i främmande land

131018a

I bra solvärme, vid fönstret.

När man är på fiendens territorium, bör man hålla sig upptagen med något. Det är en känsla jag alltid haft, och en intuition jag nästan alltid följer. Det är förstås löjligt att säga att Järna är fiendeland. Samtidigt: vissa saker handlar mycket mer om känsla än de handlar om vetande. Vissa platser är lite som en annan människas vardagsrum, som man inte bjudits in till. Järna är på samma gång märkligt bekant, och obehagligt främmande.

Över slätten blåste en hård, isande vind. Jag var nöjd över att ha kommit ihåg att lägga pälsmössan i väskan, även om den inte behövdes i stan. Det var nära att jag förlorade den på den där lite murkna bron — i lagom uttalad antroposofisk design — över E4an.

Det är en förtjusande trakt, även om mullret från motorvägen är konstant, och hörs långt över åkrarna. Att ta pendeltåget är som att åka utomlands, eller i alla fall halvvägs utomlands. Det är inte längre riktigt Stockholm, på det vis som bussar och tunnelbana är Stockholm. Tåg- och busstidtabellerna är nästan omöjliga att förstå sig på. Södertälje är intressant med sina kontraster — stora vägar, höga viadukter och pittoresk landsbygd. Övergången från industrier till jordbrukslandskap är kvick.

Jag gick vägen från Skäve busshållplats, längs ån, via Saltå (och såg Kristofferuskyrkan utifrån; den var mindre än jag föreställt mig), till Ytterjärna kyrka och kyrkogården. Ljuset var för ljust, vädret inte vad jag velat. Mulet eller halvmulet är snarare att föredra — för bilder — framför strålande middagsol och klar himmel. Solen är mer användbar morgnar och kvällar. Men fingrarna var ändå stelfrusna.

131019Jag åt, drack varmt kaffe och jag handlade några böcker. (Se till vänster, och avundas!) Det var det. Gjorde inte något mer, och såg inte så mycket mer heller. Mer utevistelse lockade inte. Det var i och för sig en ganska spontan och till det konkreta utförandet oplanerad utflykt. Jag hade velat se kyrkogården ett tag. Jag hade hundvakt och hemma hade de börjat bila upp innergården (ett oljud värren än E4an). Att åka i väg kunde inte varit mer rätt under de omständigheterna.

Jag är besatt av detaljerna, men ger mig inte tid att se dem. Jag vill betrakta alla små detaljer på byggnaderna — former och färger — men jag har blivit rastlöst nervös. Som om jag, malplacerad och med gnagande oro, faktiskt stod i någon annans vardagsrum, i en främmande mänsklig civilisations hemmiljö. Och det är det ju också, på sätt och vis, antar jag. Arkitekturen är som något märkligt ur mina drömmar — den har det där som är både kusligt och lockande på en och samma gång –, och jag kunde egentligen se på den och dess vindlingar hur länge som helst. Om jag kände att det inte var opassande, men, gud, den gnager hela tiden, känslan av det opassande.

Du hör inte hemma här. Den känslan.

Den kan vara ganska stark, när den faller över mig. Och den är det säkert med rätta. En intuition om att jag är på fel plats, att jag överträtt en gräns jag inte har rätt att överträda. Jag tror, märkligt nog, att den blivit starkare jämfört med första gången jag var i Järna — när var det? 2010 kanske.

131018d

131018f

131018h

131018e

131018i

131018j

131018b

131018k

131018c

131018g

‘världen är god’

Det här är en text jag skrev för ett tag sedan (i våras någon gång).  Jag kom att tänka på den nu, när den tidiga höstnaturens lukter inger mig en känsla av lätt obehag. Bara en lätt, trots allt, för det är så mycket med höstdofterna. Allt är inte en påminnelse om skoltiden. Men någonstans i dessa lukter finns just det minnet: hur naturen luktade när det var dags för skola. Den sena augustimånadens och septembers dofter. Särskilt om morgnarna. Och dofterna transporterar mig tillbaka. Med minnena i övrigt är det som det är, de lider av sin egen oduglighet och bristfällighet.

Kanske var det så att texten var för personlig. Eller, nej, för sårbar. Och därför förblev opublicerad.

Men det är också något sårbart med den här tiden på året. Den gör alltid lite ont i mig.

***

Ingen ensamhet är större än barnets ensamhet. Barnet är i händerna på vuxnas godtycke, deras övertygelser, deras fanatism. Barnet är oförmöget att ifrågasätta dem, även om det ibland förmår genomskåda dem.

Om vuxna tror på något, blir det så. Då är det sant. De definierar världens gränser och livets mening. Det som ska vara. Även för de motsträviga barn som utmanar de vuxnas sanning och medkänsla.

Om vuxna godtar någonting som rätt, då är det rätt, och nödvändigt att tåla. Det som vi instinktivt borde känna är fel – skadligt eller ont – är plötsligt riktigt och gott.

Det är oändligt ensamt att vara barn.

*

Jag har vant mig vid vetskapen att de vuxna inte hade något ansvar. Ansvaret var mitt.

Men vad tror ni att en skyddslös treåring förmår göra? Eller ens en sjuåring? (Det är en helt retorisk fråga.)

För mig räcker det med budskapet: det var mitt fel och förblir mitt fel. Den som tror att jag klandrar andra men inte mig själv får gärna veta detta: jag klandrar mig själv; jag klandrar mig själv mycket mer än jag någonsin klandrat någon annan. Och jag skäms, och jag skämdes, något oerhört över det barn jag var.

Och talar jag om det som varit, fortsätter jag att göra fel – jag är orättvis, ty jag bryr mig om vad som hände mig, mer än vad som var sant för andra, och jag är ju inte representativ för alla barn som är lyckliga och glada. Genom att inte upphöra med att berätta, väljer jag att om och om befästa mina egna misstag, mitt eget misslyckande med mitt liv. Och sanningen, den genomgår som alltid sina transformationer. Det är svårt att hålla sig till en version av sitt liv. Det är som om det finns många hypotetiska varianter. Många alternativ, som var och en har något av sanningen i sig.

Jag har varit (och är alltjämt) vidöppen inför tanken att just jag var ett barn som inte förtjänade något annat än det som blev. Om det låter som att jag skriver det för att utverka något slags retroaktiv medkänsla eller tomma försäkringar om att så inte kan ha varit fallet, då har ni fel. Jag är min egen anklagare. Det är så det är och kommer att vara.

Jag ser mig själv som barn som skyddslös, men inte skuldlös. Jag är fylld av skuld. Och det är inget som hindrar att jag har skuld utan att ha haft ansvar.

*

Finns det något jag strängt ogillar i bilden av barndomen, så som den skapas av vuxna, är det dess element av oändligt lyckliga barn. Den där bilden som får vuxna att se med avsmak på de barn som inte lever upp till den. Där finner vi, tror jag, många barndoms- och skolproblems mest olösliga knut – de barn som de vuxna vill bry sig om är de söta, gulliga, attraktiva barnen. De barn som är osympatiska och som inte ens de vuxna kan tycka om – även om de, med sin enastående talang för hyckleri, aldrig skulle erkänna det – måste klara sig själva, de har förtjänat sin ensamhet.

Det handlar om att se, och alla barn förtjänar inte att ses. Det handlar om att reagera, och ingen reagerar på det de inte förmår se. Det handlar om att se, och om att se också de barn som väcker antipatier, motvilja, ja, till och med avsky.

*

Jag var – om det råder absolut ingen tvekan – ett så kallat melankoliskt barn. Ett barn med obalans i temperamenten, en obalans som gjorde melankolin dominerande. Ett melankoliskt barn behöver negativa upplevelser – för att så att säga chockas eller med hjälp av den leda, som till slut antas uppstå, bringas ur sin melankoli och till större temperamentsmässig harmoni. Det är nyttigt. Sådan är teorin.

Jag var ett osympatiskt barn. Ett barn som aldrig log och jollrade mot de vuxna – ett sådant barn som människor inte fattar tycke för, då barnet är omöjligt att älska. Det finns sådana barn; barn som inte är ‘gulliga’. Barn som inte är storögda, förundrade som näpna djur, barn som inte med tillförsikt och glädje upptäcker världen, utan barn som bär på svärta och allvar, barn som redan är för gamla för sin ålder. Man talar kanske helst inte om det. Är det kontroversiellt? Kan vuxna inte medge att det finns sådana barn? Är det för stötande för den vuxnes självkänsla, för den vuxnes bild av sig själv?

Att erkänna att alla barn inte är lika fina och söta skulle tvinga vuxna att sparka ned sig själva från godhetens piedestal.

*

Vid sidan av skulden finns skammen. Skulden är en sak, skammen en annan. Jag ger mig själv skulden för att inte ha gjort vad jag borde göra; jag ger mig skulden för att ha varit någon jag inte borde ha varit. För att inte ha ‘skärpt mig’, som det så vackert heter. Och den kanske största skulden: skulden för att inte ha stått upp för mig själv. Jag skäms över min oförmåga. Och jag skämdes länge — gör det väl fortfarande egentligen — över den bristfälliga människa jag var som barn. Jag skämdes djupt över mina egenheter. Jag kände ett starkt obehag inför mig själv. Kunde man göra sig av med sig själv, och bära en annan människa som ett slags mask, hade jag gjort det.

Jag förmodar att det finns goda anledningar till skam; att skammen är en drivkraft som får oss att undvika sådant som gör oss sårbara. Skammen över ensamheten har sitt syfte – att sända signalen: ensam är du sårbar. Jag tror ingen känner detta tydligare än ett barn. Som vuxen kan man resonera och rationalisera, även om ensamheten, också för den som uppskattar den, fortsätter att vara något ambivalent. Skammen ligger där och ruvar, och kan attackera stoltheten när helst.

Barnet har inte samma intellektuella medel för att kunna fokusera på det goda i ensamheten, och är i stället utlämnad till upplevelsen av utsatthet. Och barn förstår att ensamheten är en skam. Gå inte nära den ensamme, för den ensamme kan smitta dig. Ensamheten kan vara behaglig, men inte tillsammans med andra. Inte på den hårda skolgården.

