På sistone har jag lyssnat på en poddserie av Eric Schüldt och Per Johansson, Myter och Mysterier.* Jag har till och med börjat vänja mig vid att det går långsammare att lyssna än att läsa och att jag måste avstå från att klottra i kanten och vika hundöron. Det är faktiskt en prövning, även om det låter lite löjligt. Jag vill gärna gå in och vika hundöron, nämligen.

Jag höll på att skriva att det är en karmisk lustighet att jag lyssnar på denna serie just nu — just nu, när jag återigen fördjupar mig i Steiner och Kafkas Processen och de esoteriska beröringspunkterna. Men ärligt talat är det nog så att hade det inte varit det, hade det varit något annat. Serien har i alla fall hållit mig sällskap. Och det känns som att den överlappar det jag hållit på med de senaste åren på ett sätt som inget annat gör. Ja, att det faktiskt berör mina intressen, och mina personliga drivkrafter. Det är ovanligt.

Visst, jag vill under lyssningen ofta rusa upp och ropa: men det finns ett antroposofiskt perspektiv på det här! Ett som utvidgar, förklarar, tydliggör… gör det mer spännande! För så är det faktiskt. Men det givande med serien är att den rör sig mellan det personliga och mer objektiva kunskaper om esoteriska traditioner och tankegångar. Och att den inte faller i de fållor som annars esoteriken befinner sig i: den avmätta akademiska eller den okritiskt troende. (Den senare alldeles för ofta odräglig, den första ibland lite fantasilös — bägge är existentiellt otillfredsställande.)

Det kanske på sätt och vis ligger i esoterikens väsen att det ska vara så, men oavsett hur man dras till den, och varför, är det ett ganska ensamt intresse. Visst vill folk gärna hör kritiska synpunkter kring till exempel antroposoferna, och visst kan man leverera dem. Men i slutänden är det ju inte därför man ägnar sig åt det där. Det är ju något helt annat som drar, och som håller en kvar. Inte heller i andra sammanhang, i vardagen, är detta något som intresserar någon annan; ja, faktiskt är det inte ens så lätt att förklara varför det borde det. Man kan förklara idéerna, förvisso, men man kan inte förklara fascinationen, än mindre det som är av någon djupare betydelse för en. Det är som att man har något att tala om, något som man lever med, och som är stumt för alla andra.

Hur som helst, av dessa och många andra anledningar är serien värd att lyssna på. Det enda avsnitt jag egentligen har invändningar mot är det som handlar om reinkarnation; det föll, tycker jag, på att det handlade relativt lite om reinkarnationstanken i sig.

* Den delar för övrigt namn med en bok jag läste i ofta som barn: Myter och Mysterier av Tage la Cour.


Sometimes there’s a forbidden mixing of worlds, a collision of universes. Like this thing I just found out about in the Verlag am Goetheanum’s pamphlet highlighting this season’s new books: they’re  publishing one of my favourite authors, Fernando Pessoa. How can this be, I ask, and I don’t know. Why do I have this feeling that it is somehow inappropriate? Such as when two separate realms of my life get confused. I want important things organised in an orderly fashion: Steiner in one drawer, Pessoa in another, rigidly kept apart. No, perhaps I’m just kidding. But still, isn’t it odd? Curiously, my fascination for Pessoa predates my interest in Steiner by several years. In fact, back then I was quite unaware of — or uninterested in — Pessoa’s esoteric leanings, which of course was just a weakness in my perception. In all those years since, though, I haven’t noticed a wide interest in Pessoa among anthroposophists — well, in fact, no such interest at all, as far as I can remember now. And then this!

I find their description of him delightful, perhaps especially in light of my own earlier inability to identify him as an esotericist at all:

Nicht zuletzt aber war er ein Esoteriker eigenster Prägung, dessen innere Biografie vom dauernden Erleben der Schwelle geprägt war.

His biography as an enduring threshold experience — that’s surely something!

Well, I very much recommend Pessoa to you. Richard Zenith, whom you can watch and listen to here, has made some lovely translations into English. Of course, I can’t read Portuguese, so I can’t compare. But they’re lovely.


I often find anthroposophical explanations of current events and phenomena to be quite fascinating. You know, not just anthroposophists having thoughts about the world we live in just like anyone else (that can be interesting enough, of course), but the application of the most occult of Steiner’s ideas on these events and phenomena. Thus I was quite amused to find a properly — one might say almost literalist, fundamentalist, disconcertingly nutty — anthroposophical theory of the current refugee crisis in Europe, when I was glancing through a long (very long!) new thread where people talked about their (mostly negative) experiences of waldorf education. It’s not the kind of thing I usually read these days; I try to ignore personal testimonies (the only value one can derive from them is the picture they reveal when you accumulate a multitude of them: but I have done all I can with that picture already), just as I try to ignore the most destructive elements of anthroposophically inspired speculation or the conspiracy theories that overflow certain anthroposophical fora. I see these things, I pass them by. What can one do? There’s a bottomless well of nuttery and scandal awaiting anyone who wants to plunge into these topics, though.

As you all know: anthroposophy holds that virtually nothing happens by chance. As you may also know, if you’ve been around for a while, according to anthroposophy, behind outer events and processes, and their superficial causes and effects, there lie hidden, occult, equivalents. This may make the outer explanations of things — wars, catastrophes, diseases, et cetera — at best incomplete, at worst misleading; they never get to the heart of things. Steiner himself many times laid out extensive explications for the real — behind the scenes — causes of historical events. Someone who is a clairvoyant — that is, someone who has developed his or her ability to see into the spiritual worlds — can try to do the same thing. It’s worth pointing out that not all anthroposophists think they themselves have reached a perfect stage of clairvoyancy (or any at all); others (wisely, perhaps) understand that talking too much about it, in too specific terms, may not be the most splendid idea. Steiner did warn, after all, that an esoteric training not properly conducted can lead one to a whole range of errors and illusions. To think oneself perfect in this regard requires a certain self-confidence, I imagine. And (possibly) a willingness to be ridiculed.

Some people, however, appear unfazed. The internet is full of them, but so, apparently, is real life. At a waldorf school parents’ meeting, people gathered received an explanation to the present refugee crisis. It’s an occult variation, one might say, of the old theme of blaming Western civilization for the ills of the world:

it turns out, you see, that the asylum seekers arriving in Europe are the incarnated spirits of aborted fetuses who had planned to be born in Europe. They are spirits returning home. That was what had been said, and is all I know about it. As weird as this theory may seem at first, it’s not at all unbelievable; quite the contrary, as a matter of fact. Although not by far a necessary conclusion, it’s perfectly possible to derive it from anthroposophical ideas about karma and reincarnation.

This may require an explanation. Between incarnations — that is, lives on earth — spirits spend their time in higher worlds, where the plan their next life; they examine what they need to experience for their own development and for that of mankind, and they consider which environments and circumstances will give them the best opportunities. For example, they may ‘know’ that war, early death, flight, disease are what they need — or perhaps the opposite, depending on what they need to achieve. They need to even out — to balance — deeds done and thoughts and experiences they’ve had in previous lives. An abortion cuts short the intentions of the incarnating spirit. (It seems odd, somehow, that the abortion itself is not foreseen and, actually, like other calamities, chosen by the spirit as an experience it needs to have; an incarnation that doesn’t even properly begin is, surely, a kind of experience too. But I’ve never seen anyone suggest that.)

When a spirit’s intentions are thwarted like that — and it is prevented from living out it’s destiny — it can return and make a new attempt fairly quickly. It doesn’t need as much time in the higher worlds as someone who has led a long life. The same goes for children who die; they can return much faster. Needing a European incarnation, those aborted spirits must find another way. And, in a roundabout way, this provides one (of many possible) occult explanation to why poverty, persecution and war are necessary: they set off a migration that the spirits have already chosen for themselves in the higher worlds, but which they wouldn’t consciously remember once on earth. Outer events make sure it happens, thus the spirits have chosen these events.

Now, there’s a perspective for you: the asylum seekers are not really asylum seekers, but people who return to their proper home. If it were not for European women, making the decision not to give birth to children they have conceived, these individuals would already have arrived.

Let me spell out the obvious, though there’s hardly any need to say much about it: there’s a certain moral undertone here. I only wonder why contraception wasn’t mentioned; it would have made some undisputable sense to do that.

I’m not against a moral argument; and it’s perfectly fine to object to abortion on moral grounds (though I personally cannot accept that people’s moral decisions in this regard should apply to anyone but themselves). What is not surprising at all is that whatever someone’s opinion is, it just so happens that their God or the occult worlds — or what have you — always seem to support it in some way or other. It is a curious phenomenon, one which Steiner himself so charmingly points out in one of his early essays (before theosophy): humans fashion their gods to suit and support our own opinions, tastes and desires.

There is of course a difference between the machinations of karma and the will of a God. But there’s not so much difference when it comes to the nature of human speculation about these things. It’s just as easy to speculate that God’s will happens to align itself with mine as it is to speculate that karma will make my moral viewpoints ‘win’ in the end. When it comes down to it, though, one must ask: how can you be so very certain? How do you know that your capability as a spiritual seer — or interpreter of God — is so great that you’re not making an error or falling prey to illusion? (It deserves to be said: Steiner talks a lot about the problem of wrong paths, unbalanced esoteric training and the possibilities of error and illusion. Though sometimes one does wonder about the sanity of what he says nonetheless.)

Illusion, indeed. Delusion, quite possibly. Because, and this is my main objection, even providing — for the sake of argument — that karma and reincarnation are actual facts, and that everything that happens has a karmic reason or a karmic motive, one could think of numerous possible occult causes behind the refugee situation. For us non-seers, only our fantasy is the limit — and I have a feeling that that’s the only limit for certain self-appointed seers too! The speculations of spiritual people all too often bear a certain resemblance to an occult tabloid newspaper. The ‘truths’ that are produced tend not to do well in the light. They are, if not outright untrue, distortions to serve an end.

Sometimes anthroposophists complain that it’s a pity these embarrassing things come out, because they are so easily ‘misunderstood’. Fair point, I guess. But what truly matters is what is thought to be true, not what is expressed aloud (in the presence of, for example, waldorf school parents). What has been expressed here is not particularly difficult to understand: the karmic connection of cause and effect is as explicit as can be. People may not understand the more intricate workings of karma and reincarnation, but it’s not necessary. You’ve caught enough of a glimpse into how anthroposophists believe hidden forces determine world events. But the argument about misunderstanding itself misunderstands a crucial fact alluded to above: even if one understands karma, and holds it for true, one might not agree to this particular karmic explanation; it is nothing but someone’s more or less deluded vision, spread to so and so many others, who are willing to believe. I’m certain that lots of anthroposophists don’t believe it, if it even occurred to them. What ails the movement, however, is that those supposed clairvoyants who are most sure of their own abilities to discern occult truths in vivid and specific details — and here the sources of errors are obvious and countless — are probably also the most prone to blather, and what is worse: many people believe these self-appointed seers, and transmit their ‘knowledge’ uncritically. This goes for the conspiracy theories that proliferate in anthropsophical milieus as well. Too few stand up and say: hey, how can you be so sure you know this is how it is? There is, I suspect, such a thing as open-mindedness taken too far.


