eva malm: en tonårings värde och värdighet

Bara titeln på Eva Malms bok En tonårings värde och värdighet: en pedagogisk essä om det mellanmänskliga och människans mitt (Carlsson Bokförlag, 2013) lyder som vore den ägnad att väcka uppmärksamhet hos en sådan före detta waldorfelev som jag. ‘Värde och värdighet’ – vadå, undrade jag? De är inte precis begrepp jag förknippar med waldorfskolan. Tycker jag att waldorfskolan främjade dessa ideal eller kvaliteter? Jag ska försöka återkomma till det på slutet. Först bör sägas att man ska inte förledas att tro, som jag först gjorde, att boken handlar om tonårstiden, det vill säga, att bokens fokus ligger på högstadium och gymnasium. Den behandlar hela waldorfskolan, hela uppväxttiden och skoltiden, från tidig barndom till sista gymnasieåret eller nittonårsåldern. Författaren, Eva Malm, är waldorflärare och waldorflärarutbildare.

Framför allt handlar boken om den antroposofiska synen på människans konstitution och på den ungas utveckling enligt denna modell, och detta relateras till waldorfskolans praktik och dess traditioner, där den antroposofiska människosynen manifesteras. Antroposofin görs inte alltid explicit, och Eva Malm är överlag onödigt sparsam med hänvisningar till antroposofin. Visst skriver hon en del om Steiner. Men hon relaterar hellre sin i grunden antroposofiska syn till andra filosofer, författare, konstnärer och till forskning (som ibland visar sig vara antroposofisk, inte av konventionell sort, om man ser närmare i referenslistan). Jag får ibland intrycket av att i stället för att medge att den bild som ges är den antroposofiska, söker Eva Malm på ett något krystat sätt efter andra förebilder och modeller att hänvisa till. Visst befinner sig Steiner och antroposofin i ett sammanhang, det är sant, de är del av en kulturell, filosofisk och andlig (för att inte säga religiös) kontext. Men det är inte det det handlar om. Hon vill, tycks det mig, inte ens ha honom med när det av innehållet, så vitt det kan förstås, är helt berättigat. Innehållet blir ytligt sett anonymt i stället för att vara steinerskt.

Kanske är detta inte ett medvetet drag utan en följd av att de antroposofiska idéerna ses som så självklara; de utgör den icke ifrågasatta bakgrunden. De är den självskrivna modellen för hur människan och världen förklaras, den djupare sanningen bakom allt. Det är kanske så uppenbart att människan är sådan att hennes natur i huvudsak – för att inte säga helt – överensstämmer med det antroposofin säger att hon är. Den är ju, bokstavligt talat, visdomen om människan, och således ingenting att problematisera. Att vara explicit och tydlig kan knappast vara viktigt då – det är ju som att förklara och definiera det alldeles självklara, ja, nästan som att göra en stor grej av naturlagarna. Det vore förstås överspänt!

Det är bara det att för de allra flesta är kanske inte de antroposofiska idéerna så självklart sanna. Det här med utvecklingen i sjuårsperioder, till exempel. Eller hur eterkropp och astralkropp och högre jag utvecklas. Eller detta med hur människan ‘indelas’ och beskrivs – och hur olika processer och verkningsmekanismer ser ut, något som är mycket viktigt i boken. Det magiska tretalet – och andra tal, uppdelningar och korrespondenser. Eller det här med de tolv (i stället för de vanliga fem) sinnena. Många kan säkert hålla med om att det är något sympatiskt med att det i skolan finns en plats för hantverk och konst och berättande, och så vidare, så som kommer till uttryck i Malms bok. Och kanske kan man acceptera sådana märkligheter som tolv sinnen och existensen av astral- och eterkroppar i alla fall i något slags bildlig mening. Men jag är inte lika säker på att de ofta outtalade förutsättningar som Malm utgår från i sina resonemang är lika självklara eller sympatiska för alla. Det är talande att hon citerar Rudolf Steiner som menar att waldorfpedagogiken inte är ett pedagogiskt system utan en konst som ska ‘väcka det som finns inom människan.’ Det som han skådat att människan var, kunde vara ett skeptiskt tillägg. Synen på reinkarnation och karma är knappt närvarande alls i boken, dock kan man vid ett par tillfällen ana att sådana resonemang ligger bakom vissa uttalanden. Det hade kanske varit på sin plats att beskriva något av det mest centrala: hur människans ande har evigt liv och hur karma ‘förklarar’ hennes öde. Också ödet att skaffa sig livserfarenheten waldorfskola.

malm_12sinnen

illustration ur boken: människans tolv sinnen

Eva Malms text är full av uttalanden om hur barn är och vad de vill och behöver – som om det hon skriver vore belagda fakta, som existerade utanför den antroposofiska synen på barnet och ungdomen. Referenser för dessa resonemang verkar oftast vara överflödiga, kanske av ovan nämnda anledning. När hon väljer att presentera andra tänkare eller forskare gör hon det för att bekräfta den (ofta outtalat) antroposofiska bildens riktighet, och då är hon mer frikostig med name-dropping och referenser. Rudolf Steiner är, när han alls nämns, pedagog och filosof – han är inte en andlig rörelses guru. Han är inte esoteriker. Han är inte grundaren av en världsåskådning. En världsåskådning som i mångt och mycket blivit mer av stagnerad, sekteristisk religion än esoterisk filosofi stadd i ständig förvandling och med respekt för frihet och det individuella (vilket mer skulle motsvara den idealbild Malm serverar). Steiners inspiration blir i Malms version Schiller och Goethe – förvisso sant – men Blavatsky och Besant glöms helt bort, trots deras betydelse för den antroposofiska människobilden.

‘Människobilden är det primära’ i waldorfpedagogiken, skriver Malm. Det är mycket riktigt så. Det man alltså kan invända mot är hur hon presenterar den människobilden. Hur hon låter den förbli vag – trots textens intryck av ordrikhet – och identitetslös. Hur mycket hon lämnar outtalat. Den förgivettagna sanning som är bakgrunden för allt annat. Allt från hjärnforskning (denna guldgruva för alla från kvacksalvarna till hobbyfilosoferna!) till andra filosofer, poeter och konstnärer för att bekräfta den förgivettagna men ganska identititslösa och anonyma ‘sanningen’. Visst talar hon om waldorf och om Steiner, men hon är inte alldeles tydlig med hur djupt antroposofisk den bild är som hon presenterar. Det är mer som om allt det där andra utnyttjas för att minimera just det intrycket – som förevändning, som sätt att göra livsåskådning till förment konventionellt, vetenskapligt bekräftad sanning. Föga förvånande förekommer inte något om exempelvis hjärnforskning eller pedagogisk forskning som visat att någon viss tradition eller metod som använts inom waldorf inte är så lämplig som man trott. Den konventionella vetenskapen har inte mycket att komma med när det gäller att avfärda någon viss antroposofisk föreställning. Dess roll är i stället att bekräfta, vilket ofta kräver en viss tolkningsakrobatik, men det ska sägas att Malm inte går in på djupet i den. För antroposofer är det i stort sett en självklarhet att framtiden – och framtida forskningsresultat – ska bekräfta det som antroposofer redan länge vetat. Och därför omvandlas allt som har sådan potential till antroposofins stöttepelare, hur långsökt det än är. Tänk, Steiner, den stora initierade, skådade rätt! Detta, om inget annat, hör till antroposofins religiösa sida – det är inte filosofens förhållningssätt, utan den troendes.

Att Eva Malm ogärna diskuterar antroposofiska idéer öppet såsom antroposofiska idéer har, tror jag, negativa konsekvenser för boken. Hon vill för det mesta inte säga att så här ser antroposofin på saken, därför måste hon babbla på – och resultatet blir något som mest liknar ett floskeltyngt, pretentiöst nonsens. Hon använder ett språkbruk som i mångt och mycket är bekant från antroposofisk litteratur, men hon försöker undvika att använda, eller åtminstone att överanvända, uppenbart antroposofiska begrepp. Inget av detta bidrar till att göra texten läsbar, bitvis känns den meningslös. Bitvis känns det som att hon staplar ord på ord som ska låta vackra, djupa och visdomsfyllda, men resultatet blir ett intellektuellt vakuum. Hon pinkar revir runt det antroposofiska tuggbenet, men klarar inte av att greppa det med tänderna. Jag tror att om hon gjort det, hade mycket blivit klarare, och vi hade sluppit en del av den tankemässiga råddigheten, det innehållslösa men uppblåsta svamlet och det förment djupsinniga.

Det som irriterar allt mer ju längre in i boken man kommer är just all denna ytliga visdom – alla dessa banaliteter som vandrar runt och puffar upp sig i något slags djupsinnighetens fasanskrud. (Ursäkta. Men jag ser verkligen, för mitt inre öga, en fasan som stolt och överlägset sprätter runt och visar sin praktfulla bakdel.) Jag ska nämna några ytterst fåniga exempel. ‘Möjlighet att stänga av, att sluta ögat, är distansens stegrade möjlighet.’ (Distansens stegrade möjlighet? Jaså!) ‘Här och nu kan bli simultan realitet.’ ‘Det finns en omätbar tid då barndomen överges för att ersättas av något som ännu inte har existens i erfarenheten.’ (Omätbar tid? Och betyder detta egentligen något utöver det triviala: det vi ännu ej upplevt, har vi inte erfarenhet av?) ‘Huden är i viss bemärkelse vår gräns mellan inre och yttre.’ (Ja, tänk! I samma veva lär vi oss att genom fötterna har vi kontakt med jorden.) ‘Sett med speciella ögon kan man uppleva att det vilar ett skimmer över unga människor i sjuttonårsåldern, ett ömtåligt skimmer.’ (Speciella ögon?) Man vill nästan låta Malms egen varning genljuda: ‘Konst är också ett stort ord. Det är ett vanligt ord och löper därmed risk att bli trivialt, att tömmas på mening.’ Hon skriver även i boken om vikten av att ge akt på språket – att det är ett ansvar. Problemet är förstås inte enstaka floskler eller enstaka obegripliga eller meningslösa yttranden. Man skulle kanske inte ens reagera på enskilda sådana exempel. Problemet är när en bok fylls, sida upp och sida ned, med något som upplevs som allt tommare ju längre man läser, helt enkelt för att det inte finns tillräckligt med genuint innehåll som gör att man kan bortse från flosklerna.

