gränslöst larvigt

Ingen kommentar i övrigt. Kursiveringen i citatet är min.

“Waldorfskolorna i Sverige representerar en världsomspännande skolrörelse med över 1000 skolor. Här bedrivs sedan närmare 100 år en pedagogik som sätter bildning, breda kunskaper, mänskliga värden, kreativitet och skapande i centrum. Det svenska skolväsendet har en hel del att lära av waldorfpedagogiken, inte minst i synen på lärarrollen och den breda kunskapsbasen utan tidig specialisering. I Norge har skolorna fått rätt att tillämpa en egen men av staten godkänd läroplan, något liknande borde vara möjligt även i Sverige.”


Här är den senaste inspektionsrapporten jag läst som handlar om en stor waldorfskola i Stockholm.

Tillägg, 2013-12-22: Jag missade ju att även en annan stor Stockholmsskola inspekterats. Här kan ni läsa om Kristofferskolan! Också en waldorfskola som andra har mycket att lära av.


Jag har ju inte så hemskt mycket energi för att posta mindre saker här på bloggen. Men just för att jag är så förtjust i det här, ska jag göra ett undantag. Jag gick förbi biblioteket i dag och tittade i bland annat På Väg. Det här är första sidan till en artikel av Johan Green (lärare vid Örjanskolan):

1412773_10151867701613920_1634341184_oJa, det är en dålig mobilbild, jag ber om ursäkt. Jag menar att detta är föredömligt eftersom det är vad det handlar om. Sedan kan man hålla med om att det är bra eller tycka att det är dåligt. Men det är vad det handlar om. Och det är en beskrivning som ger en bild av vad som är unikt med waldorfskolan, till skillnad från att säga något intetsägande och allmängiltigt som att waldorfskolan är anpassad till barnets utveckling (det är liksom mer eller mindre idén bakom alla pedagogiker).

De tre första meningarna av ingressen sammanfattar för övrigt något jag försökt säga tusen och åter tusen gånger.

(Diskutera gärna på FB.)

Peter Staudenmaier on Robert Rose’s ‘Transforming Criticisms of Anthroposophy and Waldorf Education — Evolution, Race, and the Quest for Global Ethics’

Robert Rose, who was responsible for the philosophy and anthroposophy module (anthroposophy, yes, you heard right) at the University of Plymouth for 20 years (it has now been cancelled), has written a small book which attempts to discuss or to counter the criticisms having to do with racism in anthroposophy. His booklet, entitled Transforming Criticisms of Anthroposophy and Waldorf Education — Evolution, Race, and the Quest for Global Ethics, can be read online here. Peter Staudenmaier wrote a comment on Rose’s text which was posted on the Waldorf Critics e-mail list and which I reproduce, with permission, below. Comments are open on this post, but I of course urge you to join the list and comment over there.


I am sorry to say the booklet is extraordinarily confused, and as uncomprehending as other anthroposophical musings on race. For a sense of the intellectual level of the discussion, here is how Rose formulates one of his basic principles:

“Can a statement be classified as racist if the ‘race’ referred to no longer exists and that it anyway does not meet any classification of any race of the current age?” (11)

By this logic, if I say “the Aryan race is vastly superior to all other races,” I have not made a racist statement, since the Aryan race does not exist. So much for anthroposophist analyses of racism.

This sort of simple-mindedness is strewn throughout Rose’s text (unsurprisingly, he has completely misunderstood my work, but that is par for the course in anthroposophical circles). He offers breathtakingly naive claims: “a theory that is open to being falsified cannot be racist.” (95) Indeed he holds, believe it or not, that theories as such cannot possibly be racist (23). Rose even believes that racism “can accept no theory of soul distinct from and conditioning the body”! (97) In the fantasy land of anthroposophy, there simply is no such thing as spiritual racism.

Rose provides this shocking revelation about Steiner’s use of the word ‘race’ (17): “Steiner did not use the word in the same sense as contemporary academia.” Gosh, you don’t say. He has evidently convinced himself that critics of anthroposophy, not to mention historians of anthroposophy, believe otherwise. He thinks we argue that Steiner’s racial teachings are “essentially identical to the context of Steiner’s day.” (17)

I’m afraid this is nonsense. Steiner’s claims about race diverged considerably from the context of his day; he was an occultist, not some sort of mainstream author. His racial teachings were historically distinctive. That is what makes them worth studying.

Throughout the text Rose defends Steiner’s claims about “Negroes” and “Aryans” and the “war of all against all” and the terrible spiritual consequences of black people in Europe and “the white race is the race of the future” and so forth. He also defends Steiner’s claims about evil “financiers” who “manipulate” the populace (oddly, he misses several chances to endorse Steiner’s views on Jews). Rose also believes that “each race” has “a naturally given set of characteristics” which differentiate it spiritually from the others (179). The text is an extended rehearsal of the core themes of anthroposophical racism.

There are not a few passages that are hard not to laugh at. Historians love sentences like this, for example: “We may never know if what Steiner claimed about the natural attributes of the races was true in his day.” (180)

Imagine Rose making the same inane claim about any other historical figure: “We may never know if what Hitler claimed about the natural attributes of the Jews was true in his day.” Heck, it was all so darned long ago!

Rose also believes that fascists did not invoke ideals of freedom, equality, brotherhood, and love (20). He is wholly unfamiliar with the history of the Aryan myth (see e.g. 86). This is an astonishing degree of historical naivete. But the most striking errors have less to do with misunderstanding Steiner or misunderstanding history; Rose has fundamentally misunderstood what racism is and how it functions.

He claims, amazingly, that historically the term “racism” has only negative connotations (31). This is quite preposterous. Before 1945, racists routinely used the term to refer to themselves and their own ideas. Rose appears to be entirely unfamiliar with the history of paternalist racism (see 32-33 in particular), and he seems to believe that “Christian missionaries who genuinely wished to help other races” could not possibly have held racist views! (36)

Above all, Rose thinks that racism is a matter of “biological reductionism” (62). Thus he manages to conclude that defining race “in terms of mental capacities” is not racist (68). This would mean, among other things, that Gobineau and Chamberlain — to choose two of the more obvious examples — were not racist thinkers. And then there’s this chestnut:

“If a theory claimed that a particular ‘race’ would be succeeded by another race this evidences a non-racist, non supremacist, theory.” (82)

The nicest thing one might say about this claim is that it is quaintly ridiculous. It indicates thoroughgoing ignorance of the history of racial thought. The text is full of this sort of thing.

This is how racial myths work. Because anthroposophists remain beholden to Steiner’s racial myths, they cannot figure why those myths are racist, and do not realize that they are promoting well-worn forms of spiritual racism.

Looking forward to the day that starts to change,

Peter S.

the shipbuilder

Imagine you were a shipbuilder. You built the most beautiful ships, they were as magnificent (and luciferic) as the old Vasa and sank almost as predictably. Although the Vasa, of course, was one ship that sank once. You were different. You insisted on building exactly the same boat over and over again, and had been doing this for almost a century. You saw nothing fishy about the original construction plan, or about the promises you made,  but, unfortunately, some of your unlucky passengers were doomed to see a hell of a lot of fish.

It was the perfect ship model, you said. Sure, there might be one or two small things… no, not even that. When you thought hard, you could not think of one single thing of the original plan that needed be altered. Okay, admittedly, on some ships you had been more or less forced — mostly due to interference from the outside world — to change a few things (among them, for example, making room for a captain).

Despite the overwhelming perfection, the ships quite oddly kept ending up at the bottom of the sea. They were going down like the old Atlantis, and (most strangely) retained their allure just like it.

When people asked about it, you said it was that particular crew that handled the ship badly. Or they had not studied the map and one knows what can happen then (although nobody was quite sure about the map — what was the map? Were they really looking at the same map? Or sailing towards the same goal?). Or the captain, well, the captain had failed. He was a bad captain. Possibly drunk. An isolated case. It hadn’t happened before and, if it had happened before (sometimes someone reminded you), it certainly had nothing to do with the ship itself or it being too difficult to handle or that the instructions for how to sail it were badly conceived, perhaps even impossible to follow. Sure, uneducated and untrained staff is hardly a good idea, but if there are holes in the hull when the ship is delivered there’s only so much they can do. (Carving pieces of cork to plug them with is basically the only thing that comes to mind. An honorable pursuit, but perhaps, in the end, also rather futile.) You deny any holes, though, the hull, in fact, is perfect, and not at all like a Swiss cheese. Same with everything else. It’s perfect.

As a shipbuilder, there are lots of other factors you might prefer to lay the blame on. For example, the passengers. It’s particularly convenient if they have actually drowned, as the dead rarely speak (to ordinary people). But even if not… I mean, surely, those ungrateful bastards — screaming and waving frantically in their life vests (thrown in from another ship ’cause you had gotten exemptions from safety regulations, which would impede your freedom, and didn’t carry any on the journey) — simply don’t understand your boat! Besides, why are they complaining at all, they got an opportunity to swim in the ocean. And then there are those other passengers. The whiners. Oh, those lamentable wrecks of human beings who can’t see the beauty of your sinking or already sunken… sorry, your majestic… endeavours. Some are simply mad and thus, naturally, unable to tell a sinking ship from one that’s floating. Some couples travelling with your ships were not really agreeing on embarking on them in the first place — you know how those battles can cloud people’ judgement. They blame you for the sinking, when they’re hating each other! Your shipwreck just happened to get in the way of their lust for revenge. Then, of course, there are the nymphomaniacs (I’m sorry to have to use that word!) who didn’t get the attention they craved from the handsome crew and turned this against you for no fault of your own and promoted the idea that you had designed the ship badly (and although the ship had clearly sunk, it surely wasn’t you! The nerve!). Then there were the hateful ones. The spiteful ones. The ill-willed. All those who bore grudges against you for no reason at all (at least no reason you’d admit to, you simply ignored their reasons, and put it all down to them personally). Not to speak of those who were unhappy with the food. Or who didn’t appreciate the unsteadiness of the ship, or the nausea… Of course, none of them understood your genius either. They knew not what they were talking about.

(I could go on. The cases are reality based. For what it’s worth.)

The passengers who had not yet experienced your ships’ propensity for capsizing would continue to praise your shipbuilding skills and the beauty of the boats, onboard of which everybody was happy and smiling and the music never stopped playing. They had never seen any problems, they’d say, they were enchanted by you and your striving to provide the very best. Naturally, they went with your every whim. Believed your every word. Chanted to the world about the importance of your freedom. How blissful they were, and lucky. Fate shone on them. Not that they didn’t deserve it; that was part of the philosophy. The sinking ships, somehow, weren’t. They shouldn’t have been. They were undeserved interferences.

And still, the ships kept sinking. At some point you’d think a shipbuilder would begin to suspect that perhaps there was something not quite so perfect about the vessel design itself. Perhaps it should be reevaluated. Perhaps, really, the ships were too difficult to steer, and should be built differently. Or perhaps the construction was too fragile in some way or another. Perhaps too contingent on extraordinary skills on the part of the crew. Perhaps it was unrealistic, beautiful, but unrealistic. (Like the Vasa.) Well, perhaps you would harbour such thoughts, if you were building ships (not running educational institutions) and wanting to do better. At least if you bothered about people, sorry passengers, more than about the myths — self-aggrandizing and other — or the old Atlantis.


Here we go again, this time in Switzerland, the home of the anthroposophical movement. But there’s nothing wrong with the construction plan of these schools, of course. Only with the application. That may be true, or perhaps it’s not (but those who are involved are unlikely to want to find out if it’s not). I already commented, and it’s enough. All of this, enough. I really only wanted to teach you about the Vasa ship. But I had to work around it.

om hans möllers bok ‘på väg att bli människa’

På det hela taget är Hans Möllers bok På väg att bli människa: Om jagfilosofins och personlighetstankens utveckling (2009) inte så tokig som jag hade väntat mig. Hans Möller är ganska bildad, han kan skriva och boken är inte bara (eller ens huvudsakligen) waldorfmarknadsföring i bokform. Man får dessutom intrycket att han verkligen bryr sig om de frågor han skriver om. Hans synpunkter på omvärlden och dess förfall framstår dock ibland som lite väl världsfrånvända (och det är milt uttryckt). I koncentrerat skick förekommer de i hans mångtaliga insändare,* men boken är i alla fall mer intressant eftersom han har plats att utveckla resonemangen.