När vuxna menar – som de ju gör i dag, även om det inte absolut inte var den rådande meningen på en waldorfförskola i början av 80-talet – att barn ska vända sig till dem och berätta om något ont har hänt, förstår de inte att precis detta handlande är att göra sig ännu mer utsatt. Det är att bära sin skam synlig i pannan; det är att erkänna sin mindervärdighet. Om barnet alls kan lita på att de vuxna vill se, vilket långt ifrån alltid är fallet, är ett sådant förfarande att blotta sin skam inför andra människor. Det hör till de saker man inte gör.

Jag minns att jag någon gång antydde någonting för min mor om dessa saker. Hon svarade mig då, att skolan är till för att skaffa en utbildning, för att bli något och komma vidare till universitetet; den är inte till för att odla vänskaper. (Det var i alla fall det budskap jag uppfattade. Jag tror egentligen att jag missuppfattade vad hon sa, men det spelar mindre roll nu. Missuppfattningen som stannade kvar, den påverkade mig.) Det ger ett ödesdigert perspektiv. Det finns mycket man kan känna skam över. Att vara ensam som barn är en sådan sak. Att som vuxen inte finna någon plats i den verklighet andra verkar leva i är en annan sådan sak. Någonstans hänger det kanske ihop. Vi sitter ihop, som genom en navelsträng, med våra barndomsjag, gör vi inte? Det vi är med om i barndomen, hur vi formas socialt, stannar inte kvar där.

Och om ni nu tänker: men det är ju ditt fel, som inte försöker! Så har ni rätt. Det är mitt fel och jag försöker inte ens. Jag står i huvudsak passiv vid sidan av och betraktar människor som har ett liv.

Det är ingen större skillnad i dag jämfört med på den tiden, i lekskolan.

Den enda skillnaden är väl att det i dag är möjligt att se med en annan humor på saken. Och att se att ensamheten inte är utsatthet enbart, utan också en av de största välsignelserna. Även om den i grunden bara är, och alltid har varit, en sak: existentiell nödvändighet.

(Jag vet, det jag skriver bekräftar pöbelmänniskornas bild av mig. Det får vara så.)

*

Skammen är barnets mest effektive läromästare. Den lär ut att man hellre bör resignera och låtsas en iskall likgiltighet än att agera ut rädsla, besvikelse, ilska. Man slutar förvänta sig något, och man skaffar sig en sköld av ytlig osårbarhet.

Man vänder sig inte till de vuxna. Man vänder sig in mot sig själv.

Skulden, skammen, rädslan. De står i vägen. Och de är helt mänskliga svagheter, själsliga företeelser, som inga handlingsplaner eller värdegrunder eller informationsmöten och upplysningsinsatser i världen kan råda bot på. I all sin irrationalitet kommer de, tillsammans med ondskan och den bristande insikten, stå i vägen för förändring.

Man vänder sig mot sig själv; man vänder kniven mot sig själv.

*

Vad varje barn begriper instinktivt är att en människas existensberättigande är avhängigt den sociala uppskattning han eller hon åtnjuter. Att vara inåtvänd i skolan är att förlora. Det är att ge upp. Det vill säga, om det hade varit ett val, hade det varit ett val som innebär att ge upp. Varje barn begriper att med ensamheten följer något smittsamt, den är en sjukdom som bör undvikas. Utstötning är en fullkomligt begriplig mekanism.

*

Om inte de akademiska bristerna hade uppdagats hade jag aldrig sluppit ifrån waldorfskolan. På sätt och vis var det tur att de blev så uppenbara någon gång i mellanstadiet. Sådan är den blinda övertygelsens natur. Har en vuxen en gång övertygats om att det val han eller hon gjort är det bästa valet finns ingen återvändo, med mindre än att förutsättningarna radikalt ändras och sanningen ger den vuxne en magnifik käftsmäll. Om alla vuxna som finns runt ett barn delar samma övertygelse, är risken överhängande att ingen av dem faktiskt ser det som är. Risken är att ingen ser barnet.

För det handlar om att se. Det handlar om att reagera. Men först handlar det om att se. Och det vuxna inte vill se, det ser de inte.

Och allting är fint och bra och de vuxna förstärker varandras övertygelse om att den bilden av perfektion är sann. Särskilt i en sådan miljö som den jag befann mig i. Den som skulle vara så vacker och varm och levande och mänsklig, jämfört med resten av världen. Den var paradiset. Därutanför fanns det otrevliga andra. Det svarta och kalla och omänskliga.

Det går inte att avvika i en sådan miljö, för då är det inte miljön eller kollektivet det är fel på, utan det avvikande barnet. Det annorlunda och det motspänstiga är demonbesmittat.

Och jag förstår verkligen inte vad jag skulle ha gjort. Jag önskar (jag tror att jag skrivit det förut) att jag i dag kunde återvända och hämta det där barnet som var jag, men det kan jag inte. Det finns absolut ingenting jag kan göra. Annat än det oundvikliga: att leva med det.

Begriper ni inte att jag var tre år när jag hamnade där? Förstår ni inte att jag inte hade några begrepp om vilka rättigheter jag hade att bli respekterad till person och som individ? Begriper ni inte – ni som tror sådana barocka saker som att det lilla barnet vill leva i en mjuk kokong och inte konfronteras med fakta och rationellt tänkande! – att jag var alldeles för liten för att ha den kunskap som krävs för att veta och överväga mina möjligheter? En treåring kan inte gå till sina föräldrar eller fröknar och lägga fram alternativ och argument. En treåring kan inte framföra sammanhängande och övertygande resonemang baserade på – för barnet helt otillgängliga – fakta.

En treåring är helt förbannat utlämnad till de vuxnas godtyckliga välvilja.

En treåring måste befinna sig bland vuxna som förmår att se både individen och det som händer, och som förmår förstå konsekvenserna av det som sker.

För det som sker har konsekvenser. En av de första händelserna på waldorflekskolan var ett annat barn – ett storvuxet barn med gedigen stamtavla, och nästan ett år äldre än mig, det lättviktiga decemberbarnet – som gav sig på mig. Jag har inte några medvetna minnen av händelsen. Jag var tre år. Men jag kan bara gissa att en sådan händelse kom att prägla mitt förhållande till andra barn. Om jag inte redan hade varit rädd, skulle jag blivit rädd.

Men det sades visst att det var jag som provocerat attacken, genom att inte ge barnet det gensvar barnet krävde; jag gav inget gensvar alls. Det enda jag minns är att jag alltid var rädd för detta barn, så mitt bristande gensvar var kanske en rädsloreaktion.

Och så fortsatte det.

Barnet hade rätt till ett gensvar. Antroposofiskt betraktat är kravet inte förvånande; alla ‘konflikter’ har en orsak. Det kan inte bara vara så att ett barn fattar agg till ett annat barn utan någon anledning eller för den omedelbara tillfredsställelsens skull. Det kan inte vara så att anledningen ‘bara’ är att det aggressiva barnet är dysfunktionellt (eller resultatet av en dysfunktionell hemmiljö) eller får en kick av sitt handlande och skaffar sig ett lämpligt offer. Objektet för aggressionen har också en del i ‘konflikten’, även om det i yttre mening ter sig som vederbörande mest bara hamnat i den andres destruktiva väg. Återfinns inte orsaken till konflikten i detta liv, finns den i ett tidigare. Jag hade kanske hjälpt till att döda henne under häxprocesserna eller hållit henne som slav under antiken. Vem vet. Och vi har inte Steiners klarsyn att tillgå. Vi får spekulera. Precis som de waldorffröknar som drabbas av hybris och tror sig kunna skåda detaljerna i karmiska sammanhang.

För att ‘lösa’ konflikten hade man i waldorfskolan en metod. Den för aggressionen utsatte får lov att bjuda hem aggressorn. (Detta måste ha varit en tämligen allmänt tillämpad metod i den svenska waldorfvärlden, för jag har hört den berättas av andra.) Det är mycket vackert. Ett sådant ansvarstagande för karmiska konflikter! Så gott för barnen! Att generositeten ska riktas från den angripne till angriparen är för övrigt ett tydligt tecken på att förhållandet betraktas utifrån tanken att det ligger en karmisk skuld bakom det som skett. Den som egentligen är den skyldige visar sin angripare en vänlig gest. Betraktat ur en annan synvinkel än den karmiska, är detta ren förnedring. Jag är glad att jag inte minns hur det förlöpte eller hur jag upplevde det. Jag var för liten.

*

Det svåra är att barnen växer in i den här miljön och den här mentaliteten. Jag, som barn, hade inga begrepp om vad som var rätt eller vilka anspråk jag kunde ställa på att bli lämnad i fred eller – nej, jag hade inga begrepp om något sådant. Hur skulle ett barn förstå att en människa – i möjligaste mån – borde kunna gå till skolan utan rädsla?

Hur ska ett barn sätta sig upp mot vuxnas övertygelser, när de vuxna framstår som allsmäktiga och deras val är bortom ifrågasättande? När barnet inte ens vet att tillvaron skulle kunna vara annorlunda?

Och när de vuxna varken ser barnen eller kommunicerar med dem utan sitter tryggt uppe i sina andliga elfenbenstorn med sina teorier om hur barn är och om hur världen är befattad och om hur karmiska öden och sammanhang griper in i existensen?

*

Jag vet inte om det är rätt att i dag vara särskilt detaljerad om dessa saker. Det är möjligt att det är lämpligare att avstå från att vara konkret och att riskera att peka ut andra barn som i kanske ännu högre utsträckning än jag var schackpjäser i de vuxnas karmaspekulationer och andra dumheter.

