kommentar till diskussion (om steiners rasistiska uttalanden, m m)

Några timmar i går ägnade jag åt att läsa ikapp nästan en månads rss-prenumerationer. Bland annat läste jag klart den här bloggdiskussionen (som jag först deltog i, och sedan tyvärr tappade greppet om, och som väl vid det här laget är närmast avslutad). Nu omvandlades det som vanligt (trots att det egentligen inte var något huvudämne för bloggposten) till en diskussion om Steiners rasistiska uttalanden, och den diskussionen är inte precis ny och kommer inte att upphöra i första taget.  Jag ska bara göra ett par någorlunda kortfattade anmärkningar om ett alltför stort och alltför tråkigt ämne.

Man kan säkerligen ha en antroposofi utan att fästa någon vikt vid raslärorna. Det kräver väl kanske — bland annat — att man kan omformulera karma- och reinkarnationstanken utan att inkludera en rashierarki inom vilken den reinkarnerande individen kan avancera eller regrediera. Det beror väl på vad i antroposofin man ser som ‘attraktivt’ — om det är en helhetsförklaring av hur människan och världen fungerar och utvecklas, ja, då har man ett problem. Är man å andra sidan lockad av antroposofin för, till exempel, dess meditativa praktik, är man kanske inte alls i behov av en Steinersk beskrivning av människans, eller för den delen kosmos, evolution. Visst, man kan välja och vraka, men kruxet är att de antroposofer som ivrigast försöker bortförklara eller försvara — snarare än att förkasta (man kan inte förkasta något man inte förmår erkänna existensen av) — är knappast villiga till detta; de är inte ens benägna till en läpparnas bekännelse av att Steiner kunde ha fel. Nu är de kanske inte så aktiva just i den nämnda bloggtråden — även om det förekommer en hel del märkligheter jag tyvärr inte hinner gå in på –, men annars är de det. De är de antroposofer som waldorfskolekritiker vanligtvis möter först. Vi kanske ska bortse från de tokstollarna.

Eller kanske inte. Egentligen spelar deras existens mindre roll för antroposofins kritiker — den fanatiska antroposofiska försvarsarmén är nämligen på sitt eget sätt guld värd, eftersom den lyckas med konststycket att bekräfta människors fördomar om antroposofin, vare sig de är sanna fördomar eller inte. För vad betyder det för läsaren varje gång en antroposofisk fanatiker hänvisar till ett rasistiskt textställe och ihärdigt förnekar att det innehåller rasism eller försöker förklara hur det rasistiska minsann ska tolkas som antirasism? Det betyder att antroposofen ifråga inte kan identifiera rasism, inte förstår vad rasism är (vanligt är att inte kunna skilja mellan rasism och sådana följder av rasism som diskriminering och förföljelse, vanligt är också att omtolka rasistiska idéer som anti-rasistiska), och man befarar att oförmågan gäller större delar av Steiners verk än ett enskilt uttalande. I många fall har förstås denna farhåga bekräftats, om och om igen. Förmodligen är det antroposoferna som mer bekymra bry sig över den negativa bild som (oavsiktligt) ges av dessa antroposofins mest energetiska försvarare. Inte för att det finns så mycket att göra åt saken, men lite finns det faktiskt.

I bloggtråden efterfrågas någonstans en samlad bild av Steiners rasdoktriner för den som inte läser tyska och kan läsa originalkällorna, vilket hur som helst vore ett enormt arbete. (Allting finns dessutom inte publicerat i GA. Men för den som läser tyska verkar Ansgar Martins bok vara värd att kika på.) För dem som läser engelska finns emellertid möjligheten att inhämta kunskap om ämnet, också vad beträffar sådana delar av Steiners verk som negligerats, förljugits eller — ibland utan ett ord — plockats bort  ur nutida Steinerupplagor. Jag tänker på Peter Staudenmaiers doktorsavhandling (Between Occultism and Fascism: Anthroposophy and The Politics of Race and Nation in Germany and Italy, 1900-1945) samt hans artikel, publicerad för några år sedan i den akademiska tidskriften Nova Religio, Race and Redemption: Racial and Ethnic Evolution in Rudolf Steiner’s anthroposophy. (Avhandlingen kan erhållas från Peter per epost, artikeln finns här.) Peter är en utmärkt källa till kunskap om antroposofins historia i det här avseendet. Det är synd att antroposoferna själva inte har gjort det arbete han har gjort, men nu är det visst så att antroposofers förmåga att hantera idéernas innehåll och rörelsens historia — och andra antroposofers historiska göranden — tycks närmast förlamad.

