i främmande land

131018a

I bra solvärme, vid fönstret.

När man är på fiendens territorium, bör man hålla sig upptagen med något. Det är en känsla jag alltid haft, och en intuition jag nästan alltid följer. Det är förstås löjligt att säga att Järna är fiendeland. Samtidigt: vissa saker handlar mycket mer om känsla än de handlar om vetande. Vissa platser är lite som en annan människas vardagsrum, som man inte bjudits in till. Järna är på samma gång märkligt bekant, och obehagligt främmande.

Över slätten blåste en hård, isande vind. Jag var nöjd över att ha kommit ihåg att lägga pälsmössan i väskan, även om den inte behövdes i stan. Det var nära att jag förlorade den på den där lite murkna bron — i lagom uttalad antroposofisk design — över E4an.

Det är en förtjusande trakt, även om mullret från motorvägen är konstant, och hörs långt över åkrarna. Att ta pendeltåget är som att åka utomlands, eller i alla fall halvvägs utomlands. Det är inte längre riktigt Stockholm, på det vis som bussar och tunnelbana är Stockholm. Tåg- och busstidtabellerna är nästan omöjliga att förstå sig på. Södertälje är intressant med sina kontraster — stora vägar, höga viadukter och pittoresk landsbygd. Övergången från industrier till jordbrukslandskap är kvick.

Jag gick vägen från Skäve busshållplats, längs ån, via Saltå (och såg Kristofferuskyrkan utifrån; den var mindre än jag föreställt mig), till Ytterjärna kyrka och kyrkogården. Ljuset var för ljust, vädret inte vad jag velat. Mulet eller halvmulet är snarare att föredra — för bilder — framför strålande middagsol och klar himmel. Solen är mer användbar morgnar och kvällar. Men fingrarna var ändå stelfrusna.

131019Jag åt, drack varmt kaffe och jag handlade några böcker. (Se till vänster, och avundas!) Det var det. Gjorde inte något mer, och såg inte så mycket mer heller. Mer utevistelse lockade inte. Det var i och för sig en ganska spontan och till det konkreta utförandet oplanerad utflykt. Jag hade velat se kyrkogården ett tag. Jag hade hundvakt och hemma hade de börjat bila upp innergården (ett oljud värren än E4an). Att åka i väg kunde inte varit mer rätt under de omständigheterna.

Jag är besatt av detaljerna, men ger mig inte tid att se dem. Jag vill betrakta alla små detaljer på byggnaderna — former och färger — men jag har blivit rastlöst nervös. Som om jag, malplacerad och med gnagande oro, faktiskt stod i någon annans vardagsrum, i en främmande mänsklig civilisations hemmiljö. Och det är det ju också, på sätt och vis, antar jag. Arkitekturen är som något märkligt ur mina drömmar — den har det där som är både kusligt och lockande på en och samma gång –, och jag kunde egentligen se på den och dess vindlingar hur länge som helst. Om jag kände att det inte var opassande, men, gud, den gnager hela tiden, känslan av det opassande.

Du hör inte hemma här. Den känslan.

Den kan vara ganska stark, när den faller över mig. Och den är det säkert med rätta. En intuition om att jag är på fel plats, att jag överträtt en gräns jag inte har rätt att överträda. Jag tror, märkligt nog, att den blivit starkare jämfört med första gången jag var i Järna — när var det? 2010 kanske.

131018d

131018f

131018h

131018e

131018i

131018j

131018b

131018k

131018c

131018g

christhild ritter: annons om ett ledigt hus

Efter några år utan bibliotekskort på Stockholms stadsbibliotek, bestämde jag mig för att skaffa ett nytt, och har därför lånat en del lagom konstiga böcker. En av dessa är Christhild Ritters bok Annons om ett ledigt hus. Hur Järna blev ett centrum för anroposofiska initiativ och verksamheter (Wrå förlag, 1999). Det är berättelsen om hur antroposoferna hus efter hus, gård efter gård, erövrar Järna, och den sträcker sig från mitten av 1930-talet till 1990-tal. Christhild Ritters far — Gustav Ritter, som startade den läkepedagogiska institutionen Mikaelgården — är en av de antroposofiska Järna-pionjärer boken rör sig kring. Ritter är uppväxt i Järna, gick i waldorfskola, är aktiv inom antroposofin, och har verkat som utbildare och föredragshållare, författare, eurytmist, läkepedagog, waldorflärare… och astrolog.

