en andra uppföljning om antroposoferna och faciliterad kommunikation

Jag tror inte jag har mer tid och ork att ägna åt antroposoferna och faciliterad kommunikation. Bara tanken på att dyka in i Facebook-tråden igen är enormt påfrestande. Jag har redan uppdaterat ursprungstråden och jag har skrivit en uppföljning.

Det är helt meningslöst för mig att gaffla om huruvida enskilda människors personliga förtroende för Hilke Osika och familjen Osika bör övertrumfa den kunskap som finns hos forskare, seriösa institutioner och intresseorganisationer. Dessutom har jag fört ett flertal privata samtal om ämnet, skrivit en uppföljningspost, gjort vidare undersökningar på internet. Vid någon punkt får det vara nog. Även om jag nu är mer oroad över hur faciliterad kommunikation används än jag var innan.

Men jag har kommit fram till några saker. Det är återigen viktigt att betona att det största problemet inte är att en enskild mor använder den här metoden på sina egna vuxna barn (även om jag inte ser det som något gott heller). Det problematiska är att metoden används på antroposofiska läkepedagogiska och socialterapeutiska institutioner. Jag förstod — i min outgrundliga naivitet — inte vilket förtroende och anseende familjen Osika åtnjuter i antroposofiska kretsar – ett flertal av dem arbetar som läkare, sköterskor, terapeuter vid antroposofiska institutioner. Men nu förstår jag lite mer om hur det kommer sig att någon intern kritik mot hur faciliterad kommunikation inte har kunnat påträffas (det har visserligen antytts att den skulle existera, men jag finner inga tecken på det). I stället visar det sig att även andra läkare, som Jackie Swartz, psykiater, och psykologer som Ingrid Liljeroth, och institutionsföreståndare som Hans Westerdahl, samt andra inom området verksamma antroposofer, förespråkar metoden.

Alla tycks kort sagt vara övertygade om att autister kan förmedla högre visdom med hjälp av faciliterad kommunikation och ingen motsäger Hilke Osikas föreställningar om att autister förmedlar antroposofiska kunskaper om tidigare liv, karma, Kristus, Ahriman, elementarväsen och diverse annat som bekräftar den antroposofiska världsåskådningen.

Varje år hålls en stor läkepedagogisk konferens, kallad Majdagarna; där deltar hundratals verksamma inom läkepedagogik och socialterapi. Faciliterad kommunikation är ett återkommande inslag på konferensschemat, år efter år har man med det. Och som jag tidigare påpekat ingår faciliterad kommunikation i utbildningen för läkepedagoger. (Dessutom har visst Södertälje kommun (!) givit bidrag för en kurs i metoden. Den gavs vid Vårdinge, en antroposofisk kursgård/folkhögskola i närheten av Järna.) Det är trist att se att när influenser utifrån tas upp i läkepedagogiska kretsar så är det sedan länge diskrediterat kvacksalveri (ett annat exempel är neurolingvistisk programmering, som ökar i popularitet bland läkepedagoger). I övrigt tycks man hålla sig till det gamla. Antroposofisk konservatism parad med godtrogenhet inför allt som kan bekräfta vad man redan tror på. I övrigt en hållning som motverkar förändring.

Det ankommer på de kommuner som placerar funktionshindrade människor – vars egna önskemål ofta inte ens kan efterfrågas – på antroposofiska institutioner att ställa krav på dem. Med lite vilja och kunskaper borde det egentligen inte vara helt omöjligt att förena ett antroposofiskt synsätt på människan och mer traditionella antroposofisk-terapeutiska metoder med, t ex, moderna kommunikationshjälpmedel eller annan ny teknologi. Jag inser nu något jag dock inte insåg när jag skrev den ursprungliga artikeln: den faciliterade kommunikationen har över huvud taget inte gjort att modern teknologi kommit in i den läkepedagogiska miljön. De antroposofiska terapeuterna använder ine en dator utan en träbräda med bokstäver på. (Se bilden i det här numret av Läs, s 25. Där får man också se hur assistenten håller i den ‘kommunicerandes’ arm.) Det tycks även vara möjligt för antroposofiska terapeuter att få autister att — som av en händelse — skapa typiskt antroposofisk konst med hjälp av metoden.