Det finns också en hel del småsaker att anmärka på. Att Sven-Eric Liedman valt att i förordet skriva om Stockholms Universitets beslut att lägga ned waldorflärarutbildningen fastän han verkar sakna närmare kännedom om vad som skedde, är en sådan sak. En annan är hur Eva Malm själv tycks mena att Rudolf Steiners bristande attraktionskraft har att göra med ‘översättningsproblematik’. Den som läst Steiner på tyska – vilket jag utgår från att Malm har – inser väl ändå att han är sig rätt lik. Hon menar också att den (antroposofiska) begreppsbildningen har gjort waldorfpedagogiken svårtillgänglig, och det må ju ligga någon sanning i det. Att den ‘ibland uppfattats som mystisk’ har emellertid en rimlig förklaring – Steiner var mystiker, hans lära en esoterisk världsåskådning. Han är precis lika mycket mystiker på originalspråk. Det är alldeles galet att låtsas som att de mystiska inslagen är något slags tillfällighet och det svårtillgängliga en översättningsfråga. Malm skriver också att svenskar har svårt med andlighet. Jag tycker att ett större problem är hur begreppet används, för precis som Malm själv lämnar utrymme för kan det användas precis hur som helst. Hon använder det för att känneteckna ‘ideal eller motiv’, om att sträva efter utveckling och kunskap, det kan vara ‘strävansmål eller strävanskraft’ och så vidare. Till slut utmynnar det i att: ‘Det finns en ”andlig” frihet att fylla detta begrepp. Det finns en frihet att benämna det på andra sätt.’ Jaha. Det betyder alltså ingenting, eller så betyder det vad som helst (lite som jag tänker kring en del av det Malm skriver i sin bok; det kan betyda vad som helst – eller ingenting alls). Men Malms utgångspunkt är, trots allt, en viss andlighet, den antroposofiska. Den betyder faktiskt något. Det är en andlig syn på människan som inte alls kan fyllas med precis vad som helst, i alla fall inte utan att anta en helt annan karaktär. Vidare kan man invända mot att Eva Malm inte verkar ha någon koll på waldorfrörelsens historia, utan lutar sig mot den vanliga mytologin. Det hade varit smidigare att inte alls ta upp Nazityskland. Hon påstår att waldorfpedagogik och totalitära regimer inte passar ihop. Det fanns dock på den tiden åtskilliga företrädare för waldorfskolan som hade en annan syn på saken och inte tycktes störas nämnvärt av ideologiernas inkompatibilitet; de gjorde i stället sitt yttersta för att försäkra naziregimen om att waldorfskolan var fullt i linje med de nazistiska idealen. Till sist stängdes ändå waldorfskolorna, men knappast var anledningen deras ‘frihetliga strävan’. Därutöver förekommer i boken många påståenden som inte går att belägga; bland annat att eurytmin har ‘uppnått avsevärda resultat’ och att läkeeurytmin är ‘särskilt verksam’. Malm påstår också att eurytmi är avgörande för barnens sociala utveckling. Och detta är bara ett exempel.

Det som jag ser som bokens allvarligaste problem – förutom bristen på klarspråk och den innehållsmässiga tomhet jag misstänker den för, en tomhet gömd bakom omständliga uttryck och sofistikerat nonsens – är att den är alldeles för idealistisk. Det Eva Malm beskriver är utopin waldorfskola, inte verkligheten. Att det också i utopin waldorfskola finns sådant som definitivt inte attraherar alla är en annan sak, men inte ens det som för Malm är fantastiskt kan vara så fantastiskt som det i hennes framställning verkar. Perspektivet på waldorfskolan kännetecknas av kritiklöshet. Det waldorf står för och det waldorf är, är självklart gott; det är bortom ifrågasättande. I vissa stycken liknar boken mer en marknadsföringsskrift än ‘en pedagogisk essä’, som undertiteln utlovar. Waldorfskolan är perfekt, och jag utgår från att skolan enligt Malm motsvarar den idealbild hon presenterar. Övertygelsen om waldorfskolans förtjänster tycks i alla fall fullständig. Det är en hållning som passar reklamen, men inte nödvändigtvis behandlingen av en pedagogisk filosofi eller en skolform. Det är inte någon slump att invändningar mot Malms rosenskimrande bild saknas eller att argument som skulle tala emot hennes perspektiv (eller, som redan tagits upp, den antroposofiska synen på människan) lyser med sin frånvaro. Boken saknar helt insikter i waldorfskolans brister, och det var kanske inte heller Malms mening att presentera dem. Men man skulle ändå vilja veta: tror hon att det finns något som inte fungerar med waldorfskolan? Finns det situationer där waldorf är dåligt? Finns det rent utav sådana situationer där waldorfskolan motverkar ett barns ‘värde och värdighet’? Eller är det faktiskt så att waldorfpedagoger tror att waldorfskolan är så perfekt och vacker? I så fall är det svårt att se utrymme för några förbättringar, eftersom grunden för sådana ändå torde vara att kunna identifiera brister. Jag hyser en farhåga om att lärare som Eva Malm är så övertygade om waldorfskolans förträfflighet att de inte heller kan se när ett enskilt barn far illa. För i en värld som är så god och så bra är det förstås omöjligt att ett barn far illa! En pedagogik som förmodas vara byggd på hur människan verkligen är – ja, floskler igen – kan inte vara dåligt anpassad till barnet. I alla fall inte så länge barnet är människa.

Boken fokuserar mycket på hantverkens och olika konstarters roll i waldorfskolan. Den handlar om hur barnet just ‘blir människa’ genom dem. Det låter mjukt och fint, men jag vet inte om verkligheten är så munter och så ljus. (Den var inte det för mig.) Det framgår inte av Eva Malms framställning, men att alla dessa aktiviteter (syslöjd, träslöjd, metallslöjd, keramik, vävning, bokbinderi, målning, eurytmi, flöjtspel, musik, trädgårdsarbete, skådespel, med mera) måste ske på bekostnad av något annat är självklart – om man nu inte lever i en annan, alternativ verklighet där det existerar oändligt med tid och oändligt med resurser. Det finns inte mycket över för de teoretiska ämnena. Att de inte har någon större plats i Malms framställning är inte något konstigt – någon större plats får de inte i waldorfskoleverkligheten heller. Och någon gång i högstadiet är tanken att barnen ska ha hunnit komma i kapp, enligt waldorfskolans löften. Men Malm betonar att i högstadiet blir hantverken ännu viktigare än tidigare.

malm_bok

Förutom att Eva Malm gör en mängd – i allmänhet antropsofiskt grundade – antaganden om hur barn är i olika åldrar och vad de behöver, gör hon också kategoriska uttalanden om hur waldorfskolan upplevs av barnen. Hon uppehåller sig vid hur tillfredsställande de aktiviteter är som waldorfskolan erbjuder (ofta i extrema mängder); hon talar om hur skolan skapar glädje, lyckokänsla, livslust, självkänsla, stillhet, inre lugn (av eurytmi, tydligen), välbefinnande… ja, jag skulle kunna fortsätta i det oändliga. Den här tilltalande bilden är naturligtvis bara möjlig på bekostnad av att man ignorerar de barn som inte delar dessa upplevelser. Vid ett tillfälle skriver hon att waldorfskolan får ta emot elever som kommer svårt skadade utifrån – den där hemska världen utanför waldorf, den värld där skolan inte är anpassad efter människan! – och hon inrymmer då möjligheten att även elever som gått länge i waldorf ibland kan drabbas av ‘svackor’. Jag skulle kunna berätta om ‘svackor’. Och om skolor som får ta emot waldorfbarn vars psykiska hudar är öppna sår (för att på ett alldeles patetiskt vis återvända till detta med hudar). Jag skulle kunna tala om en skola som skapade stress och oro, som underminerade självförtroende, som slet livslusten från mig – jag skulle kunna det, men vad spelar det för roll? Jag och min upplevelse passar inte in i bilden av waldorf och inte heller i bilden av vad och hur barnet ska vara. Och bortser vi från det känslomässiga, har vi det intellektuella planet. Waldorfskolan motverkar tristess, heter det. Så fan heller. Till och med för intellektuellt högpresterande elever föreslår Malm mer hantverk, inte mindre; mer hantverk, för att moverka ‘leda och otålighet’. Att erbjuda intellektuell stimulans tycks inte vara aktuellt – och det är förvisso inte alls överraskande, men desto mer tragiskt. Också de stackars intellektuella ska ju ‘bli människor’, gudbevars. När jag läser vad Malm skriver om högstadiet kan jag enbart känna tacksamhet att jag slapp undan. Jag kan hellre leva med risken att bli materialist, än med risken att intellektuellt förtvina.

Jag försökte faktiskt sätta mitt raska och förutfattade omdöme åt sidan när jag läste Eva Malms bok. Men det var svårt. I mitt bakhuvud finns hela tiden invändningar som: hur skapas värde och värdighet i en skolform som enligt min (och inte bara min) erfarenhet är så dålig på att repsektera eller ens acceptera varje barns individuella egenart? Som har så svårt att hantera att en del barn inte alls faller in i det antroposofiska paradigmet för hur en sund människa bör utvecklas? Som ser barnets utveckling i så schematiska och rigida termer? Som vill anpassa barnet – det individuella barnet – till mönstret i stället för mönstret till barnet? En skola där (nu tar jag ett exempel som betyder något för mig, andra kan naturligtvis tänka ut andra exempel) intellektuell stimulans för barn som vill ha det och behöver det, för att inte bli uttråkade skolhatare, inte kommer på fråga – och där man i stället låtsas som om sådana barn inte existerar eller bortförklarar deras behov som vore de något abnormt? Något abnormt, ty de passar inte modellen, inte det utvecklingsideal man arbetar utifrån. Likväl – dessa barn existerar. Men det är barnet det är fel på, inte modellen. Det är så det verkar, det är så jag ser på saken. De barn som inte frontalkrockat med det antroposofiska utvecklingsidealet har förmodligen inte samma perspektiv – de har inte sett det så. Men när antroposofer talar om att något är åldersadekvat, till exempel, så är inte detta mindre inskränkande för individen för att metoderna tillämpas i en miljö med mjuka färger på väggarna och med flöjtspel, vått i vått-målning och aktiviteter som – i alla fall på en viss typ av föräldrar – är ägnade att verka attraktiva. Alla idealbilder för hur människan bör vara riskerar att bli förtryckande för dem som inte kan eller vill leva upp till dem, och så är det i waldorfskolan också. Det är så, men den skillnaden att där har alla sådana idéer en andlig överbyggnad, och det enskilda barnets misslyckanden är en större fråga än en vanlig skolfråga – det är en karmafråga, en fråga om andlig utveckling.

***

Tillägg (2013-03-18): det uppstod frågor kring ett par saker jag skrivit, så jag ska försöka förtydliga dem. Jag skriver (och uttrycker mig något diffust) om ‘detta med hur människan ‘indelas’ och beskrivs – och hur olika processer och verkningsmekanismer ser ut’. Här menar jag hur Malm beskriver människans indelning enligt antroposofins mönster i fysisk kropp — eterkropp — astralkropp — högre jag och hur dessa ‘kroppar’ bearbetar och verkar in i varandra. Malm är dock väldigt diffus, och undviker i stort sett den antroposofiska terminologin. Sedan talar jag vid något tillfälle om ‘outtalade förutsättningar’ och nämner reinkarnationen. Det är bara ett exempel man skulle kunna ta upp, särskilt viktig då den är central i antroposofin. Man kan se hela antroposofin som en förutsättning i Malms bok — en som allt för ofta förblir outtalad. Andra företeelser hon inte är allt för explicit kring är att det barnet genomgår är en inkarnationsprocess — barnets odödliga andes inkarnationsprocess (mycket relevant för de nyss nämnda processerna). Vad gäller mänsklighetens evolution och den korresponderande synen på barnets utveckling är det också intressant — men av Malm får man mest veta, som om det vore självklarheter, att vissa myt- och historieundervisningsperioder är givande för barn i vissa åldrar. Tja, jag tror man skulle kunna fortsätta i det oändliga.

