtan. Kvar finns ett ”varför?” som har med något helt annat att göra.

Hur kan ett barn kan födas så, med en rädsla för människorna, fullständigt sluten gentemot dem – de tillhör ju samma släkte som barnet självt – det är det outgrundliga. Det strider så djupt mot ändamålen med livet, mot själva överlevnaden. Och jag menar nu inte att det är mer rimligt än att tro på det jag nu spånar fram, än på en genetisk olycka, som gör en missanpassad för livet bland människorna: men det är ändå som om man fötts till ett liv bland svorna fiender från en föregående existens, och att man intuitivt ”vet” det, det är som om deras omedvetna hämndlystnad har nästlat sig ända in i ens egen lika omedvetna hjärnkemi. Det är som fortsättningen på något, inte som en ny början.

Det är fullkomligt galet, jag vet, och det håller inte. Men man får så svårt att förstå varför det blir som det blir, och frågan är inte likgiltig, för de tidiga förutsättningarna sätter en viss prägel på ens fortsatta liv, och äger sålunda sin relevans alltjämt. Det är förståelsen man vill nå, den som alltid gäckar en, bortom räckhåll.

2015.12.25

Med hänsyn till detta — att mängder av människor tycks tro eller vara beredda att tro på reinkarnation — är antroposofernas svårigheter att tala om sin övertygelse än mer märklig. Förlåt att jag skriver övertygelse här, men det handlar inte om någon hypotes, som man fritt prövar, utan en antroposofisk grundtes, en utgångspunkt inte en slutpunkt. Ett exempel på valhänt hantering återfanns i DN-reportaget i våras, men det är ju långt ifrån enda gången. Ett inte så litet mått av högfärd och elitism ligger ofta till grund för detta: visst önskar man å ena sidan att resten av mänskligheten börjar komma ikapp, så att säga, men å andra sidan är det ganska behagligt att höra till den andliga aristokrati som kan avfärda andra för att de inte har förstått och inte är mogna att förstå. Avfärdar man redan från starten att andra kan förstå de oerhört avancerade tankar man tycker sig tänka, slipper man förstås en hel del omak — både vad gäller att förklara sin världsbild och att leva med invändningar mot den.

Så det paradoxala är kanske att även om allt fler människor omfattar en tro på återfödelse — och det är i sig rätt underligt att det är så — kommer det knappast att innebära något uppsving för antroposofin, som för en borttynande tillvaro. Nog för att man kan invända att antroposofin är betydligt mer än bara detta — mycket mer utöver tanken på den odödliga anden. Men samtidigt torde acceptansen för reinkarnationstanken innebära att fientligheten, som antroposofer ibland föreställer sig finns (rent allmänt i detta förtappade ‘materialistiska’ samhälle) mot den här sortens idéer, är ett hjänspöke, härrörande ur den smickrande illusionen att Sanningen alltid skapar fiender. Det finns förstås antroposofer som skulle säga att, nåja, folk känner inte till antroposofin, som begrepp eller som rörelse, men som idé har den ändå ‘inkarnerat’ i dem, när de tänker sådana tankar som närmar sig de antroposofiska. Och så finns alltid andra som tycker att huvudsaken är de praktiska verksamheternas genomslag, men de står ju (i grunden) i ett direkt samband med idéerna.

För all del är det ju kanske gott att den antroposofiska rörelsen snarare tynar bort än tar del i och drar nytta av de strömningar som finns i omgivningen, och att man bara bryr sig om att lansera verksamheterna snarare än att föra ut idéerna. De förra är ju nämligen i längden utsiktslösa projekt utan de senares närvaro. Fast samtidigt är det lite långtråkigt att det är så det är.

2015.12.19

(Några mindre notiser kommer på slutet.)

Mitt mål ska vara att skriva hänsynslöst. Jag tror att för att verkligen kunna skriva något som har ett värde måste man kunna uppbåda en viss grad av hänsynslöshet. Man måste kunna skriva utan att tänka på läsare, vare sig de är verkliga eller hypotetiska. Jag frågar mig själv: är det skriva jag vill eller är det att tänka på andra människor eller att oroa mig för hjärnspöken?

Svaret är självklart, det är tveklöst: det är att skriva jag vill, och enbart det. Att skriva något som är värt att skrivas. Ändå kommer andra i vägen, ja, själva tanken på andra kommer i vägen. Jag låter dem komma i vägen, precis som jag som barn, fångad som i något slags själslig paralys, lät andra barn göra som de ville. Rädsla förlamar. Det är ju ändå förjävligt: att i och för sig vilja bli läst, men samtidigt inte kunna med det; att vilja bli läst, men att förlamas i skrivandet av tanken på att bli det.

Jag är varken klarseende eller terapeut. Skriva har jag alltid velat, mer eller mindre intensivt, men jag har i alla fall velat det: det handlar om att gestalta idéer och erfarenheter (också mina egna, eller kanske särskilt dem) i text. Vad jag aldrig har velat göra är att hantera andra människor. Många är förstås vänliga och intressanta och det blir bra samtal — det vill jag gärna ha — men de svårhanterliga främlingarna kan jag vara utan. De kommer visst som ett brev på posten när man befattar sig med vissa teman. Den ödesdigra tillfälligheten kunde förstås få en att betvivla sin egen själsliga sundhet, om man nu inte redan gjorde det.

Insikten jag långsamt nått är att varje ovidkommande hänsyn till andra människor, till vad andra människor vill eller tycker, till deras personligheter och svagheter, till deras trauman och såriga, trasiga kapitel i deras biografier, till deras eventuella, potentiella nervsammanbrott, till deras krav och förväntningar, ja, även hänsyn till tidsandans nojor och känsligheter och tabun, varje ovidkommande hänsyn måste ovillkorligen bort. Alla sådana hänsyn till mig själv och till andra – hypotetiska och verkliga — människor måste bort; all rädsla maskerad till hänsyn, all hänsyn maskerad till rädsla, måste bort. Jag ser det här som en uppfordran till mig själv. Kanske förmår jag det inte. Alternativet är att sluta.

(En ödets ironi: den här texten är den hårt reviderade versionen av en annan text, som eftertanken, hänsynen och nervositeten hindrade mig från att publicera.)

***

Relationen mellan antroposofin och katolicismen har ju stundtals varit kylig för att inte säga fientlig ända sedan Steiners levnad. Men påven har tydligen firat födelsedag med biodynamisk tårta. Reportern noterar att jordbruksmetoden inte är okontroversiell. Han har hittat en ganska bra artikel om saken.

Man kan anklaga antroposofin för att inte förändras och förnyas. Den ser ju precis likadan ut i dag som 1925! tänker man kanske, pessimistisk som man är. Men det är innan man upptäcker att en ny antroposofisk uttrycksform har fötts, en hybrid mellan konsten och idrotten: eurytmi på skidor! Det har kommit ut en bok, det finns en Facebook-sida och — som inte det vore nog — genomförs nu en tävling, dit hugade kan skicka in sina egna skideurytmivideos. (Jag kan inte åka skidor, och jag hatar idrott, titta inte på mig.)

Edward St Aubyns roman On The Edge  kan rekommenderas åt den som vill ha roligt åt New Age-miljön och dess karaktärer, som tuggar grandiost (och högst realistiskt återgivet) fikonspråk och tror att ‘sanningar’ i form av uppenbar innehållslös bullshit har kaft att rädda världen, samtidigt som de inte kan rädda ens sig själva från smärre mänskliga missöden. Romanen slutar i ett slags orgie som först känns malplacerad, men vid närmare eftertanke nog inte är det. Karaktärerna skildras i och för sig inte genomgående osympatiskt (tvärtom, ofta med viss ömsinthet, om än delvis stereotypt). Men självupptagenheten ihop med de storslagna anspråken tar komiska proportioner. St Aubyns formuleringskonst är enastående, vilket är hela nöjet med romanen.

Apropå människor med grandiosa ambitioner att rädda världen: en europeisk konferens för antroposofer i Lahti nästa år kommer möjligen att försöka göra just det. Detaljerna är sedvanligt diffusa. Det verkar ha att göra med storstilade visioner om att med antroposofins hjälp skapa äkta förståelse mellan människor i en tid av krig och kris — uttryckt på gängse snömosigt vis. Mindre kommer det förmodligen att konkret handla om hur. Det är inte sällan knepigt nog för antroposofer att ha verklig förståelse för icke-antroposofer och vice versa. Och då viftar ändå ingen av parterna med maskingevär. Det kan förvisso finnas en helt oavsiktlig poäng i att esoteriska och ockulta rörelser, som söker förklara de stora världssammanhangen och de ‘dolda’ samband och krafter som styr människornas liv, kan ha en viss attraktionspotential i tider av oro.

2015.12.11

Några aktuella ting.

En grupp vetenskapsmän har skrivit en debattartikel där de rekommenderar att antroposofiska läkemedel inte bör kallas läkemedel. Vidarkliniken svarar på välbekant sätt och i vanlig ordning ovidkommande, bortsett från att det förvisso är riktigt att antroposofisk medicin är en annan sak än homeopati. Men självklart förstår Vidarkliniken att det är den extrema utspädningen det handlar om, där de antroposofiska preparat som är potentierade (alla är det inte) alltså är utspädda så som de homeopatiska medlen också är (Mats Reimer skriver lite om det här). Det vill säga, så utspädda att de inte innehåller någonting. Det är oerhört bisarrt att det år ut och år in debatteras hur något som inte innehåller någonting ska klassificeras och registreras eller om det rentav helt ska förbjudas. Även i de fall preparaten inte är utspädda saknar de sannolikt nämnvärd effekt i den materiella världen. Vi behöver inrätta en statlig Monty Python-myndighet för dylika frågor av farsartad karaktär.

*

Ytterjärna Forum har emellanåt (även om det är oerhört sällsynt) en och annan artikel som inte är helt banal och ointressant. Just nu — passande, apropå Vidarkliniken — en intervju med Ursula Flatters. Den innehåller förstås lyriska lovprisningar av antroposofin och den antroposofiska medicinen; något annat är inte att vänta från detta forum, som kännetecknas av den för antroposofiska publikationer fullständigt normala hallelujatonen. Men man kan ju välja att bortse från sådant, och får då en inblick i antroposofiska sätt att se världen och även mer personliga tankegångar och erfarenheter. Det är mer spännande än det vanliga gamla tjatet. Allt sedan jag såg en video där Flatters talade om reinkarnation — jag tror jag nämnde den här för några år sedan — har jag funnit henne tämligen fascinerande, och det gillar jag. Det finns saker som verkar knasiga, ja, galna i kosmiska dimensioner, men som håller en kvalitetsnivå som inte är föraktlig — om ni förstår vad jag menar.

*

Balder var från början en antroposofiskt inriktad tidskrift, men har numer sällan artiklar med direkt antroposofisk koppling. Senaste numret innehåller emellertid ett samtal mellan en kristensamfundspräst och en journalist som ägnat sig åt religiösa frågor. Det finns ett slags inledning här, den första sidan av artikeln i papperstidskriften. Jag gick till biblioteket för att läsa hela, och artikeln är jag lite besviken på. För det första har jag intrycket att journalistens möjligen självpåtagna roll är att leda samtalet samtidigt som han gärna vill företräda sina egna åsikter, vilket förvisso är begripligt men kanske inte vettigt för samtalet som helhet. Det känns som att det kantrar i stället för att föras på ett meningsfullt sätt mellan de två deltagarna så att man fick en röd tråd och lite ordning och reda — jag önskar mig mer fokus på sammanhang, där saker och ting, olika positioner till exempel, kan tydliggöras. Personen som bjudit in de två, färdigställt artikeln och som väl skulle ha kunnat fungera som en moderator av något slag, och leda samtalet med relevanta frågor för att utveckla det, syns inte till.

De någorlunda spännande saker som prästen uttalar sig om faller ofta ganska platt eftersom varken journalisten eller initiativtagaren till samtalet tycks ha intresse av att veta mer om vad han menar. Journalisten vill prata om vad han själv tycker i stället. När prästen till exempel säger att han inte vill uttala att han tror på ‘Gud’ (så där rakt upp och ned, i all entydighet) eller när han inte vill vara en som (med en högre auktoritet, som jag förstår det) ‘förklarar’ hur saker ligger till, frågar ingen vad detta ska innebära — och det innebär ju något, som kan begripliggöras, om man så önskar. I stället får man sig till livs aningen mästrande synpunkter från journalisten, som tycker att präster som inte bekänner sig till trosdogmer och som inte traktar efter förklaringshöghet är en besvikelse. Journalisten har en annan syn: han tycker att det är skoj att säga att han tror på Gud, efter som det retar upp folk. Prästens uttalande om att kyrkor i framtiden helst bör ha upphört att existera bemöts av en kommentar som väl mest kan beskrivas som goddag yxskaft, men säkerligen likaledes förklaras av att journalisten hellre ville bre ut sig om sina egna visioner om hur det religiösa bör vara beskaffat. Ambitionen att på lång sikt göra kyrkorna obsoleta är ju annars ganska häpnadsväckande, men hör återigen till det som blir begripligt i ett antroposofiskt perspektiv — som inte kommer till uttryck.

Härtill kommer känslan att de talar förbi varandra vad gäller sådant som att människan inte är ett djur och frågan om evigt liv — en aktiv samtalsmoderator hade kunnat ställa frågor som hade gjort skillnad! Den samsyn som framträder förefaller illusorisk eftersom utforskandet av vad de egentligen menar inte kommer till. I alla fall inte vad jag som läsare kan ana. Vid ett tillfälle invänder den mer auktoritetslängtande journalisten mot att människan sätter sig “i Guds ställe” — prästen: “Jo, men det tror jag att vi måste göra” — och fortsätter att tala om synd och högmod och den mer traditionella kristendomens fördelar framför nyandligheten (som lätt blir högmodig och därmed syndig!). “Det är en väldig prövning att ta sig från högmod till ödmjukhet”, noterar prästen. Jag finner en (säkerligen oavsiktlig) humor i den här delen av texten. Det här är för övrigt gammal skåpmat vad gäller kristen kritik mot världsåskådningar som antroposofi, men det framgår inte om journalisten gör den kopplingen.

2015.12.07

DSC_0260exDet är min födelsedag. Det är ingen bra sådan, men det är det egentligen aldrig. Den här är så usel att jag har svårt att uppbåda någon cynisk kommentar om sakernas tillstånd, och det kan jag normalt. Det är så här: jag drabbas bara av skuld, och skuld föder skuld som föder skuld… i ett oändlig förlopp. Drabbas skulle jag inte säga, förresten. Det är högst aktivt i mig, detta med skulden. Jag är absolut inget offer för den. Å nej, den är en av substanserna i mitt blod; livgivande, är jag rädd.

Ett så konstigt tema, skuld. Framför allt: så irrationellt! Jag som inte ens syndar mot det så omtalade klimatet genom att åka bil eller köper kex med palmolja, fastän jag ibland blir trött på knäckebrödet. Jag som tänker på djuren. Mer på djuren än på människorna, men det i sig är förstås en synd. Fast det handlar ju inte alls om sådant; inte om banala saker som är mer eller mindre enkla att ändra på. Det handlar om något som ligger på djupet och påverkas mycket litet av vad jag gör.

Min besatthet av min medfödda ondska och dålighet, av synd och skuld, är egentligen något ganska besynnerlig för en sekulär och ateistisk människa utan gudsfruktan. Det är nämligen något närmast religiöst. Och även om det inte är religiöst, kan man undra om den här svartsynta saken som är mitt psyke kan förlösas på annat sätt än religiöst – det är en andeutdrivare jag behöver! En ritual som verkligt eller symboliskt driver ut det onda, eller åtminstone idén om det onda. Jag kan försona mig med mycket, men svårligen med mig själv.

För att prata antroposofiska, handlar det måhända om en patologisk utväxt, bildligt talat, på min medvetenhetsjäl? Eller bör vi i stället tala om en bisarr kvarleva från, tja, ett rudimentärt atlantiskt medvetande? Ett atavistiskt element som absorberat något tillväxtfrämjande från vår tid och vuxit sig abnormt. Eller kanske en för den nutida människan ovanlig obalans mellan det ahrimanska och luciferiska? (Ovanlig jämfört med de normala eller genomsnittliga skevheterna, som plågar vår kultur. Ahriman har ju rent allmänt ett övertag, utom i antroposofiska kretsar, där Lucifer tycks ha spelat sina kort bättre.) Givetvis är det karmiskt, och orsaken ligger i forntiden. Den här sortens själsliga besynnerligheter uppstår inte ur intet i vår tids Sverige. De är otidsenliga.

Hur som helst är det hela givetvis opassande.

Och nu invänder kanske de goda och rättänkande läsararna, om jag ännu har sådana (det tycks mig osannolikt, men jag har inga problem med att åkalla klandrande röster ur ren fantasi): vad nu, så självupptaget! Din ondska hit, din dålighet dit, i en värld där människor lider, vad spelar den för roll! I en värld där andra på riktigt far illa, och vi alla kan göra något konstruktivt åt det genom att posta hjärtan, regnbågar och enhörningar på Facebook. Men, förstår ni inte, den är ju huvudsakligen något jag är – inte något jag gör (eller underlåter att göra). Och ni ser ju nu precis hur det är ställt: den oresonliga självupptagenheten, för att inte tala om den även här manifesterade cynismen och småaktigheten, är bara ytterligare belägg för mina teser. Än värre är möjligen den vedervärdiga självömkan en människa stundom kan drabbas av. Det att inte kunna bära sin ondska – konfrontera den, konsumera den, övervinna den, eller i alla fall, det vore det minsta man kan begära, tåla den med minimal värdighet – utan att tycka synd om sig själv. Ja, det är ju inte bara dubbelt ont, det är även förkastligt.

