waldorf, den sklerotiska skolvärldens räddning

Två debattartiklar skrivna av waldorfpedagoger publicerades härom dagen. Artiklarna är så lika att det finns anledning att kommentera dem i ett och samma inlägg. Den ena är skriven av Örjan Liebendörfer, den andra av Hans Möller. De har två viktiga aspekter gemensamt — de handlar båda om hur bedrövligt läget är för skolan och i skolpolitiken, och ingen av dem handlar, i alla fall inte ytligt sett, om waldorfskolan. Waldorfskolorna förekommer endast som exempel, även om undermeningen — jag menar att denna tolkning är uppenbar — är att då den vanliga skolan och politiken som styr den fallerar, enligt skribenterna (och många andra), utgör waldorfrörelsen alternativet, den vackraste lösningen av lösningar, och politiker och det övriga samhället bör acceptera att skolorna släpps fria att göra som de själva önskar. De skolor som verkligen skulle tjäna på detta är förstås waldorfskolorna, där elevernas intellektuella utveckling senareläggs och de därför inte klarar samma tester som barn förväntas klara i andra skolor. Det är i idéerna bakom waldorfskolan man finner motiven till ropen på frihet från politiska krav och mätbara resultat.

Missförstå mig rätt — jag tror inte heller att tester, tidsödande adminstration och ökade kontroller är lösningen på skolproblem; inte heller påstår jag att det inte finns problem med hur skolan ser ut utanför waldorf eller med skolpolitiken. Men jag vet inte vad — utom tester och kontroller — som kan komma till rätta med skolor som misslyckas eller där barns berövas möjligheter till att lära och att utvecklas. Jag tror i och för sig att lärares kompetens är det som verkligen spelar någon roll, och att lärare, för att kunna lyckas i sin roll som goda lärare, måste ha professionell frihet — med tonvikt på ordet ‘professionell’. Men när den här friheten inte är utövas professionellt eller då den innebär att man förmenar barn kunskaper och färdigheter de borde ha rätt till — då inkräktar man på barnens frihet och på deras rättigheter att utvecklas. Waldorfrörelsen önskar också andra friheter, till exempel att waldorflärarutbildningen, vars akademiska nivå inte når upp till de krav som annars ställs, ska godtas som lärarutbildning och förstås statsfinansieras. (Och för att ta upp det på en gång: det rapporterades i går att Waldorflärarhögskolan fått godkänt av ett antroposofiskt utbildningsintitut och en ackrediteringsorganisation associerad med detta institut. Ett överraskande godkännande! Eller inte.) Hans Möller skriver att skattepengar försvinner i ‘onödiga utvärderingssystem’, men utan utvärderingssystem lär det bli svårt att moverka ett annat svinn av skattepengar, nämligen svinnet som uppstår när pengar läggs på dåligt fungerande alternativ.

Örjan Liebendörfer skriver:

I Sverige finns ett sådant exempel i waldorfskolorna som sedan åratal kämpar för en skola som går i en annan riktning än den skola som bygger på öka tryck på eleverna genom prov- och betyg. Det arbetssättet intresserar allt fler föräldrar som inser att den vanliga skolan är på fel spår.

Vad detta ska innebära förstår jag inte riktigt. Det kanske är klokt att använda waldorfskolorna bara som exempel, för någon anstormning upplever waldorfskolorna mig veterligen inte. I de låga årskurserna i de stora waldorfskolorna fylls i alla fall platserna, men kommer man upp i mellanstadiet och högstadiet ser det annorlunda ut med elevantalet. En mindre skola tvingades stänga förra året; det var inte den enda i farozonen. Och gymnasiet ska vi bara inte tala om — när eleverna själva får välja, tycks hälften eller mer av platserna stå tomma och för ett par år sedan stängde en av waldorfgymnasierna i Stockholm på grund av lågt intresse. Ett argument som jag ofta mött är att waldorfmetoden fungerar bra särskilt i de låga klasserna — och de lockar säkert föräldrar bland annat av de skäl Örjan nämner — men att den inte är fullt så framgångsrik högre upp. Jag tror snarare att när barnen kommer upp i mellanstadiet blir bristerna, som funnits där hela tiden, plötsligt tydliga; det märks hur långt efter barnen är, och om barnen i lågstadiet finner sig i att vara understimulerade, har understimulansen i mellanstadiet utvecklats till stökighet och andra problem. Om föräldrar söker ‘det arbetssättet’  — utan tester och betyg — så är det gissningsvis ändå inte med nödvändighet waldorf de söker. I alla fall inte om de förstår att waldorf står för något annat och mycket mer genomgripande än ett önskemål att inte testa och betygsätta barn. Ovilja till tester och betyg är en pytteliten del — och i waldorf bara ett symptom på andra övertygelser.

Sedan finns det en annan aspekt på detta som jag diskuterat flera gånger tidigare — att en skola inte vill ‘pressa’ eleverna att göra intellektuella framsteg (i det här fallet knappt alls erkänner att yngre barn har intellektuella behov), betyder förstås inte att det inte existerar något tryck på eleverna. Waldorfskolan fokuserar helt enkelt på prestationer inom andra områden, eurytmi, vattenfärgsmålning, flöjtspel, sång, med mera. Att inbilla sig att de barn som ständigt misslyckas att prestera inom dessa områden aldrig känner någon press är mer än naivt; likaså är det naivt att inbilla sig att elever som är duktiga i teoretiska ämnen inte känner att deras förmågor undervärderas. I waldorfskolan gäller outtalade krav på att leva upp till de ideal som waldorfpedagogiken föreskriver för ett barns utveckling. Det ingår kanske inte i waldorfpedagogikens syn på barn att erkänna att barn förstår att dessa krav existerar, eftersom barn inte förväntas ha en sådan utvecklad tankeförmåga, men barn kan tolka waldorfpedagogers förväntningar bättre än waldorfpedagoger vill erkänna, och barn vet när de inte duger.

Precis det som Örjan Liebendörfer skriver här gäller dessutom waldorfpedagogiken i lika hög grad: ‘Om du inte kan leverera i några få utvalda kärnämnen är du inget värd är signalerna som sänds ut redan från tidiga skolår.’ Det är bara det att i waldorfpedagogiken gäller kraven ‘mjuka’ och mer praktiskt inriktade ämnen, ämnen som betraktas som lite gulliga och hobbyaktiga utifrån sett, men som är blodigt allvar i waldorfskolan; ämnen som säger något om barnets karaktär. Att du kan läsa och räkna är ingen kompenserande merit om du är dålig på eller ointresserad av vått-i-vått — snarare ytterligare ett tecken på ‘felaktig’ utveckling.

Om man vill stimulera alla barns intresse för skolan är waldorfskolan minst lika dålig som andra alternativ, eftersom de intellektuella bitarna betyder så lite. Jag vet inte heller varför det så lätt glöms bort att många barn är intresserade av att lära sig läsa och skriva och räkna, de är nyfikna på olika skolämnen, på vetenskap eller historia eller vad de nu fattar tycke för. Förvisso är skolorna inte alltid så bra på att ta till vara nyfikenheten, men detta ständiga tjat om hur barn pressas och stressas och tvingas att lära sig läsa och skriva och så vidare — då glömmer man ju bort att barn faktiskt är kunskapstörstande små människor som vill lära sig och vill ha utmaningar. Och om somliga vill lära sig mycket mer än det skolan erbjuder, måste andra i stället hjälpas så att de i alla fall kan lära sig det nödvändigaste — och ingen av grupperna är skolan bra på att ta hand om, inte den vanliga skolan, och kanske ännu mindre waldorfskolan, med dess anti-intellektuella hållning och dess ointresse för att se möjligheter utanför den waldorfpedagogiska modellen. (Den som intresserar sig för sådant kan med fördel leta upp waldorfpedagogiska beskrivningar av hur barn ‘är’ och hur de utvecklas, och fundera på hur dessa idéer drabbar de barn som faller utanför mallen.)

Hans Möller skriver i sin artikel om en annan intressant företeelse, apropå barn som har svårt att anpassa sig till skolan och dess krav:

Nu ökar trycket på föräldrar, elever och lärare. Föräldrarna ska få böter om de inte lyckas få sina barn till skolan.

Jag har aldrig tidigare hört en waldorfpedagog uttrycka att barn inte bör tvingas till skolan. Kanske gäller det bara den kommunala skolan eller andra friskolor? Vill han säga att frihet för den alternativa pedagogiken att göra som den vill är ett motgift mot det han beskriver? Kanske är det otänkbart att barn också skolvägrar i waldorfskolan — så otänkbart att man förnekar att det sker? Att det händer att barn går dit, bara ovilligt, med obehag och fruktan? Eller att de bara vantrivs och har tråkigt för att pedagogiken inte passar dem? (Jag frågar, för jag begriper inte ens varför Möller har med detta i artikeln.) Många waldorfpedagoger anser, så vitt jag förstår saken, inte att de har någon skyldighet att upplysa om att ett barn vantrivs i skolan. Jag har tyvärr hört åtskilliga berättelser om barn som tvingats att gå i waldorfskola sedan skolan övertygat familjer om att något problem inte existerar. (Eller så har man lyckats kuva barnet att inte längre protestera eller fått det att tro att det som är fel och ont är rätt och bra.) Jag har själv erfarenhet av att bli tvingad att gå till skolan, fastän jag mådde fruktansvärt dåligt av den. Det är väl en naivitet hos föräldrar att gå på detta, men skolan har förstås också sitt ansvar — man bör tala sanning om barn som uppenbarligen inte passar i waldorfskolan eller vars behov man inte kan tillgodose. Man bör inte vara delaktig i att tvinga ett barn att stanna i en skola med en pedagogik eller social miljö som inte passar barnet. Den fråga jag har är förstås — vad anser Hans Möller att de föräldrar ska göra som inte lyckas få sina barn att gå frivilligt till waldorfskolan? Eller vad tänker han om situationen för de barn som ofrivilligt — eller bara motvilligt — måste infinna sig där? Och hur ska skolan hantera det? Hur tror han att de barnen mår? Eller tror Möller kanske att problemet med negativa skolupplevelser mest är en fråga för resten av skolsystemet — för de där hemska skolorna där barn lär sig läsa och skriva rät tidigt och gör test och har tryckta läroböcker och så? Där lärarna inte är utbildade i antroposofi?

Men jag håller ju med Möller — och känner igen mig — när han skriver:

Man kan inte skuldbelägga föräldrarna när barn som grundligt vantrivs, känner sig misslyckade och kanske mobbas slingrar sig undan sitt fängelse.

Det är bara det att detta knappast har något med den skolpolitik Möller kritiserar att göra, annat än att det diffust skulle kunna ha något med ‘tryck’ att göra; i alla tider har barn som ‘grundligt vantrivts’ eller är fast i ett ‘fängelse’ av mobbing försökt slingra sig undan. Det är inte heller en punkt i argumentationen som säger något om alternativet Möller står för — även om han inte direkt marknadsför det annat än, återigen, diffust i den mening att han önskar att hans alternativ ska lämnas i frihet och inte ställas under kontroll. Det finns inte mycket som talar för att waldorfskolor på ett positivt sätt skiljer sig från andra skolor. Jag befarar att det är tvärtom. Jag skulle också bra gärna vilja höra vad Möller anser om mobbing i waldorfskolorna, och vad han menar att man bör göra när barn i waldorfskolor försöker ‘[slingra] sig undan sitt fängelse.’ Eller, förresten, jag undrar också vad andra waldorflärare känner inför det — hur bör man hantera det, när det är waldorfskolan som är fängelset? Kan ni ens förmå er att erkänna att så kan vara fallet? (Annat än i efterhand, när ett avmätt ‘waldorf passar inte alla’ kan användas slentrianmässigt för att avfärda negativa reaktioner och för att avsäga sig ansvar.)

