kommentar till diskussion (om steiners rasistiska uttalanden, m m)

Några timmar i går ägnade jag åt att läsa ikapp nästan en månads rss-prenumerationer. Bland annat läste jag klart den här bloggdiskussionen (som jag först deltog i, och sedan tyvärr tappade greppet om, och som väl vid det här laget är närmast avslutad). Nu omvandlades det som vanligt (trots att det egentligen inte var något huvudämne för bloggposten) till en diskussion om Steiners rasistiska uttalanden, och den diskussionen är inte precis ny och kommer inte att upphöra i första taget.  Jag ska bara göra ett par någorlunda kortfattade anmärkningar om ett alltför stort och alltför tråkigt ämne.

Man kan säkerligen ha en antroposofi utan att fästa någon vikt vid raslärorna. Det kräver väl kanske — bland annat — att man kan omformulera karma- och reinkarnationstanken utan att inkludera en rashierarki inom vilken den reinkarnerande individen kan avancera eller regrediera. Det beror väl på vad i antroposofin man ser som ‘attraktivt’ — om det är en helhetsförklaring av hur människan och världen fungerar och utvecklas, ja, då har man ett problem. Är man å andra sidan lockad av antroposofin för, till exempel, dess meditativa praktik, är man kanske inte alls i behov av en Steinersk beskrivning av människans, eller för den delen kosmos, evolution. Visst, man kan välja och vraka, men kruxet är att de antroposofer som ivrigast försöker bortförklara eller försvara — snarare än att förkasta (man kan inte förkasta något man inte förmår erkänna existensen av) — är knappast villiga till detta; de är inte ens benägna till en läpparnas bekännelse av att Steiner kunde ha fel. Nu är de kanske inte så aktiva just i den nämnda bloggtråden — även om det förekommer en hel del märkligheter jag tyvärr inte hinner gå in på –, men annars är de det. De är de antroposofer som waldorfskolekritiker vanligtvis möter först. Vi kanske ska bortse från de tokstollarna.

Eller kanske inte. Egentligen spelar deras existens mindre roll för antroposofins kritiker — den fanatiska antroposofiska försvarsarmén är nämligen på sitt eget sätt guld värd, eftersom den lyckas med konststycket att bekräfta människors fördomar om antroposofin, vare sig de är sanna fördomar eller inte. För vad betyder det för läsaren varje gång en antroposofisk fanatiker hänvisar till ett rasistiskt textställe och ihärdigt förnekar att det innehåller rasism eller försöker förklara hur det rasistiska minsann ska tolkas som antirasism? Det betyder att antroposofen ifråga inte kan identifiera rasism, inte förstår vad rasism är (vanligt är att inte kunna skilja mellan rasism och sådana följder av rasism som diskriminering och förföljelse, vanligt är också att omtolka rasistiska idéer som anti-rasistiska), och man befarar att oförmågan gäller större delar av Steiners verk än ett enskilt uttalande. I många fall har förstås denna farhåga bekräftats, om och om igen. Förmodligen är det antroposoferna som mer bekymra bry sig över den negativa bild som (oavsiktligt) ges av dessa antroposofins mest energetiska försvarare. Inte för att det finns så mycket att göra åt saken, men lite finns det faktiskt.

I bloggtråden efterfrågas någonstans en samlad bild av Steiners rasdoktriner för den som inte läser tyska och kan läsa originalkällorna, vilket hur som helst vore ett enormt arbete. (Allting finns dessutom inte publicerat i GA. Men för den som läser tyska verkar Ansgar Martins bok vara värd att kika på.) För dem som läser engelska finns emellertid möjligheten att inhämta kunskap om ämnet, också vad beträffar sådana delar av Steiners verk som negligerats, förljugits eller — ibland utan ett ord — plockats bort  ur nutida Steinerupplagor. Jag tänker på Peter Staudenmaiers doktorsavhandling (Between Occultism and Fascism: Anthroposophy and The Politics of Race and Nation in Germany and Italy, 1900-1945) samt hans artikel, publicerad för några år sedan i den akademiska tidskriften Nova Religio, Race and Redemption: Racial and Ethnic Evolution in Rudolf Steiner’s anthroposophy. (Avhandlingen kan erhållas från Peter per epost, artikeln finns här.) Peter är en utmärkt källa till kunskap om antroposofins historia i det här avseendet. Det är synd att antroposoferna själva inte har gjort det arbete han har gjort, men nu är det visst så att antroposofers förmåga att hantera idéernas innehåll och rörelsens historia — och andra antroposofers historiska göranden — tycks närmast förlamad.

I stället ägnar sig antroposofer som Sune Nordwall mer eller mindre dagligen åt att peka ut Peter Staudenmaier som bedragare och historieförfalskare. (Sunes kommentar i Johannes Ljungquists tråd (se 29/11) är ovanligt återhållsam, om än något besynnerlig, men man får betänka att huvudpoängen med kommentaren är att länka till Sunes egna sidor där man får sig lite annat till livs.) De som tar Peters arbete på allvar är hatare och förtalare av Steiner och antroposofin. Jag vet inte ens om det längre är meningsfullt att påpeka vilka personer det är som gör sig själva och sin — uppenbarligen högt älskade — världsåskådning till åtlöje. Och de gör det genom att inte kunna se Steiners uttalanden som de är, analysera dem, utvärdera dem — och avgöra om de hör hemma i en modern antroposofi eller om de bör förpassas till historien. Man kan erkänna dessa uttalandens existens, och förkasta dem. Det är fullt möjligt. Att till varje pris förneka eller försvara det som inte går att förneka eller försvara är ohållbart. Att kasta beskyllningar på historiker och att klandra kritiker för att de tar upp dessa aspekter av antroposofin är bara fånigt. I detta finns inte någon väg framåt, och definitivt inte något som funkar för att tysta extern kritik. Det är stendumt att inte inse värdet av forskning. Och talar vi om Peters forskning: var och en som läser hans avhandling och hans artiklar kan verifiera att citaten ur publicerade Steinerverk stämmer, att översättningarna från tyskan är korrekta, och så vidare. Peter är notoriskt noggrann. Anklagelserna om bedrägeri och historieförfalskning är absurda, och att beskylla människor för hat och förtal är vansinnigt. Förr eller senare tvingas antroposofer förhoppningsvis att inse att det finns ett värde i att skapa sig en korrekt bild av innehållet i Steiners utsagor och om den antroposofiska rörelsens historia. Och att förespråkande av sanningsenlighet inte är hatiskt. Till denna dag inträffar, skäms uppenbarligen inte antroposofiska institutioner som det Antroposofiska Sällskapet för att utpeka en ansedd forskare som ‘historieförfalskare’. (Pinsamt är bara förnamnet, och jag har skrivit om detta tidigare.)