I stället ägnar sig antroposofer som Sune Nordwall mer eller mindre dagligen åt att peka ut Peter Staudenmaier som bedragare och historieförfalskare. (Sunes kommentar i Johannes Ljungquists tråd (se 29/11) är ovanligt återhållsam, om än något besynnerlig, men man får betänka att huvudpoängen med kommentaren är att länka till Sunes egna sidor där man får sig lite annat till livs.) De som tar Peters arbete på allvar är hatare och förtalare av Steiner och antroposofin. Jag vet inte ens om det längre är meningsfullt att påpeka vilka personer det är som gör sig själva och sin — uppenbarligen högt älskade — världsåskådning till åtlöje. Och de gör det genom att inte kunna se Steiners uttalanden som de är, analysera dem, utvärdera dem — och avgöra om de hör hemma i en modern antroposofi eller om de bör förpassas till historien. Man kan erkänna dessa uttalandens existens, och förkasta dem. Det är fullt möjligt. Att till varje pris förneka eller försvara det som inte går att förneka eller försvara är ohållbart. Att kasta beskyllningar på historiker och att klandra kritiker för att de tar upp dessa aspekter av antroposofin är bara fånigt. I detta finns inte någon väg framåt, och definitivt inte något som funkar för att tysta extern kritik. Det är stendumt att inte inse värdet av forskning. Och talar vi om Peters forskning: var och en som läser hans avhandling och hans artiklar kan verifiera att citaten ur publicerade Steinerverk stämmer, att översättningarna från tyskan är korrekta, och så vidare. Peter är notoriskt noggrann. Anklagelserna om bedrägeri och historieförfalskning är absurda, och att beskylla människor för hat och förtal är vansinnigt. Förr eller senare tvingas antroposofer förhoppningsvis att inse att det finns ett värde i att skapa sig en korrekt bild av innehållet i Steiners utsagor och om den antroposofiska rörelsens historia. Och att förespråkande av sanningsenlighet inte är hatiskt. Till denna dag inträffar, skäms uppenbarligen inte antroposofiska institutioner som det Antroposofiska Sällskapet för att utpeka en ansedd forskare som ‘historieförfalskare’. (Pinsamt är bara förnamnet, och jag har skrivit om detta tidigare.)

Jag har nog tidigare sagt vad jag anser om att plocka bort textstycken eller hela kapitel ur utgåvor av Steiners verk. (Se denna tidigare bloggpost. Att man gör på detta sätt är inte unikt för Sverige, det sker också med engelskspråkiga versioner.) Jag kan förstå varför man drabbas av en svåremotståndlig vilja att göra så, när ett uttalande är djupt motbjudande, men likväl är det tråkigt och en reaktion jag föredrar att bokutgivare avhåller sig ifrån. Och om det ändå ska ske, är jag tämligen kompromisslös på en punkt: att det tydligt måste anges att stycken eller kapitel uteslutits och att utgåvan inte är identisk med originalet. På det viset får läsaren en hänvisning och kan söka vidare, och utgivaren behöver inte stå för något han inte kan eller vill stå för. Johannes Ljungquist har förklarat varför sådana angivelser saknades i den svenska utgåvan av GA349. Men jag måste förbli oenig med honom angående detta; jag tycker att man måste ange när man utelämnat text som ingår i originalutgåvan. Och egentligen tror jag att det vore bättre för bearbetningen av antroposofin om föredragen och texterna återgavs återgavs till fullo och korrekt. Illusioner, förnekelse, förljugenhet, och ovilja att se det som är så som det är, är inte till nytta — och att antroposofer går omkring med felaktiga föreställningar om vad som finns i Steiners verk kan aldrig gagna antroposofin, bara sänka den djupare i falskhet.

Det är inte av politisk korrekthet eller några popularitetsskäl de rasistiska uttalandena bör betraktas, övervägas och, i förekommande fall, förkastas. Det är — om man nu menar detta, vilket inte alla tycks göra — för att Steiner hade fel eller för att reinkarnation genom rashierarkiska system är orimligt att föreställa sig som en sann beskrivning. Och så vidare. Med andra utsagor kan andra överväganden vara nödvändiga och aktuella. Men hur blir det möjligt för människor att ta ställning till uttalanden som Steiner faktiskt gjort, om dessa uttalanden plockats bort — utan att något sägs om saken — ur bokutgivningen? Genom forskning om antroposofin och dess historia och genom korrekta textutgåvor uppkommer goda möjligheter att få en bättre bild av Steiner och hans verk och av den antroposofiska rörelsen. Strävar man efter en i grunden korrekt bild av vad som sades och vad som skedde, har man också ett bättre utgångsläge för att utvärdera innehållet och det förgångna. Detta gäller förstås inte bara för antroposofin, utan det verkar i många sammanhang finnas en beklaglig drivkraft att eliminera det olustiga, det stötande och det i dag oacceptabla i stället för att låta dessa historiska fenomen existera och synas som minnen och påminnelser om förgångna dumheter, felaktigheter och grymheter.

Förvisso är Steiner kanske inte så ofelbar som somliga hade hoppats på — å andra sidan öppnas dörrar för ett hälsosamt ifrågasättande och (välbehövlig) förnyelse. Det enda, men stora, ja, gigantiska, hindret i vägen är ett slags konserverande förljugenhet; det är synen på Steiner som närmast ofelbar, synen på Steiner som den med de ojämförbart högsta insikterna som inte kan eller bör ifrågasättas och omprövas.