Det var bättre förr. I alla fall lite. Nu pågår hemskheter överallt, världen är mer våldsam än någonsin. Utvecklingen de senaste århundradena har gått åt pepparn; inte mycket har blivit bättre. (Det finns andra perspektiv.) Skolan, vars tillstånd under de senaste hundra åren är en tilltagande katastrof, menar han, är ensidigt intellektuell, tyrannisk och värderande. Där har ‘livet stelnat.’ Stat, kommun och näringsliv har gjort den vanliga skolan till en skräckinrättning, om man ska tro Möllers bild. Konsekvenserna är bland annat mobbing och utslagning i skolan, samt för samhällets del våld, segregation, kriminalitet och fundamentalism. Folk spelar ‘dataspel’ (nio av tio sådana innehåller mycket muskulösa herrar och lättklädda damer, berättar Möller, och det låter förstås inte bra). Samtidsmänniskan är avtrubbad och förstår inte att njuta av skönheten i det lilla (som om tidigare generationer i mänskligheten hade större möjligheter till det). Vetenskapen har visserligen gjort stora framsteg, men människan själv är förslavad under sig själv, under sina begär. Möllers motvilja mot dagens samhälle är således tydlig. En del är förståeligt. Annat blir mest komiskt. Ett fint exempel på en Möllers dystopiska syn ser ut så här (det är också ett intressant och inte otypiskt exempel på hur antroposofer ser på andra människor):

En alienerad materialistiskt inställd människa utan jagidentitet som ser sig som genernas slumpvisa produkt som förintas genom döden finner det naturligt att endast tillgodose sina egna intressen och söka kringgå lagarna — “man lever ju bara en gång”. […] Ett levande rättsliv förutsätter ett andligt uppvaknande. Genom våra tankar och handlingar skapar vi vår egen och jordens framtid, vår karma.

Det är ju tydligt att materialisterna — utan jagidentitet (den antroposofiska betydelsen av detta uttryck bör inte underskattas!) — bara är en stoppkloss i utvecklingen. Att det dessutom är självklart för den som inte tror på evigt liv, karma och reinkarnation att själviskt roffa åt sig utan att tänka på andra, är en vanlig antroposofisk uppfattning. Givetvis skulle antroposofer aldrig uppträda på ett moraliskt klandervärt sätt eller tillgodose sina intressen på andras bekostnad. Eller, vänta? Är ens tron på karma en garant mot sådant? Är verkligen den naturliga följden av icke-tro på karma själviskhet, omoral och kriminalitet? Man kanske också kan misstänka att Möller inte riktigt förmår se det mänskliga i den som är övertygad om evolutionsteorins riktighet. Han förmår inte se att den människan kan vara precis lika mångfacetterad som den ‘andliga’ människan, att denne kan bära på alla möjliga nyanser av föreställningar, resonemang och tankar som kanske både är rimligare och mer utvecklade än de är hos många som köpt en färdig, andlig paketlösning (jag menar nu inte Möller själv). Den fördomsfulla andliga högfärden är inte helt lätt att fördra.

Helvete står mot paradis. Med rätt skola kan världen lämna sitt tillstånd av ‘krig, svält, förtryck, terror och utsugning.’ Rätt pedagogik ‘förlöser ur de förfärliga abstraktioner som nu förkväver oss och väcker destruktiva krafter.’ Eftersom Möller är antroposof, är det förstås inte förvånande att han sätter sitt hopp till andligheten. Då måste det forskas. ‘För forskning på det andliga området nämner Steiner antroposofins andevetenskap som en adekvat metod’, meddelar Möller. Nämen, se där. Mycket som Möller skriver om antroposofin är ganska sympatiskt. Hur korrekt det är, är kanske en annan fråga, men han undviker inte kontroversiella saker som reinkarnationen. Han är selektiv i sin bild av Steiner och antroposofin, men det har för hans framställning ett visst fog (måste man medge). Han idealiserar antroposofin, och intrycket jag får är att antingen går världen antroposofins väg, eller så går den mot undergång. Antroposofin har kärnan till frälsningen; han är övertygad om antroposofins oundgänglighet för världsutvecklingen. Men han är, tror jag, trots sin utopism,  inte så omedveten som många andra om att antroposofin har sina fallgropar. Även waldorfpedagogiken har sina problem (han nämner mobbing — det är sympatiskt — att även waldorfskolan har sina problem med det) men det är ändå helt klart till den han sätter sitt hopp, även om han skriver allmänt om pedagogiken mer än han skriver specifikt om waldorf av i dag. Med rätt pedagogik, på antroposofisk grund, ska människan bli fri.

Man kan kanske tycka att när Möller skriver om dagens samhälls- och kulturklimat och klagar över att man ‘förvränger motståndarens intentioner’ i något slags fattig grälsjukhet orsakad av omdömeslöshet (enligt honom outvecklat ‘verklighetssinne’, som för övrigt är släkt med ‘sanningssinnet’) så träffar det delvis honom själv. I sin oerhörda pessimism över sin samtid tolkar han den, tycks det mig, som genomfylld av onda intentioner. Och när han berättar om flykten från friheten — in i fundamentalism och andra dåligheter — till ‘grupprörelser där man kan sjunka in och upphöra som individ’, tänker kanske den skeptiske att det lika gärna skulle kunna vara antroposofin som mottar dessa frihetsflyktingar.

Och när man läser om hur skolan misslyckas då det som barnet påtvingas ‘glöms bort’, det ‘vissnar’, så kan i alla fall inte jag låta bli att tänka på waldorfskolan, som också måste påtvinga barnen mycket och tvinga dem ifrån annat. Men ibland har han goda poänger. Han skriver om bl a en sak som jag ser en del sanning i, nämligen att människor har en ‘övertro på vår naturliga godhet’. Han menar där (ungefär) att skolan har tagit en för liten roll i barns moraliska fostran. (Jag vet inte om det är rätt, men jag tror diagnosen — av övertron på naturlig godhet — är korrekt.)

Möller vill att omdömesförmågan ska utvecklas, och det han skriver framstår som sympatiskt i och för sig, om än det är laddat med mer antroposofiskt bagage än man kanske i förstone tänker. Men jag är i vilket fall som helst inte övertygad om att waldorfskolan — den där ute i verkligheten, som befinner sig en bit från alla hoppfulla ideal och intentioner — lyckas utveckla barns omdömesförmåga. Jag tror inte ens att den skulle lyckas med det om den fungerade perfekt och så som det var tänkt. Hans önskemål om en skola utan regler och krav utifrån betraktar jag som naivt och dessutom skadligt. En sådan politik ger frirum åt folk som inte har kompetens att tillgodose att utbildningen har kvalitet, och det skadar i slutänden. Han avfärdar ‘mätbara prestationer’ för de visar inte ‘de fina livskvaliteter som kan ha utvecklats.’ Det må så vara, men på något vis måste någon ta ansvar för att eleverna faktiskt lär sig något. Tyvärr har det aldrig förefallit mig som om waldorfskoleelever utvecklat några förnämare ‘livskvaliteter’ än andra. Däremot missat en hel del kunskaper och utveckling.

Vad som trots allt ändå gör boken roande och läsvärd, och väger upp Möllers ibland extrema och världsfrånvända synpunkter, är den bildning han ändå besitter och att hans språk är tämligen trevligt att läsa. Det blir heller aldrig riktigt ointressant. Han idealiserar antroposofin och waldorfpedagogiken, men gör det i alla fall inte utifrån okunskap. Mer problematiskt är att hans läsning av filosofi- och idéhistorien i stor utsträckning sker med antroposofiska glasögon, utan att man som läsare för klart för sig varför han gör de tolkningar han gör eller framhåller det han väljer att framhålla. Det är som vore det en självklarhet att filosofins historia varit en utveckling där Steiners idéer är höjdpunkten, ja, kanske till och med fulländningen, och om inte annat kronan på verket. Allting annat var en väg mot antroposofin, och den var målet. Allt annat får läsas och tolkas utifrån den, varför det föga förvånande påstås att reinkarnation varit en självklarhet för många av de stora tänkarna; reinkarnationen och existensen av den översinnliga verkligheten är ju all utvecklings och den mänskliga frihetens förutsättningar…

Tar vi inte antroposofin på allvar, står mänskligheten inför oundvikliga ‘fortsatta katastrofer’. Det är kanske värt att veta.


*Jag har tidigare här på bloggen skrivit om någon eller några av insändarna. Just som jag skrivit det mesta av det här inlägget, dök lustigt och passande nog ännu en insändare upp. Jag använder ju inte bloggen så mycket längre, men Möllers insänder diskuterades på facebook.

nytt om wlh:s anslag

Som ni vet tilldelades Waldorflärarhögskolan 10 miljoner per år av regeringen tidigare i höstas. Nu finns ett nyhetsbrev med fler detaljer.

Tillsynen ska ske genom Universitetskanslersämbetet. Den lista över högskolor och utbildningar som myndigheten har granskat hittils är inte särskilt lång; det måste finnas hundratals skolor som står under tillsyn men aldrig över huvud taget har granskats, och om inte annat går det årtionden mellan granskningarna. För övrigt verkar gälla att högskolorna som står under tillsyn ska lämna in lite papper, vilket säkert även wlh kan prestera.


… vi har givits möjlighet att skapa en institution som håller en kvalitet som gör att den vid en granskning inom några år kommer att kunna få fortsatt stöd.

Kruxet är att den möjligheten hade wlh redan under tiden på lärarhögskolan. Och tog den uppenbarligen inte. För i realiteten kräver det insikt och arbete.

Förskollärar- och lärarutbildningar ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Därtill kommer att vi vill att den ska bygga på konst och en människo- och kunskapssyn som springer ur antroposofi.

Jättebra påpekande om antroposofin, eftersom wlh:s hemsida lidit sådan underskott på a-ordet, som om det inte vore viktigt. Men ändå kan jag inte låta bli att undra: hur ska detta gå till? Utbildningen ska bygga på vetenskap och samtidigt på ‘en människo- och kunskapssyn som springer ur antroposofi’. Jag tror faktiskt att man behöver fundera på var vetenskap är relevant och var det inte är det, och i övrigt sluta låtsas. Hur den akademiska nivån som också utlovas ska upprätthållas, förstår jag inte heller. Men det visar sig väl.

waldorffederationens tydlighet

En genomgång av de svenska waldorfskolornas hemsidor visar att kopplingen till antroposofin inte spelar någon central roll och i flera fall inte nämns överhuvudtaget. Trots det kan man knappast säga att det är något som förtigs, informationen finns att hitta och all allmän information, till exempel hos Waldorfskolefederationen, är mycket tydlig på den punkten.

För ett tag sedan läste jag det här stycket i Örjan och Christine Liebendörfers nya bok Waldorfpedagogik (på sidan 341).* Jag tolkar det som att de anser att det inte är särskilt viktigt att waldorfskolorna på sina egna hemsidor presenterar det som är det mest grundläggande för deras verksamhet, nämligen att de bygger på antroposofin. 

Men om man inte vill att folk ska välja något de egentligen inte vill ha (och senare klaga på det) och om man bryr sig om andras möjlighet att välja och välja bort, så är det naturligtvis viktigt att föra ut en sådan sak där man kan förmoda att presumtiva waldorfföräldrar söker information. I dag är det väl ingen som inte tittar på en skolas hemsida, om man är intresserad av den. Och man kan ju fråga sig varför man alls måste hålla på och tramsa och hitta på långsökta ursäkter till att antroposofin inte presenteras först av allt. Att man ens tycker att det är en ursäkt att informationen finns på andra ställen! Det tycker jag är märkligt. Som om det vore svårt att berätta att waldorfskolorna bygger på antroposofin, och därefter kort berätta hur och vad antroposofin är? Kanske är det svårt — men bara om man inte vill. För att man vinner på att låta bli.

I stället för att gå till försvar med argumentet att informationen inte ‘förtigs’ — vilket man för övrigt sannerligen kan diskutera — så kunde författarna och waldorfrörelsen fundera på varför den inte lyfts fram. För det är nämligen det som är det rimliga. Att man lyfter fram det som verkligen är viktigt. Det som kännetecknar och särskiljer den waldorfpedagogiska verksamheten. 

Men det sägs alltså, i det här fallet, att eftersom Waldorfskolefederationen talar om antroposofin på sin webplats, räcker ju det. Föräldrar kan surfa dit. Det förutsätter förstås att de vet att de borde hålla utkik efter just den informationen om antroposofin. Det förutsätter således en redan befintlig grundkunskap (eller åtminstone en misstanke om att en livsåskådning de borde undersöka ligger till grund för skolorna). Nu kan man kanske förvisso förutsätta just detta. Men jag menar ändå att skälen för skolorna att inte presentera antroposofin för att det är obehövligt är skenskäl — för att inte säga totala fånigheter.

Låt oss dock titta på hur väl Waldorfskolefederationen informerar på de sidor där man först skulle välja att leta information om man besökte webplatsen. Är Waldorffederationenverkligen ‘mycket tydlig’ om antroposofin? Det finns en sida som heter ‘Waldorf i korthet’. Står det något om antroposofi där? Nej, ordet nämns inte ens. Dock nämns Rudolf Steiner och några tankar som är ganska vaga, i alla fall för den som inte känner till mer om sammanhanget:

Waldorfskolan arbetar med utgångspunkt i Rudolf Steiners människosyn. Denna är baserad på grundtankar som kan formuleras: Människan utvecklas enligt lagbundenheter i såväl kroppslig som själslig och andlig bemärkelse. Under uppväxten vävs det helt unika livsmönstret för varje enskild individ. 

Det finns en annan sida som kallas ‘Waldorfskolan’, rätt och slätt. Vad kan man då läsa där? Inte ett enda ord om antroposofi, men väl detta:

Waldorfskolan är en icke vinstgivande verksamhet med enskild huvudman som utvecklar Rudolf Steiners pedagogiska tankar utifrån antropologin och barnet och den unga människans utveckling.