*

Jag minns att någon gång i lågstadiet kom några ungar och började slå mig i ryggen ganska hårt. Det var i skolans matsal. De sa till mig – jag minns det så väl – att min mor hade bett dem att göra detta, så det var alleles rätt. Det skulle inte ha fallit mig in att ifrågasätta det; jag trodde på dem. Hur skulle jag ha vetat bättre? Argumentet föreföll mig inte alls främmande eller osannolikt. Skolan tillsammans med hemmet var en övermakt ingen kunde rå på, och att protestera hade aldrig hjälpt, då jag inte hade möjlighet att förklara. Då skammen ändå hade förhindrat mig. Ingen vill vara den som blir utsatt på det viset. Det är bättre att låtsas som om inget hänt.

Dessutom var det efter år av waldorfskola. Efter att under en period till och med ha blivit tvingad dit genom de vuxnas fysiska övertag, mer eller mindre. För saken var ju den att när jag var i skolan, sades det, så var jag inte alls olycklig. Allting var så bra så! Därför var det helt rätt att göra så. Det råder skolplikt. Och jag var ju lycklig. Allting var bra.

Det var det inte. Det var inte bra. Men ett barn som inte blir sett tror sig inte ha rätt att bli lyssnat på – nej, rättelse, ett sådant barn kan inte ens artikulera vad som är fel, för ett sådant barn har vant sig vid att det som är fel är ‘rätt’. Jag borde kanske – ur något slags personlig insikt eller ur egen själslig resning – ha vetat bättre. Eller så borde jag av självbevarelsedrift ha slagit världen sönder och samman. Men då är vi där igen, vid självbevarelsedriften.

Vad gör man när den har avtagit?

*

Vi kunde ju tala om den akademiska tristessen. Om att tillbringa dagarna på en plats där inget av det man kan och vill har någon som helst betydelse. Allting som betyder något är sådant som man inte kan och inte vill. Vi kunde tala om hur det är att den intellektuella stimulans som existerade var att följa sekundvisarens rörelse över den vinröda urtavlan på armbandsklockan och att räkna sekunderna. Men det är kanske en petitess, förlusten av tid som kunde ägnats åt något som gav meningsfullhet åt tillvaron, åt att göra något som gav tillfredsställelse och självkänsla. I stället: denna evinnerliga vått-i-våttmålning, denna förbannade formteckning, detta urtråkiga flöjtspel, det oändliga handarbetet och den satans eurytmin.

Det var en tristess som aldrig tycktes ta slut. Tristessen det inte gick att skönja någon ände på ens i fjärran. Att jag skulle tvingas vara där i tolv år till var en självklarhet i första klass; tolv år är en obegriplig evighet. Femton år av livet, totalt. Femton år! Kunde lika gärna säga tusen år.

*

Men mer betydelsefullt är kanske detta som nämnts, detta med ensamheten och utsattheten. Att aldrig veta vad som skulle hända. Att existera på nåder. Att gå till skolan med strypande ångest varje morgon och att kämpa mot hjärtats tydligt förnimbarbara orospumpande och illamåendet som uppstod av fladdrandet i magen från de där medfödda fjärilsvingarna som aldrig kom till ro. Och det där bandet av järn runt bröstkorgen. Impulsen att springa i väg, men att veta att man ändå inte kommer undan; man kommer tvingas tillbaka. För all evighet. Det finns inget slut och inga utvägar.

Man kommer aldrig undan. Inte ens när man till slut kommer ifrån en sådan situation kommer man undan på riktigt. Den lever kvar i en.

*

Som barn hade jag en metod, eller kanske snarare en strategi. En strategi för att omdirigera oron; ett sätt att nedsänka de överallt kringflygande farhågorna i en behållare där de hade mindre utrymme att fladdra. Jag brukade ha någon leksak i fickan, ett slags lugnande talisman. Något att ha i handen. Jag bara höll den i handen. Det var allt. Och, förstås, vetskapen om att den fanns där, som ett löfte om en magisk flyktportal.

Det fanns ytterligare en metod: att vandra runt i cirklar. Det, liksom betraktandet av sekundvisarens vandring runt klockans urtavla, gav ett sken av att ha en uppgift. Att hålla sig på cirkeln och att vandra den i rätt hastighet, inte för snabbt, inte för långsamt. Att ha vandrat för många varv tydde på ett slags meningslöshet; ett begränsat antal på en förnuftig, eller i alla fall förnuftsstyrd, handling. Att vandra för långsamt vore, å andra sidan, att komma för nära stillaståendet, ett outhärdligt och ömtåligt tillstånd. Det är ett slags val ändå, att röra sig och att kontrollera hastigheten. Jag är en människa som gör något, jag drivs inte bara runt, piskad av obehaget. Jag styr det jag gör, och jag håller mig upptagen.

Och så länge man håller sig i rörelse är ens hemlöshet i den här världen mindre påtaglig.

*

Den övergipande vetskapen: hjälplösheten. Aldrig kommer något att ändras. Man kan inte hjälpa sig själv när man är sju år. Man har inte tillåtelse. Man vet inte ens att man skulle kunna göra något, för omvärlden har givit budskapet så tydligt: detta är din lott, den är inget val. Och inte nog med att den är din lott, du är lyckligt lottad. Och begrip det, din bortskämda lort.

Det sades att waldorf var så underbart, ett undantag i en hotfull värld. Den enda slutsatsen man kan dra av det var ju att så obehagligt som waldorf var, var världen utanför en bottenlös brunn av ondska. Alla andra skolor ingav fruktan, alla andra barn skräck. Trots att waldorf var ett alldeles eget helvete, var det ändå en skyddad kokong. Det var allting som var möjligt. Världens centrum. Där utanför: den djupa avgrunden. Om jag nu riktigt trodde detta – nej, aldrig helt. Men jag trodde inte att jag hade något val, och det hade jag inte heller.

Det fanns väl ljuspunkter, antar jag. Dem minns jag inte särskilt, framför allt inte i de sämre stunderna.

Jag minns den ständiga rädslan. Jag minns dessa raster, vandrandes runt i cirklar. Jag minns både skräcken för andra barn och utsattheten i att inte höra till. Jag visste vad skillnaden var mellan att vara med och att inte vara det. Jag upplevde både och. Alltid på nåder.

Jag minns hur jag gick till skolan om morgnarna, i ångestens grepp.

Det är för all del inte vuxnas fel att ett barn existerar på nåder. Det finns en sådan märklig dynamik i barns vänskapsrelationer. Man accepterar att vara vän också med den som trampar ned en, för man förstår inte bättre och vet inte sitt värde.

*

Inlärda beteendemönster är svåra att bli av med; de har så ofta automatiserats, blivit en del av den man är. Jag reagerar alltför lätt med misstro och fientlighet. Jag föredrar att vara ensam, för andra människors intentioner, har jag lärt mig, är onda. De står för vänskap ena sekunden och svek nästa. Kanske är det inte inlärt, utan medfött; kanske är det synapserna i min förbannade hjärna. Den enda välsignelsen är att jag inte är långsint. (Jag förstår om det låter konstigt, för vad är detta om inte en långsinthetens dokumentation? undrar kanske läsaren. Men jag vill poängtera: det handlar om hur detta påverkat mig. Jag är inte, till vardags, långsint.)

Jag kan dock inte tro att detta att existera på nåder inte har haft sin inverkan. Att detta att vuxna valde att inte se, inte skulle ha haft det. Att vara utanför och att avfärdas som människa i självaste himmelriket, i den där världen alla andra menade var den bästa av världar. Jag kan inte tro att det inte påverkat mig.

Jag tror det har sin början i en – omedveten och under lång tid i ord oformulerad – insikt om att fenomenet andra människor signalerar fara inte trygghet. Andra människor, som art. Jag kommer så sällan till individerna. Även om det är den punkten strävan bör stå till.

Jag tror att det spelar roll för ett barn om barnet upplever sig vara sett, förstått och omtyckt. Jag tror det, men jag vet inte. Min hypotes är att jag, i alla fall inte i det avseendet, avvek från andra barn och de vanliga behov som barn har.

Jag tror att det spelar roll att vuxna ser och reagerar och visar att de bryr sig, även om de inte kan göra världen perfekt. Att det är betydligt bättre att de säger att detta visserligen inte är något paradis och att de inte kan göra det omöjliga – men att de ser.

Den som upplevt människors potential till ändlös kyla blir inte barn igen. Om jag inte var vuxen redan innan allt det där hände – vuxen är ett stort ord – så slutade jag i alla fall att vara barn. Man är aldrig någonsin så ensam som när man till sin kronologiska ålder är barn.

Man är aldrig så ensam som då.

Och för all framtid finns det som ett snabbspår för att i expressfart återbörda mig till dessa sår. På sätt och vis har jag, motsägelsefullt nog, lärt mig bli osårbar. Jag å ena sidan utvecklat en väldigt hård hud, en hud som avskärmar mig från andra människor. Och å andra sidan existerar samtidigt de där tunna, sköra avsnitten, och den som lyckas rispa lite just där river upp sår som blöder och blöder, för de läker aldrig mer än på ytan; träffar man rätt väller allting fram som den sköra huden höll tillbaka. Och när de sårigheterna provoceras, med ord och handlingar vassa som nålar, leder nervbanorna rakt ned i underjorden, de hämtar upp treåringens hjälplöshet till ytan. Det går inte att helt bli kvitt, även om man i övrigt kan skaffa sig en hård hud och leva med reptilreaktioner och självförsvarsintuition. På vissa punkter finns kanaler som leder direkt tillbaka till det som man aldrig kan hantera, eftersom ursprunget finns i en tid då man var utsatt och skyddslös, och det förändras inte.

*

Hade det inte varit för de akademiska bristerna hade jag aldrig sluppit därifrån. Sådan är den blinda övertygelsens natur. Tolv år är en hel evighet när man är sju. Det är nästan två gånger det liv man redan levt, och i alla fall minst två gånger så långt som det liv man kan minnas, kanske till och med tre gånger.