Jag kan inte annat än medge att varje gång Johannes Ljungquist startar sin halmgubbeverkstad (till exempel här), stiger en mild känsla av irritation upp i mig. Det är inte så sällan heller; nej, vi har ju dessa interaktioner rätt frekvent, och mönstret upprepar sig. Det är inte alltid — om man nu ska vara ärlig — som irritationen bara är mild, dock är den lyckligtvis alltid övergående; den stiger upp och försvinner. Den enda verkligt goda egenskapen jag har (nu för tiden) är ett uselt minne, varför det är synnerligen svårt att känna sig förorättad en längre stund. Allting som egentligen är obetydligt försvinner helt enkelt in i dimmorna; man upptas av annat, som är viktigare. På så sätt är det dåliga minnet också en läromästare: man lär sig allteftersom att igenkänna de obetydligheter som tillfälligtvis upptar en såsom just obetydligheter.

Det finns förstås roligare saker än att tycka att man blir missförstådd. Å andra sidan är det ju en ständigt närvarande ofrånkomlighet; själens obotliga ensamhet, och så vidare. Vi tvåbenta varelser förstår helt enkelt inte varandra så bra — eller, ja, ni andra kanske gör det, medan jag befinner mig i en egen bubbla, vad vet jag. Så länge någon inte verkar vilja förgöra en på grund av de idéer de skapat sig om en (sådant händer också), får man vara ganska nöjd. En viss arrogans hos andra kan man trots allt leva med.

Men om man övervinner irritationen då: inte låter den komma och gå, och glömmer den, utan försöker att övervinna den? Det kunde egentligen bli ganska intressant. Det som Johannes gör, om och om igen, är att plocka upp saker han vet (eller ibland tycker sig veta) om mig, tolkar dem (ibland, kan det tyckas mig, med en viss brist på generositet: han gör helt enkelt den tolkning som, utifrån hans världsbild, är den värsta möjliga!), förvrider bilden några varv, och håller sedan upp en narrspegel framför mig. Visserligen innehåller den en hel del som har med mig att göra, men samtidigt är det som att se sig själv i Lustiga Husets skrattspeglar.

(Det här är förvisso inte ovanligt som debattmetod, det är bara att se sig omkring, så finns den överallt: ta de av motståndarens synpunkter som vid ytligt betraktande ser unknast ut, tolka och presentera dem på sämsta vis, och debattera mot den vrångbild du själv konstruerat. Jag menar mig inte stå över dylika tillvägagångssätt, om nu någon trodde det. Det är så oerhört lätt att falla i fällan. Det är en ljuvlig känsla att ha rätt.)

Men det som slog mig häromdagen, när jag läste Johannes text, som upprepade mycket som vi varit igenom otaliga gånger förr, och irritationen steg och därefter sjönk undan, var att det ju faktiskt, på sätt och vis, är något ganska fantastiskt i detta: man drabbas inte av av något helt oförtjänt, utan bjuds på en karikatyr av sig själv! Den här bilden som bär vissa likheter med en själv, men ändå är alldeles förvrängd och oangenäm att se. Och det är kanske bra! Som att man förvandlats till ett spöke och står och flaxar sitt vanliga själv med skrammelkedjorna rakt i ansiktet: blir du inte provocerad nu? men nu? nu nu nu??

Det finns något intressant i detta: en möjlighet att övervinna något, inte hos den andre, men hos sig själv.


Såg ni ljuspelaren i Stockholm i går? Större version finns här!



In the new edition of Southern Cross Review, that strange melange of paintings of nude ladies, some not so bad writing, a little mumbo-jumbo, the occasional wisdom and wit, and possibly gnomes, there’s an article that contain almost all just mentioned things, with the exception of nude ladies (for which you have to consult the front page) but with the addition of spiritual, by which I mean alcoholic, metaphors (“The new bottle the wine goes into is you” — how’s that for an anthroposophical catchphrase, I ask you!). Quite an amusing piece. The author was into philosophy and crop circles, it appears. 


I dag har jag en fråga: hur kommer det sig att antroposofin tycks så angelägen om att övertyga om sin vetenskaplighet (ett fördömt företag), men är föga angelägen om att vara en kulturfaktor? Det senare gäller kanske de esoteriska lärorna överlag, men antroposofin särskiljer sig i sina konkreta verksamheter och i sitt begär efter att vilja omformulera vetenskapsbegreppet till sin favör.

När man tänker på Steiners egen tid, inser man ju snart att dessa rörelser (även exempelvis teosofin) är kulturfenomen. De spelar en roll också utanför en liten krets av anhängare. I någon mån har väl antroposofin fortsatt att göra det, i de praktiska om än ibland något anonyma verksamheterna, men det är en annan sorts inflytande jämfört med de författare och konstnärer och andra som då det begav sig ägnade uppmärksamhet åt det esoteriska.

I dag, tänker jag mig, kräver ett sådant engagemang en ironisk distans, om man nu över huvud taget skulle vilja medge sådana böjelser. All andlighet är suspekt, men särskilt den andlighet som kan misstänkas för närhet till new age; den stinker av något högst löjeväckande. Och, ja, new age är ju löjeväckande. Det är kitsch, inte kultur; en farsot som dödar intellektet, och därutöver ett försök till flykt från verkligheten och från de samhälleliga och politiska krav som (kan man ibland tro) borde prägla allt vi gör och tycker.

Alternativen då? Allt är ju inte delfinsång. Det är inte särskilt svårt, när man väl lärt sig se, att varsebli de tunna trådar, det mycel, som löper nere i jorden och som förbinder kulturen med esoteriken. Genom livet och det levande självt.

Mycket som passerar som kultur är förstås mestadels ideologiskt strunt som trots sin förmenta förebildlighet och upphöjdhet, är högst efemär. Tja. Men jag förstår inte esoterikens frånvaro i den sfären, även om det underjordiska ligger i dess natur. Just i egenskap av suspekt, opassande och inopportun — rentav föraktad — borde den dessutom ha sin givna plats som subversiv kraft. Den behöver varken vara politiskt eller intellektuellt respektabel, och dess otillräknelighet är dess största tillgång. Som inspiration klart mer oundgänglig än, förlåt mig, ‘materialismen’ (som i stället har sin givna plats i de hårdare delarna av vetenskapen, med sina strikta regler baserade på den rena nyttan).

I går kväll lyssnade jag på en podcast (mitt nya begär! jag visste inte att det existerade sammanhang där människor fick tala till punkt — på svenska) där Horace Engdahl deltog. Han talade på slutet om tacksamhet — om tacksamhet som något genant, som något man inte kan tala om, om man vill framstå som akademiskt respektabel, men att han funnit att det vid en viss ålder inte spelar någon roll längre, man slutar helt enkelt bry sig om andras synpunkter (och det blir därmed möjligt att känna — och bekänna — tacksamhet). Och, ja, den har en smutsig biton av — vad? hur som helst något som inte kan dissekeras intellektuellt, och något som automatiskt leder associationerna till det andligt fluffiga, till de oredliga utmarkerna. Det är något närmast osedligt över en sådan impuls i dag, tänker jag. Tacksamhet hör liksom skulden och skammen till det vi inte ska behöva uppleva; det är liksom lite som om själva existensen har kränkt oss. Ni kanske undrar om inte det här är lite väl perifert och vad det har att göra med resonemangen ovan? Inte mycket egentligen. Bara det att man anar vidden av inkröktheten. Trots ett övermått av känslosamhet (i vissa sammanhang) är det sällan något lyfter från det partikulära till det allmängiltiga, och aldrig man lämnar de ‘materialistiska’ antagandena (– som man kan dela utan att tro att det är något gott att de står outmanade i alla livets sammanhang).

Ibland ger naturen de bästa bilderna, sådana bilder som träder bortom vetenskapen och säger något om tillvarons villkor. Jag såg nyligen en dokumentär, som i sig var fascinerande, men det jag fastnade för var ett stycke som handlade om detta: trollsländan som om morgonen sitter stelfrusen, inkapslad i nattens frost, och inväntar att solen ska värma upp dess värld. Fram till dess förblir den orörlig, dess vingar täckta av is. Vilket sårbart predikament.


DSC_0351exThese (→) are some of the books I read last year; the ones I enjoyed most. Out of around eighty-five books, it wasn’t easy to select only around ten. I decided to exclude anything by Steiner. Also, for example, von Stuckrad’s book Western Esotericism, which I greatly recommend, as it provides a very good introduction; same goes for Heiner Ullrich’s Steiner biography, which I read at last, and which is the best I’ve read so far. So basically all books on esotericism or by esotericists. Well, this is depending on how you see it. But none of the ones I chose are explicitly esoteric.

Harris’s book — promising, of all things, spirituality without religion — may seem like a suspicious choice. But it was lovely to read. It also contains a section where Harris discusses the familiar old question: is ‘spirituality’ a word that could even be used in a meaningful way? It’s the word that has cause so much confusion (not at least in discussion of these things); all those people who claim that others, who don’t share their beliefs, deny they value of the spiritual, while being unable to explain what it actually is. I particularly remember anthroposophists who, when asked what it is, then, that they think people like me don’t value, respond that the spiritual is ‘thinking’. Well, okay. I long thought it a useless word because it is so ill-defined or defined so widely it can be taken to mean just about anything. That is still the case, much of the time. Is it thinking or other inner experiences? Is it records with whale-song? Is it angel hierarchies or communicating with penguins? Wishy-washy paintings or glittering hearts flowing through the air with rainbows and unicorns?

Anyway, Harris does believe one can use the word ‘spirituality’ in a meaningful way; actually, he thinks the concept is indispensable. And, without bowing to a God, he believes firmly in transcendent experiences, which sets him apart from many of his fellow atheists. I’d like to mention another book — which I also read last year — in connection with Harris’s, and happens to be anthroposophist Arthur Zajonc’s book about meditation (Meditation as Contemplative Inquiry). It didn’t make it to my list, but it’s not too bad.

And, oh, how I’d love to see or hear a dialogue between the two of them. Harris, of course, is and remains a rationalist and a sceptic. Zajonc is very readable; he’s also quite level-headed, quite reasonable in fact, and there isn’t any channeling of penguins in his work.

Then to the rest of the list: Zweig’s memoirs are lovely, and (as a small bonus) there’s also a page or so about one of his contemporaries who also happens to be our ethereal friend, namely Steiner. This year, I also read his Schachnovelle. Utterly fascinating, actually, a product of genius.

As for James Salter, his collection of stories (including, forgive me, I can’t help myself: ‘The Destruction of the Goetheanum’) is wonderful, but I could have mentioned Light Years as well, a novel. Torgny Lindgren’s most recent book (included on my list) was great, but I also read an older work of his: Pölsan. You could get it in English, and in my opinion, you should.

I could have mentioned also this longish short story by Dostojevski, though it doesn’t quite qualify as a novel or a proper book. I also read some fascinating novels by Selma Lagerlöf, it’s all very old stuff, of course. Among more recent Swedish literature, I’d like to say something about Lena Andersson: the sequel to this novel doesn’t seem to have been translated yet, but it is brilliant; I liked the new one more (not in English yet). She’s got one of those crystal clear brains; her language is like a pure mountain stream, it flows with effortless magic while every stone, rock and fish — nay, every grain of sand — remains visible. She’s one of those people who have no use for obscurity or obfuscation, because she knows how to think and to make use of her thinking. (I, being very muddled, admire that kind of thing.)

On to Karl-Ove Knausgård, who is invaluable and who did make it to the list; I assume that the collection of essays that is on my list (Själens Amerika) hasn’t been translated, but all six parts of his enormous autobiographical novel My Struggle ought to be out in English by now.

