‘sol, jord og regn’

Till den tidigare texten ville jag också, av någon anledning, citera den underbare Bjørneboe — min favoritantroposof! –, men så kom jag förstås på att han är på norska, och inte på engelska. Han får därför sin egen plats.

‘… Hele haven var fylt av den røde farven fra soloppgangen, men den glitret også i orange og violett. Himmelen var av gull, av et slags sydende, kokende gull hvor det blå beveget seg i striper og linjer, linjer som var myke og slangeaktige og fulle av liv.

‘”Solen,” gjentok Lefévre; “den er det eneste som er sant.”

‘Jeg forsto med en gang hva han mente, og merkte at over meg hadde nu solen bredt seg over hele himmelen, — alt var gull og solskinn, gull og solskinn. Alt var seg selv og var sin egen forklaring, farvekaskaderna i løvverket, den sprutende ilden i bekken, alt fløt over i en foss av farver.

‘Så kom havet, det uendlige, mørkeblå, gylne hav, skummet og lyset, og alt var omfavnet av solen, jorden ble båret av de uendlige flammearmerne som omslynget den og holdt den oppe.’

[…]

‘Vi spiste som vi aldri hadde spist før. Den samme økningen av sanseevnen som gjorde farvene omkring oss synlige slik som de virkelig er, gjaldt også smaksnerverne. Bare brødet og smøret, med en munnfull vin til, inneholdt allverdens rikdom av smak, av sol, jord og regn, av kornet og av melken som smøret var blitt til av. Det var eftermiddag.’

[Jens Bjørneboe: Kruttårnet. Eventuella skrivfel mina, så klart. Det är inte lätt att skriva av norska.]

bjørneboe in a new german edition (also: on sigmund rascher)

There’s a new edition of one of Norwegian author and anthroposophist Jens Bjørneboe’s books, Ehe der Hahn kräht. As it happens, I’m reading it right now (though a Swedish edition published in 1954). It is very powerful. I found this article and this particularly interesting passage:

Der Autor verarbeitete seine eigenen, intensiven Recherchen über die Nürnberger Ärzteprozesse und schilderte mit Rückblenden das Leben eines Unauffälligen, Behüteten. Freund, Ehemann und Vater, gebildet, sensibel und musikalisch, so wird Heinrich Reynhardt (nach dem Lagerarzt in Dachau, Sigmund Rascher) vorgestellt.

And there’s a particular reason why this is interesting: Sigmund Rascher was a former waldorf student and the son of a prominent anthroposophist, Hanns Rascher, who had been a student of Steiner’s and who was also a committed nazi.

With the rise of the Nazis to state power, Rascher senior became a crucial intermediary between the party and anthroposophist organizations.

Sigmund Rascher, unlike his father, was not an anthroposophist, but still had close ties to the anthroposophic movement. His experiments at Dachau, some of which involved Weleda products, were horrific, writes Peter Staudenmaier:

In the 1940s Sigmund Rascher initiated and oversaw a series of notoriously brutal ‘experiments’ at Dachau, with Himmler’s support, using prisoners as unwilling subjects. Many of the prisoners died under conditions that are best described as wanton torture.

More here.

Rascher aside, it’s a fantastic book. I wish I’d finished it before I found this article today, but I’m quite fascinated that he modelled the character of Reynhardt on Rascher. I’m as ever impressed by Bjørneboe.

Jens Bjørneboe focht einen lebenslangen Kampf gegen Ungerechtigkeit, Verblendung – und seine ganz eigenen Dämonen. Er verstand sich als Anthroposoph und Anarchist und setzte 1976 seinem Leben selbst ein Ende.

Read more:
Das ist meine Wüste – ein hervorragender Roman über eine furchtbare Nachkriegsrecherche in neuer Ausgabe

med bjørneboe…

… inte i vassen, däremot mellan världsrymdens dödskyla och jordens kokande inre. Jag skriver hellre om Bjørneboe än om antroposofiska tankesmedjor, och Bjørneboe var ändå ett sidospår i den tråden (scrolla ned en bra bit). För egen del behöver jag ingen Bjørneboe som antroposofisk frälsare. Men jag behöver Bjørneboe.