Hans Möller tar även upp ett annat exempel på tvång och tryck som dagens skolpolitik medfört, nämligen: ‘Waldorflärarhögskolan, whl, i Bromma får inte längre anslag.’ Där har Möller förstås fel, för WLH har inte blivit av med anslag, de har aldrig haft några. Han talar om att friskolor med annan pedagogik — i Möllers fall waldorf — skulle kunna bistå samhället med ‘fruktbar dialog’. Kruxet med dessa fruktbara dialoger och fagra löften om att lära av varandra är ju att när man läser waldorfföreträdare handlar allt mest om hur andra skolor gör fel och om hur resten av skolsystemet stinker, och andemeningen är ju alltid att andra har att lära av waldorfskolan, men aldrig sägs något om vad waldorfskolan kan lära av dem. Man vill ständigt framhålla sig som alternativet till det förmodade, gigantiska misslyckandet i resten av skolvärlden — utan att egentligen ha några belägg för att man är bättre, eller ens bra, utöver det att andra uppenbarligen är dåliga. Det är väl inte att förvåna att när dessa dialogmöjligheter kommer på tal förefaller de ganska vaga och svävande — och huvudsakligen inriktade på att andra bör intressera sig för en tämligen obskyr metod utan egentlig teoretisk förankring utanför antroposofin.

Det mest fascinerande med Möllers artikel är kanske ändå avslutningen, för här, om inte förr, får man verkligen veta att en antroposof talar:

Vad vårt samhälle behöver är friska ungdomliga skaparkrafter som motverkar all skleros och leder till förnyelse.

Sklerosen är inte bara en medicinsk term, utan en antroposofernas bogeyman, förknippad med sådana läskigheter som materialism och det ahrimanska — och det som waldorfskolan är bäst av alla på att förhindra och motverka: prematur intellektualisering. Ju tidigare ett barn ‘intellektualiseras’, desto större blir risken för andligt förhårdnande, skleros. I viss mån är förhårdnande en naturlig del av det mänskliga åldrandet (därav vissa fysiska ålderstecken), men det gäller alltså att, särskilt under barnens uppväxt, förhindra en utveckling mot själslig skleros, och det gör man genom att iaktta hur en hälsosam utveckling bör te sig enligt den antropsofiska utvecklingspsykologin. Vad Möller egentligen vill säga står inte helt klart för mig, men om man ser till resten av artikeln så befarar jag att det han menar är att waldorfskolan är och har varit inne på rätt spår i 90 år, och att det är dags för resten av samhället att nu ta upp denna impuls, kanske som resultatet av en ‘fruktbar dialog’ —  eller ska vi kalla det vid dess rätta namn: ‘monolog’? Den ‘skleros’ vi ser i resten av samhället, om vi förmodar att det är vad Möller försöker säga, är i så fall en konsekvens av en skola som är waldorfskolans motsats — och av intellektualisering och materialism.

Det samlade intrycket av artiklarna är att författarna önskar framföra att massor av saker är fel med skolan och med skolpolitiken — samt att det finns ett alternativ men det låter man helst förbli diffust och utan närmare förklaring och beskrivning. Och bäst är kanske det. Man erbjuder, eller antyder ett erbjudande om, ett alternativ, men det handlar mer om att bereda vägen för det, genom att peka ut allting dåligt i skolsystemet (ergo, waldorfalternativet måste, utan att närmare argument ens behöver ges, vara bra — eller i alla fall bättre). Slutmålet är väl, måste jag befara, att säkerställa större ‘frihet’ för waldorf att göra som waldorf vill, utan kontroller och utan krav. Som ni säkert förstår menar jag att om man medger större frihet för dåligt fungerande skolor och pedagogiska metoder, som inte är ens hälften så förträffliga som deras företrädare skulle vilja påstå — om de talade om dem i stället för att tala illa om resten av skolsystemet –, då inskränker man elevernas frihet såväl i skolan som i livet.

*

Denna artikel dök passande nog upp i Svenska Dagbladet i dag. Om jag inte redan hade skrivit ovanstående inlägg redan i går hade jag gärna fogat in artikeln i resonemanget. Den är ett lika tydligt exempel på fenomenet att peka ut fel och brister i det vanliga skolsystemet utan att vilja tala särskilt explicit om det alternativ vars sanning man själv tror på och vill främja. Det vet ni väl alla, förresten, att waldorfskolan är den enda skola som ‘låter hela människan gå i skola’. Den vanliga skolan är de demonterade människoskärvornas skola.

kommentar (‘värdegrund’ och antroposofi)

Johannes Ljungquist skriver:

Jag tror det nu är hög tid att sluta be om ursäkt för antroposofin och istället lägga ned ett arbete på att göra den rimlig för en intresserad allmänhet.  Vi borde vid det här laget vara beredda att modernisera syften, språkdräkt och karakterisering av de antroposofiska kärnvärdena. Helt enkelt uppvärdera antroposofin. Jag tror detta är en nödvändighet för att vidmakthålla waldorfpedagogikens goda rykte.

Det där med det goda ryktet, och dess eventuella verklighetsförankring ska jag för ögonblicket undvika att kommentera. Jag postade länken till Johannes inlägg på facebook och det blev en liten diskussion. Liten, som sagt, men gav mig inspiration att tänka på att par saker. Johannes har förstås rätt i att man måste sluta fjomsa runt antroposofin — det har jag ju sagt tusen gånger redan, så där förstår ni ju att jag håller med.

Men för mig handlar det om att det är fel, rakt upp och ned, inte att det är nödvändigt för waldorfpedagogikens rykte. Det är fel att av skäl som attraktionskraft och popularitet låta bli att förklara eller ens nämna skolans grund. Det spelar inte någon avgörande roll om antroposofin går att presenteras på ett sätt som gör den ‘rimlig’, utan huvudsaken är ärligheten kring den. Och det har, i sin tur, så klart betydelse för ryktet.

Johannes föreslår att rörelsen ska ‘utarbeta en gemensam kortare beskrivning av waldorfpedagogikens koppling till antroposofin och hitta sätt att tydligt kommunicera den.’ Jo, det är förmodligen lämpligt. Inte att beskrivningen självklart måste vara gemensam, det tror jag inte, men att man gör klart att denna koppling ska erkännas, förklaras och kommuniceras. Sedan tror jag inte att en broschyr räcker. De som arbetar inom skolorna måste förstå så mycket av ämnet att de självständigt kan tala om det. De måste — naturligtvis — kunna mycket mer än det som inryms i en broschyr.  Hur kan de annars veta vad de håller på med och varför?

Jag håller också med Johannes om att eleverna själva bör få veta något om den livsåksådning som format deras skolgång. Och att mena att antroposofin inte lärs ut — något jag ofta ser förekomma — och därför är den ovidkommande, håller helt enkelt inte. Det är inte poängen, eftersom antroposofin i vilket fall som helst har grundläggande betydelse — oavsett om den explicit nämns eller inte. Jag har tidigare argumenterat för att det vore mycket hyggligare att ge eleverna en chans att lära sig något om den, än att inte låtsas om den. Den har påverkat deras liv, och de har rätt att veta.

En sak måste jag invända mot, nämligen att den text, som för några år sedan i SvD debatterade waldorflärarutbildningen och som var skriven av en PR-byrå och undertecknad av en rad kändisar, skulle ha varit lyckad. Jag håller nämligen inte med om det, och jag förstår inte riktigt varför den framhålls i just det här sammanhanget. Vore det ens lyckat om en PR-byrå fick i uppdrag att förklara antroposofin och dess roll i och för waldorfpedagogiken?

Jag skulle snarare säga att så länge man inte kan förklara hur saker hänger ihop med waldorf och antroposofin, då kan man stå där med alla världens PR-konsulter och kändisar och glättiga reklambroschyrer och ändå vara helt förlorad. Att få saker att på ytan låta glassigt och attraktivt är en sak, men det är sällan det mest ärliga man kan göra. Att använda kändisar som ‘auktoriteter’ var dessutom dumt — dessa kändisar skriver under något de inte nödvändigtvis förstår mer av en vem som helst. Jag har svårt att tänka mig något falskare och något fånigare.  Och varken PR-konsulter eller kändisar kan förklara vad waldorfskolan är. Att kändisarnas bild skulle ha varit ett ‘utifrånperspektiv’ är ju därtill ett orimligt påstående, då de undertecknade en artikel som skrivits av någon person vid waldorflärarhögskolan tillsammans med PR-byrån. De är bara undertecknare i egenskap av sina namn, i egenskap av kändisar. Jag har svårt för waldorfrörelsens faiblesse för kändisar. (Jag skrev om kändisartikeln då det begav sig. Och om kändistramset har jag också skrivit förr.)

En intressant diskussion om bloggposten har jag också haft privat. Då berördes, bland annat, huruvida ‘värdegrund’ egentligen är ett lämpligt uttryck för att sammanfatta antroposofins betydelse för waldorfskolan. Jag funderar på om inte antroposofin är något bredare än ‘bara’ en värdegrund. Nu är det ju i och för sig inne att prata om värdegrunder i alla möjliga och omöjliga sammanhang, så att man kan misstänka att begreppet kan användas ungefär hur som helst. (Och ibland blir det fånigt eller meningslöst, och ibland kan man få intrycket att ett ytligt tugg om värdegrund döljer en brist på idéer och alla djupare resonemang.) Men min poäng har inte med det att göra, utan snarare det att antroposofin är mer än en värdegrund — den är pedagogiken, metoden, den är innehåll (även om somliga envisas med att den bara är en väg till ett ‘eget’ innehåll), den är värderingar. Det kanske på sätt och vis vore riktigare att säga att såväl värdegrund som en massa andra ting kan utarbetas ur antroposofin. Eller är en del av den, möjligen. Man kanske härleda sina värderingar från antroposofin, men är antroposofin en värdegrund?

En annan invändning är att det borde finnas rätt goda möjligheter att beskriva det grundkläggande med antroposofin på ett sätt som förenar och som går att kommunicera rätt väl, medan detta inte nödvändigtvis gäller för värdegrunden, om man nu inte likställer antroposofi med antroposofisk värdegrund. Det finns sådana grundläggande idéer — kanske även värderingar — som går att förklara och som inte går att förhandla bort (med mindre än att man står där med något helt annat än antroposofi, förstås). Men en värdegrund är väl egentligen något annat. Som antroposof, eller som waldorfskola, lär en person (en skola) väl dela vissa antroposofiska utgångspunkter — annars är personen ingen antroposof och skolan ingen waldorfskola. Men betyder det att de också delar värdegrund? Om man, i stället för att beskriva antroposofin (dess grunder), försöker utarbeta en gemensam värdegrund, måste den inte bli urvattnad intill meningslöshet för att alla ska kunna ‘skriva under’? Waldorfskolans grunder i antroposofin är något annat — och dem behöver man inte urvattna, för att alla inblandade ska vara med på noterna, i alla fall inte om man avser de allra mest grundläggande idéerna (och om man måste urvattna dem, har något gått galet). Man kan beskriva, till exempel, hur antroposofin ser på människan eller på barnets utveckling. Sådant som hör till antroposofin, och är av betydelse för skolan, men som inte verkar ha med värdegrund att göra. Om lärarna sedan faktiskt, genom sin utbildning, har fullgod kännedom om dessa saker, kan de ju — borde kunna — berätta om sin egen hållning.

Men jag tror att man bör akta sig för att formulera en värdegrund som alla ska kunna hålla med om och sedan tänka att den på något vis presenterar eller representerar det antroposofiska inslaget i skolan — man riskerar bara få en bild av en harmlös antroposofi som inte stöter bort någon, en menlös ‘värdegrund’ som alla kan acceptera.

