evening walk


I’m writing this while I wait for the chestnuts to roast in the oven. The evenings are stunning and colourful, but it is cold now, today was the first cold day. I’m sorry I don’t write as much as I used to; I think about it every day, I think about what I should do but don’t do. It’s very unproductive.


Those of you who are in the Stockholm area might be interested to know that some of Steiner’s blackboard drawings are on display at Artipelag gallery. It’s far away and hideously expensive, and I’m not sure I will bother going there. Here’s the poster, anyway, spotted today (you’ll recognize the slightly silly drawing to the right):


in the place of God, the free human being

130929aFear God! Honour the king!

Asked about his motto in 1892, Rudi — who was about to turn 31 — replied:

‘An Gottes Stelle den freien Menschen!!!’

This was several years before his turn to theosophy. (We might discuss, one day, whether in practice this ideal stayed alive in anthroposophy; or if it had to be abandoned in favour of dissemination of some other belief — veneration for a guru, for example — that also in some sense incapacitated human freedom. But not today.)

During his youth, he was quite adamant that religion was man-made. (We might discuss, one day, whether he ever stopped believing this. But not today. In any case, some of his followers certainly took own his creed religiously.)

I lay awake last night, unable to sleep. I’ve been thinking about how dearly missed Christopher Hitchens is. I don’t know who else, today, speaks the way he spoke, with that force and eloquence.

Following debates lately (and mostly from the fringe), I’ve been struck by the inexplicable naivety shown by people who put respect for religious nonsense in front of respect for human freedom. I’m not sure what this is a consequence of: shitty education that fails to teach history properly or so called social competence taken to the extreme. I am, however, convinced it is a huge problem. It’s like the enlightenment didn’t happen. Or wasn’t really worth it. Or that it wasn’t such a revolutionary thing. People seem to take for granted — despite what the world looks like — the freedom of the individual and, perhaps most importantly, women. As if this freedom did come for free, and not through struggles we should be eternally thankful to our ancestors for.

It is as though we don’t understand what privilege it is not to have to bow to our knees praying to deities or to cover our hair in subjugation to a power supposedly higher than man. Because that is what it is: submission. Even done freely, that’s what it is. And it frightens the hell out of me that people don’t question it: not so much the individual’s choice, but the phenomenon itself.

Perhaps this is good or perhaps it is bad, I don’t know (my hunch is that it’s bad, although of course it’s jolly we’re in this position and not living in Saudi-Arabia): but it seems to me that people are privileged enough to eschew loyalty to those who are still oppressed by theocratic silliness and instead to side with those who want to preserve a lighter version of it, albeit under a banner of freedom (subjugating yourself to a god or putting on a veil is, after all, for many in Western societies, done in freedom; not so in other parts of the world, and, it should be said, not by all here either). Even a lighter form of submission to whatever god is an assault on human freedom, and it matters what we say about these things, because admitting that submission to any gods could be a decent thing, opens up a whole box of nasty things, including people who wish to mete out punishments on behalf of whatever god they happen to fancy and who is, supposedly, on their side. (To mention one problem only.) And, again, whatever these gods happen to demand of us, all their demands were conceived by men. So why not simply conceive of our own ideals, and live by them?

I do want to emphasize the profound importance of those words: an Gottes Stelle den freien Menschen. It is the one thing, possibly the only, that (if taken seriously) entirely prevents theocracy. It is incompatible with submission to any of the gods or their earthly creators.


On a slightly different topic (I’m not going to write a lot of blog posts, so I’m taking the chance to get this out of my system), my reading lately have convinced me of a few things, among them the woes of shallowness. I think, in some ways, it relates to the above (if only very subtly). I’ll try to explain. If we don’t take any ideas seriously, or if we believe that all ideas are equally good or kind (or promoting the same amount of freedom, for that matter), it is, of course, difficult to reject ideas that run counter to all the ideals we should (in my opinion) cherish. (I think we should remember that to those who believe themselves to be the envoys of various deities — for exemple the God of the monotheistic religions — all ideas are emphatically not equal. And they have very little patience for social competence or the other niceties taught in schools, possibly instead of actual knowledge.)

I’ve been struck by the peculiar phenomenon of spirituality that aims at the depths (and towards the heights) of human existence but accomplishes nothing but unbearable shallowness. Everything is surface. But maybe I’ve misunderstood? Maybe, for example, the guardian of the threshold is someone other than I thought: a heartening character who’s there to sow roses on man’s path. Maybe Ahriman serves raspberry lollipops and Lucifer hot tea. (Whatever you want, you decide.) Maybe we’re all supposed to sit around, feeling cosy and congratulating ourselves for being so nice and good (despite the facts of the world). And everybody is getting along, except those sourpusses who keep talking about what is right, and who keep insisting, in the most unacceptable manner, that there are ideas that are better than other ideas.

People appear to think anthroposophy can be anything you want it to be; pick and choose in the shiny department store of spiritual blingbling. A ridiculous — and false — position. But apparently it — anthroposophy — defies definition. It’s life itself, bigger than life even, oh dear. Funny how it looks like an amusement park. You can settle for one of the attractions or all of them — and have a lovely ride. Or perhaps a nauseating one. I can’t tell.

I’m quite weary of this assumption though: that everything (every belief, every idea) is equally good — and nobody should be preposterous enough to question your choices (unless everybody who is ‘good’ have decided that somebody else is ‘evil': then let the hunt begin!) or putting them in a wider perspective. No, you assume that nobody should question your choice. Even if it’s dictated not by freedom (as you think) but by naivety and ignorance that leads straight to hell, even if by detour.

gefällt uns!

We — mr Dog and I — want to share this with you. It’s a wooden dog — of the most advanced breed! — from waldorf toy manufacturer Ostheimer. We think they’re canineosophically inspired!


(Apart from this, we have absolutely nothing to say about waldorf, as you may have noticed; we have said almost everything there is to say already. We will pursue our own path, and remain silent. But we still love you all.)

en salig bukett

Medan utbildningsdepartementet och högskoleverket här i Sverige lallar omkring i sorglig oförmåga att bevilja Waldorflärarhögskolan statsfinansiering och examensrätt får Steinerhögskolan i Oslo — med sitt mastersprogram i waldorfpedagogik — ta åt sig hela äran av svenska waldorfpedagogers akademiska prestationer.

Som en del av mastersexamen författar studenterna en uppsats som sedan presenteras vid ett seminarium. Jag vill rekommendera en ny uppsats, skriven av en svensk waldorfpedagog:

Amazilia — How can a consciousness of a beatific bouquet become conspicuous?

Examinator var Leif Tjärnstig, som annars är verksam vid Waldorflärarhögskolan i Stockholm.

Läsning av uppsatsen har övertygat mig om att WLH måste erhålla såväl finansiella medel som högskolestatus och även examensrätt, ty vi kan inte fortsätta blöda sådan enastående akademisk och poetisk kompetens till Norge.

Den som läser kommer utan tvekan att förstå det.


Jag skulle samtidigt (och helt utan ironi) vilja framhålla Steinerhögskolan som föredöme. Sådan här klarhet finner man inte på WLHs hemsida:

Antroposofien har en selvfølgelig og sentral plass i Steinerhøyskolens lærer- og førskolelærerutdanninger. Undervisningen i antroposofi og steinerpedagogisk teori er konsentrert om de deler av antroposofien som er steinerpedagogisk relevante. Viktige begreper i steinerskolenes og –barnehagenes læreplaner er hentet fra antroposofien, og kunnskaper om disse begrepene tilhører derfor en steinerpedagogs profesjonelle kompetanse.

Om antroposofin i utbildningen.

sunrise, 5:25 am


Up on the cliff, you can lie at night, watching the dark sky — feeling, paradoxically perhaps, a closeness to the stars that, ultimately, encompasses a closeness to the earth. And knowing, for a brief moment, that there’s nothing more to ask for. It’s all there — between me and the universe.

It’s been a warm August week, presumably summer’s parting gift. The rocks, charged during the day by the rays of the sun, still emit some of the heat hours after sunset.

(A few more new pics to be seen, by the way, over at flickr.)

‘världen är god’

Det här är en text jag skrev för ett tag sedan (i våras någon gång).  Jag kom att tänka på den nu, när den tidiga höstnaturens lukter inger mig en känsla av lätt obehag. Bara en lätt, trots allt, för det är så mycket med höstdofterna. Allt är inte en påminnelse om skoltiden. Men någonstans i dessa lukter finns just det minnet: hur naturen luktade när det var dags för skola. Den sena augustimånadens och septembers dofter. Särskilt om morgnarna. Och dofterna transporterar mig tillbaka. Med minnena i övrigt är det som det är, de lider av sin egen oduglighet och bristfällighet.

Kanske var det så att texten var för personlig. Eller, nej, för sårbar. Och därför förblev opublicerad.

Men det är också något sårbart med den här tiden på året. Den gör alltid lite ont i mig.


Ingen ensamhet är större än barnets ensamhet. Barnet är i händerna på vuxnas godtycke, deras övertygelser, deras fanatism. Barnet är oförmöget att ifrågasätta dem, även om det ibland förmår genomskåda dem.

Om vuxna tror på något, blir det så. Då är det sant. De definierar världens gränser och livets mening. Det som ska vara. Även för de motsträviga barn som utmanar de vuxnas sanning och medkänsla.

Om vuxna godtar någonting som rätt, då är det rätt, och nödvändigt att tåla. Det som vi instinktivt borde känna är fel – skadligt eller ont – är plötsligt riktigt och gott.

Det är oändligt ensamt att vara barn.


Jag har vant mig vid vetskapen att de vuxna inte hade något ansvar. Ansvaret var mitt.

Men vad tror ni att en skyddslös treåring förmår göra? Eller ens en sjuåring? (Det är en helt retorisk fråga.)