*

PS. Jag tänker inte ånyo gå in i några diskussioner om huruvida enskilda utsagor eller föredrag som ingår i Steiners verk är rasistiska, eller om de inte är det, eller om de är ok för att de beskriver verkligheten korrekt (vilket så klart vissa antroposofer anser). Jag har helt enkelt inte tid att ägna mig åt det förbannade omtuggandet av samma förbannade tankeexkrement om och om igen. Om kommentarerna är civiliserade, släpper jag igenom dem. Men jag är själv trött på diskussionen (jag är ledsen, men det är så). Och lite förhandsinformation, upplysningsvis: Jag ämnar inte godkänna kommentarer där Peter Staudenmaier utmålas som bedragare och förfalskare eller där sådant material länkas; detta gäller också kommentarer eller länkar där kritiker av antroposofin utmålas som hatare eller korsfarare för att de påpekar existensen av och problemet med rasistiskt innehåll i Steiners läror. Den som vill finna detta strunt, gör det definitivt också utan svårigheter. Somliga har spytt ur sig sådant substanslösa dravel i ett decennium eller mer, och gör det som sagt fortfarande så gott som dagligen. Jag är utled på tramset och utmanar vederbörande, som nog känner igen sig själv(a) i beskrivningen, att formulera sig på nya sätt, och med rimlighet och relevans, om det ska få plats här framgent. Annars har jag inget tålamod alls. Nog sagt.

karmiskt berättigande

NNA:

Der Vorstand der Allgemeinen Anthroposophischen Gesellschaft (AAG) hat einen Versuch überstanden, ihn zum Rücktritt zu zwingen. […] Zuvor hatten sich drei der sechs Vorstände in Berichten über ihre Tätigkeit gerechtfertigt. Sergej Prokofieff erklärte der gegenwärtige Vorstand repräsentiere die Weltgesellschaft, wenn man die Biographien seiner Mitglieder anschaue. In den letzten zehn Jahren sei er zu einem echten Team geworden in dem auch alle karmischen Strömungen des ursprünglichen von Rudolf Steiner berufenen Vorstands vertreten seien.

Kruxet är inte så mycket karmaföreställningarna i sig. Utan hur karmaresonemang används i konkrekta situationer, hur de används i fråga om världsliga förhållanden. Varför skulle någon medlem i någon organisation acceptera detta? Oavsett om man tycker att karma är ett vettigt begrepp eller inte. Problemet är ju att när Prokofieff hänvisar till karma, meddelar han indirekt att högre omständigheter — som inte riktigt kan bli föremål för rationell utvärdering och debatt — har en relevans som övertrumfar sådana konkreta omständigheter som medlemmars förtroende och medlemmars synpunkter. Och vem kan invända mot någons karmiska rätt annat än genom att ifrågasätta vederbörandes omdöme i karmafrågor? Vad är svaret på Prokofieffs påstående — ‘nej, enligt mina karmiska undersökningar, är inte alls nuvarande styrelse karmiskt menat att styra?’ Det blir ju bara trams. Relevant kritik kan inte förekomma; all kritik blir förolämpningar mot den andres andliga gåvor. Mer eller mindre. Det är som att fråga naturandarna om råd. Svaret blir som den mänsklige frågeställaren önskar sig, och omöjligt att efterpröva (för då kommer det visa sig att andarna ger olika — sinsemellan oförenliga — besked). Då står man liksom där.

När karma används för att ge berättigande åt en maktposition — eller för den delen för att rättfärdiga missdåd — då, om inte förr, är man, tror jag, ute på potentiellt farlig mark.

angående omvärldsgrupper och kulturimpulser

Ljungquist:

Detta innebär inte att begreppet [kulturimpuls /a] saknar relevans – tvärtom, de insatser den antroposofiska rörelsen åstadkommit i samhällslivet är unika.

Jag borde veta vad som åsyftas, men jag gör det inte.

Men man har aldrig från vår sida lagt ned kraft på att kommunicera detta, varför våra bidrag till utvecklingen bara kommit att uppfattas som lite originella uttryck för en världsåskådning. Antroposofins insatser inom vård, skola, omsorg och jordbruk uppfattas som enskilda delar – inte som ett samlat allmänmänskligt koncept som berikat vårt kultur- och samhällsliv.

Jag uppfattar då rakt inte dessa delar som enskilda och som fristående från antroposofin. Däremot ser jag dem inte som exempel på några enorma framgångar precis. I alla fall inte bara så där, rakt upp och ned. (En sidoanmärkning: jag finner det mer okontroversiellt att se något kulturellt positivt i antroposofins inflytande på vissa författarskap och konstnärsskap. Där kan man tala om ett inflytande på kulturlivet, ett inflytande som det, tyvärr, inte talas om och som inte heller från antroposofisk sida framhålls.)

Om omvärldsgruppen:

Här skulle vi för första gången själva ta ansvar för bilden av antroposofin utåt – inte bara vara ett offer för omvärldens missförstånd och förtal.

‘För först gången’ — verkligen? Men låt vara med det, vad viktigare är, är att lägga offermentaliteten på hyllan. Och detta ständiga gaggande om omvärldens ‘missförstånd och förtal’ och dylikt! Omvärlden bryr sig ganska lite om antroposofin och antroposoferna, faktiskt. Och den delen av omvärlden som bryr sig, är inte så ondskefull som det framställs. Vad ska omvärldsgruppen göra då?

Formulera antroposofins egenart och berättigande plattform i samhället. Detta är en verklig utmaning, eftersom den på ett övertygande sätt måste beskriva den andliga dimensionen som ett anständigt alternativ till den gängse världsbilden.