Det kommer väl inte som en överraskning om jag säger att den här boken är en tämligen förhärligande historieskildring. Den är svämmar över av osjälviska hjältar som under svåra omständigheter gör fantastiska saker i antroposofins tjänst, för att inte säga i mänsklighetens. Små och stora underverk sker på var och varannan sida; initiativ tas som leder till mirakel. Antroposoferna bär antinazistisk helgongloria, men det är knappast heller oväntat. Rörelsens umbäranden i Tyskland under nazitiden, och hur de ska ha bidragit till etableringen i Järna och en flod av anländande flyktingar (som råkar vara antroposofiskt intresserade) till Järnaområdet, är förstås en huvudattraktion. Tveksamheter i rörelsens egen historia under samma tidsperiod berörs inte med ett ord. Och de figurer som uttryckt mer ‘opassande’ åsikter i rasfrågor förbigås förstås med tystnad på just den punkten. (Hans Mändl, exempelvis.)

Boken är emellertid på sitt sätt en god introduktion till det historiska persongalleriet i Järna och till utvecklingen i stora drag. Det funkar som en guide till vilka som var med, vilka hus och gårdar och markområden inköptes och med vilka medel och för vilka ändamål, hur de praktiska verksamheterna utvecklades, och så vidare. Man får sig till livs en hel del information, om man sållar lite och inte fäster sig så mycket vid den glorifierande stilen.

Det lediga huset som åsyftas i titeln är läkepedagogiska Mikaelgårdens ursprungliga kråkslottsliknande byggnad. (Det antyds i boken att ett det första nybyggda antroposofiska huset sedan blir det äldsta på fastigheten, så jag utgår från att den gamla sekelskiftsbyggnaden kan ha rivits vid ett senare tillfälle.) Med hjälp av Marcus Wallenberg, som donerade 100.000 kr, kunde verksamheten utvecklas och utökas. Man får sig många anekdoter till livs: prinsessan Sibylla hälsar på, Are Waerland likaså. Man får lära sig lite om antroposofiska metoder, till exempel ett tips på bra tuberkulosbehandling (antroposofiska mediciner, läkeeurytmi och studier av Frihetens filosofi). Åke Kumlander köpte Wigwam och donerade till Rudolf Steinerseminariet, Frans Carlgren köpte och donarade Nibble gård (över 240 hektar mark), för att nämna ett par av alla många exempel. Den första Kristensamfundslokalen låg innanför ett slakteri; det var kanske lite oväntat. Kulturhuset (som invigdes för 20 år sedan i år) tillkom med generösa bidrag från kungen och drottningen. Dessutom bidrog Wallenbergstiftelser, Södertälje kommun, Statens kulturråd och Kulturutskottet. Man får, som sagt, veta mycket om alla fastigheter, som införskaffats och byggts för olika antroposofiska ändamål och man får veta hur verksamheterna sedan utvecklats och var. Och lagom mycket andra anekdoter därtill.

På tal om Kulturhuset, så kommer här som vanligt till krockar med politiker, myndigheter och andra när projektet ska realiseras. Kulturhuset fick inte byggas, men eftersom en bekant var före detta kommunpolitiker så ordnade sig allt ännu en gång fastän det egentligen inte borde gjort det (eller hur man nu ska tolka det). Och, påstås det, Kulturhuset står mitt på ‘heta linjen’ mellan Moskva och Vita Huset, så därför måste det grävas försiktigt! (Jag ska erkänna att jag utbrast i ett ‘va?’ och googlade detta. Lyckades inte få fram någon information för att bekräfta eller avfärda. Men nog låter det lite väl vansinnigt.) Att hota med att gå till media var effektivt när man behövde bygglov för Vidarkliniken. Och kommunordföranden ‘kom ut’ och ‘gjorde upp om byggtillståndet’.