Så de möjligheter jag har tänkt ut för att komma till rätta med detta är… ja, de är få och patetiska. Jag är tyvärr ingen handlingarnas människa. Jag ser framför mig till exempel att tillbringa ett antal månader som eremit i en grotta i kontemplation över demonerna – ja, stirrandes dem rakt i ögonen. Endast det man vågar lära känna, kan man bemäktiga sig. En annan idé vore att katalogisera dem. Tänk, en katalog över allt dåligt och ont som ens personlighet består av! En slutlig uppgörelse med det! Att äntligen kunna säga: nu står allting i detta dokument, och värre än så här är det inte. Ett önsketänkande, då brunnen av dåligheter är bottenlös och mörk. Men resultat är ju inte allt; vägen är mödan värd, och så vidare. (Det kan cynikern omöjligen tro på.) Hårt fysiskt arbete från ottan till sänggåendet kunde tänkas som lösning.

Eller så återstår exorcismen. Ni kan tipsa mig om alternativ. Vad rekommenderar antroposofin?

(Förlåt att jag inte skriver så ofta. Jag behåller allt jag till äventyrs skriver för mig själv, såsom varande alltid för dumt och oftast för fragmentariskt. Lika bra så, kanske. Bilden är från i dag. Solen når knappt över horisonten innan mörkret åter omsluter oss.)

2015.11.12

I myriaderna av mer eller mindre dåliga argument kring Vidarkliniken och det ‘hot’ mot dess existens som kliniken påstås stå under — ett hot som mig veterligen endast har med regleringen av de antroposofiska preparaten att göra — förekommer ett par tankegångar som förbryllar mig.

Den ena: att den vanliga sjukvården kan eller till och med bör anamma det som är gott och möjligen verksamt eller i alla fall uppskattat och välgörande i den antroposofiska vården på Vidarkliniken och att Vidarkliniken å sin sida bör göra som den konventionella vården när den är bättre och effektivare. (Man föreställer sig uppenbarligen att det finns antroposofiska preparat och terapier som skulle kvarstå efter att en jämförelse gjorts.) De här spekulationerna missar väldigt mycket, i all synnerhet missar de att diverse aspekter av konventionell vård och antroposofisk vård inte bara är en massa lösa klossar som kan flyttas runt hur som helst. Om man över huvud taget kan tala om klossar, är idén bakom hur de antroposofiska klossarna ska fogas ihop till en enhet minst lika viktig som de individuella klossarna. Det är inte något godtyckligt.

Det är förvisso sant att det nog inte vore så svårt för konventionell vård att imitera den antroposofiska vårdens ytliga kännetecken. Man kan, så att säga, göra om miljöerna, fokusera mer på bra mat, erbjuda lite annorlunda sidoaktiviteter. Men möjligheterna är ändå ganska begränsade, även om människor inte begriper det, då de misstar antroposofins yta för dess innehåll och mening.

Det gäller alldeles särskilt sådant som också av Vidarklinikens förespråkare framhålls som ‘bevis’ på klinkens effektivitet. Till exempel det att patienterna — enligt någon studie jag bara vagt minns — använder mindre smärtläkemedel. Det existerar kanske invändningar mot den studien (jag vet inte, det är hur som helst irrelevant här). Egentligen finns ingen anledning att bara för sakens skull betvivla att det skulle kunna vara så. Jag ska förklara varför strax. Och i en diskussion härom dagen (jag minns inte var eller med vem, men det är egalt, inget var nytt) föreslog någon att sjukvården kunde lära sig det som är bra på Vidarkliniken (det som är bra är ofta något människor har en diffus uppfattning om, varför någon närmare specifikation sällan görs) och att Vidarkliniken kan lära sig det som konventionell vård gör bättre. Exemplen som gavs på vad Vidarkliniken kunde lära var besynnerligt nog att använda ångestdämpande (konventionella) läkemedel och att diagnostisera stroke. Det sistnämnda tror jag nog att de kan, de är de facto läkare och det behöver vi inte diskutera. Men det ångestdämpande faller på sätt och vis i en besläktad kategori till det smärtlindrande.

I alla fall om man betraktar det antroposofiskt. För det är ju egentligen först då de intressanta föreställningarna kommer in i bilden — de som, i vissa avseenden i alla fall, gör reell skillnad. Det är ju inte likgiltigt vad man tänker och tror om människan och världen. Och här kommer man också in på varför den konventionella vården — om man föreställer sig ett experiment i den riktningen — bara skulle kunna apa efter den antropsofiska på ett ytligt och fragmenterat vis. Dels givetvis för att den inte förstår den antroposofiska medicinens utgångspunkter och grundtankar; dels därför att förutsättningarna är helt annorlunda, vilket blir extra tydligt i vissa frågor.

Just det här med smärta och lidande, fysiskt såväl som själsligt, är en sådan. Den konventionella sjukvårdens utgångspunkt är (eller tycks mig vara, ska jag väl säga) att smärta och lidande är av ondo och meningslöst och att ingen ska behöva utsättas för det i onödan, eller, ja, vad som i konventionell mening är i onödan. Nu menar jag förstås inte motsatsvis att antroposofiska läkare vill att patienter ska lida i onödan. Det jag vill åt är att man har ett i grunden helt annorlunda tänkande kring lidande; inte som ett onödigt och meningslöst ont, som den ‘vanliga’ synen är, utan som ett slags nödvändigt ont, fyllt av mening; inte som något som slår slumpartat utan som något styrt av ‘högre’ avsikter; inte som något man inte behöver och som man till varje pris förtjänar att slippa, utan något som fyller ett syfte i ett större (men ur vår jordiska synvinkel ofta gåtfullt) helt.

Det jag vill åt är att de tankar som ligger till grund för den antroposofiska medicinen, ja, är avgörande för dess existens över huvud taget, är annorlunda — och att det gör skillnad i verkligheten. På gott och på ont, kanske man kan säga.

Det finns givetvis ett otal andra exempel på antroposofiska föreställningar som gör skillnad i praktiken. Men smärta och lidande är ett mycket gott sådant. Dels för att upplevelsen av smärta och lidande av självklara orsaker är av stor betydelse för vården, dels för att de helt grundläggande attitydskillnaderna gör att den inställning, som minskar användandet av vissa typer av läkemedel, inte går att överföra på den konventionella sjukvården, och därför inte skulle ‘fungera’ på samma sätt, då den inre motivationen saknas både hos läkare och patienter.

Jag är förstås medveten om att det ovanstående med en lagom dos dålig vilja kan tolkas som att jag säger något som inte är mer komplicerat än att upplevelsen av smärta är subjektiv. Så kan man förstås se det, men det är kanske att göra det för enkelt för sig, och är i varje fall otillräckligt för det jag vill säga (men kanske kommer att misslyckas att förmedla). Den synpunkten, om smärtupplevelsens subjektivitet och relativitet, brukar dessutom ofta tolkas som upprörande av alternativmedicinens vänner och dess kritiker tillika. Den förstnämnda gruppen finner saken förolämpande då de tror att det innebär att de varit inbillningssjuka och därefter blivit inbillningsbotade; den andra gruppen finner inte sällan hela idén om smärtans mening i sig vara grym och orättfärdig, ett oförskämt skuldbeläggande eller liknande, och det ligger kanske något i den invändningen, men det ändrar ju inte det faktum att smärtan finns. Tja. Jag undrar om inte den sortens kackel är idel förenklingar, och att man i bägge fallen hellre är bekväm än verkligen tänker. (Jag tänker inte påstå mig vara utan skuld.)

Hur som helst vågar jag mig på en hypotes: om man tror att en företeelse har en mening i ett större eller högre perspektiv, att den har en anledning och är en del av ett större meningsfullt helt, förändras hur man ser på denna företeelses konkreta konsekvenser. I alla fall jämfört med den egentligen ganska hjälplösa attityden att detta onda borde inte få finnas eller ske mot oss. Den antroposofiska idén att vi själva har valt vårt kommande livs smärtor och lidande för vår utvecklings skull är förvisso märklig och svårsmält för det vanliga medvetandet. Samtidigt kan man inte bortse från att det ger en människa ett slags makt, måhända rimligare att kalla det en illusion därav, men likväl en känsla av att saken har legat och fortfarande ligger i ens egen hand — medan den slumpmässiga olyckan bara är slumpmässig och orättfärdig.

Den andra tankegången, som i viss mån är en förlängning av den första: att Vidarkliniken bör behålla det som ‘funkar’ men lika gott kan kasta resten överbord. Det kan gälla såväl konkreta tillämpningar — till exempel i fråga om preparat och terapier — som det filosofiska/esoteriska, det vill säga de idéer som finns bakom praktiken. För att göra en poäng i debatten är förslaget självklart relevant. Mats Reimer har flera gånger argumenterat (ungefär, fritt ur mitt minne) att det inte finns något som hindrar att Vidarkliniken fortsätter att praktisera det som fungerar, och att kliniken inte skadas av att man plockar bort till exempel de antroposofiska läkemedel som saknar evidens eller de råd och rekommendationer som bygger på annat än vetenskap. Poängen är att illustrera att Vidarklinikens val av medel och metoder bygger på något annat än (konventionell) vetenskap, för om så icke vore, kunde man skilja det (konventionellt vetenskapligt) verksamma från det overksamma och överge allting i den senare kategorin.

Den här argumentationen är förstås given, och helt vettig ur sin synvinkel. Poängen blir alltså att genom den visa på att det som styr Vidarklinikens metoder inte är vetenskap och att ett i vanlig mening rationellt urval av metoder inte kan göras — eftersom vi har att göra med ett bakomliggande system av idéer, som inte kan utvärderas vetenskapligt, och som Vidarkliniken till varje medel skyr en debatt om. Tråkigt nog, kan man kanske säga. Sådant som Vidarkliniken framhåller, i stället för att svara på de invändningar som finns och som gäller specifika aspekter (som preparaten), säger sällan särskilt mycket om kliniken och än mindre om de idéer som finns bakom den antroposofiska medicinen. Allting som verkligen borde spela någon roll hänger i luften; Vidarkliniken tror sig inte ha något intresse av att tala om det, och kritikerna har enklare och snabbare sätt att skjuta rakt på målet, det är ju trots allt så att de vetenskapliga beläggen för de antroposofiska medicinerna är magra, och det räcker i princip.

Att framföra detta — att Vidarkliniken kan fortsätta som förr, bara skippa det som inte funkar — är alltså på sätt och vis ett effektivt argument. Och det är oundvikligt; självklart ska det användas. Det är ett sätt att tvinga in Vidarkliniken i ett hörn, där det blir uppenbart att verksamheten styrs av tankar som inte är vetenskapliga. Att Vidarkliniken inte vill tillstå det, utan helst fortsätter att tala om annat, gör ingen nämnvärd skillnad. Men ser man en stund bort från de snabba debattpoängerna är det så att det inte går att godtyckligt plocka bort sådana delar som inte uppfyller de vanliga vetenskapliga kraven. Antroposofiskt sett är den vanliga vetenskapen dessutom ofullständig. Man kan inte heller avlägsna den antroposofiska människobilden. Jag tror att många av dem som förordar att bevara det ‘bra’ (någorlunda vetenskapligt bärkraftiga) hos Vidarkliniken men att ta bort det ‘dåliga’ (det ovetenskapliga, det antroposofiska) inte riktigt förstår hur konstig den tanken är om vi tänker på verkligheten och inte på retoriska poänger.

2015.11.10

Jag har noterat ett litet sprudlande antroposofiskt jubel över att Vidarkliniken och Vidarklinikens läkare får beröm och prisas av somliga personer, ‘organisationer’ och alternativa mediasidor, vilka hittills sällan utmärkt sig för gott omdöme, seriositet eller gediget kunnande. I vissa sällsynt desperata situationer är kanske allt stöd välkomnet, och möjligen är den nuvarande situationen sådan. I så fall ska jag inte invända; då är saken alldeles bortom räddning. Men om det inte är fallet, borde nog vissa allianser betraktas som varande mer till förfång än till nytta och vissa hyllningar avfärdas som förtjänstlösa pinsamheter. Det är i alla händelser obetänksamt att hurra över dem utan att först motionera sitt kritiska tänkande en god stund.

Som kritiskt inställd till denna rörelse får man ju så att säga en liten slatt vatten på sin kvarn av de godtrogna reaktionerna. De bekräftar farhågan, om man redan drabbats av en sådan, ovettet sprider sig och att den antroposofiska rörelsen hellre närmar sig och anpassar sig till de magnifikare tokstollarna i den alternativa världen med sina alternativa ‘sanningar’ än strävar mot att framstå som mer seriösa, kompetenta och kunniga än de (vilket i alla fall vore något, och troligen inte oöverkomligt svårt).

Man kan för övrigt också betvivla det förnuftiga i det i dessa kretsar så populära antagandet att bara för att någon (individ eller grupp) spyr galla över Vetenskap och Folkbildning eller Mats Reimer så äger vederbörande trovärdighet. Det kan, beroende på övriga omständigheter givetvis, vara precis tvärtom.

2015.11.08

Det kan vara läge att efter min frånvaro från skrivandet här på bloggen återkomma till Waldorflärarhögskolan. Att i alla fall i all korthet berätta ett par små saker om utvecklingen. Beviljandet av statsbidrag tycks inte ha lett till det uppsving för waldorflärarutbildning som man i waldorfsfären nog hoppades på. Så vitt jag har förstått har inga waldorflärarutbildningar för klasslärare startat i år, varken på heltid eller deltid. Intresset har varit för lågt bland sökande. Det torde innebära att WH inte heller kan få full nytta av statsbidraget. Universitetskanslersämbetet utövar nu tillsyn över WLH och det kan bli intressant att följa vart det leder till.

Jag har ju länge undrat hur mycket antroposofi man faktiskt studerar på WLH. Den offentliga presentationen av skolan och en del uttalanden av folk som är verksamma inom waldorfvärlden har onekligen kunnat få en att tro att det är rätt lite, för att inte säga ovidkommande lite. Litteraturlistor och kursbeskrivningar har inte varit enkla att tillgå. Man har alltså inte heller kunnat se om några förändringar skett sedan waldorflärarutbildningen las ned av Stockholms universitet, förändringar som måhända skulle ha gjort beslutet att bevilja statsstöd mer begripligt.

Nu har jag emellertid lyckats undersöka ett relativt stort antal någorlunda aktuella kurslitteraturlistor (jag har förmodligen inte sett samtliga, men tillräckligt många för att få en bild). Och överraskande nog — och kanske till min paradoxala lättnad — har det visat sig att studierna i hög utsträckning är baserade på Steiner och andra antroposofiska författares verk. Inte uteslutande, och det hade jag inte förväntat mig, men alltså i hög grad — och definitivt i så hög grad att det motsäger (den i och för sig på grund av informationsunderskott diffusa) bilden att antroposofiska studier skulle ha blivit perifera och knappt relevanta, att man inte är ‘fast i’ antroposofin. Även bortsett från litteraturen är man mer traditionell än ens jag hade vågat ana; till exempel fastslås i något sammanhang att waldorfskolans kursplan från 1919 är det centrala dokumentet för waldorfpedagogiken i Sverige än i dag.

Framöver får jag kanske någon gång anledning att återkomma till vilka Steinerverk man studerar och vad de innehåller. Självklart finns verk av avgörande betydelse för waldorfpedagogiken med, som Allmän Människokunskap. Men även böcker som är mindre självklara i det sammanhanget, även om de förstås är självklara som antroposofiska grundverk, som Teosofi. Därutöver förekommer ett antal andra Steiner-böcker och -texter och verk av andra framträdande antroposofer såväl som obligatorisk kurslitteratur som rekommenderad sidoläsning. Det är förstås både bra och lämpligt om man nu ska bedriva waldorflärarutbildning. Att waldorflärare knappt skulle veta något om antroposofi (och därför heller inte kan förkara det för andra, och att hela ämnet är irrelevant eller en ‘privatsak’), som en del antyder, vore ju långt mer katastrofalt än en pedagogik som visserligen är fylld av tveksamheter men ändå har något slags hum om sig själv. Om man nu ska göra en jämförelse av vad som är värst.

Min svaghet som ‘waldorfkritiker’ har tyvärr länge varit att min nyfikenhet på hur saker och ting ligger till, på hur människor faktiskt tänker och resonerar, är större än min kritiska nit. Jag kan således inte sticka under stol med att jag skulle ge rätt mycket för att vara en fluga på väggen under det litteraturstudium av Allmän Människokunskap som Johan Green håller i under detta läsår. Dels för verkets centrala (och antroposofiska) betydelse, dels för att Green skrivit en del saker som antyder att detta studium kan bli högst fascinerande.

