böcker om hilma af klint

Jag har läst — eller i fallet med en av författarna: försökt läsa — några böcker om Hilma af Klint, och tänkte här omnämna dem väldigt kortfattat, då ju ämnet är aktuellt (och biblioteket är oförskämt nog att vilja ha böckerna tillbaka!). Jag ska börja med en som jag utan tvekan kan rekommendera, nämligen Åke Fants bok Hilma af Klint: ockult målarinna och abstrakt pionjär.

afklint

Åke Fant var liksom Hilma af Klint antroposof. Det förekommer bland hennes influenser också andra idéer, sådana som har litet eller inget med antroposofi att göra. Bland annat var hon intresserad av spirtistiska idéer, vilka inte togs upp av antroposofin, men som var viktiga särskilt för tilkomsten av de tidiga abstrakta verken. Fant förmår dock mycket väl förklara af Klints märkliga texter och hennes förklaringar till sitt konstnärliga verk ur ett antroposofiska perspektiv, vilket är en given fördel; han är även saklig (ursäkta, nu använde jag själv det ordet) och lagom distanserad till antroposofin. Vad jag särskilt uppskattar med Fants bok är att han inte — i något new ageigt allting-är-lika-sant-anda (naturligtvis inte… det hade varit katastrofalt) — automatiskt köper af Klints egna förklaringar (till exempel att hennes uppdrag skulle kommit från och genomförts av diverse högre väsen i stort sett utan hennes egen medverkan), utan han framför i stället alternativa förklaringar till hur dessa hennes föreställningar kring hennes konsts tillblivelse kan ha uppkommit. Dock tycker jag att det haltar lite när han ska hantera hennes påstådda ‘prekognition’, men det avsnittet utgör en så liten del av hans bok. Boken innehåller även stora och fina bilder ur af Klints verk. Om det är någon bok som är värd att läsa inför den kommande utställningen på Moderna, är det förmodligen Fants.

Enheten bortom mångfalden är en bok i två delar. Den första delen (‘Mellan abstraktion och esoterism’) är skriven av Anna Maria Svensson. Den rekommenderar jag också gärna. Svensson skriver om esoterismen, spiritismen och teosofin och af Klints förhållande till dessa yttringar, till exempel intressant om hur grunddrag i esoterismen kommer till uttryck i hennes verk. Hon går dessutom igenom några av af Klints bildserier mer noggrant. Fascinerande läsning.

Personligen har jag dock betydligt svårare för bokens andra del, som är skriven av Gurli Lindén. Hon har även skrivit Vägen till templet. Lindén tar i bägge böckerna sin utgångspunkt i Hilma af Klints egna anteckningar. Men av de sidor jag över huvud taget mäktat med att läsa får jag intrycket att Hilma af Klint nästan försvinner i Lindéns egna högtravande nonsens; af Klint liksom drunknar i någon annans tämligen outhärdliga flummerier, vilket är oerhört synd. Samtidigt är af Klints anteckningar såpass svårgenomträngliga att de nästan kräver att publiceras kommenterade, men kommentarerna skulle ju i bästa fall vara av den arten att de hjälper läsaren. Det blir inte riktigt så när den som kommenterar tar alla af Klints påståenden som bokstavlig sanning och till dem adderar sina egna poetiska fantasier, absurditeter och vilda spekulationer; det är som om Lindén helt saknar distans till såväl Hilma af Klint som till sig själv, med resultatet att alltihop blir en gröt av konstigheter. Jag antar att texterna ska var meningsfulla och personliga, men de irriterar mig bara, i all synnerhet när jag känner att af Klint försvinner för att Lindén inte tycks förmå att i någon mån separera sig själv från det hon skriver om. Jag slutade ganska snart att läsa, och jag inser att det gränsar till fräckhet att alls uttala mig om Lindéns böcker efter att ha läst så lite. Men jag gör det ändå. Fants bok och Svenssons text är avgjort mer läsvärda. Möjligen har Lindéns böcker ett värde om man vill bekanta sig med af Klints anteckningar, som så vitt jag vet inte finns publicerade i den omfattningen i någon annan form.

