stedall’s steiner movie (trailer)

Here’s the trailer for Jonathan Stedall’s Steiner movie. Let me just say one thing: this guy is impressed by Steiner. In a way that might overshadow his work. Seeing all these positive accounts lined up briefly (well, it is a trailer), I’m left feeling I have overdosed on awe and reverence (a very special anthroposophic drug).

 

stedall’s steiner movie

Jonathan Stedall’s documentary movie about Rudolf Steiner (‘The Challenge of Rudolf Steiner’) is finished and will soon premiere at the Rudolf Steiner House in London. I’m not sure if it will ever be shown in ordinary movie theaters; it seems somewhat unlikely. I have a question for you though. This is from NNA:

For Jonathan Stedall the documentary marks the fulfilment of a project which has been long in the making: “The two parallel threads in my life have been my work as a documentary film-maker and my deep interest in the work of Rudolf Steiner,” he told NNA.

“Having made a number of films for the BBC about Camphill schools and village communities in the UK, Germany, Switzerland and the USA, and in 1994 a promotional film for the Steiner Schools Fellowship in Britain, I have now, at last, had the opportunity to explore the broader picture – the life and legacy of someone whose ideas and insights are, I believe, ever more relevant,” Stedall explained.

Anyone seen these BBC films? What were they like? What picture are we getting of Camphill?

I’m sure that the new film depicts Steiner as a hero; that’s ok. Stedall is open with his allegiances (he clearly thinks he’s great) and it’s not — as far as I know — a BBC production. I suspect — unfortunately — that the film won’t reach any further than to his likewise enthusiastic audience in the Steiner House and similar establishements. It’s aimed at television, but I wonder if any of the broadcasting companies have bought it. There’s a list of a few scheduled screenings that has so far been announced; see the end of the NNA article.

I would like to see, one day, a great documentary about Steiner. Or even a feature film; perhaps even a better a feature film with mystical-magical elements incorporated! It could be splendid, riveting, interesting, quite lovely.

(Blog post from a year ago.)

when a supersensible movie just isn’t enough

Some Steiner folks have suddenly become interested in reality, and ask: ‘Can you help this film become reality?’

If you’re going to make a movie about someone, at least you could try to tell us something interesting. This just isn’t. It’s boring, and Rudolf Steiner deserves better. It’s actually true, he does.

Who was this man whom many see as the greatest holistic pioneer of modern times?

This is why people laugh at anthroposophists. It’s not really Steiner’s fault. He’s either hailed as the greatest man ever or he’s not to be mentioned at all because his name is bad for PR reasons. Depending on circumstances, no doubt. I’m sure the people behind this film have thought that if they show everybody what a fantastic, super-human human being Steiner was, then people will stop thinking anthroposophists are in some kind of bizarre religious cult. But anthroposophists who admire Steiner unexceptionally, who write promo texts like this, only manage to do one thing: prove to us the cultishness is a fact. Hint: giving people the impression you’re brainwashed knuckleheads may not really be a good idea, unless you wish to appear like brainwashed knuckleheads. Another hint: making an utterly boring, hagiographic movie won’t bring a ‘potential for the generation of revenue’, I’m sorry to say. You cannot expect people — with the exception of anthroposophists and a few clueless waldorf parents — to pay for a promotional movie. It’s meant to sell a product — or a cult — and that’s neither appealing, nor interesting.

Also, in regard to the about-section, the filmmakers are right that people know too little about the person and the ideas behind biodynamic products, waldorf education, and so forth. Again, this seems to be a conscious tactic to some degree: talking about Steiner or anthroposophy is thought to be bad for business. Paradoxically, anthroposophists want to have it both ways. Depending on the context and the circumstances.

There will also be a sequence filmed during an international conference at the Goetheanum in Dornach. Such a gathering will illustrate how more and more people from all over the world are seeking to nurture and to deepen the insights that this Austrian scholar and visionary gave into every area of modern life, and above all into the nature of the evolving human being.

If nothing else, it will show that even anthroposophists can find Dornach on a map of Switzerland. I never suspected it…

The director — if the movie becomes reality — will be Jonathan Stedall, a documentary filmmaker (for, e g, the BBC) and author (published by anthroposophic Hawthorn Press). The producation company is Cupola Productions Limited and its adress is listed as that of the Ruskin Mill trust — an anthroposophical trust fund.

waldorfrörelsen sökte stoppa tv-sändningen av filmen ‘en skola’

Under hösten 2009 visade Kunskapskanalen en retrospektiv av Eric M Nilssons dokumentärfilmer. En av dessa var En Skola, en film från 1968 om waldorfskolan Kristofferskolan. Kanalen avsåg visa filmen en gång tidigt på kvällen — vilket också skedde — och därefter skulle den repriseras en eller ett par gånger (sen kvällssändning). Det visade sig dock att repriserna uteblev — utan ett ord från SvT. Detta diskuterades på Vetenskap och Folkbildnings forum, och jag hade egentligen tänkt gräva mer i de verkliga anledningarna till att repriserna uteblev. (Som framgår av diskussionen har flera personer varit i kontakt med SvT i ärendet, så även jag.)