Jag har nog tidigare sagt vad jag anser om att plocka bort textstycken eller hela kapitel ur utgåvor av Steiners verk. (Se denna tidigare bloggpost. Att man gör på detta sätt är inte unikt för Sverige, det sker också med engelskspråkiga versioner.) Jag kan förstå varför man drabbas av en svåremotståndlig vilja att göra så, när ett uttalande är djupt motbjudande, men likväl är det tråkigt och en reaktion jag föredrar att bokutgivare avhåller sig ifrån. Och om det ändå ska ske, är jag tämligen kompromisslös på en punkt: att det tydligt måste anges att stycken eller kapitel uteslutits och att utgåvan inte är identisk med originalet. På det viset får läsaren en hänvisning och kan söka vidare, och utgivaren behöver inte stå för något han inte kan eller vill stå för. Johannes Ljungquist har förklarat varför sådana angivelser saknades i den svenska utgåvan av GA349. Men jag måste förbli oenig med honom angående detta; jag tycker att man måste ange när man utelämnat text som ingår i originalutgåvan. Och egentligen tror jag att det vore bättre för bearbetningen av antroposofin om föredragen och texterna återgavs återgavs till fullo och korrekt. Illusioner, förnekelse, förljugenhet, och ovilja att se det som är så som det är, är inte till nytta — och att antroposofer går omkring med felaktiga föreställningar om vad som finns i Steiners verk kan aldrig gagna antroposofin, bara sänka den djupare i falskhet.

Det är inte av politisk korrekthet eller några popularitetsskäl de rasistiska uttalandena bör betraktas, övervägas och, i förekommande fall, förkastas. Det är — om man nu menar detta, vilket inte alla tycks göra — för att Steiner hade fel eller för att reinkarnation genom rashierarkiska system är orimligt att föreställa sig som en sann beskrivning. Och så vidare. Med andra utsagor kan andra överväganden vara nödvändiga och aktuella. Men hur blir det möjligt för människor att ta ställning till uttalanden som Steiner faktiskt gjort, om dessa uttalanden plockats bort — utan att något sägs om saken — ur bokutgivningen? Genom forskning om antroposofin och dess historia och genom korrekta textutgåvor uppkommer goda möjligheter att få en bättre bild av Steiner och hans verk och av den antroposofiska rörelsen. Strävar man efter en i grunden korrekt bild av vad som sades och vad som skedde, har man också ett bättre utgångsläge för att utvärdera innehållet och det förgångna. Detta gäller förstås inte bara för antroposofin, utan det verkar i många sammanhang finnas en beklaglig drivkraft att eliminera det olustiga, det stötande och det i dag oacceptabla i stället för att låta dessa historiska fenomen existera och synas som minnen och påminnelser om förgångna dumheter, felaktigheter och grymheter.

Förvisso är Steiner kanske inte så ofelbar som somliga hade hoppats på — å andra sidan öppnas dörrar för ett hälsosamt ifrågasättande och (välbehövlig) förnyelse. Det enda, men stora, ja, gigantiska, hindret i vägen är ett slags konserverande förljugenhet; det är synen på Steiner som närmast ofelbar, synen på Steiner som den med de ojämförbart högsta insikterna som inte kan eller bör ifrågasättas och omprövas.

*

PS. Jag tänker inte ånyo gå in i några diskussioner om huruvida enskilda utsagor eller föredrag som ingår i Steiners verk är rasistiska, eller om de inte är det, eller om de är ok för att de beskriver verkligheten korrekt (vilket så klart vissa antroposofer anser). Jag har helt enkelt inte tid att ägna mig åt det förbannade omtuggandet av samma förbannade tankeexkrement om och om igen. Om kommentarerna är civiliserade, släpper jag igenom dem. Men jag är själv trött på diskussionen (jag är ledsen, men det är så). Och lite förhandsinformation, upplysningsvis: Jag ämnar inte godkänna kommentarer där Peter Staudenmaier utmålas som bedragare och förfalskare eller där sådant material länkas; detta gäller också kommentarer eller länkar där kritiker av antroposofin utmålas som hatare eller korsfarare för att de påpekar existensen av och problemet med rasistiskt innehåll i Steiners läror. Den som vill finna detta strunt, gör det definitivt också utan svårigheter. Somliga har spytt ur sig sådant substanslösa dravel i ett decennium eller mer, och gör det som sagt fortfarande så gott som dagligen. Jag är utled på tramset och utmanar vederbörande, som nog känner igen sig själv(a) i beskrivningen, att formulera sig på nya sätt, och med rimlighet och relevans, om det ska få plats här framgent. Annars har jag inget tålamod alls. Nog sagt.

angående omvärldsgrupper och kulturimpulser

Ljungquist:

Detta innebär inte att begreppet [kulturimpuls /a] saknar relevans – tvärtom, de insatser den antroposofiska rörelsen åstadkommit i samhällslivet är unika.

Jag borde veta vad som åsyftas, men jag gör det inte.

Men man har aldrig från vår sida lagt ned kraft på att kommunicera detta, varför våra bidrag till utvecklingen bara kommit att uppfattas som lite originella uttryck för en världsåskådning. Antroposofins insatser inom vård, skola, omsorg och jordbruk uppfattas som enskilda delar – inte som ett samlat allmänmänskligt koncept som berikat vårt kultur- och samhällsliv.

Jag uppfattar då rakt inte dessa delar som enskilda och som fristående från antroposofin. Däremot ser jag dem inte som exempel på några enorma framgångar precis. I alla fall inte bara så där, rakt upp och ned. (En sidoanmärkning: jag finner det mer okontroversiellt att se något kulturellt positivt i antroposofins inflytande på vissa författarskap och konstnärsskap. Där kan man tala om ett inflytande på kulturlivet, ett inflytande som det, tyvärr, inte talas om och som inte heller från antroposofisk sida framhålls.)

Om omvärldsgruppen:

Här skulle vi för första gången själva ta ansvar för bilden av antroposofin utåt – inte bara vara ett offer för omvärldens missförstånd och förtal.

‘För först gången’ — verkligen? Men låt vara med det, vad viktigare är, är att lägga offermentaliteten på hyllan. Och detta ständiga gaggande om omvärldens ‘missförstånd och förtal’ och dylikt! Omvärlden bryr sig ganska lite om antroposofin och antroposoferna, faktiskt. Och den delen av omvärlden som bryr sig, är inte så ondskefull som det framställs. Vad ska omvärldsgruppen göra då?

Formulera antroposofins egenart och berättigande plattform i samhället. Detta är en verklig utmaning, eftersom den på ett övertygande sätt måste beskriva den andliga dimensionen som ett anständigt alternativ till den gängse världsbilden.

Det vore klädsamt med en insikt om att den gängse världsbilden, om vi ska tala om det som omfattas av en majoritet, nog trots allt är andlig. Den är bara inte antroposofisk. De flesta människor håller sig med något slags andlig föreställningsvärld — vare sig det är inom organiserad religion eller som i form av en tro på ‘något större’ eller liknande. Massor av människor tror på en hel massa saker som inte kan observeras eller mätas, till och med på änglar, väsen, övernaturliga fenomen och diverse annat. Så man kan verkligen fråga sig vad den ‘gängse världsbilden’ är som antroposoferna tänker sig utmana. Snarare är antroposofin väl en av många rörelser som konkurrerar på en ‘marknad’ av andlighet. Antroposofin är ett alternativ till dessa andra varianter av andlighet; de är annorlunda än antroposofin, men verkligen inte heller dess diametrala motsats.

Sammanställa och kommunicera forskningsresultat inom biodynamisk odling, läkepedagogik, waldorfpedagogik, antroposofisk medicin och andra områden.

Ja. Problemet här är snarast frånvaron av forskningsresultat att kommunicera.

Vidare:

Uppfattningen att antroposofin har en speciell uppgift i samhället blir verklig först när vi förankrar den hos en bred allmänhet. Är antroposofin en kulturimpuls måste vi kunna formulera detta så att människor inser det.