2015.11.05

Jag finner mig själv alltmer uttråkad vid tanken på att producera åsikter och uttrycka dem, därför ska jag så långt jag kan undvika det. Det gör andra så bra ändå. Som ni säkert har märkt debatteras Vidarkliniken igen.* Ingenting är egentligen nytt i den här diskussionen; den fortgår eftersom grundproblemet (eller ett av dem) kvarstår. Från Vidarklinikens och dess vänners sida anser man att hela Vidarkliniken är under hot, fastän det egentligen handlar specifikt om regleringen av de antroposofiska preparaten. Från den andra sidan argumenteras att de antroposofiska preparaten inte är medicinskt verksamma och att de är onödiga för det Vidarkliniken erbjuder – det som också av dess företrädare och anhängare framhålls som argument för klinikens förträfflighet, nämligen miljön, maten, de konstnärliga terapierna, kroppsbehandlingarna, och så vidare; Vidarkliniken som ett slags vilohem, med andra ord. Det är ologiskt, för inget av det säger något om just läkemedlens meriter, och det är ju kärnfrågan. Att Vidarkliniken ser alltihop som ett helhetskoncept och därför blandar äpplen med päron, och låter äpplenas kvalitet tala för päronens näringsmässighet (ursäkta den löjliga liknelsen), är kanske förståeligt ur deras synvinkel, men tenderar att bli antingen förvirrande eller rent av lömskt ut ur en annan. Vad beträffar de antroposofiska preparatens effektivitet kommer företrädarna för och vännerna av den antroposofiska medicinen med ovidkommande argument, i grunden för att de hela tiden avleder diskussionen från den specifika frågan. För motståndarna till den antroposofiska medicinen är det förstås inte svårt att visa på hur löjeväckande de antroposofiska preparaten är – och redan av deras natur självt framgår att de inte kan ha någon verkan i den materiella världen. Det är enkelt, busenkelt. Motståndarna behöver bara fokusera på frågan om läkemedlen specifikt, just den fråga Vidarklinikens företrädare hellre tassar runt medan de fladdrar ut dimridåer av allmänna eller ovidkommande argument som perifert, om alls, har med saken att göra.

Det enda som ingen tycks vilja beröra är detta: kanske har en människa rätt att (av egen fri vilja och på egen bekostnad självklart) använda antroposofiska läkemedel även om de inte har någon som helst verkan i gängse modern naturvetenskaplig mening. En komplicerande fråga med de antroposofiska preparaten är förstås att de skrivs ut av läkare, som har att hålla sig till ‘vetenskap och beprövad erfarenhet’ (och andra fina regler som finns) och som naturligtvis också är förpliktade att tala sanning om de ordinationer som görs. En del av dem injiceras dessutom, och kan därför inte falla inom egenvård. Men kravet på registrering – oavsett hur den kommer att se ut – är ju en större fråga än det; den handlar om huruvida preparaten alls kommer att kunna försäljas i Sverige. De som verkligen vill använda dem, kommer naturligtvis att få tag på dem ändå, och det torde vara enklare i dag än det var på 60- och 70-talen.

Även ur rationell synvinkel förefaller det en aning bisarrt att förbjuda människor att använda medel som inte har någon effekt i den materiella världen och som i många fall inte innehåller något alarmerande – ofta endast ett homeopatiskt ingenting. Vad den enskilde tror på, när han eller hon använder dessa medel, är ju liksom de övertygelser som får en människa att gå till kyrkan, att meditera eller att använda kristallhealing (eller vad helst), vars och ens privata ensak. Så länge inte den enskilde har pådyvlats falska förhoppningar om medlens världsliga verkningar, har vi inte att göra med en fråga som avgörs med modern vetenskap (eller, för all del, som kan diskuteras som ett bedrägligt förfarande). Att Steiner hade en annan vision om framtidens vetenskap kan vi i nuläget i stort sett lämna därhän. Också antroposofer kommer nog att tvingas vara mer pragmatiska än de känner för på den punkten. Det må vara beklagligt – ur antroposofisk synvinkel – att den vanliga vetenskapen i sin ahrimanskt kallsinniga trögtänkthet ihärdigt vägrar att komma underfund med de översinnliga samband och krafter som genomtränger vår värld utan att kunna observeras med fem vanliga sinnena. Men det är nu en gång så förutsättningarna ser ut.

Det vore på många sätt en rimligare utgångspunkt att föra ett samtal om de antroposofiska läkemedlen som vore det en livssynsfråga – ja, en andlig eller till och med religiös fråga – än som en medicinsk fråga. Det vore också ärligare. Att föra diskussionen utifrån ovidkommande argument målade med bred pensel (från antroposofisk sida) och under sken av att det är en vetenskaplig fråga (i modern, naturvetenskaplig mening) förefaller mig missvisande och inkomplett. Och det är så, oavsett vilken reglering de antroposofiska preparaten får eller om de helt förbjuds. Både statlig reglering och förbud blir absurditeter om man vidgår att preparatens existens och användning är en livsåskådningsfråga. Att släppa användningen fri vore också kontroversiellt, men egentligen enbart därför att preparaten ordineras av auktoriteter i vit rock och används inom sjukvården, inte för att de är farligare än mångahanda annan andlig praktik, förmodligen inte ens mer riskabla än andra terapier som används på Vidarkliniken; det besvärliga att komma till rätta med är de löften och förväntningar som behäftar utskrivningen.

*Vissa länkar: Värna Vidarkliniken, senaste delen i en debatt i Dagens Samhälle (för övriga delar, inklusive Vidarklinikens inlägg, se vidare under artikeln), Mats Reimer i Dagens Medicin, Ytterjärna Forum.

2015.11.03

Hösten anländer med sina speciella dofter i naturen, och med sitt speciella ljus. Mer än något annat kan hösten påminna mig om skolan, när naturens självklara förändringsprocess på något vis stod i kontrast till de desto mer hopplösa och omöjliga försök till anpassning av min personlighet som skolstarten alltid krävde. Påminnelsen kan vara ett ögonblick bara – en hastig förnimmelse av en lukt som stiger upp ur marken. Jag ser hösten inte bara i höstens färger, utan färgad – målad – av barndomens. Ljuset är sprött och flyktigt vid middagstid, mörkret allt djupare, allt mer mättat.

Det är inte så enkelt som att det handlar om fasa och obehag. Det är så mycket mer än det. Jag minns årstidsborden, till exempel, och nog kan de avfärdas som religiösa, det är ju vad de är: altare. Samtidigt har barnet inte en upplevelse som utgår från information om tingen eller vad en sammanställning av föremål har för syfte. Mötet är mer direkt än så. Naturföremålen attraherar. (Jag menar nu inte att barn nödvändigtvis gillar det naturliga; själv älskade jag gällt kolorerad plast. Men känslan är en annan.)

Jag minns kronorna som tillverkades i wellpapp och dekorerades med med röda och gula lönnlöv. Jag minns vindsnurror i pastellmålat papper. Lärarna som såg älvorna dansa på ängen, särskilt under hösten. Mikaelitiden. Myterna. Inte innehållet, utan något helt annat. Någonting som finns i luften vi andas. I den allt högre himlen.

Hur lever man med dessa oförenligheter? Hur förenar man dem?

2015.10.22

I mångt och mycket framstår Antroposofiska Sällskapets tidning Forum ofta som en magnifikt världsfrånvänd publikation. Utläggningar om världens elände och ondska är alls inte ovanliga, och försäkringar om antroposofins (kommande?) betydelse i denna världs nöd är stapelvara, men graden av konkretion — hur ska antroposofin vara av betydelse? varför? när? — är sällan häpnadsväckande. Å andra sidan är det knappast förvånansvärt att antroposofer angriper saken lika handfallet som alla andra, även när impulserna kräver att antroposofin, om än i de diffusaste termer, målas upp som lösningen.

medsekI senaste numret fann jag ett talande exempel på hur en del antroposofer stundom förhåller sig till världen och hur de ser sin roll i den. Det är Michaela Glöckler, ledare av den medicinska sektionen vid Goetheanum, som ser med något slags optimism på de onda skeenden och de fasansfulla och destruktiva handlingar som vi ser i världen. Det är naturligtvis inte på något vis en ny tanke i antroposofin att lidandet och det onda har mening, ja, att de är utvecklingsmöjligheter. Så kan man se antroposofer resonera om historiska händelser: folkmord som karmisk nödvändighet, och så vidare.

Ett utdrag ur Glöcklers artikel kan ses ovan till vänster.

Men det tar verkligen emot när man läser detta. Skulle till exempel kvinnor och barn i sexualslaveri hos ISIS, korsfästa ‘hädare’, massmord och fördrivningar av folkgrupper (man kan ta exempel från andra områden av världen också, det råder beklagligtvis ingen brist) bereda en möjlighet för oss (eller antroposoferna) att älska det onda så att ytterligare steg på invigningsvägen kan tas? Som om andra människors liv faktiskt i någon mening är medel på vägen mot de esoteriskt sökandes mål, mot den ny andliga världsordning de ser fram emot. Ja, jag vet givetvis att antroposofer skulle invända mot en så krass beskrivning, men det är ju i princip det det handlar om. Man strävar onekligen att förstå vad det är i drivkraften att förslava, plåga och döda den andre som skulle kunna vara eller medföra “något gott i ett större världssammanhang.”

(Detta tarvar kanske en översättning och utvikning. Precis lika lite som Glöckler i detta liv av en slump har råkat hamna i den relativa tryggheten i Dornach, skrivandes betraktelser om ondskans potential, lika lite har de förslavade, mördade och fördrivna i denna världs konflikthärdar och eländeshål hamnat i sin situation av en slump. De har valt det, visserligen innan de föddes. Karma verkar på lite olika sätt, men det kan handla om att individer väljer att i en inkarnation ‘offra sig’ för mänsklighetens utvecklings skull. Det som sker måste ske, för att mänskligheten ska kunna komma vidare. Ett offer är en karmisk fjäder i hatten för individen; en står till mänsklighetens tjänst genom att bli halshuggen, en annan genom självuppoffrande arbete för antroposofin. Det kan också handla om individer som väljer ett grymt öde för att utjämna effekterna av egna oriktiga handlingar och tankar i ett tidigare liv. Karma har flera verkningsmekanismer. ISIS ondska och antroposofernas förmåga att älska ondskan har förstås också karmiska implikationer både bakåt och framåt i tiden. Man kan kortfattat säga: allting som sker har en bakomliggande mening; det är ingen slump vem som är förövare och offer, vem som älskar, vem som hatar; historien är mer, mycket mer, än det vi ser i yttervärldens konkreta skeenden.)

Jag antar att det mest välvilliga som går att säga om detta är att en ondska som drivs till sin absurdaste spets till sist måste nå ett klimax och därefter ebba ut — och att den i vissa fall, tack vare sin absurditet, kan ha en genomgripande omvälvning som konsekvens. Exempelvis att den fanatiska och dogmatiska ideologin, eller i förekommande fall den fundamentalistiska och människofientliga religionen, uppfattas som så orimlig och vidrig att människor måste ta ställning, måste göra dess fortsatta existens omöjlig — att de, eller vi, måste finna nya vägar. Det är på det materiella planet den enda möjlighet jag kan omfatta med något slags optimism.

Det är dock klart att ser man, som antroposofer, historiens ockulta krafter och sammanhang som lika viktiga som, eller viktigare än, det som timar på det konkreta, världsliga planet kan man naturligtvis tänka sig ett och annat i övrigt. Som till exempel att andliga människor har fått chansen att utöva sin kärlekskraft på ondskan. Man kan kanske till och med i luciferiskt högmod kan föreställa sig att det var ens egen förmåga att älska som förvandlade världen, snarare än att också de som finner tillfredsställelse i tanken på blodspillan, terror och andras underkastelse och skräck till slut mattas ut av sin renläriga iver och upptäcker något annat, till exempel befrielsen i enklare nöjen.

Forum nr 3 2015.

Ps. I anslutning till detta ämne kan man med fördel lyssna på ett tal av Navid Kermani, vars medvetenhetssjäl förefaller osedvanligt välutvecklad (för att vara människa, som herr Hund brukar säga).

2015.10.21

kosmiskt

Biodynamiskt jordbruk handlar om mer än ett sätt att odla; det är ett annat sätt att se på jorden, ja, kosmos rentav, det sinnliga och det översinnliga. Ni vet det ju. Men ofta får man höra något annat. Biodynamiskt är ett slags ekologiskt. Lite bättre kanske (utan att folk begripit varför de tror det, de bara tror det, utan skäl). Om ni skyndar er kan ni se den här filmen, ‘Bonden Niels och universum’, om en dansk biodynamiker. Somligt är förstås ur rationell synvinkel knäppgökigt i kvadrat. Stjärnhimlar, kohorn och preparattillverkning (det får inte bli en kon i vattnet!). Bonden är övertygad om att avhorning av kor kommer att förbjudas, när den vanliga vetenskapen förstår vilken nytta hornen gör. De kanaliserar inte bara kosmiska krafter; de hjälper kon att tidigt upptäcka vad det är hon ska bearbeta med matsmältningsorganisationen. Dessutom får vi en liten lektion i skillnaden mellan människans medvetande och djurets. Det kan ju låta som en förlorad timme, om ens läggning är sådan att man finner — för all del tämligen nyktra — flummare outhärdliga; det finns ju säkerligen sådana människor bland mina kvarvarande läsare. Men den här filmen är fantastiskt fint filmad, njutbar faktiskt.

Dessutom får några waldorfelever som är på gårdsbesök lära sig grundläggande antroposofi:

elever

Till exempel studerar de (om jag kan tolka texten rätt) att människan till skillnad från djuren har en individualitet (det vill säga, ett jag). Djuret har liksom människan en själ (annars benämnd astralkropp), men alltså inget jag; den har därför känslor, liksom människan, men (får jag tillägga) inte en högre typ av individuellt medvetande. Växten är levande, har livskraft (eterkropp men ingen astralkropp, med andra ord, även om terminologin inte används här). Mineralen växer passivt (den har förstås bara det fysiska). Indelningen i de fyra rikena, människorike — djurrike — växtrike — mineralrike, är väsentlig för hur antroposofin ser på världen, på människan och människans väsensled. De lär sig säkert inte de antroposofiska detaljerna, men den övergripande bilden, grunden för att kunna förstå världens översinnliga organisation, har de klar för sig. Därtill kommer förstås praktisk erfarenhet av den biodynamiska gården, inklusive de biodynamiska preparaten.

2015.10.20

Förknippandet av Saltå Kvarn, genom dess ägare Vidarstiftelsen, med vaccinationsmotstånd har förmodligen mer att göra med ett partiellt missförstånd än med halmgubbar. Det är inte alls ovanligt att människor tror att Vidarstiftelsen är den juridiska person som står bakom och driver det antroposofiska sjukhuset Vidarkliniken. Säkerligen har förväxligen mycket med namnlikheten att göra. Det är inte helt självklart för utomstående att Vidar är ett namn som återkommer i antroposofiska sammanhang, och att det inte med självklarhet antyder ett organisatoriskt band.

Vidarklinikens del — eller skuld, om man föredrar det — i motståndet mot vaccin kan vi här och nu lämna därhän. Efter att ha beaktat fakta– antroposofins syn på vacciner, antroposofiska läkares uttalanden, Vidarklinikens berömda mässlingsråd, de låga vaccinationsgraderna i antroposofiska miljöer, sjukdomsutbrotten, et c — är det långt ifrån orimligt att dra vissa slutsatser.

Men nu är ju inte Vidarkliniken tillhörig Vidarstiftelsen, som äger Saltå Kvarn. Så varför ska Saltå Kvarn så (i egen mening) oförskyllt drabbas av sin anknytning till något av det här?

Bortsett från det att en del människor helt enkelt har missat att Vidarstiftelsen inte är lika med Vidarkliniken, är det likväl en fråga om att ge sitt stöd till den antroposofiska rörelsen — potentiellt inklusive alla dess säregenheter och avarter — när man handlar Saltå Kvarns produkter. Vidarstiftelsen må inte vara ansvarig för Vidarkliniken, men den existerar i syfte att främja antroposofiska verksamheter och projekt, även inom den antroposofiska läkekonsten. I den mån Saltå Kvarn har framgångar (jag har förstått att det är lite si och så med det), kommer dessa framgångar den antroposofiska rörelsen till del. Det är ju nämligen Vidarstiftelsens mål och mening.

Jag vet av erfarenhet att det är så gott som obegripligt för många antroposofer att utomstående kan känna en ovilja mot att vara delaktiga i att bidra till dessa saker.

Men det är nu en gång för alla så, och det är ett faktum som också Saltå Kvarn måste förhålla sig till. Det gäller, på grund av ägarskapsförhållandena, även om man har valt en ny affärsstrategi som inneburit att man i stort sett tagit avsked av biodynamiken, den antroposofiska odlingsmetoden.

Själv har jag inte mer några starka åsikter. Det finns rimliga argument att vara skeptisk mot Saltå Kvarn. Det finns rimliga anledningar till det, också om man vore antroposof. Det är ett mysterium att den antroposofiska misstron med Saltå Kvarns utveckling inte är större. Men det finns förstås ännu starkare skäl att vara negativ om ens inställning är den vetenskapligt inriktade skeptikerns eller om ens livssyn eller världsåskådning är inkompatibel med den antroposofiska. Man kan förstås också känna att det gör en detsamma vad man handlar och vad man bidrar till i förlängningen.

Jag kan nog, och inte utan viss förtjusning, fördra biodynamiken; jag har svårare med den antroposofiska arrogansen och förljugenheten, där den stundtals visar sig.

 

 

13.10.2015

För er som läser tyska fanns för någon vecka sedan en läsvärd artikel i FAZ, en intervju med Carsten Bauck, som förestår den äldsta Demeter-gården i Tyskland. Han talar inte särskilt mycket om biodynamiskt, inte i direkta ordalag. Men indirekt säger han en hel del. Hela texten är intressant nog att befatta sig med (och Bauck har förtjusande synpunkter, som han uttrycker charmerande bryskt), men jag citerar här en del som säger mer än man först kanske tänker om det biodynamiska jordbruket.