Jag ryser vid tanken på en PR-firma som formulerar en rejält urvattnad antroposofisk-waldorfpedagogisk värdegrund som kreti och pleti ska kunna förstå och alla inblandade hålla med om. Ett innehållslöst monster i glättig skrud. Men det är ju en skräckvision. Och troligen inte intentionen.

Jag förmodar att ordet ‘värdegrund’ inte bör tas på så stort allvar — huvudpoängen är i stället att uppmana till att det som är väsentligt för waldorfskolan också klargörs och presenteras. Och det är bra så. Som Johannes skriver:

En sådan text begränsar på intet sätt lärarens egen berättelse och utveckling av ämnet – men den skulle för första gången ge waldorfpedagogikens ursprung i antroposofin en värdig introduktion.

(Det kan väl inte vara för allra första gången?)

*

Två är skrivna av Leif Tjärnstig (#12 och #19). Å ena sidan är det eventuellt ett relativt modernt och vettigt angreppssätt han verkar föreslå. Å andra sidan ser jag svårigheter med det också. Om skolorna inte, så att säga, förbinder sig till antroposofin på ett direkt sett, är det betydligt svårare att veta om och hur de gör det indirekt. Det krävs även då ärlighet, och förmodligen ännu mer ingående förklaringar av vad man gör. Och man kan dessutom befara det sättet att hantera saken medför att antroposofin ännu enklare kan bortförklaras — om något ofördelaktigt som har med antroposofin att göra dyker upp i debatten, på ett sätt som är relevant för skolan, kan man genast avfärda kritiken: man har ju på något vis frånsvurit sig en öppen anknytning till antroposofin! Samtidigt skriver ju Tjärnstig själv: ‘Jag menar med det som jag skrivit ovan inte att det antroposofiska innehållet är onödigt eller överflödigt för den moderna människan.’ Kruxet är hur den ‘utomstående’ ska veta hur detta antroposofiska innehåll återspeglas i skolan. Så länge det ‘antroposofiska innehållet’ ges något inflytande i skolan, kvarstår informationsbehovet; den formella relationen till det Antroposofiska Sällskapet har inte med den saken att göra. Han skriver: ‘Från verksamhetens perspektiv, och det samma betonar Steiner själv gång på gång, är det barnens behov, samhällets behov och mänsklighetens behov som är incitamentet. Ur antroposofin kommer inspirerande idéer och vidgande perspektiv som har och har haft stor betydelse för verksamheternas framväxt.’ Jag har svårt att se hur detta ändrar något. Också utifrån mer ‘traditionell’, till och med dogmatisk, antroposofisk synvinkel är föreställningen att antroposofin och waldorfpedagogiken är där för att tillgodose just dessa behov (barnets, samhällets, mänsklighetens). Som jag förstår det vill Tjärnstig ungefär samma sak — att tillgodose dessa behov med hjälp av antroposofin — men inte inom ramen för eller i association med Antroposofiska Sällskapet. Som sagt, det kan ha sina föredelar, men gör inte situationen med öppenhet och information ett skvatt enklare.

Christine Liebendörfer skriver (#18) om föräldrar som vill slippa tjafset runt omkring (det vill säga antroposofin). Jag tycker inte att det verkar idealt att anpassa verksamheten efter de föräldrarnas önskemål. Självklart kan inte någon tvångsmatas med något de inte vill veta av. Så man bör kanske inrikta sig på att ha tillräckligt goda beskrivningar och förklaringar för dem som faktiskt vill veta. Jag menar att detta att ett fåtal föräldrar kanske hellre lever i okunskap knappast är en ursäkt för att man underlåter att hjälpa till att öka medvetenheten hos övriga!

Ylva Kallin skriver (#20):

Vi mindre verbalt begåvade utan spetskompetens måste som förskollärare/lärare och speciellt som förskolechef/rektor själva kunna uttrycka verksamhetens relation till antroposofin, vi kan inte komma stickande med en broschyr som kommer från högre ort till t ex kommunen eller Skolinspektionen som är våra tillsynsmyndigheter. Vi måste kunna uttrycka varför vi gör som vi gör. Föräldrar, i alla fall i förskolan, frågar sällan om antroposofin utan de är intresserade av barnomsorg och att deras barn har det bra.

Jag kan i och för sig inte se hur en beskrivning, ens i broschyrform, utesluter att lärare och rektorer också själva kan uttrycka ‘verksamhetens relation till antroposofin’. Jag hoppas och tror att föräldrar och andra skulle fråga mer om antroposofin om det från början gjordes tydligt vilken tyngd den har. Om man, som jag så ofta stött på, inte nämner antroposofin eller underdriver dess betydelse eller till och med talar om att den inte är så viktig, ja, då är det väl inte så konstigt om människor tror att det är något de inte behöver veta något om! Jag menar att den bör framhållas — inte gömmas — så att människor kan få det rätta intrycket: här finns det frågor att ställa, här finns det saker att ta reda på! I alla fall om de bryr sig om var de har sina barn på dagarna. Sedan får det ju vara vars och ens sak. (Och folk kommer att välja fel ändå, för att veta om att antroposofin är där, är då rakt ingen garanti!)

Jag tror tyvärr att problemet med bristande information från skolornas sida bara har blivit blivit större i takt med att waldorfrörelsen försökt att expandera samtidigt som antroposofin tappat i anseende eller i alla fall blivit föremål för ökande misstänksamhet. Antroposofin har blivit en pinsamhet som står i vägen för storhetsvansinnets förverkligande. Jag har blivit förvånad över hur bristfälligt waldorfskolorna framställer antroposofin, om de alls gör det. Det är överraskande dåligt.

Och, nej, jag tror inte att föräldrarna vet om deras barn har det bra, om de inte förstår något av den stora influensen på deras barns (för)skoletillvaro. Jag tror inte att de kan avgöra om det är bra eller jämföra och se om det de får passar med deras egna förhoppningar och värderingar. Om de inte vill veta, är det en sak. Men man bör inte utgå från att de inte vill det och att de tycker att det är bekvämare att slippa. Det är bara sorgligt.

(Och att tillägga, för förebyggande av missförstånd, även om jag sagt det förut: det här med bristande information om antroposofin är inte ett klagomål jag framför av några direkt personliga grunder. Det är helt enkelt något jag iakttagit de senaste åren och som jag diskuterat mycket med andra, som har upplevt det mer direkt. Det som kanske kunde ha påverkat för min del hade varit korrekt information om hur akademiskt undermålig utbildningen skulle vara. Men det kan vi ju ta en annan gång. En allmän reflektion är dock: föräldrar blir misstänksamma eller missnöjda över något konkret, till exempel dålig akademisk utveckling, mobbing, bisarra beteenden och utsagor av lärare, konstigheter som inträffar och som inte får rimliga förklaringar, dåligt ledarskap, avsaknad av ordning och organisation, ja, det finns mängder av orsaker. De kollar upp saker och ting, och — hoppsan — den där antroposofin dyker upp och visar sig vara rätt så skum och samtidigt att är en jäkligt stor grej och då undrar de, med rätta, varför sades det så lite om den?)

Formuleringsföreträdet som Johannes efterlyser (#21) ett tillbakatagande av tror jag rörelsen kan se sig i månen efter, för att vara helt ärlig. Eller, för att uttrycka det annorlunda: jag tror inte att det i dag är så lätt, som de tidigare har varit, att ta sig formuleringsföreträde och att behålla det. Och en lättfattlig broschyr kommer inte att vara något att hålla sig i när det ‘osar hett’. Däremot kan den så klart ha andra förtjänster.

I en annan kommentar (#22):

Jag har på flera ställen varit ensam med förankring i antroposofin och det har inte alltid varit lätt att ta upp varför vi gör som vi gör eller ens nämna ordet antroposofi. Att istället ta upp människosynen med hjälp av att göra barnkonferenser och inte så mycket tala om antroposofi har varit lättare fast egentligen är det ju antroposofi!

Behöver jag ens säga det? Detta är inte alls bra. Inte alls. Det ökar varken bildningsnivån eller nivån av intellektuell hederlighet. Det går ju inte att föra en vettig diskussion om någonting över huvud taget om man underlåter att benämna saker, idéer, företeelser vid deras rätta namn. Man kan inte låtsas som att, till exempel, den antroposofiska synen på barnet är identisk med något slags allmänt kunskapsgods, och tala om den som om den vore det. Hur ska man då kunna jämföra, reflektera, utvärdera? Det är inte att undra på om graden av förvirring blir hög. Det är inte att undra på att inte ens människor som är verksamma inom waldorf förstår att de tillämpar antroposofiska idéer, inte till exempel ‘vanliga’ utvecklingspsykologiska teorier. Det är väl inte att undra på att de försäkrar en om att antroposofin inte är så viktig — när den antroposofi de tillämpar sällan har kallats antroposofi!

Harriet Alborg (#24):

Vi vet ju att [Rudolf Steiner] var av den åsikten att man inte skulle tro på allt han sade för att han sade det, utan bara lämna en dörr öppen. Om utifall man en dag skulle märka att han hade haft rätt.

Eller… (otänkbara tanke)… fel? Det är egentligen den viktigaste frågan att ställa. Om en tes håller för försök att motbevisa den, är den kanske trovärdig.

kommentar till diskussion (om steiners rasistiska uttalanden, m m)

Några timmar i går ägnade jag åt att läsa ikapp nästan en månads rss-prenumerationer. Bland annat läste jag klart den här bloggdiskussionen (som jag först deltog i, och sedan tyvärr tappade greppet om, och som väl vid det här laget är närmast avslutad). Nu omvandlades det som vanligt (trots att det egentligen inte var något huvudämne för bloggposten) till en diskussion om Steiners rasistiska uttalanden, och den diskussionen är inte precis ny och kommer inte att upphöra i första taget.  Jag ska bara göra ett par någorlunda kortfattade anmärkningar om ett alltför stort och alltför tråkigt ämne.

Man kan säkerligen ha en antroposofi utan att fästa någon vikt vid raslärorna. Det kräver väl kanske — bland annat — att man kan omformulera karma- och reinkarnationstanken utan att inkludera en rashierarki inom vilken den reinkarnerande individen kan avancera eller regrediera. Det beror väl på vad i antroposofin man ser som ‘attraktivt’ — om det är en helhetsförklaring av hur människan och världen fungerar och utvecklas, ja, då har man ett problem. Är man å andra sidan lockad av antroposofin för, till exempel, dess meditativa praktik, är man kanske inte alls i behov av en Steinersk beskrivning av människans, eller för den delen kosmos, evolution. Visst, man kan välja och vraka, men kruxet är att de antroposofer som ivrigast försöker bortförklara eller försvara — snarare än att förkasta (man kan inte förkasta något man inte förmår erkänna existensen av) — är knappast villiga till detta; de är inte ens benägna till en läpparnas bekännelse av att Steiner kunde ha fel. Nu är de kanske inte så aktiva just i den nämnda bloggtråden — även om det förekommer en hel del märkligheter jag tyvärr inte hinner gå in på –, men annars är de det. De är de antroposofer som waldorfskolekritiker vanligtvis möter först. Vi kanske ska bortse från de tokstollarna.