Så varför stoppades filmen? Vilken roll hade Kristofferskolan och waldorfrörelsen i skeendet? Enligt ett protokoll [30 maj 6.30 pm — protokollet bortplockat från hemsidan men kan läsas här] från ett av Waldorfskolefederationens möten, spelade rörelsen en betydande roll:

Skolan har blivit kontaktad av Kunskapskanalen av att få visa filmen från 1968. Filmen fälldes för osaklighet. Kan skolan stoppa filmen, eller kommentera den? Advokater hävdar att en film som är fälld ej får visas. Diskussion på skolans villkor krävs.

Kunskapskanalen kontaktar waldorfskolan för att be om lov att visa filmen. SvT ber alltså en partisk aktör om lov att få visa en film. Enkom detta faktom är fullständigt sanslöst. Kristofferskolan äger givetvis inte upphovsrätten till filmen, så om det handlar det inte. Filmen är dessutom 40 (!) år gammal. Om den fälldes för osaklighet ligger detta alltså 40 år tillbaka i tiden. Det är fullständigt orimligt att den för all framtid skulle vara bannlyst från televisionen. Och till detta: skolan kräver diskussion på skolans villkor.

Det är närmast oanständigt. Jag är förstummad över ett så korrupt förhållningssätt. Det är ett skamligt och lågt agerande, fullständigt ovärdigt en skola som uppbär offentliga medel.

Samtidigt är det rätt talande, och borde kanske inte förvåna. Det som manifesteras är en totalt bristande omdömesförmåga. Skolans handlande är helt i linje med Waldorffederationens etiska fadäs att ge Sune Nordwall uppdraget att hantera waldorfkritiken. Han gör det nämligen på samma sätt — fast genom att tillämpa ännu nedrigare metoder — det vill säga genom att strypa och tysta den.

För även om vi ponerar att advokaterna hade rätt i sina råd att sändningen vore otillåten — vilket jag sannerligen betvivlar, ty vilket svidande nederlag för fri och oberoende media vore inte det? — varför skulle Kristofferskolan och waldorfrörelsen ens vilja åberopå detta? Varför tycker de att det är helt i sin ordning att försöka stoppa sändningen av en seriös film? Vad tror de att detta agerande säger oss om dem?

Det säger oss att deras impuls är att stoppa, gömma, tysta ned — inte att bemöta och hantera eventuell kritik. Och att ändamålen — att bevara waldorfpedagogikens ‘anseende’ intakt — helgar medlen. Till varje pris ska kritik hejdas. Och har Nilssons film förtjänat en sådan behandling?

Filmen är nämligen alldeles utmärkt. Den är till och med mycket vacker. Nilsson kritiserar faktiskt inte waldorfskolan. I slutscenerna delger han förvisso, i rätt poetiska ordalag om jag inte minns fel, publiken sina intryck. Som före detta waldorfelev är jag enig med honom. Han har observerat och lyckats ge uttryck för en upplevelse som jag tror många har haft av waldorfskolemiljön. Men i resten av filmen låter han lärarna tala, utan att lägga sig i, utan att själv kommentera. Han låter bilden och stämningarna tala. Och han gör det förbluffande bra.

Vad i hela fridens namn har ni emot det, Waldorffederationen och Kristofferskolan? Ursäkta att jag frågar — men har ni fullständigt tappat förståndet?

Filmen är 40 år gammal men ger en mer korrekt — och vackrare! — bild av waldorfpedagogiken än Sune Nordwall någonsin kommer vara kapabel till. Ändå tycks ni föreställa er att denna 40 år gamla film, och inte ert egna och Nordwalls agerande, är ert problem!

Filmen En Skola finns att köpa — genom bland andra SvTs egen butik — och ingår i en box med Nilssons filmer. Continue reading

på antroposofernas kulle — del ii

… en fortsättning från gårdagen (även om jag nu nästan tror mig vara frisk). YouTube-mania: Auf dem Anthroposophenhügel. Del 4. Kolla in maskinerna som tröskar blommor och maler metaller till häxbrygder (eller läkemedel beroende på övertygelse!). Proceduren övervakas av Steiner — inte bara från världen mellan död och återfödelse utan också av ett i laboratoriet hängande Steiner-porträtt i antroposofisk-ståndsmässig träinramning. Och så skakas det! Bara om planetkonstellationerna är gynnsamma, förstås. Sedan vidare till waldorfskolan. Eurytmin. Ein planetentanz. Se på eurytmin — är det underligt att waldorfeleverna vanligtvis finner den outhärdlig? (Svaret är nej.)