För mig räcker det med budskapet: det var mitt fel och förblir mitt fel. Den som tror att jag klandrar andra men inte mig själv får gärna veta detta: jag klandrar mig själv; jag klandrar mig själv mycket mer än jag någonsin klandrat någon annan. Och jag skäms, och jag skämdes, något oerhört över det barn jag var.

Och talar jag om det som varit, fortsätter jag att göra fel – jag är orättvis, ty jag bryr mig om vad som hände mig, mer än vad som var sant för andra, och jag är ju inte representativ för alla barn som är lyckliga och glada. Genom att inte upphöra med att berätta, väljer jag att om och om befästa mina egna misstag, mitt eget misslyckande med mitt liv. Och sanningen, den genomgår som alltid sina transformationer. Det är svårt att hålla sig till en version av sitt liv. Det är som om det finns många hypotetiska varianter. Många alternativ, som var och en har något av sanningen i sig.

Jag har varit (och är alltjämt) vidöppen inför tanken att just jag var ett barn som inte förtjänade något annat än det som blev. Om det låter som att jag skriver det för att utverka något slags retroaktiv medkänsla eller tomma försäkringar om att så inte kan ha varit fallet, då har ni fel. Jag är min egen anklagare. Det är så det är och kommer att vara.

Jag ser mig själv som barn som skyddslös, men inte skuldlös. Jag är fylld av skuld. Och det är inget som hindrar att jag har skuld utan att ha haft ansvar.


Finns det något jag strängt ogillar i bilden av barndomen, så som den skapas av vuxna, är det dess element av oändligt lyckliga barn. Den där bilden som får vuxna att se med avsmak på de barn som inte lever upp till den. Där finner vi, tror jag, många barndoms- och skolproblems mest olösliga knut – de barn som de vuxna vill bry sig om är de söta, gulliga, attraktiva barnen. De barn som är osympatiska och som inte ens de vuxna kan tycka om – även om de, med sin enastående talang för hyckleri, aldrig skulle erkänna det – måste klara sig själva, de har förtjänat sin ensamhet.

Det handlar om att se, och alla barn förtjänar inte att ses. Det handlar om att reagera, och ingen reagerar på det de inte förmår se. Det handlar om att se, och om att se också de barn som väcker antipatier, motvilja, ja, till och med avsky.


Jag var – om det råder absolut ingen tvekan – ett så kallat melankoliskt barn. Ett barn med obalans i temperamenten, en obalans som gjorde melankolin dominerande. Ett melankoliskt barn behöver negativa upplevelser – för att så att säga chockas eller med hjälp av den leda, som till slut antas uppstå, bringas ur sin melankoli och till större temperamentsmässig harmoni. Det är nyttigt. Sådan är teorin.

Jag var ett osympatiskt barn. Ett barn som aldrig log och jollrade mot de vuxna – ett sådant barn som människor inte fattar tycke för, då barnet är omöjligt att älska. Det finns sådana barn; barn som inte är ‘gulliga’. Barn som inte är storögda, förundrade som näpna djur, barn som inte med tillförsikt och glädje upptäcker världen, utan barn som bär på svärta och allvar, barn som redan är för gamla för sin ålder. Man talar kanske helst inte om det. Är det kontroversiellt? Kan vuxna inte medge att det finns sådana barn? Är det för stötande för den vuxnes självkänsla, för den vuxnes bild av sig själv?

Att erkänna att alla barn inte är lika fina och söta skulle tvinga vuxna att sparka ned sig själva från godhetens piedestal.


Vid sidan av skulden finns skammen. Skulden är en sak, skammen en annan. Jag ger mig själv skulden för att inte ha gjort vad jag borde göra; jag ger mig skulden för att ha varit någon jag inte borde ha varit. För att inte ha ‘skärpt mig’, som det så vackert heter. Och den kanske största skulden: skulden för att inte ha stått upp för mig själv. Jag skäms över min oförmåga. Och jag skämdes länge — gör det väl fortfarande egentligen — över den bristfälliga människa jag var som barn. Jag skämdes djupt över mina egenheter. Jag kände ett starkt obehag inför mig själv. Kunde man göra sig av med sig själv, och bära en annan människa som ett slags mask, hade jag gjort det.

Jag förmodar att det finns goda anledningar till skam; att skammen är en drivkraft som får oss att undvika sådant som gör oss sårbara. Skammen över ensamheten har sitt syfte – att sända signalen: ensam är du sårbar. Jag tror ingen känner detta tydligare än ett barn. Som vuxen kan man resonera och rationalisera, även om ensamheten, också för den som uppskattar den, fortsätter att vara något ambivalent. Skammen ligger där och ruvar, och kan attackera stoltheten när helst.

Barnet har inte samma intellektuella medel för att kunna fokusera på det goda i ensamheten, och är i stället utlämnad till upplevelsen av utsatthet. Och barn förstår att ensamheten är en skam. Gå inte nära den ensamme, för den ensamme kan smitta dig. Ensamheten kan vara behaglig, men inte tillsammans med andra. Inte på den hårda skolgården.

När vuxna menar – som de ju gör i dag, även om det inte absolut inte var den rådande meningen på en waldorfförskola i början av 80-talet – att barn ska vända sig till dem och berätta om något ont har hänt, förstår de inte att precis detta handlande är att göra sig ännu mer utsatt. Det är att bära sin skam synlig i pannan; det är att erkänna sin mindervärdighet. Om barnet alls kan lita på att de vuxna vill se, vilket långt ifrån alltid är fallet, är ett sådant förfarande att blotta sin skam inför andra människor. Det hör till de saker man inte gör.

Jag minns att jag någon gång antydde någonting för min mor om dessa saker. Hon svarade mig då, att skolan är till för att skaffa en utbildning, för att bli något och komma vidare till universitetet; den är inte till för att odla vänskaper. (Det var i alla fall det budskap jag uppfattade. Jag tror egentligen att jag missuppfattade vad hon sa, men det spelar mindre roll nu. Missuppfattningen som stannade kvar, den påverkade mig.) Det ger ett ödesdigert perspektiv. Det finns mycket man kan känna skam över. Att vara ensam som barn är en sådan sak. Att som vuxen inte finna någon plats i den verklighet andra verkar leva i är en annan sådan sak. Någonstans hänger det kanske ihop. Vi sitter ihop, som genom en navelsträng, med våra barndomsjag, gör vi inte? Det vi är med om i barndomen, hur vi formas socialt, stannar inte kvar där.

Och om ni nu tänker: men det är ju ditt fel, som inte försöker! Så har ni rätt. Det är mitt fel och jag försöker inte ens. Jag står i huvudsak passiv vid sidan av och betraktar människor som har ett liv.

Det är ingen större skillnad i dag jämfört med på den tiden, i lekskolan.

Den enda skillnaden är väl att det i dag är möjligt att se med en annan humor på saken. Och att se att ensamheten inte är utsatthet enbart, utan också en av de största välsignelserna. Även om den i grunden bara är, och alltid har varit, en sak: existentiell nödvändighet.

(Jag vet, det jag skriver bekräftar pöbelmänniskornas bild av mig. Det får vara så.)


Skammen är barnets mest effektive läromästare. Den lär ut att man hellre bör resignera och låtsas en iskall likgiltighet än att agera ut rädsla, besvikelse, ilska. Man slutar förvänta sig något, och man skaffar sig en sköld av ytlig osårbarhet.

Man vänder sig inte till de vuxna. Man vänder sig in mot sig själv.

Skulden, skammen, rädslan. De står i vägen. Och de är helt mänskliga svagheter, själsliga företeelser, som inga handlingsplaner eller värdegrunder eller informationsmöten och upplysningsinsatser i världen kan råda bot på. I all sin irrationalitet kommer de, tillsammans med ondskan och den bristande insikten, stå i vägen för förändring.

Man vänder sig mot sig själv; man vänder kniven mot sig själv.


Vad varje barn begriper instinktivt är att en människas existensberättigande är avhängigt den sociala uppskattning han eller hon åtnjuter. Att vara inåtvänd i skolan är att förlora. Det är att ge upp. Det vill säga, om det hade varit ett val, hade det varit ett val som innebär att ge upp. Varje barn begriper att med ensamheten följer något smittsamt, den är en sjukdom som bör undvikas. Utstötning är en fullkomligt begriplig mekanism.


Om inte de akademiska bristerna hade uppdagats hade jag aldrig sluppit ifrån waldorfskolan. På sätt och vis var det tur att de blev så uppenbara någon gång i mellanstadiet. Sådan är den blinda övertygelsens natur. Har en vuxen en gång övertygats om att det val han eller hon gjort är det bästa valet finns ingen återvändo, med mindre än att förutsättningarna radikalt ändras och sanningen ger den vuxne en magnifik käftsmäll. Om alla vuxna som finns runt ett barn delar samma övertygelse, är risken överhängande att ingen av dem faktiskt ser det som är. Risken är att ingen ser barnet.

För det handlar om att se. Det handlar om att reagera. Men först handlar det om att se. Och det vuxna inte vill se, det ser de inte.

Och allting är fint och bra och de vuxna förstärker varandras övertygelse om att den bilden av perfektion är sann. Särskilt i en sådan miljö som den jag befann mig i. Den som skulle vara så vacker och varm och levande och mänsklig, jämfört med resten av världen. Den var paradiset. Därutanför fanns det otrevliga andra. Det svarta och kalla och omänskliga.

Det går inte att avvika i en sådan miljö, för då är det inte miljön eller kollektivet det är fel på, utan det avvikande barnet. Det annorlunda och det motspänstiga är demonbesmittat.

Och jag förstår verkligen inte vad jag skulle ha gjort. Jag önskar (jag tror att jag skrivit det förut) att jag i dag kunde återvända och hämta det där barnet som var jag, men det kan jag inte. Det finns absolut ingenting jag kan göra. Annat än det oundvikliga: att leva med det.