Eller kanske inte. Egentligen spelar deras existens mindre roll för antroposofins kritiker — den fanatiska antroposofiska försvarsarmén är nämligen på sitt eget sätt guld värd, eftersom den lyckas med konststycket att bekräfta människors fördomar om antroposofin, vare sig de är sanna fördomar eller inte. För vad betyder det för läsaren varje gång en antroposofisk fanatiker hänvisar till ett rasistiskt textställe och ihärdigt förnekar att det innehåller rasism eller försöker förklara hur det rasistiska minsann ska tolkas som antirasism? Det betyder att antroposofen ifråga inte kan identifiera rasism, inte förstår vad rasism är (vanligt är att inte kunna skilja mellan rasism och sådana följder av rasism som diskriminering och förföljelse, vanligt är också att omtolka rasistiska idéer som anti-rasistiska), och man befarar att oförmågan gäller större delar av Steiners verk än ett enskilt uttalande. I många fall har förstås denna farhåga bekräftats, om och om igen. Förmodligen är det antroposoferna som mer bekymra bry sig över den negativa bild som (oavsiktligt) ges av dessa antroposofins mest energetiska försvarare. Inte för att det finns så mycket att göra åt saken, men lite finns det faktiskt.

I bloggtråden efterfrågas någonstans en samlad bild av Steiners rasdoktriner för den som inte läser tyska och kan läsa originalkällorna, vilket hur som helst vore ett enormt arbete. (Allting finns dessutom inte publicerat i GA. Men för den som läser tyska verkar Ansgar Martins bok vara värd att kika på.) För dem som läser engelska finns emellertid möjligheten att inhämta kunskap om ämnet, också vad beträffar sådana delar av Steiners verk som negligerats, förljugits eller — ibland utan ett ord — plockats bort  ur nutida Steinerupplagor. Jag tänker på Peter Staudenmaiers doktorsavhandling (Between Occultism and Fascism: Anthroposophy and The Politics of Race and Nation in Germany and Italy, 1900-1945) samt hans artikel, publicerad för några år sedan i den akademiska tidskriften Nova Religio, Race and Redemption: Racial and Ethnic Evolution in Rudolf Steiner’s anthroposophy. (Avhandlingen kan erhållas från Peter per epost, artikeln finns här.) Peter är en utmärkt källa till kunskap om antroposofins historia i det här avseendet. Det är synd att antroposoferna själva inte har gjort det arbete han har gjort, men nu är det visst så att antroposofers förmåga att hantera idéernas innehåll och rörelsens historia — och andra antroposofers historiska göranden — tycks närmast förlamad.

I stället ägnar sig antroposofer som Sune Nordwall mer eller mindre dagligen åt att peka ut Peter Staudenmaier som bedragare och historieförfalskare. (Sunes kommentar i Johannes Ljungquists tråd (se 29/11) är ovanligt återhållsam, om än något besynnerlig, men man får betänka att huvudpoängen med kommentaren är att länka till Sunes egna sidor där man får sig lite annat till livs.) De som tar Peters arbete på allvar är hatare och förtalare av Steiner och antroposofin. Jag vet inte ens om det längre är meningsfullt att påpeka vilka personer det är som gör sig själva och sin — uppenbarligen högt älskade — världsåskådning till åtlöje. Och de gör det genom att inte kunna se Steiners uttalanden som de är, analysera dem, utvärdera dem — och avgöra om de hör hemma i en modern antroposofi eller om de bör förpassas till historien. Man kan erkänna dessa uttalandens existens, och förkasta dem. Det är fullt möjligt. Att till varje pris förneka eller försvara det som inte går att förneka eller försvara är ohållbart. Att kasta beskyllningar på historiker och att klandra kritiker för att de tar upp dessa aspekter av antroposofin är bara fånigt. I detta finns inte någon väg framåt, och definitivt inte något som funkar för att tysta extern kritik. Det är stendumt att inte inse värdet av forskning. Och talar vi om Peters forskning: var och en som läser hans avhandling och hans artiklar kan verifiera att citaten ur publicerade Steinerverk stämmer, att översättningarna från tyskan är korrekta, och så vidare. Peter är notoriskt noggrann. Anklagelserna om bedrägeri och historieförfalskning är absurda, och att beskylla människor för hat och förtal är vansinnigt. Förr eller senare tvingas antroposofer förhoppningsvis att inse att det finns ett värde i att skapa sig en korrekt bild av innehållet i Steiners utsagor och om den antroposofiska rörelsens historia. Och att förespråkande av sanningsenlighet inte är hatiskt. Till denna dag inträffar, skäms uppenbarligen inte antroposofiska institutioner som det Antroposofiska Sällskapet för att utpeka en ansedd forskare som ‘historieförfalskare’. (Pinsamt är bara förnamnet, och jag har skrivit om detta tidigare.)

Jag har nog tidigare sagt vad jag anser om att plocka bort textstycken eller hela kapitel ur utgåvor av Steiners verk. (Se denna tidigare bloggpost. Att man gör på detta sätt är inte unikt för Sverige, det sker också med engelskspråkiga versioner.) Jag kan förstå varför man drabbas av en svåremotståndlig vilja att göra så, när ett uttalande är djupt motbjudande, men likväl är det tråkigt och en reaktion jag föredrar att bokutgivare avhåller sig ifrån. Och om det ändå ska ske, är jag tämligen kompromisslös på en punkt: att det tydligt måste anges att stycken eller kapitel uteslutits och att utgåvan inte är identisk med originalet. På det viset får läsaren en hänvisning och kan söka vidare, och utgivaren behöver inte stå för något han inte kan eller vill stå för. Johannes Ljungquist har förklarat varför sådana angivelser saknades i den svenska utgåvan av GA349. Men jag måste förbli oenig med honom angående detta; jag tycker att man måste ange när man utelämnat text som ingår i originalutgåvan. Och egentligen tror jag att det vore bättre för bearbetningen av antroposofin om föredragen och texterna återgavs återgavs till fullo och korrekt. Illusioner, förnekelse, förljugenhet, och ovilja att se det som är så som det är, är inte till nytta — och att antroposofer går omkring med felaktiga föreställningar om vad som finns i Steiners verk kan aldrig gagna antroposofin, bara sänka den djupare i falskhet.

Det är inte av politisk korrekthet eller några popularitetsskäl de rasistiska uttalandena bör betraktas, övervägas och, i förekommande fall, förkastas. Det är — om man nu menar detta, vilket inte alla tycks göra — för att Steiner hade fel eller för att reinkarnation genom rashierarkiska system är orimligt att föreställa sig som en sann beskrivning. Och så vidare. Med andra utsagor kan andra överväganden vara nödvändiga och aktuella. Men hur blir det möjligt för människor att ta ställning till uttalanden som Steiner faktiskt gjort, om dessa uttalanden plockats bort — utan att något sägs om saken — ur bokutgivningen? Genom forskning om antroposofin och dess historia och genom korrekta textutgåvor uppkommer goda möjligheter att få en bättre bild av Steiner och hans verk och av den antroposofiska rörelsen. Strävar man efter en i grunden korrekt bild av vad som sades och vad som skedde, har man också ett bättre utgångsläge för att utvärdera innehållet och det förgångna. Detta gäller förstås inte bara för antroposofin, utan det verkar i många sammanhang finnas en beklaglig drivkraft att eliminera det olustiga, det stötande och det i dag oacceptabla i stället för att låta dessa historiska fenomen existera och synas som minnen och påminnelser om förgångna dumheter, felaktigheter och grymheter.

Förvisso är Steiner kanske inte så ofelbar som somliga hade hoppats på — å andra sidan öppnas dörrar för ett hälsosamt ifrågasättande och (välbehövlig) förnyelse. Det enda, men stora, ja, gigantiska, hindret i vägen är ett slags konserverande förljugenhet; det är synen på Steiner som närmast ofelbar, synen på Steiner som den med de ojämförbart högsta insikterna som inte kan eller bör ifrågasättas och omprövas.

*

PS. Jag tänker inte ånyo gå in i några diskussioner om huruvida enskilda utsagor eller föredrag som ingår i Steiners verk är rasistiska, eller om de inte är det, eller om de är ok för att de beskriver verkligheten korrekt (vilket så klart vissa antroposofer anser). Jag har helt enkelt inte tid att ägna mig åt det förbannade omtuggandet av samma förbannade tankeexkrement om och om igen. Om kommentarerna är civiliserade, släpper jag igenom dem. Men jag är själv trött på diskussionen (jag är ledsen, men det är så). Och lite förhandsinformation, upplysningsvis: Jag ämnar inte godkänna kommentarer där Peter Staudenmaier utmålas som bedragare och förfalskare eller där sådant material länkas; detta gäller också kommentarer eller länkar där kritiker av antroposofin utmålas som hatare eller korsfarare för att de påpekar existensen av och problemet med rasistiskt innehåll i Steiners läror. Den som vill finna detta strunt, gör det definitivt också utan svårigheter. Somliga har spytt ur sig sådant substanslösa dravel i ett decennium eller mer, och gör det som sagt fortfarande så gott som dagligen. Jag är utled på tramset och utmanar vederbörande, som nog känner igen sig själv(a) i beskrivningen, att formulera sig på nya sätt, och med rimlighet och relevans, om det ska få plats här framgent. Annars har jag inget tålamod alls. Nog sagt.

passar alla barn i waldorfskola? (och om skolans ansvar)

Här är en diskussion jag har deltagit i. Jag tycker den är viktig. Jag tror inte att andra människor förstår hur viktig den är. Inte för mig nödvändigtvis. Jag ska inte gå i waldorfskola. Tack och lov. Aldrig mer, och det är ju bra så. Men jag tycker att detta hör hemma här på bloggen, för ämnet är vad det är, och om jag bemödar mig om att förklara vad jag menar, vill jag gärna att det ska vara någon poäng med det, och jag antar att poängen är större här än någon annan stans. Och jag tänker utveckla mina svar, för här kan jag göra det utan att störa någon (den som blir störd har bara sig själv att skylla!). Om jag tror att waldorfskolan någonsin kommer att ta de barn som inte passar i waldorfskolan på allvar? Nej.

Så — passar alla barn i waldorfskola? Nej, det gör de verkligen inte. En del barn passar inte alls i waldorfskola. Och jag förstår inte varför waldorfskolan är så ointresserad av att identifiera dessa barn. Det vore inte på något sätt ett misslyckande. Liksom det faktiskt inte, tro det eller ej, säger något om waldorfpedagogikens värde i allmänhet att vissa barn bara avskyr den och tråkas ut av den. Varför är det svårt att medge att waldorfpedagogik åtminstone ibland kan vara ett stort misslyckande?*

Nu får ni resten av diskussionen, om man kan kalla den det.

Bättre vore att fråga: Passar alla lärare för alla barn?

Det är inte en bättre fråga, skulle jag säga, det är en helt annan fråga, och bägge frågorna måste ställas. Waldorfpedagogik kan vara helt fel för vissa barn, oavsett läraren. Det betyder inte att frågan om läraren är irrelevant, bara att det är en annan fråga. Ingen lärare, oavsett hur duktig, kan få de waldorfpedagogiska elementen att försvinna i en waldorfskola, oavsett hur mycket det enskilda barnet behöver just det. Ingen lärare som har studerat och förhåller sig till den antroposofiska utvecklingspsykologin som en sanning kan hjälpa ett barn som inte passar in i det här mönstret.

Jag tror att waldorfskolan skulle göra sig själv och barnen en tjänst om man blev lite skicklig i att identifiera de barn som behöver (bättre kan tillgodogöra sig undervisningen i och bättre kan trivas i) en annan typ av skola. Inte bara det: lite grundläggande ärlighet skulle hjälpa. När ett barn uppenbart vantrivs, bör man kunna vara ärlig om det. Inte låtsas om att allt är bra eller att allt kommer att bli bra. Det är det inte och blir det inte.