Det står klart, menar jag, att den läkepedagogiska verksamheten behöver kritiskt genomlysas, och det handlar om mer än användandet av faciliterad kommunikation. Det är inte min sak, inte heller min kompetens, att ägna mig åt detta. Det jag skrivit om faciliterad kommunikation är en liten del, som jag hoppas visar på behovet, om inget annat.

funktionshindrets lockande mystik och oantastlighet — en uppdatering om antroposofer och fc

Härom dagen skrev jag det här. Jag tyckte jag förhöll mig ganska neutral i blogginlägget; jag anklagade inte, i alla fall inte hårt. Jag tog inte i särskilt mycket när jag poängterade att metoden (faciliterad kommunikation) är, ja, för att tala klarspråk, ren bullshit (men det sa jag inte). Jag tyckte saken talade för sig själv.

Det tycker jag fortfarande att den gör.

Men vem är jag att säga att faciliterad kommunikation inte fungerar? Vilken rätt har de organisationer och institutioner — förvisso seriösa och professionella — som avfärdar metoden att göra detta? Hur kan de, när metodens utövare känner att det de är med om är sant och riktigt. (Vi människor är sådana, skulle jag säga. Men det är inte en invändning som lär gå hem.)

Man ska inte säga som jag säger, har jag förstått. Hilke Osika är en mor som i välvilja gör sitt bästa, som framstår som trovärdig inför dem som möter henne och som inte förtjänar att ifrågasättas (det är kontentan av en del invändningar jag mött, min tolkning och sammanfattning av dem, det ska sägas). Jag tror i och för sig att det kan vara sant — att hon är både välvillig och trovärdig i personliga möten. Kanske skulle hon, som någon påpekade, dö för sina söner. (För mig är inte det ett trovärdighetstecken, och inte heller är det något önskvärt. Inget argument är bättre bara för att någon är beredd att dö för ett värde förknippat med det. Bara som irrelevant parentes.) Ifrågasättandet (mitt) bygger på något annat — något långt utöver Hilke Osikas verksamhet med sina söner.

Även om jag, egentligen, tycker att den också är rätt förkastlig. Det är förståeligt att hon söker något slags mening, och detta råkade vara metoden som blev hennes.  Jag tycker att det är synd att det blev så.

Men det var allt det andra som fick mig att känna att jag måste skriva något. Det var det här att Hilke Osika undervisar i faciliterad kommunikation på utbildningen i läkepedagogik och socialterapi (i och för sig inte i övrigt känd för att vara evidensbaserad, men det är extra synd att man omfamnar fc men inte modern teknologi). Att metoden används (enligt Ingrid Liljeroth) av många i Järna, det vill säga, den används i behandlingen av de funktionshindrade som är placerade på antroposofiska institutioner av olika slag. Att antroposofiska läkare, som Jackie Swartz, som även är specialist i barnpsykiatri, förordar metoden. Var finns de  läkepedagogiskt verksamma som säger: stopp, den här metoden ska vi inte använda, det finns andra, som är revolutionerande på riktigt, låt oss utforska dem i stället?

En invändning gick ut på att sekulära och materialister helt enkelt inte tror på reinkarnation och sådana saker, och därför, på grund av sin ‘tro’, måste avfärda de resultat som Hilke Osika framställer, budskapen från hennes söner. Vi kan helt enkelt inte tro att Erik Osika och hans bror kommunicerar självständigt, för att vi inte kan tro på deras budskap. Det är osant. Faciliterad kommunikation bör misstros oavsett budskap. Metoden har använts för att producera ‘vittnesmål’ om sexuella övergrepp, bland annat. Det är inte andliga budskap (utan budskap som vi alla kan ‘tro’ på, om de är trovärdiga), och likväl bör de budskapen misstros, vilket också till slut skedde, när metoden började utvärderas kritiskt. Det är klart, om någon påstås berätta något trivialt, som att han gillar korv bättre än hamburgare, blir kanske inte ifrågasättandet av samma dramatiska dignitet. Men likväl bör även ett sådant budskap ifrågasättas. Det har i princip med metoden att göra, inte innehållet.