Det vore klädsamt med en insikt om att den gängse världsbilden, om vi ska tala om det som omfattas av en majoritet, nog trots allt är andlig. Den är bara inte antroposofisk. De flesta människor håller sig med något slags andlig föreställningsvärld — vare sig det är inom organiserad religion eller som i form av en tro på ‘något större’ eller liknande. Massor av människor tror på en hel massa saker som inte kan observeras eller mätas, till och med på änglar, väsen, övernaturliga fenomen och diverse annat. Så man kan verkligen fråga sig vad den ‘gängse världsbilden’ är som antroposoferna tänker sig utmana. Snarare är antroposofin väl en av många rörelser som konkurrerar på en ‘marknad’ av andlighet. Antroposofin är ett alternativ till dessa andra varianter av andlighet; de är annorlunda än antroposofin, men verkligen inte heller dess diametrala motsats.

Sammanställa och kommunicera forskningsresultat inom biodynamisk odling, läkepedagogik, waldorfpedagogik, antroposofisk medicin och andra områden.

Ja. Problemet här är snarast frånvaron av forskningsresultat att kommunicera.

Vidare:

Uppfattningen att antroposofin har en speciell uppgift i samhället blir verklig först när vi förankrar den hos en bred allmänhet. Är antroposofin en kulturimpuls måste vi kunna formulera detta så att människor inser det.

Ok. Men den ‘speciella uppgiften’ blir verklig först när den existerar. Så länge den är ett fantasifoster är saken en annan. Visst kan man säkert förankra tron på den hos en (kanske inte så) bred allmänhet. Men det hela saknar vett så länge som antroposofins ‘speciella uppgift’ inte talar för sig själv också — så länge den liksom inte finns. Om det är en så speciell uppgift måste den ju utföras någon stans. Men den antroposofiska, speciella uppgiften är som de högre världarna — osynlig. Den har inga konkreta verkningar som betyder något för människor; antroposoferna själva och ett fåtal andra undantagna. Och (återigen, tror jag): en kulturimpuls av betydelse borde väl märkas, utan att man måste formulera dess närvaro och servera människorna insikt om den? Är det inte så att det snarast är kulturimpulsen, inte formuleringen och inte omvärldens insikt, som saknas? Hög svansföring, ja, men inget vidare bett.

en antroposofi som har något intressant att säga behöver ingen ‘omvärldsgrupp’

Det är sommar här i dag. Jag borde gå ut, men det är inte somrigt alls nere på gatunivå. Uppe vid hustaken gassar dock solen. Jag har befriat balkongen från presenningen. De planterade fröna har blivit skott, men får tills vidare stå på fönsterbrädans marmor. (Ja, så tedde det sig när jag skrev. I vanlig ordning postade jag inte i anslutning till skrivandet. Jag avbröt för att göra andra saker. Tyvärr var inget av detta en långpromenad.) Det här är något slags fortsättning.

Johannes Ljungquist framför ett förslag i två delar:

Att man å ena sidan skapar en tankesmedja för arbetet inåt sällskapet och rörelsen, och å den andra en omvärldsgrupp som arbetar utåt offentligheten.

Vad gäller det sistnämna får jag tyvärr propagandavibbar. Jag tror inte att det är avsett så, det är inte det jag menar. Inte heller att en ‘omvärldsgrupp’ behöver fungera så. Däremot är det så jag tror det skulle sluta, som en PR-avdelning, och uteslutande som detta. Jag vet inte heller om det är så klokt att tänka sig en separation av dessa funktioner (någon total separation verkar inte heller Ljungquist tänka sig, det ska påpekas). Vore det inte betydligt mer spännande med en tankesmedja vars arbete — resultatet därav — fick synas offentligt? Jag menar att det trots allt är där det skulle finnas en möjlighet för omvärlden att bilda sig en uppfattning om det antroposofiska arbetet med idéer; i motsats till de färdigbakade, PR-mässiga presentationer som kan förväntas av en offentlighetsinriktad PR- (förlåt omvärlds-)grupp, som — huh! — levererar anpassade definitioner av antroposofi i något slags filosofisk läsa lätt-version (definitionsfrågan berördes i något annat inlägg hos Ljungquist nyligen, och det är det jag tänker på här). Alltså, nu tillhör kanske inte jag riktigt till den där allmänheten som sådana lättbegripliga definitioner skulle rikta sig till, men jag är trots allt inte heller medlem i Sällskapet (naturligvis inte, skulle jag kanske säga). En omvärldsgrupp kan jag både ha och mista; en tankesmedja — så som jag föreställer mig en sådan –och dess arbete vill jag däremot inte missa. Det är där det börjar bli intressant. Jag finner lättsmälta definitioner (som så gott som alltid blir mer eller mindre — i bästa fall mindre — missvisande, inte sant?) tämligen ointressanta; resonemangen kring idéer (och definitioner för allt i världen) är något annat. Det är när antroposofin förmår att i öppenhet föra sådana resonemang — i stället för att servera pastellfärgade sanningar — som den har något att komma med, och en rimlig chans att höja sig ur sekterismen. Att producera trevliga broschyrer är trots allt inte så knepigt. (Faktum är att till och med jag skulle kunna göra det, särskilt om jag tillät mig att bortse från verkligheten!) Risken att bli intetsägande eller missledande är dock överhängande. Den viktigaste invändningen är dock: om antroposofin har något genuint intressant att komma med, något meningsfullt att säga omvärlden, varför behövs då en särskild omvärldsgrupp?