Begriper ni inte att jag var tre år när jag hamnade där? Förstår ni inte att jag inte hade några begrepp om vilka rättigheter jag hade att bli respekterad till person och som individ? Begriper ni inte – ni som tror sådana barocka saker som att det lilla barnet vill leva i en mjuk kokong och inte konfronteras med fakta och rationellt tänkande! – att jag var alldeles för liten för att ha den kunskap som krävs för att veta och överväga mina möjligheter? En treåring kan inte gå till sina föräldrar eller fröknar och lägga fram alternativ och argument. En treåring kan inte framföra sammanhängande och övertygande resonemang baserade på – för barnet helt otillgängliga – fakta.

En treåring är helt förbannat utlämnad till de vuxnas godtyckliga välvilja.

En treåring måste befinna sig bland vuxna som förmår att se både individen och det som händer, och som förmår förstå konsekvenserna av det som sker.

För det som sker har konsekvenser. En av de första händelserna på waldorflekskolan var ett annat barn – ett storvuxet barn med gedigen stamtavla, och nästan ett år äldre än mig, det lättviktiga decemberbarnet – som gav sig på mig. Jag har inte några medvetna minnen av händelsen. Jag var tre år. Men jag kan bara gissa att en sådan händelse kom att prägla mitt förhållande till andra barn. Om jag inte redan hade varit rädd, skulle jag blivit rädd.

Men det sades visst att det var jag som provocerat attacken, genom att inte ge barnet det gensvar barnet krävde; jag gav inget gensvar alls. Det enda jag minns är att jag alltid var rädd för detta barn, så mitt bristande gensvar var kanske en rädsloreaktion.

Och så fortsatte det.

Barnet hade rätt till ett gensvar. Antroposofiskt betraktat är kravet inte förvånande; alla ‘konflikter’ har en orsak. Det kan inte bara vara så att ett barn fattar agg till ett annat barn utan någon anledning eller för den omedelbara tillfredsställelsens skull. Det kan inte vara så att anledningen ‘bara’ är att det aggressiva barnet är dysfunktionellt (eller resultatet av en dysfunktionell hemmiljö) eller får en kick av sitt handlande och skaffar sig ett lämpligt offer. Objektet för aggressionen har också en del i ‘konflikten’, även om det i yttre mening ter sig som vederbörande mest bara hamnat i den andres destruktiva väg. Återfinns inte orsaken till konflikten i detta liv, finns den i ett tidigare. Jag hade kanske hjälpt till att döda henne under häxprocesserna eller hållit henne som slav under antiken. Vem vet. Och vi har inte Steiners klarsyn att tillgå. Vi får spekulera. Precis som de waldorffröknar som drabbas av hybris och tror sig kunna skåda detaljerna i karmiska sammanhang.

För att ‘lösa’ konflikten hade man i waldorfskolan en metod. Den för aggressionen utsatte får lov att bjuda hem aggressorn. (Detta måste ha varit en tämligen allmänt tillämpad metod i den svenska waldorfvärlden, för jag har hört den berättas av andra.) Det är mycket vackert. Ett sådant ansvarstagande för karmiska konflikter! Så gott för barnen! Att generositeten ska riktas från den angripne till angriparen är för övrigt ett tydligt tecken på att förhållandet betraktas utifrån tanken att det ligger en karmisk skuld bakom det som skett. Den som egentligen är den skyldige visar sin angripare en vänlig gest. Betraktat ur en annan synvinkel än den karmiska, är detta ren förnedring. Jag är glad att jag inte minns hur det förlöpte eller hur jag upplevde det. Jag var för liten.


Det svåra är att barnen växer in i den här miljön och den här mentaliteten. Jag, som barn, hade inga begrepp om vad som var rätt eller vilka anspråk jag kunde ställa på att bli lämnad i fred eller – nej, jag hade inga begrepp om något sådant. Hur skulle ett barn förstå att en människa – i möjligaste mån – borde kunna gå till skolan utan rädsla?

Hur ska ett barn sätta sig upp mot vuxnas övertygelser, när de vuxna framstår som allsmäktiga och deras val är bortom ifrågasättande? När barnet inte ens vet att tillvaron skulle kunna vara annorlunda?

Och när de vuxna varken ser barnen eller kommunicerar med dem utan sitter tryggt uppe i sina andliga elfenbenstorn med sina teorier om hur barn är och om hur världen är befattad och om hur karmiska öden och sammanhang griper in i existensen?


Jag vet inte om det är rätt att i dag vara särskilt detaljerad om dessa saker. Det är möjligt att det är lämpligare att avstå från att vara konkret och att riskera att peka ut andra barn som i kanske ännu högre utsträckning än jag var schackpjäser i de vuxnas karmaspekulationer och andra dumheter.


Jag minns att någon gång i lågstadiet kom några ungar och började slå mig i ryggen ganska hårt. Det var i skolans matsal. De sa till mig – jag minns det så väl – att min mor hade bett dem att göra detta, så det var alleles rätt. Det skulle inte ha fallit mig in att ifrågasätta det; jag trodde på dem. Hur skulle jag ha vetat bättre? Argumentet föreföll mig inte alls främmande eller osannolikt. Skolan tillsammans med hemmet var en övermakt ingen kunde rå på, och att protestera hade aldrig hjälpt, då jag inte hade möjlighet att förklara. Då skammen ändå hade förhindrat mig. Ingen vill vara den som blir utsatt på det viset. Det är bättre att låtsas som om inget hänt.

Dessutom var det efter år av waldorfskola. Efter att under en period till och med ha blivit tvingad dit genom de vuxnas fysiska övertag, mer eller mindre. För saken var ju den att när jag var i skolan, sades det, så var jag inte alls olycklig. Allting var så bra så! Därför var det helt rätt att göra så. Det råder skolplikt. Och jag var ju lycklig. Allting var bra.

Det var det inte. Det var inte bra. Men ett barn som inte blir sett tror sig inte ha rätt att bli lyssnat på – nej, rättelse, ett sådant barn kan inte ens artikulera vad som är fel, för ett sådant barn har vant sig vid att det som är fel är ‘rätt’. Jag borde kanske – ur något slags personlig insikt eller ur egen själslig resning – ha vetat bättre. Eller så borde jag av självbevarelsedrift ha slagit världen sönder och samman. Men då är vi där igen, vid självbevarelsedriften.

Vad gör man när den har avtagit?


Vi kunde ju tala om den akademiska tristessen. Om att tillbringa dagarna på en plats där inget av det man kan och vill har någon som helst betydelse. Allting som betyder något är sådant som man inte kan och inte vill. Vi kunde tala om hur det är att den intellektuella stimulans som existerade var att följa sekundvisarens rörelse över den vinröda urtavlan på armbandsklockan och att räkna sekunderna. Men det är kanske en petitess, förlusten av tid som kunde ägnats åt något som gav meningsfullhet åt tillvaron, åt att göra något som gav tillfredsställelse och självkänsla. I stället: denna evinnerliga vått-i-våttmålning, denna förbannade formteckning, detta urtråkiga flöjtspel, det oändliga handarbetet och den satans eurytmin.

Det var en tristess som aldrig tycktes ta slut. Tristessen det inte gick att skönja någon ände på ens i fjärran. Att jag skulle tvingas vara där i tolv år till var en självklarhet i första klass; tolv år är en obegriplig evighet. Femton år av livet, totalt. Femton år! Kunde lika gärna säga tusen år.


Men mer betydelsefullt är kanske detta som nämnts, detta med ensamheten och utsattheten. Att aldrig veta vad som skulle hända. Att existera på nåder. Att gå till skolan med strypande ångest varje morgon och att kämpa mot hjärtats tydligt förnimbarbara orospumpande och illamåendet som uppstod av fladdrandet i magen från de där medfödda fjärilsvingarna som aldrig kom till ro. Och det där bandet av järn runt bröstkorgen. Impulsen att springa i väg, men att veta att man ändå inte kommer undan; man kommer tvingas tillbaka. För all evighet. Det finns inget slut och inga utvägar.

Man kommer aldrig undan. Inte ens när man till slut kommer ifrån en sådan situation kommer man undan på riktigt. Den lever kvar i en.


Som barn hade jag en metod, eller kanske snarare en strategi. En strategi för att omdirigera oron; ett sätt att nedsänka de överallt kringflygande farhågorna i en behållare där de hade mindre utrymme att fladdra. Jag brukade ha någon leksak i fickan, ett slags lugnande talisman. Något att ha i handen. Jag bara höll den i handen. Det var allt. Och, förstås, vetskapen om att den fanns där, som ett löfte om en magisk flyktportal.

Det fanns ytterligare en metod: att vandra runt i cirklar. Det, liksom betraktandet av sekundvisarens vandring runt klockans urtavla, gav ett sken av att ha en uppgift. Att hålla sig på cirkeln och att vandra den i rätt hastighet, inte för snabbt, inte för långsamt. Att ha vandrat för många varv tydde på ett slags meningslöshet; ett begränsat antal på en förnuftig, eller i alla fall förnuftsstyrd, handling. Att vandra för långsamt vore, å andra sidan, att komma för nära stillaståendet, ett outhärdligt och ömtåligt tillstånd. Det är ett slags val ändå, att röra sig och att kontrollera hastigheten. Jag är en människa som gör något, jag drivs inte bara runt, piskad av obehaget. Jag styr det jag gör, och jag håller mig upptagen.

Och så länge man håller sig i rörelse är ens hemlöshet i den här världen mindre påtaglig.


Den övergipande vetskapen: hjälplösheten. Aldrig kommer något att ändras. Man kan inte hjälpa sig själv när man är sju år. Man har inte tillåtelse. Man vet inte ens att man skulle kunna göra något, för omvärlden har givit budskapet så tydligt: detta är din lott, den är inget val. Och inte nog med att den är din lott, du är lyckligt lottad. Och begrip det, din bortskämda lort.