[Bauck] ist vielleicht gerade deswegen nicht zu einem Großinquisitor des Ökolandbaus geworden, der keine andere Wahrheit als Bio gelten lässt: „Wir verwenden die falschen Begriffe. Der Gegensatz besteht nicht zwischen biologisch und konventionell, sondern zwischen bäuerlich und industriell. Mir ist ein bäuerlich konventioneller Betrieb tausendmal lieber als ein biologisch industrieller.“ Von Agrarkonzernen, die sich Kolchosen in Ostdeutschland kaufen, um sie aus reinen Marktgründen auf ökologische Landwirtschaft umzustellen, oder von Bauern, die sich aus Profitgier statt aus Überzeugung zu Biolandwirten deklarieren, hält er genauso wenig wie von der Illusion, dass Bio prinzipiell besser sei. „Ich würde niemals bei Aldi Bio kaufen, weil diese Produkte genauso industriell hergestellt werden wie herkömmliche“, sagt er mit der grimmigen Entschlossenheit des Weltverbesserers, der den Glauben an das Gute im Menschen noch nicht verloren hat.

Det är ofta enkelt och koncist att förklara biodynamiskt som ekologiskt med några häpnadsväckande ockulta extranummer. Men det är ju egentligen långt ifrån den kompletta bilden. Det Bauck anspelar på i stycket ovan är en annan sida. Biodynamiken är tänkt som ett annat sätt att bedriva jordbruk än det moderna, industriella; det är redan Steiners utgångspunkt. Och mycket av det ekologiskt producerade i dag är industriellt producerat, och står lika långt från det biodynamiska som konstgödsel, om inte längre. Konstgödsel och biodynamiska preparat har ändå avsikten att åstadkomma — på sätt och vis — liknande effekter (bortsett från att förstnämnda enbart är tänkt att verka på det fysiska planet!). De är ett slags syskon, väldigt olika men med meningsfulla likheter. Ännu mer gäller det kanske för modern skadedjursbekämpning och de antroposofiska — och för all del möjligen mer ‘naturliga’ — varianterna. Men lantbruket som en  huvudsak sluten och självförsörjande enhet, ett eget kretslopp, brukat med ett visst handlag och en viss själslig inställning, med andliga aspekter och kosmiska faktorer tagna i beaktande, och så vidare — ja, denna sida skiljer på ett avgörande vis det traditionella biodynamiska från såväl det konventionella som det ekologiska industriella jordbruket.

För en gångs skull alltså en artikel som jag kan rekommendera inte för att den handlar om antroposofi (i direkt mening), men som är intressant, också utifrån ett antroposofiskt perspektiv, för de frågor och ideal den tar upp!

Ps. Jag vill dock inte hålla med artikelförfattaren när han påstår att Bauck verkligen inte är någon ‘Ökoesoteriker’. Det tycker jag minst sagt att han är. I djupaste mening.

30 september 2015

I anknytning till mitt tema härom dagen, antroposofin i waldorfskolan, kan jag tipsa om en relativt ny artikel av Liselotte Frisk, professor i religionsvetenskap, verksam vid Högskolan Dalarna. Den ställer frågan om waldorfskolan är religiös. Den teoretiska genomgången av waldorfpedagogiken är relativt bra och användbar för var och en som undrar över de övergripande dragen, och dessutom har Frisk bedrivit fältstudier vid en liten waldorfskola i Dalarna. Därutöver finns ett avsnitt som handlar om ideologisk frikoppling och waldorfpedagogiken som exempel på ett slags hybridprodukt. Det finns en ideologisk grund som är meningsskapande för de som deltar i den, medan den utomstående kan konsumera produkterna av antroposofin, i form av till exempel waldorfpedagogik, utan att känna till någonting alls om idéerna eller dela dem, och kan till och med välja att avfärda dem men ändå fortsätta utnyttja resultaten (om jag nu försöker mig på en slarvig sammanfattning). Frisk menar att waldorfpedagogiken kan förstås som en sådan hybrid. Hon tar upp några exempel på waldorfpedagogiska företeelser som har antroposofiska motiv, men som den utomstående — utan närmare kännedom om bakgrunden — lika gärna kan uppfatta som ideologiskt frikopplad metod.

Jag kan dock känna mig lite tveksam till den här förklaringsidén; jag vill liksom fortsätta och tänka tankarna vidare. Min förståelse är förmodligen otillräcklig, men jag uppfattar det som att någonting blir en liten aning skevt när man — som jag nu begriper det — drar slutsatsen att eleverna förblir oberörda av och okunniga om den antroposofiska ideologin för att de inte explicit känner till den och dess innehåll. Det vill säga: om de inte förstår varför en viss sak gjorts på ett visst sätt, är det för dem enbart en fråga om ideologiskt ‘neutral’ metod. (Se särskilt s 60.) Men: inte nog med att innehållet är mer direkt antroposofiskt än man kanske först tänker, även om man aldrig hör ordet — dessutom lever ju barnen i åratal i en omgivning som i allt från estetiken till undervisningen genomsyras av de antroposofiska idéerna. Det tror jag att man måste utgå ifrån har en betydelse, även om de aldrig lär sig att identifiera de antroposofiska elementen i denna miljö eller kan förklara vad de innebär. De blir bara neutrala, de hör till vardagen, även om de inte är det och även när de faktiskt har givit barnen lärdomar och tankemönster som är antroposofiska. Eleverna menar då att de inte vet något om antroposofi. Men det gör de ju, dels i det de vet utan att de kan identifiera det antroposofiska och dels i det att ‘kunskapen’ finns på ett annat plan. Det är ju så waldorfskolan skall fungera; inte genom direkt utlärning av antroposofiska teser. Man bör alltså hålla i minnet att antroposofin inte är menad att verka så — den är ju tänkt att verka för att människan skall utvecklas i en viss riktning, för mänsklighetens framåtskridande, alldeles oavsett vilken teoretisk kunskap hon har om antroposofi. Man kan också minnas att den är tänkt att verka på plan som inte alls har med konkret teoretisk kunskap att göra och där effekterna inte är synliga med hjälp av den vanliga iakttagelsenförmågan och kanske inte uppträder ens i denna inkarnation.

Ovanstående är nog en invändning från min sida som är tämligen irrelevant. Man kanske kan se den som en utvikning för skojs skull. Det Frisk iakttagit och beskriver med hybridproduktidén som bakgrund är ju en reell företeelse, och absolut värd att uppmärksamma; waldorfpedagogiken funkar ju ungefär så i förhållande till icke-antroposofiska föräldrar och till elever. Men det kliar i mig att, så att säga, fortsätta resonera, för jag tänker att jag inte riktigt blir klar över bilden av waldorfskolan utan det.

Det är också intressant att erfara något om försök att reformera morgonspråket. Jag läste något liknande för ett tag sedan — i det fallet handlade det om att byta ut ‘gud’ mot något annat — och nämnde det som ett exempel i mitt blogginlägg härom dagen, så jag skall inte upprepa mig. Men i och med att antroposofin måste betraktas som en livsnödvändighet för att en waldorfskola skall vara waldorfskola, undrar jag om morgonspråkets natur förändras av att man gör mindre ändringar. Eller om waldorfskolans natur förändras över huvud taget, ens om man tar bort morgonspråket! Frisk skriver att det finns waldorflärare som vill göra språket mer allmängiltigt — men det är ju allmängiltigt på det sätt som waldorfskolan är allmängiltig och som antroposofin ser sig själv som allmängiltig! Att inte alla människor ‘köper’ antroposofin är egalt, den har ändå allmängiltiga anspråk och den är ändå alltid grunden i waldorfskolan, ja, rentav blodet som ger den liv. Den ligger till exempel i den vördnad lärarna säger sig vilja skapa hos barnen (s 62), även om ordalydelserna i morgonspråket ändras. Om man skall vara cynisk handlar en eventuell ändring snarare att slippa diskussionen om waldorfskolan som religiös, för om man inte nämner gud, är risken för det mindre. Det handlar säkert också om att man annars riskerar att få en diskussion om att morgonspråket bör vara frivilligt. Ju mer det äger element som (riktigt eller felaktigt) kan uppfattas som varande religiösa eller av något slags bekännelsekaraktär, desto större torde faran vara.

28 september 2015

För någon vecka sedan fick jag frågan vad jag mindes från waldorfskolan och som jag senare, efter att som vuxen ha läst på, förstod hade antroposofiska grunder. Man kan förstås också ställa frågan mer allmänt: vad är det i waldorfskolan som är antroposofiskt?

Men det är en ännu mer överväldigande fråga. Egentligen är det enklare att ställa en annan: vad i waldorfskolan är inte antroposofiskt? Det är nästan omöjligt att komma på något som inte i något avseende kan härledas till eller förklaras av antroposofi. Inte på det sättet att allt som sker i en waldorfskola är väsenskilt från det som sker i en vanlig; så är det givetvis inte. Men den är annorlunda, och söker man efter orsakerna till att något görs på ett visst sätt eller att något annat inte görs, måste man vända sig till antroposofin.

Det är ju inte så att Steiner utformar waldorfskolan i ett vakuum; inte heller antroposofin, dess inspirationskälla. Han gör det i ett sammanhang, och han reagerar på tendenser som finns i samtiden. Han möter den vilsenhet mellan det gamla och det moderna som han uppfattar hos sina åhörare. Det är inte så att han utan någon verklighetsförankring hämtar stoffet från högre världar utan att bry sig om vad hans anhängare längtar efter, vilken oro de vill ha stillad, och den oron är förbunden med den tid de lever och verkar i.

Hans frågor och hans svar är alltså inte samtidsfrånvända eller enbart sprungna ur skådandet av de högre sfärerna. Tvärtom. Det gäller också de praktiska verksamheter som är sprungna ur antroposofin, till exempel det biodynamiska jordbruket, medicinen, ja till och med eurytmin och den säregna arkitekturen – och givetvis även pedagogiken. Den har å ena sidan sin viktigaste bas i den antroposofiska människosyn och utvecklingstanke som Steiner vid tiden för waldorfskolans konception arbetat på i många år. Å andra sidan finns många kopplingar till de reformpedagogiska idéer som strömmade genom hans samtid. (Heiner Ullrich kan rekommenderas som vidare läsning på detta tema.)

Nu lever vi förstås i en annan tid än Steiners, och jag gick i waldorfskola i en annan tid än den som är nu. Mina personliga intryck är kanske inte relevanta i alla delar — men kan säkerligen tjäna som en utgångspunkt. Det är inte så att waldorfskolan i grunden förändras, även om medvetandet om vad i den som kommer ur antroposofin är häpnadsväckande lågt. Det som inte är levande innehåll för lärarna, blir till tradition eller uppfattas som neutrala fakta: så här är fakta, och så här ser den ideala pedagogiken ut, utan att vi alltid vet varför den utformades så från början.

Så vad i waldorfskolan är inte antroposofiskt – alls? Vad kan sägas sakna ursprung i antroposofin, vad får inte sin förklaring genom den eller sin yttersta mening? Finns det något i waldorfskolan som tillkommit utan att man funderat över om dess introduktion varit förenlig med hur antroposofin ser på barnets utvecklingsprocess och andliga behov? Bortsett från desperata försök att locka elever – vilket till och med fått en waldorfskola att arrangera datorspelsnätter och dylikt – har jag svårt att uptäcka något sådant. Ingenting som utgör en grundläggande förändring. Det kan ha att göra med att Steiner skådade högre sanningar; de är svårare att överpröva, och ännu svårare att kasta över bord. Det är enklare att smida om bilden av verkligheten, än att ändra i teorierna.

Som jag noterade i min recension av vad som väl skall föreställa den moderna waldorfskolans standardverk – makarna Liebendörfers bok – är skolan sig lik, och de antroposofiska förklaringarna finns naturligtvis kvar, även när man styvnackat undviker att beröra dem. Och det gäller också annars: man får inte sällan läsa och höra att antroposofin är närmast irrelevant. Man skall inte ta det påståendet på allvar; waldorfskolan skulle inte existera utan antroposofin, och den har inte och kan inte frigöra sig från den. Det är inte kritik att påpeka detta; det är enbart en beskrivning av waldorfskolans natur. En generös tolkning av sådana uttalanden är möjligen att sagespersonerna inte förmår identifiera antroposofisk kunskap och antroposofisk tradition såsom antroposofisk, och att det man ägnar sig åt är ett arv vars ursprung och karaktär man inte förstår. En ytlighet, således. En mindre generös tolkning är att det handlar om avsiktligt missledande.

Invändningar i stil med att antroposofin är en individuell andlig väg eller att antroposofin är omöjlig att definiera kan vi genast lämna därhän och kalla nonsens; de ger oss ingen ledning i att förstå vad waldorfpedagogiken är, så som en otvetydig tillämpning av antroposofin. De är dessutom till del osanna. Antroposofin är inte enbart en individuell väg – och waldorfpedagogiken är det verkligen inte, i så fall vore den alldeles hopplös – och den är inte omöjlig att definiera och förklara, vare sig på ett generellt plan eller ett personligt, särskilt inte vad gäller dess grundläggande karaktärsdrag.

Hur man än ser på detta, är det naturligtvis omöjligt att ge en heltäckande och djupgående beskrivning av hur antroposofin får sitt uttryck i waldorfpedagogiken, i all synnerhet i en text som den här. Jag skall emellertid ge några exempel, göra ett litet försök att skildra det, delvis inspirerad av min egen erfarenhet, delvis med den teoretiska bakgrund jag senare försökt inhämta kunskaper om. Det blir otillräckligt och ofullständigt, vilket man kan notera utan att beklaga det – det kan helt enkelt inte bli annorlunda.

***

Redan i exteriören känns waldorfskolan igen. Det sägs ofta att antroposofisk arkitektur saknar räta vinklar; det är väl inte helt sant, men de har i allmänhet betydligt färre räta vinklar än andra byggnader. Man finner en oregelbundenhet, mjuka former och linjer, och en viss typ av fantasifullhet i arkitekturen. De är aldrig skarpa och hårda, aldrig fyrkantiga. Det antroposofiska följer med ned i detaljerna; med visst nöje kan man notera att småsaker som dörrhandtag, trappräcken och trapport är utformade i antroposofisk stil. Nu är förstås inte alla waldorfskolor belägna i byggnader som är utformade specifikt för sitt syfte (Kristofferskolan, där jag gick, var emellertid det). Det är ju många gånger omöjligt att ordna det så. Men även om själva byggnaden inte är optimal, kan interiören anpassas i antroposofisk riktning.

Vad har arkitektur och design med antroposofi att göra, även om den är märklig, och vad har alltihop med waldorfpedagogik att göra, tänker kanske någon. Men Steiner gav förstås riktlinjer också för arkitekturen – en byggnadskonst som skulle främja den mänskliga andens utveckling. Tala rätt språk, så att säga. Kittla de andliga väsendena i svansrötterna så att de morrar förnöjt; inte bjuda in Ahriman, den kalla materialismens kraft, att regera från en upphöjd tron. Han ger anvisningar i sina föredrag om arkitektur och konst. Det är inte enbart estetiska eller praktiska anvisningar – utan uttalat andliga sådana. Former och färger som vägleder själen.

Den mjuka, runda estetiken är antroposofiskt allmän, men skolarkitekturen handlar ju dessutom om barn. Interiört skall formerna också vara mjuka. Särskilt de yngre barnen bör inte utsättas för det alltför skarpa, det hårda – vare sig intellektuellt eller i de former som omger dem. Färgskalan går från röd och rödorange för de små – som vore de fortfarande omslutna av livmodern, och det är de ju nästan, de har knappt hunnit börja inkarnera i jordelivet! – över till grönt och blått och kyligare, mer intellektuella färger för de äldsta. Hela regnbågen är närvarande, översatt i antroposofiskt-utvecklingspsykologiskt korrekt färgsättning av klassrummen. Materialen är naturmaterial, inredningen i trä och de naturliga färgerna är laserande, för att ge ett aningen eteriskt intryck, typiskt för antroposofiska miljöer. Det finns förstås företag som förser waldorfskolor med den antroposofiskt korrekta versionen av allt de behöver – ja, inklusive antroposofisk färg! Upplysningen sker, förutom av Steiners läror som strålar ned över alltihop, med hjälp av antroposofiska armaturer i trä och textil. Syftet här är inte att göra en estetisk värdering av den antroposofiska miljön, utan enbart att betona att dess utformning inte är en slump utan noga genomtänkt utifrån Steiners idéer om färg och form.

Som ni märker har vi inte ens kommit till skolans innehåll ännu, och redan är vi förlorade i det antroposofiska. Den konstnärliga utsmyckningen består ofta av karaktäristiska antroposofiska formationer och målningar i antroposofisk teknik, aldrig skarpa, ofta med motiv där symboliken är av betydelse. Klassrummen har årstidsbord, ett slags altare, där man uppställer sådant som skall inge vördnad och lärdomar av annan art än de intellektuella. De följer årstiderna och årets högtider – i antroposofisk tappning. Till exempel kan det ske att man i juletid på altarbordet introducerar de olika naturrikena i en viss följd, så som den antroposofiska utvecklingsläran menar att utvecklingen sett ut. Först ut det mineraliska (med sin fysiska natur), därefter växterna (där den eteriska naturen tillkommer), därefter djuren (som därutöver äger det astrala) – sist, eller senast, människan, men man sätter ju inte en människa på borde förstås. Det är ju juletid ändå. Nu komplicerar jag det, men vill också nämna julens Kristi födelsespel, en teaterföreställning som uppförs varje år. Det baseras på ett klassiskt tyskt julspel, men ansågs av Steiner vara av särskild vikt. Vi går vidare.