There were some books I didn’t like, too. And one I didn’t even finish: it was by the Swedish author Sara Lidman. She was enamoured with anthroposophy actually, but that doesn’t help much. Written in a deliberately impenetrable fashion, I had no clue what the novel was about; it was as if it lacked content or meaning, though I accept that the fault may lie with me, not with the novel itself. Higher worlds, elemental beings, the state of things on Atlantis, well, I can deal with it all. But modernist female writers who appear to think obscurity is a virtue and clarity a sin — no, that’s not my cup of tea. I will have none of that next year! Only the clearest writing and the loveliest of philosophies — the gnomes of reason and the elves of transparency! May Dog provide it.


Den här tanken har jag ofta: så snart jag blir vuxen, ska jag kunna uttrycka mig korrekt och riktigt, jag ska kunna sätta ihop ord och bilda meningar som blir rätt och som förmedlar det jag tror mig vilja säga. Och jag ska kunna ha sammanhängande tankar, utifrån vilka jag bildar dessa meningar som hör ihop från början till slut och inte, som vanligtvis sker i stället, tar sin början i slutet för att på krokiga omvägar och via diverse återvändsgränder vindla sig fram till vad som borde ha varit början, om de inte kör ohjälpligt i diket någonstans på vägen och aldrig ens kommer fram.

Och så sitter jag där och är 38 och uppfattar mig fortfarande som existerande i ett provisorium, i ett bristfälligt mellantillstånd som kommer att upphöra så snart jag blivit vuxen! Det är ju faktiskt ett elände.


Apropå ingenting, så rekommenderar jag er att lyssna på den här podcasten, där Eric Schüldt intervjuar Karl-Ove Knausgård. Jag vet inget om poddar och har nog aldrig lyssnat på en tidigare, men den här var bra. Även om jag egentligen föredrar att läsa framför att lyssna.


Johannes Kiersch has published a new book. It’s a compilation of essays published before — most (not all) of them were previously unknown to me. They’re all more or less critical of the state of contemporary anthroposophy. The most telling passages speak of dogmatism, literalism and being closed off to the world; they speak of a suffocating climate and of wanting to preserve the teachings in their pristine form rather than bringing or transforming whatever is there to life anew. Of course, Kiersch, polite and tolerant and rather soft-spoken in general, doesn’t put exactly it like that, but you can tell he’s strongly critical towards certain phenomena in the anthroposophical world. He believes that while the unquestioning enthusiasm and the uncritical, unrestrained commitment of the first anthroposophists was paramount to the movements initial growth, a similar kind of attitude can’t be justified at this time — even less so when it leads to stagnation and a kind of barrenness. Or to an “occult prison”.

There isn’t a lot that will strike people as exactly new or revolutionary in terms of the criticisms — much of what he says is fairly obvious, and not a few people have made similar observations before. What is perhaps more important in this case is who makes them. Perhaps it shouldn’t be that way, but it often is. Kiersch’s standing in anthroposophical circles makes it a different, even if not unique. What is also important is his long-time and extensive experience from inside the movement. (And perhaps what also matters: he’s loyal towards anthroposophy itself. Although I’m sure there are plenty of nutcases who will view it differently.)

One thing that strikes me as particularly interesting — not just with this book or the particular arguments of Kiersch — is the discussion about the connection between esotericism and secrecy on the one hand and the need for openness on the other. I get the impression that although Kiersch doesn’t mourn the loss of secrecy with regard to the class lessons, for example, perhaps knowing that it was impossible anyway, at the same time he believes in a role for secrecy in esoteric endevours.

He’s got a point, I suppuse. Esotericism, by its very nature, does contain elements – new or old, collective or individual — that aren’t out there in the open; it’s not practiced or manifested in the manner of an exoteric church. Obviously. But what matters here is that his starting point is what he thinks anthroposophy should be, not dogma but a kind of living experience (or whatever the words we choose). This, I guess, makes it to an extent inevitably individual and also constantly mutable, thus harder to define (which comes in handy — especially when for strategic reasons one wants to be less transparent — as I’ve noted before). He thinks (it seems to me) that a certain amount of simply shutting up would be good, and would prevent misunderstandings of what anthroposophy is. Well, perhaps. I’m largely in favour of openness — depending on what we’re talking about of course. But a minimal requirement, considering anthroposophy’s role in society, is to be open enough to let people inform themselves properly about what it is. This, it should be self-evident, is different from an obligation to divulge anything about personal spiritual experiences, meetings with the Guardian of the Threshold or whatever people go through or insights they have.

Kiersch is perhaps a bit too sophisticated (though I’m not sure he’s entirely undogmatic himself). It’s rarely the supposedly more complex esoteric ideas or deeper insights that — if they are even noticed at all, obscure as they are — cause any general havoc or confusion or bring anthroposophy into disrepute, but rather the oftentimes banal yet grandiose twaddle of anthroposophists who treat anthroposophy as a set of revealed, eternal truths, regardless of how far-fledged and removed from reality. The craziness isn’t somehow in short supply. And, if anything, the danger is that while comparably reasonable people unnecessarily practice restraint and secrecy, the literalist and fundamentalist loons disseminate their thinking — or lack thereof, as the case may be — more generously, and will be heard more widely.

In short, the book contains a lot that’s worth attention. Kiersch is very reasonable.


Jag kom till livet och var rädd för allt. Erfarenheter kan inte förklara det: några sådana äger man inte som barn. Det som återstår är biologin. Och vad ger den oss, som vi kan begripa? I grunden ingenting. Jag antar att den kan säga oss något om hjärnans beskaffenhet, om synapser och signalsubstanser, om hur kommunikationen mellan hjärna och resten av organismen går till. Och arvet har givit oss en en hel massa genetiska förutsättningar, det är klart.

Men hur mycket jag än vet om substanserna som rusar runt i hjärnans vindlingar och om genetikens återvändsgränder (inte mycket, bör bekännas), så saknar jag ändå en förklaring på hur en som nyss har blivit född kan bära på en sådan misstro mot världen och människorna.

Jag kan inte få ihop det.

Konventionell visdom säger att barn är öppna, tillitsfulla och tillgivna; de tror gott om världen, och det inkluderar alla nya och främmande människor. Därför ler alla barn kärleksfullt också mot de onda, de missanpassade och de fula. De är oskuldsfulla. Det är därför vuxna tycker om de barn, som uppfyller förväntningarna.

Och samtidigt: bilden är ju inte riktigt sann, för hur många barn är egentligen sådana? Många barn är synnerligen bra på att döma och döma ut, men det tas kanske inte på allvar. Det är nästan som om de vet vad de gör. De har i allmänhet inte mina svagheter – som var rädslan, den bristande tilliten – men tomma blad är de inte. De vet en hel massa saker, och är överlevnadsmaskiner.

Det finns förstås många varianter av reinkarnationslära – och motiv till att tro på reinkarnation. Ett par vanliga: att människans nuvarande utveckling och civilisation inte hade kunnat uppnås om varje människoliv var en helt ny början och att reinkarnationen tillsammans med karmatanken tillgodoser behovet av ett kosmiskt rättssystem. Människor tror visst gärna både på mänsklighetens framåtskridande och på ultimat rättvisa – i bägge fallen ett sätt att finna högre mening i det som kan te sig underligt eller orättvist ur det begränsade jordeperspektivet.

Jag har svårt att finna sådana tankar övertygande. Samtidigt kan jag förstå gripandet efter halmstrån, när andra förklaringar fallerar.

Men… vad tänker man om de egenskaper barn som barn kan födas med, och som pekar mer mot aktiv erfarenhet än mot passivt arv? Missförstå inte nu. Biologin och genetiken är fortfarande mer rimliga förklaringar – även om de kommer till korta. Eller snarare, kanske jag ska säga, är det omöjligt för mig att verkligen förstå något i ljuset av dem. Hur mycket jag än vill, kvarstår ett tomrum. De når bara så långt, fram till randen av den egentliga gåtan. Kvar finns ett ”varför?” som har med något helt annat att göra.

Hur kan ett barn kan födas så, med en rädsla för människorna, fullständigt sluten gentemot dem – de tillhör ju samma släkte som barnet självt – det är det outgrundliga. Det strider så djupt mot ändamålen med livet, mot själva överlevnaden. Och jag menar nu inte att det är mer rimligt än att tro på det jag nu spånar fram, än på en genetisk olycka, som gör en missanpassad för livet bland människorna: men det är ändå som om man fötts till ett liv bland svorna fiender från en föregående existens, och att man intuitivt ”vet” det, det är som om deras omedvetna hämndlystnad har nästlat sig ända in i ens egen lika omedvetna hjärnkemi. Det är som fortsättningen på något, inte som en ny början.

Det är fullkomligt galet, jag vet, och det håller inte. Men man får så svårt att förstå varför det blir som det blir, och frågan är inte likgiltig, för de tidiga förutsättningarna sätter en viss prägel på ens fortsatta liv, och äger sålunda sin relevans alltjämt. Det är förståelsen man vill nå, den som alltid gäckar en, bortom räckhåll.


Med hänsyn till detta — att mängder av människor tycks tro eller vara beredda att tro på reinkarnation — är antroposofernas svårigheter att tala om sin övertygelse än mer märklig. Förlåt att jag skriver övertygelse här, men det handlar inte om någon hypotes, som man fritt prövar, utan en antroposofisk grundtes, en utgångspunkt inte en slutpunkt. Ett exempel på valhänt hantering återfanns i DN-reportaget i våras, men det är ju långt ifrån enda gången. Ett inte så litet mått av högfärd och elitism ligger ofta till grund för detta: visst önskar man å ena sidan att resten av mänskligheten börjar komma ikapp, så att säga, men å andra sidan är det ganska behagligt att höra till den andliga aristokrati som kan avfärda andra för att de inte har förstått och inte är mogna att förstå. Avfärdar man redan från starten att andra kan förstå de oerhört avancerade tankar man tycker sig tänka, slipper man förstås en hel del omak — både vad gäller att förklara sin världsbild och att leva med invändningar mot den.

Så det paradoxala är kanske att även om allt fler människor omfattar en tro på återfödelse — och det är i sig rätt underligt att det är så — kommer det knappast att innebära något uppsving för antroposofin, som för en borttynande tillvaro. Nog för att man kan invända att antroposofin är betydligt mer än bara detta — mycket mer utöver tanken på den odödliga anden. Men samtidigt torde acceptansen för reinkarnationstanken innebära att fientligheten, som antroposofer ibland föreställer sig finns (rent allmänt i detta förtappade ‘materialistiska’ samhälle) mot den här sortens idéer, är ett hjänspöke, härrörande ur den smickrande illusionen att Sanningen alltid skapar fiender. Det finns förstås antroposofer som skulle säga att, nåja, folk känner inte till antroposofin, som begrepp eller som rörelse, men som idé har den ändå ‘inkarnerat’ i dem, när de tänker sådana tankar som närmar sig de antroposofiska. Och så finns alltid andra som tycker att huvudsaken är de praktiska verksamheternas genomslag, men de står ju (i grunden) i ett direkt samband med idéerna.

För all del är det ju kanske gott att den antroposofiska rörelsen snarare tynar bort än tar del i och drar nytta av de strömningar som finns i omgivningen, och att man bara bryr sig om att lansera verksamheterna snarare än att föra ut idéerna. De förra är ju nämligen i längden utsiktslösa projekt utan de senares närvaro. Fast samtidigt är det lite långtråkigt att det är så det är.


(Några mindre notiser kommer på slutet.)