För dem som påstås kunna kommunicera med fc finns nämligen — om påståendet vore sant — andra metoder som kan möjliggöra självständig kommunikation, om personen ifråga alls har en förmåga att kommunicera.

Men det är klart, triviala budskap är ändå en sak. (Även om man även för dem borde använda den nya — och vederhäftiga — teknologi som finns! Där har de antroposofiska verksamheterna mycket att ta igen.) När det påstås att en människa med svår autism och ingen tidigare förmåga att kommunicera plötsligt meddelar andliga budskap om hur alla autister minns tidigare liv, hur han själv haft en tidigare inkarnation i koncentrationsläger och om hur han nu har ett uppdrag för mänskligheten, då finns det givetvis många goda anledningar att tvivla. Dels för att några av budskapen är direkt falska (det är, till exempel, inte svårt att verifiera att inte alla autister minns tidigare liv). Dels för den överhängande risken att någon annan lägger ord i den funktionshindrades mun — och det är ett övergrepp, oavsett hur mycket den drabbade förstår av det.

Jag misstror inte Erik Osikas budskap för att det är andligt. Jag misstror det för att det inte är hans. Det är nummer ett. Visst kan budskapets innehåll diskuteras, men ur andlig synvinkel är det ganska banalt, det är andlig skåpmat. Det är dock Hilke Osikas budskap, inte Eriks. Och det är alltså inte särskilt upphetsande. Det vill säga, det är (i den utsträckning jag tagit del av det) i de allmänna delarna ganska banalt för att komma från en vuxen, vars föreställningar om karma och reinkarnation är en levande del av tillvaron, men det är speciellt om det antas komma från en autist som tidigare trotts inte begripa något alls.

Den lockande kryddan är att budskapet utges för att vara inte en vanlig människas utan en autists vishet. Autister blir bärare av drömmen om närmare kontakt med de högre världarna. Autisten, inuti sitt obarmhärtiga skal, bär en hemlighet som kan lockas fram av dem som vet — de invigda. Man kanske kan se en lös parallell till esoteriken här. Dold kunskap som få har tillgång till besitter sin egen eggande charm. Det är i det här fallet ett exotiserande av funktionshindret, och hjärnsjukdomarna har ett alldeles särskilt mystiskt skimmer. (Jämför med myterna om ‘indigo children’, med mera. Och som många redan vet är Kaspar Hauser sedan länge antroposofernas favoritautist.) Dessutom kryddas alltså berättelserna med förmenta hågkomster från tidigare liv, och det av häpnadsväckande art. Det är inte bara budskap om andliga realiteter, utan biografisk spekulation.

Det är inte antroposofin som tjänar autisterna här, utan de som tjänar antroposofin. De lanseras som högre vetande och bekräftar antroposofiska sanningar. Om autister verkligen vore högre vetande — i andlig mening — skulle antroposofer ha skaffat sig tillgång till en kommunikationskanal till högre världar. Det är annars inte helt lätt, ens för antroposofer, att upprätta sådana förbindelser. Och ibland, när det sker (eller påstås ske) slås man av hur banala de högre världarna är. Precis som elementarväsena och andra översinnliga knytt och oknytt håller de alltid med uttolkaren. Religiösa tror ofta att gud — eller valfri annan högre makt eller högre kunskapskälla — bekräftar just deras föreställningar. Detta är inte annorlunda. Ett budskap som kommer från en förment högre vetande är oantastligt — och ännu fiffigare är det om personen är funktionshindrad och därmed samtidigt kan befinna sig i kategorin av personer med outgrundlig och mystiskt härledd kunskap (som inte kan konfronteras med direkta frågor, då de inte kan kommunicera) och i kategorin som det är synd om (och som man därför bör lämna i fred, och inte vara ‘taskig’ och ifrågasättande mot). Rent krasst är det en perfekt situation för den helt normale vuxne som känner att omvärlden kanske inte helt respekterar hans eller hennes budskap. Budskapet får iklä sig en annan aura.