… den ”vanliga” medlemmen lever hela tiden i en avancerad idévärld där eventuellt nytänkandet har svårt att hävda sig mot redan etablerade idéer och eviga sanningar.

Jag ifrågasätter detta: ‘den “vanliga” medlemmen lever hela tiden i en avancerad idévärld’. Jag undrar om det verkligen är sant. Om det vore det, varför ser vi då inte resultatet? Varför ser vi då inte vanliga medlemmar uttrycka detta sitt engagemang i den avancerade idévärlden på något vis? Jag kommer också att tänka på något annat: är det ens möjligt att ett äkta arbete med en — på riktigt — avancerad idévärld inte leder till (ny)tänkande? Det handlar ju inte om Platons, Aristoteles, Steiners eller vem det nu vara måndes relativa storhet (och ens egen relativa litenhet), eller gör det? Vad jag menar är, att jag inte tror på att man kan leva med avancerade idéer utan att det leder någon vart. Jag tror att det handlar mer om filosofi som avancerat blingbling och koketteri i så fall.

För att återgå till tankesmedjan och vad den skulle ägna sig åt:

Bearbeta frågan om antroposofins och Antroposofiska sällskapets otydliga identitet där de viktiga formuleringarna som klargör egenarten arbetas fram. Detta kan sedan kommuniceras inåt rörelsen via broschyrer och egna tidskrifter. Ett samarbete med omvärldsgruppen är troligtvis nödvändigt eftersom detta arbete i hög grad har relevans också utanför rörelsen.

Personligen tror jag att denna, som jag uppfattar det, skarpa gräns mellan vad som är inom och vad som är utom rörelsen är olycklig. Jag menar inte att det inte alltid finns dessa olika perspektiv — men just vad beträffar antroposofin tror jag att det vore gynnsammare att försöka minska gapet i stället för att öka det. Det är inte bara omvärlden som är misstänksam mot antroposofin. Antroposofin (jag menar antroposoferna) är också misstänksamma mot omvärlden. Och har ett otrevligt vaktbeteende, ungefär som en instabil hund som vaktar ett ben. Sådana tendenser bör man hellre motverka än förstärka. Jag tror alltså inte att en (ökad) institutionalisering av denna uppdelning mellan innanvärld och yttervärld är sund. Jag tror inte att det är av godo att förstärka de redan sekteristiska dragen i den antroposofiska rörelsen. (Det vore emellertid av, tivelaktig men ändock, godo för rörelsens kritiker, som får vatten på sin kvarn.)

Ett annat förslag på verksamhetsområde:

Waldorfpedagogikens uppgift idag – på vad sätt skiljer den sig från Steiners tid och vad får det för praktiska konsekvenser idag?

Det är en dysfunktionell hund begraven i waldorfrörelsens band till antroposofin. Inte för att jag tycker att antroposofi har i skolväsendet att göra, men om vi ni antar att det har en plats där, tycker jag nog ändå att ovanstående frågeställning är mer en sak för en antroposofisk-pedagogisk institutition än för en tankesmedja inriktad på den antroposofiska rörelsens verksamhet. Ibland dras antroposofin, dess idékärna, bara ned av dess tillämpningars misslyckanden och dumheter. Hur släpper man tanken att vissa döende lemmar helt enkelt borde amputeras medan tid är? Dessutom: blir inte en tankesmedja idémässigt friare av att inte behöva ta all denna hänsyn till de praktiska konsekvenserna för den tillämpade antroposofin? (I just det här fallet räknar jag verkligen inte med medhåll; det gör jag väl förvisso inte annars heller, men särskilt inte här. Jag är medveten om att antroposofer ser de praktiska verksamheterna som framgångssagor. Oavsett så befinner de sig vid sidan av — och på varierande avstånd från — antroposofins idéinnehåll.)

Jag vill verkligen rekommendera läsning av kommentarerna, särskilt Randie Remlands (den 20 mars) samt Elisabeth Gs (den 22 mars).

nordisk konferens

Nordisk antroposofisk konferens. Tema: Kristus i det eteriska. Äger rum denna sommar på Åland. Ur konferensbeskrivningen:

Socialt andas vi i dagens rytmer: Morgon och eftermiddag är vi alla tillsammans för gemensam inspiration. Däremellan lever vi i ett inre och ett yttre rum genom grupparbetena och i de större konstnärliga grupperna. … Varje dag är en ny dag. En upplevelse som ges till oss av den eteriska kroppen.

Peter Broström, konstnär och (förut) bildlärare på Kristofferskolan, citeras:

Kristus låter sitt ljus och sin livskraft stråla in i människan utifrån kosmos. Ljusgestalten tycks framhålla vikten av två ting i livet: att älska andra människor och förvärva kunskap. Är Kristus närvarande i människan, blir hjärtat hennes mäktigaste organ. De nedre själskrafterna kommer då att lyftas upp till hjärtat. Kristus söker inte yttre makt, men vill verka inifrån varje människas hjärta. Eterkroppen – livskroppen – kan också kallas kärlekskroppen. Här finns anlagen till mänskans framtida livsande som är ren kärlek. Det handlar inte om en passiv uppenbarelse utan en egen andlig aktivitet, som är en förutsättning för mötet med Kristus i “det eteriska”.

Ja, hjälp.

en inte så självklar självklarhet

Ur en kommentar:

Inte ens en självklarhet som att en majoritet av antroposoferna var emot Hitler tros på.