Mitt mål ska vara att skriva hänsynslöst. Jag tror att för att verkligen kunna skriva något som har ett värde måste man kunna uppbåda en viss grad av hänsynslöshet. Man måste kunna skriva utan att tänka på läsare, vare sig de är verkliga eller hypotetiska. Jag frågar mig själv: är det skriva jag vill eller är det att tänka på andra människor eller att oroa mig för hjärnspöken?

Svaret är självklart, det är tveklöst: det är att skriva jag vill, och enbart det. Att skriva något som är värt att skrivas. Ändå kommer andra i vägen, ja, själva tanken på andra kommer i vägen. Jag låter dem komma i vägen, precis som jag som barn, fångad som i något slags själslig paralys, lät andra barn göra som de ville. Rädsla förlamar. Det är ju ändå förjävligt: att i och för sig vilja bli läst, men samtidigt inte kunna med det; att vilja bli läst, men att förlamas i skrivandet av tanken på att bli det.

Jag är varken klarseende eller terapeut. Skriva har jag alltid velat, mer eller mindre intensivt, men jag har i alla fall velat det: det handlar om att gestalta idéer och erfarenheter (också mina egna, eller kanske särskilt dem) i text. Vad jag aldrig har velat göra är att hantera andra människor. Många är förstås vänliga och intressanta och det blir bra samtal — det vill jag gärna ha — men de svårhanterliga främlingarna kan jag vara utan. De kommer visst som ett brev på posten när man befattar sig med vissa teman. Den ödesdigra tillfälligheten kunde förstås få en att betvivla sin egen själsliga sundhet, om man nu inte redan gjorde det.

Insikten jag långsamt nått är att varje ovidkommande hänsyn till andra människor, till vad andra människor vill eller tycker, till deras personligheter och svagheter, till deras trauman och såriga, trasiga kapitel i deras biografier, till deras eventuella, potentiella nervsammanbrott, till deras krav och förväntningar, ja, även hänsyn till tidsandans nojor och känsligheter och tabun, varje ovidkommande hänsyn måste ovillkorligen bort. Alla sådana hänsyn till mig själv och till andra – hypotetiska och verkliga — människor måste bort; all rädsla maskerad till hänsyn, all hänsyn maskerad till rädsla, måste bort. Jag ser det här som en uppfordran till mig själv. Kanske förmår jag det inte. Alternativet är att sluta.

(En ödets ironi: den här texten är den hårt reviderade versionen av en annan text, som eftertanken, hänsynen och nervositeten hindrade mig från att publicera.)


Relationen mellan antroposofin och katolicismen har ju stundtals varit kylig för att inte säga fientlig ända sedan Steiners levnad. Men påven har tydligen firat födelsedag med biodynamisk tårta. Reportern noterar att jordbruksmetoden inte är okontroversiell. Han har hittat en ganska bra artikel om saken.

Man kan anklaga antroposofin för att inte förändras och förnyas. Den ser ju precis likadan ut i dag som 1925! tänker man kanske, pessimistisk som man är. Men det är innan man upptäcker att en ny antroposofisk uttrycksform har fötts, en hybrid mellan konsten och idrotten: eurytmi på skidor! Det har kommit ut en bok, det finns en Facebook-sida och — som inte det vore nog — genomförs nu en tävling, dit hugade kan skicka in sina egna skideurytmivideos. (Jag kan inte åka skidor, och jag hatar idrott, titta inte på mig.)

Edward St Aubyns roman On The Edge  kan rekommenderas åt den som vill ha roligt åt New Age-miljön och dess karaktärer, som tuggar grandiost (och högst realistiskt återgivet) fikonspråk och tror att ‘sanningar’ i form av uppenbar innehållslös bullshit har kaft att rädda världen, samtidigt som de inte kan rädda ens sig själva från smärre mänskliga missöden. Romanen slutar i ett slags orgie som först känns malplacerad, men vid närmare eftertanke nog inte är det. Karaktärerna skildras i och för sig inte genomgående osympatiskt (tvärtom, ofta med viss ömsinthet, om än delvis stereotypt). Men självupptagenheten ihop med de storslagna anspråken tar komiska proportioner. St Aubyns formuleringskonst är enastående, vilket är hela nöjet med romanen.

Apropå människor med grandiosa ambitioner att rädda världen: en europeisk konferens för antroposofer i Lahti nästa år kommer möjligen att försöka göra just det. Detaljerna är sedvanligt diffusa. Det verkar ha att göra med storstilade visioner om att med antroposofins hjälp skapa äkta förståelse mellan människor i en tid av krig och kris — uttryckt på gängse snömosigt vis. Mindre kommer det förmodligen att konkret handla om hur. Det är inte sällan knepigt nog för antroposofer att ha verklig förståelse för icke-antroposofer och vice versa. Och då viftar ändå ingen av parterna med maskingevär. Det kan förvisso finnas en helt oavsiktlig poäng i att esoteriska och ockulta rörelser, som söker förklara de stora världssammanhangen och de ‘dolda’ samband och krafter som styr människornas liv, kan ha en viss attraktionspotential i tider av oro.


Några aktuella ting.

En grupp vetenskapsmän har skrivit en debattartikel där de rekommenderar att antroposofiska läkemedel inte bör kallas läkemedel. Vidarkliniken svarar på välbekant sätt och i vanlig ordning ovidkommande, bortsett från att det förvisso är riktigt att antroposofisk medicin är en annan sak än homeopati. Men självklart förstår Vidarkliniken att det är den extrema utspädningen det handlar om, där de antroposofiska preparat som är potentierade (alla är det inte) alltså är utspädda så som de homeopatiska medlen också är (Mats Reimer skriver lite om det här). Det vill säga, så utspädda att de inte innehåller någonting. Det är oerhört bisarrt att det år ut och år in debatteras hur något som inte innehåller någonting ska klassificeras och registreras eller om det rentav helt ska förbjudas. Även i de fall preparaten inte är utspädda saknar de sannolikt nämnvärd effekt i den materiella världen. Vi behöver inrätta en statlig Monty Python-myndighet för dylika frågor av farsartad karaktär.


Ytterjärna Forum har emellanåt (även om det är oerhört sällsynt) en och annan artikel som inte är helt banal och ointressant. Just nu — passande, apropå Vidarkliniken — en intervju med Ursula Flatters. Den innehåller förstås lyriska lovprisningar av antroposofin och den antroposofiska medicinen; något annat är inte att vänta från detta forum, som kännetecknas av den för antroposofiska publikationer fullständigt normala hallelujatonen. Men man kan ju välja att bortse från sådant, och får då en inblick i antroposofiska sätt att se världen och även mer personliga tankegångar och erfarenheter. Det är mer spännande än det vanliga gamla tjatet. Allt sedan jag såg en video där Flatters talade om reinkarnation — jag tror jag nämnde den här för några år sedan — har jag funnit henne tämligen fascinerande, och det gillar jag. Det finns saker som verkar knasiga, ja, galna i kosmiska dimensioner, men som håller en kvalitetsnivå som inte är föraktlig — om ni förstår vad jag menar.


Balder var från början en antroposofiskt inriktad tidskrift, men har numer sällan artiklar med direkt antroposofisk koppling. Senaste numret innehåller emellertid ett samtal mellan en kristensamfundspräst och en journalist som ägnat sig åt religiösa frågor. Det finns ett slags inledning här, den första sidan av artikeln i papperstidskriften. Jag gick till biblioteket för att läsa hela, och artikeln är jag lite besviken på. För det första har jag intrycket att journalistens möjligen självpåtagna roll är att leda samtalet samtidigt som han gärna vill företräda sina egna åsikter, vilket förvisso är begripligt men kanske inte vettigt för samtalet som helhet. Det känns som att det kantrar i stället för att föras på ett meningsfullt sätt mellan de två deltagarna så att man fick en röd tråd och lite ordning och reda — jag önskar mig mer fokus på sammanhang, där saker och ting, olika positioner till exempel, kan tydliggöras. Personen som bjudit in de två, färdigställt artikeln och som väl skulle ha kunnat fungera som en moderator av något slag, och leda samtalet med relevanta frågor för att utveckla det, syns inte till.

De någorlunda spännande saker som prästen uttalar sig om faller ofta ganska platt eftersom varken journalisten eller initiativtagaren till samtalet tycks ha intresse av att veta mer om vad han menar. Journalisten vill prata om vad han själv tycker i stället. När prästen till exempel säger att han inte vill uttala att han tror på ‘Gud’ (så där rakt upp och ned, i all entydighet) eller när han inte vill vara en som (med en högre auktoritet, som jag förstår det) ‘förklarar’ hur saker ligger till, frågar ingen vad detta ska innebära — och det innebär ju något, som kan begripliggöras, om man så önskar. I stället får man sig till livs aningen mästrande synpunkter från journalisten, som tycker att präster som inte bekänner sig till trosdogmer och som inte traktar efter förklaringshöghet är en besvikelse. Journalisten har en annan syn: han tycker att det är skoj att säga att han tror på Gud, efter som det retar upp folk. Prästens uttalande om att kyrkor i framtiden helst bör ha upphört att existera bemöts av en kommentar som väl mest kan beskrivas som goddag yxskaft, men säkerligen likaledes förklaras av att journalisten hellre ville bre ut sig om sina egna visioner om hur det religiösa bör vara beskaffat. Ambitionen att på lång sikt göra kyrkorna obsoleta är ju annars ganska häpnadsväckande, men hör återigen till det som blir begripligt i ett antroposofiskt perspektiv — som inte kommer till uttryck.

Härtill kommer känslan att de talar förbi varandra vad gäller sådant som att människan inte är ett djur och frågan om evigt liv — en aktiv samtalsmoderator hade kunnat ställa frågor som hade gjort skillnad! Den samsyn som framträder förefaller illusorisk eftersom utforskandet av vad de egentligen menar inte kommer till. I alla fall inte vad jag som läsare kan ana. Vid ett tillfälle invänder den mer auktoritetslängtande journalisten mot att människan sätter sig “i Guds ställe” — prästen: “Jo, men det tror jag att vi måste göra” — och fortsätter att tala om synd och högmod och den mer traditionella kristendomens fördelar framför nyandligheten (som lätt blir högmodig och därmed syndig!). “Det är en väldig prövning att ta sig från högmod till ödmjukhet”, noterar prästen. Jag finner en (säkerligen oavsiktlig) humor i den här delen av texten. Det här är för övrigt gammal skåpmat vad gäller kristen kritik mot världsåskådningar som antroposofi, men det framgår inte om journalisten gör den kopplingen.


DSC_0260exDet är min födelsedag. Det är ingen bra sådan, men det är det egentligen aldrig. Den här är så usel att jag har svårt att uppbåda någon cynisk kommentar om sakernas tillstånd, och det kan jag normalt. Det är så här: jag drabbas bara av skuld, och skuld föder skuld som föder skuld… i ett oändlig förlopp. Drabbas skulle jag inte säga, förresten. Det är högst aktivt i mig, detta med skulden. Jag är absolut inget offer för den. Å nej, den är en av substanserna i mitt blod; livgivande, är jag rädd.

Ett så konstigt tema, skuld. Framför allt: så irrationellt! Jag som inte ens syndar mot det så omtalade klimatet genom att åka bil eller köper kex med palmolja, fastän jag ibland blir trött på knäckebrödet. Jag som tänker på djuren. Mer på djuren än på människorna, men det i sig är förstås en synd. Fast det handlar ju inte alls om sådant; inte om banala saker som är mer eller mindre enkla att ändra på. Det handlar om något som ligger på djupet och påverkas mycket litet av vad jag gör.