Angående Liedmans förord är det kanske på sin plats att säga ett par saker, även om jag av utrymmesskäl avstod från att göra det. Liedman förefaller aningen obekant med anledningarna till det beslut som togs av Stockholms universitet, samt även att det var lärarutbildningsnämnden som tog beslutet att lägga ned waldorflärarutbildningen efter att den naturvetenskapliga fakultetsnämnden faktagranskat litteraturen (det var alltså inte ‘Naturvetarna’ som tog det slutliga beslutet). Stockholms universitets rektor, som också satte sig in i kurslitteraturen, var enig med det beslut som togs. I Liedmans version lyder det ‘Naturvetarna vid Stockholms universitet, som av outgrundlig anledning har myndighet att godkänna eller unerkänna olika lärarutbildningar, har vägrat ge Waldorflärarhögskolan licens.’ För det första var det alltså inte ‘Naturvetarna’ som tog beslutet att lägga ned den waldorfutbildning som Lärarhögskolan startat i samarbete med (dåvarande) Rudolf Steinerhögskolan. För det andra handlar det inte om att ge eller vägra ge Waldorflärarhögskolan ‘licens’; Waldorflärarhögskolan kan naturligtvis existera alldeles utan SUs ‘licens’, fast då utanför SU. Så vitt man kan begripa granskas innehållet i alla utbildningar, eftersom universitetet har ansvar för att utbildningarna håller akademisk standard, vilket medför att om waldorflärarutbildningar ska drivas inom ramen för SU, har SU ansvar för kvaliteten. Jag vet inte hur bekant Liedman är med den waldorfkurslitteratur som universitetet kom att granska. Jag kan inte bevisa det, men det förefaller mig som om han lite för lätt köpt waldorfskolans företrädares oförstående reaktion inför de krav som ställts. Liedman presenterar sedan Steiner som en företrädare för den idealistiska traditionen, och föreslår att naturvetarna på universitetet är rädd för den och att de känner att deras sak är hotad. ‘De måste inbilla sig att Steiner rör sig på deras område vilket är helt omotiverat.’ Liedman glömmer att Steiners människosyn och de pedagogiska föredragen minst lika mycket är ett resultat av hans teosofiska (och senare antroposofiska) karriär. Mer än den idealistiska traditionen är det förmodligen det teosofiska tankegodset som stött på problem; den syn på människan och människans utveckling som Steiner förespråkar är nämligen präglad av teosofin. Liedman menar att waldorfpedagogiken är ‘mycket mänsklig’, men det är ett märkligt uttalande. Han kopplar inte riktigt det till Steiner, utan dissar i stället den vanliga skolan som, enligt honom, går ut på ‘anställbarhet’ o s v. Och kontrasterar det mot waldorfpedagogikens större fokus på estetik. Men man kan förstås ha en estetiskt inriktad skola utan att bygga den på en esoterisk livsåskådning. Så vad det egentligen är han uppskattar i waldorf — och som är specifikt för waldorf — vet jag inte. Inte heller finns det några argument för att WLH bör statsfinaniseras (bara missuppfattningar kring SUs beslut att inte göra det), annat än att den bör det och att det finns waldorfskolor. Han lovordar för övrigt Eva Malms bok och anser att den ger ‘en rik och levande’ bild av waldorf och att den bör ‘sättas i händerna på många och inte minst makthavare av olika slag som hellre går med slagruta än med genomtänkta resonemang’. (Jag tror inte att Eva Malms bok alls vore lämplig, men jag förmodar att den skulle falla en del politiker i smaken — i bästa fall är den ju tomt fluff som kan fyllas med läsarens egna optimistiska tolkningar.)

pastor sigvard svärd: meditation och magi i antroposofin

Sigvard Svärd är orolig på riktigt; därom råder inget tvivel. Han har också tagit reda på ett och annat om antroposofin; han är inte den som dissar den rakt av, utan närmare undersökning, även om den förstås uppenbart går tvärs mot det han tror på. Han försöker förklara vad antroposofi är. För kristna läsare av Svärds sort (Svärd är pingstkyrkopastor) torde det av de uppgifter som meddelas om antroposofin och om Steiner själv vara solklart att läran är farlig. Han behöver inte ens svänga till det så mycket. Man kan inte undgå att förstå att dessa krafter, som antroposofin omsätter, är mycket riskfyllda för en kristen själ.

På sätt och vis är Svärds negativa bild av antroposofin något av en besynnerlig spegelbild av den rationellt-skeptiska bilden. Han invänder i alla fall delvis mot samma aspekter — delvis mot andra, som inte bekymrar icke-kristna särskilt mycket –, men av helt andra anledningar. Som skeptiker har man något svårt att bli upprörd över Steiners (i Svärds uppfattning) okristna hållning. Det är snarare (i alla fall så som Svärd framställer den) något som roar, än något som oroar.

Svärd varnar sina läsare: ‘Rudolf Steiner var under hela sitt liv ovillig, att acceptera något av den kristna uppenbarelsetron, och uppträdde därför med avstånd till kyrkornas, som han menade, ortodoxa, dogmatiska och bokstavstroende kristendom. Här ska också sägas, att Steiner växte upp utan någon som helst kristen fostran. Hemmet var helt och hållet präglat av fritänkarmiljö.’ Skräcken! Låter som en cool och rationell kille, som inte riskerade att hänfalla till andliga dillerier, religiösa spekulationer eller ovetenskaplighet och vidskepelse.

Problemet är förstås att Steiner måhända inte är kristen i Svärds mening, men hans världsbild är likväl byggd på insikter man antingen tror på eller inte. För skeptikern är antroposofin ovederhäftig, emedan man ser dess vetenskapliga förankring som obefintlig; för pingstvännen är den farlig, då den strider mot de egna kristna uppfattningarna, som i och för sig medger att dessa ruggiga, ockulta krafter existerar. För den förstnämnde är antroposofin verkningslös i sig (även om man gärna tillskriver vidskepelse och ovetenskaplighet stora skadeverkningar); för den sistnämnde är den en mycket potent kraft.

Pingspastor Svärd besitter alltså en viss ofrivillig komisk talang. När han ger råd om hur  man kan befria waldorfdockor från svartmagiska, antroposofiska krafter — detta är endast möjligt om vissa bestämda förutsättningar råder, i annat fall bör man göra sig av med dockorna helt — har man svårt att hålla sig för skratt. Naturligtvis är Svärds oro genuin, och han menar allvar. Hans trosfränder till läsare (och åhörare av hans föredrag i ämnet) har förstås inget att hämta i antroposofin och han gör rätt i att varna dem för waldorfpedagogiken. Utifrån hans förståelsehorisont är det förmodligen helt naturligt att undvika ont inflytande från antroposofiska föreställningar och de riskabla krafter som waldorfdockor sägs kunna härbärgera.

Sigvard Svärd har lärt sig en hel del om antroposofi. Han skriver förvisso mest om sådant som spelar roll ur hans kristna perspektiv: de två jesusbarnen, kristusimpulsen, Ahriman och Lucifer… Han skriver om den antroposofiska meditationens potentiella skadlighet. Detta är inte hans första bok. Den tidigare lär ha föranlett, enligt Svärd, magiska attacker och försök att skada, vilka antroposofer utfört meddelst meditation. Som tur är beskyddade gud honom — och hans församlingsmedlemmar hjälpte till genom att be för honom. Antroposofer ska dessutom ha kallt honom ‘kärlekslös inkvisitor’, ‘Hitlertyp’ och ‘lögnare’. (Det har jag ingen anledning att betvivla, tyvärr.)

Intresseväckande är det vittnesmål Sigvard Svärd har från Edith Annergren, f d antroposof. Det finns en del märkligheter med det (som att Annergren ‘räddas’ till pingströrelsen och Jesus rensade hennes hjärta), men förstaklassläsningarna innehåller det Annergren vittnar om (dock ingenting som är kusligare än vad man kan läsa i bibeln!). Värd att bengrunda är den behandling Annergren berättar om att hon blev utsatt för av antroposofer i och med hennes uppbrott: hon blev beskylld för att vara ‘hjärnskadad’ och en ‘förrädare’ och en tidigare vän ska ha påstått att Annergren i ett tidigare liv hade mördat henne. Det sistnämnda påståendet är faktiskt fascinerande, och inte utan trovärdighet (tyvärr, återigen).

Ett kapitel i boken ägnas åt waldorfpedagogiken, ett annat åt det relaterade ämnet waldorfdockor. Jag förstår visserligen Svärds intention — att berätta vad det hela handlar om. Men ändå har jag svårt för det han åstadkommer, eftersom han är så tydligt förankrad i en annan världsbild som jag inte heller kan acceptera. Han vill ‘demaskera den dolda magi och ockultism den antroposofiska skolrörelsen innehåller.’ Fair enough. Den innehåller alltför mycket som det inte talas om, men mina invändningar mot tystlåtenheten har inte samma grund som Svärds. Jag tycker att waldorfskolor gör fel när de inte är fullständigt öppna om antroposofin. Jag håller med Svärd om att myndigheter har alltför dålig kännedom om waldorfpedagogikens bakgrund i den antroposofiska världsåskådningen. Men Svärds beskrivningar av den är förstås färgade av hans världsbild. Han ser andra faror än de myndigheter och föräldrar i allmänhet borde se.

Svärd skriver om hur barnen i waldorfskolan lärs att visa vördnad (devotion) för sin lärare och hur det, enligt Steiner, av sådana barn blir ‘många lärjungar i ockultism’. Vördnaden för den vuxne övergår i ‘vördnad för sanning och kunskap (antroposofi)’ (jag tror att Svärd själv lagt till ordet ‘antroposofi’ inom parentesen). För skeptikern som läser dessa ord framträder kanske risken för religiös indoktrinering och barnets förlust av frihet som den mest betydande. För Svärd är det förstås illa nog att barnen riskerar bli ockultister; religiös påverkan har han väl mindre att invända mot. Att eurytmin är ett tveksamt inslag i skolan har han rätt i, och också att det är ett djupt antroposofiskt sådant, något som är väl värt att minnas i dag då waldorfskolor och dess företrädare gärna framställer det som ett småmysigt och hälsosamt inslag, en aktivitet som inte borde avskräcka någon.

Och så har vi då waldorfdockorna. Dessa dockor som ‘har den ockulta förmågan att vara magiska verktyg, mediala instrument, med vilka en “sökare” kan nå ut i samma religiösa kosmos Rudolf Steiner levde i.’ Det låter inte bra: att nå ut i Steiner märkliga universum, med dess väsenszoo och översinnliga krafter, kan inte gagna den (kristet-)andliga hälsan. Svärd noterar att många människor, även kristna, attraheras av dockorna, och han varnar både för dockorna och för de kurser i docktillverkning som ges. Kurser som ibland närmast obemärkt går från att handla om dockor och praktiska ting kring dem till att handla om antroposofin, skriver han. Dessutom: dockmakaren, dockan och barnet står i ett slags magisk förbindelse.