Till deras förtjänster hör, får jag ju säga, att de nämner självklarheter som Steiner, om än utan att det blir särskilt informativt. Men varför de pratar om ‘antropologi’ i stället för ‘antroposofi’ kan man ju sannerligen undra. På det hela taget är båda de nyss nämnda sidorna ganska värdelösa. Och ingen av dem nämner antroposofin vid namn. Den förälder (eller annan) som går in på hemsidan och letar information om waldorfskolans grund finner alltså inte ens ordet nämnt i de två underavdelningar av hemsidan där man främst skulle förvänta sig det.

Någon optimist kanske tänker att Waldorffederationen basunerar ut antroposofin och vad den innebär redan på huvudsidan. Nej, det gör man inte. Dock nämns antroposofin tre gånger där — fast det beror på att federationen kör något slags nyhetsblogg, och ordet nämns två gånger i en artikel som Waldorffederationen kopierat i fulltext från Lärarnas tidning och i en förlagsbeskrivning av paret Liebendörfers nya bok som marknadsförs i ett inlägg. Det är alltså inte federationens eget material som nämner antroposofin. Och nyhetsmaterialet på första sidan är, förmodar jag, temporärt. När nya notiser och artiklar kommer in, tas de gamla bort eller flyttas.

Om man då i stället söker på ‘antroposofi’ på federationens hemsida får man åtta google-träffar. Låt oss tita på dem lite snabbt.

1. Läroplanen del 2. Faktiskt inte så tokigt! Här förklarar man lite grann. Problemet är emellertid att man endast hittar dokumentet om man söker via google. Det finns inte länkat under någon av rubrikerna under ‘Waldorfpedagogik’ på hemsidan. Den som går in där och letar efter information hittar det således inte. Det är också tydligt att dokumentet inte är till för föräldrar och allmänhet, utan betraktas som något slags utkast. (‘Här följer en skissartad version av inledande texter och några naturvetenskapliga ämnen som ej varit färdiga i tidigare utskick.’)

2. En väg till frihet. Waldorfskolornas käckt betitlade läroplan i nuvarande version. Antroposofin nämns tolv gånger. Några är länkar och litteraturhänvisningar. Får man ut någonting av de gånger den nämns då? Så här ser det ut:

Waldorfskolan […] utvecklar Rudolf Steiners pedagogiska idéer baserade på antroposofi och antroposofins uppfattning om barnets och den unga människans utveckling. (s 2)

Skolan har en medveten läroplan från åk 1 till och med gymnasiet, relaterad till antroposofins tankar om barnens och ungdomarnas utveckling. (s 2)

Waldorfskolan är en oberoende institution med enskild huvudman som utvecklar Rudolf Steiners pedagogiska idéer baserade på antroposofi och antroposofins uppfattning om människans väsen. (s 5)

Waldorfpedagogen arbetar med utgångspunkt från Rudolf Steiners antroposofi. (s 12)

Waldorfpedagogiken bygger på antroposofisk kunskap. (s 21)

Övriga omnämningar hör till litteratur- och länklistan. Var och en kan säkert avgöra om ovanstående citat säger särskilt mycket om antroposofin; några närmare förklaringar får man inte. Men det förstås är fint att de i alla fall i den egna läroplanen törs nämna waldorfpedagogikens grundläggande filosofi vid dess rätta namn! Och till det här dokumentet kommer man i alla fall om man klickar på hemsidan under ‘Målbeskrivningar’. (Det hade kanske varit lämpligt med en länk under någon av de två punkterna om waldorfskolan, eftersom man i övrigt underlåter att nämna antroposofin där.)

3. Ett kvarglömt infoblad om ett evenemang med Yeshayahu Ben-Aharon. Inget som en besökare på webplatsen skulle hitta till. Irrelvant som information.

4. Huvudsidan, där antroposofin nämns som jag ovan redan angivit i deras nyhetsblogg med inlånat material.

5. Ett dokument som kallas ‘Läroplan del 1’ och som man mig veterligen inte heller kommer till via huvudsidan eller några av menyerna. Dokumentet är inte avsett för föräldrar eller andra utomstående informationssökare. Utan närmare beskrivning nämns ‘Antroposofin som en grund’ och lite senare sägs att ‘Antroposofisk psykologi beskriver en upplevelse som ”överskridande av Rubicon” i nioårsåldern.’ Det är allt.

6. ‘Vad kännetecknar en waldorfskola’, sidan som redan nämnts ovan. Google plockar upp den bland sökträffarna, men det är, som redan påpekats, enbart ‘antropologin’ som av outgrundlig anledning nämns där. Möjligen är det så att google fångar sidan då en äldre, cachad version har ett annat innehåll. Där är man så här öppenhjärtig:

Waldorfskolan är en självförvaltande institution med enskild huvudman som utvecklar Rudolf Steiners pedagogiska idéer baserade på antroposofi och antroposofins uppfattning om barnets och den unga människans utveckling.

Skolan har en medveten läroplan från åk 1 till och med gymnasiet, relaterad till antroposofins tankar om barnens och ungdomarnas utveckling.

Waldorfskolan är en oberoende institution med enskild huvudman som utvecklar Rudolf Steiners pedagogiska idéer baserade på antroposofi och antroposofins uppfattning om människans väsen.

Dessa formuleringar är alltså numer borttagna till förmån för en version som utelämnar antroposofin. Man kan notera en viss likhet med formuleringarna som hämtades ur En väg till frihet. En annan lustig förändring om man jämför den nya (och ännu mer intetsägande) versionen med den gamla är att man nu plötsligt väljer att specifikt poängtera att waldorfskolan inte är ‘vinstgivande’. Det gäller att rida på trenderna och utnyttja samhällsdebatten! Hur kan man tycka att det är viktigare att påpeka att waldorfskolor inte är vinstgivande (för övrigt ett ämne värt att diskutera — gör det dem bättre, mindre korrupta, et c?) än att de har sin grund i antroposofin? Det förstår jag inte. Men så tycker tydligen Waldorffederationen, som gjort denna omprioritering.

7. Forum för frågor. Intressant nog nämns inte antroposofin här heller, men det har samma förklaring som punkten ovan (6). Man har raderat det tidigare innehållet, vilket är förståeligt då det var både häpnadsväckande och pinsamt. Här har vi den cachade versionen. Antroposofin nämns flera gånger (dock egentligen inte på ett sätt som är särskilt informativt eller värdefullt, vilket troligen kan förklaras av frågebesvararens — Göran Fants — otroligt tramsiga attityd: ‘antroposofer (ett i och för sig lite diffust ord: när är man antroposof?)’), men samtidigt får svaren antroposofer att framstå som drumliga fåntrattar och ohyfsade knäppgökar. Men några små korn av sanning dyker upp, och jag skulle ju gärna se att Waldorffederationen i framtiden tänkte på det här: ‘Det jag försöker säga är att det förstås inte är någon riktigt bra idé att sätta sina barn i en waldorfskola om man inte i huvudsak känner till och uppskattar grundtankarna i pedagogiken.’ Sant! Men sedan, i samma stycke, bluddras det på om tv-konsumtion med mera, som om sådana ytliga faktorer är de för pedagogiken grundläggande (snarare än symptom på densamma). Som om det var grejen. Har man lite småsjuk humor kan man förstås läsa frågeforumet för dess underhållningsvärde. Men passa på nu innan cache-versionen försvinner!

8. En flyer för en waldorfpedagogisk konferens 2011. På konferensen var en av programpunkterna ‘Antroposofi i läraryrket’. Intressant i och för sig, men föga upplysande för den som inte var på konferensen. Inte heller detta är ett dokument man hittar från hemsidan, utan något gammalt som ligger kvar och skräpar. Jag har en idé dock: tänk om de lagt upp föredraget om antroposofin i läraryrket som en youtube-fil och givit den plats där man lätt kunde hitta den. Då kanske någon hade blivit upplyst av det hela.

Det var allt.

Är det alltså överflödigt för waldorfskolorna att informera om antroposofin på sina hemsidor, då Waldorffederationen redan bistår med utförlig information (eller, hej, information över huvud taget)? Nej. Snarare är det ännu mer angeläget att de gör det, eftersom Waldorffederationen gör ett så urbota dåligt jobb.

Visst, letar man på rätt sidor är det förvisso sant att Waldorfskolefederationen i alla fall nämner att waldorfpedagogiken har sin grund i antroposofin, även om informationen i övrigt är sorgligt  mager. Men varför nämns den inte direkt när man går in på sidor som ‘Waldorf i korthet’ och ‘Waldorfskolan’? Varför behöver man klicka sig in i pdf-dokument (En väg till frihet) eller söka via google för att hitta den koppling som paret Liebendörfer hävdar är ‘mycket tydlig’? Antroposofin är faktiskt så grundläggande att den även borde få plats i den kortaste av korta texter om waldorf.

Och sedan tycker ju jag att en organisation som Waldorfskolefederationen gott kan vara generös nog och gå lite längre. Varför inte förklara vad antroposofin är och rekommendera vidare läsning? Vore inte det schysst? Inte för att man ska förespråka eller ens ursäkta lathet hos allmänhet, politiker och potentiella waldorfföräldrar, men det finns ju en poäng i att göra det enklare för folk att informera sig, nämligen den poängen att alla tjänar på det — föräldrarna, barnen och inte minst waldorfrörelsen själv.


*Och apropå den: en recension är sedan länge skriven. Var den hamnar och när, meddelas senare. 

hundratals kräkningar av avsky

Om man räknar kräkningar som man räknar gnomer kan man kanske som Örjan Liebendörfer gör komma fram till detta:

När vi skrev på Waldorfbloggen att vi tyckte man kunde vänta lite med blyertspennor blev vi citerade på VoF:s Facebooksida och hundratals kräkte ur sig sin avsky över hur idiotiska vi var. Tror inte ens 1 % läste själva blogginlägget.

För det första är det förstås tokigt att tro att folk inte läste inlägget. Det gjorde de nog, de tyckte bara att det var knasigt.  Att tala om blyertspennornas ‘tyranni’ gjorde säkert inte saken bättre. Som en som ändå har praktisk erfarenhet av att måsta använda tjocka kritor i stället för pennor, så vet jag ju att det inte var så lätt. Tjocka kritor är som gjorda för att man inte ska kunna skriva ord med dem, och det passar naturligtvis waldorf alldeles utmärkt; som ettagluttare skulle vi inte skriva alltför många ord, så bättre att kritorna försvårade det, för oss som hade kunnat. (Man kunde kanske tala om kritornas tyranni? Om man ville.)

Det tristaste med det citerade påståendet är dock att några hundratals kräkningar fyllda av avsky aldrig förekom. Jag vet inte vad syftet är, men kanske att framställa VoFare som betydligt mer illvilliga än de är. Man kan ju få intrycket att man vill skrämma människor till tystnad; bäst att inte tala öppet om saker, för då kommer de där hemska människorna utanför rörelsen och säger saker och har negativa synpunkter och hånskrattar kanske också… Nåja, så kan det ju vara, resten av världen gör inte alltid som man tycker att den borde. Jag har givit mina synpunkter på detta i Johannes Ljungquists tråd och ska inte upprepa mig. Intresset för den antroposofiska rörelsens interna angelägenheter är hur som helst knappast så stort som Örjan Liebendörfer tycks föreställa sig.

Låt oss i stället återgå till blyertspennorna. Vad hände egentligen? FB-tråden som sägs bestå av ‘hundratals [som] kräkte ur sig sin avsky över hur idiotiska vi var’ består i själva verket av 31 kommentarer. Jag räknar till 23 kommentarsskribenter. (Några skrev mer än en kommentar.) Några är sympatiska. Några andra ser sympatiska sidor med waldorfskolans förhållningssätt, men nyanserar det med kritik. Några kommentarer handlar helt eller delvis om något annat än blogginlägget om pennorna. Några kommentarer är frågor — ett par verkar mer nyfikna än kritiska (i alla fall går det inte att utläsa någon kritik). Några berättar bara om sina egna erfarenheter av att lära sig skriva. Visst finns det negativa kommentarer, men få (om några) av dem kan tolkas som att skribenten kräker ur sig sin avsky. Visst används några nedsättande omdömen, t ex ‘tokfransar’, ‘snömos’, ‘snurrig’ och ‘sekteristisk’ (och bäst av allt: ‘snögetter’), men på det hela taget finner jag ingen aggressiv folkstorm. Framför allt finns där inga hundratals kommentatorer som kräker ur sig sin avsky över antroposofer som idioter. Att kalla någon ‘tokfrans’ är kanske inte snällt. Men sammantaget är intrycket långt från den skräckbild som Örjan Liebendörfer tycks vilja måla upp. (Det finns även en tråd på VoFs forum. Den har åtta kommentarer av sex olika kommentarsskribenter. Det finns inget i den som bör få jorden att gå under heller. Läs själva.)

Detta är kanske på det hela taget egalt. Men jag tycker att det är lite sorgligt om människor får för sig att något förfärligt hände, när inget förfärligt egentligen hände, och låter en uppblåst skräckvision inverka på handlandet.