Min besatthet av min medfödda ondska och dålighet, av synd och skuld, är egentligen något ganska besynnerlig för en sekulär och ateistisk människa utan gudsfruktan. Det är nämligen något närmast religiöst. Och även om det inte är religiöst, kan man undra om den här svartsynta saken som är mitt psyke kan förlösas på annat sätt än religiöst – det är en andeutdrivare jag behöver! En ritual som verkligt eller symboliskt driver ut det onda, eller åtminstone idén om det onda. Jag kan försona mig med mycket, men svårligen med mig själv.

För att prata antroposofiska, handlar det måhända om en patologisk utväxt, bildligt talat, på min medvetenhetsjäl? Eller bör vi i stället tala om en bisarr kvarleva från, tja, ett rudimentärt atlantiskt medvetande? Ett atavistiskt element som absorberat något tillväxtfrämjande från vår tid och vuxit sig abnormt. Eller kanske en för den nutida människan ovanlig obalans mellan det ahrimanska och luciferiska? (Ovanlig jämfört med de normala eller genomsnittliga skevheterna, som plågar vår kultur. Ahriman har ju rent allmänt ett övertag, utom i antroposofiska kretsar, där Lucifer tycks ha spelat sina kort bättre.) Givetvis är det karmiskt, och orsaken ligger i forntiden. Den här sortens själsliga besynnerligheter uppstår inte ur intet i vår tids Sverige. De är otidsenliga.

Hur som helst är det hela givetvis opassande.

Och nu invänder kanske de goda och rättänkande läsararna, om jag ännu har sådana (det tycks mig osannolikt, men jag har inga problem med att åkalla klandrande röster ur ren fantasi): vad nu, så självupptaget! Din ondska hit, din dålighet dit, i en värld där människor lider, vad spelar den för roll! I en värld där andra på riktigt far illa, och vi alla kan göra något konstruktivt åt det genom att posta hjärtan, regnbågar och enhörningar på Facebook. Men, förstår ni inte, den är ju huvudsakligen något jag är – inte något jag gör (eller underlåter att göra). Och ni ser ju nu precis hur det är ställt: den oresonliga självupptagenheten, för att inte tala om den även här manifesterade cynismen och småaktigheten, är bara ytterligare belägg för mina teser. Än värre är möjligen den vedervärdiga självömkan en människa stundom kan drabbas av. Det att inte kunna bära sin ondska – konfrontera den, konsumera den, övervinna den, eller i alla fall, det vore det minsta man kan begära, tåla den med minimal värdighet – utan att tycka synd om sig själv. Ja, det är ju inte bara dubbelt ont, det är även förkastligt.

Så de möjligheter jag har tänkt ut för att komma till rätta med detta är… ja, de är få och patetiska. Jag är tyvärr ingen handlingarnas människa. Jag ser framför mig till exempel att tillbringa ett antal månader som eremit i en grotta i kontemplation över demonerna – ja, stirrandes dem rakt i ögonen. Endast det man vågar lära känna, kan man bemäktiga sig. En annan idé vore att katalogisera dem. Tänk, en katalog över allt dåligt och ont som ens personlighet består av! En slutlig uppgörelse med det! Att äntligen kunna säga: nu står allting i detta dokument, och värre än så här är det inte. Ett önsketänkande, då brunnen av dåligheter är bottenlös och mörk. Men resultat är ju inte allt; vägen är mödan värd, och så vidare. (Det kan cynikern omöjligen tro på.) Hårt fysiskt arbete från ottan till sänggåendet kunde tänkas som lösning.

Eller så återstår exorcismen. Ni kan tipsa mig om alternativ. Vad rekommenderar antroposofin?

(Förlåt att jag inte skriver så ofta. Jag behåller allt jag till äventyrs skriver för mig själv, såsom varande alltid för dumt och oftast för fragmentariskt. Lika bra så, kanske. Bilden är från i dag. Solen når knappt över horisonten innan mörkret åter omsluter oss.)


I myriaderna av mer eller mindre dåliga argument kring Vidarkliniken och det ‘hot’ mot dess existens som kliniken påstås stå under — ett hot som mig veterligen endast har med regleringen av de antroposofiska preparaten att göra — förekommer ett par tankegångar som förbryllar mig.

Den ena: att den vanliga sjukvården kan eller till och med bör anamma det som är gott och möjligen verksamt eller i alla fall uppskattat och välgörande i den antroposofiska vården på Vidarkliniken och att Vidarkliniken å sin sida bör göra som den konventionella vården när den är bättre och effektivare. (Man föreställer sig uppenbarligen att det finns antroposofiska preparat och terapier som skulle kvarstå efter att en jämförelse gjorts.) De här spekulationerna missar väldigt mycket, i all synnerhet missar de att diverse aspekter av konventionell vård och antroposofisk vård inte bara är en massa lösa klossar som kan flyttas runt hur som helst. Om man över huvud taget kan tala om klossar, är idén bakom hur de antroposofiska klossarna ska fogas ihop till en enhet minst lika viktig som de individuella klossarna. Det är inte något godtyckligt.

Det är förvisso sant att det nog inte vore så svårt för konventionell vård att imitera den antroposofiska vårdens ytliga kännetecken. Man kan, så att säga, göra om miljöerna, fokusera mer på bra mat, erbjuda lite annorlunda sidoaktiviteter. Men möjligheterna är ändå ganska begränsade, även om människor inte begriper det, då de misstar antroposofins yta för dess innehåll och mening.

Det gäller alldeles särskilt sådant som också av Vidarklinikens förespråkare framhålls som ‘bevis’ på klinkens effektivitet. Till exempel det att patienterna — enligt någon studie jag bara vagt minns — använder mindre smärtläkemedel. Det existerar kanske invändningar mot den studien (jag vet inte, det är hur som helst irrelevant här). Egentligen finns ingen anledning att bara för sakens skull betvivla att det skulle kunna vara så. Jag ska förklara varför strax. Och i en diskussion härom dagen (jag minns inte var eller med vem, men det är egalt, inget var nytt) föreslog någon att sjukvården kunde lära sig det som är bra på Vidarkliniken (det som är bra är ofta något människor har en diffus uppfattning om, varför någon närmare specifikation sällan görs) och att Vidarkliniken kan lära sig det som konventionell vård gör bättre. Exemplen som gavs på vad Vidarkliniken kunde lära var besynnerligt nog att använda ångestdämpande (konventionella) läkemedel och att diagnostisera stroke. Det sistnämnda tror jag nog att de kan, de är de facto läkare och det behöver vi inte diskutera. Men det ångestdämpande faller på sätt och vis i en besläktad kategori till det smärtlindrande.

I alla fall om man betraktar det antroposofiskt. För det är ju egentligen först då de intressanta föreställningarna kommer in i bilden — de som, i vissa avseenden i alla fall, gör reell skillnad. Det är ju inte likgiltigt vad man tänker och tror om människan och världen. Och här kommer man också in på varför den konventionella vården — om man föreställer sig ett experiment i den riktningen — bara skulle kunna apa efter den antropsofiska på ett ytligt och fragmenterat vis. Dels givetvis för att den inte förstår den antroposofiska medicinens utgångspunkter och grundtankar; dels därför att förutsättningarna är helt annorlunda, vilket blir extra tydligt i vissa frågor.

Just det här med smärta och lidande, fysiskt såväl som själsligt, är en sådan. Den konventionella sjukvårdens utgångspunkt är (eller tycks mig vara, ska jag väl säga) att smärta och lidande är av ondo och meningslöst och att ingen ska behöva utsättas för det i onödan, eller, ja, vad som i konventionell mening är i onödan. Nu menar jag förstås inte motsatsvis att antroposofiska läkare vill att patienter ska lida i onödan. Det jag vill åt är att man har ett i grunden helt annorlunda tänkande kring lidande; inte som ett onödigt och meningslöst ont, som den ‘vanliga’ synen är, utan som ett slags nödvändigt ont, fyllt av mening; inte som något som slår slumpartat utan som något styrt av ‘högre’ avsikter; inte som något man inte behöver och som man till varje pris förtjänar att slippa, utan något som fyller ett syfte i ett större (men ur vår jordiska synvinkel ofta gåtfullt) helt.

Det jag vill åt är att de tankar som ligger till grund för den antroposofiska medicinen, ja, är avgörande för dess existens över huvud taget, är annorlunda — och att det gör skillnad i verkligheten. På gott och på ont, kanske man kan säga.

Det finns givetvis ett otal andra exempel på antroposofiska föreställningar som gör skillnad i praktiken. Men smärta och lidande är ett mycket gott sådant. Dels för att upplevelsen av smärta och lidande av självklara orsaker är av stor betydelse för vården, dels för att de helt grundläggande attitydskillnaderna gör att den inställning, som minskar användandet av vissa typer av läkemedel, inte går att överföra på den konventionella sjukvården, och därför inte skulle ‘fungera’ på samma sätt, då den inre motivationen saknas både hos läkare och patienter.

Jag är förstås medveten om att det ovanstående med en lagom dos dålig vilja kan tolkas som att jag säger något som inte är mer komplicerat än att upplevelsen av smärta är subjektiv. Så kan man förstås se det, men det är kanske att göra det för enkelt för sig, och är i varje fall otillräckligt för det jag vill säga (men kanske kommer att misslyckas att förmedla). Den synpunkten, om smärtupplevelsens subjektivitet och relativitet, brukar dessutom ofta tolkas som upprörande av alternativmedicinens vänner och dess kritiker tillika. Den förstnämnda gruppen finner saken förolämpande då de tror att det innebär att de varit inbillningssjuka och därefter blivit inbillningsbotade; den andra gruppen finner inte sällan hela idén om smärtans mening i sig vara grym och orättfärdig, ett oförskämt skuldbeläggande eller liknande, och det ligger kanske något i den invändningen, men det ändrar ju inte det faktum att smärtan finns. Tja. Jag undrar om inte den sortens kackel är idel förenklingar, och att man i bägge fallen hellre är bekväm än verkligen tänker. (Jag tänker inte påstå mig vara utan skuld.)

Hur som helst vågar jag mig på en hypotes: om man tror att en företeelse har en mening i ett större eller högre perspektiv, att den har en anledning och är en del av ett större meningsfullt helt, förändras hur man ser på denna företeelses konkreta konsekvenser. I alla fall jämfört med den egentligen ganska hjälplösa attityden att detta onda borde inte få finnas eller ske mot oss. Den antroposofiska idén att vi själva har valt vårt kommande livs smärtor och lidande för vår utvecklings skull är förvisso märklig och svårsmält för det vanliga medvetandet. Samtidigt kan man inte bortse från att det ger en människa ett slags makt, måhända rimligare att kalla det en illusion därav, men likväl en känsla av att saken har legat och fortfarande ligger i ens egen hand — medan den slumpmässiga olyckan bara är slumpmässig och orättfärdig.