Svärd har rätt i att det är tradition att ta waldorfdockstillverkning på stort allvar, och han har rätt i att dockan ofta görs specifikt för det barn som ska ha det, och att denna procedur bär på en andlig meningsfullhet; den är inget slentrianmässigt slarvgöra, utan kräver ett visst sinnelag och en viss stämning. Det är också sant att dockorna, då de tillverkas speciellt för ett barn, görs utseendemässigt lika barnet, om de görs enligt konstens alla regler. Hårfärg, frisyr, hudfärg och ögonfärg imiterar barnets. Man ingjuter dockan med ‘själ’, så att säga, och det är hedniskt och okristligt (tycker Svärd). Docktillverkningsprocessen har på sätt och vis en parallellitet i barnets egen inkarnationsprocess. Dockan är således en spegel av barnet, inte bara utseendemässigt, utan dess tillblivelse och existens är det också. Svärd nämner inte barnets inkarnationsprocess i samband med dockorna, däremot nämner han dockmaterialens ‘själsliga’ kvaliteter och han skriver om att dockmakarens arbete också är en del i dennes andliga utveckling. Han lyckas inte heller reda ut varför dockorna har de ytterst enkla ansiktsdrag de har — i extrema fall knappt något alls till ansikte, annat än en tom yta — och sambandet mellan detta och att barnet själv befinner sig i ett utvecklingsstadium där sådana tydliga, individuella drag inte ännu antas ha betydelse. Barnet har inte blivit och uppfattar sig inte som en separat individ ännu, och kan inte göra det. Det är en gruppvarelse utan känsla för sådan personlig integritet och av att vara avskild från andra. Medvetandet om att vara en egen individ kommer som ett resultat av den process, då barnet successivt inkarnerar i sin världsliga tillvaro, och det börjar inte framträda förrän någon gång i lågstadiet. (Det är inte svårt att se att waldorfdockan kan föreställas assistera i utvecklingen fram mot denna individualisering.)

Waldorfdockan fångar människan med en närmast hypnotisk kraft, menar Svärd, och tillskriver  antroposoferna ockulta, magiska krafter (jämför meditationerna som Svärd påstår ska ha riktats mot honom). En livsfarlig kombination! Han skriver:

Så används också dessa dockor som “fönster” för att “nå” in i sig själv eller andra och att nå “ut” i den andliga världen. Lek med  waldorfdockor är ett sätt att vidga det andliga sinnet. De mjuka dockorna blir ett medel i den antroposofiska självfrälsningsläran. Vart tog den “levande fantasin” och det “fria skapandet” vägen? Lek med waldorfdockor blir i sin konsekvense en seans, där dockan är mediet som förmedlar det andliga budskapet. Det har berättats för mig om waldorfkurser som haft denna meditativa stämning. Antroposofer som tar emot Jesus och blir kristna, gör snart upptäckten att waldorfdockor binder kvar i antroposofin — om man inte gör sig av med dem. Förtrollningen och mystiken finns nämligen kvar i dem, aktivt eller vilande. Och en antroposof kan, om han kommer in i ett hem, få den latenta kraften att börja verka genom meditation.

Hur gör då den som vill befria en waldorfdocka från ondskefulla krafter? Detta går bara om dockan är sydd med kärlek och den bör inte ha sytts på en antroposofisk dockkurs. Man får heller inte ha arbetat med ‘utseendelikhet, förebild eller avbild’ (min egen waldorfdocka hade varit omöjlig att befria). Ett: be en befrielsebön ‘i Jesu namn (Ef. 1:21)’. Två: använd ett annat namn för dockan än ‘waldorfdocka’. Tre: delta inte fler gånger waldorfdockssammanhang. Fyra: ägna dig åt ‘det kristna upplysningsarbetet om waldorfdockorna’.

Då ska allt bli väl igen.

den hemliga källan

Här är en bok jag tycker alla borde läsa, Peter Cornells Den Hemliga Källan. Den innehåller så fantastiskt mycket. Den är så liten och så anspråkslös och så oerhört full av precis allt — man vill liksom fortsätta ut i alla riktningar som den erbjuder. Jag kan knappt säga något om den (men har länge tänkt det), för jag känner att det kräver så oerhört mycket att göra det. Men den är fascinerande från första till sista sidan, och, ja, ni borde läsa den. Som tur är finns den numer att få tag på rätt enkelt och billigt. Här är förlagets beskrivning och bokens baksidestext (lånad för enkelhets skull från adlibris):

I den här boken belyser författaren en förbisedd ockult tradition som går som en esoterisk underström i europeiskt kulturliv. Den var särskilt märkbar decennierna kring sekelskiftet, då rosenkreuziska läror, alkemi, teosofi m m attraherade en rad av tidens ledande författare och konstnärer. I den ockulta “hemliga källan” fanns också ett mörkare parti som lockade till sig en del underjordiska politiska rörelser som så småningom skulle bilda en jordmån för nazismen.

Initiation, eller invigning, är ett nyckelbegrepp i den esoteriska traditionen. Initiationen förmedlar en ny insikt och den mödosamma vägen dit gestaltas i olika symbolspråk, ofta inom ramen för ett hemligt sällskap. Den västerländska initiationen har sina rötter i antikens mysteriespel. Den har sedan levt vidare i andra former, som alkemin, tarotkorten och frimureriet, men också i modern konst och litteratur.

Tonvikten i Den hemliga källan ligger på initiationsmönster från modern tid. Författaren spårar gemensamma strukturer bakom fenomen som Aguélis måleri, Bauhausskolan i Weimar, Rudolf Steiners kosmologi, den tidiga nazismen, surrealismen och Malevitjs abstrakta konst.

Rudolf Steiner och antroposofin nämns lite här och där i boken men har också ett eget kapitel. Tror ni mig inte? Se här!

inspirerad av antroposofi, men bara lagom (om en inte helt ny bok från natur & kultur)

Inspirerad av antroposofi (Natur & Kultur, 2004) är en bok skriven av diverse skojiga människor, varav somliga inte är antroposofer, något som förmodligen (också) bidrar till det aningslösa (för att inte säga ofta rätt meningslösa) resultatet. Flera av icke-antroposoferna är noga med att markera sin distans och till och med skepticism; Göran Rosenberg, som författat kapitlet som ska handla om den antroposofiska människosynen (med tillägg: ‘i praktiken’), menar sig inte kunna så mycket om antroposofin. Det är lite tragiskt, och tragiskt såväl om påståendet är sant som om det är osant. Men om man ska ge ut en lagom intetsägande men ändå hyllande bok om antroposofin, behöver förlaget kanske sina okunniga eller distanserade alibin: ‘Se! Vi anammar inte allt tossigt med fullständig kritik- och aningslöshet!’ Om detta ursäktar något, vet jag inte, men min utgångspunkt är att det är osannolikt.

Boken inleds med ett förord av Annika Åhnberg (före detta kommunist, sedan vänsterpartist och därefter socialdemokratisk minister, som senare har blivit såpass antroposofiskt inspirerad att hon gått in i Saltå Kvarns styrelse). Hon har en del intetsägande pladder och banaliteter att komma med; ‘frid och glädje’ sammanfattar hennes relation till antroposofin, dock inte teorin bakom, ty den finner hon ‘besynnerlig’ och till och med ‘oacceptabel’. Man förvånas lite, men bara lite. Åhnberg framför en hypotes: de som är kritiska mot antroposofin är de som mött teorin först, inte praktiken. De som möter praktiken, blir inte kritiska, för den är så lyckad. Föga förvånande anser jag att hennes hyptes inte duger för att förklara mer än högst halva verkligheten, om ens det; det är inte sällan som (negativa) möten med just praktiken får människor att ta reda på mer om teorin. Däremot kan postiva möten med praktiken förmodligen i vissa fall avhålla människor från att söka kunskap om teorin, eftersom de felaktigt antar att den är onödig att känna till.

Göran Rosenberg, som meddelar oss sin okunnighet om teorierna bakom, har sannerligen inspirerats av antroposofi — eller snarare, förefaller det vid läsning av hans text i boken, av de halvtomma (stundtals heltomma) reklamfraser antroposofin omges av. I övrigt hyllar han den antroposofiska människosynen (och dess praktiska resultat) men verkar ju (enligt egen uppgift) inte känna till den, vilket kan tyckas lite bakvänt. Nå, vissa antydningar ges: att han beskriver antroposofernas syn på handikappade som ‘löftesrika framtidsmänniskor’ är en sådan antydning om en livssyn baserad på karma och reinkarnation.

Men vad gäller Lars Krantz, trädgårdsmästaren, som skrivit kapitlet om biodynamisk odling så får han vara hur flummig som helst; jag gillar honom skarpt, oavsett. Han skriver: ‘Och det är väl det, själva meningen med all form av odling att förvandla min omgivning till något som liknar mina drömmar.’ Kan man annat än gilla det? Det ställer så klart mina personliga preferenser i vägen för varje rationell utvärdering, men det är ju detta ändå inte, så vad spelar det för roll. Låt oss hoppa över Krantz.

Waldorfläraren Maria Bergom Larssons kapitel om waldorfpedagogiken är intressant, bland annat därför att även hon hör till dem som verkar vilja distansera sig från antroposofisk teori. Å ena sidan innehåller människosynen ‘djupare sanning’ och antroposofin har ‘inkarnerat’ i praktiken; å andra sidan är antroposofisk andlighet utanför praktiken ointressant. Hur man egentligen ska tolka det vet jag inte; det är lite som en helgardering: om någon hittar något oacceptabelt i Steiners teorier kan naturligtvis inte den i praktik verksamma antroposofen ifrågasättas eller lastas, hon är ju praktiker, inte teoretiker… Hon ‘överlåter … Steiners esoteriska tankar’ åt andra, den ‘esoteriska sidan av antroposofin’ har hon inte gjort till sin; problemet med den utgångspunkten är väl risken att imitera utan att förstå varför, för tanken med praktiken är ju att omsätta Steiners esoterik i konkret verksamhet. Jag har svårt att förstå varför man inte i stället väljer någon som tar också Steiners tankar på allvar till att skriva en sådan här text — om det inte vore för det att man vill skapa något slags skeptiskt alibi. En som använder men i övrigt lämnar Steiners tankar därhän, kan inte beskyllas för att vara indoktrinerad eller fundamentalist, något som enligt min uppfattning är ganska så fånigt. Den enda som kan förhålla sig någorlunda fritt till Steiners idéer är den som kan dem och förstår dem, och då menar jag den där bakgrunden som Bergom Larsson — och ännu mer exempelvis Rosenberg och Åhnberg — mest av allt tycks vilja halvdissa, åtminstone för läsarnas skull om inte för sin egen.