Del 5. Steiners ateljé där han levde och arbetade de sista åren — det var också där han dog. Dödsmasken! Stillbilder från mysteriedramerna; människans väg till förandligande. Stillbilder eftersom, vid den här tidpunkten, ännu inga filmupptagningar fått göras av uppföranden på Goetheanum-scenen. (Moderna upptagningar finns — men jag tror inte jag någonsin sett någon av just mysteriedramerna!) ‘Der doktor hat gesagt, eurythmie kan man nicht filmen.’ Den andliga utstrålningen i deras framträdande går förlorad i den tekniska upptagningen, menar några eurytmister som filmaren talat med. En snubbe går dock med på att filmas då han reciterar en vers av Christian Morgenstern.

Hur kommer antroposofin och den moderna världen till rätta med varandra, undrar filmaren. Hur hanterar man kontroverser runt enskilda lärosatser? Enligt professorn i bild finns, inom den antroposofiska rörelsen själv, inga sådana kontroverser. Ordföranden tillfrågas om det i dag finns något hos Steiner — i det han sagt eller skrivit — som är kontroversiellt också för antroposofer och som måste diskuteras på nytt (utifrån dagens perspektiv, förmodar jag, snarare än Steiners tids). Ja, menar han. Men det verkar snarare som att han ser det som att Steiners samtid eller antroposofin i de tidiga årtiondena efter hans bortgång inte kunde förstå honom — han var så före sin tid. Så egentligen säger han inte att Steiner kunde ha misstagigt sig, utan att antroposofer tidigare kunnat missta sig… och att man nu förstår mer om vad Steiner egentligen talade om! Det Steiner sa bekräftas, realiseras, hela tiden. (Så ska en slipsten dras.) Notera det stora Steiner-porträttet ovan honom. Damen som i första YouTube-klippet oförglömligt imiterade Steiner, tillfrågas: ‘Halten sie es für möglich, dass Steiner sich geirrt hat?’ Hon vill inte svara ‘nej’, säger hon, ty då skulle hon tas för en troende, ‘und ich bin nicht keine gläubige’. Eurytmisten får frågan om det finns en diskussion om tolkningen av Steiners utsagor — ‘innerhalb der gesellschaft, eigentlich nicht’. Skådespelerskan säger sedan att den, som har tillåtits verka så många år vid Goetheanum, står i ett slags tacksamhetsskuld. Ett slags övermänskligt ideal att uppfylla. Att inte tala om sig själv. Se slutbilderna över Goetheanum och de schweiziska kullarna. Eller berg är det kanske, i fjärran.

på antroposofernas kulle — del i

Jag är sjuk. Nå, det är nu ändå lite bättre än det varit. Mest har jag varit sjuk i hypokondri. I sjukdomsförväntningar. Jag tål inte tanken på snuva, för snuva är så förfärligt tråkigt. Feber och annat kan jag enkelt leva med — jag blir uppeldad och manisk, annars är det okej — men snuvans tristess tål jag inte. Vad kan passa bättre än att (åter) tipsa om den bästa filmen någonsin, detta 70-tals-mästerverk, Auf dem Anthroposophenhügel? Den är alldeles underbar. Fotot, musiken, ja, allt. Det enda som plågar mig är att jag inte lyckats komma över en kvalitetskopia utan måste se den på YouTube. Där är fantastiska intervjuer med människor som mött Steiner. En dam gör en oförglömlig imitation av Steiners sätt att tala till åhörarna, hur han hälsar sin publik. Närmare än så känns det sällan som man kommer hans egen röst. Och så är det den äldre, intensive mannen– ordföranden — vid det maffiga steinerska skrivbordet.

Som berättaren, uppväxt i en grannby till Dornach, säger om dem i första YouTube-avsnittet: ‘die einwohner sind nicht ganz von unserer welt’. Han beskriver också hur han känner att han blir betraktad som vore han genomskinlig.