Det sades att waldorf var så underbart, ett undantag i en hotfull värld. Den enda slutsatsen man kan dra av det var ju att så obehagligt som waldorf var, var världen utanför en bottenlös brunn av ondska. Alla andra skolor ingav fruktan, alla andra barn skräck. Trots att waldorf var ett alldeles eget helvete, var det ändå en skyddad kokong. Det var allting som var möjligt. Världens centrum. Där utanför: den djupa avgrunden. Om jag nu riktigt trodde detta – nej, aldrig helt. Men jag trodde inte att jag hade något val, och det hade jag inte heller.

Det fanns väl ljuspunkter, antar jag. Dem minns jag inte särskilt, framför allt inte i de sämre stunderna.

Jag minns den ständiga rädslan. Jag minns dessa raster, vandrandes runt i cirklar. Jag minns både skräcken för andra barn och utsattheten i att inte höra till. Jag visste vad skillnaden var mellan att vara med och att inte vara det. Jag upplevde både och. Alltid på nåder.

Jag minns hur jag gick till skolan om morgnarna, i ångestens grepp.

Det är för all del inte vuxnas fel att ett barn existerar på nåder. Det finns en sådan märklig dynamik i barns vänskapsrelationer. Man accepterar att vara vän också med den som trampar ned en, för man förstår inte bättre och vet inte sitt värde.


Inlärda beteendemönster är svåra att bli av med; de har så ofta automatiserats, blivit en del av den man är. Jag reagerar alltför lätt med misstro och fientlighet. Jag föredrar att vara ensam, för andra människors intentioner, har jag lärt mig, är onda. De står för vänskap ena sekunden och svek nästa. Kanske är det inte inlärt, utan medfött; kanske är det synapserna i min förbannade hjärna. Den enda välsignelsen är att jag inte är långsint. (Jag förstår om det låter konstigt, för vad är detta om inte en långsinthetens dokumentation? undrar kanske läsaren. Men jag vill poängtera: det handlar om hur detta påverkat mig. Jag är inte, till vardags, långsint.)

Jag kan dock inte tro att detta att existera på nåder inte har haft sin inverkan. Att detta att vuxna valde att inte se, inte skulle ha haft det. Att vara utanför och att avfärdas som människa i självaste himmelriket, i den där världen alla andra menade var den bästa av världar. Jag kan inte tro att det inte påverkat mig.

Jag tror det har sin början i en – omedveten och under lång tid i ord oformulerad – insikt om att fenomenet andra människor signalerar fara inte trygghet. Andra människor, som art. Jag kommer så sällan till individerna. Även om det är den punkten strävan bör stå till.

Jag tror att det spelar roll för ett barn om barnet upplever sig vara sett, förstått och omtyckt. Jag tror det, men jag vet inte. Min hypotes är att jag, i alla fall inte i det avseendet, avvek från andra barn och de vanliga behov som barn har.

Jag tror att det spelar roll att vuxna ser och reagerar och visar att de bryr sig, även om de inte kan göra världen perfekt. Att det är betydligt bättre att de säger att detta visserligen inte är något paradis och att de inte kan göra det omöjliga – men att de ser.

Den som upplevt människors potential till ändlös kyla blir inte barn igen. Om jag inte var vuxen redan innan allt det där hände – vuxen är ett stort ord – så slutade jag i alla fall att vara barn. Man är aldrig någonsin så ensam som när man till sin kronologiska ålder är barn.

Man är aldrig så ensam som då.

Och för all framtid finns det som ett snabbspår för att i expressfart återbörda mig till dessa sår. På sätt och vis har jag, motsägelsefullt nog, lärt mig bli osårbar. Jag å ena sidan utvecklat en väldigt hård hud, en hud som avskärmar mig från andra människor. Och å andra sidan existerar samtidigt de där tunna, sköra avsnitten, och den som lyckas rispa lite just där river upp sår som blöder och blöder, för de läker aldrig mer än på ytan; träffar man rätt väller allting fram som den sköra huden höll tillbaka. Och när de sårigheterna provoceras, med ord och handlingar vassa som nålar, leder nervbanorna rakt ned i underjorden, de hämtar upp treåringens hjälplöshet till ytan. Det går inte att helt bli kvitt, även om man i övrigt kan skaffa sig en hård hud och leva med reptilreaktioner och självförsvarsintuition. På vissa punkter finns kanaler som leder direkt tillbaka till det som man aldrig kan hantera, eftersom ursprunget finns i en tid då man var utsatt och skyddslös, och det förändras inte.


Hade det inte varit för de akademiska bristerna hade jag aldrig sluppit därifrån. Sådan är den blinda övertygelsens natur. Tolv år är en hel evighet när man är sju. Det är nästan två gånger det liv man redan levt, och i alla fall minst två gånger så långt som det liv man kan minnas, kanske till och med tre gånger.

Det är så tråkigt med negativitet och det leder aldrig till utveckling, säger ni kanske. Jag ser inte att det finns något att vara positiv om, så länge det är egalt vad som sker med individer, bara majoriteten verkar glad. Så länge nittiåtta procent – siffran är gripen ur luften, förstås – av alla barn skuttar runt och skrattar och jublar – som på alla dessa vedervärdiga reklambilder som visar barndomens lycka – kan vi ignorera de två procent som inte lever upp till den bilden? Det där fåtalet som inte är omtyckbara. Vad spelar det för roll hur det vi gör kommer påverka dem i längden?

Kanske är det vårens ljusa helvete som bidrar. Jag har alltid haft en tendens att ju ljusare det blir i den yttre tillvaron, desto mörkare blir det i mig; desto mer tilltar min livsoduglighet. Jag vill gå i ide, just när livet ska till att väckas ur vinterdvala.


Jag menar inte att vuxna kan göra barns tillvaro perfekt. Jag tror att själva strävan efter perfektion och tron på att perfektionen är uppnådd är det skadligaste av allt, så det vore mig främmande att föreslå något sådant. Nej, det jag menar är detta: det som spelar någon roll är vuxna som vågar se, och som vågar visa barnet: jag ser dig, och jag ser vad som händer dig; jag kan inte ändra villkoren för livet självt, men jag ser.

Det handlar inte om att tvingas tycka om ett barn, men om att se det och om att bry sig om vad som sker. Det är det viktigaste, kanske det enda. Att se – och förstå konsekvenserna av – det gemensamt mänskliga också i den människa, och det barn, man inte kan förstå eller tycka om. Och att inse att man inte kan förändra en annan, utan som mest påverka. Att göra sig av med illusionerna, och att se det barn som är, inte det barn man önskar, och att se den verklighet som är, i stället för den man inbillar sig att man lever i eller den som man önskar man levde i.


Det som behövs är inte ännu fler i raden av meningslösa handlingsplaner och värdegrunder, och vad allt man i dag ägnar sig åt, men som under min skoltid inte hade kommit på modet. Handlingsplaner som manar – eller tvingar – till handling, när människor inte av egen vilja orkar bry sig. Värdegrunder som ska påbjuda värderingar. Ibland handlar det om värderingar som kunde kommit inifrån, men som, då de inte gör det, i stället måste tvingas på genom administrativa dekret och mer eller mindre politiskt betingad uppfostran. Det handlar om någon som uppifrån – utifrån ett perspektiv av oändlig visdom, som fordom en eller annan gud – ger riktlinjer och regler för vad som ska följas i givna situationer. Och så är förhoppningen att verkligheten uppför sig på ett sätt som gör de på förhand uppsatta riktlinjerna tillämpbara.

Men jag har känslan av att det mer handlar om att utåtriktade människor ska få samlas i grupper och socialisera och på sitt sedvanliga jippobetonade, lättsamma och larviga vis komma fram till hur ett problem ska hanteras som de egentligen inte kan begripa, eftersom de själva alltid tillhörde mobbargänget eller medlöpargänget. Deras förslag kommer alltid att vara: mer gruppaktiviteter! Mer av alla äckliga sociala aktiviteter i skolan, mer grupparbeten, mer lekar och trams! Mer relationspratande och relationsbyggande, sådant som passar dem själva, men som bara skänker obehag åt dem som ska bli ‘hjälpta’. (Nej, jag vet kanske inte vad jag talar om. Men så långt är det mitt intryck.)

Det som egentligen krävs är en förståelse för att det man gör, och det man underlåter att göra, ibland har konsekvenser i en annan människas liv, även om det är så att den människan tycks förtjäna konsekvenserna.

Det handlar om att se. Inte bara sina egna behov, utan den andres. Det är så enkelt att det förmodligen bara kan gå fel, eftersom människor är människor.


Det är ingen anklagelseakt mot någon; det vill jag upprepa. Jag anklagar mig själv, ingen annan. Jag har lärt mig att vara en någorlunda trevlig människa. Men jag begriper att samma regler gäller för vuxna som för barn, bara förutsättningarna ser lite annorlunda ut. Också som vuxen är det enda som spelar någon roll den sociala ytan. Denna förbannade ytlighet, med sitt genomgripande inflytande; den ytlighet, som ingalunda är begränsad till materialisterna, utan tycks lika förhärskande bland dem som förstår sig som andligt orienterade. Ditt existensberättigande är avhängigt ditt sociala nätverk, dina barn och hur lyckade de är, din yrkesroll och hur socialt viktig den är. I avsaknad av allt detta, återstår bara ett fåtal roller, konstnärsrollen eller kufen, som möjligen tillåter avvikelser. Möjligen.

I den värld jag lever i är människorna lyckade. Jag känner dem inte, men betraktar dem.