Och apropå tillstånd så berättas också lite om de antroposofiska medicinernas väg, särskilt det injicerade mistelpreparatet som används i antroposofisk cancerbehandling. Frågan om dessa mediciner har ännu i dag inte någon permanent lösning. En parlamentarisk utredning tillsattse på 80-talet, den så kallade Alternativmedicinkommittén, som reste till både Kina och Goetheanum (i Dornach, Schweiz). Ansvarig för tillsättningen av kommittén var Gertrud Sigurdsen, som varit på besök i Järna, och charmats i vanlig ordning. Frågan om den antroposofiska medlen fick ‘förtur’ och antroposoferna samarbetade ‘intensivt’ med kommittén. 1985 röstade riksdagen igenom om en lag som skulle tillåta användning av injektionspreparatet Iscador. ‘Samtidigt skulle läkarna på Vidarkliniken börja forska kring medicinerna och deras verkningar.’ Det är väl tveksamt om den utmaningen antagits. Om jag förstår saken rätt så är det den lagen som sedan dess möjliggjort Vidarklinikens ständigt förnyade dispenser för att använda mistelperparatet.

Att detta med finansieringen av olika verksamheter ständigt löses, trots alla odds, man får donationer och kläcker idéer som inbringar pengar (fastighetsaffärer, t ex), förklaras på detta vis:

Genom den spirituella verksamheten, genom att idéer med substans utvecklas tänds en stjärna, ett kraftfält bildas och gudarna kan ingripa. (S 212.)

Gudarna, och diverse politiker och andra prominenta personer och, helt enkelt, goda kontaker på rätt plats och vid rätt tidpunkt. Säkert har också gudarna ett finger med i spelet när man om och om igen lyckas förmå politiker och inspektörer till att ge tillstånd och godkännanden — ofta mot alla odds. Det kanske är stilen i boken, men jag får ibland en känsla av att det finns en stolthet kring att man lyckas trots att man inte borde göra det. Och då menar jag inte bara för att man kämpar som dårar, utan för att rätt personer sitter på rätt plats och tar rätt beslut för att… de gillar antroposoferna eller blir charmade av personliga besök. Som sagt, det är kanske något i sättet att beskriva händelserna som gör det, men ibland uppkommer intrycket av något halvkorrumperat.

Men för att också nämna något allvarligt: de läkepedagogiska verksamheternas utveckling ges rätt stort utrymme i boken. Det är inte konstigt, i och med att de har en lång historia i Järna; det var med de läkepedagogiska institutionerna som antroposoferna kom till Järna. I en annan text, som finns tillgänglig online, förklarar Christhild Ritter:

Varje människa har sitt karma och sitt öde och varje människa har sin helt speciella uppgift och mening i just det här jordelivet. Det som varje människa har med sig ner till jorden och det hon möter som händelser, människor, uppgifter, problem och svårigheter är hennes eget självvalda  öde, som hon behöver för att utvecklas. Alla erfarenheter på jorden är till för att hjälpa jaget vidare i sin utveckling och strävan att bli en hel och sann människa.

De här tankarna är viktiga att känna till, om man ska förstå var läkepedagogiken har sin grund. I boken sägs egentligen inte så förfärligt mycket om antroposofiska idéer, utan den är mer en framställning av konkreta skeenden i antroposofernas historia i Järna. Men en del skymtar ändå fram.

Till exempel får vi veta att på Solbergahemmet (Gustav Ritters andra stora projekt efter Mikaelgården) strävade man efter att förstå de handikappade barnens ‘konstitutionella svagheter och deras kroppsliga svårigheter, deras själsliga problem och deras karmiska situation.’ En av lärarna på Solberga menar att dessa barn ‘ställer de existentiella frågorna.’ Barnen lever för att tvinga människor att konfrontera dessa frågor; denna uppgift är till och med ‘deras stora uppgift i livet’. En annan anställd på samma hem menar sig ha hjälp av reinkarnationstanken i arbetet med barnen, och konstaterar att dessa barns liv ändå har en mening: ‘Kanske var utvecklingsstörningen en nödvändig fas i deras öde och utveckling — sett ur ett större perspektiv. … Barnen har levt många olika liv innan detta liv som utvecklingsstörda och de kommer att leva många olika liv efter denna inkarnation. … Så kan även en utvecklingsstörning bli en lärdom för framtiden.’ Det är naturligtvis inte endast barnens karma som leder dem till en inkarnation om handikappade och till den antroposofiska omsorgen. Också de som vårdar de handikappade gör det därför att deras karma visat dem den rollen, ett yrke och en erfarenhet som motsvarar deras karmiska behov (det här förklaras inte explicit i boken, men är närmast självklarheter). Det förklarar förmodligen något som för icke-antroposofer måste te sig som rätt märkligt, för att inte säga olämpligt: att outbildade och oerfarna tonåringar sätts att arbeta med gravt störda barn. Exempel på det finns i boken. Och det är naturligtvis inga problem med detta, även om man skulle befara motsatsen. Sedan får en läkepedagogiskt arbetande tonåring, som väl då inte var fullt så ung längre men ändå outbildad, ta hand om skolundervisning också. Har man nått en viss andlig mognad redan under föregående inkarnationer, är man kanske tidigt lämpad för sådana svåra uppgifter i livet.