Helt enkelt av den enda anledningen att denna utsagas verklighetsförankring är långt i från ‘en självklarhet’. Som jag skrev i mitt svar kan man hålla det för mer eller mindre troligt — men någon självklarhet är det då rakt inte.

Annat än möjligen för den, som föreställer sig att antroposoferna var (och är) förmer än andra, som tror att antroposofernas förment högre insikter ledde just dem till att genomskåda den grymma regimen på ett sätt som andra medborgare inte förmådde göra. Varför ska vi — icke-antroposofer — bara tro på, utan belägg, att antroposofer var ‘bättre’ än andra tyskar under Hitler-eran? I synnerhet när antroposofin innehåller dessa element av rasism, och det är belagt att åtskilliga prominenta antroposofer stödde nazist-regimen? (Se länkar i inlägget.) Var alla andra antroposofer mer moraliskt högstående än såväl dessa prominenta antroposofer som resten av samhället? Knappast.

Det krävs verkligen lite mer för att ‘självklarheten’ ska framstå som sannolik, när till och med det Antroposofiska Sällskapets internationella styrelse — vid Goetheanum i Dornach, Schweiz — gjorde sig besväret att skriva till den tyske Führern. Continue reading “en inte så självklar självklarhet”

rasister! nazister! antroposofer!

Huh! Världen rämnar — antroposofer är inte perfekta! Ibland har de tjockhuvade idéer, ibland vedervärdiga, ibland fullständigt vansinniga! Somliga antroposofer var rasister! Somliga var nazister! Men det går ju inte, för antroposofer säger att antroposofer är perfekta, så tjockhuvudena var inga riktiga antroposofer. Synd bara att nazisterna och rasisterna inte var bättre på att hålla truten; hade varit det hade de gjort det enklare för sentida antroposofer att skönmåla rörelsens historia.

Ljungquist skriver:

Nazisterna skulle knappast förbjudit Antroposofiska Sällskapet om det varit rasistiskt.

Jo då, tänk att det skulle de minsann. Eftersom det antroposofiska sällskapet potentiellt kunde betraktas som en konkurrent snarare än en ideologisk fiende: Continue reading “rasister! nazister! antroposofer!”

antroposofiska sällskapet och ‘historieförfalskaren’

Jag har åtskilliga gånger frågat mig hur waldorfrörelsen — i synnerhet den svenska waldorffederationen — kan stödja Sune Nordwall. Nordwalls handlande mot rörelsens kritiker är beklagligt, och det är bortom min fattningsförmåga att någon självständigt tänkande antroposof kan ställa sig bakom hans verksamhet. (Tydligen är det ont om självständigt tänkande antroposofer.) Nordwall är dessutom känd för sina attacker mot Peter Staudenmaier, den historiker som nyligen avlagt doktorsexamen vid Cornell-universitetet med en avhandling om den antroposofiska rörelsens historia under första hälften av 1900-talet. Alfa-omega påpekade i dag att man fortfarande på Nordwalls hemsida kan finna följande stycke:

Antologin avslutas med ett bidrag med titeln “Antroposofi och ekofascism” av en dokumenterad historieförfalskare vid namn “Peter Staudenmaier”. Artikeln publicerades första gången av föreningen 2001 i dess tidskrift, och den publiceras också sen länge av föreningen på dess internetsajt.

Sune Nordwall fortsätter alltså glatt hävda att Peter S är en historieförfalskare och antyder dessutom att han möjligen har förfalskat sin identitet (eller hur man nu ska tolka citationstecknen).

Waldorfskolefederationen verkar ha så stort förtroende för Nordwall att han till och med anställts för att hålla koll på sådana som mig. (Översättning: fienden. Nordwall är i krig.) Vad anser då det aktningsvärda (?) Antroposofiska Sällskapet om Nordwalls meriter?

En sektion av sällskapets hemsida har titeln ‘Kritik mot antroposofin’, vilket fortsätter med underrubriken ‘Svar på kritik’. Intressantare är att denna sida inte återfinns genom menyerna på sällskapets hemsida. Den ligger visserligen under menyn ‘Antroposofi’ — ‘Antroposofisk litteratur’, men nås inte genom den menyn via hemsidan. Däremot får man upp den som träff om man googlar ‘antroposofi +kritik’, exempelvis. Man kan spekulera i anledningen till detta. Är det att man inte vill att medlemmar och hemsidebesökare, som är vänligt inställda till antroposofin, ska råka på detta avsnitt av en slump — och råka få veta att där faktiskt existerar kritik mot antroposofin? Nu länkar ju inte sällskapet till kritiken i fråga. Men de nämner den, och vem som helst som inte är bakom flötet kan ju söka upp den. Så är det så att man inte vill att människor ska råka över denna information i onödan? Samtidigt som man vill ge den till dem som redan vet att där finns kritik, och googlar på lämpliga sökord för att finna den?

Det är kanske mindre viktigt, även om det enligt min uppfattning också säger något om rörelsen. Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att det Antroposofiska Sällskapet på denna sida använder sig av Sune Nordwalls ‘information’ och länkar till hans hemsida. Dessutom betecknar även det Antroposofiska Sällskapet självt Peter Staudenmaier som en ‘historieförfalskare’. Här är en screenshot:

Den sista av referenserna avser Peter Staudenmaier och hans arbete.