I brist på talang för anpassning till de dominerande, högsociala snackartyperna återstår, liksom på lekskolan, bara en sak: att hålla sig undan. I alla fall där ute i verkligheten. (På internet kan man leka med vad som helst – är inte det lustigt. Men det leder ju också till märkliga konsekvenser när människor, som i verkligheten hade undvikit varandra, av någon anledning får för sig att kommunikation är möjlig. Och därför, ibland, gör den möjlig. Ursäkta, jag avviker från ämnet.)

Utvägen är konstnärsskapet. I någon form. För att skaffa existensberättigande. För värde i en värld där allting annars handlar om social kontext. Eller så får det duga att vara kuf.

Och, ja, jag misströstar, för jag tror inte att någonting egentligen är annorlunda i dag än 1980. Jag är likadan, och det är i grund och botten också den verklighet jag lever i. Jag har träffat en hel del människor sedan dess, många har jag uppskattat, och några har till och med uppskattat mig. Men på ett annat plan har jag fortfarande inte vuxit ifrån det där barnet i lekskolan — jag har inte vuxit ifrån den blicken på mig själv som anammade då. Det är enkelt att tillintetgöra mig.

I mitt skrivande (inte detta, gud bevare oss) kastas jag mellan det ena och det andra – från självförtroende, i mitt mest världsfrånvända tillstånd, till den förödande tanken på att det jag skriver aldrig kan beröra någon annan människa, för andra människor är människor, och jag är omänsklig, och mellan oss finns en mur jag aldrig kan forcera. I bästa fall är den av glas, men likväl skyddar den oss från varandra.

Precis som det alltid varit, är jag underkastad min egen illvilja.

17 augusti


Nu kommer hösten med svamp, varma soppor och rostade kastanjer. Den är välkommen, trots allt, även om vintern alltid blir ett par månader för lång.

Vi har tillbringat nästan en vecka på ön. Fjärden är mörk om natten, och någon gång då och då magiskt stilla och blank. I måndags natt hade vi tur att få se perseidernas fallande stjärnor. Därtill flera vackra solnedgångar och en kväll ängen, med dess lila tistlar, i så tjock dimma att man inte hade kunnat se sin egen svans ens om man viftat med den framför nosen, som herr Hund skulle beskriva det. Nästan varje dag passerade åskoväder, i alla fall på avstånd. En av fjärdens och den stora himlens förtjänster är möjligheten att se oväder på håll utan att alltid uppleva dem själv.



27 juli

130727aI dag kom åskan som ett svar på den hetta som redan på morgonen var närapå outhärdlig. Regnet uteblev. Det är fortfarande torrt och kvavt. Ovan lite rester från mina balkongodlingar. Jag har krasse, lavendel, rosenpelargoner, tomater, persilja, basilika, oregano, ringblomma och misslyckade vallmo. Tomaterna kan vi nog kalla misslyckade också; jag har skördat tre. Jag har humlor och bin och i dag, för första gången någonsin tror jag, en fjäril, som förirrade sig in i köket. Inte förstår jag hur de hittar hit.

Förra veckan, då jag en kväll tittade ut genom köksfönstret, upptäckte jag att stjärnorna åter är synliga. (Eller i alla fall en planet. Så förfärligt många stjärnor ser man inte här i stan, även om himlen tycks svart.) Augusti är snart här. Det är märkligt med sommaren: just som man vant sig vid ljuset, och börjat känna sig hemma i det, som vore det normaltillståndet, återvänder mörkret.

Nedan några bilder från promenaden i dag.


130727cOch en från i går.

130726Visst är simhallar kusliga? Det är en sådan ogästvänlig och kall stämning. Allting är så hårt. Och så det där att jag så lätt kan förställa mig dem som skådeplatser för blodiga mord. Tacka vet jag blommor och komposter. Jag sätter aldrig min fot i en simhall frivilligt. På vintern, i mörker och kyla, går vi också förbi här, och då är hallen ofta full av frusna och alldeles för oklädda människor — barn som har simskola och vuxna motionssimmare. Ser hemskt obehagligt ut, tycker jag.


The image of the pale child who knows everything but cannot do very much is therefore not just a caricature but based on observable reality. Before school, learning is always implicit, that is, out of the immediate context. Explicit learning is still too strenuous. Where the latter happens nevertheless, it has a negative effect on breathing, movement and digestion. Anyone who takes anthroposophy and Waldorf education seriously, should be clear that appealing to the reason of the small child weakens the body.

I tweeted the link to this article in Erziehungskunst a few days ago, but it has remained in my thoughts. It explains so well the tedium of waldorf education; it explains how the natural desire to learn is quenched. It explains how to make school boring for those children who won’t be content with not using their intellects.

A child who uses intellect and reason weakens its body and is spiritually at risk, it is thought. Hunger to learn — other than through intellecutally unchallenging imitation — is a cause of potential disease, of body and mind and of course of spirit.

But we shouldn’t bother that children are bored and deprived of intellectual stimulation. It’s all founded upon a true theory of child development. That is, anthroposophy. Nothing can go wrong. Nothing can be wrong about it.

Granted, the article is about children before the age of seven. That is, kindergarten kids. But the harmful, anti-intellectual influence will linger in waldorf education far beyond that age.

And to imagine that small children don’t need or want to know things. What bollocks. Anyway, here comes the worst part. If the child is of the type who wants to have things explained — they admit that such children do exist, which is actually not a bad start (some think it’s unnatural and shouldn’t happen at all) — then suppress the child’s inclinations by making it do even more wishy-washy watercolour paintings. Really. Even more. As if there isn’t enought of that already. Of course, this child will soon learn not to flaunt his or her leanings towards facts, reason and other spiritually detrimental pursuits. He or she will get the message that those desires are unwanted and will quickly shut up. Children do interpret the attitudes of adults. They know how adults feel about what they do and who they are. Besides, who would want to be punished with more mindnumbing tasks? Because that’s what it is: punishing a child who wants intellectual stimulation with even more activities of the tedious kind. They write:

It should not be denied, however, that there are also many small children who behold the world in a particularly alert way and find explicit explanations. Here the educational task consists of recognising such alertness with admiration, viewing it as a gift, and at the same time occasionally making the space available to give the child the opportunity to dream, be it in painting a picture with watercolours, playing with dolls or during a walk in the woods in which we can listen attentively, play and have fun. All the unwanted explanations, the constant questioning what kindergarten was like today, impede even the cleverest child in taking hold of his or her still incomplete body. It only drives the child further into the head. Heart and hands are left empty.

I don’t know why the assumption is that the explanations are unwanted. Anyway. If the child asks questions and won’t let go (so much for ‘unwanted’ explanations, in whose mind are they ‘unwanted’? not the child’s, evidently), you can tell him or her:

The meanwhile unpopular sentence “You’ll learn all about it in school!” then becomes a promise.

Unfortunately, if the child is going to go to a waldorf school, that promise might turn out to a disappointment. (Even in other schools, it should be admitted. Most things you learn, you learn outside school. Luckily.)

om lingonet (och en waldorfläsebok)

regnbRegnbågen är en läsebok för waldorfskolan, sammanställd av Elisabeth Ahlberg och Gunilla Stålhammar. Den är fortfarande i utgivning, men första upplagan kom på 80-talet; under min waldorftid, var den den enda tryckta bok som barnen hade tillgång till under lågstadiet, och då, så vitt jag minns, i ransonerade doser. Båda författarna var verksamma som lärare vid Kristofferskolan (jag minns den ena av dem någorlunda väl, tror jag, och inte utan sympati, vilket i mitt fall är ovanligt). Boken innehåller sagor, verser, rim, gåtor — en del är folksagor och andra sagor och myter återberättade, annat är antroposofiskt material av Steiner och hans anhängare. Till exempel berättelsen om lingonet. Den här skriven av Michael Bauer, och handlar om hur lingonet fick sitt vita kors.

Det var nämligen så att när djävulen såg Gud skapa i världen blev han avundsjuk; han ville också skapa. Gud hade vänligheten att låta honom försöka, men djävulen kunde förstås inte motstå sina illasinnade impulser. Trots att bäret han skapade var mycket vackert — och lockande för människor och djur — var det mycket giftigt. Det upptäckte Gud, som därför gav i uppdrag åt änglarna bege sig ut i skogen för att på varje lingon rita ett vitt kors. Alla lingon har därför ett vitt kors, och korset, ‘korsets heliga tecken’, har mirakulöst medfört att djävulens gift avlägsnats från lingonet.

Åtskilligt i boken har liksom berättelsen om lingonet en religiös eller andlig anknytning. För den intresserade är boken därför en god illustration av den religiösa atmosfär som präglar waldorfskolan, kanske i all synnerhet i de lägre klasserna.