Jag vet inte vilka Hilke Osikas behov är, i förhållande till det jag just nämnt, men det är klart att hennes budskap tjänar på att inte komma från utan bara förmedlas av henne själv, då det då blir ointressant, oexotiskt och trivialt. Men detta ska inte handla om Hilke Osika. För i någon mån är hennes agerande begripligt, om än i mina ögon inte helt ursäktligt.

Det bör handla om alla andra — de som inte säger: men, hallå, vänta nu! Ska vi verkligen anamma denna metod, som så grundligt avfärdats (av seriösa aktörer, märk väl), när det finns andra metoder att använda? Ska vi verkligen tillåta oss att ta den risken att vi tillskriver funktionshindrade människor, som inte kan försvara sig, våra egna åsikter, budskap och värderingar?

Det är de som måste reagera. I den antroposofiska miljön handlar det om de som är verksamma inom hem och skolor för funktionshindrade barn och vuxna.

Jag har inte skrivit av illvilja eller agg, utan för att jag fullt uppriktigt menar att det är fel att utnyttja en annan, försvarslös människas namn och psykiatriska tillstånd för att framföra tankar som inte är hans eller hennes egna eller för att söka något slags mystisk bekräftelse av en livsåskådning han eller hon i själva verket har liten aning om. För mig är det obegripligt att antroposofer kan tro på ett jag som är evigt och som också hos den handikappade, vars liv begränsas av fysiska, psykiska och andra omständigheter, finns latent som en frisk kärna, och samtidigt agera så respektlöst. I de fallen gör de ju så mot en människa de borde — och säger sig — tillskriva samma inneboende människovärde som alla andra.

Så till dem som tror att jag agerar av ond vilja eller i destruktivt agg, medan de som tror på den faciliterade kommunikationen och de budskap som fås via den självklart agerar med den bästa och godaste vilja — jag bestrider det. Mitt uppsåt är precis lika gott.

Och jag har bättre på fötterna.

*

Inspirerad, delvis men inte helt, av den här diskussionen.

‘alla med autism kan minnas tidigare liv’ — om faciliterad kommunikation i antroposofisk tillämpning

Erik Osika är autistisk. Under merparten av sitt liv har han inte kunnat kommunicera sina insikter med omvärlden, men nu, på väg in i medelåldern, påstås han berätta bland annat följande:

Min gode ängel förklarade just för mig att alla med autism kan minnas tidigare liv. Det är vi inte ensamma om. Det gäller alla som inte kan tala alls. Min karma var att kunna komma i kontakt med Hitlertidens brutala ledning och dom plågade mig till döds för att jag skulle förråda mina judiska vänner som jag hade gömt. Då ville jag inte födas mera för att inte kunna tvingas till något sånt igen. Men Kristus övertalade mig i himlen att födas igen för sådana som jag behövs. Min uppgift var att komma till insikt om att jag inte var skuld till att jag förrått mina vänner utan att det var Hitlers bödlar som hade skulden. Men jag skulle hjälpa dem att komma till insikt om sin skuld och att hjälpa dom att göra gott i framtiden. Min ängel vill att dom kan ångra sig och förstå att dom kan gottgöra sin skuld för att inte hamna i satans garn. Nu förstår dom att dom först måste leva ett smärtsamt liv och sedan hjälpa andra att komma vidare i deras utveckling. (Falkbladet 2012:1.)

Erik meddelar att han i hela sitt liv har trott på reinkarnationen. Hans mor, Hilke Osika, som är den som han kommunicerar med, föreslår i ett samtal att för gravt funktionshindrade måste det vara särskilt viktigt att det innevarande livet inte är det enda. Men Erik menar att de inte är därför han är övertygad. I stället handlar det om att människor som han alltid minns sina tidigare liv, och därför känner till återfödelsen på grund av sina egna minnen och inte som resultat av rättvisetänkande.

Det kan se ut som en händelse att Erik kommit att födas och växa upp i en antroposofisk familj, där fadern är antroposofisk läkare och modern terapeut. Just han, som besitter sådana kunskaper om reinkarnation och karma och som skulle komma att kunna förmedla dem, han kom att födas just där, just då, hos dem. Det frestar på den vardagliga fantasiförmågan att föreställa sig hur den här konstellationen så magiskt kunnat uppstå.