Min fråga är — hur kan det Antroposofiska Sällskapet på sin hemsida beskriva en numer disputerad forskare som ‘historieförfalskare’? Jag förmodar att Antroposofiska Sällskapet har belägg för att Peter Staudenmaier är en historieförfalskare, och att de självständigt och med stor noggrannhet utvärderat dessa belägg — annars verkar det aningen djärvt att alls publicera sådana allvarliga anklagelser. Fast problemet är, misstänker jag, att de läst Sune Nordwalls redogörelser för detta. Och att de tagit honom på orden. De kanske tror att han vet vad han talar om. (De tycker ju uppenbarligen att Nordwalls framställning av vetenskapen är vettig — och det tyder väl tyvärr på en skriande brist på kunskaper och rationellt tänkande.)

Nu är det så att Nordwall inte — med emfas inte — vet vad han talar om. Jag rekommenderar att sällskapet skriver om sin sida ‘Kritik mot antroposofin’ och att de gör jobbet ordentligt samt att de avlägsnar epitet som ‘historieförfalskare’ och anklagelser om ‘historieförfalskning’, åtminstone så länge de inte har lyckats skramla fram ordentliga argument som visar att dessa ordval är med verkligheten överensstämmande.

Och så tycker jag att Antroposofiska Sällskapets ledamöter (och medlemmar!) ska läsa Peter Staudenmaiers avhandling — vidare information här — i stället för att lyssna på Sune Nordwall, mannen som fastnat såsom i klister i sitt alldeles egna, råddiga fantasiliv.

blod och livsmedel

Berlin-antroposofen Judith von Halle är på föredragsturné och gästar i helgen Järna. von Halle är kanske mest känd för att hon livnär sig på luft och ljus (i stället för mat och vatten) och att hon stigmatiseras, alltså, hon blöder som Jesus på korset. Hon, så att säga, (åter-)upplever Jesu lidanden. Ja, det är vad som påstås. Att von Halle är populär, därom råder knappast något tvivel — det makabra är nästan alltid populärt, tydligen också i antroposofiska kretsar. Det är förstås också lite kontroversiellt, såväl fenomenet som sådant som von Halles speciella utvaldhet (som dessutom påstås manifesteras så fysiskt, en rätt materialistisk andlighet uppenbarligen…). Det är inte konstigt kanske, att Judith von Halle (och diverse kombinationer: ‘Judith von Halle + stigmata’ exempelvis) är en mycket populär sökning hit till bloggen, trots att jag bara skrivit ett enda inlägg om henne! Michael Eggert har noterat detsamma; Judith von Halle är ohotad etta på hans populäritetstopplista.

Av en av det antroposofiska sällskapets avdelningar har hon nu inbjudits till Sverige som föredragshållare (program: pdf). På lördag talar hon om ‘Den eteriske Kristus i vår tid och betydelsen av det Antroposofiska Sällskapet’; på söndag om ‘Jesu Moder’. I informationsbladet kan vi läsa att von Halle som barn hade ‘vissa klarseende förmågor som hon utvecklade vidare genom en antroposofisk skolningsväg.’ I påsktid 2004 uppstod så dessa stigmata, dessa Kristus-sår, och i samband därmed förändrades också klarseendet: ‘Hon upplevde en särskild “närvaro” kring händelserna vid Golgata. Det är för henne som om hon vore ögonvittne till olika händelseförlopp med alla konkreta detaljer.’ Hon försöker tolka detta utifrån antroposofiska föreställningar och har skrivit böcker inom en rad ämnen, vilka hennes ‘klarseende’ påstås kunna ge ‘esoterisk belysning’. Continue reading “blod och livsmedel”

från waldorf till vidarkliniken

till min förtjusning blev jag i går uppmärksammad (h/t tankebrott) på en intervju med Ursula Flatters från 1998. Den publicerades ursprungligen i den antroposofiska tidskriften Balder, och kastar ljus över Flatters föreställningar om såväl antroposofi som medicin.

Till att börja med har den antroposofiska medicinen ett problem, som varken läkemedelsverket eller någon annan myndighet kan lösa: den är i första hand en andligt motiverad tillämpning, och ju mer konventionell medicinsk forskning kan visa att den antroposofiska medicinen inte har några materiella effekter, desto mer blir den hänvisad till den andliga sfären. När Rudolf Steiner ännu levde, var det kanske — på grund av dåvarande brister i kunskapsläget — möjligt att tro att mistel har verkan mot cancer. I dag är förhållandena annorlunda. De förhoppningar som ställs till mistelterapin måste avse dess spirituella egenskaper; på alla andra plan måste den avvisas.

Man kanske inte kan förvägra en människa att ta del av en andlig behandling, och så länge detta görs utan falska förespeglingar är det förstås svårt att av moraliska skäl motsätta sig att sådana behandlingar erbjuds. Continue reading “från waldorf till vidarkliniken”

tidskriften antropos och raserna

— med anlening av diskussionen efter mitt inlägg om det “förbjudna föredraget”. Johannes Ljungquist kommenterade:

“Efter drygt 30 år i Järna i ständigt umgänge med “alla” antroposofer diskuterades rasfrågan mycket sällan och då som jag ovan antytt bara som skvaller man och man emellan orsakad av antroposofins vedersakare.”