Det är sant, i och för sig, att omvärlden kan komma och avfärda och till och med håna antroposoferna (det finns gott om antroposofiskt material tillgängligt för det syftet). I någon mån är detta en naturlig följd av att antroposofer riktar sina verksamheter även mot icke-antroposofer. Och antroposofer, lika lite som någon annan, kan vara immuna mot kritik. Men att överdriva omvärldens intresse för antroposofiska angelägenheter leder knappast någon vart, annat än möjligtvis till obefogad rädsla och ökande tendens till sekterism.


PS! (Lite senare.) Jag glömde ju nästan det viktigaste. Avsnittet om blyertspennornas tyranni, som var avsett för paret LIebendörfers bok Waldorfpedagogik, kom inte med i slutversionen. Inte för att det var fel på informationen, waldorfbarn skriver förstås fortfarande med kritor. Men VoFarnas reaktioner gav kanske en mild antydan om att det var dumt att belysa den saken.


I senaste numret av Forum Antroposofi, Antroposofiska Sällskapets tidskrift, kan man läsa en artikel av Louise Ejefors, waldorfförskollärare och waldorfförskollärarutbildare.* Den handlar om sagan om regnbågsbron som berättas vid födelsedagsfirande i waldorfförskolan. Ett utdrag:


Sagan berör centrala antroposofiska teman på ett språk anpassat till barns förståelsenivå. Bland desse teman finns att människan reinkarnerar, att barnet (dess ande, kärna) tillsammans med högre väsen och innan födelsen väljer ut sina föräldrar, att omständigheterna förberetts för att barnets karmiska behov ska tillgodoses, att människan i sin jordiska tillvaro inte skådar det översinnliga lika klart som uppe i de högre världarna, o s v. Naturligtvis skulle antroposofer säga att detta inte är att ‘lära’ barnet antroposofi. Men man kan verkligen undra vad det annars är fråga om. Hur som helst handlar det om att ge barnet en bild av de existentiella aspekter som antroposofin lämpligt nog förklarar. Kärnan i sagan — dess egentliga innehåll — är inte alls något sagolikt, utan den gestaltar antroposofisk sanning.

Några minnen av den här sagan och dess berättande har jag inte själv. Det är i och för sig inte så förvånande med tanke på barnets ålder (förskoletiden) då den berättas och att det egentligen, i den kontext den berättas, inte är något anmärkningsvärt med den. Änglar och väsen och magiska regnbågar och den här typen av religiöst innehåll är inte alls ovanligt i waldorfskolan, snarare företeelser som förekommer frekvent. Hur pass vanlig just den här traditionen är i Sverige känner jag inte till, däremot har jag sett den omnämnas otaliga gånger på utländska sidor, i diskussioner och på bloggar. Eftersom EJefors inte tycker sig behöva presentera den särskilt, förefaller den vara en självklarhet i den antroposofiska miljön.

(Det jag själv kommer ihåg från födelsedagsfirandena är att man åt tårta — med ätbart segel och en gelébjörn som kapten (födelsedagsbarnet fick seglet och björnen) — och att man fick välja en sång under sång- och sagostunden. Ganska odramatiskt alltså, och hur som helst inte anmärkningsvärt.)

I en avhandling av Sara Frödén (I föränderliga och slutna rosa rum, 2012) kan man också läsa om den här traditionen. Hon återberättar en version av sagan som är snarlik Ejefors. Framför allt är de viktiga bitarna där: barnet är i de högre världarna och utser tillsammans med högre väsen sina föräldrar. Sedan inkarnerar barnet varvid dess vingar överlämnas för förvar hos skyddsängeln som kommer att fortsätta följa barnet på jorden, även om barnet på jorden inte kommer att kunna direkt varsebli sin skyddsängel. Frödén berättar (s 200):


Hon skriver även, på sidan efter, att ‘Sagan bör ses som en stark symbolisk berättelse med en andlig dimension. Den förkunnar inte en viss religiös uppfattning …’ varav det senare påståendet är uppenbar bullshit, då sagans innehåll sannerligen är tydligt nog. I övrigt beskriver en av pedagogerna som uttalar sig tanken om att barnet har en skyddsängel som mycket viktig. Frödén refererar också Bo Dahlin, antroposof och tidigare professor vid Karlstad universitet (jag har skrivit om hans verksamhet förut), som i vanlig förljugen ordning förnekar att sagan om regnbågsbron kan ha något att göra med någon specifik världsåskådning, även om han medger att den har ‘religiös prägel’. Det ser ut som att han menar att den är av universell (inte specifikt antroposofisk) karaktär, i och med att tron på änglar inte är unik för antroposofin. Men det är ju löjeväckande. Sagan är uppenbart antroposofisk. Vi har i den, som sagt, reinkarnationstron (barnet kommer att återvända, så ängeln håller vingarna i beredskap, för mellan vistelserna på jorden befinner sig barnet ‘däruppe’) och detta att barnet innan födelsen (inkarnationen) själv är med och tillsammans med högre väsen väljer ut sina föräldrar och livsomständigheter (utan att kunna minnas eller skåda detta, eller sin skyddsängel, när barnet väl befinner sig nere på jorden). Jag förstår inte alls denna korkade och fega attityd som gör att man inte kan säga: ja, sagan gestaltar, i en form barn antas kunna ta till sig, centrala antroposofiska idéer.

Det värsta är kanske inte att ett antroposofiskt-andligt innehåll förmedlas till barnen (värre är i så fall att man inte är villig att vara öppen om det). Det värsta är att jag upplever dessa berättelser om sagorna som om de saknade värme och förståelse inför barnen, och det inger mig ett milt obehag. Barnen är rekvisita för att vuxna ska få leva ut sina andliga föreställningar. Och jag behöver knappast tillägga: så upplever jag i mycket även själva waldorfskolan.

Här finns sagan om regnbågsbron i dansk version.


* Den som är intresserad att läsa mer av Ejefors tipsas om artikeln Betjänten (Forum nr 2, 2013, s 20). Den handlar om ett handikappat barn som saknar armar: ‘Oskar tog två små stenar mellan tårna och förklarade – När jag var i himlen och skulle åka ner till min mamma och pappa på jorden så lossnade armarna så här – han lyfte foten med stenarna och släppte stenarna så de trillade framför Ylva. – Var ligger dom då? frågade Ylva. – Änglarna tog tillbaks dom och sparar dom åt mig, förklarade Oskar.’ I ett annat nummer av Forum (nr 3, 2013) berättar Ejefors om hur waldorflärararna håller konferenser med barnens änglar.


Addendum: Bo Dahlins bok som refereras ovan är mer förrädisk än jag trodde. Titeln är Om undran inför livet och den kom ut på Studentlitteratur år 2004. När Dahlin ska beskriva regnbågscermonin låtsas han över huvud taget inte om att det är en antroposofisk tradition som genomförs på waldorfskolorna. I stället skriver han, som hade han råkat på fenomenet av en ren slump, att ‘Ingela Bendt … skriver om en födelsedagsritual på ett daghem …’ som om det vore vilket daghem som helst. Därefter återberättar han historien om ängeln och regnbågsbron.  Utan att vidare ange vilken världsåskådning den representerar eller, som sagt, i vilken typ av skola den används.

Och här, en amerikansk serieversion av traditionen, om någon föredrar det!


Jag får nyheten om den här konferensen om och om igen (kanske uppdateras den, jag vet inte), och jag kan egentligen inte sluta reta mig på den. Förutom att den behandlar den förskräckliga ‘intellektualiseringen’ i förskolan (ja hu! men kom ihåg att inga barn är redo för intellektuella aktiviteter innan 14-årsåldern), är det detta som irriterar mig, den odrägliga frälsarniten som blossar upp varhelst den får utrymme:

Regeringen har nyligen tilldelat waldorfpedagogiska utbildningar ett statsstöd. Mot den bakgrunden frågar vi oss hur waldorfpedagogiken kan bidra till samhället på bästa sätt. Waldorf tillfredsställer ett viktigt behov – det kommer kreativa människor från waldorfförskolan och skolan. Tanke, kunskap, känsla, social kompetens och vilja. Det behöver samhället. Vi vill fokusera på vilka möjligheter som finns med waldorfpedagogiken! Att waldorf är viktigt just nu! Kvällen består av korta impulstal och idéutbyte mellan deltagarna.

Alltid är det resten av samhället som ska anamma det waldorf erbjuder, aldrig tvärtom. Man frågar aldrig om något i samhället utanför waldorf skulle kunna bidra till waldorf.  Waldorf är sanningen, och har redan nått sin fulländning. Att det i waldorf skulle finnas rum för självrannsakan och förbättringar, innan man ger sig på att rädda resten av världen, är något som denna patologiska hybris förhindrar upptäckten av. Det är en tragisk attityd. Lustigt är att konferensen också ska beröra att ‘fördjupa det andliga’. Det är paradoxalt, eftersom man med den omvärld, som man förväntar sig ska omfamna waldorf, inte alls vill tala om det andliga.

(Har redan tagit upp den här idiotin på fb, men jag antar att det är värt att upprepa. Särskilt i ljuset av att konferensen ännu inte varit.)

michaelmas and the christ impulse

This is a refreshing document for anyone who’s tired of waldorf proponents who try to wash away every anthroposophical hint from waldorf’s surface. For example, michaelmas, the ‘harvest festival’, according to most of these disingenous people a festival of no specific anthroposophical importance (obviously bogus as anyone who bothers to read some Steiner will find out), is here described thus:

When we celebrate Michaelmas, we are celebrating the Christ Impulse. As teachers we should not have any doubts as to what we are doing. We are not celebrating the story of St. George and the Dragon. George (who was claimed by the church as a saint, and thus deprived of his cosmic heritage) and the story of the dragon he slays to save a village are earthly cloaks for mighty, cosmic, spiritual realities.

But then, our entire Waldorf curriculum is an earthly picture of mighty, cosmic, spiritual realities. Or should be. There are several levels: At the highest level, there is the Logos, which streams toward humanity from the sun. “In its purest form, this external physical body of the Logos appears especially in the outer sunlight. But the sunlight is not merely material light. To spiritual perception, it is just as much the vesture of the Logos, as your outer physical body is the vesture of your soul.” In short: “Everything is an incarnation of the Logos.”

From here.


definitioner, beskrivningar

Det kan ha varit kylan på slätten mellan Järna och Ytterjärna i fredags som gjorde att snuvan, som då tycktes ha givit sig av, tre dagar senare bestämde sig för att återvända. Hur som helst, nu sitter jag här och glor (så gott det går).

Jag kom i mitt sorgliga tillstånd återigen att tänka på hur man beskriver och/eller definierar antroposofin, för det har ju varit ett ämne nyligen (ursäkta att jag skriver så lite här; det är helt enkelt inte roligt längre). Jag blev överraskad av hur bra den beskrivning är som Johannes Ljungquist skrev ihop härom veckan. Nu är det lustiga detta: den gör antroposofin attraktivare än rörelsen förtjänar. Men eftersom det är jag som säger det, skulle ändå ingen tro det. Enligt antropologik bevisar det förmodligen mest en sak: det är något fel på den.

Man kommer fortsätta tycka att det är lämpligare att säga att antroposofin smakar morot eller producera tomt dravel som kan tolkas precis hur som helst, kanske som i den här beskrivningen. (Den förstnämnda broschyren är inte dålig trots allt. I jämförelse.)

Ännu värre, om än också väldigt typiskt, var uttalandet i en ny bok: ‘… att vara antroposof är en fullständigt frivillig handling där man själv definierar vad det innebär.’ Som jag redan skrivit, förvandlar sådana larviga floskler varenda ‘idé’ till ett vakuum man kan fylla med vilken dynga som helst. Vad är poängen med det? Det blir ju bara något vettvilligt new age vilda västern där var och en plockar sitt eget andliga tingeltangel och sätter samman sin egen lilla mysiga tomtehörna. Och sitter och jäser över sin förmenta frihet. Jag ska inte upprepa mig i onödan, men jag menade, och menar fortfarande, att när man skriver sådana saker, som tidigare nämnt citat, då gör man det utan att bemöda sig om eftertanke. Man bara bluddrar ur sig något som låter fint. Och för att förtydliga, vilket erfarenheten säger är nödvändigt, så menar jag inte att människor inte kan välja att fokusera på olika saker i antroposofin eller att den inte kan ge olika människor olika sorts mening. (Det kan den uppenbarligen.) Jag talar (för att upprepa mig) om ett idiotiskt, relativistiskt synsätt att antroposofi är vad man vill, för i så fall kan vi slänga antroposofin rakt i soptunnan, tillsammans med övriga vettlösa new age-idéer som kan fyllas med allt från ufon till psykotiska hallucinationer. Det finns ingen filosofisk stringens alls i något sådant — och i så fall får väl antroposofin ge upp alla sådana pretentioner. Och det är, förvisso,  intressant vad antroposofin betytt i den enskildes liv men det är inte det som är definitionen. . Vad som irriterar mig högeligen är antroposofer som i sin vilja att vara attraktiva för alla vägrar att acceptera att antroposofi betyder något och inte vad som helst. Jag vill inte att de ger mig en definition för att jag behöver — det gör jag inte. Men jag efterfrågar något slags tankens djäkla klarhet och redlighet — för detta postmodernistiska hittepåuniversum där vad som helst är sant (och därmed inget) har inget med antroposofi att göra. En invändning i Facebook-tråden var att antroposofin aldrig kan definierias, för att livet inte kan definieras. Det är givetvis komplett anti-intellektuellt nonsens. Det är slapptänkt, onödigt och dumt.