Bergom Larsson har erfarenhet som waldorfförälder i Kristofferskolan och waldorflärare i Ellen Keyskolan. (Det är för övrigt inte ovanligt att föräldrar entusiasmeras och börjar arbeta som lärare i skolorna.) Waldorfskolorna är bra, och ger en motvikt till överintellektualiseringen, som tydligen är en hotande fara, liksom en ‘fragmentariserad’ värld ‘utan mening’. Det som särskiljer waldorfskolan är kursplanen, skriver hon, och nu blir det kryptiskt: ‘Egentligen är eleven kursplanen — waldorfskolans kursplan är inget pedagogiskt system utan uttrycker en människosyn.’ Att den uttrycker en människosyn är självklart (hon skriver på sidan efter själv om hur barnets utveckling ses i den människosynen), men vad hon menar med att kursplanen inte är ett ‘pedagogiskt system’ förstår jag inte. Och det är förstås människosynen som är kursplanen — inte eleven, inte det individuella barnet och dess behov och vilja. Bergom Larsson ser en pedagogisk kris — i dag, utanför waldorfskolan — och den beror på att kulturen förnekar ‘människans jag’ (för övrigt, i antroposofin, den individualitetskärna som genomgår upprepade jordeliv). Jag ska inte säga så mycket mer om detta, annat än att citera Bergom Larsson på en punkt som definitivt inte motsvarar min erfarenhet av waldorfpedagogik; hon skriver:

Jag som lärare får inte projicera min egen bild och mina egna fobier på eleven och därmed låsa fast istället för att frigöra. Jag måste kunna se den andra som hon ser sig själv. I det individuella mötet handlar det alltid om förmågan att avstå från makt, att dra sig själv tillbaka och försöka lyfta fram förmågan hos den andra, olika i varje ålder.

Det enda som avslöjar att det kanske inte är så enkelt är slutklämmen ‘olika i varje ålder’, för där kommer antroposofins bild av hur barnet så att säga idealt och hälsosamt ska utvecklas in, och blir den tolkningsram som läraren använder. Den misstar sig som tror att waldorflärare lyfter fram förmågor hos individer som utvecklar sig på ett annat sätt och i annan takt än antroposofins ideal föreskriver. Jag förmodar, efter att ha läst Bergom Larssons kapitel, att hon om hon blev konfronterad med den skulle hänföra en sådan praktik till dogmatism. I så fall finns det nog många dogmatiker, och de flesta av dem uppfattar sig troligen inte själva som det, för de tillämpar bara sitt (antroposofiska) vetande. Och kruxet är ju att svaret på frågan om vad en människa är — den för waldorfpedagogiken grundläggande frågan, enligt Bergom Larsson — inom antroposofin blir antroposofiskt, och frågan om hur en människas utveckling ser ut måste besvaras utifrån den antroposofiska människobilden. En tolkning av den innebär till exempel att intellektuella aktiviteter inte är lämpliga för barn och deras andliga utveckling, att de rentav inte är mogna för dem; de har ännu inte, enligt den antroposofiska utvecklingssynen, hunnit bilda förmåga att ta till sig det intellektuella. Och den bilden projiceras förstås på barn som inte anpassar sig till den fålla waldorfpedagogiken försöker valla in dem i, oavsett barnets faktiska färdigheter och förmågor. Antingen får man låtsas att verkligheten inte är som den är eller så måste man sjukförklara verkligheten. (Barnet kan, t ex, ha utsatts för prematur intellektualisering utanför skolan, t e x i hemmiljön eller genom media.)

För att gå vidare: Agneta Pleijel (författare) intervjuar den tidigare generalsekreteraren i Antroposofiska Sällskapet, Anders Kumlander. När Kumlander ska beskriva den människa som dras till antroposofin blir hans definition av antroposofins mening så bred och allmängiltig att den kunde passa ungefär på vem som helst. Och ändå är det ju inte så. Varför Pleijel gjort den här intervjun vet jag inte. Hon undrar till exempel apropå att Kumlander använder begrepp som ‘individualitet’ om det också är centralt inom antroposofin — men hon kommer inte på tanken att fråga vad ‘individualitet’ betyder i antroposofin, och om hon nu gör det, finns detta inte med i boken. I avsaknad av antroposofi bluddrar hon, för att ett annat exempel, en del om Jung och hans skuggbegrepp, utan att lyckas leda sig själv in på parallella resonemang i antroposofin ens med Kumlanders hjälp. Eller snarare: när han talar antroposofi, kommer hon med annat, vilket i och för sig skulle kunna vara intressant, men bara om hon hade lyckats att finna något meningsfullt sammanhang. I stället är det nästan som om texten skriker att hon inte hör vad han säger, inte förstår att det är antroposofi, och i stället hellre drar upp sina egna intressen utan att förmå se likheterna och skillnaderna (eftersom hon inte vet vad Kumlander talar om?).

‘Det mänskliga medvetandet är bräckligt’, konstaterar Agneta Pleijel, och jag undrar var hon får den insikten från — antroposofin eller zenbuddhismen eller Jung…? Hur ska det gå för människans bräckliga medvetande att utveckla den antroposofiska livskonsten när ‘fragmentiseringen av tillvaron hela tiden ökar?’ Och Anders Kumlander förklarar, fast ändå inte. Senare undrar Pleijel om ‘mörkret, ondskan och destruktiviteten’ har någon plats i antroposofin (det har redan antytts tio sidor tidigare, men i alla fall), och då börjar Kumlander hellre prata om Maslow i stället för om vad som får plats i antroposofin (vilket är en hel del mörker, ondska och destruktivitet, intrycket till trots, och nu menar jag i själva ‘teorierna’, helt utan att ens gå in på praktiken). Pleijel tar dock upp den förvirrade tråden igen och undrar om inte antroposofin, med till exempel sin ‘ljusa’ estetik, borttränger det mörka. Sedan kunde det ha blivit rätt intressant, men bortsett från att han, Anders Kumlander, konstaterar att antroposofin handlar om ‘polaritet[en] som finns i existensen’ blir det mest några mer allmänna reflektioner kring mörker, ljus, personlighet och kreativitet. Av hela kapitlet får man intrycket att av något som kunde varit intressant blev det inte så mycket av substans, mest skenbara djupheter och utvikningar som i brist på sammanhang tenderar att verka irrelevanta.

Kapitlet om antroposofisk medicin har Ursula Flatters, läkare vid Vidarkliniken, skrivit. Hon säger faktiskt en del som är rätt upplysande, till exempel att begreppet ‘vilja’ i antroposofin ‘innebär varje faktisk förändring i de fysiska förloppen.’ Det är, för att belysa kontrasten, avsaknaden av sådana definitioner och förklaringar som får Pleijels text att framstå som fluff — detta att Pleijel inte frågar sig vad begrepp (t ex ‘individualitet’) faktiskt betyder, och därför lämnar läsaren seglande planlöst ute i luddrymden. Om man tänker sig att boken är för alla sorters intresserade människor — vilket är mitt intryck att den vill vara — så är det helt enkelt värdefullt att viktiga begrepp som används lite annorlunda (eller på ett lite oväntat sätt) i antroposofin får en förklaring. Som exempel ‘vilja’, som ju också är ett viktigt begrepp inom pedagogiken (särskilt småbarnspedagogiken föreställer jag mig). Med detta sagt, det är många fluffbegrepp (verkliga fluffbegrepp, inte sådana som faktiskt har en rätt specifik betydelse egentligen) som ändå svävar fritt i boken, men Flatters lyckas likväl mycket bättre med det antroposofiska än till exempel Pleijel gör. Sedan kan man ju ändå anse att det hon presenterar är avancerat strunt, men det är lite grann en annan femma. Det är så klart att den som inte köper den antroposofiska människobilden lär finna Flatters idéer om sjukdom och om ‘att vara hel, helt och hållet människa’ orimliga eller åtminstone konstiga. Som detta om att människan har ett jag — den biten som reinkarnerar, alltså — som, till skillnad från allting i mineral- växt- och djurrikena inte kommer ur naturen.

Härutöver ska jag kort beröra några av de sjukdomstillstånd Flatters dessutom tar upp, nämligen hösnuva, reumatism och cancer, därför att man här får en inblick i den antroposofiska synen på människan och på sjukdomar. Hösnuvan kan läkas genom att hitta ’till den rätta distansen i sinnesupplevelsen och inte enbart vara lokaliserad till det yttre.’ Citronsaft kan användas. En annan sjukdom, reumatismen, beror på att ‘[s]lemhinnorna i mag-tarmområdet är för lätta att tränga igenom’ och att ‘en för svag matsmältning till slut leder till en deformation av den mänskliga gestalten.’ Jaget är alltså för svagt, och orsaken till ett för svagt jag finner vi ‘ofta långt tillbaka i tiden, vanligtvis i barndomen.’ Det kan handla om trauma, som påverkar det omedvetna, förklarar Flatters, och barnets tillbakahållna vilja i en destruktiv relation kan långt senare i livet få rent fysiska uttryck, som i reumatismen. Hoppet om bot finns i att lösa upp de ‘omedvetna uppdämningarna i känslolivet’; hjälp kan fås av inpackning i filtar, enbär, myrsyra, bigift och läkeeurytmi. Och cancer då, cancervårdem är ju en stor del av Vidarklinikens verksamhet? Cancern beror på en obalans, och cancern är inte orsaken till obalansen utan en följd av den. Då cancerförloppet fortskrider sker ett ‘sönderfall av ämnesomsättningen och viljan.’ I behandlingen handlar det om ‘att läka ämnesomsättningen/viljeområdet genom att få det andliga att verka starkare i det kroppsliga och återställa helheten i detta område.’ Vidare får vi också i det här kapitlet veta lite om sjukdomens mening. Orsaken till sjukdom hos människan, skriver Flatters, ‘ligger i henne själv’, och eftersom människan befinner sig i utveckling kan kriser och lidande inte undvaras, utan är en nödvändig del av utvecklingsprocessen. Här kan sjukdomen bidra (‘i hög grad’, skriver Flatters), och lidandet ‘fördjupa och förädla’ människan. Sjukdomar kan ge ‘omvälvande erfarenheter’, leda till ‘djupare insikter och existentiella omvärderingar’ och hjälpa människan att mogna och skapa en starkare identitet.

Slutligen — tyvärr måste jag här helt ignorera läkepedagogen Dick Tibblings kapitel om läkepedagogiken — innehåller boken ett kapitel om Steiner och antroposofin. Det är skrivet av Kerstin Thörn och Ronny Ambjörnsson. Det är mycket läsvärt, även om man kanske kan anse att kapitlet fokuserar väldigt mycket på de influenser Steiner fått från olika filosofer och vetenskapsmän och förhållandevis lite på allt det teosofiska tankegods som Steiner också omsatte. De som blir som tokiga när någon kallar antroposofin — och därmed i förlängningen waldorfpedagogikens grund — ockult skulle dock göra sig själva en tjänst om de läste styckena om ockultism (s 141, om de undrar); de styckena som handlar om magi och alkemi som en ‘yttre manifestation’ av ockultismens kärna, ‘människans förädling’, vilket förstås är exakt en sådan sak antroposofin menar sig syfta till, också i pedagogiken, om än detta inte alltid uttrycks i klartext, särskilt inte vad beträffar idéernas närmare innebörd. När det påstås, i samma kapitel, om pedagogiken att den handlar om att ‘se till barnens individualitet’, missar författarna tyvärr att förklara begreppet ‘individualitet’, men å andra sidan nämns förtjänstfullt att ‘den waldorfpedagogiska särarten ligger i den antroposofiska människosynen’ och man nämner även att barnet bär med sig erfarenheter från ‘tidigare liv’. Inte för att det är tillräckligt, men det är alltid något.