Jag anser att föräldrarna är suveräna att välja skola för sina barn!
[…] Waldorfskolan är till för alla barn, så länge föräldrarna önskar Waldorfpedagogik. […]

Naturligtvis är det föräldrarna som väljer och väljer bort waldorfskolan. Men det är trots allt skolan som ser barnet när barnet är i skolan och en utbildad pedagog — om vi nu för argumentationens skull förutsätter att waldorfskolans pedagoger har adekvat utbildning — bör kunna se saker som en förälder kanske inte alltid ser eller förstår. Tyvärr väljer föräldrar ibland waldorfskola utan att det passar barnet (mina egna föräldrar är ett utmärkt exempel på det). Eller utan att förstå tillräckligt om hur waldorfskolan fungerar. En waldorflärare bör kunna se, till exempel, när ett barn med mer intellektuella intressen är för understimulerat i waldorfskolan, medan föräldrarna tyvärr inte alltid förstår hur ostimulerande waldorf kan vara på det intellektuella planet. Man kan tänka sig andra exempel.

Så, nej, jag håller inte med om att föräldrarna har suveräna insikter. Jag tror att det är viktigt att lärarna — som ser barnen, som känner till pedagogiken och som är med i den dagliga verksamheten i skolan — kan ge föräldrarna bättre information. Och jag är övertygad om att de ibland måste kunna säga att waldorf inte verkar passa ett barn. Sedan är det givetvis föräldrarnas ansvar att agera utifrån den informationen.

Jag säger inte det för att frånta föräldrarna ansvaret, för de har ett stort ansvar. Däremot tror jag att skolan och lärarna kan göra barnet en enorm tjänst genom att se realistiskt på barnets möjligheter att passa in i den här typen av skola och därefter ge adekvat information till föräldrarna.

Vi tycker fortfarande att det är föräldrarna som skall välja skola till sina barn och att lärarna inte skall hålla på att rekommendera hit och dit.

Jag förstår att ni tycker det, men jag skulle säga att en sådan lärare, som inte kan se när skolgången inte fungerar för ett visst barn, saknar den professionella kompetens man kan förvänta. Också om läraren är lärare i en waldorfskola. Eller kanske särskilt då. För kanske har man ett alldeles särskilt ansvar om man erbjuder en pedagogik som är så pass speciell som waldorfpedagogiken i waldorfskolan. För att vara krass: om man inte klarar att bära detta ansvar, eller ens tycker att det är ens ansvar, bör man då driva skola?

Läraren måste känna till pedagogiken och måste kunna se hur den fungerar för ett enskilt barn. Varför skulle en lärare inte kunna och vilja informera föräldrarna om barnets situation och möjligheter i skolan? Varför skulle det inte ligga i lärarens uppdrag? Han eller hon måste erfara mycket som föräldrarna inte har möjlighet till. Och om det är föräldrarnas sak att välja — vilket är sant — hur ska de kunna göra ett val när de inte har information från läraren? Om läraren inte talar om att skolan inte passar barnet, hur ska föräldrarna kunna göra ett verkligt val? Vem ska då tala om för föräldrarna att skolan inte passar? Är det sjuåringen själv som ska ta det ansvaret? Baserat på vilken kompetens och livserfarenhet då, undrar man stilla.

För mig förefaller det mycket märkligt om en skola frånsäger sig ansvaret så totalt vad gäller de barn den inte klarar att hantera — och att den frånsäger sig ansvaret i sådan grad att de inte ens kan tänka sig att informera föräldrarna om detta. Det är inte bara märkligt, det är anmärkningsvärt.

Jag kan dock förstå — eller inse, om än inte helt förstå — att waldorfskolans företrädare inte är så intresserade av att höra detta, särskilt inte från dem som waldorfskolan verkligen och bevisligen inte passade för.

Men om ni skriver en bok — Christine och Örjan Liebendörfer skriver tydligen en bok om waldorfskolan, en bok som föräldrar påstås komma få glädje av när de väljer skola –, varför inte fundera över vilka barn som waldorfskolan inte passar för och skriva lite om det om det också? Det är sådana råd föräldrar behöver. På riktigt. Tänk vad gott ni skulle kunna göra, om ni så bara förhindrade några få barn att hamna i en skolform som inte passar dem. Det är bra information.

Att säga, som i inlägget och diskussionen, att waldorfskolan passar alla barn, vars föräldrar vill ha den, är inte bara dålig information, det är missvisande. För det är inte sant. Det är att sammanblanda vad som passar föräldrarna med vad som passar barnen. Det vore berömvärt om en den nyansskillnaden fick uppmärksamhet. Särskilt när det är så att föräldrarna tror att skolan passar både dem och barnet därför att skolan inte har förmåga och kompetens att upplysa dem om hur det verkligen är.

Det är verkligen dags att ta död på illusionen att waldorfskolan passar alla barn. Också waldorfföreträdare brukar annars vara kvicka att göra just det när de hör om att det gått dåligt för någon i waldorf. ‘Waldorfskolan passar inte alla barn’ — ungefär så brukar det låta då. Inte den här gången, lustigt nog.

***

*Här är svaret! Waldorfpedagogik bygger på antroposofi, vars utvecklingslära är universell och gäller alla barn; den berättar hur alla människor utvecklas och anger även vad som är sunt och osunt i utvecklingen. Somliga må vara felinkarnerade, men de behöver naturligtvis en antroposofisk pedagogik extra mycket. Och när de är i 35-årsåldern bloggar de om det ibland. Det är er karma också. Inte bara min!

apropå andevärlden och dess utsagor

Apropå öppna sinnelag och annat sådant. Det finns en gräns. Och den gäller människor som utger sig för att ha faktakunskaper om sådant som inte kan vara föremål för faktakunskaper. Verena Staël von Holstein upplever kanske andeväsendena; jag säger ‘upplever’, ty det kan hon givetvis göra vare sig andeväsen existerar eller inte. Eller så vill hon uppnå erkännande i vissa kretsar och hittar därför på alltihop. Det är omöjligt att veta. Men med tanke på alla dumheter människor hittar på, skulle jag nog säga att det sunda är att inte tro på allt. Man får annars väldigt mycket att tro på — och mycket att tro på som är självmotsägande. Allt från sådant som tycks vettigt till sådant som framstår som alldeles ovettigt.

Jag finner inte Verena Staël von Holsteins berättelser anmärkningsvärda. Det finns massor av människor som är framstående i hitte-på. Det krävs god fantasi, men det har i allmänhet även barn. Wolfgang Weirauch, som samlat ihop andeberättelserna, är också utgivare av ett annat mediums utsagor. Detta medium talar telepatiskt med antarktiska pingviner.

Jag finner det inte särskilt trovärdigt. Och är man nu intresserad av pingviner, finns det ju massor av vederhäftigt material att ta del av. Varför stilla sitt intresse med rent trams?

Men, för att återgå till andevärlden och dess (påstådda) synpunkter på allt från högt till lågt i den mänskliga sfären: varför? Varför detta banala, triviala, larviga? Varför pådyvlas andarna åsikter som så uppenbart är mänskliga, men som människan inte kan stå för (utan ‘högre’ uppbackning)? Varför denna andliga materialism? För vad annars är det egentligen fråga om? — dessa väsen, som i den andligt upplyste betraktarens ögon helt uppenbart framstår som rätt så konkreta människovarelseliknande figurer, har alltså åsikter om de mest banala människoangelägenheter, med andra ord, deras intressen tycks anmärkningsvärt materialistiska.

Det är trots allt en viss skillnad på att uppleva att det finns en andlig dimension i (eller till eller bakom) alla företeelser och skeenden här i världen, att naturen är förandligad exempelvis, och att tro att (o)synliga (synliga endast för den ‘seende’) varelser har åsikter om chokladpraliners inverkan på människans mentalt-andliga förmåga.

Om nu andevärlden antas kunna ha synpunkter på likörpralinkonsumtion, kan man inte undgå att reflektera över vad andevärlden anser om ärlighet och uppriktighet. Själv tror jag ju att andevärlden, om den var förmögen till att förmedla konkreta synpunkter, skulle finna ett mer tilltalande förhållningssätt hos den människa som står för erfarenheten att praliner inte negativt inverkat på den egna esoteriska skolningen. Som kan säga ‘jag har kommit till slutsatsen att…’ i stället för att så fånigt gömma sig bakom påstådda uttalanden från andeväsenden.

För att inte tala om hur utomordentligt fånigt det är att tro sig hålla telepatiska kontakter med pingviner.

Jag kanske ska börja kanalisera andevärlden, förresten. Eller varför inte pingviner. Men då skulle väl antroposofernas öppna sinne och fördomsfrihet raskt flyga sin kos, och insikten dyka upp att det nog inte är så dumt att förhålla sig kritisk till extraordinära och obevisade påståenden.

I kommentaren läser jag:

Det underfundiga är att den andliga världen bara kan kontakta dem som välkomnar den. De som inte ”tror” kan heller inte se eller möta den. Det är detta som skeptikerna alltid stöter sig på och som de anser talar för deras sak.

Varför skulle den andliga världen förhålla sig på det här viset (jag bortser nu från vad Steiner sagt, och funderar på realiteten bakom)? Vad är det för underfundigt med detta beteende? Och återigen, varför beter sig andevärlden så tramsigt och banalt? Det är sådana här ‘faktakunskaper’ hos de andliga som får en att undra. Och att undra, inte så mycket över det andliga — över en andlig dimension, vad den nu vara må –, som över de påstått andligas förmågor att uppleva och levandegöra denna dimension.

angående omvärldsgrupper och kulturimpulser

Ljungquist:

Detta innebär inte att begreppet [kulturimpuls /a] saknar relevans – tvärtom, de insatser den antroposofiska rörelsen åstadkommit i samhällslivet är unika.

Jag borde veta vad som åsyftas, men jag gör det inte.

Men man har aldrig från vår sida lagt ned kraft på att kommunicera detta, varför våra bidrag till utvecklingen bara kommit att uppfattas som lite originella uttryck för en världsåskådning. Antroposofins insatser inom vård, skola, omsorg och jordbruk uppfattas som enskilda delar – inte som ett samlat allmänmänskligt koncept som berikat vårt kultur- och samhällsliv.

Jag uppfattar då rakt inte dessa delar som enskilda och som fristående från antroposofin. Däremot ser jag dem inte som exempel på några enorma framgångar precis. I alla fall inte bara så där, rakt upp och ned. (En sidoanmärkning: jag finner det mer okontroversiellt att se något kulturellt positivt i antroposofins inflytande på vissa författarskap och konstnärsskap. Där kan man tala om ett inflytande på kulturlivet, ett inflytande som det, tyvärr, inte talas om och som inte heller från antroposofisk sida framhålls.)

Om omvärldsgruppen:

Här skulle vi för första gången själva ta ansvar för bilden av antroposofin utåt – inte bara vara ett offer för omvärldens missförstånd och förtal.

‘För först gången’ — verkligen? Men låt vara med det, vad viktigare är, är att lägga offermentaliteten på hyllan. Och detta ständiga gaggande om omvärldens ‘missförstånd och förtal’ och dylikt! Omvärlden bryr sig ganska lite om antroposofin och antroposoferna, faktiskt. Och den delen av omvärlden som bryr sig, är inte så ondskefull som det framställs. Vad ska omvärldsgruppen göra då?

Formulera antroposofins egenart och berättigande plattform i samhället. Detta är en verklig utmaning, eftersom den på ett övertygande sätt måste beskriva den andliga dimensionen som ett anständigt alternativ till den gängse världsbilden.

Det vore klädsamt med en insikt om att den gängse världsbilden, om vi ska tala om det som omfattas av en majoritet, nog trots allt är andlig. Den är bara inte antroposofisk. De flesta människor håller sig med något slags andlig föreställningsvärld — vare sig det är inom organiserad religion eller som i form av en tro på ‘något större’ eller liknande. Massor av människor tror på en hel massa saker som inte kan observeras eller mätas, till och med på änglar, väsen, övernaturliga fenomen och diverse annat. Så man kan verkligen fråga sig vad den ‘gängse världsbilden’ är som antroposoferna tänker sig utmana. Snarare är antroposofin väl en av många rörelser som konkurrerar på en ‘marknad’ av andlighet. Antroposofin är ett alternativ till dessa andra varianter av andlighet; de är annorlunda än antroposofin, men verkligen inte heller dess diametrala motsats.