Över allt där antroposoferna drar fram uppstår underverk och världen förändras till det bättre. Jag kan inte undgå att tänka att man inte riktigt är nere på jorden. Inte ens med omfattande erfarenheter från tidigare liv kan människorna vara så här fulländade. Nu finns det ingen anledning att vara särskilt förvånad: det är en bok skriven av en antroposof om andra antroposofer och förmodligen främst för andra antroposofer. Skildringar av fantastiska och mirakulösa bedrifter kan lätt bli lite giftiga, men giftigare än framställningen är kanske hur rörelsen faktiskt ofta tycks se på sig själv och de egna idéerna och verksamheterna — som genom ett rosaskimrande filter.

järna 2012

This feels like such a slow day for some reason. I got to thinking about the old photos from my visit to Järna this summer, for the exhibition. Funnily, it’s such a great place for pictures (I think, it’s a very nice country-side location), but the light was all wrong. Sharp, blinding, unforgiving. It’s just hopeless, mid-day in july. You need early mornings and evenings, which I didn’t have. Only a few hours in the middle of the day, the worst time. I quite like quirky houses, the nature, the ponds, most things. But it was still wrong. All about the light. Also, my attention was split between the environment and the exhibition. Something was a bit off, at least. Perhaps I can’t say exactly what it was. Maybe the planetary constellations or the diminished activity of elemental beings (they’d fled) — who knows!

So you get the last pictures I have got that are decent. Here and now.  (I’ve posted other pics before, search the tag ‘Järna’.) Continue reading “järna 2012”

järna 2010

I found, in a folder on the computer, some pictures I took in Järna last year but that I never came around to posting. And somehow, now, the photos from this year seems more interesting, so I think it’s better to get the old ones out of the way. And because I’m utterly mad, I’ll post them now! If I’ve posted some of them before — I believe I have not, though — I ask for forgiveness; they’ve been filed in the wrong folder! In a way, maybe one should have a place where one goes only once a year. It ought to make it possible to see progress more easily. On the other hand, that place had better not be Järna; perhaps something more neutral.

No, the facades of all the buildings are not wood, just most of them. Some facades are plastered. I like that much more, but that’s got a lot to do with the fact that the wooden facades are often painted in hideous colours. Continue reading “järna 2010”

robygge-butikerna

Jag roades lite (smått så där, lagom mycket) av sandlådan utanför (på baksidan av) Robygge-butiken i Ytter-Järna; jag tror nämligen att alla leksakerna i den, ironiskt nog, var av plast (inklusive den uppblåsbara poolen bredvid). Skillnaden mot vad som säljs i butiken kan inte bli större. Förmodligen är leksaksvalet pragmatiskt; dyra leksaker skulle, förmodar jag, helt enkelt stjälas.*

I vilket fall som helst: Robygge-butiken är inte så dum om man har en fobi mot den antroposofiska bokhandeln inne i Stockholm. De säljer nämligen en del lektyr. Egentligen skulle jag velat ta en bild inifrån, men eftersom jag känner mig som en inkräktare så har det inte blivit av. Jag skulle kunna fråga om det var ok, men jag antar att de människor som råkar befinna sig i butiken skulle betacka sig för att vara statister i mina fotografiska projekt, så… (ja, jag medger, det är lite martyrvarning på klagolåten; jag skulle faktiskt inte behöva fråga heller — eller? vore det omoraliskt på något vis att underlåta?). Det har dock fått mig att fundera på Robygge-butikerna. Continue reading “robygge-butikerna”

old

Järna, July 2011. This lovely miniature house — cottage? outbuilding? I don’t know what it’s used for now or what it has been used for earlier — must have been there, I believe, long before the anthroposophists arrived. It is painted in Falu red. (See colour image below.) A bit scruffy. But absolutely adorable – just look at those windows!. I hope they take good care of it.