Men ur ett antroposofiskt perspektiv är den inte alls svårt att förklara. Han har en uppgift, och han föds till jordelivet för att fullfölja den, och ser därför till att skaffa sig de förutsättningar han behöver. I de högre världarna, och i samråd med högre väsen, bestämmer sig människan innan sin födelse för vilka vilka livsomständigheter hon behöver för att hon själv ska utvecklas eller för att hon ska kunna hjälpa mänskligheten att utvecklas. Hennes karma avgör allt från vilka fysiska och psykiska egenskaper hon behöver till vilken familj och i vilken kultur hon föds. Människan föds i den miljö där hon kan verka – sig själv och mänskligheten till gagn. Det är således inte någon lycklig slump som fört Erik in i den situation han befinner sig när han börjar berätta.

Och Erik är inte ensam, även två av hans bröder har autism. Hilke Osika har tillsammans med Wolfgang Weirauch (känd för att ha utgivit en skriftserie där uppbyggliga och ofta bekräftande budskap från elementarväsen, träd och djur, bland andra en antarktisk pingvin, kanaliseras) skrivit en bok på engelska, som ska hjälpa oss att uppleva autistens värld inifrån. Så här beskrivs den.

Many individuals with autism are highly intelligent and gifted, but some are effectively imprisoned in their bodies and unable to communicate verbally. However, developments in technology have enabled autistic people to transmit their thoughts directly. In this true account, three autistic people, two of them brothers, speak via the method of ‘facilitated communication’, with the aid of a computer keypad. What is conveyed are not just everyday thoughts and experiences, but surprising and sometimes shattering spiritual and metaphysical perceptions. The conversations reveal remarkable clairvoyant gifts, such as the ability to read other people’s thoughts, to see past lives, and to communicate with supernatural entities. Erik speaks of a past life during the Second World War, and the horrendous experience of being killed at Bergen-Belsen concentration camp. As a result of this, his soul had no desire to reincarnate on earth – although he also describes encounters with Christ, and how these eventually led to his present life. Andreas speaks of his perceptions of elemental beings – nature spirits – and how we can develop more intimate contact with such entities, for example through special kinds of music. He also describes Christ’s workings in nature as well as his Second Coming. Each of the interviewees discuss meditation and how it can engender vital spiritual processes and perceptions. Together, their insights provide an astonishing glimpse into the way some people with autism appear to experience the world, and how their knowledge can enrich our own. … (Amazon.)

Hilke Osika skriver alltså i Falkbladet (medlemsskrift för Forum för Antroposofisk Läkekonst) om vad som sägs vara Eriks berättelse och har även givit ut böcker och häften om sina söner och den metod hon använt för att kommunicera med dem. I Falkbladet och i en separat publikation (Osika, H. Facilitated Communication, ProHerba Osika Förlag 2006) berättar hon på svenska om metododen, faciliterad kommunikation, som hon rest utomlands för att lära sig och ta till Sverige. Tack vare Hilke Osika används nu metoden på många socialterapeutiska institutioner i Järna, berättar Ingrid Liljeroth. (Socialterapi är som antroposofisk läkepedagogik, men för vuxna.) Osika undervisar även blivande socialterapeuter och läkepedagoger i metoden.

Läkepedagogerna är inte ensamma i antroposofiska miljöer om att fascineras av faciliterad kommunikation. Nyligen berättade Antroposofiska Sällskapets medlemstidning, Forum Antroposofi, om hur ‘avancerad poesi’ som påstås ha skrivits av en man med grav autism och utvecklingsstörning framfördes vid en läkepedagogisk konferens. Två waldorfelever stod för framförandet, som förgylldes av eurytmi. (Forum Antroposofi 2013:2.) Och till exempel den antroposofiske läkaren Michael Lipson skriver om hur faciliterad kommunikation hjälpt autistiska människor att uttrycka ‘a full and conscious inner life to which their bizarre outward behavior gives no clue.’ Om man tror Hilke Osika är det inte alls konstigt att autister har anmärkningsvärda insikter. Erik har berättat för henne att eftersom autister inte kan lära sig de saker andra barn lär sig, är de hänvisade till att söka sig till de högre andliga världarna. Och därför kan de sedan förmedla insikter från dem som vi andra inte har direkt tillgång till.