Sammanställa och kommunicera forskningsresultat inom biodynamisk odling, läkepedagogik, waldorfpedagogik, antroposofisk medicin och andra områden.

Ja. Problemet här är snarast frånvaron av forskningsresultat att kommunicera.

Vidare:

Uppfattningen att antroposofin har en speciell uppgift i samhället blir verklig först när vi förankrar den hos en bred allmänhet. Är antroposofin en kulturimpuls måste vi kunna formulera detta så att människor inser det.

Ok. Men den ‘speciella uppgiften’ blir verklig först när den existerar. Så länge den är ett fantasifoster är saken en annan. Visst kan man säkert förankra tron på den hos en (kanske inte så) bred allmänhet. Men det hela saknar vett så länge som antroposofins ‘speciella uppgift’ inte talar för sig själv också — så länge den liksom inte finns. Om det är en så speciell uppgift måste den ju utföras någon stans. Men den antroposofiska, speciella uppgiften är som de högre världarna — osynlig. Den har inga konkreta verkningar som betyder något för människor; antroposoferna själva och ett fåtal andra undantagna. Och (återigen, tror jag): en kulturimpuls av betydelse borde väl märkas, utan att man måste formulera dess närvaro och servera människorna insikt om den? Är det inte så att det snarast är kulturimpulsen, inte formuleringen och inte omvärldens insikt, som saknas? Hög svansföring, ja, men inget vidare bett.

en antroposofi som har något intressant att säga behöver ingen ‘omvärldsgrupp’

Det är sommar här i dag. Jag borde gå ut, men det är inte somrigt alls nere på gatunivå. Uppe vid hustaken gassar dock solen. Jag har befriat balkongen från presenningen. De planterade fröna har blivit skott, men får tills vidare stå på fönsterbrädans marmor. (Ja, så tedde det sig när jag skrev. I vanlig ordning postade jag inte i anslutning till skrivandet. Jag avbröt för att göra andra saker. Tyvärr var inget av detta en långpromenad.) Det här är något slags fortsättning.

Johannes Ljungquist framför ett förslag i två delar:

Att man å ena sidan skapar en tankesmedja för arbetet inåt sällskapet och rörelsen, och å den andra en omvärldsgrupp som arbetar utåt offentligheten.

Vad gäller det sistnämna får jag tyvärr propagandavibbar. Jag tror inte att det är avsett så, det är inte det jag menar. Inte heller att en ‘omvärldsgrupp’ behöver fungera så. Däremot är det så jag tror det skulle sluta, som en PR-avdelning, och uteslutande som detta. Jag vet inte heller om det är så klokt att tänka sig en separation av dessa funktioner (någon total separation verkar inte heller Ljungquist tänka sig, det ska påpekas). Vore det inte betydligt mer spännande med en tankesmedja vars arbete — resultatet därav — fick synas offentligt? Jag menar att det trots allt är där det skulle finnas en möjlighet för omvärlden att bilda sig en uppfattning om det antroposofiska arbetet med idéer; i motsats till de färdigbakade, PR-mässiga presentationer som kan förväntas av en offentlighetsinriktad PR- (förlåt omvärlds-)grupp, som — huh! — levererar anpassade definitioner av antroposofi i något slags filosofisk läsa lätt-version (definitionsfrågan berördes i något annat inlägg hos Ljungquist nyligen, och det är det jag tänker på här). Alltså, nu tillhör kanske inte jag riktigt till den där allmänheten som sådana lättbegripliga definitioner skulle rikta sig till, men jag är trots allt inte heller medlem i Sällskapet (naturligvis inte, skulle jag kanske säga). En omvärldsgrupp kan jag både ha och mista; en tankesmedja — så som jag föreställer mig en sådan –och dess arbete vill jag däremot inte missa. Det är där det börjar bli intressant. Jag finner lättsmälta definitioner (som så gott som alltid blir mer eller mindre — i bästa fall mindre — missvisande, inte sant?) tämligen ointressanta; resonemangen kring idéer (och definitioner för allt i världen) är något annat. Det är när antroposofin förmår att i öppenhet föra sådana resonemang — i stället för att servera pastellfärgade sanningar — som den har något att komma med, och en rimlig chans att höja sig ur sekterismen. Att producera trevliga broschyrer är trots allt inte så knepigt. (Faktum är att till och med jag skulle kunna göra det, särskilt om jag tillät mig att bortse från verkligheten!) Risken att bli intetsägande eller missledande är dock överhängande. Den viktigaste invändningen är dock: om antroposofin har något genuint intressant att komma med, något meningsfullt att säga omvärlden, varför behövs då en särskild omvärldsgrupp?

… den ”vanliga” medlemmen lever hela tiden i en avancerad idévärld där eventuellt nytänkandet har svårt att hävda sig mot redan etablerade idéer och eviga sanningar.

Jag ifrågasätter detta: ‘den “vanliga” medlemmen lever hela tiden i en avancerad idévärld’. Jag undrar om det verkligen är sant. Om det vore det, varför ser vi då inte resultatet? Varför ser vi då inte vanliga medlemmar uttrycka detta sitt engagemang i den avancerade idévärlden på något vis? Jag kommer också att tänka på något annat: är det ens möjligt att ett äkta arbete med en — på riktigt — avancerad idévärld inte leder till (ny)tänkande? Det handlar ju inte om Platons, Aristoteles, Steiners eller vem det nu vara måndes relativa storhet (och ens egen relativa litenhet), eller gör det? Vad jag menar är, att jag inte tror på att man kan leva med avancerade idéer utan att det leder någon vart. Jag tror att det handlar mer om filosofi som avancerat blingbling och koketteri i så fall.

För att återgå till tankesmedjan och vad den skulle ägna sig åt:

Bearbeta frågan om antroposofins och Antroposofiska sällskapets otydliga identitet där de viktiga formuleringarna som klargör egenarten arbetas fram. Detta kan sedan kommuniceras inåt rörelsen via broschyrer och egna tidskrifter. Ett samarbete med omvärldsgruppen är troligtvis nödvändigt eftersom detta arbete i hög grad har relevans också utanför rörelsen.

Personligen tror jag att denna, som jag uppfattar det, skarpa gräns mellan vad som är inom och vad som är utom rörelsen är olycklig. Jag menar inte att det inte alltid finns dessa olika perspektiv — men just vad beträffar antroposofin tror jag att det vore gynnsammare att försöka minska gapet i stället för att öka det. Det är inte bara omvärlden som är misstänksam mot antroposofin. Antroposofin (jag menar antroposoferna) är också misstänksamma mot omvärlden. Och har ett otrevligt vaktbeteende, ungefär som en instabil hund som vaktar ett ben. Sådana tendenser bör man hellre motverka än förstärka. Jag tror alltså inte att en (ökad) institutionalisering av denna uppdelning mellan innanvärld och yttervärld är sund. Jag tror inte att det är av godo att förstärka de redan sekteristiska dragen i den antroposofiska rörelsen. (Det vore emellertid av, tivelaktig men ändock, godo för rörelsens kritiker, som får vatten på sin kvarn.)

Ett annat förslag på verksamhetsområde:

Waldorfpedagogikens uppgift idag – på vad sätt skiljer den sig från Steiners tid och vad får det för praktiska konsekvenser idag?

Det är en dysfunktionell hund begraven i waldorfrörelsens band till antroposofin. Inte för att jag tycker att antroposofi har i skolväsendet att göra, men om vi ni antar att det har en plats där, tycker jag nog ändå att ovanstående frågeställning är mer en sak för en antroposofisk-pedagogisk institutition än för en tankesmedja inriktad på den antroposofiska rörelsens verksamhet. Ibland dras antroposofin, dess idékärna, bara ned av dess tillämpningars misslyckanden och dumheter. Hur släpper man tanken att vissa döende lemmar helt enkelt borde amputeras medan tid är? Dessutom: blir inte en tankesmedja idémässigt friare av att inte behöva ta all denna hänsyn till de praktiska konsekvenserna för den tillämpade antroposofin? (I just det här fallet räknar jag verkligen inte med medhåll; det gör jag väl förvisso inte annars heller, men särskilt inte här. Jag är medveten om att antroposofer ser de praktiska verksamheterna som framgångssagor. Oavsett så befinner de sig vid sidan av — och på varierande avstånd från — antroposofins idéinnehåll.)

Jag vill verkligen rekommendera läsning av kommentarerna, särskilt Randie Remlands (den 20 mars) samt Elisabeth Gs (den 22 mars).

åt helvete! samt något om rättsfallet om de antroposofiska injektionspreparaten (år 1977)

Jag borde för länge sedan ha begripit bättre.

Citat (adresserat till mig):

Lydigt upprepar du, Jonas och nanowire de regimtrognas klassiska argument.

Dra åt skogen! (Jag återkommer till blåbären. Ett ögonblick bara.)

Jag vet inte varför, men ändå har jag någonstans i mig haft något slags hopp om att antroposoferna inte nödvändigtvis är ena djävla uppblåsta, dumdryga dynghögar. Jag vet inte varför, men jag tror ständigt att människor är bättre än de är. Jag är uppenbarligen helt dum i huvudet — eller låt mig säga löjligt naiv — för sedan visar de att de är genomruttna skitstövlar som saknar den minsta gnutta respekt för andras tankeförmåga. Lydigt, regimtrogna, Hosni Mubarak, vad i helvete!

Jag tar det där som ett tydligt tecken på att Johannes Ljungquist inte föreställer sig att jag har någon hjärna att tänka med. Kanske tänker jag lite på det min mor brukar säga, ‘av sig själv känner man andra’, och det stämmer ju att somliga antroposofer rätt lydigt, syns det mig, upprepar refränger som säkerligen är trogna den antroposofiska regimen. Jag tar det också som ett tecken på att all meningsfull dialog är helt utesluten. Jag föredrar att ha att göra med människor som åtminstone tror mig om att ha ett eget intellekt, en egen förmåga att dra slutsatser och att bilda mig åsikter. Antroposofer talar om individens frihet — med de tilltror visst bara andra antroposofer om att ha den friheten eller att kunna skapa sig den.

Det finns en anledning till att jag emellanåt säger ‘dra åt helvete!’ direkt åt antroposofi- och waldorfvänner som galopperar hit (till min blogg) på sina höga hästar och patroniserar mig. Det är liksom lika bra det. För det går ändå alltid käpprätt åt helvete. De anser så gott som alltid att de har precis vilka rättigheter som helst att bete sig, och ve den som säger ifrån, ty den är respektlös mot dem!

Jag vet att inte alla antroposofer är sådana. Men ärligt talat kan jag inte för mitt liv begripa hur de, som inte är det, står ut med de andra, för de senare är ju tydligen i majoritet.

Ljungquist alltså:

Jag känner dem alltför väl efter drygt 30 års motståndskamp. Men att ni har den politiskt korrekta ståndpunkten innebär inte att ni därför har rätt i en mer moralisk och övergripande mening. Folkets rätt segrade över Mubaraks lagstiftning eftersom den var rättfärdig. På samma sätt är jag övertygad att det svenska medicinska etablissemanget till slut får ge sig.

Leve stridsretoriken! Meningsmotståndare är diktatorer! Alla som tycker att staten har ett ansvar i hushållningen med medborgarnas pengar är orättfärdiga tyranner!