Continue reading “old”

1001st

Oh, damn. I just realized I posted the terrorist post as post number 1000. I had planned something more appropriate, but I forgot all about it. We have to pretend the 1001st post is really the thing. I thought I’d post something with an ethereal feel to it. Like this (although, it has to be admitted, the ethereal kiosk is far more debauched… we can’t show those pictures…):

Or perhaps this one (familiar from the header):

And as this is, to some extent, a blog with odd anthroposophical inclinations (and with some ancient and famous anthros frequenting the ethereal kiosk, of course), I thought I’d include an anthro picture. Because it’s nice to have a piece of anthroposophical architecture hovering menacingly in the background (not true, Diana? ;-)).

sätt att se (järna 2011)

Valvkänsla, foajén i Kulturhuset, Ytterjärna; med oförlåtande, brutalt dagsljus utanför. Hade egentligen behövt den sena eftermiddagens eller tidiga kvällens ljus, dess skuggspel. Eller annars morgonens, beroende på. (Färgversion nedan.)

Jag tror inte jag skulle kunna se Järna, om det inte vore för att jag såg genom en lins. Det är som om kameran skänkte mig distans, men samtidigt möjligheten att vara närvarande, även om det är ett slags indirekt närvaro. Att se genom ögonen vore helt enkelt inte nog. Besynnerligt nog är jag beredd — inte bara beredd, det sker närmast automatiskt — att acceptera det jag ser genom kameralinsen, fastän jag kanske inte skulle gjort det på samma sätt om jag betraktat det med ögat enbart. Jag menar på ett slags mentalt plan; jag slipper de associationer jag är rädd för. Det är som intrycken tog en helt annan väg in i hjärnan. Det jag ser tar form, skapar sig en plats därinne, som annars inte skulle nås. Mer direkt än så kan jag egentligen inte känna Järna. För egentligen är de där inredningsdetaljerna kusliga för mig, och jag vill inte ha för mycket tid och för mycket fokus över till att tänka på varför det är så.

Jag vet inte om det är så att kameran fyller samma funktion som jag ibland får för mig att engelskan gör — i det ena fallet, ett språk att gömma sig bakom; i det andra, ett seende att gömma sig bakom. I fråga om kameran, att den ger mig ett syfte, en upptagenhet vid något. Fullt så enkelt är det kanske inte, gissar jag. Men genom att ta bilder uppehåller jag mig vid något som förtränger känslan att inte höra hemma i något som ändå är oerhört och närmast obehagligt bekant, jag behöver inte tänka för många dåliga tankar, behöver inte finna mig i risken för overksamhet och avsaknad av mål. Jag gör något. Kanske är det lite som att röka en cigarett eller något liknande. Något att fokusera på. Och den reser en behaglig vägg mellan mig och andra. Overksamhet är utsatthet.

Ändå finns den där: känslan av att inkräkta. Det gäller särskilt i Järna. Jag önskade att jag kunde ta andra inomhusbilder, trots att jag annars sällan fotograferar inomhus. Vidvinkel. Att genomtänkt komponera dem, även om det annars är sällsynt att jag fotograferar genomtänkt. Jag fascineras av dessa hus, av dessa byggnaders egenheter; av de aldrig raka vinklarna, av ljusinsläppen, av cementen. (Färgerna är däremot rätt svåra, och konstigt nog inte alltid ens harmoniska.)

Det slog mig just, att jag, som mest bara gillade ord och inte bilder, ägnar dagarna åt att se på bilder och ta egna bilder. Det är högst märkligt. Fast det är kanske inte hela sanningen, och därför mindre märkligt än det låter. Jag var mycket fascinerad av tanken på att fotografera redan som barn. Men då var jag för liten att förstå att det hette fotografera; jag kallade det något annat, trots att man sa åt mig att det var fel. Jag hade ingen film i kameran (som faktiskt var riktig), men jag kamerade (med betoning på första e) allt vad jag kunde. Några andra konstnärliga eller hantverksmässiga verksamheter var jag inte intresserad av; jag började till och med avsky allt sådant. Det finns konstformer som är tabu i waldorfskolan, i alla fall för de yngre barnen (yngre än högstadiet); fotografi är en sådan. Eller snarare: fotografier existerar inte. Bara vattenfärger, kritor och färgpennor existerar, och en oerhörd tristess. Continue reading “sätt att se (järna 2011)”

steiner exhibition (phone pics)