Jag har redan snuddat vid ett par saker som är viktiga i waldorfskolan. Antroposofin föreställer sig att barnets utveckling rekapitulerar mänsklighetens – för det första i ett större perspektiv: barnets inkarnation följer mänsklighetens och utvecklar det fysiska, det eteriska, det astrala i en viss ordning, i en viss bestämd rytm. För det andra i ett, vad skall man säga, kortare: kunskapsstoffet i historia presenteras i en viss ordning, som följer kuturepokerna, så som de betraktas i ljuset av antroposofins syn på mänsklighetens medvetenhetsutveckling. Jag skall inte gå in på det djupare, men det är inte en slump att barnen anses vara redo att lära sig om romarriket när de är i 12-årsåldern och står på tröskeln till tonåren och tredje sjuårsperioden i livet nalkas – då de för första gången börjar mogna för skarpa distinktioner, logik och grundläggande intellektuella resonemang och kritiskt tänkande. Överlag gäller för historieundervisningen att den i alla fall fram till tonåren är baserad på mytologiska föreställningar – det som presenteras är de antika folkens föreställningsvärldar betraktade genom en antroposofisk lins.

För de yngsta barnen är det inte mytologin som presenteras, utan sagan. Sagan, som skall ha ett för barnets ålder lämpligt innehåll: den skall ställa upp en moralisk förebild. Det lilla barnet, innan sjuårsåldern, lär sig genom efterhärmning, imitation. Därför måste allt som barnet möter – i miljön, människorna, berättelserna – utgöra ‘bilder’ som är välgörande att mottaga och införliva. Det är – antroposofiskt betraktat, givetvis – inte en fråga om intellektuell förståelse, utan om att barnet genom efterhärmning upptar det som omger det. Som genom osmos. Också i den andra sjuårsperioden fortsätter sagan att ha betydelse, särskilt under det första skolåret. Men här börjar en annan och period: barnet utvecklas inte genom efterhärming, utan genom inlevelse i känslan. Också här är den vuxnes roll – lärarens roll – viktig, men förändrad: inte längre ett objekt för efterhärmning, men barnet bör se henne som en auktoritet att följa. Sagorna i första klass övergår i hjälte- och helgonmyter i andra. Därefter i tredje klassens historieundervisning i biblisk skapelsemytologi, och senare i de antika mytologierna och den nordiska. Dramatiska berättelser som framställer den antroposofiska historiesynen – där den inre utvecklingen, medvetenhetsutvecklingen är viktigare än de yttre skeendena – och som samtidigt tilltalar det antroposofin betraktar som kännetecknande för barnets andra sjuårsperiod: att med hjälp av känslomässig inlevelse och beundran och vördnad inför hjältar och hjältedåd ta moralisk lärdom och utvecklas.

Och för att här göra en utsvävning i det personliga: jag har rakt ingenting emot sagorna. Jag vill inte säga ett ont ord om dem, men jag minns också något annat: det ostillade begäret efter fakta och kunskaper om den här världen. Det är ett behov antroposofin inte anser att det lilla barnet har, eller i alla fall inte skall ha. Det visar förstås bara mina brister i jämförelse med det antroposofiska idealet; redan som barn var jag på fel väg, irrande efter felaktiga impulser: materialismens, det kalla intellektets, Ahrimans. Antroposofer brukar skylla sådant på en inte tillräckligt antroposofiskt korrekt hemmamiljö, som därför motverkar det skolan försöker göra. Och det är nog sant: jag hölls inte ifrån det intellektuella och faktabaserade. Det antroposofiska botemedlet för mitt själsliga predikament hade förstås inte varit fakta, utan att hålla den destruktiva driften tillbaka för att i stället söka vända mig åter till ett för barnet mer korrekt drömskt medvetande. Det är också vad som sker i waldorfskolorna och waldorfförskolorna: barn som efterfrågar kunskaper möts av svävande (icke-)svar och mer sagor, som skall passa det medvetandestadium där de bör befinna sig. Waldorfpedagoger kan på fullaste allvar argumentera för att barn som efterfrågar konkreta faktakunskaper egentligen inte är intresserade av dem, därför måste den vuxne omtolka frågorna och ge ett svar som inte meddelar sådana fakta. Ni kan föreställa er resultatet. Detta är verkligen en av waldorfpedagogikens mörka punkter: att man försöker forma barnet efter ideologin, inte sin ideologi efter barnet. Ideologin är den vägg som blockerar allt.

Årstidsborden påminner om en annan tanke i antroposofin och i waldorfskolan: den om de rytmiska förloppens betydelse. Rytmerna är viktiga i allt: från dygnet och året och förloppen i naturen till hela människolivet, de återkommande inkarnationerna och världsutvecklingen, ja, rentav världsrymden – allting har sin cyklicitet. Genom waldorfskolan gestaltas skoldagen på i stort sett samma sätt i fråga om skolämnenas fördelning över dagen. I waldorfförskolan följer veckan ett visst mönster med bestämda aktiviteter på bestämda dagar, förutom att varje dag också har sitt mönster. Till detta anknyter firandet av årets högtider. Ett par med särskild antroposofisk prägel kan tjäna som exempel.

Den ena är adventsspiralen, där det redan formen, spiralen, pekar mot rytm och cyklicitet samt mot en tanke i den antroposofiska utvecklingsidén. I varje utvecklingsstadium – i världsutvecklingen och hos människan – går rörelsen mot en punkt, när den är nådd, går rörelsen utåt igen, bildligt talat: från ett förandligat tillstånd till ett materialiserat tillbaka till ett förandligat, fast högre än utgångspunkten, tänk som en spiralfjäder. Detsamma gäller människolivet, människan inkarnerar och exkarnerar – det är inte punktvisa händelser utan gradvisa förlopp – om och om igen. En alternativ eller kompletterande tolkning är adventsspiralen som en bild för människans väg mot andlig kunskap. Adventsspiralen – ursprungligen från Kristensamfundet – brukar genomföras i lekskolan och småklasserna. Under högtidliga former och ackompanjerade av musik från en lyra vandrar barnen ett och ett in i en spiral av vintergrönt, bär ett äpple med ett ljus, som tänds med hjälp av ett brinnande ljus i spiralens mitt – vandrar spiralen ut igen. Mörker bryts mot ljus. Symboliken kan nog för många, också icke-antroposofer, uppfattas som vacker under den mörka årstiden.

Alla högtider, också när de tas över från eller överlappar med andra traditioner (kristna), får sin egna antroposofiska tolkning och egna antroposofiska kompletteringar. Den andra av mina favoriter – mikaelihögtiden – infaller i slutet av september månad. Då utspelar sig dramat med Mikaels kamp mot draken. En förklaring som vanligtvis faller bort när antroposofer presenterar tilldragelsen för utomstående är den antroposofiska; det är inte en ‘drakfest’ eller en ‘skördefest’. Det är ett kosmiskt drama! Mikael är vår tids tidsande, den kraft som assisterar mänskligheten i den andliga utvecklingen – han hjälper oss att besegra de onda och låga krafterna (materialismen, Ahriman!) inom oss själva och i världen. Det är en kamp som avgör om och när mänskligheten kan träda in i nästa utvecklingsskede. Ju fler barn som får en riktig uppväxt, en waldorffostran, desto snarare leds mänskligheten på rätt väg; ju fler som bekämpar ‘draken’, desto mindre inflytande får de bakåtsträvande krafterna. Med hjälp av Mikael, skall antroposoferna leda vägen in i nästa epok. Det är inte skämtsamt skrivet. De menar det. Det är okej, men kanske undviker vi att förstå att de faktiskt menar det, och vi bör förstå det. (Mer läsning.)

Accepterar man det, och det kan man göra, finns det inget som hindrar att man finner de här företeelserna goda. Man kan finna dem vackra. Man kan slås av att det finns ett visst universellt element i dem: även om man inte övertygas av de antroposofiska idéerna, är själva idén om en strid mellan mörker och ljus – bildligt såväl som bokstavligt – en meningsfull tanke. Man kan falla för den. Och den kan så klart tala till barn, både i sagor och i ceremonier. Man kanske till och med kan beklaga att den ‘vanliga’ skolan försöker att taga allvaret ur allt, något som knappast lurar ens minsta barn. Man kanske till och med kan förstå och acceptera att antroposofernas intentioner med waldorfpedagogiken sträcker sig längre än till detta liv här på jorden. Och somligt är minnesvärt; det vill säga, jag minns det. Mikaeli och advent uppmärksammas varje år i alla klasser – men det är främst med de yngre barnen som man gestaltar kampen mot draken och vandringen i adventsspiralen i teaterspel och ritual. Ytterligare värt att nämna är ett väldigt speciellt födelsedagsfirande, då en saga berättas som illustrerar hur barnet uppe i de högre världarna väljer sina föräldrar och nedstiger till jorden. Sagan har jag själv inga minnen av, men den har beskrivits av andra och i texter av waldorfpedagoger.

Precis som antroposofin finns i det stora och i det konkreta, finns den också i det lilla och i det symboliska. Spiralen nämndes redan. Vi har regnbågen som vanligt förekommande bild: en bild som kan vägleda människan i högre världar. (Regnbågen, sägs det någonstans, är en viktig sådan bild, för den hjälper människan att finna något bekant när hon träder in i högre världar.) Pentagrammet, den femuddiga stjärnan, som visar människan. I zoologin, de djur som tjänar som fördjupning: örnen, kon och lejonet, symboler och med egenskaper karaktäristiska för de olika aspekterna av den tredelade människan. Fjärilen, som symbol för återfödelsen. De ständigt närvarande elementarväsena som antroposofin håller för sanna, om än översinnliga, även om vanliga vuxna förlorat förmågan att varsebli dem. Vättarna, som är väsen som stannat i utvecklingen och därför aldrig blev människor. Änglar och ärkeänglar, som utvecklats högre. Det brukar sägas att färgen svart på antroposofiska grunder inte är tillåten i de lägre årskurserna och i lekskolan; detta är inget som Steiner ordinerar explicit, men man kan i och för sig härleda misstanken mot svart från hans uttalanden om färgen. Jag minns det för övrigt mycket väl, liksom jag minns fjärilar, vättar, regnbågar, ja många delar av den waldorfpedagogiska bildvärlden; färgen svart togs bort från våra askar med färgkritor.

Kritor och pennor är förresten också ett waldorfpedagogiskt kapitel för sig. För att inte tala om vattenfärgerna! Material- och metodval i waldorfskolan är aldrig en tillfällighet. Inga hjälpmedel är gjorda för att skapa skarpa linjer och tvära kanter; de är inte till för raka skiljelinjer eller logiska klarheter. Barnet behöver den entydiga och skarpa linjen lika lite som det behöver fakta. Det är den moderna människan, som djupast nedsjunken i materien, som föreställer sig att den fysiska världen som den enda – och den ser ut så. Barnet står närmare högre världar, från vilka det just har anlänt, och där är saken lite annorlunda. Det skarpa och det intellektuella får barnet att inkarnera för fort, vilket har hälsomässiga konsekvenser. Också för vuxna gäller det att bibehålla en balans: att andligen förädla materien, inte förlora sig i den, men bäst förutsättningar har den som från barndomen utvecklats på riktigt sätt och i riktig takt. För säkerhets skull är kritorna så tjocka att barnet inte kan skriva några ordentliga bokstäver. För säkerhets skull är målningsmetoden så vattning och färgen så lättflytande att det är omöjligt att åstadkomma en bild av ett konkret, jordiskt föremål, med konturer och avgränsning i rummet. Alla barns målningar ser likadana ut – och det gör inte heller något, i den här åldern skall man ju inte ha utvecklat någon nämnvärd individualitet!

I förskolorna förekommer inga tryckta böcker eller andra tryckta texter, inte heller under skolans första år (och därefter ytterst sparsamt – jag minns en antroposofisk, för waldorfskolan specialskriven, läsebok). I läs- och skrivinlärningen krockar waldorfskolans synsätt med allt man normalt inbillar sig att en skola är till för. Steiner säger någonstans att det alls inte är något problem om en 11-åring inte kan läsa – och waldorfskolan har anammat det budskapet, om än inte öppet. Men man skjuter på läs- och skrivinlärningen så mycket som det lagligen går, och bekymrar sig inte om ett barn har svårigheter. Risken är i alla fall mindre, att ett sådant barn hemfaller åt Ahriman. Bokstäverna lärs slutligen in genom att man med tjocka kritor ritar av dem från svarta tavlan som bilder och former. Undervisningen ägnas i stället för läs- och skrivinlärning åt ett för waldorfskolan unikt ämne: formteckning.  Formteckningen är också ett slags början till den geometriundervisning som högre upp i klasserna blir viktig: att först på fri hand, därefter med hjälpmedel framställa allehanda vackra och konstnärligt utsmyckade former och figurer.

Dessa former och figurer har en parallell i ett annat ämne som är unikt för waldorfskolan: eurytmin. Här kan man verkligen tala om ett skolämne som vore helt otänkbart utan antroposofin, varur det hämtar hela sitt berättigande. Waldorfskolor försöker hitta andra förklaringar, som skall låta mer begripliga för utomstående (jag har hört allt från att det är friskvård till att det är bra som något slags trafikvettsträning till att det är – passar bra i genusmedvetna tider? – en feministisk kampmetod). Jag kan på sätt och vis förstå dem; det är inte helt enkelt att på ett lättförståeligt sätt förklara vad eurytmin är och vad den syftar till att åstadkomma för individen. Vad man kan säga i korthet, och det är egentligen inte ens en början till vettig förklaring, är att den synliggör det osynliga – framställer den andliga världen med ett synligt ‘språk’, visar det dolda i det fysiska. Den har läkande, välgörande krafer. De geometriska former man ritar i den mer teoretiska undervisningen kan åskådliggöras i eurytmisalen och vice versa – och har på så sätt sin välgörande verkan på skilda sidor av människan.

Kontemplation av rena former eller lagbundenheter och förvandlingsprocesser är en viktig del av det antroposofiska andliga övandet – för vuxna. Geometrin – de rena formerna – har en särställning för Steiner; den visar på möjligheten av det rena tänkande, som utesluter inblandning av intryck från sinnevärlden, och är därför en antydan om en väg till högre världar. Det finns någonstans i Steiners biografi en rörande anteckning om hans upptäckt av geometrin då han fortfarande själv var barn. Han skriver att det var i geometrin han först förstod vad lycka var. Men vad man kan se i waldorfskolan – ja, ända från förskoleårens former och rytmer – är ett slags förberedelse för en andlig skolning, som skiljer sig från en rent intellektuell sådan. Inte så att man tränar barnen i antroposofisk meditation, men ett frö göms för ett betraktelsesätt som har sina eventuella frukter långt senare. Det bör man förstå också rent allmänt: mycket av det som görs (och inte görs) i waldorfskolan har att göra med långsiktiga konsekvenser ur ett antroposofiskt perspektiv. Det gäller också för sådant som vördnaden; den som lär sig känna vördnad som barn, kan lättare bereda sig tillgång till de andliga världarna som vuxen. Därför blir det ibland lustigt, ja rentav konstigt, att tala om waldorfpedagogiken som en pedagogik vilken som helst eller en metod för att uppnå liknande resultat som den vanliga skolan. Man måste förstå att waldorfpedagogiken är större, mer vidsträckta och långsiktiga intentioner än så, och låter sig inte riktigt kokas ned till eller beskrivas som vore den en ‘världslig’ skola. Det är därför waldorfskolan är ett sådant helhetskoncept som den är. Den är inte bara en skola, utan en livsstil och en livssyn.

Helhetstänkandet har redan illustrerats om än väldigt flyktigt: antroposofin finns i det mesta, från arkitekturen till undervisningen. Maten i skolmatsalen är inte bara mat, utan antroposofiskt riktig, det vill säga biodynamisk och huvudsakligen vegetarisk. Det förekommer att man serverar en viss sorts sädesslag på en viss veckodag, enligt en antroposofisk idé. Potatis är sällsynt; potatisätande leder till materialism. Huruvida man har ett liberalare matupplägg i dag, när skolornas ‘mattanter’ kanske inte längre har de antroposofiska idéerna klara för sig och de ekonomiska ramarna möjligen också har förändrats, är mig obekant. I lekskolan följer såväl veckan som den enskilda dagen en viss rytm, inte bara i fråga om vad man äter, utan även i aktiviteter. Återigen – rytmen! Allting i det antroposofiska kosmos följer rytmer – människan, jorden, livet, universum, allt. Det är en visdom som inte måste läras ut till barnet; barnet sänks in i den.

Till det som ger rytm hör också bönerna: varje morgon inleds med samling med morgonspråk, ett slag bön. De första skolåren har ett lite kortare språk, i mellanstadiet börjar man med ett längre. Till sin natur är de dock lika. Den antroposofiska innebörden i dessa språk kan barnet förstås inte greppa teoretiskt, men det är snarare känslan som tilltalas – och upprepningen som är det starka verktyget. Varje barn tilldelas också för varje år en ny, individuell vers, som antingen hämtas ur samlingar med verser för ändamålet eller specialskrivs av klassläraren. Oavsett vilket, skall den ge ett slags bild som hjälper barnet i utvecklingen. De är tänkta att påverka, genom utantillinlärningen och upprepningen, även om barnet inte förstår dem intellektuellt (det är ju inte tanken).

Ett ämne jag själv har svårt att säga något om, då jag egentligen i grunden förstår det för dåligt är musiken; jag hade ytterst svårt för det eviga musicerandet, jag är helt enkelt omusikalisk. Det säger förmodligen också något om min personlighet, då Steiner menar att den som inte kan uppleva musiken på ett riktigt sätt är i trubbel på det andliga planet. Men upplevelsen av toner går tillbaka till människans tidiga utveckling, ja, till innan människan alls var människa i dagens mening. Under en del av utvecklingen levde hon som i en atmosfär av toner och harmonier. Den pentatoniska skalan, som används i waldorfskolan, har också sådana antroposofisk-historiska skäl, om än av något senare natur. Det har något obskyrt att göra med vår utveckling under Atlantistiden, om jag inte missminner mig. Man föredrar även instrument som flöjt och lyra framför till exempel trummor, vars rytmer anses tilltala människans lägre drifter. Över huvud taget är musiken ett ytterst eteriskt företag, inga hårda rytmer, inget som inspirerar till dans av opassande art. Eurytmin – inte en dans, men en rörelsekonst, som väl ytligt betraktad är ett slags dans – är som ett säreget flytande just ovanför marken, alldeles utan yviga benrörelser, ja, benen och underkroppen skall knappt existera, bara låta resten av människan bölja fram som på en våg, ibland ackompanjerad av pianomusik.