Den faciliterade kommunikationen som metod är inte en antroposofisk uppfinning. Dess användning bevisar alltså — lustigt nog — att under vissa omständigheter influeras den antroposofiska terapimiljön av idéer utifrån. Det är paradoxalt att när antroposofer för en gångs skull utnyttjar modern teknologi – annars litar man helst på de gamla trotjänarna: eurytmi, målning, antroposofisk läkekonst, med mera –, sker det för att använda en metod som är starkt ifrågasatt. Men chansen till förnyelse är kanske större blott i och med att metoden kan användas för att med hjälp av insiktsfulla autister — med direktaccess till högre visdomar — bekräfta allehanda antroposofiskt tankegods, som de helt vanliga antroposoferna utifrån sina egna bristfälliga förmågor inte fullt törs lita till. Man behöver bekräftelser — från träd, pingviner, gnomer och autister. Allting går an, utom det som kommer ur ens eget inre. Det krävs något större, något externt.

Grundtanken bakom faciliterad kommunikation, så som den framställs av Hilke Osika, är att rörelsesinnet (för övrigt ett av människans tolv sinnen enligt antroposofin) inte fungerar för autister, och att de därför inte kan känna av sina kroppsdelar ordentligt och därmed inte heller behärska käke och mun. Det leder till kommunikationssvårigheter. Omvärlden uppfattar autisten som oförmögen att förstå, som ointelligent, men i själva verket kan han eller hon ha gåvor och insikter som på grund av fysiska begränsningar och omvärldens oförståelse inte tas tillvara.

Det ligger i och för sig något i detta. Ny kunskap och modern teknologi har revolutionerat möjligheterna för autister och personer med andra utvecklinggsstörningar som drabbar kommunikationsförmågan. Det är metoder som hjälpt autister och andra funktionshindrade att självständigt kommunicera; att betona självständigheten är här särskilt viktigt. För kruxet är att en hel del talar emot att faciliterad kommunikation är en av dessa metoder. Den är kontroversiell, och saknar evidens. Problemen med tillförlitlighet är stora.

Viktiga organisationer och institutioner avråder från metoden. (Läs mer här.)  I Sverige har Sahlgrenska gjort ett uttalande. Metoden togs till Göteborg av en läkeeurytmist som utbildats av Hilke Osika. Ingrid Liljeroth berättar om hur den använts på gruppboenden och särskolor, och i hennes skrift (s 19ff) finns en redogörelse för Göteborgsverksamheten samt vissa problem man haft med Socialstyrelsen.

När en person kommunicerar med hjälp av faciliterad kommunikation sker det så att en assistent håller den kommunicerades armbåge i sin ena hand och dennes hand i sin hand. Mot handen utövas ett lätt tryck. Osika skriver att medhjälparen känner av den andres rörelseimpuls och ‘har bara som uppgift att bjuda ett visst, jämnt motstånd mot nedåtrörelsen och lyfter den skrivandes hand igen efter varje bokstav’. Kritiken mot metoden fokuserar förstås på den redan nämnda tillförlitligheten.

Är det den funktionshindrade som skriver – eller är det egentligen medhjälparen?