Det stämmer säkert. Eller: jag har åtminstone ingen särskild anledning att betvivla det. Att frågan helst inte diskuterades visas, om inte annat, genom att ett helt föredrag ströks för att diskussion skulle kunna undvikas. Så långt det nu var möjligt. Samtidigt kan inte detta ämne här och nu diskuteras som om det endast handlade om tvivelaktiga stycken eller kapitel ur Steiners verk. Vi behöver inte ens gå till Steiner för att finna rasism. Det räcker att läsa äldre — men post-steinerska — årgångar av tidskriften Antropos, utgiven av det svenska antroposofiska sällskapet. Sven Ove Hansson har skrivit en artikel om saken, De svenska antroposoferna och “negerproblemet”, publicerad i Folkvett 1992. Nedanstående citat ur Antropos är lånade från Hanssons artikel. Årtal för ursprunglig publicering efter varje citat.

“De hemlighetsfulla krafterna i jordens djup griper in, formar och präglar människorna i Afrika i ett åldersstadium och i Amerika i ett annat o.s.v. Dessa fundamentala präglingar befästes och nedärves och blir så till raskännemärken. Afrikas negerras t.ex. formas sålunda av djupkrafter, som i den tidiga barndomen ända till cirka 7 år griper in i människokroppen, så att negern under hela sin livstid bibehåller samma barnsliga prägel.  …  De svarta människorna är barnsligt glada, anspråkslösa, auktoritetstroende, alltid i rörelse, okomplicerade, impulsiva och utan hämningar – som små barn.” (1959) Continue reading “tidskriften antropos och raserna”

antroposofiska identitetsproblem

Ljungquist:

“Och genom att det som är ett problem istället betraktas som ett ideal har antroposofins identitetsproblem blivit alltmer avsiktligt. För om viljan funnits är det är svårt att tro att inte kompetenta människor hade kunnat åstadkomma detta. Antroposofin har ändå existerat i snart ett sekel.”

Jag vet förklaringen, även om den känns något krass att basunera ut så där rakt upp och ned, men ok. Den enda person som någonsin ansetts vara nog kompetent dog 1925. Och han gjorde förvisso sitt bästa.  Jag tror inte att han, på dylika frågor, hade nöjt sig med att svara att antroposofin har identitetsproblem och att det nog är till det bästa, att det till och med är avsiktligt, att antroposofin inte kan identifieras (ens av dem som ansluter sig till den). Med det engagemang och den andliga lojalitet han ändå kräver av sina anhängare, särskilt de mer avancerade, kan han väl knappast ha förväntat sig att de skulle åhöra utläggningar av innebörd: “tja, antroposofi kan vara lite vad som helst, typ, och det är vad vi ska säga människor om de frågar”. (Tack och lov — eller kanske beklagligt nog, beroende på hur man ser på saken — hade han mer att säga än så. Varför somliga — många? —  moderna antroposofer tycks mig så erbarmligt tråkiga undflyr däremot förklaring. ) Ingen som har haft något intressant att säga om antroposofin, vare sig de varit antroposofer eller icke-antroposofer, har uttryckt en så fattig antroposofisyn.

Man kan också läsa — detta är dock min tolkning av det lästa — att denna identitetsgåta har en poäng i sig självt, emedan antroposofin är vägen snarare än svaret, och inte är till för den som bara har intresse av svaret. Det är kanske en efterhandskonstruktion, en rationalisering av den egna oförmågan, eller av okunskapen eller oviljan. En intellektuell undanflykt.

“Den outtalade ambitionen är att det egentligen är helt i sin ordning att de inte kan få svaret innan de har möjlighet att förstå det. Man menar att först när de intresserar sig på allvar kan de börja gå den livslånga kunskapsvägen mot en förståelse.”

Continue reading “antroposofiska identitetsproblem”

det som raserats

läser om Catherine MacCouns helt bedårande essä Work on what has been spoiled. Somliga antroposofiska fantaster tycker nog att MacCoun är alldeles hädisk, när hon plockar ner Steiner på jorden, och presenterar honom mer som en människa än som en ofelbar idol. Jag minns när jag läste essän första gången, för så där ett halvår sedan, och blev överaskande betagen av den person som framträdde. Steiner är motsägelsefull, något lynnig, manipulerande, och väldigt rolig:

‘Now, in ordinary bourgeois life, it happens that people fall in love, that a man falls in love with a woman. People simply call it “falling in love” and that’s the plain and simple truth. In esoteric societies men and women also fall in love; the possibility cannot be ruled out, as some of you know from experience. But in that case, what you hear about it is not as simple as “X has fallen in love with Y.” In esoteric societies, what you hear about it often goes something like this: “Having thoroughly examined my karma, I find that another personality has entered it, and we have realized that karma has destined us to be with each other and to intervene in the destiny of the world in a particular way.’

Beskrivningen av det antroposofiska sällskapets konfliktfylldhet, under denna period ca 1915, är obetalbar; MacCouns spännande framställning tydliggör de bestående, inneboende svårigheterna i en organisation som opererar på flera olika nivåer samtidigt: en, den mellanmänskliga, jämlika och sociala, en annan, den hierarkiska struktur som är konsekvensen av ojämlikheter i insikterna om det ‘övermänskliga’. Continue reading “det som raserats”