Den andra tankegången, som i viss mån är en förlängning av den första: att Vidarkliniken bör behålla det som ‘funkar’ men lika gott kan kasta resten överbord. Det kan gälla såväl konkreta tillämpningar — till exempel i fråga om preparat och terapier — som det filosofiska/esoteriska, det vill säga de idéer som finns bakom praktiken. För att göra en poäng i debatten är förslaget självklart relevant. Mats Reimer har flera gånger argumenterat (ungefär, fritt ur mitt minne) att det inte finns något som hindrar att Vidarkliniken fortsätter att praktisera det som fungerar, och att kliniken inte skadas av att man plockar bort till exempel de antroposofiska läkemedel som saknar evidens eller de råd och rekommendationer som bygger på annat än vetenskap. Poängen är att illustrera att Vidarklinikens val av medel och metoder bygger på något annat än (konventionell) vetenskap, för om så icke vore, kunde man skilja det (konventionellt vetenskapligt) verksamma från det overksamma och överge allting i den senare kategorin.

Den här argumentationen är förstås given, och helt vettig ur sin synvinkel. Poängen blir alltså att genom den visa på att det som styr Vidarklinikens metoder inte är vetenskap och att ett i vanlig mening rationellt urval av metoder inte kan göras — eftersom vi har att göra med ett bakomliggande system av idéer, som inte kan utvärderas vetenskapligt, och som Vidarkliniken till varje medel skyr en debatt om. Tråkigt nog, kan man kanske säga. Sådant som Vidarkliniken framhåller, i stället för att svara på de invändningar som finns och som gäller specifika aspekter (som preparaten), säger sällan särskilt mycket om kliniken och än mindre om de idéer som finns bakom den antroposofiska medicinen. Allting som verkligen borde spela någon roll hänger i luften; Vidarkliniken tror sig inte ha något intresse av att tala om det, och kritikerna har enklare och snabbare sätt att skjuta rakt på målet, det är ju trots allt så att de vetenskapliga beläggen för de antroposofiska medicinerna är magra, och det räcker i princip.

Att framföra detta — att Vidarkliniken kan fortsätta som förr, bara skippa det som inte funkar — är alltså på sätt och vis ett effektivt argument. Och det är oundvikligt; självklart ska det användas. Det är ett sätt att tvinga in Vidarkliniken i ett hörn, där det blir uppenbart att verksamheten styrs av tankar som inte är vetenskapliga. Att Vidarkliniken inte vill tillstå det, utan helst fortsätter att tala om annat, gör ingen nämnvärd skillnad. Men ser man en stund bort från de snabba debattpoängerna är det så att det inte går att godtyckligt plocka bort sådana delar som inte uppfyller de vanliga vetenskapliga kraven. Antroposofiskt sett är den vanliga vetenskapen dessutom ofullständig. Man kan inte heller avlägsna den antroposofiska människobilden. Jag tror att många av dem som förordar att bevara det ‘bra’ (någorlunda vetenskapligt bärkraftiga) hos Vidarkliniken men att ta bort det ‘dåliga’ (det ovetenskapliga, det antroposofiska) inte riktigt förstår hur konstig den tanken är om vi tänker på verkligheten och inte på retoriska poänger.


Jag har noterat ett litet sprudlande antroposofiskt jubel över att Vidarkliniken och Vidarklinikens läkare får beröm och prisas av somliga personer, ‘organisationer’ och alternativa mediasidor, vilka hittills sällan utmärkt sig för gott omdöme, seriositet eller gediget kunnande. I vissa sällsynt desperata situationer är kanske allt stöd välkomnet, och möjligen är den nuvarande situationen sådan. I så fall ska jag inte invända; då är saken alldeles bortom räddning. Men om det inte är fallet, borde nog vissa allianser betraktas som varande mer till förfång än till nytta och vissa hyllningar avfärdas som förtjänstlösa pinsamheter. Det är i alla händelser obetänksamt att hurra över dem utan att först motionera sitt kritiska tänkande en god stund.

Som kritiskt inställd till denna rörelse får man ju så att säga en liten slatt vatten på sin kvarn av de godtrogna reaktionerna. De bekräftar farhågan, om man redan drabbats av en sådan, ovettet sprider sig och att den antroposofiska rörelsen hellre närmar sig och anpassar sig till de magnifikare tokstollarna i den alternativa världen med sina alternativa ‘sanningar’ än strävar mot att framstå som mer seriösa, kompetenta och kunniga än de (vilket i alla fall vore något, och troligen inte oöverkomligt svårt).

Man kan för övrigt också betvivla det förnuftiga i det i dessa kretsar så populära antagandet att bara för att någon (individ eller grupp) spyr galla över Vetenskap och Folkbildning eller Mats Reimer så äger vederbörande trovärdighet. Det kan, beroende på övriga omständigheter givetvis, vara precis tvärtom.


Det kan vara läge att efter min frånvaro från skrivandet här på bloggen återkomma till Waldorflärarhögskolan. Att i alla fall i all korthet berätta ett par små saker om utvecklingen. Beviljandet av statsbidrag tycks inte ha lett till det uppsving för waldorflärarutbildning som man i waldorfsfären nog hoppades på. Så vitt jag har förstått har inga waldorflärarutbildningar för klasslärare startat i år, varken på heltid eller deltid. Intresset har varit för lågt bland sökande. Det torde innebära att WH inte heller kan få full nytta av statsbidraget. Universitetskanslersämbetet utövar nu tillsyn över WLH och det kan bli intressant att följa vart det leder till.

Jag har ju länge undrat hur mycket antroposofi man faktiskt studerar på WLH. Den offentliga presentationen av skolan och en del uttalanden av folk som är verksamma inom waldorfvärlden har onekligen kunnat få en att tro att det är rätt lite, för att inte säga ovidkommande lite. Litteraturlistor och kursbeskrivningar har inte varit enkla att tillgå. Man har alltså inte heller kunnat se om några förändringar skett sedan waldorflärarutbildningen las ned av Stockholms universitet, förändringar som måhända skulle ha gjort beslutet att bevilja statsstöd mer begripligt.

Nu har jag emellertid lyckats undersöka ett relativt stort antal någorlunda aktuella kurslitteraturlistor (jag har förmodligen inte sett samtliga, men tillräckligt många för att få en bild). Och överraskande nog — och kanske till min paradoxala lättnad — har det visat sig att studierna i hög utsträckning är baserade på Steiner och andra antroposofiska författares verk. Inte uteslutande, och det hade jag inte förväntat mig, men alltså i hög grad — och definitivt i så hög grad att det motsäger (den i och för sig på grund av informationsunderskott diffusa) bilden att antroposofiska studier skulle ha blivit perifera och knappt relevanta, att man inte är ‘fast i’ antroposofin. Även bortsett från litteraturen är man mer traditionell än ens jag hade vågat ana; till exempel fastslås i något sammanhang att waldorfskolans kursplan från 1919 är det centrala dokumentet för waldorfpedagogiken i Sverige än i dag.

Framöver får jag kanske någon gång anledning att återkomma till vilka Steinerverk man studerar och vad de innehåller. Självklart finns verk av avgörande betydelse för waldorfpedagogiken med, som Allmän Människokunskap. Men även böcker som är mindre självklara i det sammanhanget, även om de förstås är självklara som antroposofiska grundverk, som Teosofi. Därutöver förekommer ett antal andra Steiner-böcker och -texter och verk av andra framträdande antroposofer såväl som obligatorisk kurslitteratur som rekommenderad sidoläsning. Det är förstås både bra och lämpligt om man nu ska bedriva waldorflärarutbildning. Att waldorflärare knappt skulle veta något om antroposofi (och därför heller inte kan förkara det för andra, och att hela ämnet är irrelevant eller en ‘privatsak’), som en del antyder, vore ju långt mer katastrofalt än en pedagogik som visserligen är fylld av tveksamheter men ändå har något slags hum om sig själv. Om man nu ska göra en jämförelse av vad som är värst.

Min svaghet som ‘waldorfkritiker’ har tyvärr länge varit att min nyfikenhet på hur saker och ting ligger till, på hur människor faktiskt tänker och resonerar, är större än min kritiska nit. Jag kan således inte sticka under stol med att jag skulle ge rätt mycket för att vara en fluga på väggen under det litteraturstudium av Allmän Människokunskap som Johan Green håller i under detta läsår. Dels för verkets centrala (och antroposofiska) betydelse, dels för att Green skrivit en del saker som antyder att detta studium kan bli högst fascinerande.


Jag finner mig själv alltmer uttråkad vid tanken på att producera åsikter och uttrycka dem, därför ska jag så långt jag kan undvika det. Det gör andra så bra ändå. Som ni säkert har märkt debatteras Vidarkliniken igen.* Ingenting är egentligen nytt i den här diskussionen; den fortgår eftersom grundproblemet (eller ett av dem) kvarstår. Från Vidarklinikens och dess vänners sida anser man att hela Vidarkliniken är under hot, fastän det egentligen handlar specifikt om regleringen av de antroposofiska preparaten. Från den andra sidan argumenteras att de antroposofiska preparaten inte är medicinskt verksamma och att de är onödiga för det Vidarkliniken erbjuder – det som också av dess företrädare och anhängare framhålls som argument för klinikens förträfflighet, nämligen miljön, maten, de konstnärliga terapierna, kroppsbehandlingarna, och så vidare; Vidarkliniken som ett slags vilohem, med andra ord. Det är ologiskt, för inget av det säger något om just läkemedlens meriter, och det är ju kärnfrågan. Att Vidarkliniken ser alltihop som ett helhetskoncept och därför blandar äpplen med päron, och låter äpplenas kvalitet tala för päronens näringsmässighet (ursäkta den löjliga liknelsen), är kanske förståeligt ur deras synvinkel, men tenderar att bli antingen förvirrande eller rent av lömskt ut ur en annan. Vad beträffar de antroposofiska preparatens effektivitet kommer företrädarna för och vännerna av den antroposofiska medicinen med ovidkommande argument, i grunden för att de hela tiden avleder diskussionen från den specifika frågan. För motståndarna till den antroposofiska medicinen är det förstås inte svårt att visa på hur löjeväckande de antroposofiska preparaten är – och redan av deras natur självt framgår att de inte kan ha någon verkan i den materiella världen. Det är enkelt, busenkelt. Motståndarna behöver bara fokusera på frågan om läkemedlen specifikt, just den fråga Vidarklinikens företrädare hellre tassar runt medan de fladdrar ut dimridåer av allmänna eller ovidkommande argument som perifert, om alls, har med saken att göra.

Det enda som ingen tycks vilja beröra är detta: kanske har en människa rätt att (av egen fri vilja och på egen bekostnad självklart) använda antroposofiska läkemedel även om de inte har någon som helst verkan i gängse modern naturvetenskaplig mening. En komplicerande fråga med de antroposofiska preparaten är förstås att de skrivs ut av läkare, som har att hålla sig till ‘vetenskap och beprövad erfarenhet’ (och andra fina regler som finns) och som naturligtvis också är förpliktade att tala sanning om de ordinationer som görs. En del av dem injiceras dessutom, och kan därför inte falla inom egenvård. Men kravet på registrering – oavsett hur den kommer att se ut – är ju en större fråga än det; den handlar om huruvida preparaten alls kommer att kunna försäljas i Sverige. De som verkligen vill använda dem, kommer naturligtvis att få tag på dem ändå, och det torde vara enklare i dag än det var på 60- och 70-talen.