De vetenskapliga resultaten är nedslående. Det medger även Hilke Osika i sitt häfte om metoden, även om det sker indirekt. Hon ägnar flera sidor åt invändningar mot studier som avfärdat faciliterad kommunikation. Till exempel menar hon att det är fel att i studier fråga autistiska försökspersoner om saker man redan vet svaret på – autisten kommer då att finna samtalet meningslöst, och välja att inte svara (varför det ser ut som att metoden inte fungerar). Hon anser också att det är fel att använda för den kommunicerande okända assistenter eller att genomföra tester i främmande miljöer för att undvika felkällor och manipulation. En av Osikas huvudinvändningar mot studier som avfärdat faciliterad kommunikation tycks vara att de genomförts av ‘motståndare’ till metoden. Enligt henne är de ‘personer som helt enkelt inte kunde tro att autister som inte ens kan tala, skulle kunna skriva, och dessutom vettiga saker.’ Den invändningen tycker jag att man kan lämna utan avseende. En snabb sökning på internet leder till mängder av kunniga människor och seriösa organisationer som är engagerade i autisters möjligheter att med hjälp av modern teknologi kommunicera självständigt med sin omvärld – och som ändå avfärdar faciliterad kommunikation. Hilke Osika menar också att ett tecken på tillförlighet är att autisterna har synpunkter som skiljer sig från assistenternas – ibland kan de till och med förolämpa assistenterna – samt att de vill kommunicera om ämnen som inte intresserar assistenterna.

Även andra gör invändningar mot kritiken. En waldorflärare som ägnar sig åt faciliterad kommunikation menar till och med att det är kränkande i sig att testa om metoden fungerar. Att det också vore kränkande att tillskriva autister åsikter och insikter som inte är deras egna, är emellertid ett gott argument för den vetenskapliga utvärdering av metoden som företagits. De tveksamheter som påvisats förefaller utgöra goda skäl till att förhålla sig kritiskt till såväl metoden som de förmedlade budskapen, även om det är osannolikt att anhängarna kommer hålla med om det.

I sitt häfte om faciliterad kommunikation skriver Hilke Osika om AnneMarie och Birger Sellin, en mor och son som också använt metoden. Mängden och kvaliteten på deras kommunikation – som publicerats i ett par böcker – utgör enligt Osika ännu ett bevis på den faciliterade kommunikationens tillförlitlighet och giltighet som metod. Hon skriver:

När någon verkligen läser dessa texter, hur kan den då på allvar säga att de är ihopmanipulerade av någon mamma? En sådan mamma borde ju – i så fall – vara en självskriven kandidat för något dårhus! Vad skulle det vara för vits för en normal person att på detta vis åstakomma så egendomliga texter?

Hon intygar därefter att AnneMarie Sellin är fullkomligt normal och fortsätter:

Därför undrar jag vad man skall tro om personer som envisas med att avfärda allt detta med en enkel hänvisning till manipulation.

I fråga om mänsklig psykologi och mänskliga bevekelsegrunder förefaller mig Hilke Osikas synsätt vara mer än lovligt naivt. Om vi går till hennes egen berättelse och de budskap — om reinkarnation och karma,  elementarväsen och Kristus — som hennes söner sägs förmedla: vem kan undgå att se värdet i bekräftelsen som budskapen ger och hur väl de passar med antroposofiska synsätt och den världsåskådning Osika själv företräder?

*

Addendum: läsvärd artikel.

Addendum, 2013-12-23: Jag skrev en uppdatering om reaktionerna och annat. Det visar sig att faciliterad kommunikation är mer spridd än jag kanske trodde. Den antroposofiske läkaren och barnpsykiatern Jackie Swartz tycks förorda metoden (se Ingrid Liljeroths dokument som jag länkade till i blogginlägget). Hans Westerdahl talar om metoden här (Värna, nr 13, 2010, s 29), vilket jag skrivit om tidigare här. Även där handlade det om att autister får bekräfta det antropsofer redan vet. I en artikel i ‘Kulturdelen’ berättas om hur kommunala anslag gått till kurser i faciliterad kommunikation. Kurserna har bedrivits bl a på Vårdinge. Tydligen används metoden alltså inte bara för att få funktionshindrade att markera symboler på skärm/tangentbord, utan även för att framställa konst. Tekniken är emellertid densamma och lika problematisk: assistenten ‘håller om den målande personens hand och försöker känna av hans eller hennes avsikter och riktning, och hjälper till att föra penseln dit.’

Addendum, 2013-12-24: Vidare undersökningar (bl a av dokument på NFLS hemsida) visar att fc även förekommit som tema på ett flertal läkepedagogiska konferenser, bland annat de s k majdagarna som hålls varje år. Någon antydan om ett kritiskt förhållningssätt finner man inte.