Därefter nämns rättsfallet från år 70-talet; det påstås att ingripandet mot det antroposofiska laboratoriet (tillägg: Stiftelsen Nordiska Laboratorier, Järna; innan 1972 hade Svenska Weleda AB tillverkat och sålt preparaten, likaså utan erforderligt tillstånd) handlade om bland annat torkade blåbär. Så passande att detta fall nämns! Jag råkar nämligen ha det till hands. Jag råkar till och med vara kapabel att läsa det. Högsta Domstolens dom kom 1977. Ingenstans i de tre instanserna nämns ordet blåbär. Blåbärsfrågan var förmodligen juridiskt irrelevant, även om jag absolut inte misstror uppgiften att även blåbär återfanns i Järna-labbets lokalar.

Rättsfallet handlar inte om torkade blåbär, utan om rättstridig hantering av homeopatiska injektionspreparat. Husrannsakan skedde inte 1975 utan 1973. Ljungquist glömmer också att nämna att injektionspreparaten, till skillnad från eventuella torkade blåbär, inte lämnades tillbaka; de skulle nämligen enligt HD, som höll med HovR, vara förverkade. Hanteringen av dessa injektionspreparat utgjorde brott mot läkemedelslagstiftningen. Fyra personer som varit involverade i verksamheten dömdes till dagsböter. Det sägs klart och tydligt i domskälen att ‘[t]illverkningen och försäljningen av dessa läkemedel har bedrivits utan att rätt därtill förelegat enligt LF.

Varför detta skulle vara pinsamt för Socialstyrelsen, som var tillsynsmyndighet, vet jag inte. Mest pinsamt var det väl för de antroposofiska läkare som var inblandade samt för det antroposofiska läkemedelsföretaget som helt uppenbart bedrev en verksamhet som stred mot gällande lag och som dessutom satte patientsäkerheten i fara (riskerna med injektionspreparat — bakteriekontamination, e g — diskuteras i underrätterna). Ingripandet förefaller mig helt berättigat; verksamheten som bedrevs var inte tillåten, den var dessutom behäftad med potentiella risker för patienterna hos de antroposofiska läkare som ordinerade preparaten i fråga. Ljungquist fokuserar på Socialstyrelsens agerande i fråga om det första ingripandet, men underlåter att ärligt nämna hur den efterföljande processen slutade.

Komiskt nog är en linje i resonemangen att preparaten är homeopatiska (och således inte innehåller någon nämnvärd aktiv substans). De är inte att anse som läkemedel, hävdar en av de åtalade. (Med viss rätta!) Det ska nämnas att ett par av läkarna friades från en av åtalspunkterna, nämligen den att injektionspreparaten skulle ha ordinerats till patienter. Det kunde nämligen inte föras i bevis att så faktiskt hade skett. På det juridiska planet alltså; på det moraliska planet är det naturligtvis annorlunda. Självklart var preparaten avsedda att ordineras till patienter, och så hade säkert också skett tidigare. Annars skulle de aldrig ha tillverkats. De behöll också läkarlegitimationerna. En av läkarna har dock varit i blåsväder också senare, men av helt andra skäl.

Fallet finns i NJA 1977 s 288 och den som inte har tillgång till det får gärna höra av sig till mig så kan jag sända över det per e-post.

Vad var det nu jag skrev som rättfärdigade en jämförelse med lydiga, regimtrogna diktator-anhängare som upprepar etablissemangets åsikter utan att tänka en tanke själv? Continue reading “åt helvete! samt något om rättsfallet om de antroposofiska injektionspreparaten (år 1977)”

om att smickra den avancerade ockultismen

[Jag har en olycklig benägenhet att inte posta bloggposter jag skriver. Detta är ännu en sådan. Med andra ord, jag rensar just bloggarkivet från sådant som ligger och skräpar. Inte alltid för att det var dåligt, men säkerligen ibland. Det är inlägget är således helt ur tiden, skrivet någon av de första dagarna i december.]

Man kunde förledas att tro, att en bloggserie benämnd ‘Antroposofi i backspegeln’ skulle behandla antroposofi, men i så fall misstar man sig en hel del. I stället handlar den uppenbarligen till stor del om att peka finger åt icke-antroposofer. Antroposoferna har tydligen väldigt lite att säga om sig själva, men desto mer att säga om andra. Ljungquist skriver i en bloggpost i november om, bland annat, en bok av Håkan Arlebrand, vars gärning visst når snäppet högre än kritikernas. Eller ‘fundamentalisternas’, som Ljungquist föredrar att kalla dem. Men jag kan, precis som Arlebrand, säga att antroposofin är ‘en intellektuellt avancerad form av ockultism’, om det nu glädjer någon. Det är inget fel på den beskrivningen, även om jag kanske råkar ha andra preferenser vad gäller det så kallat intellektuellt avancerade. Antroposofin är inte så pjåkig, särskilt inte om man jämför den med de värsta dumheterna på esoterikmarknaden. (Men antroposofin är nog inte hälften så avancerad som antroposoferna själva vill föreställa sig den.)

Kritiken mot antroposofin från fundamentalister i slutet av 1980- och början av 90-talet …

Vilka är fundamentalisterna?

… hade dittills mer varit avsedd att framställa den egna rörelsens förträfflighet inför anhängarna än en strävan till en mer objektiv analys …

Den utsagan hade ju annars passat bättre in på antroposoferna än på kritikerna, förlåt, fundamentalisterna. Förresten, det hade även epitetet fundamentalist… Continue reading “om att smickra den avancerade ockultismen”

det goda ryktet (ii)

Härom veckan postade jag ett inlägg — en kommentar till något jag läste på en annan blogg — där jag påpekar att det nog med fog går att anta att antroposofernas påstått goda rykte är helt eller delvis oförtjänt. Hur som helst, senare slog mig några saker, som jag skrev ned men inte postade (det är en ovana). Nu är jag emellertid upptagen med annat, och passar därför på.

Den ena är, vilken häpnadsväckande brist på självinsikt antroposoferna måste ha, när de inbillar sig att de har sådana framgångar. När de förställer sig, att det goda ryktet är något mer substantiellt än en någorlunda vacker kuliss. Att kritik förekommer allt för sparsamt, är sannerligen inte ett tecken på att en rörelse har förtjänat att undgå kritik. En viss erfarenhet av att upprätthålla skenet av framgång och illusionen av berömvärdhet är väl en fördel. Och den fördelen äger de; den erfarenheten har de, det ska erkännas, utvecklat och förfinat. Continue reading “det goda ryktet (ii)”

rasister! nazister! antroposofer!

Huh! Världen rämnar — antroposofer är inte perfekta! Ibland har de tjockhuvade idéer, ibland vedervärdiga, ibland fullständigt vansinniga! Somliga antroposofer var rasister! Somliga var nazister! Men det går ju inte, för antroposofer säger att antroposofer är perfekta, så tjockhuvudena var inga riktiga antroposofer. Synd bara att nazisterna och rasisterna inte var bättre på att hålla truten; hade varit det hade de gjort det enklare för sentida antroposofer att skönmåla rörelsens historia.

Ljungquist skriver:

Nazisterna skulle knappast förbjudit Antroposofiska Sällskapet om det varit rasistiskt.

Jo då, tänk att det skulle de minsann. Eftersom det antroposofiska sällskapet potentiellt kunde betraktas som en konkurrent snarare än en ideologisk fiende: Continue reading “rasister! nazister! antroposofer!”

det goda ryktet

Ljungquist om sådana där hatiska kampanjer* mot antroposofin:

Det är svårt att inse hur antroposofin i så fall [om kritikerna haft rätt, min anm] kunnat uppnå ett så gott rykte som den har inom framförallt omsorgsvård, sjukvård och pedagogik.

Kanske för att ryktet är oförtjänt. För att det saknar substans. För att det saknar verklighetsförankring. Inte så svårt att inse möjligheten, trots allt. Continue reading “det goda ryktet”

varför man inte blir antroposof

Ljungquist:

När jag i efterhand försökt förstå vad som innerst inne gjorde mig intresserad av antroposofi var det en svårförklarlig känsla av igenkännande. … Mera sällan verkar ett antroposofiskt engagemang vara resultatet av mer traditionella förnuftsresonemang.

Jag kunde just tro det.

Jag tror ingången i antroposofin förutsätter förutsättningslöshet. En icke ifrågasatt materialistisk världsbild stimulerar knappast ett antroposofiskt engagemang. Man måste tänka utanför den svarta lådan.

Och börja tänka inuti en annan låda, den i pastellfärger laserade antroposofilådan.

Men tonårslekarna med det vandrande glaset och fascinationen för oförklarliga fenomen gjorde nog sitt till att jag omedvetet hade svårt ta på allvar den officiella världsförklaringen. Trots att jag inte funderade kring detta kändes den platt och förnumstig.

Jaså. Den officiella världsförklaringen? Vad är nu det?

Att man förvisade livets största frågeställningar till religionens område ingav knappast förtroende.

Vilka dumsnutar förvisar dem dit? I stället för till filosofin eller till vetenskapen. Det är väl alldeles uppenbart att inte religionen har några svar — inte ens på livets mindre frågeställningar.

Etablissemanget visste inte vad liv var, om livet efter döden, om tillvarons uppkomst – hur kunde de då göra anspråk på en trovärdig världsförklaring?

Vad är och var är etablissemanget? Vad är en världsförklaring? Och varför är det inte betydligt mer intellektuellt hederligt att säga — vi vet ännu inte, till exempel, hur ’tillvaron’ uppkom? (Vems tillvaro? Människans? Universums? Toffeldjurens?) Det trovärdiga är väl att också kunna erkänna det man inte vet, om man faktiskt inte vet det. Rudolf Steiner har visserligen förklaringar på det mesta, också på det hittills oförklarliga och på sådant som mest verkar plockat ur den vilda fantasin. Jag vet inte om det precis ökar hans, och antroposofins, trovärdighet…

Och så här på årtiondens avstånd frågar jag mig fortfarande – hur kan en stor del av mänskligheten ha ett så outvecklat förhållande till existensens djupare dimensioner? Det är som de har avsagt sig självreflektionen och sitter och väntar på att vetenskapsmännen skall meddela sanningarna. Världsordningen är inget man själv begrundar, det kunskapandet har överlåtits åt experter.

Ja, men hur kommer det sig? Och hur kommer det sig att antroposofins självgoda tryne ständigt sticker upp i varje fråga? Är det kanske premissen det är fel på? Kan det vara så att antroposoferna har missuppfattat den icke-antroposofiska delen av mänsklighetens förhållande till ‘existensens djupare dimensioner’? För — ursäkta att jag säger det — maken till dryghet skådar man sällan ens bland mycket bildade människor. Givetvis kan människor inte ägna sig åt självreflektion, då skulle de ju sett sanningen i antroposofin! Eller är det kanske antroposoferna som projicerar — det är de som väntar på att få sanningarna levererade, av experten på de högre världarna, han som läste Akasha-krönikan? Tilltron till de invigdas upplysthet och upphöjdhet är däremot något som mer allmänt saknas bland dem som verkligen tar reflektion och kunskap på allvar. Vetenskapen har ju trots allt gjort en hel del framsteg sedan 1925, och det är väl mer än man kan säga om antroposofin. Å andra sidan, enligt första citatet ovan, vägen in i antroposofin är inte förnuftet utan igenkännandet. Igenkännandet. Inte tänkandet eller kunskapsutvecklingen.

Den antroposofiska självgodheten är verkligen inte lätt att fördra alla gånger. Den är avtändande.

rapport från likmasksuppfödningen

apropå föregående post. Ibland är teman, kommentarer och sådant värt att lyfta från den plats de råkar hamna. Som i det här fallet. (Inget nytt för den som läst kommentarerna i den tråden.)