Det ligger ingen Bjørneboe och lurar i den antroposofiska vassen, det är väl rätt uppenbart. För, som jag skrev, det är det som är grejen med människor som Bjørneboe. De ligger inte och lurar i någon vass. De skrider till verket. Orädda inför det faktum att varje ord de skriver kan vändas mot dem (såsom han själv uttryckte det någonstans). Det är i och för sig ett ideal som de allra flesta har svårt att leva efter, ens om man gör det till något medvetet att eftersträva. Bjørneboe, föreställer jag mig, förstod detta värde. Närmast intuitivt, tror jag. Och, för övrigt, om det låg en Bjørneboe och lurade i vassen, skulle han, om han valde att framträda, inte få det lätt med antroposoferna, därom är jag övertygad. Ändå hade han antroposofin med sig hela livet, även om han var kritisk mot rörelsen och antroposoferna. I vilket fall som helst är ju det problemet urgammalt, skrev jag också. Antroposofins problem är, besynnerligt nog, ständigt dessa andra antroposofer. Glädjande nog — för alla, inte bara antroposofer — behövde inte Bjørneboe andra antroposofer. I vart fall inte för sin genialitet; han var genial nog på egen hand. Och hade ingen anledning att begränsa sig till de (inskränkta) antroposofiska vassruggarna.

För mig, trots att jag ser de antroposofiska influenserna i nära allt det jag läst av Bjørneboe, är Bjørneboes antroposofi en bisak; huvudsaken är att han får mig att rysa. I den mån Bjørneboe är antroposof, är han det för att han lever i det och uttrycker det; inte för att försvara, förklara eller definiera antroposofin. Han är oavhängig. Han är underbar. Antroposoferna är dock, förefaller det, ointresserade. Och oinspirerade. Nåväl. Det spelar egentligen ingen roll. Så länge vi har Bjørneboe. Den Bjørneboe, som är oändligt mycket större än antroposofin. Att den var viktig för honom; det är gott så. Han är viktigare än den.

Bjørneboe pysslar inte med upphöjt, rosafärgat new age-fjams (och nu säger antroposoferna att det gör inte de heller, men det ska de nog akta sig för att svära på). Han är brutal; och därtill brutalt nära både jorden och kosmos, dödskylan och elden, människan och människans ondska. Han skildrar det brutala och det oändligt sköra i ett och samma sammanhang. Utan finstämdhet.  Vackert men utan synbar strävan efter det sköna.

Och stycket jag nämnde ovan — om att skriva så, att varje ord kan vändas emot en — förekommer i den andra delen av Bestialitetens trilogi, Kruttårnet; jag läste den under värmeböljan förra sommaren. Om det finns litteratur som passar särskilt väl för en värmebölja så är det denna. Så här lyder mitt refererade citat, i en längre version:

‘Det opptar meg meget at ingen har rett til å si sannheten om andre, hvis han ikke tør si den om seg selv. Samtidig: er det mulig å unngå å gjøre det? Er det mulig å føre en protokoll virkelig omhyggelig, uten å nedskrive teksten slik at hvert ord kan bli brukt mot en?

Jeg ville antagelig sogar sette opp denne grunndoktrine for protokollførere: Skriv slik at hvert ord kan brukes mot deg!’

I samma bok, där hettan och grodorna, vinet och brödet är ständigt närvarande; ett exempel:

‘Vi spiste som vi aldri hadde spist før. Den samme økningen av sanseevnen som gjorde farvene omkring oss synlige slik som de virkelig er, gjaldt også smaksnerverne. Bare brødet og smøret, med en munnfull vin til, inneholdt allverdens rikdom av smak, av sol, jord og regn, av kornet og av melken som smøret var blitt til av. Continue reading “med bjørneboe…”

bjørneboe i dornach (talgestaltning)

Den underbare Jens Bjørneboe skriver brev från Dornach. Här om den speciella antroposofiska talgestaltningen.