Ok. Men den ‘speciella uppgiften’ blir verklig först när den existerar. Så länge den är ett fantasifoster är saken en annan. Visst kan man säkert förankra tron på den hos en (kanske inte så) bred allmänhet. Men det hela saknar vett så länge som antroposofins ‘speciella uppgift’ inte talar för sig själv också — så länge den liksom inte finns. Om det är en så speciell uppgift måste den ju utföras någon stans. Men den antroposofiska, speciella uppgiften är som de högre världarna — osynlig. Den har inga konkreta verkningar som betyder något för människor; antroposoferna själva och ett fåtal andra undantagna. Och (återigen, tror jag): en kulturimpuls av betydelse borde väl märkas, utan att man måste formulera dess närvaro och servera människorna insikt om den? Är det inte så att det snarast är kulturimpulsen, inte formuleringen och inte omvärldens insikt, som saknas? Hög svansföring, ja, men inget vidare bett.

en antroposofi som har något intressant att säga behöver ingen ‘omvärldsgrupp’

Det är sommar här i dag. Jag borde gå ut, men det är inte somrigt alls nere på gatunivå. Uppe vid hustaken gassar dock solen. Jag har befriat balkongen från presenningen. De planterade fröna har blivit skott, men får tills vidare stå på fönsterbrädans marmor. (Ja, så tedde det sig när jag skrev. I vanlig ordning postade jag inte i anslutning till skrivandet. Jag avbröt för att göra andra saker. Tyvärr var inget av detta en långpromenad.) Det här är något slags fortsättning.

Johannes Ljungquist framför ett förslag i två delar:

Att man å ena sidan skapar en tankesmedja för arbetet inåt sällskapet och rörelsen, och å den andra en omvärldsgrupp som arbetar utåt offentligheten.

Vad gäller det sistnämna får jag tyvärr propagandavibbar. Jag tror inte att det är avsett så, det är inte det jag menar. Inte heller att en ‘omvärldsgrupp’ behöver fungera så. Däremot är det så jag tror det skulle sluta, som en PR-avdelning, och uteslutande som detta. Jag vet inte heller om det är så klokt att tänka sig en separation av dessa funktioner (någon total separation verkar inte heller Ljungquist tänka sig, det ska påpekas). Vore det inte betydligt mer spännande med en tankesmedja vars arbete — resultatet därav — fick synas offentligt? Jag menar att det trots allt är där det skulle finnas en möjlighet för omvärlden att bilda sig en uppfattning om det antroposofiska arbetet med idéer; i motsats till de färdigbakade, PR-mässiga presentationer som kan förväntas av en offentlighetsinriktad PR- (förlåt omvärlds-)grupp, som — huh! — levererar anpassade definitioner av antroposofi i något slags filosofisk läsa lätt-version (definitionsfrågan berördes i något annat inlägg hos Ljungquist nyligen, och det är det jag tänker på här). Alltså, nu tillhör kanske inte jag riktigt till den där allmänheten som sådana lättbegripliga definitioner skulle rikta sig till, men jag är trots allt inte heller medlem i Sällskapet (naturligvis inte, skulle jag kanske säga). En omvärldsgrupp kan jag både ha och mista; en tankesmedja — så som jag föreställer mig en sådan –och dess arbete vill jag däremot inte missa. Det är där det börjar bli intressant. Jag finner lättsmälta definitioner (som så gott som alltid blir mer eller mindre — i bästa fall mindre — missvisande, inte sant?) tämligen ointressanta; resonemangen kring idéer (och definitioner för allt i världen) är något annat. Det är när antroposofin förmår att i öppenhet föra sådana resonemang — i stället för att servera pastellfärgade sanningar — som den har något att komma med, och en rimlig chans att höja sig ur sekterismen. Att producera trevliga broschyrer är trots allt inte så knepigt. (Faktum är att till och med jag skulle kunna göra det, särskilt om jag tillät mig att bortse från verkligheten!) Risken att bli intetsägande eller missledande är dock överhängande. Den viktigaste invändningen är dock: om antroposofin har något genuint intressant att komma med, något meningsfullt att säga omvärlden, varför behövs då en särskild omvärldsgrupp?

… den ”vanliga” medlemmen lever hela tiden i en avancerad idévärld där eventuellt nytänkandet har svårt att hävda sig mot redan etablerade idéer och eviga sanningar.

Jag ifrågasätter detta: ‘den “vanliga” medlemmen lever hela tiden i en avancerad idévärld’. Jag undrar om det verkligen är sant. Om det vore det, varför ser vi då inte resultatet? Varför ser vi då inte vanliga medlemmar uttrycka detta sitt engagemang i den avancerade idévärlden på något vis? Jag kommer också att tänka på något annat: är det ens möjligt att ett äkta arbete med en — på riktigt — avancerad idévärld inte leder till (ny)tänkande? Det handlar ju inte om Platons, Aristoteles, Steiners eller vem det nu vara måndes relativa storhet (och ens egen relativa litenhet), eller gör det? Vad jag menar är, att jag inte tror på att man kan leva med avancerade idéer utan att det leder någon vart. Jag tror att det handlar mer om filosofi som avancerat blingbling och koketteri i så fall.

För att återgå till tankesmedjan och vad den skulle ägna sig åt:

Bearbeta frågan om antroposofins och Antroposofiska sällskapets otydliga identitet där de viktiga formuleringarna som klargör egenarten arbetas fram. Detta kan sedan kommuniceras inåt rörelsen via broschyrer och egna tidskrifter. Ett samarbete med omvärldsgruppen är troligtvis nödvändigt eftersom detta arbete i hög grad har relevans också utanför rörelsen.

Personligen tror jag att denna, som jag uppfattar det, skarpa gräns mellan vad som är inom och vad som är utom rörelsen är olycklig. Jag menar inte att det inte alltid finns dessa olika perspektiv — men just vad beträffar antroposofin tror jag att det vore gynnsammare att försöka minska gapet i stället för att öka det. Det är inte bara omvärlden som är misstänksam mot antroposofin. Antroposofin (jag menar antroposoferna) är också misstänksamma mot omvärlden. Och har ett otrevligt vaktbeteende, ungefär som en instabil hund som vaktar ett ben. Sådana tendenser bör man hellre motverka än förstärka. Jag tror alltså inte att en (ökad) institutionalisering av denna uppdelning mellan innanvärld och yttervärld är sund. Jag tror inte att det är av godo att förstärka de redan sekteristiska dragen i den antroposofiska rörelsen. (Det vore emellertid av, tivelaktig men ändock, godo för rörelsens kritiker, som får vatten på sin kvarn.)

Ett annat förslag på verksamhetsområde:

Waldorfpedagogikens uppgift idag – på vad sätt skiljer den sig från Steiners tid och vad får det för praktiska konsekvenser idag?