AK:

Rena fiender, som zooey, är bara bra för den antroposofiska impulsen. På samma sätt som en burk likmaskar är bra för ett ruttet köttsår. Man använder sådana i kirurgin, för att äta rent där inga skalpeller kan komma åt med den precision som behövs. Såna som zooey är alltså renande. Såna som Ljungquist däremot, som censurerar med ena delpersonligheten och klagar på bristande debatt med andra delpersonligheten, de är inte som likmaskar utan som bakterier.

*Gnask gnask*

Men det är naturligtvis helt korrekt.

Och även om Ljungquist har all rätt att censurera vad han vill som kommer det hela i en annan dager när det, så att säga, uppstår dissonans mellan hans viljeinriktningar. Men jag ska inte tala om Ljungquist utan i allmänna termer. Det handlar, tror jag, inte bara om just hans blogg-kommentars-policy utan om en mer allmän ‘kultur’.

En skadlig sådan. För den gör fiender av antroposofer. Det kommer att handla om just vem som är fiende och vem som är vän. Under den laserade ytan och bakom silkesgardinerna. Fast det är förstås alltid enklare att projicera fiendskapet på icke-antroposofer. För då kan man låtsas att inom antroposofin är allt vackert. (Och så blir det på det sätt Ljungquist beklagar. Ungefär.) Å ena sidan har AK rätt i att beteckna dem, de utomstående kritikerna, som ‘rena fiender’. Å andra sidan är det lite missvisande. För det första därför att i mitt fall vore det märkligt att tala om ‘ren fiendskap’; men det är egentligen en sidoanmärkning. För det andra kan de, vi, egentligen aldrig vara några ‘fiender’ för någon skada kan vi inte göra. Inte som antroposofin — antroposofer! — kan skada sig självt. Om antroposofin skulle gå under på grund av kritikers verbala aktiviteter — ja, då är det inte mycket bevänt med antroposofin. Vilken livskraft har den egentligen då? Det är enkelt att ‘skylla på’ utomstående elaka ansättare, men det är ganska fegt om sanningen är att antroposofin äter upp sig själv inifrån. Likmasks- och bakterieanalogin är på det sättet inte helt fel ute. Om vi tänker oss bakterierna som dåliga bakterier, sådana som underminerar organismens levnadskraft.

Detsamma, menar jag, kan sägas om waldorfskolan. Det är inte skolformens kritiker (eller missnöjda före detta elever, föräldrar och lärare) som kommer att sänka den genom sin ‘illasinnade’ argumentation eller sina klagomål. Om tillräckligt många människor blev förbannade och lämnade waldorfskolan — till och med valde att argumentera mot den som företeelse — skulle visserligen waldorfskolorna bli tvungna att bomma igen, av den enkla anledningen att om tillräckligt många drar, finns det inget elevunderlag längre… Men förklaringen till skolformens undergång är fortfarande inte kritikernas kritik. Orsaken är skolans och pedagogikens bristande kvalitet och dess oförmåga att förbättra och förnya sig. Vad jag menar är att det inte är yttre fiender som man bör akta sig för eller till och med förakta. Det är de egna, inneboende svagheterna. En av dessa svagheter är oförmågan att förhålla sig på ett rimligt sätt till (intern och extern) kritik. En annan svaghet är att inte förmå se, acceptera och åtgärda brister. Att vara drabbad av ett paradissyndrom som gör att man inte törs se verkligheten som den är.

För att återgå till antroposofin och ‘bristen’ på interndiskussion. Diskussion över huvud taget. Jag vet förstås noll och intet om interndiskussionen. Jag har inget med den att göra.

Men det finns en sak som inte kan undgå mig, och det är den benägenhet, jag ofta tycker mig se hos antroposofer, att tolka det mesta som illvilja. Att utgå från att motparten menar ont. Jag vet inte om det inte möjligen är så att det har med konsensuskulturen att göra. Om alla ständigt är eniga och ingen säger emot och alla är glada och trevliga — då måste man utgå från att människor som tycker illa om något visst (och det vet man ju att människor gör, alla tycker illa om något, även i en konsensuskultur) kommer att hålla tyst men kanske hugga en i ryggen senare i stället. Det finns något lömskt över förhållningssättet. Och även om alla på ytan är glada och trevliga och överens måste också alla samtidigt vara medvetna om att det är en skör fasad. Det är mycket enklare att lita på människor man vet uttrycker sin genuina åsikt öppet och rakt, även om den åsikten inte ‘passar in’, även om den bryter mot vad de flesta andra i en grupp tycker.

Det förklarar kanske delvis varför utomstående (kritiska personer) uppfattas som oerhört illvilliga; man tolkar jättelätt in onda avsikter, även när dessa inte är uttalade, så vad händer då när någon helt explicit ger uttryck för negativa åsikter?! Den måste vara alldeles förfärligt illvillig.

En negativ konsekvens av att inte ha något öppet diskussionsklimat är att människor blir mer ovana vid att få mothugg, och när det sedan förekommer, också i mild form, uppfattas det som oerhört sårande och kränkande. Man blir helt skärrad av motstånd och andra synpunkter i stället för att se det som naturligt och bra.

respekt kanske måste förtjänas

och inte bara utkrävas av en ‘motståndare’ man så uppenbart tycks ringakta.

Ljunquist:

Motståndarna vädrar sina fördomar och antipatier mot antroposofin och antroposofer. Sällan diskuteras antroposofin utifrån existentiella, religiösa, filosofiska eller kunskapsteoretiska perspektiv. Man är bara emot, tycker illa om – utan några djupare synpunkter. Den egna materialistiska världsbilden ses som självklar, vilket omöjliggör ett meningsfullt utbyte.

Jaså, är det så det är? Jag skulle nog våga påstå att många kritiker går betydligt djupare än Ljungquist ger sken av. De antroposofiska presentationerna är däremot påfallande ofta triviala, ytliga och ointressanta; fulla av tjusigt klingande fraser utan särskilt mycket innehåll. Det finns för all del antroposofer man kan läsa med behållning.

En av de mest centrala waldorfkritiska sajterna är amerikanska http://sites.google.com/site/waldorfwatch/. Här försöker man i oceaner av text göra troligt att antroposofi är en religion och att skolorna utbildar antroposofer.

‘Man’ försöker inte göra det. Roger Rawlings har skrivit de texterna. Allihop. Och han har en betydligt mer nyanserad bild än att ‘antroposofi är en religion’ och ‘skolorna utbildar antroposofer’. Jag har en bra idé: registrera dig på waldorf critics-listan, Johannes Ljungquist, och initiera ett samtal med Roger. Jag skulle nog påstå att han är mer intresserad av existentiella, religiösa, filosofiska och kunskapsteoretiska perspektiv än de flesta antroposofer är! Han är en intressant människa, och före detta waldorfelev, som nog slog huvudet på spiken när han skrev detta

One reason conversation between Anthroposophists and non-Anthroposophists can be difficult is that Steiner taught his followers to believe they are surrounded by enemies. He said these enemies include secret societies of wrongdoers, black magicians, stooges of the demon Ahriman, people who are literally demons in disguise, wrongheaded adherents of traditional religions, scientists, materialists, and so on. Anthroposophists must carry on their good work in the knowledge that implacable enemies are springing up on every side, he said.

Ljungquist forstätter:

Man kan undra varför så mycken möda läggs ned på att diskreditera waldorf. Men troligtvis ligger dåliga upplevelser bakom,

Alternativ förklaring: en vilja att analysera. En vilja att visa fram den världsbild som waldorf bygger på. Därtill: en önskan om att bilden av waldorf ska bli mer nyanserad. Det kommer den aldrig bli om waldorf får hållas, om waldorf ska låtas existera bortom all kritik. Dåliga upplevelser är förvisso ofta startskottet, själva anledningen till att man börjar leta efter andra perspektiv. Men det är definitivt inte hela historien. Jag känner till waldorfkritiker som inte har haft direkt dåliga upplevelser i waldorf. (Och det finns människor som är kritiska på teoretiska grunder. Man kan ha synpunkter på waldorfpedagogiken utan att ha haft något med waldorfskolor att göra.)

något som även waldorf får ta på sig skulden för, vare sig det är en före detta elev (som på den här sajten [Rogers — zooeys anm]) eller besvikna föräldrar som inte vetat att det låg en ”gömd” världsåskådning bakom skolan med den trevliga pedagogiken.

Det är självklart att waldorfskolorna har ett ansvar. Å andra sidan tror jag varken Roger eller jag gör vad vi gör för att vi tycker att någon bör ta på sig skulden i trivial mening. En del före detta waldorfföräldrar och -elever ägnar sig visserligen åt waldorfkritik för att upplysa andra. Jag tror att det är ett av Rogers syften. Men vad gäller mig (och även Roger, tror jag — vi är ju båda före detta elever, det är lite annorlunda än att ha varit förälder, skulle jag säga) är den stora drivkraften att faktiskt förstå. Och om waldorf vill undvika kritik, ska de nog också undvika att skriva in barn som mig. Sådana barn som inte riktigt nöjer sig med att spela flöjt.

Vår ärliga mening – att antroposofin är en inspiration för lärarna, inte ett ämne i skolan – har uppenbarligen inte den trovärdighet vi utgått ifrån.

Jag har hittills inte stött på en enda waldorfkritiker som hävdar att antroposofin är ett ämne i skolan. Det här poppar upp jämt och ständigt som något slags halmgubben-i-lådan från antroposofhåll. Till slut blir det lite tröttsamt, faktiskt. Hur vore det att läsa vad kritikerna skriver i stället för att hitta på tramsargument och lägga dem i kritikernas mun?

Den antroposofiska tankebyggnaden är för märklig och svårförståelig för att ignoreras av vissa. Det är tydligen svårt för dessa att respektera det man inte förstår.

Jag har förfärligt svårt för att begripa mig på människor som utgår från att andra är för ointelligenta eller okunniga för att förstå vad antroposofi är. Och respekt som innebär att man ska lämna en föreställning okritiserad är inte värd att kallas ‘respekt’. Antroposofer har inte något monopol på att förstå, att diskutera och att kritisera antroposofi (de två senare aktiviteterna tycks de ju inte ägna sig åt i någon nämnvärd omfattning i och för sig). Alltså, denna dryghet och överlägsenhet! Det är inte särskilt charmig; det tyder inte heller på någon väl utvecklad känsla av respekt för andra människors förmåga och kunnande, men det är väl en bisak här. Och dessutom är det väl en förfärligt märklig synpunkt att man ska ignorera det man ännu inte har förstått. Pedagogiskt sett en fullständigt bisarr tanke.

Det ligger något paradoxalt i att en rörelse som talar så mycket om tankefrihet, frihet i kulturlivet och om individualisering inte har en levande idédebatt.

Onekligen.

Bristen på debattkultur i svenska antroposofiska sammanhang gör att Mummel i köns bloggar av en del inom rörelsen upplevs som stötande. Som en fientlig handling, en illojalitet.

Tänk, jag är inte särskilt förvånad.

Vi har länge nog (re)presenterat antroposofin – hur länge skall det dröja innan vi också kan börja diskutera antroposofiska förhållningssätt?

Antagligen ett bra tag till. Och ännu längre, om det någonsin sker, tills ni pallar att diskutera antroposofiska förhållningssätt i öppna sammanhang — där ni gör er mottagliga för synpunkter, till och med kritik, från dem som inte håller med. Det är först då det blir riktigt intressant.

Jag skrev för ett tag sedan det här inlägget. Några kommentarer som egentligen rör Ljungquists ovan kommenterade bloggpost finns i tråden. Jag vet inte på vad Ljungquist grundar sitt val att inte tillåta kommentarer; han kanske har goda skäl, och jag bryr mig inte nämnvärt. Däremot noterar jag ironin.