Jag har tänkt på det här, och tänkt och tänkt. Det som återkommer: förvåningen över hur andligheten är så ytlig, över att den så sällan tycks ha något att säga som känns på allvar. Som har något djup. Den är en massa blingbling — och utöver det, tja, den är vad du vill. Precis vad som helst. Det finns inga fasta punkter, idémässigt, bara attraktiva dekorationer och tomma fraser. Som inte betyder någonting. Jag kan förstå att den som tror att vad som helst och precis allting är sant har svårt att förhålla sig kritiskt till någonting över huvud taget. Alla dumheter blir till en enda sövande soppa. Man behöver inte tänka, än mindre behöver man ta ställning. Förhoppningsvis ifrågasätter ingen de tomma fraser man producerar (omvärlden bryr sig ju helt enkelt inte), och skulle någon till äventyrs opponera sig, är den saken enkelt avklarad: vederbörande är trångsynt. Kanske ännu värre: en sådan som sätter sig till doms över andra. Och det gör man ju, i någon mån. Men som jag skrev då: en antroposofi som är en existentiell myshörna för lallare är helt enkelt inte intressant ur någon synvinkel alls. Jag förstår inte varför man vill ha det. Jag förstår inte rädslan för att säga att antroposofin betyder något. Det är något slags rädsla för allvar, är det inte? Inte bara rädslan inför att söka efter vad den på allvar betyder, utan rädslan för att någon ska ta den på allvar.

Den största charmen med Johannes Ljungquists beskrivning (eller definition) är att den inte låtsas att antroposofin kan vara vad som helst eller ingenting alls. Jag tycker att dessa tre stycken är de bästa och att de är helt korrekta, i alla fall i teorin:

Antroposofin sysselsätter sig med frågor om människans djupaste väsen och med de krafter, processer och lagbundenheter som utgör själva grunderna för vår existens. Det är en världsbild som är mycket komplex. I sina huvuddrag kan den sägas formulera mänsklighetens andliga, kulturella och sociala roll i historien, nuet och framtiden.

Intresset för antroposofi bottnar i ett sökande efter en bild av tillvaron i sin totalitet. Man letar inte efter en religiös tro, utan sätt att kunskapa om de yttersta tingen. Att genom uppövad sensibilitet för livets olikartade fenomen finna överordnade samband och mönster.


Antroposofi omfattar därmed tillvarons alla skikt, även de osynliga, obevisade områden vårt ytliga vardagstänkande sällan vågar beträda; livet efter döden, vårt innerlivs gåtfulla mångtydigheter, idén om karma och reinkarnation, meningen med livet och liknande.

Jag tycker i och för sig — vad gäller de övriga delarna av definitionen — att det i en beskrivning av antroposofin är viktigare att tala om idéerna bakom än de konkreta yttringarna i form av olika verksamheter (som waldorf). Inte heller tycker jag att antroposofin är helt unik där — sådana aspirationer fanns även i teosofin. Och många alternativa livsstilskoncept (i brist på bättre ord?) har föreställningar bakom sig som kommer ur liknande källor. Det gäller t ex mycket av alternativmedicinen och diverse new age-läror, som varit mer eller mindre inspirerade av teosofi och antroposofi och erbjudit helhetslösningar för livet. Att Steiner utvecklade den första ekologiska odlingsmetoden är väl inte heller helt sant, om man inte ser det inskränkt. Odlat ekologiskt hade man gjort i alla tider, men han presenterade en metod som stod i kontrast till det nya, mer industrialiserade jordbruket med konstgödsel o s v. Sedan undrar jag, förstås, i vilken utsträckning antroposofin faktiskt bidrar till att utveckla ‘ödmjukhet och självkännedom’. De stora pretentionerna och den närmast religiösa tilltron till de antroposofiska idéerna kan ibland snarare förefalla vara hinder för just ödmjukhet och verklig självkännedom. Oavsett intentionen. Hur många som verkligen funderar på ‘livets stora mysterium’ är inte helt klart för mig — jag tror hur som helst att det finns minst lika många som pga av antroposofin tror sig ha tämligen detaljerade och exakta svar angående detta ‘mysterium’ och dess lösning.  Den är inte ett fortsatt, ständigt sökande utan en funnen övertygelse.

Möjligen är beskrivningen också lite komplicerat formulerad, för att ta ett av de citerade styckena som exempel. T ex kunde man använda ordet ‘helhet’ i stället för ‘totalitet’ (även om jag själv mycket väl skulle ha kunnat skriva just ‘totalitet’). Och jag undrar, dessutom, hur ofta människor hamnar i antroposofin för att de sökt efter en bild av tillvaron i dess helhet. Jag tror att det finns betydligt mindre sofistikerade förklaringar. T ex att det kan se ut som om antroposofi erbjuder ganska enkla svar på ganska enkla frågor — i den mer konkreta tillvaron. Så ska du leva, typ. Det är långt ifrån att ‘kunskapa om’ (ett aningen fånigt men vanligt antroposofiskt uttryck för ungefär ‘att söka/skapa kunskap’) Det där med mönster och samband är ju på pricken — en så stor och tydlig del av antroposofin som är intressant men lätt att förbigå. ‘Sensibilitet’ är ett fint ord, men man också säga ‘känslighet’.

Men annars så. Den tramsar i alla fall inte bort allvaret i det hela, den säger något om en idé som betyder något. Och den ger en bild av hur allomfattande antroposofin är. Den är ingen dekorativ detalj, utan handlar om hela livet, människan och universum, allting från början till slut.

Bäst är för övrigt fortfarande André Bjerkes beskrivning.

(Jag hade nyligen anledning att i ett enda tämligen kort stycke beskriva vad antroposofin är och presentera Steiner. Men får återkomma till det senare.)

i främmande land


I bra solvärme, vid fönstret.

När man är på fiendens territorium, bör man hålla sig upptagen med något. Det är en känsla jag alltid haft, och en intuition jag nästan alltid följer. Det är förstås löjligt att säga att Järna är fiendeland. Samtidigt: vissa saker handlar mycket mer om känsla än de handlar om vetande. Vissa platser är lite som en annan människas vardagsrum, som man inte bjudits in till. Järna är på samma gång märkligt bekant, och obehagligt främmande.

Över slätten blåste en hård, isande vind. Jag var nöjd över att ha kommit ihåg att lägga pälsmössan i väskan, även om den inte behövdes i stan. Det var nära att jag förlorade den på den där lite murkna bron — i lagom uttalad antroposofisk design — över E4an.

Det är en förtjusande trakt, även om mullret från motorvägen är konstant, och hörs långt över åkrarna. Att ta pendeltåget är som att åka utomlands, eller i alla fall halvvägs utomlands. Det är inte längre riktigt Stockholm, på det vis som bussar och tunnelbana är Stockholm. Tåg- och busstidtabellerna är nästan omöjliga att förstå sig på. Södertälje är intressant med sina kontraster — stora vägar, höga viadukter och pittoresk landsbygd. Övergången från industrier till jordbrukslandskap är kvick.

Jag gick vägen från Skäve busshållplats, längs ån, via Saltå (och såg Kristofferuskyrkan utifrån; den var mindre än jag föreställt mig), till Ytterjärna kyrka och kyrkogården. Ljuset var för ljust, vädret inte vad jag velat. Mulet eller halvmulet är snarare att föredra — för bilder — framför strålande middagsol och klar himmel. Solen är mer användbar morgnar och kvällar. Men fingrarna var ändå stelfrusna.

131019Jag åt, drack varmt kaffe och jag handlade några böcker. (Se till vänster, och avundas!) Det var det. Gjorde inte något mer, och såg inte så mycket mer heller. Mer utevistelse lockade inte. Det var i och för sig en ganska spontan och till det konkreta utförandet oplanerad utflykt. Jag hade velat se kyrkogården ett tag. Jag hade hundvakt och hemma hade de börjat bila upp innergården (ett oljud värren än E4an). Att åka i väg kunde inte varit mer rätt under de omständigheterna.

Jag är besatt av detaljerna, men ger mig inte tid att se dem. Jag vill betrakta alla små detaljer på byggnaderna — former och färger — men jag har blivit rastlöst nervös. Som om jag, malplacerad och med gnagande oro, faktiskt stod i någon annans vardagsrum, i en främmande mänsklig civilisations hemmiljö. Och det är det ju också, på sätt och vis, antar jag. Arkitekturen är som något märkligt ur mina drömmar — den har det där som är både kusligt och lockande på en och samma gång –, och jag kunde egentligen se på den och dess vindlingar hur länge som helst. Om jag kände att det inte var opassande, men, gud, den gnager hela tiden, känslan av det opassande.

Du hör inte hemma här. Den känslan.

Den kan vara ganska stark, när den faller över mig. Och den är det säkert med rätta. En intuition om att jag är på fel plats, att jag överträtt en gräns jag inte har rätt att överträda. Jag tror, märkligt nog, att den blivit starkare jämfört med första gången jag var i Järna — när var det? 2010 kanske.











evening walk


I’m writing this while I wait for the chestnuts to roast in the oven. The evenings are stunning and colourful, but it is cold now, today was the first cold day. I’m sorry I don’t write as much as I used to; I think about it every day, I think about what I should do but don’t do. It’s very unproductive.


Those of you who are in the Stockholm area might be interested to know that some of Steiner’s blackboard drawings are on display at Artipelag gallery. It’s far away and hideously expensive, and I’m not sure I will bother going there. Here’s the poster, anyway, spotted today (you’ll recognize the slightly silly drawing to the right):


in the place of God, the free human being

130929aFear God! Honour the king!

Asked about his motto in 1892, Rudi — who was about to turn 31 — replied:

‘An Gottes Stelle den freien Menschen!!!’

This was several years before his turn to theosophy. (We might discuss, one day, whether in practice this ideal stayed alive in anthroposophy; or if it had to be abandoned in favour of dissemination of some other belief — veneration for a guru, for example — that also in some sense incapacitated human freedom. But not today.)

During his youth, he was quite adamant that religion was man-made. (We might discuss, one day, whether he ever stopped believing this. But not today. In any case, some of his followers certainly took own his creed religiously.)

I lay awake last night, unable to sleep. I’ve been thinking about how dearly missed Christopher Hitchens is. I don’t know who else, today, speaks the way he spoke, with that force and eloquence.

Following debates lately (and mostly from the fringe), I’ve been struck by the inexplicable naivety shown by people who put respect for religious nonsense in front of respect for human freedom. I’m not sure what this is a consequence of: shitty education that fails to teach history properly or so called social competence taken to the extreme. I am, however, convinced it is a huge problem. It’s like the enlightenment didn’t happen. Or wasn’t really worth it. Or that it wasn’t such a revolutionary thing. People seem to take for granted — despite what the world looks like — the freedom of the individual and, perhaps most importantly, women. As if this freedom did come for free, and not through struggles we should be eternally thankful to our ancestors for.

It is as though we don’t understand what privilege it is not to have to bow to our knees praying to deities or to cover our hair in subjugation to a power supposedly higher than man. Because that is what it is: submission. Even done freely, that’s what it is. And it frightens the hell out of me that people don’t question it: not so much the individual’s choice, but the phenomenon itself.

Perhaps this is good or perhaps it is bad, I don’t know (my hunch is that it’s bad, although of course it’s jolly we’re in this position and not living in Saudi-Arabia): but it seems to me that people are privileged enough to eschew loyalty to those who are still oppressed by theocratic silliness and instead to side with those who want to preserve a lighter version of it, albeit under a banner of freedom (subjugating yourself to a god or putting on a veil is, after all, for many in Western societies, done in freedom; not so in other parts of the world, and, it should be said, not by all here either). Even a lighter form of submission to whatever god is an assault on human freedom, and it matters what we say about these things, because admitting that submission to any gods could be a decent thing, opens up a whole box of nasty things, including people who wish to mete out punishments on behalf of whatever god they happen to fancy and who is, supposedly, on their side. (To mention one problem only.) And, again, whatever these gods happen to demand of us, all their demands were conceived by men. So why not simply conceive of our own ideals, and live by them?

I do want to emphasize the profound importance of those words: an Gottes Stelle den freien Menschen. It is the one thing, possibly the only, that (if taken seriously) entirely prevents theocracy. It is incompatible with submission to any of the gods or their earthly creators.