Det är en dysfunktionell hund begraven i waldorfrörelsens band till antroposofin. Inte för att jag tycker att antroposofi har i skolväsendet att göra, men om vi ni antar att det har en plats där, tycker jag nog ändå att ovanstående frågeställning är mer en sak för en antroposofisk-pedagogisk institutition än för en tankesmedja inriktad på den antroposofiska rörelsens verksamhet. Ibland dras antroposofin, dess idékärna, bara ned av dess tillämpningars misslyckanden och dumheter. Hur släpper man tanken att vissa döende lemmar helt enkelt borde amputeras medan tid är? Dessutom: blir inte en tankesmedja idémässigt friare av att inte behöva ta all denna hänsyn till de praktiska konsekvenserna för den tillämpade antroposofin? (I just det här fallet räknar jag verkligen inte med medhåll; det gör jag väl förvisso inte annars heller, men särskilt inte här. Jag är medveten om att antroposofer ser de praktiska verksamheterna som framgångssagor. Oavsett så befinner de sig vid sidan av — och på varierande avstånd från — antroposofins idéinnehåll.)

Jag vill verkligen rekommendera läsning av kommentarerna, särskilt Randie Remlands (den 20 mars) samt Elisabeth Gs (den 22 mars).

‘bankimpuls’

‘[Ekobanken] vill verka utifrån de tankar om samhällets förnyelse som präglat Rudolf Steiners antroposofi. [. . .] Minst en tredjedel av antalet styrelseledamöter skall vara medlemmar av Fria Högskolan för antroposofi inom Allmänna antroposofiska sällskapet.’

[Ovanstående: ur Ekobankens stadgar, som jag tidigare citerat här.]

Nordiska Rådets pris till tre antroposofiska banker i Norden. Ur klippet: ‘Priset betyder ett erkännande av social banking’. Varför inte tala klarspråk?

Antroposofisk ‘banking’, typ.

På Ekobankens facebook-sida ståtas med denna presentation: ‘Ekobanken är Sveriges fristående representant för den växande internationella bankimpuls som kallas social banking.’ Internationell, ja självklart; samtliga antroposofiskt orienterade banker står ju på samma grund. Men inte nämns antroposofin, inte. Trots att den borde nämnas först av allt. Eller håller man det för självklart att alla och envar direkt inser att en verksamhet som har en bankimpuls måste tillhöra antroposofin, för inom antroposofin sker en herrans massa saker under epitetet ‘impuls’. Sker och sker förresten; det verkar fullt möjligt att ha allehanda impulser utan att någon yttre verksamhet över huvud taget kan registreras. Men man driver inte en bankrörelse, man har en bankimpuls.

‘Undrar om jag slipper ur kopplet, om jag säger att jag inte ska gå på kaninjakt utan ha en kaninimpuls?’ frågar sig herr Hund.

en inte så självklar självklarhet

Ur en kommentar:

Inte ens en självklarhet som att en majoritet av antroposoferna var emot Hitler tros på.

Helt enkelt av den enda anledningen att denna utsagas verklighetsförankring är långt i från ‘en självklarhet’. Som jag skrev i mitt svar kan man hålla det för mer eller mindre troligt — men någon självklarhet är det då rakt inte.

Annat än möjligen för den, som föreställer sig att antroposoferna var (och är) förmer än andra, som tror att antroposofernas förment högre insikter ledde just dem till att genomskåda den grymma regimen på ett sätt som andra medborgare inte förmådde göra. Varför ska vi — icke-antroposofer — bara tro på, utan belägg, att antroposofer var ‘bättre’ än andra tyskar under Hitler-eran? I synnerhet när antroposofin innehåller dessa element av rasism, och det är belagt att åtskilliga prominenta antroposofer stödde nazist-regimen? (Se länkar i inlägget.) Var alla andra antroposofer mer moraliskt högstående än såväl dessa prominenta antroposofer som resten av samhället? Knappast.

Det krävs verkligen lite mer för att ‘självklarheten’ ska framstå som sannolik, när till och med det Antroposofiska Sällskapets internationella styrelse — vid Goetheanum i Dornach, Schweiz — gjorde sig besväret att skriva till den tyske Führern. Continue reading “en inte så självklar självklarhet”

ekobanken och ‘samhällets förnyelse’

För någon vecka sedan publicerade Svenska Dagbladet en artikel om Ekobanken (och en annan så kallad alternativbank). Varför nämnde inte SvD Ekobankens bakgrund och ändamål? Jag noterar att artikeln inte med ett ord berör antroposofin, Rudolf Steiner eller andlighet alternativt livsåskådning ens i allmänna ordalag. Ekobanken är en antroposofisk bank, som bedriver sin verksamhet utifrån antroposofiska tankar och ideal. Andra banker som arbetar i enlighet med samma grundprinciper är Triodos, Cultura, Merkur, GLS och NEF.

I SvD säger Laurén, som företräder Ekobanken:

–Vi räknar också ekologiska, sociala och kulturella värden som vinst.

Vilka värden, mer exakt? Okritiskt återger SvD följande information:

Pengarna som sparas placeras så att de finansierar företag som bidrar till en sund social och ekologisk utveckling.

Frågan är vad ‘sund’ innebär i sammanhanget. I Ekobankens stadgar kan vi i 2 § läsa att:

Bankens ändamål är att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att bedriva bankverksamhet. Banken skall i denna verksamhet särskilt arbeta med att lämna och förmedla krediter som främjar en sund utveckling av fria och allmännyttiga initiativ samt vid kreditgivning till privatpersoner stimulera till eget sparande. Grundvalen för bankens verksamhet är ömsesidighet. Banken vill verka utifrån de tankar om samhällets förnyelse som präglat Rudolf Steiners antroposofi. [PDF]

Samhällets förnyelse i enlighet med antroposofin, sålunda. Innebärande, bland annat, idén om social tregrening.

I 9 § står:

Minst en tredjedel av antalet styrelseledamöter skall vara medlemmar av Fria Högskolan för antroposofi inom Allmänna antroposofiska sällskapet.

Ekobankens verksamhet riktar sig först och främst mot antroposofiska institutioner och verksamheter, något som tydligt framgår av de dokument man ta del av på hemsidan. (Bland annat detta [PDF].)

respekt kanske måste förtjänas

och inte bara utkrävas av en ‘motståndare’ man så uppenbart tycks ringakta.

Ljunquist:

Motståndarna vädrar sina fördomar och antipatier mot antroposofin och antroposofer. Sällan diskuteras antroposofin utifrån existentiella, religiösa, filosofiska eller kunskapsteoretiska perspektiv. Man är bara emot, tycker illa om – utan några djupare synpunkter. Den egna materialistiska världsbilden ses som självklar, vilket omöjliggör ett meningsfullt utbyte.

Jaså, är det så det är? Jag skulle nog våga påstå att många kritiker går betydligt djupare än Ljungquist ger sken av. De antroposofiska presentationerna är däremot påfallande ofta triviala, ytliga och ointressanta; fulla av tjusigt klingande fraser utan särskilt mycket innehåll. Det finns för all del antroposofer man kan läsa med behållning.

En av de mest centrala waldorfkritiska sajterna är amerikanska http://sites.google.com/site/waldorfwatch/. Här försöker man i oceaner av text göra troligt att antroposofi är en religion och att skolorna utbildar antroposofer.

‘Man’ försöker inte göra det. Roger Rawlings har skrivit de texterna. Allihop. Och han har en betydligt mer nyanserad bild än att ‘antroposofi är en religion’ och ‘skolorna utbildar antroposofer’. Jag har en bra idé: registrera dig på waldorf critics-listan, Johannes Ljungquist, och initiera ett samtal med Roger. Jag skulle nog påstå att han är mer intresserad av existentiella, religiösa, filosofiska och kunskapsteoretiska perspektiv än de flesta antroposofer är! Han är en intressant människa, och före detta waldorfelev, som nog slog huvudet på spiken när han skrev detta

One reason conversation between Anthroposophists and non-Anthroposophists can be difficult is that Steiner taught his followers to believe they are surrounded by enemies. He said these enemies include secret societies of wrongdoers, black magicians, stooges of the demon Ahriman, people who are literally demons in disguise, wrongheaded adherents of traditional religions, scientists, materialists, and so on. Anthroposophists must carry on their good work in the knowledge that implacable enemies are springing up on every side, he said.