Del 1. Antroposoferna ser annorlunda ut. Den lokale prästen, Kully, talar om Steiner såsom en förkastlig okristlig människa som idkar umgänge med djävulen. Frågan om vilka antroposoferna egentligen är förblir obesvarad under många år, annat än att fördomar florerar. Andra lokalinvånare ser dem som hedningar. Efter många år kommer till sist filmmakaren till själva antroposofkullen. ‘Mir scheint als bin ich auf einem hügel des schweigens gelandet.’ Inga hundskall, inga öppna fönster. ‘Geheimnisvolle hausen schlafen in den morgen hinein.’ Men det är inte på en livlös planeten Mars. Antroposoferna ‘schauen mir an, aber ich bin irgendwie transparent’. Man tillhör inte och kan inte föreställa sig hur det vore att tillhöra denna plats och dess invånare som inte helt är av vår värld. (Och ännu roligare, nu 2010, är de otidsenliga kläderna, som jag föreställer mig var otidsenliga redan då.) Det är omöjligt att helt förstå även om man läser allt ‘… [w]as der doktor gesagt hat, und das ist der anfang und das ende hier auf diesem hügel’, där gralsväktare vaktar ett andligt arv. Continue reading

levande döda ting

Ett par ytterligare reflexioner angående filmen En Skola.

Något som framgår vid flertalet tillfällen i filmen är hur döda föremål och till och med ytor, former och färger får liv i både lärares och elevers ögon. Man talar om stenar som får ont när de blir slagna, om färger eller pappersytor som blir förnärmade, med mera. Det är mycket sådant i waldorf; man talar om föremål och naturfenomen som om de vore levande varelser. Stenar har känslor, former upplever sig själva, dimman är varelser, den är dansande älvor… Ibland kände jag det som vore jag mindre levande än de döda tingen som man “antropomorfierade” kring. En organiserad lek jag har vaga minnen av (från lekskolan) är en lek där barnen, hopkurade under silkesdukar på golvet, föreställer stenar, barnen spelar stenar, de är döda, men väcks till liv. Man blir väckt till liv av en annan “sten” som redan väckts upp. Vad “leken” gick ut på har jag ingen aning om, men den innehåller åtminstone ett par viktiga symboler: det döda föremålets inneboende livsegenskap, och uppväckandet av det som är “dött” eller “omedvetet” till det levande och medvetna — död till återfödelse, sömn till vakenhet… Min poäng är, att icke-människor och icke-djur betraktas som levande väsen. Och att människor ibland betraktas som mindre levande väsen, paradoxalt nog. Men min omgivning har alltid tyckt att det är märkligt att jag så lätt kan tala om tings känslor och åsikter som om de vore just levande, och det har jag gjort sedan jag var liten (det är en böjelse jag har försökt inhibera… i alla fall i ytligare bekantas närvaro). När jag såg på filmen slog det mig, även om jag nog har tänkt tanken förr också, att detta inte är någon individuell egenhet (som andra har trott) eller min orginalitet och kufighet, utan att det är en (o)vana jag plockat upp från den omgivning jag liksom ofrivilligt levde i… Jag vore hellre ett original än en simpel imitatör, men det slår mig med fasa att jag är mer av det senare än jag trott.

Den andra reflexionen jag vill göra är kring den elev som talar om de inre bilder som exempelvis sagor skapar. Om att “se” olika abstrakta begrepp som former och färger. Eller att se, inom sig, en viss symbolik i en saga som en rumslig-estetisk upplevelse. Visst kan det bero på subtil manipulation — att man gjort barnen redo för inre upplevelser av en viss natur. (Jämför exempelvis med hur Steiner beskriver det andliga övandet — meditationer som ackompanjeras av bilder av former och färger.) Att man har förberett dem på att vissa stimuli bör leda till inre visuella upplevelser. Men jag kan tänka att det lika gärna kan handla om fenomen typ synestesi — att det här helt enkelt handlade om en individ som helt naturligt hade sinnesupplevelser av en art färga över sig på andra upplevelser, så att ett visst begreppsligt fenomen “får” färgtoner till exempel.

god morgon, fröken

Om filmen En Skola, Kunskapskanalen 30 sept 2009 (repriseras 2 okt). Ursprungligen visad 1968.

Ur ett väldigt egoistiskt perspektiv, hade jag önskat att filmen hade gjort skillnad. Att myndigheter hade brytt sig, att föräldrar hade öppnat ögonen, att skolan hade marginaliserats… att den hade gjort skolan så impopulär och givit den ett så dåligt rykte att även min mor hade snappat upp det. Och jag hade besparats de där åren. För jag finner det oerhört stötande att Göran Fant i (den nyinspelade) inledningen till filmen för över så mycket skuld på filmaren: han utnyttjade barnen, han tog fördel av den relativa öppenheten för att ge en bild av waldorfskolan som…

…faktiskt stämmer. För det är ju nämligen så, att hela filmen i genom, kommer lärare och andra vuxna på skolan till tals. Elever talar själva om hur skolan påverkat dem, till exempel i hur de tolkar skeenden, berättelser och så vidare. Det är inte filmaren som målar upp en bild av den här miljön; det är lika mycket de själva som gör det. Continue reading