On a slightly different topic (I’m not going to write a lot of blog posts, so I’m taking the chance to get this out of my system), my reading lately have convinced me of a few things, among them the woes of shallowness. I think, in some ways, it relates to the above (if only very subtly). I’ll try to explain. If we don’t take any ideas seriously, or if we believe that all ideas are equally good or kind (or promoting the same amount of freedom, for that matter), it is, of course, difficult to reject ideas that run counter to all the ideals we should (in my opinion) cherish. (I think we should remember that to those who believe themselves to be the envoys of various deities — for exemple the God of the monotheistic religions — all ideas are emphatically not equal. And they have very little patience for social competence or the other niceties taught in schools, possibly instead of actual knowledge.)

I’ve been struck by the peculiar phenomenon of spirituality that aims at the depths (and towards the heights) of human existence but accomplishes nothing but unbearable shallowness. Everything is surface. But maybe I’ve misunderstood? Maybe, for example, the guardian of the threshold is someone other than I thought: a heartening character who’s there to sow roses on man’s path. Maybe Ahriman serves raspberry lollipops and Lucifer hot tea. (Whatever you want, you decide.) Maybe we’re all supposed to sit around, feeling cosy and congratulating ourselves for being so nice and good (despite the facts of the world). And everybody is getting along, except those sourpusses who keep talking about what is right, and who keep insisting, in the most unacceptable manner, that there are ideas that are better than other ideas.

People appear to think anthroposophy can be anything you want it to be; pick and choose in the shiny department store of spiritual blingbling. A ridiculous — and false — position. But apparently it — anthroposophy — defies definition. It’s life itself, bigger than life even, oh dear. Funny how it looks like an amusement park. You can settle for one of the attractions or all of them — and have a lovely ride. Or perhaps a nauseating one. I can’t tell.

I’m quite weary of this assumption though: that everything (every belief, every idea) is equally good — and nobody should be preposterous enough to question your choices (unless everybody who is ‘good’ have decided that somebody else is ‘evil’: then let the hunt begin!) or putting them in a wider perspective. No, you assume that nobody should question your choice. Even if it’s dictated not by freedom (as you think) but by naivety and ignorance that leads straight to hell, even if by detour.

gefällt uns!

We — mr Dog and I — want to share this with you. It’s a wooden dog — of the most advanced breed! — from waldorf toy manufacturer Ostheimer. We think they’re canineosophically inspired!


(Apart from this, we have absolutely nothing to say about waldorf, as you may have noticed; we have said almost everything there is to say already. We will pursue our own path, and remain silent. But we still love you all.)

en salig bukett

Medan utbildningsdepartementet och högskoleverket här i Sverige lallar omkring i sorglig oförmåga att bevilja Waldorflärarhögskolan statsfinansiering och examensrätt får Steinerhögskolan i Oslo — med sitt mastersprogram i waldorfpedagogik — ta åt sig hela äran av svenska waldorfpedagogers akademiska prestationer.

Som en del av mastersexamen författar studenterna en uppsats som sedan presenteras vid ett seminarium. Jag vill rekommendera en ny uppsats, skriven av en svensk waldorfpedagog:

Amazilia — How can a consciousness of a beatific bouquet become conspicuous?

Examinator var Leif Tjärnstig, som annars är verksam vid Waldorflärarhögskolan i Stockholm.

Läsning av uppsatsen har övertygat mig om att WLH måste erhålla såväl finansiella medel som högskolestatus och även examensrätt, ty vi kan inte fortsätta blöda sådan enastående akademisk och poetisk kompetens till Norge.

Den som läser kommer utan tvekan att förstå det.


Jag skulle samtidigt (och helt utan ironi) vilja framhålla Steinerhögskolan som föredöme. Sådan här klarhet finner man inte på WLHs hemsida:

Antroposofien har en selvfølgelig og sentral plass i Steinerhøyskolens lærer- og førskolelærerutdanninger. Undervisningen i antroposofi og steinerpedagogisk teori er konsentrert om de deler av antroposofien som er steinerpedagogisk relevante. Viktige begreper i steinerskolenes og –barnehagenes læreplaner er hentet fra antroposofien, og kunnskaper om disse begrepene tilhører derfor en steinerpedagogs profesjonelle kompetanse.

Om antroposofin i utbildningen.

sunrise, 5:25 am


Up on the cliff, you can lie at night, watching the dark sky — feeling, paradoxically perhaps, a closeness to the stars that, ultimately, encompasses a closeness to the earth. And knowing, for a brief moment, that there’s nothing more to ask for. It’s all there — between me and the universe.

It’s been a warm August week, presumably summer’s parting gift. The rocks, charged during the day by the rays of the sun, still emit some of the heat hours after sunset.

(A few more new pics to be seen, by the way, over at flickr.)

‘världen är god’

Det här är en text jag skrev för ett tag sedan (i våras någon gång).  Jag kom att tänka på den nu, när den tidiga höstnaturens lukter inger mig en känsla av lätt obehag. Bara en lätt, trots allt, för det är så mycket med höstdofterna. Allt är inte en påminnelse om skoltiden. Men någonstans i dessa lukter finns just det minnet: hur naturen luktade när det var dags för skola. Den sena augustimånadens och septembers dofter. Särskilt om morgnarna. Och dofterna transporterar mig tillbaka. Med minnena i övrigt är det som det är, de lider av sin egen oduglighet och bristfällighet.

Kanske var det så att texten var för personlig. Eller, nej, för sårbar. Och därför förblev opublicerad.

Men det är också något sårbart med den här tiden på året. Den gör alltid lite ont i mig.


Ingen ensamhet är större än barnets ensamhet. Barnet är i händerna på vuxnas godtycke, deras övertygelser, deras fanatism. Barnet är oförmöget att ifrågasätta dem, även om det ibland förmår genomskåda dem.

Om vuxna tror på något, blir det så. Då är det sant. De definierar världens gränser och livets mening. Det som ska vara. Även för de motsträviga barn som utmanar de vuxnas sanning och medkänsla.

Om vuxna godtar någonting som rätt, då är det rätt, och nödvändigt att tåla. Det som vi instinktivt borde känna är fel – skadligt eller ont – är plötsligt riktigt och gott.

Det är oändligt ensamt att vara barn.


Jag har vant mig vid vetskapen att de vuxna inte hade något ansvar. Ansvaret var mitt.

Men vad tror ni att en skyddslös treåring förmår göra? Eller ens en sjuåring? (Det är en helt retorisk fråga.)

För mig räcker det med budskapet: det var mitt fel och förblir mitt fel. Den som tror att jag klandrar andra men inte mig själv får gärna veta detta: jag klandrar mig själv; jag klandrar mig själv mycket mer än jag någonsin klandrat någon annan. Och jag skäms, och jag skämdes, något oerhört över det barn jag var.

Och talar jag om det som varit, fortsätter jag att göra fel – jag är orättvis, ty jag bryr mig om vad som hände mig, mer än vad som var sant för andra, och jag är ju inte representativ för alla barn som är lyckliga och glada. Genom att inte upphöra med att berätta, väljer jag att om och om befästa mina egna misstag, mitt eget misslyckande med mitt liv. Och sanningen, den genomgår som alltid sina transformationer. Det är svårt att hålla sig till en version av sitt liv. Det är som om det finns många hypotetiska varianter. Många alternativ, som var och en har något av sanningen i sig.

Jag har varit (och är alltjämt) vidöppen inför tanken att just jag var ett barn som inte förtjänade något annat än det som blev. Om det låter som att jag skriver det för att utverka något slags retroaktiv medkänsla eller tomma försäkringar om att så inte kan ha varit fallet, då har ni fel. Jag är min egen anklagare. Det är så det är och kommer att vara.

Jag ser mig själv som barn som skyddslös, men inte skuldlös. Jag är fylld av skuld. Och det är inget som hindrar att jag har skuld utan att ha haft ansvar.


Finns det något jag strängt ogillar i bilden av barndomen, så som den skapas av vuxna, är det dess element av oändligt lyckliga barn. Den där bilden som får vuxna att se med avsmak på de barn som inte lever upp till den. Där finner vi, tror jag, många barndoms- och skolproblems mest olösliga knut – de barn som de vuxna vill bry sig om är de söta, gulliga, attraktiva barnen. De barn som är osympatiska och som inte ens de vuxna kan tycka om – även om de, med sin enastående talang för hyckleri, aldrig skulle erkänna det – måste klara sig själva, de har förtjänat sin ensamhet.

Det handlar om att se, och alla barn förtjänar inte att ses. Det handlar om att reagera, och ingen reagerar på det de inte förmår se. Det handlar om att se, och om att se också de barn som väcker antipatier, motvilja, ja, till och med avsky.


Jag var – om det råder absolut ingen tvekan – ett så kallat melankoliskt barn. Ett barn med obalans i temperamenten, en obalans som gjorde melankolin dominerande. Ett melankoliskt barn behöver negativa upplevelser – för att så att säga chockas eller med hjälp av den leda, som till slut antas uppstå, bringas ur sin melankoli och till större temperamentsmässig harmoni. Det är nyttigt. Sådan är teorin.

Jag var ett osympatiskt barn. Ett barn som aldrig log och jollrade mot de vuxna – ett sådant barn som människor inte fattar tycke för, då barnet är omöjligt att älska. Det finns sådana barn; barn som inte är ‘gulliga’. Barn som inte är storögda, förundrade som näpna djur, barn som inte med tillförsikt och glädje upptäcker världen, utan barn som bär på svärta och allvar, barn som redan är för gamla för sin ålder. Man talar kanske helst inte om det. Är det kontroversiellt? Kan vuxna inte medge att det finns sådana barn? Är det för stötande för den vuxnes självkänsla, för den vuxnes bild av sig själv?

Att erkänna att alla barn inte är lika fina och söta skulle tvinga vuxna att sparka ned sig själva från godhetens piedestal.


Vid sidan av skulden finns skammen. Skulden är en sak, skammen en annan. Jag ger mig själv skulden för att inte ha gjort vad jag borde göra; jag ger mig skulden för att ha varit någon jag inte borde ha varit. För att inte ha ‘skärpt mig’, som det så vackert heter. Och den kanske största skulden: skulden för att inte ha stått upp för mig själv. Jag skäms över min oförmåga. Och jag skämdes länge — gör det väl fortfarande egentligen — över den bristfälliga människa jag var som barn. Jag skämdes djupt över mina egenheter. Jag kände ett starkt obehag inför mig själv. Kunde man göra sig av med sig själv, och bära en annan människa som ett slags mask, hade jag gjort det.

Jag förmodar att det finns goda anledningar till skam; att skammen är en drivkraft som får oss att undvika sådant som gör oss sårbara. Skammen över ensamheten har sitt syfte – att sända signalen: ensam är du sårbar. Jag tror ingen känner detta tydligare än ett barn. Som vuxen kan man resonera och rationalisera, även om ensamheten, också för den som uppskattar den, fortsätter att vara något ambivalent. Skammen ligger där och ruvar, och kan attackera stoltheten när helst.

Barnet har inte samma intellektuella medel för att kunna fokusera på det goda i ensamheten, och är i stället utlämnad till upplevelsen av utsatthet. Och barn förstår att ensamheten är en skam. Gå inte nära den ensamme, för den ensamme kan smitta dig. Ensamheten kan vara behaglig, men inte tillsammans med andra. Inte på den hårda skolgården.

När vuxna menar – som de ju gör i dag, även om det inte absolut inte var den rådande meningen på en waldorfförskola i början av 80-talet – att barn ska vända sig till dem och berätta om något ont har hänt, förstår de inte att precis detta handlande är att göra sig ännu mer utsatt. Det är att bära sin skam synlig i pannan; det är att erkänna sin mindervärdighet. Om barnet alls kan lita på att de vuxna vill se, vilket långt ifrån alltid är fallet, är ett sådant förfarande att blotta sin skam inför andra människor. Det hör till de saker man inte gör.

Jag minns att jag någon gång antydde någonting för min mor om dessa saker. Hon svarade mig då, att skolan är till för att skaffa en utbildning, för att bli något och komma vidare till universitetet; den är inte till för att odla vänskaper. (Det var i alla fall det budskap jag uppfattade. Jag tror egentligen att jag missuppfattade vad hon sa, men det spelar mindre roll nu. Missuppfattningen som stannade kvar, den påverkade mig.) Det ger ett ödesdigert perspektiv. Det finns mycket man kan känna skam över. Att vara ensam som barn är en sådan sak. Att som vuxen inte finna någon plats i den verklighet andra verkar leva i är en annan sådan sak. Någonstans hänger det kanske ihop. Vi sitter ihop, som genom en navelsträng, med våra barndomsjag, gör vi inte? Det vi är med om i barndomen, hur vi formas socialt, stannar inte kvar där.

Och om ni nu tänker: men det är ju ditt fel, som inte försöker! Så har ni rätt. Det är mitt fel och jag försöker inte ens. Jag står i huvudsak passiv vid sidan av och betraktar människor som har ett liv.

Det är ingen större skillnad i dag jämfört med på den tiden, i lekskolan.

Den enda skillnaden är väl att det i dag är möjligt att se med en annan humor på saken. Och att se att ensamheten inte är utsatthet enbart, utan också en av de största välsignelserna. Även om den i grunden bara är, och alltid har varit, en sak: existentiell nödvändighet.