Det är så tråkigt med negativitet och det leder aldrig till utveckling, säger ni kanske. Jag ser inte att det finns något att vara positiv om, så länge det är egalt vad som sker med individer, bara majoriteten verkar glad. Så länge nittiåtta procent – siffran är gripen ur luften, förstås – av alla barn skuttar runt och skrattar och jublar – som på alla dessa vedervärdiga reklambilder som visar barndomens lycka – kan vi ignorera de två procent som inte lever upp till den bilden? Det där fåtalet som inte är omtyckbara. Vad spelar det för roll hur det vi gör kommer påverka dem i längden?

Kanske är det vårens ljusa helvete som bidrar. Jag har alltid haft en tendens att ju ljusare det blir i den yttre tillvaron, desto mörkare blir det i mig; desto mer tilltar min livsoduglighet. Jag vill gå i ide, just när livet ska till att väckas ur vinterdvala.

*

Jag menar inte att vuxna kan göra barns tillvaro perfekt. Jag tror att själva strävan efter perfektion och tron på att perfektionen är uppnådd är det skadligaste av allt, så det vore mig främmande att föreslå något sådant. Nej, det jag menar är detta: det som spelar någon roll är vuxna som vågar se, och som vågar visa barnet: jag ser dig, och jag ser vad som händer dig; jag kan inte ändra villkoren för livet självt, men jag ser.

Det handlar inte om att tvingas tycka om ett barn, men om att se det och om att bry sig om vad som sker. Det är det viktigaste, kanske det enda. Att se – och förstå konsekvenserna av – det gemensamt mänskliga också i den människa, och det barn, man inte kan förstå eller tycka om. Och att inse att man inte kan förändra en annan, utan som mest påverka. Att göra sig av med illusionerna, och att se det barn som är, inte det barn man önskar, och att se den verklighet som är, i stället för den man inbillar sig att man lever i eller den som man önskar man levde i.

*

Det som behövs är inte ännu fler i raden av meningslösa handlingsplaner och värdegrunder, och vad allt man i dag ägnar sig åt, men som under min skoltid inte hade kommit på modet. Handlingsplaner som manar – eller tvingar – till handling, när människor inte av egen vilja orkar bry sig. Värdegrunder som ska påbjuda värderingar. Ibland handlar det om värderingar som kunde kommit inifrån, men som, då de inte gör det, i stället måste tvingas på genom administrativa dekret och mer eller mindre politiskt betingad uppfostran. Det handlar om någon som uppifrån – utifrån ett perspektiv av oändlig visdom, som fordom en eller annan gud – ger riktlinjer och regler för vad som ska följas i givna situationer. Och så är förhoppningen att verkligheten uppför sig på ett sätt som gör de på förhand uppsatta riktlinjerna tillämpbara.

Men jag har känslan av att det mer handlar om att utåtriktade människor ska få samlas i grupper och socialisera och på sitt sedvanliga jippobetonade, lättsamma och larviga vis komma fram till hur ett problem ska hanteras som de egentligen inte kan begripa, eftersom de själva alltid tillhörde mobbargänget eller medlöpargänget. Deras förslag kommer alltid att vara: mer gruppaktiviteter! Mer av alla äckliga sociala aktiviteter i skolan, mer grupparbeten, mer lekar och trams! Mer relationspratande och relationsbyggande, sådant som passar dem själva, men som bara skänker obehag åt dem som ska bli ‘hjälpta’. (Nej, jag vet kanske inte vad jag talar om. Men så långt är det mitt intryck.)

Det som egentligen krävs är en förståelse för att det man gör, och det man underlåter att göra, ibland har konsekvenser i en annan människas liv, även om det är så att den människan tycks förtjäna konsekvenserna.

Det handlar om att se. Inte bara sina egna behov, utan den andres. Det är så enkelt att det förmodligen bara kan gå fel, eftersom människor är människor.

*

Det är ingen anklagelseakt mot någon; det vill jag upprepa. Jag anklagar mig själv, ingen annan. Jag har lärt mig att vara en någorlunda trevlig människa. Men jag begriper att samma regler gäller för vuxna som för barn, bara förutsättningarna ser lite annorlunda ut. Också som vuxen är det enda som spelar någon roll den sociala ytan. Denna förbannade ytlighet, med sitt genomgripande inflytande; den ytlighet, som ingalunda är begränsad till materialisterna, utan tycks lika förhärskande bland dem som förstår sig som andligt orienterade. Ditt existensberättigande är avhängigt ditt sociala nätverk, dina barn och hur lyckade de är, din yrkesroll och hur socialt viktig den är. I avsaknad av allt detta, återstår bara ett fåtal roller, konstnärsrollen eller kufen, som möjligen tillåter avvikelser. Möjligen.

I den värld jag lever i är människorna lyckade. Jag känner dem inte, men betraktar dem.

I brist på talang för anpassning till de dominerande, högsociala snackartyperna återstår, liksom på lekskolan, bara en sak: att hålla sig undan. I alla fall där ute i verkligheten. (På internet kan man leka med vad som helst – är inte det lustigt. Men det leder ju också till märkliga konsekvenser när människor, som i verkligheten hade undvikit varandra, av någon anledning får för sig att kommunikation är möjlig. Och därför, ibland, gör den möjlig. Ursäkta, jag avviker från ämnet.)

Utvägen är konstnärsskapet. I någon form. För att skaffa existensberättigande. För värde i en värld där allting annars handlar om social kontext. Eller så får det duga att vara kuf.

Och, ja, jag misströstar, för jag tror inte att någonting egentligen är annorlunda i dag än 1980. Jag är likadan, och det är i grund och botten också den verklighet jag lever i. Jag har träffat en hel del människor sedan dess, många har jag uppskattat, och några har till och med uppskattat mig. Men på ett annat plan har jag fortfarande inte vuxit ifrån det där barnet i lekskolan — jag har inte vuxit ifrån den blicken på mig själv som anammade då. Det är enkelt att tillintetgöra mig.

I mitt skrivande (inte detta, gud bevare oss) kastas jag mellan det ena och det andra – från självförtroende, i mitt mest världsfrånvända tillstånd, till den förödande tanken på att det jag skriver aldrig kan beröra någon annan människa, för andra människor är människor, och jag är omänsklig, och mellan oss finns en mur jag aldrig kan forcera. I bästa fall är den av glas, men likväl skyddar den oss från varandra.

Precis som det alltid varit, är jag underkastad min egen illvilja.

walking

130122

I keep walking. After some kind of recent fall-out between me and myself, I’ve kept thinking — no, not exactly thinking, to be honest, it’s more of an intuitive understanding (which might be wrong) — that if I keep walking, at least I keep myself upright, at least I keep the momentum, I don’t fall. Now I’ve walked so much, these last weeks, that even mr Dog has tired of me. That’s quite bad, you know. To him, there’s never been such a thing as ‘too much walking’. To make matters worse, it’s dreadfully cold. It’s fun and nice — and I love how the cold makes it easy to breathe — but after almost two months of this, even I begin to long for spring.

‘mind games’

For some obscure reason, Sune seems to be paying a lot of attention to me on twitter right now. I’m not going to try to figure out why. (Presumably it isn’t because he thinks he’ll convince me of anything — I might just as well tell him that, if so, the time and efforts are not well spent. I’ve seen all those links a hundred times before.)

Sune thinks I’m playing ‘mind games’ with him and — I suppose — with anthroposophists in general. If I say I don’t — that’s just another of my clever mind games. So I won’t say that. Well, I actually will say that — except that there’s no point saying so to Sune. If anyone’s playing games, however, it’s Sune’s own mind playing games with Sune.

I can sort of understand that what critics and certain historians write is not what Sune wants to see written. What one wants to see is not necessarily what one needs to see or what should be seen, however. In any case, researching a movement’s ideas or history can never be the same  as believing its ideas to be the truth or its history to be stainless. Sune wants the latter. In my opinion, that mindset is a much worse threat to anthroposophy than any historical research can ever be. A much worse threat than some people not liking anthroposophy can ever be. I’ve said this a thousand times. I hardly need to reiterate it.

What Sune is infuriated with — he used that word, and I do believe it’s accurate, he is infuriated — is not me or Melanie or Peter or Diana or anyone else. He’s infuriated with poor old Rudolf S who said some silly things that don’t sound very appealing today and probably didn’t to lots of people even back then. Sune is infuriated with past (and current) anthroposophists who had the bad taste not to behave impeccably or to believe only in what is palatable. (Sadly, Sune himself fails on the same account. And, yes, we’ll see what happens in kamaloka, don’t you think?) There are things that are indefensible today — but there’s a simple solution: don’t try to defend them, because that’s where the troubles begin.

I don’t know why some people — especially those who seem to be the most fervent believers — have so little faith in the power of anthroposophy to withstand scrutiny or criticism. And, so what — somebody researches anthroposophy… that, in itself, is neither the end of the world, nor the end of anthroposophy. But in the latter case — it can be. If you let it. But if so, it won’t be the fault of an outside enemy, it will be anthropsophy’s own.

Let’s return to the alleged ‘mind games’. I’m not entirely sure why I would need to play mind games. I have to conclude that Sune is seeing ghosts, he’s seeing something sinister that isn’t there. There’s very little I can do about it. It would perhaps be interesting if Sune could — for once — focus on telling us why anthroposophy matters so much to him instead of obsessing about other people and their various flaws (most of which he’s dreamed up).

Is it — the thing about ‘mind games’ — some kind of warped compliment? Should we conclude that my alleged ‘mind games’ are so darn clever that I’ll outsmart anthroposophists? Or are even intelligent anthroposophists so dimwitted, according to Sune, that even I — with all my flaws — can outsmart them? Clearly I’m possessed by ahrimanic forces, so everything is possible. He even reminds me, today, that some years ago I joked that I eat anthroposophists for breakfast. It seemed funny in the context (which was how some anthropsophists saw me as evil embodied). Perhaps it wasn’t very entertaining. But at most I’m guilty of a bad joke.