*

Åke Fants bok nämns i den här artikeln i SvD. Hilma af Klint-utställningen på Moderna Museet öppnar på lördag!

af klint

Den svenska konstnärinnan Hilma af Klint i Frankfurter Allgemeine Zeitung i dag.

‘Hilma af Klint gründete 1892 mit einer Freundin aus der Kunstakademie einen Zirkel für spiritistische Zusammenkünfte. Am Beginn solcher Séancen wurde aus der Bibel vorgelesen; was dann folgte, bezeugen die Aufzeichnungen im Nachlass. Wie unter Strom füllten die zeichnenden Frauen Seiten um Seiten, zum Teil mit floralen Motiven, zum Teil auch mit blitzartigen Linien, ein Stil, den man im zwanzigsten Jahrhundert „expressionistisch“ nennen wird.

‘Eine Zeichnung ist aber noch kein Ölbild, abstrakte Skizzen gibt es in der Kunstgeschichte wie Sand am Meer. 1905 meldete sich jedoch eine Stimme, die folgende Nachricht an Klint hatte: „Du sollst eine neue Lebensanschauung verkünden. Deine Bemühungen werden Früchte tragen.“ Im November 1906 beginnt Klint ihre Arbeiten am „Tempel“, ein Projekt, das schließlich 193 Gemälde umfasst, die meisten davon abstrakt. Nach dem Willen von Klint hätte ein Gebäude dafür errichtet werden sollen, aber es kam nicht dazu. 1908 besuchte nämlich Rudolf Steiner ihr Atelier, der bis dahin noch der Theosophischen Gesellschaft angehörte und in Stockholm Vorträge hielt. Steiner ermahnte Klint, sie solle nicht unbewusst malen – daraufhin hörte sie erst einmal vier Jahre damit auf.’ Läs vidare.

En del av af Klints verk kan ses på utställningen See! Colour! i Järna. Den öppnar i maj. Också Moderna Museet i Stockholm förbereder en utställning.

förandligad kultur (och modernismen)

hos Axess, en artikel benämnd Modernismens ockulta rötter. Nu kommer inte detta inlägg handla specifikt om Axess-artikeln, däremot några (möjligen aningen perifera) osammanhängande reflektioner kring den. I artikeln påstås att modernismens rötter finns i ockultismen, närmare bestämt, enligt ingressen, i teosofin. Teosofins “konsekvenser och verkan” finns i vår “världsbild och genomtränger fortfarande de flesta föreställningar om modernismen.” Teosofin, en rörelse som nästan kommit att glömmas bort efter dess splittring 1910 hävdar artikeln; jag är osäker på vad som avses. Rudolf Steiner tog ju dessutom med sig en stor del av medlemsantalet i det tyska teosofiska sällskapet, när antroposofin så att säga uppstod som egen rörelse några år senare. Nå, helt bortglömd är inte teosofin heller — den teosofiska bokhandeln finns exempelvis fortfarande i Stockholm, vid Karlaplan. Men det viktigare är förstås dess påverkan på kultur, men särskilt på alla de New Age-inriktningar och andra andliga och nyreligiösa företeelser det senaste århundradet, förutom antroposofin. Arnold Schönbergs och Kandinskys inspiration av Steiners idéer framgår, enligt Lachmans Steiner biografi, av deras brevväxling, men också av den essä som artikeln nämner, On the spiritual in art, skriven av Kandinsky.

“Vad fick Robert Musil att i Mannen utan egenskaper drömma om ”det andra tillståndet”, och hur kom det sig att Franz Kafka besökte Rudolf Steiners föreläsningar i Prag och fann honom ”mycket stimulerande”?” [Axess.]