‘Og så den fjollete, høyttravende svøvlingen som skal være «Sprachgestaltung». Man kan ikke engang forstå ordene di sier fordi tontallet ikke følger de sunde, menneskelige instinkter, men går op hvor det skulle gå ned, — og omvendt. Som bekjendt opfatter man jo talet like meget gjennem tonefallet som gjennem de ord man hører, og når det innbyrdes forhold mellem ord og setningsmelodi ødelegges, da mishandles sproget i en utrolig grad. Det är noe av det hessligeste jeg har hørt.’ Jens Bjørneboe i ‘Dorn-Arsch’ (!) den 6 april 1958 (Brev, s 80, Pax 2008).

‘Når jeg sitter i teatersalen på Goetheanum har jeg inntrykk av at jeg blir døv også, for jeg forstår aldri et ord. Det kan også henge sammen med diksjonen på scenen, for man har her noe som heter «Sprachgestaltung» og som går ut på å hemmeligholde skuespillenes tekst for publikum. Teksten lever som en søt hemmelighet mellom direksjon og skuespillere.’ Bjørneboe, Dornach 27 maj 1958 (Brev, s 88).

bjørneboe i dornach

‘Den første betingelse for et riktig antroposofisk arbeide er å ta Steiner ned av sokkelen, og helt å frigjøre sig fra sin intellektuelle tjenerstilling. […]Hvis man ikke har sin intellektuelle manndom i behold, da kan man i forhold til Antroposofien aldrig bli annet enn hoff-evnukk og haremsvokter — slik som antroposofer flest er, selv de mest aktive og virksomme. De næsten alle er kastrater og voktere, istand til å passe på verket, men ikke til å bruke det og få barn med det. Det kan man bare ved å risikere at det går en ille efter døden.’ Jens Bjørneboe, skriver från Dornach, 29 maj 1958 (ur Brev, s 90, Oslo: Pax, 2008).

frontlinjen

i torsdags hade jag den utomordentliga turen att hitta en skatt bland de utrangerade, utgångna, bortglömda, oönskade böckerna på NKs bokrea. Lagergallring. På rean 2002 hade den kostat 30 kronor. Detta år, 10 kronor. Och på det 50% rabatt. Ja, jag köpte Jens Bjørneboes Stillheten för 5 ynka kronor. Det är i sanning ett kap. Ur Stillheten:

Jag går ofta ensam här. De ensamma vandringarna genom stan är min stora glädje. Kanske är det min enda glädje, att vara ensam. Man kunde gå ut i öknen och yla som en hund, men schakaler ylar också bra, och öknen är inte vad den varit. Det är så många som ropat i öknen utan att det fört med sig någon förändring i jordiska förhållanden. När jag går på det viset, kommer barndomen ohyggligt nära. Och den är det enda som bara är mitt. Mitt eget inre är det enda som bara tillhör mig. Så noga är det inte möjligt att föra protokoll, att jag kan dela det med andra.

Vad är det som gör att jag är så totalt oförmögen att anpassa mig till den här världen? Inte ens som barn klarade jag det — även om jag nog har hört att jag var ett osedvanligt snällt och fogligt väsen, tills jag hade gått i skolan ett par år. Jag måtte ha förändrat mig plötsligt och inom loppet av några dagar. Efter det var jag ohjälplig. … Jag kunde driva en lärare till raseri, till att köra ut mig ur klassen, bara genom att se på honom med en alldeles speciell blick. Jag uppfattade det som en självklarhet att hela världen utanför mig var fientlig och outhärdlig — den ville göra något med mig som jag absolut inte ville. … Skolan var frontlinjen där jag mötte fienden ansikte mot ansikte.

[Bjørneboe, J. Stillheten, s 65f. Symposion 1995.]