Ljungquist forstätter:

Man kan undra varför så mycken möda läggs ned på att diskreditera waldorf. Men troligtvis ligger dåliga upplevelser bakom,

Alternativ förklaring: en vilja att analysera. En vilja att visa fram den världsbild som waldorf bygger på. Därtill: en önskan om att bilden av waldorf ska bli mer nyanserad. Det kommer den aldrig bli om waldorf får hållas, om waldorf ska låtas existera bortom all kritik. Dåliga upplevelser är förvisso ofta startskottet, själva anledningen till att man börjar leta efter andra perspektiv. Men det är definitivt inte hela historien. Jag känner till waldorfkritiker som inte har haft direkt dåliga upplevelser i waldorf. (Och det finns människor som är kritiska på teoretiska grunder. Man kan ha synpunkter på waldorfpedagogiken utan att ha haft något med waldorfskolor att göra.)

något som även waldorf får ta på sig skulden för, vare sig det är en före detta elev (som på den här sajten [Rogers — zooeys anm]) eller besvikna föräldrar som inte vetat att det låg en ”gömd” världsåskådning bakom skolan med den trevliga pedagogiken.

Det är självklart att waldorfskolorna har ett ansvar. Å andra sidan tror jag varken Roger eller jag gör vad vi gör för att vi tycker att någon bör ta på sig skulden i trivial mening. En del före detta waldorfföräldrar och -elever ägnar sig visserligen åt waldorfkritik för att upplysa andra. Jag tror att det är ett av Rogers syften. Men vad gäller mig (och även Roger, tror jag — vi är ju båda före detta elever, det är lite annorlunda än att ha varit förälder, skulle jag säga) är den stora drivkraften att faktiskt förstå. Och om waldorf vill undvika kritik, ska de nog också undvika att skriva in barn som mig. Sådana barn som inte riktigt nöjer sig med att spela flöjt.

Vår ärliga mening – att antroposofin är en inspiration för lärarna, inte ett ämne i skolan – har uppenbarligen inte den trovärdighet vi utgått ifrån.

Jag har hittills inte stött på en enda waldorfkritiker som hävdar att antroposofin är ett ämne i skolan. Det här poppar upp jämt och ständigt som något slags halmgubben-i-lådan från antroposofhåll. Till slut blir det lite tröttsamt, faktiskt. Hur vore det att läsa vad kritikerna skriver i stället för att hitta på tramsargument och lägga dem i kritikernas mun?

Den antroposofiska tankebyggnaden är för märklig och svårförståelig för att ignoreras av vissa. Det är tydligen svårt för dessa att respektera det man inte förstår.

Jag har förfärligt svårt för att begripa mig på människor som utgår från att andra är för ointelligenta eller okunniga för att förstå vad antroposofi är. Och respekt som innebär att man ska lämna en föreställning okritiserad är inte värd att kallas ‘respekt’. Antroposofer har inte något monopol på att förstå, att diskutera och att kritisera antroposofi (de två senare aktiviteterna tycks de ju inte ägna sig åt i någon nämnvärd omfattning i och för sig). Alltså, denna dryghet och överlägsenhet! Det är inte särskilt charmig; det tyder inte heller på någon väl utvecklad känsla av respekt för andra människors förmåga och kunnande, men det är väl en bisak här. Och dessutom är det väl en förfärligt märklig synpunkt att man ska ignorera det man ännu inte har förstått. Pedagogiskt sett en fullständigt bisarr tanke.

Det ligger något paradoxalt i att en rörelse som talar så mycket om tankefrihet, frihet i kulturlivet och om individualisering inte har en levande idédebatt.

Onekligen.

Bristen på debattkultur i svenska antroposofiska sammanhang gör att Mummel i köns bloggar av en del inom rörelsen upplevs som stötande. Som en fientlig handling, en illojalitet.

Tänk, jag är inte särskilt förvånad.

Vi har länge nog (re)presenterat antroposofin – hur länge skall det dröja innan vi också kan börja diskutera antroposofiska förhållningssätt?

Antagligen ett bra tag till. Och ännu längre, om det någonsin sker, tills ni pallar att diskutera antroposofiska förhållningssätt i öppna sammanhang — där ni gör er mottagliga för synpunkter, till och med kritik, från dem som inte håller med. Det är först då det blir riktigt intressant.

Jag skrev för ett tag sedan det här inlägget. Några kommentarer som egentligen rör Ljungquists ovan kommenterade bloggpost finns i tråden. Jag vet inte på vad Ljungquist grundar sitt val att inte tillåta kommentarer; han kanske har goda skäl, och jag bryr mig inte nämnvärt. Däremot noterar jag ironin.

steinerismer

Ljungquist:

Men sekterismen ligger där alltid och lurpassar på oss antroposofer. Som Walter Liebendörfer sa – ”i det ögonblick Steiner dog stelnade hela impulsen”. Då föddes steineristerna – de osjälvständiga beskyddarna av ARVET. Det var detta Steiner fasade för – bristen på självständighet. Där antroposofin inte blir hjälpande livsverktyg utan facit. […] Men det är steineristerna som idag angrips av våra motståndare. […] Kanske var analysen relevant då det gällde steineristerna – men inte då det gällde alla de som åstadkommit det vi brukar kalla för kulturimpulsen. Hur skulle detta värdefulla kunnat skapas om alla varit testuggande steinerister! Motståndarna underskattar oss ofta därför att de läser Steiner som fan läser Bibeln. De har ingen pejling på hur antroposofin företräds idag. Det antroposofska förhållningssättet, eller – vågar jag säga – den moderna antroposofin.

Så var är de, dessa icke-steinerister? Vad säger de? Vad skriver de? Vad gör de? Också de måste ju vara medvetna om att utomståendes bild av antroposofer skapas av just fundamentalistiska och osjälvständiga steinerister. Eller av människor som till varje pris — och utan någon närmare eftertanke — desperat försvarar antroposofin och Steiner. De tycker säkert att de beskyddar arvet. Eller det de anser antroposofin är eller borde vara. Och, som sagt, dessa beskyddare syns oerhört mycket mer än några andra. Det är ju de som, med en aldrig sinande iver, företräder antroposofin. Inte många andra verkar känna sig manade, lämpade eller intresserade nog. I brist på en annan bild, är det dem vi kommer att se.

Sedan vet inte jag om jag riktigt håller med heller, vad den antroposofiska impulsen anbelangar. Jag antar att det är menat att göra ett godare intryck: se hela impulsen — alla antroposofiska impulser — allt som gjorts, i stället för enskilt testuggande. Men jag vet en massa saker om vad antroposofer gjort i denna impuls namn. Waldorfskolan brukar ju framhållas som en av dessa framgångsverksamheter där ‘impulsen’ varit verksam. Och jag är inte imponerad. Andra är det kanske. Men jag är det inte. Inte är jag särskilt imponerad av stora delar av de kulturella uttrycken heller. Inte av den antroposofiska ‘medicinen’. Inte av jordbruket. Steiner däremot, honom är jag imponerad av. På mitt eget sätt, men ändå.