***

Ett försök att som här göra en liten sammanställning kan ju inte bli annat än bristfällig och högst översiktlig – ja, vi får betrakta den som provisorisk, ett steg på vägen och inget mer. Det mesta som finns att säga, har inte ens omnämnts; det som har tagits upp är det som fallit mig in, ett godtyckligt urval, och om var och en av dessa ting kunde man skriva ett tiotal sidor och ge utförligare och riktigare förklaringar än de som givits här. Kanske är det lämpligast att se det här skrivna som en flyktig bild: man får som mest ett intryck av vad det handlar om. Waldorfpedagogikens företrädare svarar ofta på frågor om antroposofins inflytande på undervisningen att den inte lärs ut till eleverna. För det första är svaret delvis felaktigt. För det andra är hela frågeställningen missvisande. Antroposofin är inte ett spöke som svävar stilla i bakgunden och riskerar att smita in här och där om man inte håller efter den; den är en levande del i det som gör en waldorfskola till en waldorfskola. Att eleverna inte explicit undervisas i antroposofi eller ens ‘vet’ vad antroposofi är, har inget med saken att göra; det är inte så antroposofin är tänkt att verka på dem.

Man kan fråga sig: är allt det här då verkligen dåligt? Någon sådan värdering bör inte läsas in i texten och urvalet. Om jag över huvud taget skall ha en åsikt i dag – jag är så trött på att ha åsikter – är det kanske den att precis allting blir ett problem i samma sekund som ideologi och utopi går före verkligheten här och nu, och det är den risk som lurar hela tiden. Karma är ingen lek.

Men jag har en reservation till i stort sett allt som sagts här. Den reservationen består egentligen av en fråga – något som för mig ännu är helt olöst och kanske förblir så. Jag vidrörde den ovan, alldeles i början. Den handlar om waldorfpedagogik som tradition och metod som går i arv. Man kan i stort sett välja vad som helst som exempel, och resonemanget blir detsamma, men om vi tar mikaelihögtiden på grund av dess aktualitet: om – eller när – de människor som är verksamma i waldorfskolan inte har någon förankring i den antroposofiska idén om Mikaels kamp och människans andliga framåtskridande, upphör till sist kanske även mikaelifesten att ha en antroposofisk betydelse – den blir kanske till den ‘drakfest’ man framhåller den som. Jag såg någonstans en spekulation kring om morgonspråket kunde ändras för att inte innehålla ordet ‘gud’. Min första tanke är att versens natur inte förändras för att man byter ut ett ord. Det som Steiner menar med gud – vilket i sig är ett spörsmål som kunde kräva en avhandling! – ligger trots ett utbyte av ett enskilt ord kvar i verstexten tillsammans med den antroposofiska världsbild den uttrycker. Min andra tanke är: i det ögonblick som morgonspråket bara är en vers man av tradition upprepar varje morgon – utan att de äger någon levande mening för de lärare som leder och är förebilder för eleverna – upphör den också på sätt och vis att vara antroposofiskt meningsfull. Då har den ändrat sin natur, vare sig man byter ut ett ord eller flera eller låter den vara som den alltid varit.

Läser man Steiner tycker inte jag att det råder någon tvekan om att waldorflärare måste vara förbundna med antroposofin för att kunna bedriva äkta waldorfpedagogik. Andra framträdande antroposofer och waldorfpedagoger har uttryckt liknande tankar. Men återigen andra verkar mena att man kan arbeta antroposofiskt utan att ha särskilt stort hum om antroposofin, ja, att man till och med omedvetet kan vara antroposof utan att känna till antroposofin! I så fall, om det senare är sant, kan man ju ställa frågan om inte de waldorfpedagogiska metoderna har antroposofiskt sett riktiga konsekvenser för waldorfeleverna även om de lärare som tillämpar dem varken har några egna band till de bakomliggande idéerna eller insikt i de långsiktiga målen. Måhända verkar antroposofin, även när den verkar i blindo. Eller så gör den det inte, och antroposofins borttynande blir den ‘genuina’ waldorfpedagogikens undergång.

23 september 2015

Jag läste härom dagen om ett antroposofiskt företag som tillverkar kläder av torv. Textilier tillverkade av torv skall nämligen verka skyddande mot elektromagnetisk strålning. I ett par sammanhang påstås Steiner nämligen ha sagt saker som har inspirerat till denna idé. Spännande nog innebär förädlingen av torven att människan hjälper till med att återge friheten åt elementarväsen som hållits fångna i densamma! Det är dock bara en av flera goda saker med dessa produkter. Därutöver erhåller man då också ett visst försvar mot skadligt inflytande från elektroniken.

Det är vad som påstås alltså, om torv. Men det finns förstås andra faror med den moderna teknologin som torvpaltor sannolikt inte kan skydda mot. Till exempel att vi genom alltför intensivt nyttjande av den lätt hamnar i Ahrimans klor. Tekniken hör ju till hans välde, den är hans boning. Särskilt betydelsefullt är det förstås att se till att barn inte utvecklas på ett ogynnsamt sätt, och blir materialister, vända endast mot den fysiska världen och fast i den kalla intellektualismen, slutligen oförmögna att komma i kontakt med de andliga världar, som de i början av livet befinner sig nära (fast på ett annat sätt — ja, ni förstår).

Utan att nu ironisera (en av mina fördärvliga tedenser), så tror jag i och för sig att datoranvändning i skolan är till föga nytta — särskilt för yngre barn. Så sent som i helgen hade en god vän och jag en långt samtal om just det. Vi var båda övertygade om att sagoberättande och hantverk är betydligt viktigare för utvecklingen. Även ett avancerat teknikkunnande behöver ha en grund i andra färdigheter än att kunna klicka på ‘play’ och se en skrikig youtube-film och de färdigheterna inhämtas inte nödvändigtvis genom obegränsad tillgång till teknikmanicker. För att dra den slutsatsen har vi i och för sig inte behövt någon kunskap om Ahriman. (Eller? Det är en tolkningsfråga, förstås…)

Och våra diskussioner är förstås en bisak. Men man gör sig ju vissa reflektioner, även om man egentligen inte har med skolan och det uppväxande släktet att göra (tack och lov, då det förefaller deprimerande). Ytterjärna Forum har gjort det till en ovana att då och då publicera ytliga och ganska meningslösa artiklar. Sådan är också denna. Det enda intressanta är den föga överraskande nyheten att även antroposofer uppskattar mätningar av skolbarns kunskaper och färdigheter, när de föreställer sig att mätningarna i fråga indirekt säger något gott om waldorfpedagogikens företräden. Det gäller förstås de senaste PISA-resultaten som visar att svenska elevers omfattande datoranvändande inte tycks ha de positiva konsekvenser som kunde förväntas, om datortillgång i skolan vore den frälsning man kanske har velat se den som. Nu kan man i och för sig säkerligen invända att det inte har med datorerna i sig att göra, utan med något annat, som fungerar dåligt i den svenska skolan. Men den diskussionen lämnar jag därhän. Helt klart är väl att datorer inte är något mirakelmedel. (Vilket jag hoppas att ingen någonsin trott.)

Det är förstås inte så att antroposoferna eller Ytterjärna Forums initiativkrets egentligen bekymrar sig över att svenska skoleelevers datorkunskaper är dåliga — det är i själva verket, ur antroposofisk och waldorfpedagogisk synvinkel, något ganska bra, liksom dåliga matematikkunskaper och usla färdigheter i läsning rakt inte är något beklagansvärt (särskilt inte vad gäller yngre barn). De kanske skulle hålla med mig om att det är trist att de bristande kunskaperna i detta avseende inte tycks bero på att eleverna i stället har fått tillgång till något annat som varit till nytta — vad vet jag. Men uteblivna datorkunskaper är alla gånger bättre än en i materialismen fången själ.

Naturligtvis sägs inget om varför man intresserar sig för just dessa PISA-resultat, och syftet med att framhålla dem förblir oklart. Det är som sagt inte för att man önskar bättre och mer effektiv datorundervisning. (Det gör inte jag heller, så på den punkten är jag inte direkt kritisk.) Men mitt intryck är kanske, någonstans i bakhuvudet, detta: man vill varken förklara sin egen, antroposofiska syn på teknologi (generellt) eller uttrycka en önskan att genom andra metoder än datoranvändning främja skolans akademiska resultat (för det har man inget intresse av, lika lite som man annars har intresse av den här sortens testning av elever!). Det man vänder sig till är människors drömmerier — deras halvt medvetna drömmar om en tid som inte längre är, om ett liv de inte lever.

Och där är min främsta invändning i hela den här saken. Att den är korrekt tycker jag visas av att Ytterjärna Forum återigen hänvisar till de föräldrar som trots att de själva är verksamma i datorindustrin väljer waldorfskola. (Se länk i artikeln.) Det är naturligtvis något av en våt dröm för waldorffantaster. Man kan spontant tänka att fenomenet faktiskt bevisar något. Vi utgår nu ifrån att det över huvud taget är sant i någon betydande omfattning (jag har mina tvivel: det räcker med en waldorfentusiastisk journalist med ett par vänner i waldorfvärlden för att åstadkomma en jublande liten artikel om hur ett försvinnande fåtal Silicon Valley-föräldrar vänder intresset från tekniska ting till rosalaserade väggar, filttomtar och böljande formteckning).

Hoppet står till att sälja denna dröm; till att få fler att tro att under det förförande rosa skimret döljer sig något de har sökt efter, något värde de kan tolka in utefter egen fason. Fenomenet är naturligtvis inte nytt eller unikt för människor i datorbranschen; många, kanske särskilt vi med lite rastlösa sinnen och av vardagen otillfredsställda impulser, virrhjärnor som har svårt att finna ett hem, drömmer sig bort till en annan plats, ett annat ideal. Man kan så lätt föreställa sig — en annan värld. Företeelse är egentligen identisk med akademikerföräldrar som väljer (eller valde) waldorf. Inte för att de inte önskar att barnen skall gå ungefär samma väg som de själva — vilket egentligen kräver en akademiskt mer rigorös utbildning — utan för att de samtidigt och paradoxalt önskade sig drömmen om ett liv levt i en annan, parallell tillvaro, en till konturerna ofta ganska odefinierad sådan, men huvudsaken: en annan värld än deras egna. Det är ett romantiskt ideal och en hopplös förhoppning — men oavsett vad waldorfpedagogiken faktiskt är, kan den alltid dra nytta av just den här längtan hos människan, och den kan tjäna som en psykologisk torvklädedräkt till skydd mot samtiden.

 

8 september 2015

I en dikt av Ekelöf finner man dessa rader ”O salighet att vara varken eller / i denna värld av antingen / ja eller nej” (ur En självbiografi). Jag vill säga emot. Det är min osalighet att inte kunna ställa mig kraftfullt vid antingen ja eller nej, att ständigt slitas mellan motsägelsefulla ting – oförmögen att förkasta ett, i behov av båda, men som följd därav utan någotdera. Som om mitt liv var en grå zon, en dimma utan definitiva svar eller mål att nå – eller som om jag tillbringade det vandrande i cirklar, utan att komma någon vart. Eller… ja. Till ännu ett varv av ånger och obeslutsamhet kommer man ju alltid.

Jag undrar över denna kluvenhet mellan antipati och sympati för en och samma sak, detta att stå mellan tendenser som är i konflikt med varandra. Det är som vore jag utan en stabil, enande identitet. Ständigt lockad av de ting jag avskyr; i avsky mot de ting jag älskar; i inre enighet med det jag utåt förkastar, och motsatsen… I det jag mest ogillar, finns det jag gillar; i det jag vill avstå, finns delar av det jag inte kan leva utan. Att vara i detta obeslutsamma mellanrum är lite ensligt. Man känner sig som den eviga förrädaren, och lever i den självupptagna föreställningen att någon skall lägga märke till det. Vilket inte alls är helt omöjligt, skall tilläggas, och inte heller riskfritt.

Jag tänker att tiden vi lever i – men kanske är det inte alls något nytt – kännetecknas av ständig uppfordran att välja sida, en sida, en framför en annan… För att man aldrig skall vara bådas svikare, alltid bara den enas. Däri ligger hoppet om överlevnad, förmodar jag, inte i en från början dödsdömd smak för det socialt omöjliga och oförenliga. Och ändå står man där, i sin totala obetydlighet, i en larmande stad full av hundratusentals människor, hastande främlingar, avindividualiserade, säkert av kött och senor och blod, men man undrar ibland, inte över deras ja eller deras nej, men över andra saker. Som de obefintliga banden mellan oss, hur det kommer sig att man kan känna mer samhörighet med en stjärna på himlen eller ett träd, och varför vi trots det kryllar omkring här, som människomyror, i samma stinkande stad. Jag föreställer mig att med ett klart och tydligt ja eller nej, hade man tilldelat sig en klan av myror, givit sig en otvetydig tillhörighet, en bestämd uppgift och en mening; man hade undkommit tvehågsenheten och dess följder.

Men det är väl det. Man vill befinna sig i ett sammanhang. Och samtidigt inte. För sammanhanget både befriar och kväver. Man vill ha gemenskap, inte instängdhet. Man vill ha band till andra, men inte utan frihet. Man vill ha samtal – sådana man nästan bara för med sig själv i tanken – inte evinnerliga meningsutbyten. Man kan inte vara utan människor, men orkar inte med dem. Man vill förstå andra bättre, men det är tröttsamt. Man vill förstå sig själv bättre, och det är om möjligt ännu mer nedslående. Jag vill ha ett klart och tydligt ja eller nej av mig själv, men det är för sent. Jag misstänker att deadline är i fyraårsåldern.

6 september 2015

Jag kan inte skriva längre. Orden som kommer ur mig är som resultaten av rörelserna hos klumpiga fingrar som inte samspelar, bara fumlar och förstör allting de berör. Språket rör sig inte framåt; det snubblar över sig självt, och snubblar igen innan det hunnit resa sig upp. Det kryper i bästa fall baklänges i en tunnel; saknar alla vyer och all tillförsikt. Dess innehåll är en klump utan början och slut; ett nystan som trasslat och tovat sig. Tanken, ja hela tänkandet, har fastnat någonstans; mitt huvud är inte med längre. Och på en annan nivå: jag är rädd för än det ena, än det andra. För få ord, för många ord, fel ord… att inga ord alls skall finnas kvar.

I stället för att betvinga orden har jag gått – gått, gått och gått mer. Miltals i skogarna runt Stockholm. Det är mödosamt att sitta ned och försöka formulera dessa tankar som havererar; jag vill ställa mig upp, göra en matsäck, ge mig ut och gå. Femton kilometer eller mer, genom tallmarker klädda av ljung och mörka fuktiga skogar. Det märkliga är att jag inte är lugn och tillfreds, men det ger någonting – ett slags tveksam respit, som ett sommarlov från skolan. Den som befinner sig i rörelse kan inte falla, eller det är i alla fall illusionen. Mycket annat kan hända; en av de senaste gångerna i en skog söder om stan för någon månad sedan, fylldes jag av en fasansfull oro för något, och skogen var som död och fientlig. Man tappar modet, alldeles för lätt. Och humorn, men det hör kanske ihop. I vilket fall som helst är de båda svåra att sakna, särskilt den senare som ibland är det enda försvar man har att tillgripa, när det förra fallerar.

DSC_9429ex

Hösten faller över skogarna nu; färgskalan har utökats, tonerna är mättade, fuktiga. I går vandrade vi Sörmlandsleden från Mölnbo till Järna. En ny sträcka, nya områden. Jag har läst någonstans att det först är efter Järna som Sörmlandsleden blir ‘vildmark’, och det stämmer nog. Alla andra sträckor jag har gått har jag haft ofta känslan av att vara för nära stan, och transportsträckorna nära motorleder och stadens mindre angenäma sidor har varit många. Inte här. Här är naturen dessutom enastående – det är riktig sagoskog nästan hela vägen, som vore man inuti ett verk av Elsa Beskow. Samtidigt är det spännande trakter: de många gamla gruvhålen påminner en ofta under vandringen om det liv som levts här förr. Man får är ett slags närvarokänsla som inte bara är förankrad i naturen, utan i kulturen. Det är så tydligt mark som har brukats, inte orörd urskog, trots trollskogskänslan. En del gruvor är förrädiska; multnande löv har samlats strax under ytan och ger sken av att det är grunda pölar. För man ned en lång pinne, upptäcker man att de är bottenlösa. Ja, bottenlösa är de förstås inte. Det djupaste schaktet är drygt 100 meter. Bottenlöst nog – ur ett praktiskt-mänskligt perspektiv. Man söker med fasa föreställa sig det ögonblick man förlorar fotfästet på en våt stenyta eller på en mosskant som inte riktigt sitter fast. En del andra gruvhåls ytor är nattsvarta, som evighetsdjupa mörka skogsögon.