(Bild ur boken, föreställande hur lingonen fick sina vita kors. Tyvärr tagen med mobiltelefon. Gissningsvis visar den änglarna i färd med att oskadliggöra lingonen på Guds befallning.)

dagar på ön

Har tillbringat några dagar på ön igen. Varma dagar, och varma, ljusa sommarnätter, då man känner sig lite extra bunden till jorden. Ingen stjärnhimmel att betrakta, men växter som lyser som stjärnor i dunklet. En av nätterna föll ett lätt, milt sommarregn (som blev till skyfall framåt morgonen). Fjärden låg stilla, och det har slagit mig: hur mycket föredrar jag inte fjärden när den är alldeles stilla. Jag kanske borde revidera förståelsen av mig själv — kanske gillar jag egentligen insjöar, kanske är jag något slags insjömänniska! Men även om en svart skogssjö är vacker, förlorar man den stora himlen vid fjärden. En annan natt, jag tror det var söndagsnatten, stördes lugnet av en helikopter som från låg höjd och med hjälp av enormt starka strålkastare sökte längs stränderna. Mördare och knivgalningar passerade revy i min fantasi. Men så slutade jag oroa mig, jag har ju herr Hund. I övrigt nytt: de målade golven är färdigmålade. Det är lustigt vad man får ut av en sådan aktivitet. Jag skulle helst inte göra annat än måla rutiga golv resten av mitt liv. (Det är så det känns. Ursäkta.)


an essay by grégoire perra

Grégoire Perra is often a much better, much more nuanced and more eloquent defector than the anthroposophical movement appears to deserve. This is an intensely interesting essay written by Grégoire about his time as a waldorf school student and later as an anthroposophist; it also recounts his adventures in court. Roger Rawlings has worked on providing the translation into English — unfortunately it isn’t finished yet.  If you’re able to, you might choose to the original version in French instead. (I’ll try to remember to update this post if I find out that Roger’s translation is finished.) Grégoire introduces his essay in this way, and I take the liberty to quote his introduction in full, which I hope will pique your interest in the whole essay:

Le projet de raconter dans le détail le récit de mon parcours dans le milieu anthroposophique depuis l’âge de neuf ans est un projet ancien. Il avait simplement été retardé par le procès que la Fédération, des écoles Steiner-Waldorf m’avait intenté, suite à la parution de mon témoignage paru sur le site de l’UNADFI. Depuis plusieurs années, je prends en effet des notes, retrouve de vieux souvenirs, qu’il me semble de plus en plus important de donner à connaître à ceux qui veulent connaître la vérité sur les écoles Steiner-Waldorf et l’anthroposophie. Bien sûr, mon but n’étant de nuire à personne, mais d’exposer des faits significatifs, j’ai décidé d’occulter tous les noms. Si certaines personnes se reconnaissaient et se sentaient blessées, qu’elles sachent que telle n’était pas mon intention.

Je pense que ce récit pourra permettre à ceux qui le souhaiteront de se faire une image plus précise et plus juste de ces écoles, venant compléter mon témoignage publié sur le site de l’UNADFI. Je ne prétends nullement détenir une vérité absolue sur ce sujet, mais simplement la mienne, celle qui traverse mon vécu. Mon projet n’est pas non plus de me présenter comme une victime ou de désigner des bourreaux. Ayant été parmi eux, j’ai aussi été l’un d’eux. Certes, je n’y étais pas moi-même. Car ce milieu, comme tout milieu à caractère de dérive sectaire, ne permet pas de l’être. Cependant, si quelque chose en moi ne s’était pas opposé de toutes ses forces, jamais je n’aurais pu en partir. Ce petit quelque chose qui a finalement pu faire entendre sa voix, je pense pouvoir dire que c’est mon être profond et véritable. Celui que les anthroposophes n’ont pas su atteindre ni éteindre. Celui qui a résisté à leur emprise.

Cependant, malgré cette résistance, qui n’a pu percer que vers la fin, il m’est pratiquement impossible de dire ce qui a été de mon fait et ce qui, dans mes actes comme dans les événements que j’ai traversés, appartient au milieu anthroposophique. Cette réalité de mon passé n’est pas toujours simple à porter.  Il arrive même parfois que cela m’effraie tout autant que cela m’interroge. Ou que je sois empli d’une immense pitié, ou d’une profonde colère, quand j’ai connaissance de personnes qui sont dans un état similaire à celui qui a été le mien. En témoignant ainsi, je ne me cherche donc aucune excuse. Bien au contraire, j’essaie de rendre compte de manière honnête des faits. Lorsqu’il est impossible à une conscience humaine de démêler ce qui est de sa responsabilité et ce qui est celle de son entourage, elle peut encore s’en remettre au pouvoir du récit. Si la cohérence de son chemin de vie ne lui apparaît pas, elle peut au moins tâcher d’en laisser une trace aussi clair que possible à ceux qui pourront un jour, peut-être, comprendre.

In Roger’s translation:

Some time ago, I decided to tell in detail the story of my life in the Anthroposophic community, which started at age nine. This project was delayed by the lawsuit brought against me by the Federation of Waldorf schools, following the publication of an essay of mine at the UNADFI website. For several years, I have written notes to myself, and dug up old memories, to prepare for the day when I could freely tell the truth about Steiner-Waldorf schools and Anthroposophy. Of course, my goal is not to harm anyone, but to lay out significant facts, so I have decided to disguise the identities of most individuals I mention. If some people recognize themselves and feel injured, they should know that this was not my intention.

I believe this narrative, supplementing the account I gave at the UNADFI webite, will allow readers to get an accurate and fair picture of these schools. I do not pretend to possess the absolute truth on this subject, but I have the personal perspective that results from living through the events I will recount. My purpose is not to paint myself as a victim nor to apportion blame to others. Having lived among the people I will describe, I was also one of them. Admittedly, I was not fully myself, then — the environment, with its sectarian mists, did not allow it. But if I had not had something inside myself that strongly opposed that environment, I would never have been able to leave. That little something deep inside, which finally made its voice heard — I think I can say it was my deep and true self. This is what the Anthroposophists failed to reach or turn off; this is what ultimately resisted their control.

Despite this resistance, which nearly collapsed towards the end, it is very difficult for me to fully distinguish between what was done to me and what I did to myself — the actions that I myself undertook as a member of the Anthroposophic community. The reality of my past is not always easy to bear. It sometimes frightens me as much as it ovewhelms me with wonder. Likewise, I am often filled with an immense pity or a deep anger when I learn about people who now are in the same situation I experienced. So in telling this tale, I am not trying to excuse myself. Instead, I am trying to give an honest account of the facts. When it is impossible for a human consciousness to sort out what is its own responsibility and what is the responsibilty of others, at least one can rely on the power of narrative. If full comprehension is elusive, at least one can give a clear accounting for those who one day may, perhaps, be able to truly understand.

(One reference to an endnote excluded, you’ll find it at Roger’s site.)

waldorflärarmötet 2013 (och om barnets inkarnation som lärarens uppgift)

Jag har läst dokumentationen från waldorflärarmötet i vintras. [pdf] Dorit Winter var inbjuden. Hon hade följande pärla att erbjuda:

But if we are esoterisists and we are surrounded by exoterisists we do sometimes have a feeling that our way of explaining things is so much more complex that we don’t know how to speak about it. Then we can feel a bit overwhelmed when, for example, we are conversing with parents of children we teach. We cannot start talking about incarnation unless the parents are really somehow ready for that and yet that’s our entire daily business, namely to deal with these incarnating souls regardless of their age. (s 25)

Fundera en stund på innebörden av detta. Vad är konsekvensen av att man inte betraktar föräldrar som mogna att känna till vilka föreställningar som styr utbildningen, bemötandet av barnen, osv? Det är ju uppenbart av detta stycke att man inte talar med föräldrarna om det som borde vara viktigt för beslut som angår deras barn. Som Winter säger ju: waldorfläraren kan inte tala med föräldrarna om centrala idéer som inkarnationen, då föräldrarna inte förutsätts förstå, och talar därför inte om det. Ändå förutsätts de — i sin kunnighet och i frånvaro av något äkta, informerat samtycke! — ‘acceptera’ att inkarnationsbegreppet är en avgörande idé i den utbildning de valt för sitt barn. För föräldrar som är antroposofer — eller öppensinniga nog att höra om dessa andliga saker — är det förstås inget större problem med, mot dem kan man, förmodar jag, vara mer generös med information. Men det är ju så att även föräldrar som inte är mogna kan ha fött ett barn som valt dem som föräldrar för att de — om än i okunskap! — kommer att välja waldorfskolan. Det är ju barnets karma som är med skolan och med läraren. Föräldrarna är bifigurer; nödvändiga bifigurer, men likväl bifigurer.

På sidan 28 lär vi oss att de upplysta individer — de andliga ledare — som skulle kunna inkarnera i vår tid inte kan det, och detta pga hur skolsystemet ser ut. Men tack och lov för waldorfskolan! Nu behöver ju inte dessa individer tveka där uppe i andevärlden! Det gäller bara att välja rätt föräldrar.

Jag tänker på Dorit Winters ord när jag läser om Almedalsevenemanget jag nämnde i går. Jag tänker på att det är synd att inte Winters ord är den bild som framträder offentligt — utan helt andra saker, som sällan har något med antroposofin att göra över huvud taget. Allt det som ska övertyga politiker och andra om att waldorfskolan bör få sin frihet — och de pengar man vill ha. Allt det här om samhällets påstådda skyldighet att stödja alternativa pedagogiker. Alternativa pedagogiker som kittlar vuxnas esoteriska längtan — lite så där i skymundan. Skyldigheten gentemot barnen — fnys.

Dorit Winter är bitvis olidligt långtråkig. Jag är lite grann ett fan av Frode Barkved dock, och av honom finns i dokumentationen ett par anföranden nedtecknade. Om antroposofer i allmänhet vore lite mer som Barkved, i förmågan att utveckla resonemang och att formulera sig, då vore det både intressant och smått farligt.

love, and such things

I sometimes entertain this idea that all we need to do is to compile a list of Diana’s best comments and reuse them whenever needed. She’s said everything better than I will ever be able to do. I was reminded of this comment the other day, and I thought I’d remind you of it as well. And for those who haven’t read it, it’s not too late to enjoy it now. Steve Sagarin had written:

Q. Why do [critics of waldorf education] spend so much time and effort reading Steiner’s works–the only people who read nearly as much are anthroposophists themselves–only to criticize and debunk them?
A. I don’t know. This puzzles me, too. I think maybe, secretly, they love anthroposophy and even Waldorf education.

Steve later deleted this part of his blog post, because it was pointed out to him that this is silly and patronizing. Diana had seen it, and replied:

Ah, a shame to remove that comment. Apologizing is different from erasing the record.