Så frågan är om jag tycker att det är så illa med testuggande steinerister. Ja, jag uppskattar förstås inte dessa maniker som härjar över internet och som inte kan leva med att minsta lilla skavank hos den — sedan länge döde! — Steiner uppmärksammas. Men ännu tråkigare finner jag det faktum att det finns människor som fanatiskt försvarar antroposofin — för den ger så god mat! så fina färger! husen är spännande! — utan att ens bemöda sig om ett minimum av testuggande; de som bara är intresserade av impulsförverkligande — att utöva praktiska verksamheter i den antroposofiska andan — och inte alls det teoretiska. Jag finner dem oändligt tråkiga, hur uppfyllda av fina impulser de än är. Då tar jag hellre testuggandet, alla gånger.

(Fast min idealantroposof är ju Saul Bellow. I övrigt kan sägas: det är inte, kanske med något enstaka undantag, moderna antroposofer som ändrat min syn på antroposofi — i den mån den har ändrats — utan Steiner själv.)

Jag har förstås en något annan utgångspunkt än den skeptiker eller humanist som kritiserar antroposoferna. Men ändå: att de enbart skulle kritisera steinerismen, tror jag är osannolikt. Jag tror inte att kritiken handlar om en viss typ av antroposofer. Jag tror att den oftast har handlat om, exempelvis, den bristande evidensen för antroposofisk medicin eller om det pseudovetenskapliga inslaget i biodynamiken. Det handlar alltså om innehåll, inte främst om enskilda människors förhållningssätt till detta innehåll. Att enskilda antroposofer uppträder fanatiskt och fundamentalistiskt när antroposofin granskas eller kritiseras visar ju mest på en sak: att antroposofer — och just de utomstående ser mest utav — kan vara fanatiker. Och att uppenbarligen antroposofin har utrymme också för denna fanatism. Testuggande är den inte — inte som regel — däremot ständigt i färd med att rentvå och att rättfärdiga sårade intressen.

Men frågan är, trots allt, är ‘steinerister’ verkligen mindre antroposofer än andra antroposofer? Är testuggeri mindre antroposofiskt än impulsförverkligande? Är det fanatiska och bisarra försvaret av varenda liten steinersk och antroposofisk petitess mindre antroposofiskt? Vem är det som avgör det? Och framför allt, vem avgör det, när den icke-steineristiska antroposofin mestadels lyser med sin frånvaro — och lämnar företräde åt fanatiker, vare sig dessa fanatiker tuggar teser eller inte?

Hur som helst. Min erfarenhet är att waldorfskolan var full av rigida och fanatiska antroposofer, ofta oförmögna att tänka nytt, att tänka eget och att tänka självständigt. De var väl steinerister. Men de tuggade inte teser, inte framför eleverna. Det handlade inte om doktriner eller förmedlandet av dessa, utan om total övertygelse, närmast blind övertygelse, om doktrinernas förträfflighet. Och den övertygelsen — övertrumfande allt annat — gick inte att ta miste på även om waldorflärarna bara tuggade teser på fritiden och kollegiemötena; fanatismen finns där också utan teserna.

Och sedan, det som har följt, många år senare, när jag valde att kritisera den ‘pedagogik’ jag ansett mig bli utsatt för: det som skedde då, förstärkte bara mitt intryck av att antroposofin var och är en sekt vars representation — i den icke-antroposofiska världen — alltför lätt har anförtrotts ett fåtal närmast maniska människor som ägnar sin energi åt en sak. Att rentvå antroposofin — oavsett vad. Att få tyst på kritiker — oavsett vilka metoder som krävs. Kruxet är: dessa människor blir antroposofins ansikte. Vi som redan har en usel erfarenhet av antroposofin och av antroposofer får bara ytterligare bekräftelse på att vi hade rätt i vårt tidigare intryck: dessa människor måste befinna sig i en fanatisk sekt, de måste vara hjärntvättade. Men det intrycket fick inte jag därför att jag blev bemött av en testuggande gammal stoffil (det hade jag nog funnit smått charmigt) — utan på grund av det agerande ett fåtal människor gav prov på i konfrontationen med kritik.

Jag vet faktiskt inte om något intressant händer inom den svenska antroposofin. Om inte jag vet — hur ska då andra, vars intresse för antroposofi är mindre eller till och med obefintligt, veta? Hur ska människor som står utanför antroposofin kunna veta — eller ha någon ‘pejling på’ — hur antroposofin ter sig bakom kulissen, som till synes består av ett fåtal högljudda individer på defensiven? Man kan ju till exempel leta sig fram till antroposofiskt infocenters och antroposofiska sällskapets hemsidor. De ger effektivt bilden av en urbota tråkig rörelse. Det enda riktigt intressanta som hänt på svenska under de senaste åren — utgivningen av Jan Hälls bok om Edith Södergran och antroposofin — nämns inte med ett ord på någon av dessa sidor! Jan Hälls enorma insats för antroposofin — trots att han inte ens är antroposof! –, den fantastiska bok han skrivit, anses uppenbart inte intressant nog. Av antroposofer. Jag frågar mig varför? I stället är antroposofiskt infocenter fullproppat med intetsägande, och alltid fullständigt okritiskt sinnade, smilfinksreportage. (Jag vet inte vad syfte är med infocentret? Är det något slags antroposofiska diktaturens propagandaministerium som ska charma den vanliga världen? Eller är det, som jag tror, ett center för självbekräftelse i lagom doser?) Tidskriften Balder är inte mycket bättre; dock något mer tilltalande, främst estetiskt men även intellektuellt. Vilken modern antroposofisk litteratur ges ut på svenska i dag? Av vem? Om den alls existerar, varför ges den inte utrymme på bloggar, antroposofiskt infocenter och antroposofiska sällskapets hemsidor? Det är litteraturen jag är intresserad av. Inte arrangemang med halvkändisar i Kulturhuset i Ytterjärna eller Weledas nya bebisblöjsalva (eller vad det nu är de kan tänkas marknadsföra hårdast för till fället). I tyskspråkig antroposofi, å andra sidan, kan man ändå hitta ett och annat, både på internet och i tryck. Taja Guts bok, till exempel, verkar läsvärd.

på antroposofernas kulle — del ii

… en fortsättning från gårdagen (även om jag nu nästan tror mig vara frisk). YouTube-mania: Auf dem Anthroposophenhügel. Del 4. Kolla in maskinerna som tröskar blommor och maler metaller till häxbrygder (eller läkemedel beroende på övertygelse!). Proceduren övervakas av Steiner — inte bara från världen mellan död och återfödelse utan också av ett i laboratoriet hängande Steiner-porträtt i antroposofisk-ståndsmässig träinramning. Och så skakas det! Bara om planetkonstellationerna är gynnsamma, förstås. Sedan vidare till waldorfskolan. Eurytmin. Ein planetentanz. Se på eurytmin — är det underligt att waldorfeleverna vanligtvis finner den outhärdlig? (Svaret är nej.)