I think you should know one thing. I don’t have to reject everything anthroposophical, especially not the cakes (we’ve been over that, haven’t we?). I don’t have to support everything ‘anti-Steiner’, or whatever, either (I’ve given ample evidence I don’t do that, haven’t I?). But on the other hand, I don’t have to agree that anthroposophy is great or the saviour of mankind or heaven on earth or that anthroposophists and Steiner are perfect and I definitely don’t have to agree when people l like are called ‘haters’ or people whose knowledge I respect are called ugly names. I don’t have to buy all that nonsense — and am not sure why I should engage with it at all. When I said yesterday that I don’t take things half as seriously as Sune does, that was wrong: it’s not half, the seriousness with which I take these things is infinitesimal compared to Sune.

I can easily explain why: even for me as a non-anthroposophist, who truly values the work Peter has done (because it is very interesting), I do realize that anthroposophy as a worldview has its very own power. For me, the world does not end because someone — who was human — said silly things that are factually wrong or morally reprehensible. It’s not really such an enormous deal, as far as I’m concerned.

The only path I need to follow is the one that leads me to what interests me, to the things I want to know and experience. And this is not some kind of ‘mind game’. And it isn’t ‘hatred’.

reminders

I had an unwelcome reminder of what life during kindergarten and school was like: nights awake in a fear that mingled with a strange tedium, and then being so terrified you couldn’t swallow your breakfast. All the tossing and turning. All the choking on things you could not get down. All the nausea. The pulse that kept beating as if there were no tomorrow and the heart’s power could be used up today. The walking when you were choking on your own breath. Sitting in the metro failing to control that belligerent stuff inside. The terror that grips you and strangles you — physically — from mind to throat to heart to stomach. It must be some kind of system failure. The wrong signals are being passed around the body — nay, they’re running amok — to and from the brain. The ‘wrong’, I say, but they aren’t. They are the signals that, in the right situation, when it is necessary for survival, should lead to flight, not to surrender.

(In anthroposophese, I suppose it is a case of dislocated members of the human being. Beating each other up.)

I realized tonight and today that this is nothing like what people talk about as nervousness or normal fear when facing something new or difficult. I’ve known those things too. They’re not the same. They aren’t pleasant, but they are on a different level. Afterwards, you can even feel good at being able to get through such experiences. But what I’m talking about is different — you’re left with nothing, emotionally drained and incredibly lonely. Because there are no other outcomes. There’s no sense of relief, except that the brain must cool down — or expire. There are no benefits from it, no feelings of accomplishment. Just total exhaustion.

It’s not so much about what others do or don’t do to you — it’s about what’s in your own mind, and how your own mind reacts to what happens to you and even more so to what might happen to you, and the truly worst part: it is the blind fear of the unknown or unknowable, the generalized fear without a defined object. It is unspeakable. Whatever others do, you’re always the worst enemy of your own self — you’re the one inflicting the worst terrors, without being able to stop it. I’m sure you will all think (or even say): well, this is not how a child should feel about going to school. I agree — but only in theory. Because what if the terror is the child’s own terror — and what if the terror exists regardless of environment (there are good ones and bad ones, sure, ones that alleviate the pain and ones that enhance it)? What if?

The paradise of childhood really doesn’t exist. I notice, time and time again, that people are looking for it, imagining it, hoping for it. They think that if they can just protect their children from hearing anything about the Newtown massacre or other current events, their children won’t know unhealthy fear. Or if they can accomplish whatever else is necessary to keep the children in a cocoon, all will be well. (We discussed this recently on the list.) Chances are at least some children will be creating their own experiences of terror. It has more to do with the nature of the human mind than with society or with what people let children participate in. Children living in a purported paradise of silk cloths, wooden toys and soft, dreamy colours might even create a few more ghosts — to populate their own minds with. There’s plenty of inspiration. Beneath a benevolent surface lurk the most frightening monsters.

I need a very long walk.

encounter with human

I was reaching into my pocket, searching for one of those lovely dog poo bags, when a woman approached me. People do that quite often. Either they want to talk about mr Dog or they want to ask for directions to some place (assuming that, because I’m walking with a dog, we’re locals). I didn’t think more of it, it isn’t strange, after all. She was a bit scruffy — not your average stylish lady from Östermalm (they are of a special kind). No, she was more the kind of woman who doesn’t care about her looks. Probably a woman who prefers to read something serious about human suffering rather than Vogue, if you know what I mean. I’m not saying this in a disparaging way; I don’t read fashion magazines either. But neither do I read dopey self-help books.

Anyway. I know about the deficiencies of the human race and the human mind. Mr Dog constantly reminds me. (Quite rightly.) I also know these things because I’ve had encounters with so-called humans. His wisdom is borne out by my experience. Even if most people are nice, you have to accept them with their flaws. (Mr Dog, being a tolerant dog, taught me this too. He taught me not to be too impatient with the unbearably thick bipedaled.)

But some humans act more strangely than others. Some behave much weirder than Martians. Or how I envision Martians would behave if they had any interest in getting to know us. (One can understand why they don’t, remarks mr Dog.)

As soon as this completely foreign woman — whom I have never seen before — has come close enough to me, she puts her hand on me and starts to pat me. There I stand, with a dog poo bag — not even tied close yet — in one hand, dog in the other hand, and I’m being fondled by some new kind of random loon.

She wants to speak with me, she says. Not in the tone people usually apply when they want to talk about mr Dog or ask for directions. No, she — and her hand patting me — means serious business. I believe she’s trying to grab my wallet or recruit me to a more bizarre cult than anthroposophy. I prepare to smack her or to tell her that my agenda is pretty full as far as spiritual organisations go. (I mean, come on, there’s only so much time left in this life for fun. I don’t need to be saved by some fervently self-righteous christian. No thank you, I don’t want to go to heaven. I don’t expect to meet my friends there. Not even the anthroposophists. Oh, don’t look shocked…) She looks more like a holier-than-though religious zealot than a thief, to be frank. She wants to speak to me. And so she does.

‘I wonder if anyone has ever told me that you’re thin?’ she says. You’re kidding me, I hear myself thinking, but I don’t remember if I’m saying it. I think I am. Something to that effect. I move away from her, because I don’t want to be patted. She moves after me. She likes to be close. I can’t say I enjoy such unnecessary intimacy with complete strangers.

(I should have told her that some dogs might actually defend their humans in such situations. She must have been oblivious to that risk.)

She starts to explain to me that not all people who are thin are aware of it, because, well, society and other people praise thinness. So perhaps I think it’s OK that I am so skinny. I hear the underlying message: perhaps I’m labouring under the delusion that it is all right that I walk around the city looking thin. Maybe I am quite thin genetically, she suggests, but I might nonetheless have fallen for the idea that being thin is good. I’m usually seeing the opposite message, but so what. Let’s not be reality-based. (I’m waiting for her to add that ‘thin people are not sexually attractive’, in case I was harbouring any misconceptions on that matter, but she doesn’t. I assume that such arguments are not her particular cup of tea.)

So perhaps nobody ever told me I was too thin? Perhaps I didn’t know? Perhaps I was walking around there, heaven forbid, thinking I was, like, er, normal?

Well, I’m always eagerly anticipating that total strangers will come up to me and tell me some hitherto unknown truths about myself while they attempt to be way too intimate for my taste, physically speaking. I’m always looking forward to alien women pronouncing their viewpoints on my being while they try to fondle me.

She senses, I guess, that I’m not really up for it (neither the patting, nor the talking) so she ensures me that she’s driven by good intentions and it is done out of concern. (As we all know, the road to heaven, too, is paved with good intentions.) And she strokes me again.

Maybe it was about good intentions. At least partly. But it was also about her intentions to feel good about herself. And I think the latter kind of intentions was a more powerful drive. Not that I can know, but they usually are. (Afterwards I wished I had stopped her to ask her questions: do you do this often? How do people react? Are they happy about it, generally speaking? Why do you do it? Do you think it’s appropriate? Do people ever snap when you keep patting them after they have tried to move away?)

As a child, I thought the path to happiness and bliss went through large amounts of body fat and moderate stupidity. If I could have chosen to be obese, I would have. Physically big people, in my eyes, were people who had friends and were popular. And if people didn’t want to be their friends, they could just beat them up — and win. Size matters. Being skinny is socially unacceptable (do you think you’re better than us, you sick bastard?) and, let’s face it, it sucks if you get into a fight. You can never lay yourself down upon other people and suffocate them with your weight. You can’t throw a bigger person — and everyone is bigger than you — into the nearest wall.

These days, I wouldn’t choose to be fat. That doesn’t mean I can choose not to be thin. To my joy, I can eat exactly as much cheese as I want to, and it doesn’t affect me. If somebody thinks I say this to brag or to conceal a problem, so be it — they have not walked for even a few seconds in my shoes.

Like that woman, people generally have no clue. The same goes for the imbecile debate that is conducted on these topics. A debate which — I hazard a guess — prompts people to walk up to others who they assume are unhealthy and stick their noses in things that are none of their business. All in the spirit of good intentions. All while patting the other person to show compassion.

unimportant fragment

121214

(Unimportant and uninspired snapshot from this afternoon, walking down the street — see how low the sun is; it sets at 2.45 pm now, and there’s barely time to get out before it’s already dark.)

I don’t have much time, and I beg forgiveness. (I’ll look closer at comments as soon as I can.) Have a glass of champagne, or perhaps some ice-cream. Wake Rudi up, talk about old times (but please don’t mention eurythmy).

I got to thinking about that topic again, photography. I don’t know that much about it, theoretically speaking. Which is funny, because that’s usually what I strive for: knowing. I don’t do things, I try to know them first; first seeking theoretical knowledge, and usually not getting much further. Or that’s my self-perception, anyway. With two exceptions: photography and writing. The drives that make me pursue these activities must be different. Somehow. So I don’t have the theoretical knowledge that would enable me to sort things out; I know practically nothing about the ideas that have been discussed in the context of photography.