Franz Kafka hörde visserligen Steiner tala, och han sökte till och med något slags personlig rådgivning med Steiner, men av alla de frågeställningar och funderingar som hade föresvävat honom inför detta möte, uppstår närmast ett anti-klimax; Kafka, som inte tycks särskilt imponerad av Steiners person (till skillnad från många andra ögonvittnen som skildrar mötet med Steiner som något alldeles extraordinärt), skriver ett fantastiskt underhållande och absurdt dagboksinlägg (Kafka, Tagebücher) som utmynnar i en iaktagelse av Steiners metod att peta sig i näsan. Continue reading

templet i dornach

I call architecture frozen music.

J Eberhard citerar Goethe i artikeln ‘Applying Neuroscience to Architecture’.* Den känslomässiga responsen inför arkitektur är lika kraftfull som inför musik, menade Goethe. (Arkitektur som musik frusen i ögonblicket får mig att tänka synestesi igen.) Eberhard skriver också att

[t]he design of places and spaces that provide a context for human experiences—architecture—has a long and often distinguished history. The conscious, frontal lobe processes of shaping this context are only partially understood by architects and have yet to surface on the roiling waters of neuroscience studies. Even less well understood is the role of architecture in shaping human experiences.

Steiner skapade ett tempel, ett första Goetheanum; det brann. Han skrev, om sitt tempel, att det skulle fullborda en andlig strävan och att

[w]ith the powers that Spiritual Science can awaken in us, we must try to create an interior which in the effects produced by its colours, forms and other features, is a place set apart — and yet, at the same time, is not shut off, inasmuch as wherever we look a challenge seems to come to our eyes and our hearts to penetrate through the walls, so that in the seclusion as it were of a sanctuary, we are at the same time one with the weaving life of the Divine. The temple that belongs truly to the future will have walls — and yet no walls; its interior will have renounced every trace of egoism that may be associated with an enclosed space, and all its colours and forms will give expression to a selfless striving to receive the inpouring forces of the universe. [Steiner, And The Temple Becomes Man (från GA286)]

Till skillnad från äldre tiders tempel, ska inte exteriören komma i första hand, utan templets inre (–detta skrivet med förbehållet att Steiners idéer om forna tiders tempel funktion och utseende till stor del frammanats ur hans livliga fantasi, med behövligt tillskott här och var av fakta han insupit under sitt, uppenbarligen, rikliga läsande). Interiören,

… with its language of colours and forms, in its whole living reality, is an expression of the deepest spirituality that man can entrust to the sphere of his bodily nature. … This interior will set and maintain its own boundaries and at the same time open itself freely to the spiritual infinitudes. [ibid]

Det första Goetheanum, som brann ned, var byggt av trä och hade två kupoler, en mindre, en större.

first_goetheanum4

Zwei nicht ganz geschlossene Zylinder, von nicht ganz geschlossenen Halbkugeln bedeckt, drücken aus jene Zweiheit des sich Offenbarenden und des die Offenbarung Entgegennehmenden. Und das Prädominierende der beiden Kuppeln wird dem, der sich dem Bau nähert, zur Andeutung bringen: es ist hier etwas umschlossen, das umhüllt wird, das sich aber offenbaren soll. [Citat Steiner, ur Lindenbergs Steinerbiografi, s 528f.]

Continue reading

drömmars arkitektur

jag har drömmar som återkommer. Så länge jag minns har jag drömt om att jag befinner mig inuti byggnader och att jag förflyttar mig inuti dessa byggnader. Det är trapphus, lägenheter, bibliotek, antikvariat, palats. Ibland extravagant, ibland enkelt, även om det runt varje hörn alltid finns något oanat. Ibland är inte bara byggnaderna magnifika. Ibland är det utsikterna som är mest fantastiska. Jag drömmer om uteplatser med udda utformning. Om Stockholms-vyer. Om tak, skorstenar, gångar, korridorer, dörrar som leder till det överaskande, väggar fyllda av böcker, vindlande antikvariatsgångar med hyllor upp till taken… (I mina drömmar finns ett alldeles utsökt antikvariat i en stor källare, till vilken man kommer nedför en vindlande trappa.  Vindlingar och prång, smala gångar. Mörkt, ruffligt, men högt i tak och böcker upp till det.) Continue reading