(Jag vet, det jag skriver bekräftar pöbelmänniskornas bild av mig. Det får vara så.)


Skammen är barnets mest effektive läromästare. Den lär ut att man hellre bör resignera och låtsas en iskall likgiltighet än att agera ut rädsla, besvikelse, ilska. Man slutar förvänta sig något, och man skaffar sig en sköld av ytlig osårbarhet.

Man vänder sig inte till de vuxna. Man vänder sig in mot sig själv.

Skulden, skammen, rädslan. De står i vägen. Och de är helt mänskliga svagheter, själsliga företeelser, som inga handlingsplaner eller värdegrunder eller informationsmöten och upplysningsinsatser i världen kan råda bot på. I all sin irrationalitet kommer de, tillsammans med ondskan och den bristande insikten, stå i vägen för förändring.

Man vänder sig mot sig själv; man vänder kniven mot sig själv.


Vad varje barn begriper instinktivt är att en människas existensberättigande är avhängigt den sociala uppskattning han eller hon åtnjuter. Att vara inåtvänd i skolan är att förlora. Det är att ge upp. Det vill säga, om det hade varit ett val, hade det varit ett val som innebär att ge upp. Varje barn begriper att med ensamheten följer något smittsamt, den är en sjukdom som bör undvikas. Utstötning är en fullkomligt begriplig mekanism.


Om inte de akademiska bristerna hade uppdagats hade jag aldrig sluppit ifrån waldorfskolan. På sätt och vis var det tur att de blev så uppenbara någon gång i mellanstadiet. Sådan är den blinda övertygelsens natur. Har en vuxen en gång övertygats om att det val han eller hon gjort är det bästa valet finns ingen återvändo, med mindre än att förutsättningarna radikalt ändras och sanningen ger den vuxne en magnifik käftsmäll. Om alla vuxna som finns runt ett barn delar samma övertygelse, är risken överhängande att ingen av dem faktiskt ser det som är. Risken är att ingen ser barnet.

För det handlar om att se. Det handlar om att reagera. Men först handlar det om att se. Och det vuxna inte vill se, det ser de inte.

Och allting är fint och bra och de vuxna förstärker varandras övertygelse om att den bilden av perfektion är sann. Särskilt i en sådan miljö som den jag befann mig i. Den som skulle vara så vacker och varm och levande och mänsklig, jämfört med resten av världen. Den var paradiset. Därutanför fanns det otrevliga andra. Det svarta och kalla och omänskliga.

Det går inte att avvika i en sådan miljö, för då är det inte miljön eller kollektivet det är fel på, utan det avvikande barnet. Det annorlunda och det motspänstiga är demonbesmittat.

Och jag förstår verkligen inte vad jag skulle ha gjort. Jag önskar (jag tror att jag skrivit det förut) att jag i dag kunde återvända och hämta det där barnet som var jag, men det kan jag inte. Det finns absolut ingenting jag kan göra. Annat än det oundvikliga: att leva med det.

Begriper ni inte att jag var tre år när jag hamnade där? Förstår ni inte att jag inte hade några begrepp om vilka rättigheter jag hade att bli respekterad till person och som individ? Begriper ni inte – ni som tror sådana barocka saker som att det lilla barnet vill leva i en mjuk kokong och inte konfronteras med fakta och rationellt tänkande! – att jag var alldeles för liten för att ha den kunskap som krävs för att veta och överväga mina möjligheter? En treåring kan inte gå till sina föräldrar eller fröknar och lägga fram alternativ och argument. En treåring kan inte framföra sammanhängande och övertygande resonemang baserade på – för barnet helt otillgängliga – fakta.

En treåring är helt förbannat utlämnad till de vuxnas godtyckliga välvilja.

En treåring måste befinna sig bland vuxna som förmår att se både individen och det som händer, och som förmår förstå konsekvenserna av det som sker.

För det som sker har konsekvenser. En av de första händelserna på waldorflekskolan var ett annat barn – ett storvuxet barn med gedigen stamtavla, och nästan ett år äldre än mig, det lättviktiga decemberbarnet – som gav sig på mig. Jag har inte några medvetna minnen av händelsen. Jag var tre år. Men jag kan bara gissa att en sådan händelse kom att prägla mitt förhållande till andra barn. Om jag inte redan hade varit rädd, skulle jag blivit rädd.

Men det sades visst att det var jag som provocerat attacken, genom att inte ge barnet det gensvar barnet krävde; jag gav inget gensvar alls. Det enda jag minns är att jag alltid var rädd för detta barn, så mitt bristande gensvar var kanske en rädsloreaktion.

Och så fortsatte det.

Barnet hade rätt till ett gensvar. Antroposofiskt betraktat är kravet inte förvånande; alla ‘konflikter’ har en orsak. Det kan inte bara vara så att ett barn fattar agg till ett annat barn utan någon anledning eller för den omedelbara tillfredsställelsens skull. Det kan inte vara så att anledningen ‘bara’ är att det aggressiva barnet är dysfunktionellt (eller resultatet av en dysfunktionell hemmiljö) eller får en kick av sitt handlande och skaffar sig ett lämpligt offer. Objektet för aggressionen har också en del i ‘konflikten’, även om det i yttre mening ter sig som vederbörande mest bara hamnat i den andres destruktiva väg. Återfinns inte orsaken till konflikten i detta liv, finns den i ett tidigare. Jag hade kanske hjälpt till att döda henne under häxprocesserna eller hållit henne som slav under antiken. Vem vet. Och vi har inte Steiners klarsyn att tillgå. Vi får spekulera. Precis som de waldorffröknar som drabbas av hybris och tror sig kunna skåda detaljerna i karmiska sammanhang.

För att ‘lösa’ konflikten hade man i waldorfskolan en metod. Den för aggressionen utsatte får lov att bjuda hem aggressorn. (Detta måste ha varit en tämligen allmänt tillämpad metod i den svenska waldorfvärlden, för jag har hört den berättas av andra.) Det är mycket vackert. Ett sådant ansvarstagande för karmiska konflikter! Så gott för barnen! Att generositeten ska riktas från den angripne till angriparen är för övrigt ett tydligt tecken på att förhållandet betraktas utifrån tanken att det ligger en karmisk skuld bakom det som skett. Den som egentligen är den skyldige visar sin angripare en vänlig gest. Betraktat ur en annan synvinkel än den karmiska, är detta ren förnedring. Jag är glad att jag inte minns hur det förlöpte eller hur jag upplevde det. Jag var för liten.


Det svåra är att barnen växer in i den här miljön och den här mentaliteten. Jag, som barn, hade inga begrepp om vad som var rätt eller vilka anspråk jag kunde ställa på att bli lämnad i fred eller – nej, jag hade inga begrepp om något sådant. Hur skulle ett barn förstå att en människa – i möjligaste mån – borde kunna gå till skolan utan rädsla?

Hur ska ett barn sätta sig upp mot vuxnas övertygelser, när de vuxna framstår som allsmäktiga och deras val är bortom ifrågasättande? När barnet inte ens vet att tillvaron skulle kunna vara annorlunda?

Och när de vuxna varken ser barnen eller kommunicerar med dem utan sitter tryggt uppe i sina andliga elfenbenstorn med sina teorier om hur barn är och om hur världen är befattad och om hur karmiska öden och sammanhang griper in i existensen?


Jag vet inte om det är rätt att i dag vara särskilt detaljerad om dessa saker. Det är möjligt att det är lämpligare att avstå från att vara konkret och att riskera att peka ut andra barn som i kanske ännu högre utsträckning än jag var schackpjäser i de vuxnas karmaspekulationer och andra dumheter.


Jag minns att någon gång i lågstadiet kom några ungar och började slå mig i ryggen ganska hårt. Det var i skolans matsal. De sa till mig – jag minns det så väl – att min mor hade bett dem att göra detta, så det var alleles rätt. Det skulle inte ha fallit mig in att ifrågasätta det; jag trodde på dem. Hur skulle jag ha vetat bättre? Argumentet föreföll mig inte alls främmande eller osannolikt. Skolan tillsammans med hemmet var en övermakt ingen kunde rå på, och att protestera hade aldrig hjälpt, då jag inte hade möjlighet att förklara. Då skammen ändå hade förhindrat mig. Ingen vill vara den som blir utsatt på det viset. Det är bättre att låtsas som om inget hänt.

Dessutom var det efter år av waldorfskola. Efter att under en period till och med ha blivit tvingad dit genom de vuxnas fysiska övertag, mer eller mindre. För saken var ju den att när jag var i skolan, sades det, så var jag inte alls olycklig. Allting var så bra så! Därför var det helt rätt att göra så. Det råder skolplikt. Och jag var ju lycklig. Allting var bra.

Det var det inte. Det var inte bra. Men ett barn som inte blir sett tror sig inte ha rätt att bli lyssnat på – nej, rättelse, ett sådant barn kan inte ens artikulera vad som är fel, för ett sådant barn har vant sig vid att det som är fel är ‘rätt’. Jag borde kanske – ur något slags personlig insikt eller ur egen själslig resning – ha vetat bättre. Eller så borde jag av självbevarelsedrift ha slagit världen sönder och samman. Men då är vi där igen, vid självbevarelsedriften.

Vad gör man när den har avtagit?


Vi kunde ju tala om den akademiska tristessen. Om att tillbringa dagarna på en plats där inget av det man kan och vill har någon som helst betydelse. Allting som betyder något är sådant som man inte kan och inte vill. Vi kunde tala om hur det är att den intellektuella stimulans som existerade var att följa sekundvisarens rörelse över den vinröda urtavlan på armbandsklockan och att räkna sekunderna. Men det är kanske en petitess, förlusten av tid som kunde ägnats åt något som gav meningsfullhet åt tillvaron, åt att göra något som gav tillfredsställelse och självkänsla. I stället: denna evinnerliga vått-i-våttmålning, denna förbannade formteckning, detta urtråkiga flöjtspel, det oändliga handarbetet och den satans eurytmin.

Det var en tristess som aldrig tycktes ta slut. Tristessen det inte gick att skönja någon ände på ens i fjärran. Att jag skulle tvingas vara där i tolv år till var en självklarhet i första klass; tolv år är en obegriplig evighet. Femton år av livet, totalt. Femton år! Kunde lika gärna säga tusen år.


Men mer betydelsefullt är kanske detta som nämnts, detta med ensamheten och utsattheten. Att aldrig veta vad som skulle hända. Att existera på nåder. Att gå till skolan med strypande ångest varje morgon och att kämpa mot hjärtats tydligt förnimbarbara orospumpande och illamåendet som uppstod av fladdrandet i magen från de där medfödda fjärilsvingarna som aldrig kom till ro. Och det där bandet av järn runt bröstkorgen. Impulsen att springa i väg, men att veta att man ändå inte kommer undan; man kommer tvingas tillbaka. För all evighet. Det finns inget slut och inga utvägar.

Man kommer aldrig undan. Inte ens när man till slut kommer ifrån en sådan situation kommer man undan på riktigt. Den lever kvar i en.


Som barn hade jag en metod, eller kanske snarare en strategi. En strategi för att omdirigera oron; ett sätt att nedsänka de överallt kringflygande farhågorna i en behållare där de hade mindre utrymme att fladdra. Jag brukade ha någon leksak i fickan, ett slags lugnande talisman. Något att ha i handen. Jag bara höll den i handen. Det var allt. Och, förstås, vetskapen om att den fanns där, som ett löfte om en magisk flyktportal.

Det fanns ytterligare en metod: att vandra runt i cirklar. Det, liksom betraktandet av sekundvisarens vandring runt klockans urtavla, gav ett sken av att ha en uppgift. Att hålla sig på cirkeln och att vandra den i rätt hastighet, inte för snabbt, inte för långsamt. Att ha vandrat för många varv tydde på ett slags meningslöshet; ett begränsat antal på en förnuftig, eller i alla fall förnuftsstyrd, handling. Att vandra för långsamt vore, å andra sidan, att komma för nära stillaståendet, ett outhärdligt och ömtåligt tillstånd. Det är ett slags val ändå, att röra sig och att kontrollera hastigheten. Jag är en människa som gör något, jag drivs inte bara runt, piskad av obehaget. Jag styr det jag gör, och jag håller mig upptagen.

Och så länge man håller sig i rörelse är ens hemlöshet i den här världen mindre påtaglig.


Den övergipande vetskapen: hjälplösheten. Aldrig kommer något att ändras. Man kan inte hjälpa sig själv när man är sju år. Man har inte tillåtelse. Man vet inte ens att man skulle kunna göra något, för omvärlden har givit budskapet så tydligt: detta är din lott, den är inget val. Och inte nog med att den är din lott, du är lyckligt lottad. Och begrip det, din bortskämda lort.

Det sades att waldorf var så underbart, ett undantag i en hotfull värld. Den enda slutsatsen man kan dra av det var ju att så obehagligt som waldorf var, var världen utanför en bottenlös brunn av ondska. Alla andra skolor ingav fruktan, alla andra barn skräck. Trots att waldorf var ett alldeles eget helvete, var det ändå en skyddad kokong. Det var allting som var möjligt. Världens centrum. Där utanför: den djupa avgrunden. Om jag nu riktigt trodde detta – nej, aldrig helt. Men jag trodde inte att jag hade något val, och det hade jag inte heller.