Anyway, speaking as a critic myself, I think it’s a shame you removed it because it’s often true. Critics have heard the “You secretly love anthroposophy” gambit countless times, and while of course we realize we’re being taunted, I enjoy that conversation because it’s interesting to see zealous Waldorf defenders become confused if a critic says, Yeah, sure, you’re at least partly right. It is much easier to dismiss the criticisms of someone who “hates” Waldorf education than the criticisms of someone who “loves” it. Wouldn’t you say? Seems to me Steve, you’d do better to hear us out, if you perceive we actually love Waldorf.

Of course we are people who love anthroposophy or Waldorf, or at least ONCE loved anthroposophy or Waldorf. People rarely feel passionately opposed to something they didn’t, at the very least, once have high hopes for. The people who just don’t care, either never enrolled in the first place, or went away shrugging indifferently if it didn’t work out. The people who turn into critics, almost by definition were at least at one time passionately involved in the movement. Their feelings about it are so strong BECAUSE they once loved it. They have very particular insights into just what went wrong, based on believing in the promise of Waldorf education and then seeing the reality.

How is it you feel that this discredits us, exactly? I think it would be better to discuss the implications of your claim, than to pretend you never made it.

Of course it was patronizing, but we’re really used to that, don’t worry.

I quote it in full, because I think it’s to the point and very often true — and very cleverly turning Steve’s ‘argument’ against himself.

What Diana wrote applies to parents, of course, not to old students like me. We didn’t choose, and some absolutely loathed the choice our parents made. That is not to say there cannot be an element of truth in it for us too. After all, I keep ‘wasting’ my time on this topic. Even when I’m not writing about it, it occupies me.

lite antroposofi i almedalen

Läser jag listan över skolor som ingår i föreningen Idéburna skolors riksförbund — en organisation för icke-vinstdrivande fristående skolor — finner jag inte många som mig veterligen har ett gott anseende att förlora. Ursäka mig. Men jag tycker att det ser ut så. Du hittar inte de populära skolorna där,* inte de icke vinstdrivna skolor som framgångsrikt lever vidare trots konkurrens från de vinstdrivna fristående skolorna — de icke vinstdrivna skolor som inte bärs av religiösa eller andliga idéer utan som drivs med målsättningen att med god pedagogik erbjuda bra utbildning. Waldorfskolorna hör inte längre till de skolor som verkligen lockar elever. Waldorfskolornas utgångspunkt hade varit mycket bättre om vinstdrivande friskolor inte tillåtits. Av de föräldrar som inte vill sända sina barn i kommunal skola, hade då många måst överväga waldorfskolan. Det hade varit fiffigt!

Hur som helst. I Almedalen arrangerar den antroposofiska tankesmedjan Trialog ett seminarium. På seminariet deltar, förutom waldorfföreträdare, även Idéburna skolors riksförbund samt företrädare för Montessori- och Freinetpedagogiken.

Samtidigt publiceras en artikel på Waldorf Agora, betitlad ‘Idéburna skolor i kläm mellan staten och kapitalet’. (Ni får tyvärr hitta dit utan min hjälp, då Waldorf Agora annars måste städa undan automatpingar.) Den har skrivits under av företrädare för Waldorf, Montessori och Idéburna skolors riksförbund samt ovan nämnda antroposofiska tankesmedja.

Inte nog med att de vinstdrivande skolorna tar elever (vilket man väl inte säger rakt ut, men det är ju ett problem), man skyller ökad statlig reglering på missförhållanden inom de vinstdrivande skolorna — eller snarare, på att skolområdet med deras intåg blivit ett slags vilda västern. Detta drabbar då de hederliga, goda, välfungerande idéburna skolorna. T ex, för man förmoda, Römosseskolan, som är en medlem av organisationen Idéburna skolor. En fin institution, som så klart inte bör granskas eller utsättas för regelverk. Som sagt, läser man listan på organisationens medlemmar, möts man av idel institutioner som har allt att tjäna på mindre insyn, mindre kontroll, och ett slappare regler. Skolor som bygger på religiösa och andliga idéer. Skolor som behöver ‘frihet’ för att kunna verka utifrån dessa idéer.

I artikeln på Waldorf Agora sägs dock något som är mycket sant, men som i hög utsträckning borde mana till eftertanke bland undertecknarna själva: ‘På skolområdet försvåras den enskildes val av att man ofta inte fullt ut kan bedöma utbildningens värde förrän man har genomgått den, då det är för sent att ångra sig.’ Det är ju sannerligen mycket svårt att bedöma waldorfskolan, av orsaker som berörts om och om på den här bloggen. Tittar man på waldorfskolornas egna presentationer får man en vrångbild både av pedagogikens grund (som helst förtigs eller luddas in i oprecisa formuleringar) och dess ‘framgångar’. Det är ju högst ironiskt, men inte alls oväntat.

Vidare tas tre punkter upp i artikeln. Jag citerar här två av dem.

2. Det pedagogiska frirummet
Vi föreslår, efter norskt föredöme, att etablerade alternativa pedagogikerna som Waldorf, Montessori och Freinet får möjlighet att utarbeta egna läroplaner som, efter statligt godkännande, får ställning som nationella läroplanerna. Den offentliga tillsynen och förekommande nationella prov bör utföras utifrån dessa läroplaner och ta hänsyn till om skolorna är icke vinstdrivande.

3. Lärarutbildning och lärarbehörighet
Skolor med alternativ pedagogik behöver behöriga lärare. Därför behövs det alternativpedagogiska förskollärar- och lärarutbildningar som är offentligt finansierade och behörighetsgivande.

Det finns många frågor man kan ställa sig inför och synpukter man kan ha på dessa önskemål och krav. Varifrån kommer t ex den bisarra idén att organisationsformen bör vara relevant för de krav som ställs på och de regler som gäller för en skola? Är det liksom finfint att bedriva undermålig undervisning, åstadkomma usla resultat, diskriminera elever (efter kön, t ex), bedriva pedagogik baserad på clairvoyanta insikter från förra sekelskiftet i stället för på modern pedagogisk forskning bara syftet inte är vinstutdelning till aktieägare…? jag skulle kunna forsätta listan med frågor på det temat. Är det verkligen finemang att sätta barns utbildning och utveckling på spel bara för att skolan i fråga är ‘idéburen’ i stället för vinstdriven? Vems frihet är det egentligen vi talar om när vi talar om frihet i detta sammanhang? De vuxnas frihet. Bra utbildning handlar det i alla fall inte nödvändigtvis om.

Jag vet inte om nationella prov är en lysande idé precis; jag tycker det är synd att barn ska behöva gå igenom tester för att vuxna är klåpare och inte alltid ser till barnets bästa. Men jag tror inte det finns något annat sätt än prov att komma åt skolor som saknar antingen förmåga eller vilja (eller både och) att ge sina elever möjligheten att utvecklas som jämnåriga i andra skolor. Det är inte precis någon slump vilka skolor som absolut inte vill ha några nationella tester, oavsett hur de utformas (jag säger detta om utformningen med tanke på att man förmodligen kan ha berättigad kritik mot provens genomförande och utformning — men kruxet är ju att dessa skolor inte vill att deras elever testas alls, och det har naturligtvis sina skäl).

Men, kort sagt, jag kan verkligen inte finna någon rimlig anledning till att en skola pga sin organisationsform bör undantas från regler kring läroplan och resultatmätning. Om en skola använder en läroplan som gör att eleverna hamnar efter så pass att de inte kan prestera vad elever i andra skolor presterar — då måste man ju ifrågasätta detta. De som drabbas är ju inte skolorna — som ylar hjärtskärande om hur svårt de har det med regelverken och med att överleva — utan barnen. Vilket många som försökt flytta ett barn från en waldorfskola till en annan skola har personlig erfarenhet av. Men det är detta med organisationsformen som är det underliga. Man kunde kanske begripa att en pedagogisk inriktning som var byggd på vederhäftiga idéer och som uppvisade enastående pedagogiska resultat framgångsrikt skulle kunna motivera kraven på större pedagogisk frihet — men att motivera  krav på undantag genom att hänvisa till att man inte är vinstdrivande? Här blandar man ju saker som inte har med varandra att göra. Och, som en parentes, man kan inte heller glömma att också skolor som inte drivs i aktiebolagsform med vinstsyfte kan ha starka ekonomiska (och ideologiska) intressen.

För att också kort kommentera den tredje punkten i artikelns lista, den om lärarutbildningar. Jag har skrivit så oerhört mycket om waldorflärarutbildningen och waldorflärarhögskolan. Någonstans tar orden tyvärr slut — jag har sagt vad som finns att sägas. Waldorflärarutbildning är utbildning i livsåskådning. Det är inte — och kommer förmodligen aldrig kunna bli — en vederhäftig pedagogisk utbildning som är gångbar utanför waldorfskolan. Varför ska waldorflärarutbildningen vara offentligt finansierade när den inte håller måttet akademiskt? Varför ska en utbildning som inte håller måttet vara behörighetsgivande?

För övrigt är det meningslöst att tala om idéburna skolor utan att tala om de idéer som skolorna bärs av. Men om dem tiger man helst.

*möjligen med undantag av Viktor Rydbergs kanske? Är osäker. Samt reserverar mitt omdöme vad gäller de skolor som ligger utanför Stockholm.

heinz zimmermanns inspirerande impulser

Det fascinerande med Heinz Zimmermanns bok Inspirerande impulser i det pedagogiska arbetet (Telleby bokförlag, 2000) är att den bitvis är ganska klok. Vilket kanske förvånar i en bok som talar om nödvändigheten av förtrogenhet med karmatanken, om lärarens karmiska förhållande till elever och skola, om yrket och antroposofin som livsagörande kall, den pedagogiska betydelsen av tiden före födsel och efter döden, om hur barnet (innan sin inkarnation) sammanför föräldrarna (som alltså möts och får barn för att den nya individen, barnet, ska kunna inkarnera), samt, kanske mest anmärkningsvärt av allt, talar om att de avlidna lärarna är viktiga för skolan och om att de nu levande lärarna bör gå de döda lärarna till mötes och ta dem till hjälp. Men han skriver en hel del som är klokt om skolans organisation, hierarkier och rangordning, revirtänkande, lärarrollen, kompetens, uppgiftsfördelning, samarbetsproblem, skyldigheter och ansvar, o s v.