I avslutningsstyckena frågas om antroposofin verkligen behövs, eller om inte de praktiska verksamheterna räcker till. För antroposoferna är det inte så, skriver de, för dem har den ‘ockult präglade världsbild[en]’ ett självklart värde i sig. (Är det verkligen så? Man undrar ibland.) De medger, bisarrt nog som om detta vore en småsak (det är det inte, enligt min mening), att den esoteriska bakgrunden tycks ha betydelse även för de praktiska verksamheterna; den ger en ‘helhet’, förutan vilken verksamheterna skulle kunna tappa i ‘vitalitet’ (något de lätt kunde exemplifierat med waldorfskolans utveckling, tror jag!). Och här, i avslutningen, berör man också ett problem — utan att vilja säga att det gäller även antroposofin, då författarna här väljer att skriva om saken helt allmänt — nämligen sekterismen. En livsåskådning, skriver de, kan skaffa sig ett ‘prästerskap, som tar på sig uppgiften att bevaka mästarens ord. Tankarna förkalkas, de tappar den laddning de en gång hade, dogmatiken tar över.’ De rekommenderar, som motgift, en villighet att ändra inställning, omvärdera, tänka om och inte bara upprepa. Om de faktiskt tycker sig se sådana negativa tendenser i antroposofin förtäljer inte historien. Men jag antar det, för svåra att se är de ju inte.

Frågan är: varför läser jag det här? Vad gäller stora delar av boken är svaret tyvärr: jag vet egentligen inte.

*

Det finns en gammal recension i Folkvett. Kan läsas här.

arne reberg: mitt möte med de gåtfulla antroposoferna

Ännu en gammal dammig antroposofbok från biblioteket. Jag gör minnesanteckningar, eftersom jag måste lämna tillbaka den. (Det är det jag inte gillar med bibliotek. Och så detta med att böckerna är så… smutsiga.) Så här börjar Arne Reberg äventyret:

Det ligger en pastellfärgad dimma över de blå husen, slöjlik och undanglidande. Lyktor som tänds och ger konturer åt ett arkitektoniskt underverk, som utifrån E4:an äger samma balans som naturens eget scenario med skog och sjö.

Är det här vad Platon avsåg med sin idévärld, om att Gud uttrycker sig i former som i benådade ögonblick kan fångas in av människan? Finns här en utopi om ett nytt samhälle? Eller dröms det blott en hemlig dröm?

Jag smyger i kulisserna, alltjämt villrådig om hur jag väcker nyfikenhet på en gåtfull rörelse som genomvävt mig. Den kallas antroposofi och vill räta på människans rygg, elda hennes puls. Likafullt är antroposofin till sitt väsen avvaktande, den ropar inte ut sig på gator och torg, agiterar och profeterar inte. Det är en blyg blomma, men doften är stark. Den lämnar ingen oberörd. Därför bör entrén, på vår materialistiska scen, företas med samma varsamhet som då ett stycke förödd natur ställer om sig efter nya och ljusare förhållanden.

Och så forsätter det. Jag tror ovanstående löftesrikt högtravande citat skänker en antydan om bokens karaktär. Det handlar om Arne Rebergs snart 20 år gamla bok Mitt möte med de gåtfulla antroposoferna (Wahlström & Widstrand, 1994). Glädjande med boken är fotografierna, varav de flesta är tagna av Mats-Ola Ohlsson (fotograf, läkepedagog och numer generalsekreterare för svenska Antropsofiska sällskapet). Arne Reberg är journalist och författare, som tidigare hade skrivit en bok om sin cancersjukdom (Mina förklädda gudar). För att gå rakt på det förmodligen mest uppseendeväckande med boken: han tycks mena, men kanske inte helt entydigt, att antroposofin och den antroposofiska medicinen hjälpt honom att bli frisk från den långvariga cancern, detta trots att han också samtidigt genomgått upprepade konventionella behandlingar. Men Arne Reberg vill inte, trots ett mångårigt engagemang och intresse för antroposofin, kalla sig antroposof. Denna så vanliga inställning: att associationen till antroposofin är något slags gift, den som får etiketten ‘antroposof’ är inte längre fri. I Rebergs fall: han vill vara ‘fri skribent’ och ‘allsidig’ i sin berättelse.

Men Reberg menar alltså att antroposofin hjälpte honom att överkomma sin ‘dödsdom’. Kanske var det den antroposofiska läkaren, Christian Osika, som botade honom, kanske var det han själv, spekulerar han. Enligt Osika blev han frisk eftersom ‘uttrycksdriften’ han hade i sig ägde ‘läkekraft’. Reberg betraktar den antroposofiska cancermedicinen — Iscador, mistelpreparatet — som livsuppehållande, och törs inte leva utan den, och var tidvis beroende av att medicinen smugglades in i Sverige (detta var innan Vidarklinikens dispenser). På vissa håll i boken verkar medge att det finns en viss osäkerhet, men på annat håll säger han rätt otvetydigt att det var antroposofin som mirakulöst botade honom. Han tror att om han hade utövat eurytmi tidigare, hade han kanske aldrig drabbats av cancer. Ett kapitel i boken är helt tillägnat den antroposofiska läkekonsten; det har passande nog rubriken ‘Läkekonst eller mirakel’. Det som betraktas som vidskepelse i dag, kan vara morgondagens vetenskap, konstaterar han hoppfullt, och beskriver Socialstyrelsens ingripande mot otillåten tillverkning av antroposofisk medicin som ‘en modern häxprocess’ (det blev ett rättsfall som gick upp i Högsta Domstolen).

Nog är det mirakel alltid. Inte bara det att cancern botades mirakulöst — eller kanske, skulle skeptikern säga, med hjälp av de konventionella åtgärder som sattes in, bland annat kirurgi –, dess uppkomst är likaledes mystisk. ‘Cancern’, skriver Reberg, ‘var min barndoms sorger.’ Att cancern uppkommer beror på ‘förtvivlan och spänningar som levt i kroppen långt innan sjukdomen brutit ut’; den beror på främlingskap och trauma. Han skriver vidare att insjuknandet var ett resultat av obalans, han ‘var en flatbottnad eka utan den balanserade kölen.’ Christian Osika, läkaren, gav beskedet att han var för mycket i huvudet, för litet i kroppen. (Och ordinerade läkeeurytmi för att motverka obalansen.) Enligt Osika levde Reberg ‘lite utanför [s]ig själv’, som en ‘frånvarande’ i sitt ‘eget hus’. Kanske ligger cancerns gåta i att människor blivit för ‘intellektuella och analytiska’, spekulerar Reberg, och undrar om den ‘tvångströja’ som sätts redan på barnet och ger upphov till allehanda störningar inte är den utlösande faktorn bakom många åkommor. Detta moderna gissel motverkas i waldorfpedagogiken, får vi veta. Där får man dessutom välgörande eurytmi, eurytmi som härmar det lilla barnet (hur begriper jag inte, och att eurytmi skulle härma barnet är nytt för mig).

Rebergs barn var således waldorfskoleelever. Waldorfskolan är fantastisk. Enligt Reberg — och här måste jag protestera å det envisaste — finns i waldorfskolan inte någon färdigstöpt form som barnen ska passas in i. Jag har motsatt uppfattning — det finns en färdigstöpt form. Om du märker av den eller inte beror på hur väl formen passar dig. Är den väl överensstämmande med barnets egen ‘form’ uppstår väl sällan svårigheter. Om barnet utvecklas på ett för waldorfskolan opassande sätt, då skaver den waldorfska formen — ibland rejält. Att ‘[e]nsidighet bekämpas med mångfald’ betvivlar jag också, liksom att ‘[k]ursplanen är barnet själv!’ När han beskriver hur waldorfskolan tar evigheter på sig med läsning och skrivning förstår man snart hur tråkig den måste vara för barn som vill läsa och skriva. Man förstår att det trots allt finns en form. Men det är en form Reberg gillar.

Han vill, som sagt, förhålla sig fritt och allsidigt till ämnet… och han kan om än inte kritisera så ändå så smått ironisera över antroposofiska företeelser, som ‘de besjälade mona-lisorna’ som ’till synes fullt upptagna av inre resor’ skickar ‘menande blickar’ när någon (just då han själv) inte riktigt uppför sig enligt manualen. Ibland känns det, skriver han, som om den svårflirtade antroposofin är ‘en isolerad samfällighet som är sig själv nog’. Och ‘[s]om om antroposoferna inte vill tala med de ovetande om vad de har för sig.’ Han har, bland antroposoferna, mött självgoda navelskådare.

Mot dem kontrasterar han Steiner själv. Och det är kanske det (i alla fall bitvis) intressantaste kapitlet, kapitlet om Steiner, som, tycker Reberg, ‘bjuder ut en livssyn med intellektuellt passionerarad ton, bortom de drömattityder hans beundrare lagt sig till med.’ Steiners anhängare har ‘redigerat bort människan och putsat upp helgonglorian.’ Det är sant. Och så ser han vad många verkar missa: att Steiner är ‘både gripande och humoristisk, glimtvis också fräck och munter.’ Men för all del, också det kapitlet innehåller fånigheter. Det var kanske inte precis så att Steiner studerade det som skulle bli antroposofi och mediterade i tjugo år innan han — efter mötet med teosoferna — plötsligt fann sig redo att delge världen denna visdom. Inte för att han inte skulle ha använt sig av sina tidigare lärdomar, det gjorde han nog; däremot förefaller det orimligt att ta denna målmedvetenhet som mycket mer än en pasande efterhandskonstruktion.

christhild ritter: annons om ett ledigt hus

Efter några år utan bibliotekskort på Stockholms stadsbibliotek, bestämde jag mig för att skaffa ett nytt, och har därför lånat en del lagom konstiga böcker. En av dessa är Christhild Ritters bok Annons om ett ledigt hus. Hur Järna blev ett centrum för anroposofiska initiativ och verksamheter (Wrå förlag, 1999). Det är berättelsen om hur antroposoferna hus efter hus, gård efter gård, erövrar Järna, och den sträcker sig från mitten av 1930-talet till 1990-tal. Christhild Ritters far — Gustav Ritter, som startade den läkepedagogiska institutionen Mikaelgården — är en av de antroposofiska Järna-pionjärer boken rör sig kring. Ritter är uppväxt i Järna, gick i waldorfskola, är aktiv inom antroposofin, och har verkat som utbildare och föredragshållare, författare, eurytmist, läkepedagog, waldorflärare… och astrolog.