Del 5. Steiners ateljé där han levde och arbetade de sista åren — det var också där han dog. Dödsmasken! Stillbilder från mysteriedramerna; människans väg till förandligande. Stillbilder eftersom, vid den här tidpunkten, ännu inga filmupptagningar fått göras av uppföranden på Goetheanum-scenen. (Moderna upptagningar finns — men jag tror inte jag någonsin sett någon av just mysteriedramerna!) ‘Der doktor hat gesagt, eurythmie kan man nicht filmen.’ Den andliga utstrålningen i deras framträdande går förlorad i den tekniska upptagningen, menar några eurytmister som filmaren talat med. En snubbe går dock med på att filmas då han reciterar en vers av Christian Morgenstern.

Hur kommer antroposofin och den moderna världen till rätta med varandra, undrar filmaren. Hur hanterar man kontroverser runt enskilda lärosatser? Enligt professorn i bild finns, inom den antroposofiska rörelsen själv, inga sådana kontroverser. Ordföranden tillfrågas om det i dag finns något hos Steiner — i det han sagt eller skrivit — som är kontroversiellt också för antroposofer och som måste diskuteras på nytt (utifrån dagens perspektiv, förmodar jag, snarare än Steiners tids). Ja, menar han. Men det verkar snarare som att han ser det som att Steiners samtid eller antroposofin i de tidiga årtiondena efter hans bortgång inte kunde förstå honom — han var så före sin tid. Så egentligen säger han inte att Steiner kunde ha misstagigt sig, utan att antroposofer tidigare kunnat missta sig… och att man nu förstår mer om vad Steiner egentligen talade om! Det Steiner sa bekräftas, realiseras, hela tiden. (Så ska en slipsten dras.) Notera det stora Steiner-porträttet ovan honom. Damen som i första YouTube-klippet oförglömligt imiterade Steiner, tillfrågas: ‘Halten sie es für möglich, dass Steiner sich geirrt hat?’ Hon vill inte svara ‘nej’, säger hon, ty då skulle hon tas för en troende, ‘und ich bin nicht keine gläubige’. Eurytmisten får frågan om det finns en diskussion om tolkningen av Steiners utsagor — ‘innerhalb der gesellschaft, eigentlich nicht’. Skådespelerskan säger sedan att den, som har tillåtits verka så många år vid Goetheanum, står i ett slags tacksamhetsskuld. Ett slags övermänskligt ideal att uppfylla. Att inte tala om sig själv. Se slutbilderna över Goetheanum och de schweiziska kullarna. Eller berg är det kanske, i fjärran.

‘steiner är svår’

Ljungquist om ‘Problemen i den antroposofiska rörelsen härom dagen’:

Vad som däremot lär bekymra är de ökade svårigheter nytillkomna läsare upplever i umgänget med Rudolf Steiners texter. De svårlästa volymer som en ung generation på 70-talet betraktade som en utmaning – ja som närmast ett krav för att gå vidare – blir idag nästan till ett oöverstigligt hinder för nytillkomna. New Age-litteraturens lättlästa budskap har skapat en standard för esoterisk litteratur som i praktiken marginaliserat Steiners skrifter. Och den omfattande antroposofiska sekundärlitteraturen har ofta tagit över Steiners komplicerade språkbruk eftersom den i huvudsak vänder sig inåt rörelsen – åtminstone i Sverige.

Men trots att detta fenomen existerat länge tar ingen på sig ansvar för frågan.

Två frågor inställer sig:

Varför skulle man vilja vända sig mot den publik som söker det lättlästa? Det finns ju, som bekant, massor av sådan litteratur. Och den är ju i allmänhet alldeles bedrövligt tråkig och brister komplett i charm.

Varför inbillar man sig att nytillkomna läsare inte är kapabla att läsa Steiners texter? Utgår man ifrån att människor i dag är mindre avancerade än förr — att de bara är ute efter det som ger minsta möjliga motstånd?

Jag tror att det handlar mer om den där självgodheten igen. För är verkligen antroposofin så oerhört avancerad att inte vem som helst som la lite energi på den skulle kunna begripa vad den går ut på? (Och då menar jag inte att uppleva de Högre Världarna, eller så, utan om en rent teoretisk förståelse av Steiners läror.) Mängder av människor ägnar sig åt att förstå och beskriva teorier, tankesystem och sammanhang som vida överträffar antroposofins i komplexitet. Men antroposofin har inte så höga tankar om icke-antroposofers förmåga att förstå komplicerade resonemang. Och framför allt inte till materialisternas förmåga att ta till sig — och återigen inte som upplevelse, utan på ett ‘materialistiskt’ plan — andliga resonemang. Continue reading “‘steiner är svår’”

antroposofiska identitetsproblem

Ljungquist:

“Och genom att det som är ett problem istället betraktas som ett ideal har antroposofins identitetsproblem blivit alltmer avsiktligt. För om viljan funnits är det är svårt att tro att inte kompetenta människor hade kunnat åstadkomma detta. Antroposofin har ändå existerat i snart ett sekel.”

Jag vet förklaringen, även om den känns något krass att basunera ut så där rakt upp och ned, men ok. Den enda person som någonsin ansetts vara nog kompetent dog 1925. Och han gjorde förvisso sitt bästa.  Jag tror inte att han, på dylika frågor, hade nöjt sig med att svara att antroposofin har identitetsproblem och att det nog är till det bästa, att det till och med är avsiktligt, att antroposofin inte kan identifieras (ens av dem som ansluter sig till den). Med det engagemang och den andliga lojalitet han ändå kräver av sina anhängare, särskilt de mer avancerade, kan han väl knappast ha förväntat sig att de skulle åhöra utläggningar av innebörd: “tja, antroposofi kan vara lite vad som helst, typ, och det är vad vi ska säga människor om de frågar”. (Tack och lov — eller kanske beklagligt nog, beroende på hur man ser på saken — hade han mer att säga än så. Varför somliga — många? —  moderna antroposofer tycks mig så erbarmligt tråkiga undflyr däremot förklaring. ) Ingen som har haft något intressant att säga om antroposofin, vare sig de varit antroposofer eller icke-antroposofer, har uttryckt en så fattig antroposofisyn.

Man kan också läsa — detta är dock min tolkning av det lästa — att denna identitetsgåta har en poäng i sig självt, emedan antroposofin är vägen snarare än svaret, och inte är till för den som bara har intresse av svaret. Det är kanske en efterhandskonstruktion, en rationalisering av den egna oförmågan, eller av okunskapen eller oviljan. En intellektuell undanflykt.

“Den outtalade ambitionen är att det egentligen är helt i sin ordning att de inte kan få svaret innan de har möjlighet att förstå det. Man menar att först när de intresserar sig på allvar kan de börja gå den livslånga kunskapsvägen mot en förståelse.”

Continue reading “antroposofiska identitetsproblem”

den antroposofiska flodhästen

Ljungquist skriver

Antroposofins offentliga framtoning är motsägelsefylld. Å ena sidan står man stadigt ute i samhället med sina praktiska verksamheter i kontakt med allmänhet och myndigheter. Å andra sidan odlar man en esoterisk idealbildning som gör den antroposofiska tankevärlden svårtillgänglig – för att inte säga avvisande.