But I do feel that the ‘art’ part of it might be, for example, to entice a half-hidden reality to emerge and become visible. And what it all is about, in the end, is light. More than toying with a machine, we’re playing with light or — actually — we’re acknowledging how light plays with us. It is about observing light’s playfulness with the entire world; and it is to attempt to see not only how light plays with the world and everything in it, but with our minds. I know it’s trite, but even physical reality means it has to be this way, and this ‘art’ is no different from any other visual art in that sense.

If photography were solely about pushing a button on (‘toying with’) a machine — depending on the kind of camera, it might be that simple, I suppose (though it’s not with mine) — and capturing what we see more or less exactly as happens to look where we happen to be standing — without exercising a sense for or judgment of light, angles, perspective, shapes, and so forth — it would probably be, as far as the end result goes, boring. I suppose this very plain, documentary modus operandi might be a virtue for certain kinds of photography, for example, crime scene photography. But a lot mor often it is about something else, or at least something more. It’s an inner activity as much as any art; what you want is to touch someone, in some way, with what you do. In a similar way to writing, it is highly addictive to manage to do this (and to believe you might pull it off again).

writing

I don’t write not to be read, I never did. I suppose that’s a bit self-obsessed in a way; my desire has been to involve other people in my interests. Writing is not solely a lonely pursuit, it’s directed towards some goal that has a certain social potential. Sure, I write notes that are not meant to be read (not even by me, judging by the crappy hand-writing), but I usually write those as a preparation for writing something that I think I will publish, sooner or later. Oddly, though, most of what I write remains unpublished, but that’s not the intention with which I write.

Being read is addictive. You want someone to see those words you carefully (sometimes not so carefully, I admit) type, preferably you want someone to understand them, but that’s asking a lot. Changing people’s minds is not a goal, but to make people think something is.

If I knew I wouldn’t be read, I doubt I’d write another word. I don’t write for myself. I’m aware that some people write for themselves, that writing is satisfaction enough, even without being read. But I’m too greedy for that. Even when I’ve written badly — which I have, on numerous occasions –, I didn’t write only for myself.

I went to a school where the written word didn’t matter; it was insignificant. Children should learn in other ways — through imitation, through copying, through the spoken word, if words were involved at all –, and express themselves in other ways — preferably through unintellectual activities, like creating hundreds of identical wet-on-wet paintings. Writing about the kind of education I received is the reason I ended up being read. That was not part of the plan; it just happened that way.

I was supposed to write something else, and be read for other reasons, and of course I still do write other texts, all the time. But not being read is a frightening prospect, when you’ve got accustomed to it, even you’re read mostly for a specific reason. You want to keep that, cherish the attention. Limited as it is, it is still to be read. Which is something I can’t count on, were I to publish other types of texts. I toy with the idea. I think: maybe, for a months time, I should not mention the w-word. And it scares the hell out of me. Because, after all, I never wrote not to be read.

under the st erik bridge

It would be more appropriate, more romantic, perhaps even healthier (one might imagine), if the sounds of your childhood were bird song and waves and the wind blowing in tree tops and over meadows. But when they aren’t, they aren’t. It occurred to me this evening, standing under the St Erik bridge, listening to the trains going over it, again and again, that this so very familiar sound is the sound of my childhood. There’s no beautiful song, exactly, but a very special, industrial one, one of iron against iron, wheels on tracks, echoing inside a shell of more iron and concrete and asphalt, a visually brutal combination of materials which holds it all up in the air. And it feels so homelike. The trains are different, the people are different. I don’t go there often. In fact it almost never happens. We walked there this evening and I was surprised by all the water lilies in the channel. It happened, back then, that authorities made the occasional effort to fish up all the junk that ended up in the murky water — divers were sent down, and returned to the surface with bikes and cars and bags and fanciful items of all kinds and perhaps even corpses (it wouldn’t surprise me). All very exciting for a child, and since we lived just by it, we watched it. But much of these parts of town are not like when I was a child. Many places, I barely recognize at all. There was, then, a lot more urban wilderness left.

Lower level, metro; top level, cars, buses, people. Earlier this year.

But the bridge was there, of course, and it was just the same as today, and it sounded the same and looked the same, the graffiti has reincarnated, I suppose, in new shapes and forms, but who sees the difference anyway? I think they — whoever — have shut off some of the space underneath the abutment, those obscure and dark vaults under the two-story bridge where almost violently crashes into — it seems — the buildings, although in reality it only passes between them, passes over into road and tunnel, above and beneath.

You can wish your memories were different, but sure as hell they won’t be. You can wish other sounds meant something than the ones that do, or that your childhood was accompanied by birdsong, but that just won’t make it true. Things don’t change, it sometimes seems… except, on further consideration, you and the environment and the way you think about things. And that, perhaps, is all there is anyway. An iron tune, reminiscent of something, calling into consciousness some lost feelings and memories otherwise only vaguely familiar. Zing. In actuality, it’s all gone. Any intuition that it isn’t, is error. I’m exterminating the notion that anything at all stays the same.

*

I got this wonderful song stuck on my brain, so I’ll share it with you. It’s a nice song, it’s an entire story.

 

*

So. I fail entirely at being upset. I fail to be disturbed, although I almost feel obligated to be. The anxiety treatment and the rubella epidemic. The latest little document showing that cancer is meaningful. The TV ‘debate’ about vaccinations. I suppose I fail because I don’t care; the UK free school issue, another thing that should matter, has been almost entirely wiped off my mind, lately. I don’t care much about the ‘domestic’ issues either, although some of them entertain me still, but on another level. I don’t care about the resentment coming from anthroposophists (who fail to understand the most basic thing) and I don’t care enough get myself entangled in the web of rightful anger of critics. I don’t care who wants to boycott whom. And yes that is bad — because it means I don’t care about harmful behaviour. Shock — I don’t care about the pregnant women whose foetuses’ lives are in danger from rubella, I don’t care about the children who are being risked as a consequence of measles vaccine refusal, I don’t care about the poor anxious woman who was treated with homeopathy instead of… whatever useful treatment there is (in that field of medicine, perhaps not that many). Personally, I feel fed up with it all — to the point where, to be frank, I don’t give a damn. Oddly, I don’t care enough to be hurt, either. People who try put words in my mouth that I never said or imagine thoughts in my mind that I never had. People who ascribe to me opinions that I never ever expressed and that aren’t mine.

I fear that sometimes I’ve become too indifferent. Too cold. To a degree where people start seeing this indifference as another statement of — something. Some special brand of hostility.

I don’t know.

I did start to do what I have done because it affected me; in fact, being affected drove me. Now it’s more a detached interest for what’s currently happening and another kind of deeper interest for the underlying questions. Often there’s not even a detached interest, there’s tedium. Which is a horrible thing to say about something that is, in most cases, quite important.

When I say these things don’t affect me — I think of, for example, being unaffected by things like stupidity, ignorance and meanness.

And when I encounter these things in anthroposophists, I sometimes think that whatever dear old Rudi was or whatever he said, he was far more interesting than the contemporary dimwitted defenders, he was much funnier than the drones, more brilliant than they can imagine (which, I suppose, doesn’t say much) — he was a lot of things they don’t even struggle to be (no matter how much they struggle to imitate his example), because they don’t understand them. This isn’t about perfection — it’s about the opposite of perfection. It’s about what makes people interesting, not what makes them perfect or sets them above the rest. That’s nothing but nonsense anyway. He’s a clumsy author — I’m reading his bio from start to finish and, oh dear Dog, it’s uneven in quality, to say the least — and he’s transparently imperfect, his human motives at times shining like beacons in the esoteric fog. (And if someone asks, I’m just saying these things because they sound fancy.)

life

I’ve been thinking. I need to do something about my life. It’s in a state of unacceptableness. That’s the worst state. I’m not joking. And I know this, because my mind is in such an unprecedented, acceptable state!

What am I doing, writing yet one more post on some darn moronic Steiner waldorf education topic? Really, what? You see, I’m at least considerate enough not to say that in some important thread, so that it not be ruined, but can be used productively.

But, actually, the question is relevant. Why do I do this? It’s not very likely to make any difference to me now, or is it? Waldorf education is so much a thing of the past, and if parents today want to throw their kids into that bottomless pit, as far as I’m concerned they’re welcome to go ahead. What do I care? I don’t.

It’s an honest question — how much of my life am I wasting? Not that I know what I’d be doing. After all, the blog (for example) is lovely (and so is the ethereal ice-cream and champagne, not to speak of the chandeliers), but it seems like it’s too much of a replacement for something else, that thing called real life, that thing other people have (I’ve heard). The writing is my parallel reality, but parallel to what? So, there in plain view it is. Failure. Because that’s what it is, right?

I guess the real question is why I had to throw myself into that bottomless pit (again, as an adult) to find out what things were about (finding that the pit was not, in fact, bottomless) and neglect (somewhat) to lead a life at the same time and thus creating for myself another pit that may very well be bottomless or at least impossible to get out of. Apparently neglecting life. That thing that happens to other people because they make it happen. Or perhaps it is their destiny, their karma, to be immersed in it. Life.

Frankly, I never knew how to. As a child I saw other children play, but I seem to be born the spectator, not the participant. Those are two different things. Two very different roles in life. And no matter what you want to be, you get stuck in one category. Some people are spectators; they keep looking at things, but keep their hands and their heads, their minds, away from humdrum reality or, for that matter, exciting reality. They watch, but don’t take part. They keep themselves confined to fantasy land. But the desire to be real keeps pressing on.