Det kommer väl inte som en överraskning om jag säger att den här boken är en tämligen förhärligande historieskildring. Den är svämmar över av osjälviska hjältar som under svåra omständigheter gör fantastiska saker i antroposofins tjänst, för att inte säga i mänsklighetens. Små och stora underverk sker på var och varannan sida; initiativ tas som leder till mirakel. Antroposoferna bär antinazistisk helgongloria, men det är knappast heller oväntat. Rörelsens umbäranden i Tyskland under nazitiden, och hur de ska ha bidragit till etableringen i Järna och en flod av anländande flyktingar (som råkar vara antroposofiskt intresserade) till Järnaområdet, är förstås en huvudattraktion. Tveksamheter i rörelsens egen historia under samma tidsperiod berörs inte med ett ord. Och de figurer som uttryckt mer ‘opassande’ åsikter i rasfrågor förbigås förstås med tystnad på just den punkten. (Hans Mändl, exempelvis.)

Boken är emellertid på sitt sätt en god introduktion till det historiska persongalleriet i Järna och till utvecklingen i stora drag. Det funkar som en guide till vilka som var med, vilka hus och gårdar och markområden inköptes och med vilka medel och för vilka ändamål, hur de praktiska verksamheterna utvecklades, och så vidare. Man får sig till livs en hel del information, om man sållar lite och inte fäster sig så mycket vid den glorifierande stilen.

Det lediga huset som åsyftas i titeln är läkepedagogiska Mikaelgårdens ursprungliga kråkslottsliknande byggnad. (Det antyds i boken att ett det första nybyggda antroposofiska huset sedan blir det äldsta på fastigheten, så jag utgår från att den gamla sekelskiftsbyggnaden kan ha rivits vid ett senare tillfälle.) Med hjälp av Marcus Wallenberg, som donerade 100.000 kr, kunde verksamheten utvecklas och utökas. Man får sig många anekdoter till livs: prinsessan Sibylla hälsar på, Are Waerland likaså. Man får lära sig lite om antroposofiska metoder, till exempel ett tips på bra tuberkulosbehandling (antroposofiska mediciner, läkeeurytmi och studier av Frihetens filosofi). Åke Kumlander köpte Wigwam och donerade till Rudolf Steinerseminariet, Frans Carlgren köpte och donarade Nibble gård (över 240 hektar mark), för att nämna ett par av alla många exempel. Den första Kristensamfundslokalen låg innanför ett slakteri; det var kanske lite oväntat. Kulturhuset (som invigdes för 20 år sedan i år) tillkom med generösa bidrag från kungen och drottningen. Dessutom bidrog Wallenbergstiftelser, Södertälje kommun, Statens kulturråd och Kulturutskottet. Man får, som sagt, veta mycket om alla fastigheter, som införskaffats och byggts för olika antroposofiska ändamål och man får veta hur verksamheterna sedan utvecklats och var. Och lagom mycket andra anekdoter därtill.

På tal om Kulturhuset, så kommer här som vanligt till krockar med politiker, myndigheter och andra när projektet ska realiseras. Kulturhuset fick inte byggas, men eftersom en bekant var före detta kommunpolitiker så ordnade sig allt ännu en gång fastän det egentligen inte borde gjort det (eller hur man nu ska tolka det). Och, påstås det, Kulturhuset står mitt på ‘heta linjen’ mellan Moskva och Vita Huset, så därför måste det grävas försiktigt! (Jag ska erkänna att jag utbrast i ett ‘va?’ och googlade detta. Lyckades inte få fram någon information för att bekräfta eller avfärda. Men nog låter det lite väl vansinnigt.) Att hota med att gå till media var effektivt när man behövde bygglov för Vidarkliniken. Och kommunordföranden ‘kom ut’ och ‘gjorde upp om byggtillståndet’.

Och apropå tillstånd så berättas också lite om de antroposofiska medicinernas väg, särskilt det injicerade mistelpreparatet som används i antroposofisk cancerbehandling. Frågan om dessa mediciner har ännu i dag inte någon permanent lösning. En parlamentarisk utredning tillsattse på 80-talet, den så kallade Alternativmedicinkommittén, som reste till både Kina och Goetheanum (i Dornach, Schweiz). Ansvarig för tillsättningen av kommittén var Gertrud Sigurdsen, som varit på besök i Järna, och charmats i vanlig ordning. Frågan om den antroposofiska medlen fick ‘förtur’ och antroposoferna samarbetade ‘intensivt’ med kommittén. 1985 röstade riksdagen igenom om en lag som skulle tillåta användning av injektionspreparatet Iscador. ‘Samtidigt skulle läkarna på Vidarkliniken börja forska kring medicinerna och deras verkningar.’ Det är väl tveksamt om den utmaningen antagits. Om jag förstår saken rätt så är det den lagen som sedan dess möjliggjort Vidarklinikens ständigt förnyade dispenser för att använda mistelperparatet.

Att detta med finansieringen av olika verksamheter ständigt löses, trots alla odds, man får donationer och kläcker idéer som inbringar pengar (fastighetsaffärer, t ex), förklaras på detta vis:

Genom den spirituella verksamheten, genom att idéer med substans utvecklas tänds en stjärna, ett kraftfält bildas och gudarna kan ingripa. (S 212.)

Gudarna, och diverse politiker och andra prominenta personer och, helt enkelt, goda kontaker på rätt plats och vid rätt tidpunkt. Säkert har också gudarna ett finger med i spelet när man om och om igen lyckas förmå politiker och inspektörer till att ge tillstånd och godkännanden — ofta mot alla odds. Det kanske är stilen i boken, men jag får ibland en känsla av att det finns en stolthet kring att man lyckas trots att man inte borde göra det. Och då menar jag inte bara för att man kämpar som dårar, utan för att rätt personer sitter på rätt plats och tar rätt beslut för att… de gillar antroposoferna eller blir charmade av personliga besök. Som sagt, det är kanske något i sättet att beskriva händelserna som gör det, men ibland uppkommer intrycket av något halvkorrumperat.

Men för att också nämna något allvarligt: de läkepedagogiska verksamheternas utveckling ges rätt stort utrymme i boken. Det är inte konstigt, i och med att de har en lång historia i Järna; det var med de läkepedagogiska institutionerna som antroposoferna kom till Järna. I en annan text, som finns tillgänglig online, förklarar Christhild Ritter:

Varje människa har sitt karma och sitt öde och varje människa har sin helt speciella uppgift och mening i just det här jordelivet. Det som varje människa har med sig ner till jorden och det hon möter som händelser, människor, uppgifter, problem och svårigheter är hennes eget självvalda  öde, som hon behöver för att utvecklas. Alla erfarenheter på jorden är till för att hjälpa jaget vidare i sin utveckling och strävan att bli en hel och sann människa.

De här tankarna är viktiga att känna till, om man ska förstå var läkepedagogiken har sin grund. I boken sägs egentligen inte så förfärligt mycket om antroposofiska idéer, utan den är mer en framställning av konkreta skeenden i antroposofernas historia i Järna. Men en del skymtar ändå fram.

Till exempel får vi veta att på Solbergahemmet (Gustav Ritters andra stora projekt efter Mikaelgården) strävade man efter att förstå de handikappade barnens ‘konstitutionella svagheter och deras kroppsliga svårigheter, deras själsliga problem och deras karmiska situation.’ En av lärarna på Solberga menar att dessa barn ‘ställer de existentiella frågorna.’ Barnen lever för att tvinga människor att konfrontera dessa frågor; denna uppgift är till och med ‘deras stora uppgift i livet’. En annan anställd på samma hem menar sig ha hjälp av reinkarnationstanken i arbetet med barnen, och konstaterar att dessa barns liv ändå har en mening: ‘Kanske var utvecklingsstörningen en nödvändig fas i deras öde och utveckling — sett ur ett större perspektiv. … Barnen har levt många olika liv innan detta liv som utvecklingsstörda och de kommer att leva många olika liv efter denna inkarnation. … Så kan även en utvecklingsstörning bli en lärdom för framtiden.’ Det är naturligtvis inte endast barnens karma som leder dem till en inkarnation om handikappade och till den antroposofiska omsorgen. Också de som vårdar de handikappade gör det därför att deras karma visat dem den rollen, ett yrke och en erfarenhet som motsvarar deras karmiska behov (det här förklaras inte explicit i boken, men är närmast självklarheter). Det förklarar förmodligen något som för icke-antroposofer måste te sig som rätt märkligt, för att inte säga olämpligt: att outbildade och oerfarna tonåringar sätts att arbeta med gravt störda barn. Exempel på det finns i boken. Och det är naturligtvis inga problem med detta, även om man skulle befara motsatsen. Sedan får en läkepedagogiskt arbetande tonåring, som väl då inte var fullt så ung längre men ändå outbildad, ta hand om skolundervisning också. Har man nått en viss andlig mognad redan under föregående inkarnationer, är man kanske tidigt lämpad för sådana svåra uppgifter i livet.

Över allt där antroposoferna drar fram uppstår underverk och världen förändras till det bättre. Jag kan inte undgå att tänka att man inte riktigt är nere på jorden. Inte ens med omfattande erfarenheter från tidigare liv kan människorna vara så här fulländade. Nu finns det ingen anledning att vara särskilt förvånad: det är en bok skriven av en antroposof om andra antroposofer och förmodligen främst för andra antroposofer. Skildringar av fantastiska och mirakulösa bedrifter kan lätt bli lite giftiga, men giftigare än framställningen är kanske hur rörelsen faktiskt ofta tycks se på sig själv och de egna idéerna och verksamheterna — som genom ett rosaskimrande filter.

‘sägen mig om han är en charlatan’

Det förblir ett mysterium varför att antroposoferna inte puffar mer för Jan Hälls bok om den finlandssvenska poeten Edith Södergran och hennes relation till antroposofin och Rudolf Steiner. Men den omnämns aldrig av antroposofer. Jag begriper det inte! Det är inte precis som att den svenska marknaden för antroposofirelaterad litteratur svämmar över. Och Hälls bok är inte så tokig, om än hans perspektiv på Steiner är alltför okritiskt. Till antroposofernas fördel ska väl framhållas att Vidarstiftelsen delvis finansierade Hälls arbete. I vilket fall som helst innehåller Hälls verk åtskillig spännande kunskap och en hel del Södergran-citat, som de nedanstående.

‘Endast en sak av värde har jag att överlämna eder båda — min upphöjda lärares namn. [. . .] Sägen mig om han är en charlatan riven honom sönder med kritikens klor, men ignorera den livslevande Rudolf Steiner, det går icke an! Om man står på jorden med två fötter och har sett ett grönt blad i sitt liv. Där är min heroism.’ [Häll, J. Vägen till landet som icke är. En essä om Edith Södergran och Rudolf Steiner (Atlantis, 2006), s 88.]