Att ha god tid på sig, är nödvändigt. Sträckan tar längre tid än man tror. Antingen för att man har räknat fel eller för att det är så mycket att upptäcka, så mycket vackert att se, så mycket tystnad att lyssna till. Jag vet inte var jag begick mina misstag. Till Järna anlände vi alldeles för sent, klockan var redan runt halv sex. Nästa tåg gick, visade det sig, en och en halv timme senare. Det är så ute i spenaten, vilket man som stadsbo ibland glömmer bort. Järna är ju känd som antroposofstaden, och några observationer därifrån kunde vara värda att notera här, men jag har egentligen inte några. Downtown Järna ger det underliga intrycket av nedgången småstad, med klotter och medelhög grad av social misär, oestetisk och smutsig. Till det kommer ändå de små påminnelserna om den antroposofiska närvaron: en stängd butik som säljer vaxljus och annat antroposofiskt bling, att Vidarkliniken driver vårdcentralen på huvudgatan, den antroposofiska medicinhyllan vid kassan på Konsum, någon enstaka människa man möter…

(Fler bilder från vandringen finns som vanligt på min Facebooksida. Några finns även på Instagram, från den sista delen av vandringen, som måste genomföras i snabbare takt, då vi råkat i tidsnöd.)

4 september 2015

Och så var det detta med materialismen också. Jag måste bekänna att jag i någon form missriktad självironi använder det begreppet så som många antroposofer verkar använda det. Envar som hyser misstro mot antroposoferna – må det vara deras idéer eller produkter – betraktas snart som en materialist. Det är som ett skällsord i dessa sammanhang. En materialist kan erkännas som intelligent, men det är inte smicker, utan antyder ett närmast patologiskt avstånd till det andliga – givetvis manifesterad i en oförmåga att ‘förstå’ antroposofin. Den antroposof som hör en annan antroposof kalla en människa för materialist vet var klockan är slagen.

I allra enklaste avseende är materialisten en människa som förnekar existensen av det som inte är materia. Också det mänskliga medvetandet förklaras genom materien enbart, genom fysiska processer i hjärnan, även om de ännu är för oss ofullkomligt utforskade. Den moderna naturvetenskapen är per definition materialistisk, i det att den enbart befattar sig med materien, det som hör till den fysiska verkligheten, med det som kan observeras, mätas och studeras med hjälp av de vanliga sinnena. I denna neutrala mening är begreppet rimligt. Det är också så Steiner ofta använder det.

Men hos honom blir det förstås mer komplicerat än så. Det finns ingen materia utan ande, inte heller ande utan materia, sägar han någonstans. Det andliga och det materiella utgör två sidor av samma sak. Också varje skeende har en andlig sida, där andliga orsaker verkar. Samtidigt som människan är en andlig varelse, och uppfattandet av det andliga en mänsklig kapacitet, kan människan i nuvarande stadium inte existera och utvecklas utan att ta fysisk gestalt. Andra väsen – tidigare utvecklingsstadiers ‘människor’ – har utvecklats högre, och behöver inte en fysisk existens; de tjänar emellertid som andliga guider, och påverkar fortfarande utvecklingen i den materiella världen och den andliga.

Huvudpoängen här är dock att materien nödvändig, och i den utvecklingscykel vi befinner oss i är vi så djupt inbäddade i materien som bara är möjligt. Härifrån går vägen mot ett återförandligande, och ni kan själva gissa vilka som anser sig vara lämpade som guider på färden, oavsett vart vi andra tror oss vara på väg. Men inte ens antroposofer har egentligen råd att ignorera samtidens materialistiska impulser eller materialistiska impulser inom dem själva, tvärtom. En sådan taktik leder till världsfrånvända drömmerier. Man måste behärska och utnyttja de krafter som verkar i världen, inte fly dem. Det är teorin, i enkelhet. Den reflekterar förstås inte verkligheten.

Ordet materialist används också värderande. Det kan i sig förstås vara förklarligt och rimligt, beroende på vilken grund man har för värderingen. Men det blir också orsak till den betydelseglidning som jag tror att begreppet har råkat ut för.

För Steiner är materialismen – förnekandet av tillvarons andliga sida – å ena sidan en förutsättning för människans evolution, en nödvändig utvecklingsfas, å andra sidan förknippad med mörkrets krafter, den kalla intellektualismen. Det är en strid som utkämpas. Antroposoferna uppfattar sig vara på rätta sidan av detta andliga slagfält – de utvecklar sitt tänkande på det riktiga sättet, och det genomsyras av kärlekens krafter (med det avses ingenting särskilt romantiskt, om någon nu trodde det). Materialisterna, de rationella logikerna, andeförnekarna, låter sitt intellekt domineras av kalla, förstelnande krafter, och förtvinar andligen. Michael, tidsanden, arbetar på antroposofernas sida, Ahriman verkar genom att förleda materialisterna. En förenklad bild, naturligtvis. Som vanligt måste man tänka sig att allting har en mening. Bakåtsträvande krafter behövs för att driva utvecklingen framåt – ja, de behövs rent av för människans frihet och oberoende, som också är kännetecknande kvaliteter för den tid vi nu lever i.

Det sättet att tänka har följder. Gång på gång har jag observerat antroposofer som sitter fast i den här krigsmetaforiken. Mer eller mindre uttalat, emellanåt mycket framträdande. Man citerar, med viss vällust tycker jag mig ana, Steiners mest apokalyptiska visioner; man föreställer sig att man står mitt inne i en strid. Man rabblar årtal och demoner. Ifrågasättanden av antroposofins sanningar är tecken på onda krafters verksamhet för att leda mänskligheten i fördärvet – längre bort från anden. I den mest absurda formen medför den här fundamentalismen att antroposof anklagar antroposof för att vara under inflytande av ondskan, Ahriman, demonbesatt. Inte längre en rätt tänkande person, utan en av mörkret vilseledd. En del antroposofer, som antas ha utvecklat särskilda gåvor, tycker sig kunna se dessa själskvaliteter i auran, som om de strålade ut från människan.

Nu kan man ju föreställa sig att detta enbart förekommer bland fanatiker. Så är det desvärre inte, även om man nog får utgå från att det är mer påtagligt och uttalat i sådana sammanhang.

För oss utanför är domen förstås ännu hårdare, inte enbart om vi faktiskt är skeptiker, materialister, kalla och förstelnade rationalister av värsta sort. Också i grunden andliga människor kan med enkelhet avfärdas som påverkade av materialismens tankegångar, om deras föreställningar utifrån den antroposofiska världsbilden är felaktiga eller om de förnekar dess giltighet. Det kan handla om människor som har en annan tro eller en annan andlighet. Antroposofers oförståelse inför människors missnöje med waldorf är ett gott exempel. Varför väljer en materialist waldorf? undrar antroposofen häpet. Kanske för att ‘materialisten’ inte var materialist, och antingen missförstod waldorfskolans natur eller den antroposofiska andligheten och dess förenlighet med de egna värderingarna (eller något annat – men om vi nu ska hålla oss till ämnet).

Och jag? Jag vet faktiskt inte. Jag noterar att antroposofer använder uttrycket om människor de uppfattar som motståndare till det antroposofiska projektet, alldeles utan hänsyn till att det är möjligt att ha en andlig livsåskådning och ändå avfärda den antroposofiska. Vad gäller mig själv: jag har ingen andlig åskådning. Men jag vet inte om jag i grunden är materialist. Jag tar ordet i anspråk, då jag förstår att det är vad jag är i antroposofers ögon. Men om jag pressades på ett svar, ett, bara ett, utan tvetydighet, utan motsägelser – nej, jag vet inte. Jag vet inte heller hur det mänskliga medvetandet fungerar, eller vilken av alla möjliga förklaringsmodeller som är den minst häpnadsväckande; naturvetenskap är mer eller mindre magi för mig i vilket fall som helst. Och svaret spelar ingen roll.

Ironiskt nog kan jag snarast uppfatta en del antroposofiska (och övriga andliga) strävanden som materialistiska till sin natur, särskilt i deras fåfänga jakt på den materialistiska vetenskapens bekräftelser eller bara på övertygande ‘bevis’, detta materialistiska greppande efter halmstrån. Men också på andra sätt. Man uppfattar de antroposofiska väsena och krafterna närmast som fysiska existenser. Man befolkar sitt inre universum med andras syner, ty man kan inte ifrågasätta ett vittnesmål; allt, som någon har sett eller upplevt, är bokstavligt, materiellt sant. Och man tar med lätthet Steiners utsagor som om de vore sanningar om den materiella världen inte utsagor om den översinnliga. Jag tycker ser en förvirring kring vad som är inre erfarenhet och vad som är yttre verklighet; en förvirring som möjligen är förståelig, då man fattar det fysiska och det andliga som en helhet. Och då får vi vättar som existerar i den fysiska verkligheten, objektivt och utanför det mänskliga medvetandet. Det är inte riktigt vad Steiner säger, för att fatta saken kort, och för att för en sekund nonchalera hans motsägelsefullhet.

Mitt problem med andligheten – om det nu är något problem – är dess ständiga krav på godtrogenhet, dess aversion mot kritiskt omdöme. Att man förväntas tro på all galenskap som föresvävar folk, om de bara befinner sig på ‘rätta’ sidan; så kallade materialister kan man givetvis misstro allt. En upplevelse kan inte ifrågasättas varken till dess natur eller angiven orsaksförklaring; det betraktas som tragiskt, om det gäller ens egen upplevelse, och oförskämt, om det gäller andras. Ett ‘mirakel’ kan varken avfärdas som en omedveten feltolkning av verkligheten eller en medveten bluff. Steiner får naturligtvis avfärda precis vad han vill också bland miraklen och undren. Han är högre skådande än genomsnittlig antroposof, som ändå sätter vissa gränser för förmätenheten.

Ibland tycks det som att det enda kritiska tänkande man odlar består i ett slags barnsligt trots mot dem som inte tar emot ens världsbild med öppna armar. Urskillningsförmåga omdefinieras som negativt tänkande och som fördärvlig för det andliga livet. Den naturvetenskapliga kunskapen ses som likgiltig eller destruktiv, så vitt den inte tjänar som bekräftelse på det man redan tror; den är inskränkt när den inte gör det. Paradoxalt nog önskar man den, och önskar den inte, samtidigt. Kritik och rationalitet är Ahrimans förförelsekonster, som man bör vara på sin vakt mot.

Och här någonstans finns det som är avgörande för mig: att man – ibland på trots mot intentionerna – nedvärderar det självständiga och kritiska tänkandet. Formellt håller man tänkandet högt, i alla fall i antroposofin, men nedvärderar det i praktiken, gör sig själv blind i stället för mer seende. Det rationella presenteras med en dålig bismak; måste ursäktas, om det förekommer. Jag är inte överdrivet fäst vid oändliga intellektuella övningar, men kan inte tolerera den här attityden – kan inte med att inte få tänka själv, kan inte med att måsta acceptera andras visioner och fantasier som vore de oantastbara sanningar om världen. Hellre än att förgifta helheten med inbilskhet eller falskhet, låter jag naturvetenskapen ha sina frågor och svar och konsten sina. Det finns åtminstone en viss ordning i det, om än en ahrimansk sådan.

Steiner avfärdar nog mitt sätt att se det. Han avfärdar såväl den som menar att vi genom sinnena – i sinom tid – kan komma att uppnå full kunskap om människan och världen, som den som säger att en del saker är bortom kunskap, de är helt enkelt en fråga om tro, inte vetande. Han menar att fullständigt och säker kunskap är möjlig att uppnå – men samtidigt snor han sig runt sig själv, han måste ju medge att det översinnliga kräver en annan typ av kunskap, i själva verket: hans kunskap. Och han argumenterar i stort sett explicit för att den kunskapen kräver att den kunskapstörstande absorberar de ‘fakta’ – upplevelser – som de invigda (han) meddelar, innan han själv använder metoden. Då blir vi också tvungna att acceptera bland annat det lilla guldkorn av andlig neurovetenskap jag fann i en av hans skrifter härom dagen: han menar att om vi kunde fotografera den mänskliga hjärnan vid tidpunkten för en individs födelse, och om vi kunde jämföra den bilden med en bild på stjärnhimlen, skulle bilderna matcha varandra, de skulle visa samma konstellation, så att säga. (GA 15) Man kan ibland undra hur Steiner hade utformat och formulerat förhållandet mellan översinnlig och naturvetenskaplig kunskap om han hade levt i dag.*

Antroposoferna verkar hoppas att om de bara kan få fram yttre vetenskapliga bevis för än det ena än det andra, så skall det ha en övertygande verkan – inte avgörande för dem själva så mycket som för den förtappade värld av så kallade materialister som inte ‘förstår’ dem. Men jag skulle snarare påstå att sådana resultat i någon mening har begränsad giltighet – det vill säga, begränsad till specifika förhållanden, men säger lite om antroposofin, vare sig dess helhet, dess övriga hypoteser eller om giltigheten i den teori som ligger bakom en specifik metod, till exempel. Detta helt enkelt för att naturvetenskapens utgångspunkt är den den är: den handlar om den materiella världen. Antroposofi handlar om en annan sorts värld utanför – utöver, under, ovan, genomströmmande – den. Den är översinnlig, och därför inte ett utforskningsbart ämne för naturvetenskapen. Och det, det är ett faktum, inte en värdering eller en ofullkomlighet i vetenskapen. Även om Steiner skulle mena något annat.

*Man kan också fundera på hur han hade tolkat annan ny (materialistisk!) forskning om människan i ljuset av sina egna idéer. Som detta till exempel.

1 september 2015

Det förskräcker att Johannes Ljungquist tror att jag respekterar Steiner. Det gör jag inte.

Hon tror inte på den antroposofiska världsåskådningen – hon är ideologisk materialist – men hon respekterar Rudolf Steiner. Detta kan förefalla paradoxalt men är en närmast akademisk hållning där hon ser Steiners förhållningssätt till sin egen världsåskådning som konsekvent och rimlig utifrån hans egna utgångspunkter.

Jag uppskattar honom – på sätt och vis. Men jag respekterar honom inte särskilt. Respekt är ett så utnött och missbrukat ord. I tid och otid görs anspråk på ‘respekt’ för religioner och andra människors ideologier och andras profeter, också när respekten kräver att vi motarbetar våra egna ideal och vår egen moral, oss själva. Nu tror jag inte att Johannes använde ordet i avsikten att beteckna en sådan i grunden falsk respekt, inte heller att han använde det i den betydelsen det tycks ha för en del antroposofer: att man (bildligt talat) faller på knä inför Steiner och tillber varje hans ord som vore det djupaste, ofelbaraste insikt. Det är rätt uppenbart att det inte är min respekt.

Men jag vill ändå hellre kalla det något annat än respekt. Så låt oss i stället säga: jag tycker på sätt och vis om honom. Eftersom saker sällan är enkla, gör jag det trots att han stundom är dryg, manipulativ och odräglig, för han är samtidigt fascinerande. Han är som en bekant som drar sig i min soffa, ständigt närvarande, ibland slumrande, ibland vaken. Han är en överintelligent, obotlig excentriker, och jag låter honom vara som han är; någon respekt behövs inte, den önskas inte, betyder inget. Jag är glad över att min goda vän Melanie uppfann den andliga enklav, the ethereal kiosk, där Rudi äter glass med Saul Bellow. Det gav upphov till en egen mytologi, som behövs för att komma överens med honom – en liten värld bortom respekt, tillbedjan och den motvilja, ja, avsky, som han också kan väcka. Jag är fascinerad av honom, och han är ofrånkomligen en del av mitt liv. Vad mer behövs? För mig inget.

Påståendet om min acceptans för antroposofin ur något slags systematisk synvinkel är outgrundlig. Utifrån Steiners egna utgångspunkter skulle jag lika gärna kunna säga att hans systembygge kan betraktas som både inkonsekvent och orimligt, men det är givetvis en tolkningsfråga. Jag har inga problem med att han är motsägelsefull och till och med gåtfull. Vore han inte det, hade jag tröttnat för länge sedan. Mitt problem är kanske snarast att jag inte förstår vad Johannes vill säga eller hur han dragit sin slutsats om min hållning till Steiner. Inte heller förstår jag helt och fullt vad han menar med ‘ideologisk materialist’. Är det någon mer svårartad sjukdom än vanlig materialism, den vanliga sortens förnekande av anden? Hur som helst är jag inte en troende i den antroposofiska livsåskådningen. Det är sant. Jag är inte en troende.

Det är lustigt att Johannes avfärdar min önskan att antroposoferna ska våga använda ordet astralkropp i samma andetag som han noterar att jag uppskattar ett teveinslag där det (så vitt jag nu minns) inte används. Jag klarar mig nämligen utan ordet astralkropp; jag ser bara ingen särskild anledning till att undvika det i de sammanhang där det äger relevans. Man kan antingen använda ordet eller förklara idén – eller gärna både och.

Antroposofer tycks sällan förmå någotdera. Så problemet är inte så mycket att för litet ‘fackantroposofiska’ används. Utan det är att man inte alls vill tala med människor om vad antroposofin är eller vilken den har en roll att spela i de verksamheter som bedrivs utifrån den som grund.

Det är dock inte mig emot att man finner sätt att förklara antroposofiska tankegångar utan att använda antroposofiska begrepp, så länge man inte skyr begreppen när de behövs eller för att man i sitt högmod inte tycker att den man talar till har rätt att känna till dem för att kunna bilda sig en egen uppfattning. Principiellt är jag alltså inte emot. Och de mest givande antroposofiska texter jag har läst har sällan varit övertunga på antroposofiska begrepp, snarare tvärtom. De har förmått använda ett vanligt språk och ibland att förankra de antroposofiska idéerna i den verklighet som både upphöjda antroposofer och vi andra ändå lever i. Många gånger är det givande att läsa sådana (sällsynta) texter.