Ah, the agony. I feel suitably pessimistic, melodramatic and alien. I should go read some Pessoa. It’s not so bad. It never was. Perhaps I realize the stupidity and futility of my project (or projects) because I see I could have done better. Avoided regrets (of course, regret might be good, and am I really regretting anything?). And don’t tell me that what I’ve done and written was helpful or useful or whatever — I don’t give a damn. I did it for egoistic reasons. I just think that, perhaps, I should have been even more of an egoist — understanding myself better and predicting what I was going to want and need later. Not waking up at this old (oh, yes, old) age, thinking what the heck. But then again, I never really understood myself. Or mr Dog. Or the world.

nightswimming

Only the fool would do such a thing, and I know for a fact that none of you are fools. The Baltic sea is not even 10° C, so of course you wouldn’t; you’re all eminently sane people, after all, and as anybody sane knows, there’s no such thing as swimming, in the Baltic, at this time of the year.  And the air, by midnight, is not much warmer than the sea. So I know you wouldn’t. Nobody would. Unless. Unless, of course, they were utterly raving mad. Then maybe, only maybe. You’d have to be a death-defying lunatic (or a polar bear) for attempting it, and mad like that you shouldn’t be. You should be rational. Seeing things sanely. Keeping yourself safe and warm. I, of course, would never recommend anything else. Like any sane person, I’d stay away from the sea. I’d say, don’t be tempted by it, not by its salty attraction or its alluring perfume of sea-weed. Don’t be crazy.*

As you might have guessed by now, mr Dog and I have spent some days on the island, amongst sun-burnt cliffs and the lush and exuberant greenness of late spring, and returned to the city on thursday evening. We’ve had time to think all kinds of thoughts, not all of them entirely productive. Never underestimate nature, is one of those, and it is, indeed, a multi-layered one. (No, mr Dog did not kill a real bunny, only a supersensible one and a plush rat.) Never underestimate the power of the busy sea turning, after sunset, into dark-grey stillness and silence. Never think tranquillity won’t do anything to you; it will. As will the sky, with its few pale stars that are visible on a light summer sky. In fact, these particular burning objects of the cosmos must be the largest and closest to our earth, not the palest. Some of the brightest are probably planets, not stars. Things aren’t what they seem. There’s a sky full of stars rendered invisible by the summer night. I know, if only because they were there last autumn. I have no use for my star map now, or for the smartphone’s Google sky map. It will be a couple of months. Let’s not think about that. I don’t want to go to sleep, when I’ve just woken up.

Because the spring is almost over, the nights are light and the scents of early summer rise from the soil and the vegetation at dusk and at dawn, and you cannot protect yourself from them. They enclose you, and make you want to bow down and inhale; they make you want… infinitely more. It’s just that the air is only saturated so much, nature wants to keep its subtlety; all you can ever have is a forceful whisper. So we walk; we take our evening walks in that cathedral of old oak trees and light green birches and archipelago pines, breathing the incense of nature itself. Then, returning home, slowly recognizing more and more of the soft, salty scents of sea. You can’t breathe water, no matter how tempting.

Sometimes spiritual people, when asked to define what spiritual is, say that it’s the experience of art, of nature, of a piece of music, or something else they happen to appreciate. I use the word experience, because I can’t find any word more appropriate and broad enough to describe this. But, to me, this description seems slightly nonsensical. Then you have to ask — are their experiences, really and truly, any different? Are they somehow deeper? Somehow more meaningful? How, then? Or are they simply elevating themselves, feeding a superiority complex? And, by the way, where do awe and reverence ever get us — apart from away from the moment, from experience to duties? What I feel most suspicious of — possibly more suspicious of than of the supposedly fuller ‘experiences’ of spiritual people — is spiritual utopia. Of placing the state of human spiritual perfection at some point in the elusive future — in that epoch or state of mind we’re not yet capable of attaining. It’s always elsewhere, and never where we are. Always in another place, another time, in other circumstances. And, strangely, it’s always about getting there, about the arduous work of humanity on the path towards a goal, whose properties are almost (if not actually) intangible. It’s not about the fullness of the experience of the moment. Strangely, because it’s somehow paradoxical — isn’t it?

Why is it that those who claim that science can’t have all the answers also seem to be those who are most inept at accepting that our human knowledge is imperfect and start inventing intricate systems of explanations? Who is it that can’t bear to live with the unknown? Is the unknown so difficult a burden that an irrational explanation — encapsulated, funnily, in a seemingly rational, logical system of irrational beliefs — is better than none at all? But this seems to go against the popular spiritual idea that ‘everything’ can’t be explained. And yet… if you ‘buy’ anthroposophy, you have an explanation for virtually everything (for being, supposedly, a ‘method’ not a teaching, it certainly presents a wide range of doctrines). Who is it that needs the comfort of an all-encompassing explanation of life, the earth, cosmos and everything and who needs the promise of a future spiritual utopia? Anyway, to me the rationality of the system of irrational ideas and the quest for an ever more perfect future, seem quite bereft of something essential.

It’s lacking in the opportunity for elation — of the moment of elation amidst all the imperfections of life. It focuses more on a duty towards what can be and what can become, not on what is here and now. I guess, then, you really need reincarnation, because you have to postpone enjoyment — perhaps even the desire for it — to your next time around or even to a future state of consciousness… and, for some reason, the descriptions of these future states never portray them as very enjoyable either, except, I guess, at that point in time you’d see it all with other eyes, the new, spiritual eyes of the future, not yet even imaginable. I suppose I’m asking of spiritual enlightenment something it can’t be according to some or even most spiritualities — I’m asking that furthering humanity should not mean to remove its humanness (which seems to be one of the goals). That we should stop being what we are, to further progress — towards, well, something utopian. My question, though, is can you have the lows without the highs? The warmth without the cold? What is perfection without its contrast? And is it worth it? Why do people need to fully explain and systemize everything, even if it means they must to grasp any straw — and it appears spiritual people are no different from others, but instead arguably worse? So much for leaving the mysterious a mystery, so much for leaving things we can’t explain unexplained (for now). Instead, inventing the most intricate system of unlikely explanations that you can imagine.

You can’t do, I think, without the highs, not in this incarnation or epoch — not even with the promise of blessings in next epochs or of stages of planetary evolution when we’ve shed our physicalness and dog knows what else of that dreadfully human stuff that causes as much pain as it causes pleasure –, and why should you? Why do we need a system of explanations (that explain little) or a future of perfection (and thus of humans lacking some chief human characteristics like imperfection and limitations in knowledge)? Why do we need to get rid of the contrasts, of ahriman and lucifer and opposing forces and whatnot, for the benefit of a state of harmony and completeness, harmony without insecurity and without elements of the unknown?

I’m suspicious of any spirituality that places perfection somewhere in the future, in some seemingly distant state of things or state of mind, possibly not attainable for those who remain merely imperfect humans. I’m suspicious of anyone who doesn’t acknowledge that for brief moments, here and now, there is something resembling perfection — but for the rest of it, we must accept the imperfect, the paradoxes and the contradictions and the fact that, for all we do know, we don’t know all. My own brain is too small. I have to accept that there are both knowable and unknowable things that I will never know. That’s ok too. I don’t exactly need invented un-knowledge to fill up the space. There’s so much else to fill the space with.

So, what is there in spirituality that us non-spiritual among the human race do not possess? What have the spiritual attained that we can’t?

_________

*I always wanted a post with that title and now I have one, appropriately or not; at least, one might argue, it’s swimming, or drowning, in thoughts and in nonsense! (Hopefully charming; charm is the only thing that can rescue nonsense from well-deserved oblivion.) You can watch the utterly adorable Michael Stipe singing the song, though, while remaining as sane as you always were. Listen to this live version. At one particular moment in the song, it’s much more beautiful than the studio version.

days (and nights) by the sea

The old farm, on the northern side of the island. 

So I have been away. Not from the ethereal kiosk of course, I’ve been present all the time. But I ran out of ink and had to stop writing, which meant there was all the more time for drinking champagne (or hot coffee and hot tea). The kind of thing that happens, occasionally; we do rely on ancient technologies, being, as we are, located in the higher worlds. Not that modern technology doesn’t work there, it does. Even the elementals have their own smart-phones, which they use in distinctly dumb ways, just by the way. And the dear, old esotericist is quite fond of his Google Sky Map. Still trying to locate Vulcan.

Don’t think I’ve forgotten you or that the kiosk is abandoned; it isn’t. It never could be. We’re all there in spirit. Mr Dog is a bit sleepy, though — in fact, I think he fell asleep standing up today, much like a horse –, he can’t guard it, so he trusts you to help! Lest the evil spirits fly in. Yes, I know Michael is at the gate, but frankly, he was never that good at anything except random wing-flapping, seemingly lacking purpose. And eating cheese, which isn’t good for his capacity to fly. Perhaps it made him phlegmatic?

Mr Dog and I went out to the sea, and spent three days there. Three days and three nights. Mr Dog has been hunting rats. I’ve been lugging pretty but heavy rocks around. For good reason, one hopes, but can’t be sure. In any case, it will have been my karma.

There is a lot to be said for primitive life by the sea. It’s eminently peaceful. (Except when mr Dog spots a cat, or (in other words) a devilish intruder, on canine territory, that is the entire island and, in fact, the entire universe. Probably even Vulcan.)

There are a few things to be said against primitive life by the sea in Sweden in early may, however. One of them being — it’s sometimes cold. On the positive side of that — when it’s cold, you’re alone, the island is pretty much deserted. The archipelago is silent, very silent. Modern day boat people are not sturdy vikings. I’m not either, but I can take the cold. With some extra wool blankets.

It’s kind of nice, after all, to brush your teeth on the shore, by the sea, in complete silence, while watching the moon cast its light over the black surface of water. It’s kind of nice, even if your feet are frozen stiff.  It’s kind of nice washing your hands in ice-cold Baltic sea water, with its taste of salt and subtle scent of seaweed. Even if your hands turn into ice, it’s lovely. It’s nice to look out of the window by the bed and see the sea and the moon, and to open it — despite the chilly (but fresh) air — and hear the very soft sound of cautious waves working their way over the cold, almost still, water at night.

Isn’t that odd, by the way — how the water turns so still after sunset? Sometimes the fjärd is almost as calm as the water in my glass. Why is that? Cosmic forces? The work of elemental beings? It’s as though the sea turns tranquil, seeking its own kind of rest. Not always; some nights, it remains fairly active. But that night-time stillness — you never experience it during the day.