Även ur rationell synvinkel förefaller det en aning bisarrt att förbjuda människor att använda medel som inte har någon effekt i den materiella världen och som i många fall inte innehåller något alarmerande – ofta endast ett homeopatiskt ingenting. Vad den enskilde tror på, när han eller hon använder dessa medel, är ju liksom de övertygelser som får en människa att gå till kyrkan, att meditera eller att använda kristallhealing (eller vad helst), vars och ens privata ensak. Så länge inte den enskilde har pådyvlats falska förhoppningar om medlens världsliga verkningar, har vi inte att göra med en fråga som avgörs med modern vetenskap (eller, för all del, som kan diskuteras som ett bedrägligt förfarande). Att Steiner hade en annan vision om framtidens vetenskap kan vi i nuläget i stort sett lämna därhän. Också antroposofer kommer nog att tvingas vara mer pragmatiska än de känner för på den punkten. Det må vara beklagligt – ur antroposofisk synvinkel – att den vanliga vetenskapen i sin ahrimanskt kallsinniga trögtänkthet ihärdigt vägrar att komma underfund med de översinnliga samband och krafter som genomtränger vår värld utan att kunna observeras med fem vanliga sinnena. Men det är nu en gång så förutsättningarna ser ut.

Det vore på många sätt en rimligare utgångspunkt att föra ett samtal om de antroposofiska läkemedlen som vore det en livssynsfråga – ja, en andlig eller till och med religiös fråga – än som en medicinsk fråga. Det vore också ärligare. Att föra diskussionen utifrån ovidkommande argument målade med bred pensel (från antroposofisk sida) och under sken av att det är en vetenskaplig fråga (i modern, naturvetenskaplig mening) förefaller mig missvisande och inkomplett. Och det är så, oavsett vilken reglering de antroposofiska preparaten får eller om de helt förbjuds. Både statlig reglering och förbud blir absurditeter om man vidgår att preparatens existens och användning är en livsåskådningsfråga. Att släppa användningen fri vore också kontroversiellt, men egentligen enbart därför att preparaten ordineras av auktoriteter i vit rock och används inom sjukvården, inte för att de är farligare än mångahanda annan andlig praktik, förmodligen inte ens mer riskabla än andra terapier som används på Vidarkliniken; det besvärliga att komma till rätta med är de löften och förväntningar som behäftar utskrivningen.

*Vissa länkar: Värna Vidarkliniken, senaste delen i en debatt i Dagens Samhälle (för övriga delar, inklusive Vidarklinikens inlägg, se vidare under artikeln), Mats Reimer i Dagens Medicin, Ytterjärna Forum.


Hösten anländer med sina speciella dofter i naturen, och med sitt speciella ljus. Mer än något annat kan hösten påminna mig om skolan, när naturens självklara förändringsprocess på något vis stod i kontrast till de desto mer hopplösa och omöjliga försök till anpassning av min personlighet som skolstarten alltid krävde. Påminnelsen kan vara ett ögonblick bara – en hastig förnimmelse av en lukt som stiger upp ur marken. Jag ser hösten inte bara i höstens färger, utan färgad – målad – av barndomens. Ljuset är sprött och flyktigt vid middagstid, mörkret allt djupare, allt mer mättat.

Det är inte så enkelt som att det handlar om fasa och obehag. Det är så mycket mer än det. Jag minns årstidsborden, till exempel, och nog kan de avfärdas som religiösa, det är ju vad de är: altare. Samtidigt har barnet inte en upplevelse som utgår från information om tingen eller vad en sammanställning av föremål har för syfte. Mötet är mer direkt än så. Naturföremålen attraherar. (Jag menar nu inte att barn nödvändigtvis gillar det naturliga; själv älskade jag gällt kolorerad plast. Men känslan är en annan.)

Jag minns kronorna som tillverkades i wellpapp och dekorerades med med röda och gula lönnlöv. Jag minns vindsnurror i pastellmålat papper. Lärarna som såg älvorna dansa på ängen, särskilt under hösten. Mikaelitiden. Myterna. Inte innehållet, utan något helt annat. Någonting som finns i luften vi andas. I den allt högre himlen.

Hur lever man med dessa oförenligheter? Hur förenar man dem?


I mångt och mycket framstår Antroposofiska Sällskapets tidning Forum ofta som en magnifikt världsfrånvänd publikation. Utläggningar om världens elände och ondska är alls inte ovanliga, och försäkringar om antroposofins (kommande?) betydelse i denna världs nöd är stapelvara, men graden av konkretion — hur ska antroposofin vara av betydelse? varför? när? — är sällan häpnadsväckande. Å andra sidan är det knappast förvånansvärt att antroposofer angriper saken lika handfallet som alla andra, även när impulserna kräver att antroposofin, om än i de diffusaste termer, målas upp som lösningen.

medsekI senaste numret fann jag ett talande exempel på hur en del antroposofer stundom förhåller sig till världen och hur de ser sin roll i den. Det är Michaela Glöckler, ledare av den medicinska sektionen vid Goetheanum, som ser med något slags optimism på de onda skeenden och de fasansfulla och destruktiva handlingar som vi ser i världen. Det är naturligtvis inte på något vis en ny tanke i antroposofin att lidandet och det onda har mening, ja, att de är utvecklingsmöjligheter. Så kan man se antroposofer resonera om historiska händelser: folkmord som karmisk nödvändighet, och så vidare.

Ett utdrag ur Glöcklers artikel kan ses ovan till vänster.

Men det tar verkligen emot när man läser detta. Skulle till exempel kvinnor och barn i sexualslaveri hos ISIS, korsfästa ‘hädare’, massmord och fördrivningar av folkgrupper (man kan ta exempel från andra områden av världen också, det råder beklagligtvis ingen brist) bereda en möjlighet för oss (eller antroposoferna) att älska det onda så att ytterligare steg på invigningsvägen kan tas? Som om andra människors liv faktiskt i någon mening är medel på vägen mot de esoteriskt sökandes mål, mot den ny andliga världsordning de ser fram emot. Ja, jag vet givetvis att antroposofer skulle invända mot en så krass beskrivning, men det är ju i princip det det handlar om. Man strävar onekligen att förstå vad det är i drivkraften att förslava, plåga och döda den andre som skulle kunna vara eller medföra “något gott i ett större världssammanhang.”

(Detta tarvar kanske en översättning och utvikning. Precis lika lite som Glöckler i detta liv av en slump har råkat hamna i den relativa tryggheten i Dornach, skrivandes betraktelser om ondskans potential, lika lite har de förslavade, mördade och fördrivna i denna världs konflikthärdar och eländeshål hamnat i sin situation av en slump. De har valt det, visserligen innan de föddes. Karma verkar på lite olika sätt, men det kan handla om att individer väljer att i en inkarnation ‘offra sig’ för mänsklighetens utvecklings skull. Det som sker måste ske, för att mänskligheten ska kunna komma vidare. Ett offer är en karmisk fjäder i hatten för individen; en står till mänsklighetens tjänst genom att bli halshuggen, en annan genom självuppoffrande arbete för antroposofin. Det kan också handla om individer som väljer ett grymt öde för att utjämna effekterna av egna oriktiga handlingar och tankar i ett tidigare liv. Karma har flera verkningsmekanismer. ISIS ondska och antroposofernas förmåga att älska ondskan har förstås också karmiska implikationer både bakåt och framåt i tiden. Man kan kortfattat säga: allting som sker har en bakomliggande mening; det är ingen slump vem som är förövare och offer, vem som älskar, vem som hatar; historien är mer, mycket mer, än det vi ser i yttervärldens konkreta skeenden.)

Jag antar att det mest välvilliga som går att säga om detta är att en ondska som drivs till sin absurdaste spets till sist måste nå ett klimax och därefter ebba ut — och att den i vissa fall, tack vare sin absurditet, kan ha en genomgripande omvälvning som konsekvens. Exempelvis att den fanatiska och dogmatiska ideologin, eller i förekommande fall den fundamentalistiska och människofientliga religionen, uppfattas som så orimlig och vidrig att människor måste ta ställning, måste göra dess fortsatta existens omöjlig — att de, eller vi, måste finna nya vägar. Det är på det materiella planet den enda möjlighet jag kan omfatta med något slags optimism.

Det är dock klart att ser man, som antroposofer, historiens ockulta krafter och sammanhang som lika viktiga som, eller viktigare än, det som timar på det konkreta, världsliga planet kan man naturligtvis tänka sig ett och annat i övrigt. Som till exempel att andliga människor har fått chansen att utöva sin kärlekskraft på ondskan. Man kan kanske till och med i luciferiskt högmod kan föreställa sig att det var ens egen förmåga att älska som förvandlade världen, snarare än att också de som finner tillfredsställelse i tanken på blodspillan, terror och andras underkastelse och skräck till slut mattas ut av sin renläriga iver och upptäcker något annat, till exempel befrielsen i enklare nöjen.

Forum nr 3 2015.

Ps. I anslutning till detta ämne kan man med fördel lyssna på ett tal av Navid Kermani, vars medvetenhetssjäl förefaller osedvanligt välutvecklad (för att vara människa, som herr Hund brukar säga).



Biodynamiskt jordbruk handlar om mer än ett sätt att odla; det är ett annat sätt att se på jorden, ja, kosmos rentav, det sinnliga och det översinnliga. Ni vet det ju. Men ofta får man höra något annat. Biodynamiskt är ett slags ekologiskt. Lite bättre kanske (utan att folk begripit varför de tror det, de bara tror det, utan skäl). Om ni skyndar er kan ni se den här filmen, ‘Bonden Niels och universum’, om en dansk biodynamiker. Somligt är förstås ur rationell synvinkel knäppgökigt i kvadrat. Stjärnhimlar, kohorn och preparattillverkning (det får inte bli en kon i vattnet!). Bonden är övertygad om att avhorning av kor kommer att förbjudas, när den vanliga vetenskapen förstår vilken nytta hornen gör. De kanaliserar inte bara kosmiska krafter; de hjälper kon att tidigt upptäcka vad det är hon ska bearbeta med matsmältningsorganisationen. Dessutom får vi en liten lektion i skillnaden mellan människans medvetande och djurets. Det kan ju låta som en förlorad timme, om ens läggning är sådan att man finner — för all del tämligen nyktra — flummare outhärdliga; det finns ju säkerligen sådana människor bland mina kvarvarande läsare. Men den här filmen är fantastiskt fint filmad, njutbar faktiskt.

Dessutom får några waldorfelever som är på gårdsbesök lära sig grundläggande antroposofi:


Till exempel studerar de (om jag kan tolka texten rätt) att människan till skillnad från djuren har en individualitet (det vill säga, ett jag). Djuret har liksom människan en själ (annars benämnd astralkropp), men alltså inget jag; den har därför känslor, liksom människan, men (får jag tillägga) inte en högre typ av individuellt medvetande. Växten är levande, har livskraft (eterkropp men ingen astralkropp, med andra ord, även om terminologin inte används här). Mineralen växer passivt (den har förstås bara det fysiska). Indelningen i de fyra rikena, människorike — djurrike — växtrike — mineralrike, är väsentlig för hur antroposofin ser på världen, på människan och människans väsensled. De lär sig säkert inte de antroposofiska detaljerna, men den övergripande bilden, grunden för att kunna förstå världens översinnliga organisation, har de klar för sig. Därtill kommer förstås praktisk erfarenhet av den biodynamiska gården, inklusive de biodynamiska preparaten.


Förknippandet av Saltå Kvarn, genom dess ägare Vidarstiftelsen, med vaccinationsmotstånd har förmodligen mer att göra med ett partiellt missförstånd än med halmgubbar. Det är inte alls ovanligt att människor tror att Vidarstiftelsen är den juridiska person som står bakom och driver det antroposofiska sjukhuset Vidarkliniken. Säkerligen har förväxligen mycket med namnlikheten att göra. Det är inte helt självklart för utomstående att Vidar är ett namn som återkommer i antroposofiska sammanhang, och att det inte med självklarhet antyder ett organisatoriskt band.