Tore Rem skriver att det är omöjligt att förstå ‘kulturradikaleren, anarkisten, æres-sekstiåtteren, kulturens eiendommelige blanding av enfant terrible og profet’ Bjørneboe utan att förstå antroposofen Bjørneboe.

Hva var det ved antroposofien som fra først av virket tiltrekkende på den 21 år gamle skipsredersønnen fra Kristiansand? Ganske sikkert var appellen sammensatt. Selve personen Rudolf Steiner og hans prosjekt kan ha vært et utgangspunkt. Bjørneboe var ikke den første nietzscheaner som hadde meldt overgang til overmenneskekultusen rundt den karismatiske østerrikeren. Organisert religion hadde sørlendingen ellers hatt liten befatning med, men hos Steiner fant han en åndelighet som ikke var tradisjonell og institusjonalisert, som ikke allerede var prøvd og avvist. Den påsto dessuten å være udogmatisk, endatil at den ikke var religion. Og den appellerte til individet, til dets frihetsfølelse og kritiske sans: Enhver som tok seg tid til å lære metodene, til å ta i bruk åndsvitenskapens reagensrør, kunne selv erfare de steinerske sannheter. Sikkert bidro bevegelsens okkulte eller esoteriske preg også til en opplevelse av eksklusivitet. […] I et Steiner-foredrag Bjørneboe har maskinskrevet en gang like etter krigen, er en viktig setning understreket: «Ved å opta antroposofien i sig kan mennesket gjøre sig til herre over det som flyter ned gjennom arvelighetslinjen.» Uten tvil må også dette ha appellert til ham. Å kunne fri seg fra kreftene han kjempet med. Å kunne unnslippe sin bakgrunn. I antroposofien må Jens Bjørneboe ha ment å finne et sted hvor han kunne bli seg selv, sin egen herre.

[Rem, T. ‘Sin egen far, s å si’, Dagbladet 30 januari 2009.]

‘steiner är svår’

Ljungquist om ‘Problemen i den antroposofiska rörelsen härom dagen’:

Vad som däremot lär bekymra är de ökade svårigheter nytillkomna läsare upplever i umgänget med Rudolf Steiners texter. De svårlästa volymer som en ung generation på 70-talet betraktade som en utmaning – ja som närmast ett krav för att gå vidare – blir idag nästan till ett oöverstigligt hinder för nytillkomna. New Age-litteraturens lättlästa budskap har skapat en standard för esoterisk litteratur som i praktiken marginaliserat Steiners skrifter. Och den omfattande antroposofiska sekundärlitteraturen har ofta tagit över Steiners komplicerade språkbruk eftersom den i huvudsak vänder sig inåt rörelsen – åtminstone i Sverige.

Men trots att detta fenomen existerat länge tar ingen på sig ansvar för frågan.

Två frågor inställer sig:

Varför skulle man vilja vända sig mot den publik som söker det lättlästa? Det finns ju, som bekant, massor av sådan litteratur. Och den är ju i allmänhet alldeles bedrövligt tråkig och brister komplett i charm.

Varför inbillar man sig att nytillkomna läsare inte är kapabla att läsa Steiners texter? Utgår man ifrån att människor i dag är mindre avancerade än förr — att de bara är ute efter det som ger minsta möjliga motstånd?

Jag tror att det handlar mer om den där självgodheten igen. För är verkligen antroposofin så oerhört avancerad att inte vem som helst som la lite energi på den skulle kunna begripa vad den går ut på? (Och då menar jag inte att uppleva de Högre Världarna, eller så, utan om en rent teoretisk förståelse av Steiners läror.) Mängder av människor ägnar sig åt att förstå och beskriva teorier, tankesystem och sammanhang som vida överträffar antroposofins i komplexitet. Men antroposofin har inte så höga tankar om icke-antroposofers förmåga att förstå komplicerade resonemang. Och framför allt inte till materialisternas förmåga att ta till sig — och återigen inte som upplevelse, utan på ett ‘materialistiskt’ plan — andliga resonemang. Continue reading “‘steiner är svår’”