elevbeskrivningen

jag antar att de gjorde en sådan elevbeskrivning också av mig, att de kollektivt mediterade — eller spekulerade och skvallrade i krassare termer — över mig som om jag vore en solros eller en lyktstolpe. Jag antar det de gjorde det, därför att jag ju trots allt var ett problem. Den som föreställer sig att skolan kollegium gör elevbeskrivningar av samtliga elever under dessa mytiska torsdagsmöten, vilka kan sträcka sig från eftermiddagen en bra bit in på kvällen — en gammal waldorftradition –, har misstagit sig. Vissa barn väljs ut; ofta på grundval av att man anser att de har problem som bör hanteras, och detta är sättet på vilket man ‘hanterar’ problem. Det kan vara allt från verkliga problem till hitte-på-problem, som för tidig intellektualisering eller olämplig inkarnering. Och jag var, trots allt, ett problem, om än inte det enda. Det fanns gott om andra barn att göra elevstudier av. Det är förmodligen egocentriskt av mig att anta att just jag blev objekt för en sådan studie; men då ska man veta, att jag faktiskt önskar jag kunde anta att så inte var fallet.

Det är ju något alldeles beklämmande att läsa en sådan dokumentation som den över waldorflärarmötet. Ansatserna är relativt goda, trots allt.

De första drygt 20 sidorna talas om bristen på vetenskaplig förankring och man uppmärksammar att kritik på denna punkt faktiskt existerar (huruvida man verkligen tar den på allvar är mer oklart). Men sedan kommer alltså redogörelsen för gruppseminarierna, varav det första behandlar elevbeskrivningen (s 23, pdf). Och där går alltså alla goda föresatser om vetenskaplighet rakt i stöpet. Nog för att det vore intressant att se en vetenskaplig utvärdering av de metoder som elevbeskrivningen bygger på. Eller rent utav av de grundantaganden som metoden förutsätter, till exempel de olika egenskapernas tillhörighet till olika väsensled.

Det går faktiskt inte an, att sitta på kollegiemöten och spekulera om barns problem utifrån deras utseenden. Ett barns hudfärg, fotstorlek, hårkvalitet och liknande är helt enkelt inte indikatorer för speciella psykologiska egenskaper och inte heller några faktorer att använda som riktlinjer eller hjälp i det pedagogiska arbetet med barnet. Det är, helt enkelt, rent utsagt strunt! Ingenstans i materialet framgår att man ifrågasätter den här ‘metoden’, varken ur vetenskaplig synvinkel eller — och detta hade nog räckt långt — med lite vanligt förnuft. Det allra värsta är väl inte att metoden är oduglig. Det värsta är nog att den skapar en självuppfyllande profetia.

Hur kommer läraren att bemöta det enskilda barnet, efter att denna övning har givit läraren en ihopspekulerad bild av hur barnets personlighet ser ut och vilka egenskaper barnet antas ha utifrån dessa tvivelaktiga kriterier? Den hjälp läraren får att bemöta barnet — att hantera barnet och barnets problem — är nog ofta ingen hjälp, och nog vore det intressant att veta, hur många elever, som blivit föremål för elevbeskrivning, som senare lämnar waldorfskolan. (Ovetandes om vad de utsatts för av kollegiemötena.) Jag har aldrig sett någon som helst forskning om själva elevbeskrivningen och dess moment — än mindre över vad som senare sker med dessa elever. Om elevbeskrivningen har någon positiv effekt, borde dessa elevers framsteg vara större än de jämnårigas. Å andra sidan, framsteg — på vilket område?

Att det aldrig fungerade på mig, kan väl kanske inte förklaras av att ‘metoden’ som sådan är misslyckad — vilket jag i och för sig är övertygad om att den är — utan av att min ljusa hudfärg och mina blå ögon dolde en svart själ.

om en solros

Nä, visst nä, det är ju barn de talar om (pdf), inte solrosor egentligen. Men man kan öva sina färdigheter i elevbeskrivning genom att meditera över till exempel en solros. Och allt detta hade varit helt i sin ordning, om det hade stannat just vid att vara meditationer över växtplantor (eller lyktstolpar, skulle man föredra något mer urbant). Det är när man inser att det faktiskt handlar om levande varelser med hjärnfunktion som känslan av obehag börjar krypa in.

Gestaltande av elevdel på kollegiet
Klassläraren och andra lärare, som träffar eleven gör en tydlig ”bildgestaltning”.
Det fysiska: Klassläraren börjar med att beskriva den fysiska kroppen; t.ex. kroppsbyggnad, finlemmad eller kraftig benstomme, hur stort huvudet är i förhållande till kroppen, hur ser händerna ut, fötternas storlek, hudfärgen, ansiktsdragen, ögonen, hur ser håret ut… Hur är handslaget ex torrt fuktigt kraftfullt slappt?

Det eteriska: Klassläraren beskriver det eteriska hos eleven; t.ex. sättet att röra sig, hur eleven springer går står. Hur kommer eleven in i ett rum? Kroppshållningen; är eleven framåtlutad eller bakåtlutad, går eleven med hela foten i marken (hur ställer han/hon in sig i rummet?) Huvudets hållning. Beskriv några vanliga gester. Hur är förhållandet tyngd/ lätthet när eleven rör sig? Karaktärisera rösten. Blicken; är den dunkel, klar, flackande, lugn…? Kan man skönja ett eller två temperament? Finns där ljus och/eller värme?
Övriga i kollegiet kompletterar bilden av barnet. Dvs. om de tycker något fattas i den fysisk/eteriska beskrivningen av barnet, så lägger de till det. […]
Det astrala: Klassläraren beskriver det astrala hos eleven; elevens känsloläge, det sociala samspelet, vad händer runt eleven; vilken stämning och vilka händelser uppstår…? Beskriv specifika situationer.
Det ”fröartade” Jaget (egentligen uttrycker sig barnets Jag genom alla väsensleden): Klassläraren beskriver om ett motiv/väsen kan skönjas; (man kan här använda poetiska uttryck eller liknelser t ex tjänaren, prinsessan, kaptenen, äventyraren…) Beskriv specifika situationer. (Waldorflärarmötet 2010 Dokumentation pdf, s 23f.)

Den som tror att resultaten av dessa pseudovetenskapliga spekulationer kommer till elevens och dennes föräldrars kännedom räcker upp en hand.  Waldorfskolan är tämligen unik, på många sätt, men kanske särskilt i detta: i det att den låter sådant som hudfärg och fötternas storlek inverka på det pedagogiska förhållningssättet. För man journaler över elevbeskrivningsarbetet, som väl får sägas vara något slags terapeutiskt arbete, om än i frånvaro av och utan samtycke från själva objektet för omsorgerna?

Ok, då. Det var ingen solros. Men ändå lämpligare som objekt för fantasifyllda spekulationer än ett skolbarn är.