Hur som helst, jag vill särskilt ta upp några saker han skriver, som är ständigt aktuella, och särskilt intressanta när de uttalas i antroposofisk litteratur. Och som inte kommer ändras så länge fanatiker härjar och övriga springer runt och talar hoppfullt men innehållslöst fluff, må det vara om förändring eller om waldorfs förträfflighet. Till Zimmermanns förtjänst hör att han faktiskt inte är så fluffig som många andra, man anar något lite mer innehållsmässigt stringent i hans ansatser, och något utöver tomma ord och förförande bludder. Det gäller faktiskt boken som helhet, inte bara den i och för sig försiktigt hållna kritiken. (Med försiktigt menar jag att den här och där kommer till uttryck, men kanske ofta lite indirekt. Han försöker nog vara konstruktiv, gubevars.)

Jag ska bara citera några intressanta stycken.

Anakronistiska rester av oförvandlad medeltid lever kvar även i antroposofiska arbetsgemenskaper. Auktoritetstro, en benägenhet att göra sig beroende av andras omdöme och vilja, längtan efter lugn och ro, uppenbarelsetro och motvilja mot tekniska och ekonomiska framsteg osv. (s 54)

Den som har valt pedagogiken som yrke bär därmed också ett ansvar och har blivit en representant för pedagogiken gentemot eleverna, föräldrarna och samhället. Vad denna person säger eller gör är inte längre en privatsak, utan uppfattas som en pedagogisk ståndpunkt och inom waldorfskolorna också som den antroposofiska pedagogikens ståndpunkt. (s 75)

Vi lever ständigt mellan två ensidigheter. För att kunna förverkliga vår pedagogik måste vi ständigt simma mot tidens ström: Tv, fotboll, tekniken, tuggummi — allt det är normalt idag. Det är bara ett litet steg till inställningen: Världen är ond, vi måste skydda barnen mot den. Å ena sidan tenderar vi till att bilda ett sektartat “getto” och å andra sidan har vi tendensen att anpassa oss och är nöjda om vi är “som alla andra”. Men då skulle vi förlora vårt berättigande och bli en vanlig, intetsägande alternativskola. (s 89)

Heinz Zimmermann avled 2011. Han var bl a aktiv vid Goetheanum som styrelsemedlem i Antroposofiska Sällskapet.

Uppdatering, 14 september 2013: Zimmermanns bok var obligatorisk kurslitteratur på waldorflärarutbildningen då den hölls i samarbete mellan Rudolf Steinerhögskolan och Lärarhögskolan.


Så här fridfullt är det vid Laduviken en kväll tidigt i juni. Det kan man i alla fall tro. I själva verket är det oförskämt mycket folk ute. Vi mötte några ungdomar med ölkassar. De undrade om vi ‘sett en rejvfest’. Herr Hund undrade, med ett darr på rösten, om en sådan ser ut som en luftballong, för sådana ohyggliga himlamonster hade han sett. Minsann.


gamla yle-reportage

Här får ni några fantastiskt roliga gamla reportage från finländska televisionen att avnjuta. Som en riktig bonus: två av dem är finlandssvenska. Med varning för att filmerna delvis kan vara plågsamma för dem som själva upplevt morgonsamling och eurytmi med mera!

En dag i klass 3b i Rudolf Steinerskolan i Helsingfors. (1977)

Om jag kunde säga något mer än ‘potatisklockan ringer’ på finska skulle jag berätta vad den här filmen handlar om. En utställning, tydligen. Men mer vet jag inte. (Observera, den är från 1955!!)

Vad är Steinerskolan? (1984)

form och färg


Jag borde skriva något oftare, men jag har visst alldeles tappat lusten. Härom dagen kom jag emellertid att tänka på skolbyggnaders utformning. Jag tror att jag tidigare har berättat om hur jag alltid haft besynnerliga drömmar om byggnader. Om hur jag vandrar genom byggnader som ständigt öppnar nya perspektiv; fönster som plötsligt finns där med fantastiska utsikter, trappor som leder ned eller upp i det oväntade, dörrar som öppnar mot det överraskande fördolda. Hur som helst, jag blev inspirerad att tänka på skolbyggnader. På hur hemska och oinspirerande miljöer man ger barn — vare sig det är uselt byggda baracker eller monsterbyggnader eller torftiga skolgårdar — och på vad det signalerar. På hur man underskattar värdet av vackra och inspirerande miljöer.

Jag har själv aldrig gått i en sådan ‘ful’ skola (om vi inte räknar universitetet, som till största delen utgjordes av en vidrigt ful miljö). Jag har i och för sig mina invändningar mot den antroposofiska arkitekturen; jag har förmodligen också en känslomässig reaktion på den som inte är fullständigt rationell, men däremot högst ambivalent. Man kan dock inte påstå att den antroposofiska arkitekturen är behäftad med samma problem som barackbyggnader och liknande. Den förlamande fantasilöshet som dessa utstrålar finns helt enkelt inte i den antroposofiska byggnaderna, även om de också (i stor utsträckning) följer ett gemensamt mönster och är oväntat likartade — och kanske, om man ser många sådana byggnadsverk, kan man få intrycket att stilen mer är imitation än inspirerad. Också efter waldorfskolan gick jag i skola i en vacker byggnad — en tidig 1900-tals byggnad. Man kan inte klaga på det.

Citatet ovan är hämtat ur ett häfte min mor rotade fram åt mig (då jag på sistone läst om färg och målning). Det är antroposoffärggurun Fritz Fuchs som skriver i ett häfte från Färgbygge publicerat i mitten av 80-talet. I häftet finner man även en artikel om Kristofferskolans byggnader och färgsättning. Det har ju tillkommit nya byggnader sedan dess. Förr sattes skolans föräldrar i arbete — så uppstod (delvis, även om man så klart också hade professionella hantverkare) Hantverkshuset, som stod klart strax jag slutade. Jag förmodar att sådant ‘frivilligarbete’ inte är att tänka på i dag. Skolpengen ska ju täcka allt, och det vet alla föräldrar, som därför vant sig vid att inte behöva bry sig (och det gäller nog för övrigt inte bara den yttre miljön).

Det är för mig något samtidigt fantasieggande och betungande över den antroposofiska byggnadskonsten och färgsättningen. Men en sak tror jag man kan säga om den — den lämnar en inte likgiltig. Och det, i sig, är en seger.

Kanske är det det att en byggnad inte ska vara utan sina hemligheter. Den behöver en viss mystik.

Kristofferskolan ruvar som ett imposant odjur uppe på Åkeslundskullen och klassrummen sväljer ned barnen i sina rosaröda, runda flodhästmagar.

Men i formerna, detaljerna, oregelbundenheterna, det väntade och det oväntade, i gångar och trappor och salar, i färgsättning och i ljussättning — där finns i alla fall något mer än det man får av en fyrkantig barack eller i de skolbyggnader som uppförts under det senaste halva seklet.


Som en sidonotering kan nämnas att waldorfskolor i dag inte alltid värnar lika högt om miljön. Djurgårdens waldorfskola och det nya Carlgrenska waldorfgymnasiet (tidigare inlägg) hamnar till hösten i en hiskelig halvmodern (och därför redan med naggande känsla av omodernitet) kontorsbyggnad vid den tungt trafikerade Tegeluddsvägen. Mycket långt från de antroposofiska skönhetsidealen. Långt ifrån naturen. Det är förvisso sant att alla waldorfskolor inte alltid har varit specialritade byggnader (som Kristofferskolan) utan att man ibland har valt att anpassa redan existerande byggnader (som för Ellen Keyskolan). Men då har det i allmänhet ändå varit byggnader som varit möjliga att förvandla. Som inte varit så fullständigt osköna i sig själva att de är hopplöst förlorade redan från början. Visst kan man måla om inuti en ful byggnad på Tegeluddsvägen. Men om byggnaden i sig själv saknar alla goda kvaliteter och en enda gnutta skönhet? Eller, snarare, en endaste gnutta fantasi och inspiration. För skönhet är kanske inte det enda, och inte det huvudsakliga, kriteriet. Men något åt det där hållet behöver ju ändå en byggnad. Jag kan förstå att bildspelet på Carlgrenskas hemsida i stället för att visa bilder på Tegeluddsvägen, eller för den delen på något antroposofiskt (vilket man ju nu inte har), visar bilder på allt möjligt annat. Frihetsgudinnan och Hotel Sahara och en t-banevagn i främmande stad. Bland annat.


Ännu ett Fritz Fuchs-citat som avslutning. Ur något gammalt häfte.

fuchs_färgkultur(Jag ska återkomma med ett inlägg med mer bilder. Jag har tyvärr för dåligt med bilder att visa, men ska rota lite.)

dahl: radikalare än hitler?

Har de svenska esoterikerna missat att bli upprörda över den här boken eller är det jag som missat deras upprördhet? Göran Dahl: Radikalare än Hitler? De esoteriska och gröna nazisterna. Inspirationskällor. Pionjärer. Förvaltare. Ättlingar. (Atlantis, 2006.)

dahlBoken är några få år gammal, men rätt läsvärd och intressant. Framför allt får man stifta bekantskap med en rad hyggligt märkliga figurer. De flesta är nog kända sedan tidigare för dem som läst om esoterik och fascism och nazism, men de är alltjämt rätt fascinerande typer. Tokiga original. Ofta motsägelsefulla personligheter. Som Dahl beskriver de anti-intellektuella esoteriska fascisternas böjelser: ‘De var intellektuella som så att säga led av sin egen intellektualitet.’ (S 220.)