Det fanns väl ljuspunkter, antar jag. Dem minns jag inte särskilt, framför allt inte i de sämre stunderna.

Jag minns den ständiga rädslan. Jag minns dessa raster, vandrandes runt i cirklar. Jag minns både skräcken för andra barn och utsattheten i att inte höra till. Jag visste vad skillnaden var mellan att vara med och att inte vara det. Jag upplevde både och. Alltid på nåder.

Jag minns hur jag gick till skolan om morgnarna, i ångestens grepp.

Det är för all del inte vuxnas fel att ett barn existerar på nåder. Det finns en sådan märklig dynamik i barns vänskapsrelationer. Man accepterar att vara vän också med den som trampar ned en, för man förstår inte bättre och vet inte sitt värde.


Inlärda beteendemönster är svåra att bli av med; de har så ofta automatiserats, blivit en del av den man är. Jag reagerar alltför lätt med misstro och fientlighet. Jag föredrar att vara ensam, för andra människors intentioner, har jag lärt mig, är onda. De står för vänskap ena sekunden och svek nästa. Kanske är det inte inlärt, utan medfött; kanske är det synapserna i min förbannade hjärna. Den enda välsignelsen är att jag inte är långsint. (Jag förstår om det låter konstigt, för vad är detta om inte en långsinthetens dokumentation? undrar kanske läsaren. Men jag vill poängtera: det handlar om hur detta påverkat mig. Jag är inte, till vardags, långsint.)

Jag kan dock inte tro att detta att existera på nåder inte har haft sin inverkan. Att detta att vuxna valde att inte se, inte skulle ha haft det. Att vara utanför och att avfärdas som människa i självaste himmelriket, i den där världen alla andra menade var den bästa av världar. Jag kan inte tro att det inte påverkat mig.

Jag tror det har sin början i en – omedveten och under lång tid i ord oformulerad – insikt om att fenomenet andra människor signalerar fara inte trygghet. Andra människor, som art. Jag kommer så sällan till individerna. Även om det är den punkten strävan bör stå till.

Jag tror att det spelar roll för ett barn om barnet upplever sig vara sett, förstått och omtyckt. Jag tror det, men jag vet inte. Min hypotes är att jag, i alla fall inte i det avseendet, avvek från andra barn och de vanliga behov som barn har.

Jag tror att det spelar roll att vuxna ser och reagerar och visar att de bryr sig, även om de inte kan göra världen perfekt. Att det är betydligt bättre att de säger att detta visserligen inte är något paradis och att de inte kan göra det omöjliga – men att de ser.

Den som upplevt människors potential till ändlös kyla blir inte barn igen. Om jag inte var vuxen redan innan allt det där hände – vuxen är ett stort ord – så slutade jag i alla fall att vara barn. Man är aldrig någonsin så ensam som när man till sin kronologiska ålder är barn.

Man är aldrig så ensam som då.

Och för all framtid finns det som ett snabbspår för att i expressfart återbörda mig till dessa sår. På sätt och vis har jag, motsägelsefullt nog, lärt mig bli osårbar. Jag å ena sidan utvecklat en väldigt hård hud, en hud som avskärmar mig från andra människor. Och å andra sidan existerar samtidigt de där tunna, sköra avsnitten, och den som lyckas rispa lite just där river upp sår som blöder och blöder, för de läker aldrig mer än på ytan; träffar man rätt väller allting fram som den sköra huden höll tillbaka. Och när de sårigheterna provoceras, med ord och handlingar vassa som nålar, leder nervbanorna rakt ned i underjorden, de hämtar upp treåringens hjälplöshet till ytan. Det går inte att helt bli kvitt, även om man i övrigt kan skaffa sig en hård hud och leva med reptilreaktioner och självförsvarsintuition. På vissa punkter finns kanaler som leder direkt tillbaka till det som man aldrig kan hantera, eftersom ursprunget finns i en tid då man var utsatt och skyddslös, och det förändras inte.


Hade det inte varit för de akademiska bristerna hade jag aldrig sluppit därifrån. Sådan är den blinda övertygelsens natur. Tolv år är en hel evighet när man är sju. Det är nästan två gånger det liv man redan levt, och i alla fall minst två gånger så långt som det liv man kan minnas, kanske till och med tre gånger.

Det är så tråkigt med negativitet och det leder aldrig till utveckling, säger ni kanske. Jag ser inte att det finns något att vara positiv om, så länge det är egalt vad som sker med individer, bara majoriteten verkar glad. Så länge nittiåtta procent – siffran är gripen ur luften, förstås – av alla barn skuttar runt och skrattar och jublar – som på alla dessa vedervärdiga reklambilder som visar barndomens lycka – kan vi ignorera de två procent som inte lever upp till den bilden? Det där fåtalet som inte är omtyckbara. Vad spelar det för roll hur det vi gör kommer påverka dem i längden?

Kanske är det vårens ljusa helvete som bidrar. Jag har alltid haft en tendens att ju ljusare det blir i den yttre tillvaron, desto mörkare blir det i mig; desto mer tilltar min livsoduglighet. Jag vill gå i ide, just när livet ska till att väckas ur vinterdvala.


Jag menar inte att vuxna kan göra barns tillvaro perfekt. Jag tror att själva strävan efter perfektion och tron på att perfektionen är uppnådd är det skadligaste av allt, så det vore mig främmande att föreslå något sådant. Nej, det jag menar är detta: det som spelar någon roll är vuxna som vågar se, och som vågar visa barnet: jag ser dig, och jag ser vad som händer dig; jag kan inte ändra villkoren för livet självt, men jag ser.

Det handlar inte om att tvingas tycka om ett barn, men om att se det och om att bry sig om vad som sker. Det är det viktigaste, kanske det enda. Att se – och förstå konsekvenserna av – det gemensamt mänskliga också i den människa, och det barn, man inte kan förstå eller tycka om. Och att inse att man inte kan förändra en annan, utan som mest påverka. Att göra sig av med illusionerna, och att se det barn som är, inte det barn man önskar, och att se den verklighet som är, i stället för den man inbillar sig att man lever i eller den som man önskar man levde i.


Det som behövs är inte ännu fler i raden av meningslösa handlingsplaner och värdegrunder, och vad allt man i dag ägnar sig åt, men som under min skoltid inte hade kommit på modet. Handlingsplaner som manar – eller tvingar – till handling, när människor inte av egen vilja orkar bry sig. Värdegrunder som ska påbjuda värderingar. Ibland handlar det om värderingar som kunde kommit inifrån, men som, då de inte gör det, i stället måste tvingas på genom administrativa dekret och mer eller mindre politiskt betingad uppfostran. Det handlar om någon som uppifrån – utifrån ett perspektiv av oändlig visdom, som fordom en eller annan gud – ger riktlinjer och regler för vad som ska följas i givna situationer. Och så är förhoppningen att verkligheten uppför sig på ett sätt som gör de på förhand uppsatta riktlinjerna tillämpbara.

Men jag har känslan av att det mer handlar om att utåtriktade människor ska få samlas i grupper och socialisera och på sitt sedvanliga jippobetonade, lättsamma och larviga vis komma fram till hur ett problem ska hanteras som de egentligen inte kan begripa, eftersom de själva alltid tillhörde mobbargänget eller medlöpargänget. Deras förslag kommer alltid att vara: mer gruppaktiviteter! Mer av alla äckliga sociala aktiviteter i skolan, mer grupparbeten, mer lekar och trams! Mer relationspratande och relationsbyggande, sådant som passar dem själva, men som bara skänker obehag åt dem som ska bli ‘hjälpta’. (Nej, jag vet kanske inte vad jag talar om. Men så långt är det mitt intryck.)

Det som egentligen krävs är en förståelse för att det man gör, och det man underlåter att göra, ibland har konsekvenser i en annan människas liv, även om det är så att den människan tycks förtjäna konsekvenserna.

Det handlar om att se. Inte bara sina egna behov, utan den andres. Det är så enkelt att det förmodligen bara kan gå fel, eftersom människor är människor.


Det är ingen anklagelseakt mot någon; det vill jag upprepa. Jag anklagar mig själv, ingen annan. Jag har lärt mig att vara en någorlunda trevlig människa. Men jag begriper att samma regler gäller för vuxna som för barn, bara förutsättningarna ser lite annorlunda ut. Också som vuxen är det enda som spelar någon roll den sociala ytan. Denna förbannade ytlighet, med sitt genomgripande inflytande; den ytlighet, som ingalunda är begränsad till materialisterna, utan tycks lika förhärskande bland dem som förstår sig som andligt orienterade. Ditt existensberättigande är avhängigt ditt sociala nätverk, dina barn och hur lyckade de är, din yrkesroll och hur socialt viktig den är. I avsaknad av allt detta, återstår bara ett fåtal roller, konstnärsrollen eller kufen, som möjligen tillåter avvikelser. Möjligen.

I den värld jag lever i är människorna lyckade. Jag känner dem inte, men betraktar dem.

I brist på talang för anpassning till de dominerande, högsociala snackartyperna återstår, liksom på lekskolan, bara en sak: att hålla sig undan. I alla fall där ute i verkligheten. (På internet kan man leka med vad som helst – är inte det lustigt. Men det leder ju också till märkliga konsekvenser när människor, som i verkligheten hade undvikit varandra, av någon anledning får för sig att kommunikation är möjlig. Och därför, ibland, gör den möjlig. Ursäkta, jag avviker från ämnet.)

Utvägen är konstnärsskapet. I någon form. För att skaffa existensberättigande. För värde i en värld där allting annars handlar om social kontext. Eller så får det duga att vara kuf.

Och, ja, jag misströstar, för jag tror inte att någonting egentligen är annorlunda i dag än 1980. Jag är likadan, och det är i grund och botten också den verklighet jag lever i. Jag har träffat en hel del människor sedan dess, många har jag uppskattat, och några har till och med uppskattat mig. Men på ett annat plan har jag fortfarande inte vuxit ifrån det där barnet i lekskolan — jag har inte vuxit ifrån den blicken på mig själv som anammade då. Det är enkelt att tillintetgöra mig.

I mitt skrivande (inte detta, gud bevare oss) kastas jag mellan det ena och det andra – från självförtroende, i mitt mest världsfrånvända tillstånd, till den förödande tanken på att det jag skriver aldrig kan beröra någon annan människa, för andra människor är människor, och jag är omänsklig, och mellan oss finns en mur jag aldrig kan forcera. I bästa fall är den av glas, men likväl skyddar den oss från varandra.

Precis som det alltid varit, är jag underkastad min egen illvilja.

17 augusti


Nu kommer hösten med svamp, varma soppor och rostade kastanjer. Den är välkommen, trots allt, även om vintern alltid blir ett par månader för lång.

Vi har tillbringat nästan en vecka på ön. Fjärden är mörk om natten, och någon gång då och då magiskt stilla och blank. I måndags natt hade vi tur att få se perseidernas fallande stjärnor. Därtill flera vackra solnedgångar och en kväll ängen, med dess lila tistlar, i så tjock dimma att man inte hade kunnat se sin egen svans ens om man viftat med den framför nosen, som herr Hund skulle beskriva det. Nästan varje dag passerade åskoväder, i alla fall på avstånd. En av fjärdens och den stora himlens förtjänster är möjligheten att se oväder på håll utan att alltid uppleva dem själv.



27 juli

130727aI dag kom åskan som ett svar på den hetta som redan på morgonen var närapå outhärdlig. Regnet uteblev. Det är fortfarande torrt och kvavt. Ovan lite rester från mina balkongodlingar. Jag har krasse, lavendel, rosenpelargoner, tomater, persilja, basilika, oregano, ringblomma och misslyckade vallmo. Tomaterna kan vi nog kalla misslyckade också; jag har skördat tre. Jag har humlor och bin och i dag, för första gången någonsin tror jag, en fjäril, som förirrade sig in i köket. Inte förstår jag hur de hittar hit.

Förra veckan, då jag en kväll tittade ut genom köksfönstret, upptäckte jag att stjärnorna åter är synliga. (Eller i alla fall en planet. Så förfärligt många stjärnor ser man inte här i stan, även om himlen tycks svart.) Augusti är snart här. Det är märkligt med sommaren: just som man vant sig vid ljuset, och börjat känna sig hemma i det, som vore det normaltillståndet, återvänder mörkret.

Nedan några bilder från promenaden i dag.


130727cOch en från i går.

130726Visst är simhallar kusliga? Det är en sådan ogästvänlig och kall stämning. Allting är så hårt. Och så det där att jag så lätt kan förställa mig dem som skådeplatser för blodiga mord. Tacka vet jag blommor och komposter. Jag sätter aldrig min fot i en simhall frivilligt. På vintern, i mörker och kyla, går vi också förbi här, och då är hallen ofta full av frusna och alldeles för oklädda människor — barn som har simskola och vuxna motionssimmare. Ser hemskt obehagligt ut, tycker jag.