They aren’t perfect, naturally. But I forgot to take pictures of the barn close up, as I wrote in an earlier post. Also, I’d like to illustrate one of the problems I wrote about in that post. I believe that photographing the drawings was not allowed… But. Anyway. This is because I want to point out how difficult it was to see the drawings. Look at this photo:

You see the spotlight-type (?) lamp reflection(s). (Camera flash was turned off!) You see the opposite wall, with its drawings. The barn construction. You even see me. What you don’t really see, as properly as you’d like, is the drawing (‘Myth’). I’m not certain they could have solved this issue with better lighting, but it seems possible to me. The few drawings displayed in another room in the central exhibition area were much more visible in this regard. (And, no, I don’t think that the face on the right side of the drawing is supposed to look like Snoopy. But it does!) Continue reading “steiner exhibition (phone pics)”

the anthroposophical library

The anthroposophical library in Ytter-Järna. It is not a library anymore. The library closed less than a year ago, but the building was designed as a library. Its purpose was to be a library. Surprisingly, anthroposophical literature is not too popular in Ytter-Järna.

The very special anthroposophical lamps; made from wood and cotton. Continue reading “the anthroposophical library”

steiner in a sheep shed

So. Finally, I went to Järna to see the exhibition See! Colour! Järna is far, far away. And the anthroposophists are in Ytter-Järna, which is far from the village Järna. In addition, you have to get off the bus on the main road, and then walk 10-15 minutes. The main road is a small country-road; the autobahn is still further away. But before you even get on the bus, you have to go by underground train, and then a commuter train. Anyway, I finally managed to drag myself to enemy land. I survived. Nobody tried to assassinate me. In fact, people are very nice. Of course, they don’t know me. I believe they don’t. I didn’t wear a t-shirt that had ‘supporter of anti-anthroposophy hate-type group’ printed on it. It would be stupid, unnecessary, and — most of all — untrue.

There were a few of Steiner drawings in the main exhibition area, in a music or eurythmy room (I don’t know); that was great and very appropriate. But most of them were hidden away in the attic of a stable. The groundfloor was inhabited by sheep (some other sheep). Upstairs, in the attic, were Steiner’s drawings. I’m not joking. You had to walk far from the rest of the exhibition. There were biodynamic fields and I don’t know what else. Arriving at the destination — exhausted and hungry, to make matters worse –, there was a smell of manure. That’s ok, I suppose. There were animals, of course. But, I mean… when anthroposophists say Steiner’s detractors, his critics, hate him… I just don’t know; I would never ever do something like that to his legacy. Don’t accuse me of hating Steiner; I don’t hate him half as much as you seem to do. (Pay attention, Sune!) Perhaps the sheep enjoy this spiritual and artistic embellishment of their sheepish existences?

It’s like they don’t want people to see these drawings — or? And, if so, they made the right decision. There were no visitors. He’s worth it, so go there, if you’re going to see the exhibition. (On the map to the right, borrowed from See! Colour!’s website, the arrow points to where the bus stops. The circle shows where the sheep shed is.) Unfortunately, the drawings in the attic of the sheep shed were… the glass covering the drawings was more often than not stained or dirty, it seemed. Some looked as though they’d had water running down on them. (What was with that!?) The lighting in the attic was poor, and the lightbulbs that were there, had been pointed towards the drawings so as to cause reflections in the glass that obscured the drawings themselves. You had to move around and choose different angles to be able to see them, often without succeeding in seeing an entire drawing. (Maybe that’s just me, though.)

I think I must have been too shocked or too hungry to take any pictures of the stable. But the one above is from a distance. That’s the place. The picture is slightly tilted. I should have corrected it. But it’s a lousy picture, and I don’t feel like opening it again for editing. The barn is hideous — it’s yellow and blue. (Yes, it’s true. Steiner would perhaps not object; he’s supposed to have told a Swede once that the Swedish flag — which is yellow and blue — was nice. I’m sure that he lied, because he wanted to be flatter the Swede. I’m equally sure it is impossible to consider the Swedish flag a nice flag; the colour combination is atrocious, it’s a colour disaster.)

I saw all the Steiner drawings (there were 24 in total), Hilma af Klint’s paintings, some of Turrells work (not the big installations, there was no time for it), and the Goethe-inspired colour and light experiments. I bought some books, and the exhibition catalogue as well (the one for the Steiner part, not the other two). Had a very nice lunch. Am very, very tired. Perhaps I’ll write more later. I have some more photos, too.