Och i detta ligger nog något av problemet vad beträffar antroposofins (och antroposofers) förhållningssätt till icke-antroposofer. Å ena sidan önskar man sig gärna uppmärksamhet (positiv sådan) för de olika verksamheter eller initiativ som bedrivs — men jag har intrycket att den uppmärksamheten helst ska fokusera på rörelsens eller “filosofins” yttre attribut. Till denna sida hör, att många av dessa verksamheter och initiativ åtminstone delvis är beroende av att också icke-antroposofer tar del av dem och att också de människor, som inte vet något alls eller väldigt lite om antroposofi, vill ha antroposofins slutprodukter (om man nu kan kalla dem så). Å andra sidan, och däri ligger paradoxen, så vill man inte särskilt gärna diskutera heller få respons på antroposofin som sådan, i synnerhet inte kritisk diskussion och negativ respons. Och eftersom man inte vill att den ska stötas och blötas — framför allt inte av dessa okunniga, fördomsfulla, icke-insatta, kritiskt sinnade (och så vidare) icke-antroposofer — så är den som flodhästen i vardagsrummet, som alla vet är där men ingen talar om, en skugga som ogärna defineras eller belyses. Då är plötsligt antroposofi en privatsak, nästan en onämnbarhet — trots att antroposofin i högsta grad verkar praktiskt i det offentliga, och i stor utsträckning faktiskt vill synas, det vill säga, som i att vara synlig men inte som i att bli granskad. Continue reading “den antroposofiska flodhästen”

rittelmeyer

Friedrich Rittelmeyer, tidig präst i antroposofiska Kristensamfundet, personlig vän till Rudolf Steiner, i Rudolf Steiner på min livsväg:

“När jag en gång med beklagande såg hur [Steiner] avvisade en människa som hade kunnat vara värdefull för saken, sade han kort och energiskt: ‘Jag vill inte vinna människor.'”

“I många avseenden var han främmande för mig, en människa av ett helt annat slag.”

“Än såg han helt ung ut, än gulblek av ålder; än manligt stark, än kvinnligt vek; än som en torr lärare, än som en inspirerad Dionysos.” (Rittelmeyer hör Steiner tala i Nürnberg, 1911.)

“Det var en smärtsam tragedi i mänsklighetens historia att en man i vars närhet man andades luften av en framtida frihet framstod för många av sina samtida som en uppviglare, en trollkarl med hypnotisk kraft eller en sorts magiskt-mystisk råttfångare. Utan tvivel kände många av hans anhängare sin egen inre självsäkerhet vackla inför Rudolf Steiners överlägsna förmågor. Det var alltför mycket lättvindigt prat om antroposofiska sanningar och en hel del blint efterföljande av den antroposofiske ledaren. Det är den tragik som alltid kommer att infinna sig när en stor man framträder. … Hade han att välja, så valde han alltid människans frihet framför sakens nödvändighet. Ty han ansåg att mänsklighetens framtida tempel skulle vara förlorat redan från början om det byggdes på medeltida grundvalar.”

“Man kände en stor människas ensamhet — och kunde ändå inte avhjälpa den.”

“Senare berättade [Steiner] för mig hur han en gång, när han stod i begrepp att göra något som skulle ha kostat honom livet, plötsligt hade räddats av en ‘mästare’. På min fråga om [denne] ännu levde och om han någonsin träffade honom, svarade han: ‘Det behövs inte.'”

“Först och främst en sak var klar för mig, om än inte helt klar förrän efter Steiners död. Det faktum att antroposoferna inte försvarade honom som de borde ha gjort vållade honom ett långt större lidande än vi visste. Motståndarna överröste honom med spott och spe, och antroposoferna lät det alltför lungt ske, medan de själva bara njöt av hans föredrag.”

“Den som betraktade den dödes [Steiners] anlete förstod vad anden under ett storslaget människoliv kan göra av kroppen. Den andliga renheten och upphöjdheten i hans drag stod över varje jämförelse. Kanske kommer dödsmasken, om den någonsin reproduceras som bild, att kunna förmedla detta övertygande intryck åt många.”

antroposofiska forskningsstiftelser

Redan i ett tidigare inlägg har Vidarstiftelsen beskrivits. Förutom Vidarstiftelsen finns en rad antroposofiska stiftelser vars ändamål är att främja den typ av forskning som den antroposofiska rörelsen finner på ett eller annat sätt vara nödvändig; det finns också möjligheter för en rad stiftelser att udnerstödja utbildning. Sedan bör man inte heller glömma att, vad beträffar den antroposofiska läkekonsten, många av de använda preparaten marknadsförs av företag, som Weleda AG och Weleda AB i Sverige, vilka själva har resurser för sin forskning. Dessutom finns praktiskt orienterade så kallade sektioner vid Goetheanum, och därtill finns stiftelser såväl internationellt som nationellt. Som visades i blogginlägget om skolstiftelserna, har många av de stiftelser, som i första hand inriktar sig på verksamheten i en viss waldorfskola, även de möjlighet att understödja antroposofiskt inriktad forskning i allmänhet — närmast till hands ligger förstås den pedagogiska forskningen. Ett exempel är Nibblestiftelsen som bland annat ska främja “vetenskaplig forskning” även om detta inte är det främst angivna ändamålet. Ett annat exempel är Stiftelsen Solåkrafonden. Ett ytterligare, knutet till den biodynamiska verksamheten, är Ytter Enebystiftelsen.

I denna bloggpost kommer det att handla om svenska antroposofiska stiftelser som i huvudsak eller i första hand är inriktade på just forskning om och “högre” utbildning i olika antroposofiskt orienterade ämnen. Forskning som den antroposofiska rörelsen gärna utger sig för att själva inte kunna bekosta. Detta gäller i synnerhet medicinsk och pedagogisk forskning, där basverksamheterna (skola och vård) helt eller delvis bekostas av allmänna medel. Härefter följer således en kommenterad uppräkning av i sammanhanget aktuella stiftelser, den redan diskuterade Vidarstiftelsen undantagen. (För uppgifter om stiftelsernas förmögenheter hänvisas till tidigare blogginlägg, nämnt ovan. De är dock även här uppställda i storleksordning, det vill säga, förmögnast först.) Continue reading “antroposofiska forskningsstiftelser”

thomas lerner, dagens nyheter och antroposofin — del II

Ok. Nu gör jag mig skyldig till något som ser lite ut som quote-mining, men jag tycker att det är berättigat. Jag vill visa hur Dagens Nyheters journalist Thomas Lerner faktiskt skriver om antroposofin och relaterade ämnen. I mitt tidigare blogginlägg återfinns en lista med länkar till några av Lerners artiklar (det är andra artiklar än de som nämns i detta inlägg).

Fall 1. Dagens Nyheter gratulerar den antroposofiske läkaren Christian Osika med rubriken: Alternativ medicin har framtiden för sig. 2005-12-29. Thomas Lerner skriver hyllningen (men noterar, roligt nog, att Osika faktiskt har dömts — av HD till och med — för “olovlig tillverkning” av antroposofiska perparat). Alternativmedicin är prima vara, detta är inget citat utan Lerners egna analys:

“I dag dignar hyllorna i landets hälsokostbutiker av olika naturmediciner och preparat. Fler och fler högskolor har kurser om alternativa behandlingsformer.”

Och utan vidare noterar Lerner:

“[Osika] började läsa medicin i Wien inspirerad av filosofen Rudolf Steiner, som lagt grunden för den antroposofiska människosynen. Övertygelsen om den sammansatta människan växte, och han upplevde en stark närhet mellan kroppen, själen och anden.”

Continue reading “thomas lerner, dagens nyheter och antroposofin — del II”