‘Jag behöver Steiner varje ögonblick, han är min största räddare och min farligaste fiende. Tror vart eviga ord Steiner säger [. . .], men andan misstror jag, det är Ahrimans spetsfundighet i honom. Men hur kan det finnas villfarelse hos andar som kretsa med planeterna? Här står mitt förstånd stilla och jag vet varken ut eller in.’ (Ibid, s 180.)

‘Tvivla på Steiner kan jag inte, men det plågar mig att han inte är from. Jag tror att han är en förförare. [. . .] Vore jag själv from, skulle jag se klart, jag skulle icke ett ögonblick tvivla, jag skulle veta att Steiner är en syndare.’ (Ibid, s 185.)

om skillnaden

Den föredömlige Christoph Lindenberg skriver:

En framställning av waldorfpedagogiken kräver att skillnaden mellan den antroposofiskt orienterade tolkningen av den mänskliga utvecklingen och den traditionella tolkningen tydligt anges. (Lindenberg, Ch. Waldorfskolan, s 40. Bonniers, 1977.)

Jag har svårt att förstå varför waldorfskolans förespråkare inte oftare anlägger ett sådant perspektiv på saken. De enda förklaringar jag på rak arm kan tänka mig är att man antingen inte förmår — därför att man inte besitter Lindenbergs kunskaper — eller att man inte vill — därför att man föredrar att tänka sig att Steiners utvecklingsmodell i huvudsak överensstämmer med den gängse. Möjligt är förstås att förklaringen återfinns i en kombination av dessa faktorer. Till skillnad från de flesta waldorfskolefantaster tycks det mig som att Lindenberg har kännedom om traditionella synsätt och konventionell pedagogisk forskning och att han förmår att relatera sina kunskaper till Steiners teser och förklara skillnaderna och likheterna mellan de steinerska idéerna och övriga.

Nu är förstås boken i fråga 35 år gammal, och kan givetvis inte läsas i syfte att ta del av aktuell forskning. Däremot är den bättre än mycket annat vad beträffar genomgången av waldorfskolan. Lindenberg är förvisso övertygad om waldorfskolans företräden — och boken kan sannerligen inte läsas som en kritisk exposé över pedagogiken — men till Lindenbergs fördel talar, att han besitter ett visst nödvändigt mått av uppriktighet och att han är förtrogen såväl med Steiners teorier som med konventionell pedagogik och forskning och att förmår föra någorlunda vettiga resonemang kring ämnet. Han försöker inte framställa Steiners modell som om den vore en allmänt accepterad realitet.

Dock är den waldorfskola han beskriver ett ideal och inte en faktisk verklighet. Om waldorfskolan vore det Lindenberg ville att den var, skulle dess problem vara avsevärt mindre och färre. Lindenberg var säkert en alldeles utmärkt lärare — såväl för sina kunskapers skull som för sitt intresse för läroprocessen. Kruxet är likväl att skolans kvalitet i alltför stor utsträckning är beroende av den enskilde lärarens kapacitet. Den antroposofiska utvecklingsmodellen och de pedagogiska idéer som härrör ur den är tyvärr alldeles inadekvata. Så i realiteten handlar det kanske mycket om hur den enskilde läraren förmår frigöra sig från det antroposofiska fundamentet. (Ett utmärkt argument för waldorfskolan att anställa lärare som har en konventionell lärarutbildning som grund i stället för enbart den antroposofiskt inriktade waldorfpedagogiska utbildningen.)

frontlinjen

i torsdags hade jag den utomordentliga turen att hitta en skatt bland de utrangerade, utgångna, bortglömda, oönskade böckerna på NKs bokrea. Lagergallring. På rean 2002 hade den kostat 30 kronor. Detta år, 10 kronor. Och på det 50% rabatt. Ja, jag köpte Jens Bjørneboes Stillheten för 5 ynka kronor. Det är i sanning ett kap. Ur Stillheten:

Jag går ofta ensam här. De ensamma vandringarna genom stan är min stora glädje. Kanske är det min enda glädje, att vara ensam. Man kunde gå ut i öknen och yla som en hund, men schakaler ylar också bra, och öknen är inte vad den varit. Det är så många som ropat i öknen utan att det fört med sig någon förändring i jordiska förhållanden. När jag går på det viset, kommer barndomen ohyggligt nära. Och den är det enda som bara är mitt. Mitt eget inre är det enda som bara tillhör mig. Så noga är det inte möjligt att föra protokoll, att jag kan dela det med andra.

Vad är det som gör att jag är så totalt oförmögen att anpassa mig till den här världen? Inte ens som barn klarade jag det — även om jag nog har hört att jag var ett osedvanligt snällt och fogligt väsen, tills jag hade gått i skolan ett par år. Jag måtte ha förändrat mig plötsligt och inom loppet av några dagar. Efter det var jag ohjälplig. … Jag kunde driva en lärare till raseri, till att köra ut mig ur klassen, bara genom att se på honom med en alldeles speciell blick. Jag uppfattade det som en självklarhet att hela världen utanför mig var fientlig och outhärdlig — den ville göra något med mig som jag absolut inte ville. … Skolan var frontlinjen där jag mötte fienden ansikte mot ansikte.

[Bjørneboe, J. Stillheten, s 65f. Symposion 1995.]

Tore Rem skriver att det är omöjligt att förstå ‘kulturradikaleren, anarkisten, æres-sekstiåtteren, kulturens eiendommelige blanding av enfant terrible og profet’ Bjørneboe utan att förstå antroposofen Bjørneboe.

Hva var det ved antroposofien som fra først av virket tiltrekkende på den 21 år gamle skipsredersønnen fra Kristiansand? Ganske sikkert var appellen sammensatt. Selve personen Rudolf Steiner og hans prosjekt kan ha vært et utgangspunkt. Bjørneboe var ikke den første nietzscheaner som hadde meldt overgang til overmenneskekultusen rundt den karismatiske østerrikeren. Organisert religion hadde sørlendingen ellers hatt liten befatning med, men hos Steiner fant han en åndelighet som ikke var tradisjonell og institusjonalisert, som ikke allerede var prøvd og avvist. Den påsto dessuten å være udogmatisk, endatil at den ikke var religion. Og den appellerte til individet, til dets frihetsfølelse og kritiske sans: Enhver som tok seg tid til å lære metodene, til å ta i bruk åndsvitenskapens reagensrør, kunne selv erfare de steinerske sannheter. Sikkert bidro bevegelsens okkulte eller esoteriske preg også til en opplevelse av eksklusivitet. […] I et Steiner-foredrag Bjørneboe har maskinskrevet en gang like etter krigen, er en viktig setning understreket: «Ved å opta antroposofien i sig kan mennesket gjøre sig til herre over det som flyter ned gjennom arvelighetslinjen.» Uten tvil må også dette ha appellert til ham. Å kunne fri seg fra kreftene han kjempet med. Å kunne unnslippe sin bakgrunn. I antroposofien må Jens Bjørneboe ha ment å finne et sted hvor han kunne bli seg selv, sin egen herre.

[Rem, T. ‘Sin egen far, s å si’, Dagbladet 30 januari 2009.]

det de inte berättar — ny norsk steinerkritisk bok

Under februari planeras Kristín Sandbergs och Trond Kristoffersens steinerkritiska bok utkomma: Det de ikke forteller oss — Steinerskolens okkulte grunnlag. På förlagets hemsida beskrivs boken så här:

“Steinerskolene har i hele etterkrigstiden vært et viktig pedagogisk alternativ i Norge. Denne debattboken retter et kritisk blikk på steinerskolen, antroposofisk medisin og biodynamisklandbruk.

“Forfatterne er sterkt kritiske til både ideologi og praksis i steinerskolen, og til andre deler av antroposofiske aktiviteter og tenkemåter. Som overordnet mål forsøker forfatterne å avsløre en falsk fasade, og informerer om antroposofiens okkulte virkelighetsforståelse.

“En virkelighetsforståelse som underkommuniseres til norsk offentlighet, myndigheter og foreldre med barn på steinerskolene.” (Cappelen Damm.)

Boken säljs genom bland andra Adlibris i Sverige.

(Sandberg/Kristoffersens steinerkritiska hemsida.)

det förbjudna föredraget

eller: en fråga om hur man förtränger det obehagliga och oangenäma i antroposofins historia. Den enklaste och kanske snillrikaste metoden är att helt sonika stryka ofördelaktiga delar i Rudolf Steiners samlade verk. Det blir då upp till läsaren att genom egna jämförelser avgöra hur nära en utgåva och en översättning stämmer med originalet, eller den version som bäst stämmer överens med originalet, nämligen den tyska Gesamtausgaben. Ibland kräver detta en hel del arbete. Andra gånger är det relativt lätt.

Ibland har ett utgivande förlag strukit ett helt föredrag. Så är exempelvis fallet med Rudolf Steiner Press utgåva av GA 349, som gavs titeln “From Limestone to Lucifer”, 1998. Dock fanns i denna utgåva tydligen en angivelse genom vilken läsaren informeras om att utgåvan bara innehåller tolv föredrag till skillnad från originalutgåvans tretton föredrag. (Se uppgifter här.)

I den svenska utgåvan av GA 349 saknas också ett föredrag. Men jag kan inte finna en enda angivelse, inte en endaste antydan, om att utgåvan avviker från originalet. Det är beklagligt att förlaget förfar på ett sådant sätt, särskilt med tanke på det innehåll som det utelämnade föredraget har. Tror förlaget inte att antroposoferna förmår hantera det? Eller misstänker förlaget att antroposofins kritiker skulle jubla alltför högt över föredraget? Continue reading “det förbjudna föredraget”

jag läser “allt”

och jag lyssnar på Martina Lowden i P1s Sommar 29 juli 2008 (mp3; boken Allt).

En tid av terror, 8 år i stridsberedskap–en skoltid i Järna.

Och jag tänker också på just det, hur obönhörligt det onda var, och hur andra idag lever i den obönhörligheten, där sommarlovet är en tillfällig respit, men skolåret oändligt långt.

Martina Lowden förklarar sin situation genom att förlägga en stor del av skulden på sig själv, eller snarare, på sin personlighet. Och visst, jag tänker också så. Ett visst mått av högfärdighet, oberoende, okuvlighet är grogrunden för en utsatt situation. Men för mig–jag kan inte se det annorlunda–är den synen på barnet, barnets utveckling och plats i gruppen, underkastelsen… de fundament på som waldorfskolan står på… allvarligt bidragande faktorer. Såna som jag, säger hon och hon kunde talat för mig, blir mobbade för att vi är odrägliga, vi gör fel, är fel, är för angelägna att tillhöra eller för oangelägna att tillhöra. Hon kallar sig vidunerbarnet, monstret.

Lowden säger att det fanns de som hade det värre. De fanns i alla klasser i skolan. Att vara lycklig är att ha sluppit därifrån, att ha undkommit risken att utsättas för våld. Men jag tror att det är precis så som hon säger; aldrig igen förlorar man den där reptilsnabba attackberedskapen, för den är inetsad i beteendemönstret, och aldrig heller den lätteggade aggressiviteten, och inte flyktimpulserna. De sitter i ryggmärgen. Continue reading “jag läser “allt””