Anyway, you lie there, and listen to nature so silent you can hear every little noise, even a needle of a rugged pine tree falling to the ground, hitting the cold barren rocks. Oh, that’s exaggeration. But you know what I mean. I mean a silence that is magic. That makes you realize what silence can be, not just the absence of someone talking or the lack of a television bellowing out its usual nonsense. A silence that makes you think you can hear the stars whisper.

Sitting on the veranda, reading a good book (or playing with your smart-phone), random thoughts pop into your head. I imagine, one day, when I look up, I’ll see Rudi sitting on this big chunk of rock in the water, playing enchantingly on his violin, sea-weed adorning his hair and stuck between his toes.

Or maybe he’d be further away? There’s a very tiny islet a fifty or hundred meters away — perhaps he’d prefer that? I know this doesn’t make much sense to you, although apparently similar beings also exist in Sussex! You will have to read this (make sure you read about Scandinavia, it’s worth it!). This isn’t a lake, of course, or a stream. And Rudi is not a water spirit, he’s a dead esotericist, whose spirit — albeit not a water spirit — is ever so present.

But don’t you think he’ll sit there one day, the seductive old occultist?

that place

I got this image from somewhere online. Unfortunately, I no longer know wherefrom, so I can’t tell you. Hopefully, using it is ok anyway.

One summer, long ago, when I was a child, we rented a cabin on a mountain in the Alps; it was, more precisely, on a slope above Schruns, Vorarlberg, Austria, a village known for being a favourite resort of Ernest Hemingway. It’s not far from the Swiss border, and perhaps somewhere around a 100 kilometers from Dornach. I have very vague memories of my mother wanting to go to Dornach and that we also did so. What’s odd about it is that none of us took any pictures. I guess I didn’t want to and my father didn’t care. Or we never actually got there. It’s all deeply odd, because I also have a distinct feeling it was a very hot day. Perhaps we did go there, but it was closed, and we had ice-cream in the village instead. Perhaps I stood at the foot of the hügel, or the foot of the imposing bunker itself. It’s vaguely there, impressed on my brain cells — or perhaps on my astral body, who knows. I really should ask my mother about our travels some day, but in a way I prefer to contain past events sealed up (though not air-tight) in a jar of mythical memory, shrouded enough to remain sufficiently mysterious! Also, at that time in my life, the last thing I wanted to see during a vaction was anything anthroposophical.

Be that as it may, I have developed this tiny desire, this insignificant little urge — don’t be surprised — to go there. Bjørneboe wrote that anthroposophical life in Dornach seemed to exist to keep people — anthroposophists — out of the lunatic asylums, even though that could hardly have been the intention, he noted. I wouldn’t care much about stuff like that. And I don’t want to watch the mystery dramas. Or eurythmy; please, Dog, save me from eurythmy. But there’s this thing in me, this force, that tells me: go there.  That I must see the grey concrete with my own eyes, that I have to breathe the air, I must see the stairwells, the windows, the doors and door-handles, the other buildings; all those things that look so fascinating on picture. I must get a real life sense of how large it is, physically. I just have to know how threatening it is; I need to know if that monster of a bunker will devour me (it certainly looks like a being that could eat a human or an entire army of men, and I suppose in a way it has). If I can survive touching it. Maybe it will burn. Maybe it will be ice-cold.

The main building is a very odd architectural creature, isn’t it? It’s like an animal, from outer space, creeping up on you, silently, in attack-mode. Or hovering menacingly on the hill above you — depending on the angle and distance between it and you. That’s not all there is though, Dornach is full of crazy buildings; the heizhaus, for example, is perfectly surreal.

grandmother’s divination cards

this day began with inappropriate snowing which then turned into a miserable raining which is now turning into sunshine, as I write this. What better day could there be to look at… my grandmother’s divination cards!

you’ll recognize some of the occult symbols!

I don’t know how they ended up in my possession. My grandmother has been dead for over 25 years — possibly one of the greatest losses of my life — and I know I didn’t obtain them then. Perhaps I got them after my grandfather died. I saved them because they’re funny, but also because I remember grandmother and I playing with them. For me, as a small child, it was a great game, an exciting story. I have a feeling that was what it was to her too, but I don’t know — and it’s too late to ask.

‘good company’ — the card in the middle — isn’t that the ethereal kiosk?

So, we did divination card stuff. We played on — what are they called, you fill in stuff on a paper, a special form of some kind, turn it in at the shop, and next week you know if you’ve lost or won. I never understood exactly how it worked — I still don’t –, but participated anyway. Grandfather smoked, and then smoked some more. They taught me good things. Actually, they did. Grandmother taught me to count, to knit, to sew, to weave… She was quite artistic and had great intuitions about colours. She had an amazing memory; could beat anyone in memory games. She also loved dogs, and was probably a caninosophist without knowing it. My grandfather, who was very old, taught me how to ride a bike.

I like how the cards are bilingual! I also enjoy the pictures.

these and the ‘picture’ ones are different sets, but I don’t know anything more about them.

on the backside of these cards is a swastika (an occult symbol too); they’re pre-WWII.

succeed, procreate, die (without too much pain on the way)

At this age (my age), this stage in life (mine), you’re supposed to have found your context. A place to settle down; mentally, emotionally, socially, financially, geographically… you mention it. If you haven’t, then where are you going? You’re supposed to be going somewhere. You’re supposed to be looking — with increasing desperation — for that context, and there are expectations on what it ought to be. Perhaps it depends a little on where you live: here it sometimes seems to me everything revolves around professional and economic success, and — by this time in life — success in founding and keeping a family. Is life different in Säffle?

Granted, the aforementioned success is not the context I want, it’s not the context I seek, although I don’t know what to seek. I know it’s self-obsessed. It’s self-indulgent. I’m complaining about things I feel neither I nor anyone else have a right to complain about. If you choose not to lead a perfectly ordinary and sane life, that is a choice, too — it has benefits and costs and you have to accept everything that comes along with it, also any bad sides, as a part of the deal. But sometimes I experience a kind of tiredness at having no context. Of living outside any context. Of having to invent worlds to create a context. I keep thinking I should move away, to see if everything is better in the forests with the trees and the silence. Instead of these humans that are around me; humans who move around like ghosts. Maybe I’m simply in the wrong place. Or I live in the wrong times.

People here are so terribly ambitious, socially and financially. That’s all there seems to be: first, professional success. Working too many hours a day to achieve… I don’t even know what. Perhaps it’s about keeping boredom at bay, what do I know. (I’m rarely bored.) Anyway, then there’s that one compulsory thing you have to do: procreate. It comes a little later than success at work, but people my age are already settled, settled for good. It’s all that matters. Settled. For good. When people have those children, they have secured their context. So you have these ambitious people, who then turn into pram-pushing people. And that’s all there is in this world. I can’t even explain what my life looks like to people because it’s so far out there it’s almost incomprehensible from the perspective of normality. And the whole idea is: if you don’t have these things and aspects of life that other people have, you’re an odd human being if you don’t desire these things. You need to at least desire them. That’s the minimum requirement. Then you can be understood. Otherwise, not.

I sometimes think: there used to be more options, is that not right? Career, full-time job, marriage, children, that was not all there was, was it?  There did use to exist people who chose to lead their lives differently, didn’t there? Not today, not in this society, at least not here.

I assume this feeling of living outside any context ought to decrease with age. Instead, it seems to be increasing in force. You’re supposed to be in the process of finding your context at 20-25 and to have found it at 35. You’re not supposed to agonize over it, for sure. You’re supposed to desire a certain context. Even if you’re a space alien, you should settle down and pretend to be human. And if you can’t, at least emulate what the human beings desire, and you’ll have a suitable, proper, decent context. Dissatisfactory, I’m sure. But a context to exist in.

Oh, for dog’s sake, you moron, I say to myself, stop being so immature and try to conform to the demands of society today. I guess I could have done so, if I had made the choices I would have loathed to make, and if I’d made them ten years ago. I guess I could have forced myself into that kind of lifestyle I never wanted and still don’t want. From every point of view — except one: the not wanting it — it would have been good, wouldn’t it?

There’s that big problem: you don’t belong to the family you’re born into and you’re unable to create anything else for yourself. Not unable perhaps, except… yes, in a certain way, unable. Because there are no options — career, children, that’s all there is. There’s that and there’s being odd. You have to force yourself to be able to do that, or you’ll never belong. And I’m sure that even if you do force yourself, there will still be that nagging feeling: you don’t belong, you don’t belong, you come from outer space, you have no place among the humans, you’re no more than a fraud.

So I don’t go about life lying too much about these things. Correction: I do lie about these things when necessary, I do try to pretend being someone I’m not. Having seen my parents, my brother, his girlfriend for a couple of hours for three days in a row, I just couldn’t do it anymore. Today, I took a long walk instead, alone with mr Dog. Thinking to myself I should distance myself from them further — I don’t belong. They should reject me. I’m not saying that lightly. But they should. I never belonged there as a child either, and my brother, clearly, can adapt to the demands of society. He grew up, he grew past me. He will be able to change diapers without desperately feeling that his brain is atrophying. I never would be able to. (It’s still a great fear, by the way: they come home with that baby everybody will adore. Except the only person in the world who is still afraid of children. How can I be? Well, I am.) He’s so perfectly adapted to any context he finds himself in. He wouldn’t wander around life quite aimlessly toying with the idea of writing… devoid of ambition to succeed socially, financially and in every other conceivable way. And everyone here is exactly like that. I fell asleep on the sofa. I was exhausted.

I keep hoping imaginary lives will come real.

I take my walks, long for silence, long for nature, I desire to go away, I read my books (and worry about blindness because then everything would be over), I wish the characters of books would come alive, because in every way they seem so much easier to be around. I keep banging my head against reality. I’m not sure what I want, people or silence. I’m not sure any kind of combination has any potential whatsoever to come true; my bets are against it.

Some days I wish a place like the ethereal kiosk was real, that it existed in the physical world. But it couldn’t survive the demands of reality, the harsh corners, the unrelentlessness of the facts of this world.