Men undvikandet av ord och begrepp – för att inte tala om innehåll – får inte härröra ur klenmod. Det måste komma ur en vilja att tänka om och formulera om, i omtanke om idéernas förnyelse eller omgestaltning, och inte för att förvilla eller för att dölja status quo. I den utsträckning jag uppskattar sådana försök har de emellertid inte haft något att göra med förklaringar utan fackord för den oförstående allmänheten, som antroposofer högmodigt anser varken kan eller vill förstå. Det har ofta tvärtom varit så att just dessa friare texter kräver en bakgrundsförståelse. Det handlar alltså i grunden inte om vilka begrepp som används.

Detta är förstås ett förlorat slag, och därför skall jag inte i onödan beklaga mig eller argumentera. Nu talar jag naturligvis generaliserande, men det tycks mig som om antroposofer inte värnar om öppenhet och ärlighet, och som om de har låga tankar om sin omvärld och de människor som befolkar den. Vi andra får förhålla oss till detta – inte som till en diskussion, utan som till ett faktum.

Det intressanta skulle annars vara vad antroposofin är och vilka frågor den ställer (och besvarar). Vad är människan, vilka är hennes villkor, varför lever hon, hur förhåller hon sig till naturen, till världen, till universum och till utvecklingen, et cetera? Och vad betyder den i förhållande till den tid och den verklighet vi lever i? Eller kanske, om man vill stanna i det mer religiöst färgade, vad menar antroposofin med gudar och kristus och alla väsen? Vad är de för något?

Utan att vilja reflektera över vad dessa saker faktiskt innebär i antroposofin, intar man en nedlåtande attityd gentemot mot den icke-antroposofiska världen, framför allt de förkastliga ateisterna och materialisterna. Det finns mycket intressant antroposofer kunde säga, men som de avstår från, då de hellre avfädar andra som oförstående och mindre vetande. Se där! Ett alternativ: att ta världen på allvar och tänka att den kan vara intresserad av att höra vad antroposofin är eller vill och kan vara, i stället för att serveras högfärdiga propagandafraser och lika evinnerliga som banala insisteranden.

Johannes har i andra sammanhang brukat påpeka: antroposofin vill inte missionera, därför talar den inte om det antroposofiska inför utomstående. Men det betyder inte att den inte utför ett slags mission, menar jag. Den missionerar för inflytande men utan att skapa klarhet i vad den vill; den missionerar när den skaffar sig anhängare som inte ens har ringaste förståelse för vad dess mål är. Sant är dock, att den inte missionerar – eller ens talar om – sin kärna, sin mening. Det kunde vara en förhoppning att den skulle göra det. Inte att den skulle missionera, men att den lade den ogynsamma kombinationen av hybris och dålig självkänsla åt sidan, och fann antroposofin som sådan värd att tala om.

Nu var det också det här med YLE-programmet. Johannes skriver att programmet var

mycket representativt men lite old school som mer ger en känsla av nybörjarinstruktioner än antroposofiskt gestaltade livserfarenheter. En korrekt beskrivning befriad från personliga erfarenheter och tankar.

Nu är det precis detta Alicia är ute efter. Hon är trött på de som ”låtsas att antroposofi skall vara någon lättsmält konsumtionsprodukt” Hon uppfattar Lars Karlssons framställning som mer ”äkta”, paradoxalt nog.

Nog gillar jag en korrekt beskrivning – även om det hade föga med min uppskattning av teveinslaget att göra – men föreställningen att jag är ute efter något som är ‘befriat från personliga erfarenheter och tankar’ förefaller lika mystiskt som en del andra påståenden i Johannes inlägg. Om något, är det precis motsatsen som intresserar mig. Bristen på personliga anslag hör, förutom lättsinnigheten och banaliteten, just till det som gör antroposofin som inställsam konsumtionsvara så ohyggligt tråkig.

Här handlar det om ett knappt halvtimmeslångt livsåskådningsprogram i teve. Hade Lars Karlsson till exempel skrivit en bok om antroposofin hade jag förväntat mig – eller i alla fall hoppats på, kanske förgäves – något mer omfattande och inträngande. Nu får detta vara hur löjeväckande som helst, och var och en kan ju göra sig en egen uppfattning både av programmet och min syn på det: jag uppfattar Lars Karlsson som äkta, som en individ som berättar om något som kommit att betyda något för honom, något som har spelat roll i hans livserfarenhet, om vi skall använda det ordet. Så långt är det personligt.

Dessutom vill jag nämna ett par saker som Johannes inte tycks ha funderat över. Jag har andra förväntningar på ett kort teveprogram med en präst – eller vem som helst som talar om sin livssyn och sina val – än på en rörelse eller en skola som informerar om sin pedagogik eller något annat där informationsbiten bör stå i förgrunden. Det tycker jag är rimligt. Den förstnämnde har frihet att utforma sina utsagor efter eget skön; de sistnämnda har det inte, om de vill vinnlägga sig om korrekthet och uppriktighet. Det är därutöver skillnad på vad jag själv uppskattar att läsa och höra, och vad jag tycker att waldorfrörelsen bör informera om. Det är två separata kategorier, som jag bedömer olika.

I kontrast till den svenska antroposofi som saknar annat att säga utomstående än att ‘antroposofin spelar ingen roll, köp våra produkter, sätt era barn i våra skolor!’ är inslaget ändå jämförelsevis djuplodande och genuint – och framför allt sympatiskt. Därför uppskattar jag det; det är inte svårare än så. Man behöver inga hypoteser om vad VoFare anser, för att förklara några förmenta paradoxer i mitt synsätt. Utifrån ett hårdfört skeptiskt perspektiv är progammet snarare bristfälligt och vilseledande (Lars Karlsson är ju en till synes hygglig och vettig människa, ett sådant förförande lurendrejeri! Ingen ställer kritiska frågor, och Karlsson talar varken om astralkroppen eller antroposofins sämre sidor).

Men man kan bedöma saker utifrån olika måttstockar beroende på sammanhang, och som Johannes otvivelaktigt vet, finns det en hel del jag uppskattar som vore motsägelsefullt att uppskatta, om jag vore fullständigt hängiven den materialistiskt-ideologiskt inspirerade motvilja mot antroposofin – såsom varande, bland annat, förnuftsvidrig och orimlig, för att låna Johannes egna ord – som han försöker antyda är min. Bevisligen är det inte ens hälften så svårt att ‘mjuka upp en antroposofikritiker’ som man skulle kunna tro. Det har lyckats massor av gånger förr. Som tur är behöver en antroposofikritiker bara blicka ut på internet en kort stund för att påminnas om att antroposofskapet också härbärgerar största möjliga oförnuft.

7 augusti 2015

Vanligtvis håller jag mig till att posta om olika intressanta saker på Facebook. Bloggen befinner sig ju i ett slags halvdvala, osäker på om den vill vakna upp. Men nu tänkte jag ändå göra ett undantag, och tipsa er om det här teveprogrammet från finländska YLE. Det är ett halvtimmeslångt inslag med f d militären och kristensamfundsprästen Lars Karlsson. Räds inte finsk teve — han talar den vackraste och renaste finlandssvenska.

Det är ett livsåskådningsprogram, som inte ställer kritiska frågor. Och det skulle jag väl, om jag hade velat, kunnat kritisera det för. Men det vore för det första en upprepning av vad jag gjort så många gånger, och dessutom något jag misstänker att andra kan göra bättre än jag i dag. (Om de ville. Eller brydde sig.) För det andra finns det en hel del gott att säga om programmet.

Som utomstående till denna rörelse — antroposofin som helhet, inte just kristensamfundet — stör det mig hur uttråkad man kan bli av den, hur den antingen framstår som en skickligt putsad pr-produkt, presenterad av dem som inte säger för mycket eller fel saker och vars nitiska tillrättaläggande av fasaden gör antroposofin intetsägande och färglös, eller som en pseudovetenskaplig, konspiratorisk new age-uppblandad Steiner-gegga som i bästa fall passar lallande knäppgökar oförmögna till kritiskt tänkande. Det finns fler oangenäma varianter, som Steinerrobotarna med överhettat copy-paste-finger eller detaljfixerad och stagnerad literalism. (Jag gör inte anspråk på uttömlighet.)

Och jag vet, jag vet, att det egentligen är fel. Att raka motsatsen egentligen är möjlig, och att den finns.

Det är så sällsynt att få tänka: jag kanske inte håller med den här personen, men jag förstår varför han gjort de val han gjort, att det har funnits en poäng och en mening med det. Och det är vad som intresserar mig. Att få skymta något som ter sig äkta. På riktigt.

Och detta låter kanske paradoxalt, för att komma från en ateist: jag har nog en djupare fascination för antroposofins esoteriska sida, och även för dess “religiösa” aspekter, än för de teoretiskt-filosofiska element eller den av så många omhuldade “kunskapsteorin”, som man i stort både kan ha och mista, utan att det spelar någon existentiell roll, för i det avseendet har den nog i stort inget som man inte hellre kan söka i den akademiska filosofin, där Steiner ju inte kommit att spela någon roll. Så till vida man alltså enbart ser den för dess filosofiska meriter — vilket det tycks mig som att åtskilliga antroposofer i alla fall låtsas göra. För att nu inte sätta det esoteriska i kontrast till min bristande respekt för antroposofins naturvetenskapliga pretentioner som faller platt ned i träsket av pseudovetenskap, och allt som hör till det. För att inte också tala om den antroposofi som existerar som hjälpkonstruktion för diverse till den förtappade allmänheten riktade verksamheter och försäljningen av konserverade (icke ens biodynamiska!) bönor — som en byggnadsställning kring ett tomt ruckel.

Det finns, upplever jag, en missriktad anständighetsiver bland de sofistikerade som leder till förnekelse av den ockulta sidan. Och samtidigt, nästgårds, en stinkande sumpmark av allsköns dravel, en hel new age-värld som tror på precis allt, där orimlighet aldrig förhindrar trovärdighet och förnuftet alltid är bannlyst till förmån för känslan. (Det låter fruktansvärt elakt. Jag höll på att be om ursäkt, men insåg att det hade varit falskt.) Det är ju kanske vid sidan av ämnet, men en antroposofi som mer öppet gav erkännande åt och utvecklade det esoteriska — ja, till och med, i tillägg till det, det religiösa (i en mening som ni får förstå som ni vill) — skulle kanske slippa att så fnoskigt försöka förena oförenligheter; den skulle ha sin egen väg. Och man skulle kunna förstå meningen med dess existens. Må vara att öppen esoterik är en självmotsägelse och att inget av detta ligger i en enskilds hand. Men ni får försöka förstå tanken bakom det jag säger, även om uttrycken blir inadekvata. Detta är förstås egentligen en parentes.

(En annan parentes: jag har under det år drygt, då jag inte skrivit så mycket, ändå läst en hel del. Bland annat om just kristensamfundet, vilket har varit betydligt mer intressant än jag hade kunnat tro. Just för att skärningspunkten, överlappningen (för att inte säga konflikten), mellan dessa organisationer berättar en hel del om antroposofin. Den som vill läsa om historiken kan konsultera till exempel Helmut Zanders mastodontverk; den som vill höra en samtida, individuell röst rekommenderas Andreas Lauderts bok, Abschied von der Gemeinde. En dag när jag vaknar upp med lagom mycket mod och dödsförakt, skulle jag vilja bevista någon förättning i denna kyrka. Se med egna ögon, höra med egna öron.)

Det är det ena. Det andra är det något roande påpekandet, som jag fick på Fb, att jag är “traditionalist” i fråga om vad jag gillar (och teveinslaget skulle alltså vara i linje med detta, traditionalistiskt). Må så vara, även om jag inte helt förstår resonemanget. Jag tror att det, som så mycket, är sprunget ur fnoskighetsantroposofin. Den är troligen besläktad med pr- och luftslottsantroposofin. Detta att antroposofin antas tjäna på att ha sådana representanter som tillrättalägger bilden, som på ett särskilt vis framställer antroposofin — ja, egentligen, säljer den eller dess produkter — är säkerligen mycket modernt. Antroposofi för den konsumtionsinriktade människan. En färdig bild som ger så litet till mottagaren att den antingen kan tolkas precis hur som helst (vilket är praktiskt, för då kan man skylla ifrån sig, men förmedlar å andra sidan ingenting) eller på enbart ett sätt, som man på bästa sätt har kontrollerat. Jag kanske överdriver för att göra en retorisk poäng, men tendensen kan likväl vara sann. Detta är för all del en samtidsanpassning, och det finns ju gott om sådana antroposofiska försök. Att jag tror att de i grunden är misslyckade kan ju bero på att jag är traditionalist, för all del.

Eller på att jag är realist. Eller cyniker. Eller på att jag ser det som förljuget. Jag bär ju också på föreställningen att ytlighet är — borde vara — en återvändsgränd i fråga om det andliga, om vi skall ta det på allvar. Det är, på något plan, det enda rimliga. (Detta skall inte tas som en kritik mot marknadsföring i sig. Det är det inte; den har också sin plats. Jag vill bara poängtera att jag tror att antroposofin är något annat än en produkt man konsumerar i lagom färdigtuggade bitar, och det bär mig emot när den framställs som vore den en sådan, även om analysen vore korrekt att det är vad människor föredrar.)

Det har inget att göra med att rapa upp Steiner utantill eller att vara bokstavstrogen. Tvärtom, det går — bevisligen — att tala sitt eget “språk” och att individualisera det material man gör till sitt. Men man kan inte låtsas att antroposofi skall vara någon lättsmält konsumtionsprodukt — inte ens i dess allra mest ytliga manifestationer, som man vill trycka ned i halsen på kreti och pleti (vilka man på förhand bestämt sig är för outvecklade för att kunna förstå). Vore det så, saknade den alldeles existensberättigande.

Så kanske är jag traditionalist, kanske är jag konservativ — men i så fall mest i det avseendet att jag tror att vissa frågor inte är så hårt tidsbundna, inte modenycker. Och man må hålla med eller avfärda de frågor som ställs eller de försök till svar som ges (eller som man kan uttolka till exempel ur teveprogrammet). Men jag kan inte tycka att det är otidsenligt att uppfatta dem som i princip relevanta — oavsett, som sagt, vad man i övrigt anser om dem. Och ponerar vi, för sakens skull, att de har en giltighet eller en existentiell betydelse, då går de inte att avfärda som traditionella eller konservativa. Eller tråkiga, om man vill vara krassare. Man kan driva dem i precis vilken riktning man vill. (Bort från allt vad antroposofi heter, för den delen.)

Låt mig bara avsluta med att det säkert finns andra anledningar till att jag uppskattar intervjun. En är bristen på högdragen världsfrånvändhet. Men för att tänka en annan tanke: kanske skall man, som gammal argsint kritiker, se med tillförsikt på det att antroposofin själv alltid tycks välja andra vägar än de man tror skulle vara de mest gynnsamma — de mest levande och givande — och att antroposofin så sällan framträder så som den gör i det här teveinslaget. Kanske borde man glädja sig, i alla fall för att man förutspår att rörelsen så effektivt gör sig själv irrelevant. Och det är ju vad man har velat.

***

Som en liten dagsaktuell bonus kan ni fundera några vändor på denna nyhet och dess esoteriska betydelse. Ni vet. Och klura lite på mänsklighetens medvetenhetsutveckling.

july 26

Some of you may have heard that James Salter, the American author, has died recently; he’s truly a genius of words, a master writer. I came across him thanks to Diana who at some point somewhere mentioned his short story, The Destruction of the Goetheanum. Reading his novel Light Years right now, I’m quite disturbed by the thought that it will end; I’ll be left with my own imperfect language, my own imperfect thoughts, that never make so much sense of the world, and rarely makes it beautiful. It’s such a rare thing. I don’t know if James Salter had any particular interest in anthroposophy, though he clearly knew of it; perhaps it was more of a general interest in spiritual things and worldviews. In Light Years, Krishnamurti is mentioned in a conversation, just to give an example. Kandinsky, tarot cards, a yogi in the city (he has hairy ears, like a cat). And there certainly are various traces of ideas whose inspiration I could speculate about, but won’t. (It would be interesting to find out more. In case anyone knows.) And he pays attention to dogs — which is, I don’t have to point it out, his most important asset.

You must read The Destruction of the Goetheanum (you’ll find it in Dusk or in a fairly new volume called Collected Stories). It’s a story of a man who meets a woman in possession of an innate talent for occultism who is the friend of another man, an author writing a novel with the title The Goetheanum. None of them are overly sane or particularly lucky in life, the author is even bit by a cat; I suppose it could just as well be story about karma. Perhaps the woman doesn’t exist, like an elusive Sophia; at least the both men go crazy, they dissolve like the Goetheanum in the flames. Which reminds me: build your lives from concrete. It crumbles eventually, but doesn’t burn. Don’t get into esotericism or such things. Or writing. None of that. Avoid.

“The Goetheanum,” she said.

He was silent. The darkness of the picture, the resonance of the domes began to invade him. He submitted to it as to the mirror of a hypnotist. He could feel himself slipping from reality. He did not struggle. He longed to kiss the fingers which held the postcard, the lean arms, the skin which smelled like lemons. He felt himself trembling, he knew she could see it. They sat like that, her gaze was calm. He was entering the grey, the Wagnerian scene before him which she might close at any moment like a matchbox and replace in her bag. The windows resembled an old hotel somewhere in middle Europe. In Prague. The shapes sang to him. It was a fortification, a terminal, an observatory from which one could look into the soul.

“Who is Rudolf Steiner?” he asked.

He hardly heard her explanation. He was beginning to have ecstasies. Steiner was a great teacher, a savant who believed deep insights could be revealed in art. He believed in movements and mystery plays, rhythm, creation, the stars. Of course. And somehow from this she had learned a scenario. She had become the illusionist of Hedges’ life.

And then it all falls apart; the woman disappears, is non-existant as the first Goetheanum, the world is silent and still, like the day after the fire. It’s a brilliant story, really.