*

2011-07-15: I noticed I had another — better, I think — photo of Steiner’s stable. Nice environment, but… well, you’d expect sheep out here, not art.

aftonbladet

Aftonbladet har publicerat en artikel om See! Colour! i dag. Jag vet inte varför den irriterar mig. Möjligen gör Aftonbladet alltid det. Nog är det bra att någon säger något kritiskt om den antroposofiska rörelsen; det behövs. Sannerligen. Men sammanhanget är så besynnerligt. Jag har helt enkelt svårt att förstå varför det så gott som aldrig kommer fram någon kritik — förrän plötsligt en konstutställning bidrar med något slags incitament. En konstutställning som ändå måste sägas vara något av det minst tvivelaktiga antroposoferna åstadkommit. Skolorna, jordbruket, medicinen, läkepedagogiken, samt hur verksamheterna finansieras — inget av det är precis nytt. Där finns saker att kritisera utan att nyttja en konstutställning som förevändning. Det är troligen jag som är onödigt petig här, möjligen på gränsen till knäpp (och på fel sida om gränsen). Men jag förstår ändå inte riktigt. Frågan i inledningen är dock riktig:

Varför är det så svårt att skriva en stor, avslöjande artikel om antroposoferna?

Svaret är kanske givet när rubrikpotentialen verkar vara följande:

Jag kan ju se rubrikerna framför mig: ”KULTURSEKT KONTROLLERAR SUCCÉFÖRETAG” eller kanske ”OCKULTA RITER BAKOM KONSUMBRÖDET”.

Det sensationella är ju inte precis att Saltå Kvarn är ett antroposofiskt företag. Än mindre att det finns ett antal företag som drivs utifrån antroposofiska idéer. Eller? Visst är det värt att ta upp. Men knappast grunden för något ‘avslöjande’ av stora mått. Då får man nog gräva lite mer… Vidare till texten:

Antroposofin är inbäddad i ett skimmer av snällism, miljömedvetenhet och fingerfärgsfrejdig kreativitet som gör det helt omöjligt att tycka att de ägnar sig åt någon skadlig verksamhet.

Det borde väl vara medias sak att ta hål på det skimret då? I sammanhang där det är befogat. Och sådana finns det ju många av.

Men faktum kvarstår – ett av Sveriges snabbast växande företag de senaste åren är ett antroposofiskt jordbruksföretag som odlar enligt ockulta principer från 20-talets Tyskland – Saltå kvarn. Och deras livsfilosofi formades av en tänkare vars sympatier för nazismens rastänkande och dess besatthet av den tyska kulturen var uppenbar – Rudolf Steiner.

Det är väl inte precis något ‘faktum’ att Steiner skulle haft ‘sympatier för nazismens rastänkande’ [min kursivering]. För rastänkande, ja. Men kanske inte direkt för nazismens rastänkande. Det spelar möjligen inte någon roll, i det stora hela; poängen är kanske inte att säga att Steiner var nazisympatisör, även om man kan få det intrycket, utan att han sympatiserade med och företrädde idéer som hade somliga beklämmande likheter med nazisternas idéer och rastänkande. Och somliga antroposofer var därtill nazisympatisörer (senare). Det vill antroposofer i dag helst inte låtsas om, och för det kan de kritiseras, med rätta. Och de rasdoktriner som ingår i Steiners verk är illa nog, verkligen, liksom det är illa att andra antroposofer senare anslöt sig till nazismen, men jag vet inte om det finns någon ytterligare poäng med att framställa honom personligen som en nazisupporter — snarare än som en företrädare av en andlig rörelse vars läror delvis innehåller rasistiska element –, i varje fall inte om man med det menar supporter av den ideologi som företräddes av nazipartiet, och det förmodar jag att man menar.

Det borde verkligen vara antroposofins tid nu – en lifestylereligion vars största andliga upplevelser uppnås genom heminredning, ekologiskt odlad mat och självutlevelse.

Det är kanske därför antroposofins tid inte är nu. Om det folk söker är en heminrednings- ekomats- och självutlevelsekult, så finner de ju inte riktigt det i antroposofin. Eller, jo, det gör de. På ytan. Men det betyder ju inte att de blir antroposofer, och än mindre att de går med i sällskapet. De vill bara shoppa lite andlig flum på new age-varuhuset. Kristallfjoms och pastellfärger kan man få lite varstans, billigare och enklare. Vad gäller självutlevelse kan jag också föreställa mig att livsstilskonkurrenterna har bättre erbjudanden. Nog för att antroposofi kan tyckas som värsta egotrippen (som alla andliga ‘resor’), och dessutom ofta är det (att tro sig äga högre insikter än andra och omvärlden är en behaglig drog), så vet jag ändå inte om självutlevelse är rätt ord. Självupptagenhet, ja. Men självutlevelse? Jag har svårt att se det så särskilt tydligt; det är möjligt att jag inte förstår vad som avses.