Vidarklinikens del — eller skuld, om man föredrar det — i motståndet mot vaccin kan vi här och nu lämna därhän. Efter att ha beaktat fakta– antroposofins syn på vacciner, antroposofiska läkares uttalanden, Vidarklinikens berömda mässlingsråd, de låga vaccinationsgraderna i antroposofiska miljöer, sjukdomsutbrotten, et c — är det långt ifrån orimligt att dra vissa slutsatser.

Men nu är ju inte Vidarkliniken tillhörig Vidarstiftelsen, som äger Saltå Kvarn. Så varför ska Saltå Kvarn så (i egen mening) oförskyllt drabbas av sin anknytning till något av det här?

Bortsett från det att en del människor helt enkelt har missat att Vidarstiftelsen inte är lika med Vidarkliniken, är det likväl en fråga om att ge sitt stöd till den antroposofiska rörelsen — potentiellt inklusive alla dess säregenheter och avarter — när man handlar Saltå Kvarns produkter. Vidarstiftelsen må inte vara ansvarig för Vidarkliniken, men den existerar i syfte att främja antroposofiska verksamheter och projekt, även inom den antroposofiska läkekonsten. I den mån Saltå Kvarn har framgångar (jag har förstått att det är lite si och så med det), kommer dessa framgångar den antroposofiska rörelsen till del. Det är ju nämligen Vidarstiftelsens mål och mening.

Jag vet av erfarenhet att det är så gott som obegripligt för många antroposofer att utomstående kan känna en ovilja mot att vara delaktiga i att bidra till dessa saker.

Men det är nu en gång för alla så, och det är ett faktum som också Saltå Kvarn måste förhålla sig till. Det gäller, på grund av ägarskapsförhållandena, även om man har valt en ny affärsstrategi som inneburit att man i stort sett tagit avsked av biodynamiken, den antroposofiska odlingsmetoden.

Själv har jag inte mer några starka åsikter. Det finns rimliga argument att vara skeptisk mot Saltå Kvarn. Det finns rimliga anledningar till det, också om man vore antroposof. Det är ett mysterium att den antroposofiska misstron med Saltå Kvarns utveckling inte är större. Men det finns förstås ännu starkare skäl att vara negativ om ens inställning är den vetenskapligt inriktade skeptikerns eller om ens livssyn eller världsåskådning är inkompatibel med den antroposofiska. Man kan förstås också känna att det gör en detsamma vad man handlar och vad man bidrar till i förlängningen.

Jag kan nog, och inte utan viss förtjusning, fördra biodynamiken; jag har svårare med den antroposofiska arrogansen och förljugenheten, där den stundtals visar sig.




För er som läser tyska fanns för någon vecka sedan en läsvärd artikel i FAZ, en intervju med Carsten Bauck, som förestår den äldsta Demeter-gården i Tyskland. Han talar inte särskilt mycket om biodynamiskt, inte i direkta ordalag. Men indirekt säger han en hel del. Hela texten är intressant nog att befatta sig med (och Bauck har förtjusande synpunkter, som han uttrycker charmerande bryskt), men jag citerar här en del som säger mer än man först kanske tänker om det biodynamiska jordbruket.

[Bauck] ist vielleicht gerade deswegen nicht zu einem Großinquisitor des Ökolandbaus geworden, der keine andere Wahrheit als Bio gelten lässt: „Wir verwenden die falschen Begriffe. Der Gegensatz besteht nicht zwischen biologisch und konventionell, sondern zwischen bäuerlich und industriell. Mir ist ein bäuerlich konventioneller Betrieb tausendmal lieber als ein biologisch industrieller.“ Von Agrarkonzernen, die sich Kolchosen in Ostdeutschland kaufen, um sie aus reinen Marktgründen auf ökologische Landwirtschaft umzustellen, oder von Bauern, die sich aus Profitgier statt aus Überzeugung zu Biolandwirten deklarieren, hält er genauso wenig wie von der Illusion, dass Bio prinzipiell besser sei. „Ich würde niemals bei Aldi Bio kaufen, weil diese Produkte genauso industriell hergestellt werden wie herkömmliche“, sagt er mit der grimmigen Entschlossenheit des Weltverbesserers, der den Glauben an das Gute im Menschen noch nicht verloren hat.

Det är ofta enkelt och koncist att förklara biodynamiskt som ekologiskt med några häpnadsväckande ockulta extranummer. Men det är ju egentligen långt ifrån den kompletta bilden. Det Bauck anspelar på i stycket ovan är en annan sida. Biodynamiken är tänkt som ett annat sätt att bedriva jordbruk än det moderna, industriella; det är redan Steiners utgångspunkt. Och mycket av det ekologiskt producerade i dag är industriellt producerat, och står lika långt från det biodynamiska som konstgödsel, om inte längre. Konstgödsel och biodynamiska preparat har ändå avsikten att åstadkomma — på sätt och vis — liknande effekter (bortsett från att förstnämnda enbart är tänkt att verka på det fysiska planet!). De är ett slags syskon, väldigt olika men med meningsfulla likheter. Ännu mer gäller det kanske för modern skadedjursbekämpning och de antroposofiska — och för all del möjligen mer ‘naturliga’ — varianterna. Men lantbruket som en  huvudsak sluten och självförsörjande enhet, ett eget kretslopp, brukat med ett visst handlag och en viss själslig inställning, med andliga aspekter och kosmiska faktorer tagna i beaktande, och så vidare — ja, denna sida skiljer på ett avgörande vis det traditionella biodynamiska från såväl det konventionella som det ekologiska industriella jordbruket.

För en gångs skull alltså en artikel som jag kan rekommendera inte för att den handlar om antroposofi (i direkt mening), men som är intressant, också utifrån ett antroposofiskt perspektiv, för de frågor och ideal den tar upp!

Ps. Jag vill dock inte hålla med artikelförfattaren när han påstår att Bauck verkligen inte är någon ‘Ökoesoteriker’. Det tycker jag minst sagt att han är. I djupaste mening.

30 september 2015

I anknytning till mitt tema härom dagen, antroposofin i waldorfskolan, kan jag tipsa om en relativt ny artikel av Liselotte Frisk, professor i religionsvetenskap, verksam vid Högskolan Dalarna. Den ställer frågan om waldorfskolan är religiös. Den teoretiska genomgången av waldorfpedagogiken är relativt bra och användbar för var och en som undrar över de övergripande dragen, och dessutom har Frisk bedrivit fältstudier vid en liten waldorfskola i Dalarna. Därutöver finns ett avsnitt som handlar om ideologisk frikoppling och waldorfpedagogiken som exempel på ett slags hybridprodukt. Det finns en ideologisk grund som är meningsskapande för de som deltar i den, medan den utomstående kan konsumera produkterna av antroposofin, i form av till exempel waldorfpedagogik, utan att känna till någonting alls om idéerna eller dela dem, och kan till och med välja att avfärda dem men ändå fortsätta utnyttja resultaten (om jag nu försöker mig på en slarvig sammanfattning). Frisk menar att waldorfpedagogiken kan förstås som en sådan hybrid. Hon tar upp några exempel på waldorfpedagogiska företeelser som har antroposofiska motiv, men som den utomstående — utan närmare kännedom om bakgrunden — lika gärna kan uppfatta som ideologiskt frikopplad metod.

Jag kan dock känna mig lite tveksam till den här förklaringsidén; jag vill liksom fortsätta och tänka tankarna vidare. Min förståelse är förmodligen otillräcklig, men jag uppfattar det som att någonting blir en liten aning skevt när man — som jag nu begriper det — drar slutsatsen att eleverna förblir oberörda av och okunniga om den antroposofiska ideologin för att de inte explicit känner till den och dess innehåll. Det vill säga: om de inte förstår varför en viss sak gjorts på ett visst sätt, är det för dem enbart en fråga om ideologiskt ‘neutral’ metod. (Se särskilt s 60.) Men: inte nog med att innehållet är mer direkt antroposofiskt än man kanske först tänker, även om man aldrig hör ordet — dessutom lever ju barnen i åratal i en omgivning som i allt från estetiken till undervisningen genomsyras av de antroposofiska idéerna. Det tror jag att man måste utgå ifrån har en betydelse, även om de aldrig lär sig att identifiera de antroposofiska elementen i denna miljö eller kan förklara vad de innebär. De blir bara neutrala, de hör till vardagen, även om de inte är det och även när de faktiskt har givit barnen lärdomar och tankemönster som är antroposofiska. Eleverna menar då att de inte vet något om antroposofi. Men det gör de ju, dels i det de vet utan att de kan identifiera det antroposofiska och dels i det att ‘kunskapen’ finns på ett annat plan. Det är ju så waldorfskolan skall fungera; inte genom direkt utlärning av antroposofiska teser. Man bör alltså hålla i minnet att antroposofin inte är menad att verka så — den är ju tänkt att verka för att människan skall utvecklas i en viss riktning, för mänsklighetens framåtskridande, alldeles oavsett vilken teoretisk kunskap hon har om antroposofi. Man kan också minnas att den är tänkt att verka på plan som inte alls har med konkret teoretisk kunskap att göra och där effekterna inte är synliga med hjälp av den vanliga iakttagelsenförmågan och kanske inte uppträder ens i denna inkarnation.

Ovanstående är nog en invändning från min sida som är tämligen irrelevant. Man kanske kan se den som en utvikning för skojs skull. Det Frisk iakttagit och beskriver med hybridproduktidén som bakgrund är ju en reell företeelse, och absolut värd att uppmärksamma; waldorfpedagogiken funkar ju ungefär så i förhållande till icke-antroposofiska föräldrar och till elever. Men det kliar i mig att, så att säga, fortsätta resonera, för jag tänker att jag inte riktigt blir klar över bilden av waldorfskolan utan det.

Det är också intressant att erfara något om försök att reformera morgonspråket. Jag läste något liknande för ett tag sedan — i det fallet handlade det om att byta ut ‘gud’ mot något annat — och nämnde det som ett exempel i mitt blogginlägg härom dagen, så jag skall inte upprepa mig. Men i och med att antroposofin måste betraktas som en livsnödvändighet för att en waldorfskola skall vara waldorfskola, undrar jag om morgonspråkets natur förändras av att man gör mindre ändringar. Eller om waldorfskolans natur förändras över huvud taget, ens om man tar bort morgonspråket! Frisk skriver att det finns waldorflärare som vill göra språket mer allmängiltigt — men det är ju allmängiltigt på det sätt som waldorfskolan är allmängiltig och som antroposofin ser sig själv som allmängiltig! Att inte alla människor ‘köper’ antroposofin är egalt, den har ändå allmängiltiga anspråk och den är ändå alltid grunden i waldorfskolan, ja, rentav blodet som ger den liv. Den ligger till exempel i den vördnad lärarna säger sig vilja skapa hos barnen (s 62), även om ordalydelserna i morgonspråket ändras. Om man skall vara cynisk handlar en eventuell ändring snarare att slippa diskussionen om waldorfskolan som religiös, för om man inte nämner gud, är risken för det mindre. Det handlar säkert också om att man annars riskerar att få en diskussion om att morgonspråket bör vara frivilligt. Ju mer det äger element som (riktigt eller felaktigt) kan uppfattas som varande religiösa eller av något slags bekännelsekaraktär, desto större torde faran vara.