Det ligger väl lite i avslutningen:

Visst kan man tycka det är synd att [Turrells] monumentala verk visas här, miltals från storstan, inramad av antroposofins obegripliga avgrundsflum, men samtidigt har hans största verk alltid genomförts på udda platser – på festivaler, i öknar och i en antroposofisk by.

På så sätt är väl utställningen i Järna ett ganska lyckat möte mellan psykedeliskt flum och avgrundsflum.

Och resultatet kallas ‘ett fint samarbete’. Mitt problem är kanske att artikeln — som jag innan läsning uppfattade som en recension, men det är det inte, tror jag? inte med den inledningen — om utställningen handlar så lite om utställningen och så mycket om en annars i och för sig relevant kritik (av rörelsen och antroposofin) som dock i sammanhanget känns aningen ovidkommande. Eller: en kritik som hade kunnat bli relevant, med lite mer fokus. Den har verkligen en plats, men en annan plats. Det är mer med det sekteristiska i antroposofin än en besynnerlig färgkult. Och det sekteristiska i rörelsen, samt de övriga kritikvärdiga dragen i antroposofin som sådan, är troligen inte några framträdande problem i sammanhanget av en konstutställning. Man kan fundera på varför en person som Turrell ger antroposoferna en sådan PR-push, men jag förmodar att han vann något på det han också. Och att antroposoferna inbjuder icke-antroposofiska konstnärer är väl först och främst något gott, till och med berömvärt — eller åtminstone inte något direkt negativt. Bättre det än att de sitter insyltade i sin egen värld, med dess avgrundsflum, i den lilla antroposofbyn. Så — å ena sidan, PR-värdet, anseendet, arrangemanget skapar (vilket marknadsför ‘sekten’, möjligen på felaktiga premisser); å andra sidan, det faktum att någon sekteristiska vilja till total isolering helt uppenbart inte dominerar, vilket kanske låter självklart, men faktiskt inte är det på långa vägar.

Angående pengarna så spelar det väl inte någon avgörande roll att antroposofiska stiftelser och företag har pengar; och vad gäller artikeln hade kopplingen mellan Vidarstiftelsen, Saltå Kvarn och den aktuella utställningen kunnat göras, men görs inte. Frågan är annars mer allmänt (men detta berörs inte heller på djupet, eller alls, i artikeln) varifrån pengarna kommer och hur de används — frågor vars svar inte per definition angår en utomstående, men som under vissa speciella omständigheter gör det, i och med att skattemedel finansierar vissa verksamheter. Lägg därtill frågan om varför rörelsen tenderar att vilja framställa sig som fattig. Som helhet är den inte det. Ja, och på den här punkten i artikeln ser jag kopplingen till några av mina gamla bloggposter. (De är fortfarande förfärligt vällästa, eller snarare, bör jag säga, frekvent konsulterade.)

Det värsta är kanske insikten att jag är någon annan än jag var. Det kanske inte är artikeln det är fel på, utan mig.

to järna with love (xvi)

I’m going to post some of my photos from Ytterjärna on my flickr-account. Everything over there, on flickr, is temporary, since there’s a limit of 200 images (if you don’t pay for an upgrade). It’s not so bad, it means you have to constantly revise what you show, remove photos to post new ones. (The Järna-photos I’ve posted on the blog are still there, see the tag: järna.)

To a certain extent, I feel that I hide behind the camera. It becomes a mediator between me and the world. I don’t think I would have gone to Järna without it, because I’m not sure I could have. I need to see the world through something; I need to see Järna as pictures, not as reality. I’m focused on the small things. On vision. Experience as vision and the replication of vision in pictures. This isn’t what I saw, in a literal sense; photos are a lot less literal than we’d like to imagine, I think. But it’s the picture I made as I avoided a direct experience. It’s a small section of what met my eyes, rendered deceptively into a photograph. It’s a dream world, isn’t it?

Large version on flickr.