en andra uppföljning om antroposoferna och faciliterad kommunikation

Jag tror inte jag har mer tid och ork att ägna åt antroposoferna och faciliterad kommunikation. Bara tanken på att dyka in i Facebook-tråden igen är enormt påfrestande. Jag har redan uppdaterat ursprungstråden och jag har skrivit en uppföljning.

Det är helt meningslöst för mig att gaffla om huruvida enskilda människors personliga förtroende för Hilke Osika och familjen Osika bör övertrumfa den kunskap som finns hos forskare, seriösa institutioner och intresseorganisationer. Dessutom har jag fört ett flertal privata samtal om ämnet, skrivit en uppföljningspost, gjort vidare undersökningar på internet. Vid någon punkt får det vara nog. Även om jag nu är mer oroad över hur faciliterad kommunikation används än jag var innan.

Men jag har kommit fram till några saker. Det är återigen viktigt att betona att det största problemet inte är att en enskild mor använder den här metoden på sina egna vuxna barn (även om jag inte ser det som något gott heller). Det problematiska är att metoden används på antroposofiska läkepedagogiska och socialterapeutiska institutioner. Jag förstod — i min outgrundliga naivitet — inte vilket förtroende och anseende familjen Osika åtnjuter i antroposofiska kretsar – ett flertal av dem arbetar som läkare, sköterskor, terapeuter vid antroposofiska institutioner. Men nu förstår jag lite mer om hur det kommer sig att någon intern kritik mot hur faciliterad kommunikation inte har kunnat påträffas (det har visserligen antytts att den skulle existera, men jag finner inga tecken på det). I stället visar det sig att även andra läkare, som Jackie Swartz, psykiater, och psykologer som Ingrid Liljeroth, och institutionsföreståndare som Hans Westerdahl, samt andra inom området verksamma antroposofer, förespråkar metoden.

Alla tycks kort sagt vara övertygade om att autister kan förmedla högre visdom med hjälp av faciliterad kommunikation och ingen motsäger Hilke Osikas föreställningar om att autister förmedlar antroposofiska kunskaper om tidigare liv, karma, Kristus, Ahriman, elementarväsen och diverse annat som bekräftar den antroposofiska världsåskådningen.

Varje år hålls en stor läkepedagogisk konferens, kallad Majdagarna; där deltar hundratals verksamma inom läkepedagogik och socialterapi. Faciliterad kommunikation är ett återkommande inslag på konferensschemat, år efter år har man med det. Och som jag tidigare påpekat ingår faciliterad kommunikation i utbildningen för läkepedagoger. (Dessutom har visst Södertälje kommun (!) givit bidrag för en kurs i metoden. Den gavs vid Vårdinge, en antroposofisk kursgård/folkhögskola i närheten av Järna.) Det är trist att se att när influenser utifrån tas upp i läkepedagogiska kretsar så är det sedan länge diskrediterat kvacksalveri (ett annat exempel är neurolingvistisk programmering, som ökar i popularitet bland läkepedagoger). I övrigt tycks man hålla sig till det gamla. Antroposofisk konservatism parad med godtrogenhet inför allt som kan bekräfta vad man redan tror på. I övrigt en hållning som motverkar förändring.

Det ankommer på de kommuner som placerar funktionshindrade människor – vars egna önskemål ofta inte ens kan efterfrågas – på antroposofiska institutioner att ställa krav på dem. Med lite vilja och kunskaper borde det egentligen inte vara helt omöjligt att förena ett antroposofiskt synsätt på människan och mer traditionella antroposofisk-terapeutiska metoder med, t ex, moderna kommunikationshjälpmedel eller annan ny teknologi. Jag inser nu något jag dock inte insåg när jag skrev den ursprungliga artikeln: den faciliterade kommunikationen har över huvud taget inte gjort att modern teknologi kommit in i den läkepedagogiska miljön. De antroposofiska terapeuterna använder ine en dator utan en träbräda med bokstäver på. (Se bilden i det här numret av Läs, s 25. Där får man också se hur assistenten håller i den ‘kommunicerandes’ arm.) Det tycks även vara möjligt för antroposofiska terapeuter att få autister att — som av en händelse — skapa typiskt antroposofisk konst med hjälp av metoden.

Det står klart, menar jag, att den läkepedagogiska verksamheten behöver kritiskt genomlysas, och det handlar om mer än användandet av faciliterad kommunikation. Det är inte min sak, inte heller min kompetens, att ägna mig åt detta. Det jag skrivit om faciliterad kommunikation är en liten del, som jag hoppas visar på behovet, om inget annat.

funktionshindrets lockande mystik och oantastlighet — en uppdatering om antroposofer och fc

Härom dagen skrev jag det här. Jag tyckte jag förhöll mig ganska neutral i blogginlägget; jag anklagade inte, i alla fall inte hårt. Jag tog inte i särskilt mycket när jag poängterade att metoden (faciliterad kommunikation) är, ja, för att tala klarspråk, ren bullshit (men det sa jag inte). Jag tyckte saken talade för sig själv.

Det tycker jag fortfarande att den gör.

Men vem är jag att säga att faciliterad kommunikation inte fungerar? Vilken rätt har de organisationer och institutioner — förvisso seriösa och professionella — som avfärdar metoden att göra detta? Hur kan de, när metodens utövare känner att det de är med om är sant och riktigt. (Vi människor är sådana, skulle jag säga. Men det är inte en invändning som lär gå hem.)

Man ska inte säga som jag säger, har jag förstått. Hilke Osika är en mor som i välvilja gör sitt bästa, som framstår som trovärdig inför dem som möter henne och som inte förtjänar att ifrågasättas (det är kontentan av en del invändningar jag mött, min tolkning och sammanfattning av dem, det ska sägas). Jag tror i och för sig att det kan vara sant — att hon är både välvillig och trovärdig i personliga möten. Kanske skulle hon, som någon påpekade, dö för sina söner. (För mig är inte det ett trovärdighetstecken, och inte heller är det något önskvärt. Inget argument är bättre bara för att någon är beredd att dö för ett värde förknippat med det. Bara som irrelevant parentes.) Ifrågasättandet (mitt) bygger på något annat — något långt utöver Hilke Osikas verksamhet med sina söner.

Även om jag, egentligen, tycker att den också är rätt förkastlig. Det är förståeligt att hon söker något slags mening, och detta råkade vara metoden som blev hennes.  Jag tycker att det är synd att det blev så.

Men det var allt det andra som fick mig att känna att jag måste skriva något. Det var det här att Hilke Osika undervisar i faciliterad kommunikation på utbildningen i läkepedagogik och socialterapi (i och för sig inte i övrigt känd för att vara evidensbaserad, men det är extra synd att man omfamnar fc men inte modern teknologi). Att metoden används (enligt Ingrid Liljeroth) av många i Järna, det vill säga, den används i behandlingen av de funktionshindrade som är placerade på antroposofiska institutioner av olika slag. Att antroposofiska läkare, som Jackie Swartz, som även är specialist i barnpsykiatri, förordar metoden. Var finns de  läkepedagogiskt verksamma som säger: stopp, den här metoden ska vi inte använda, det finns andra, som är revolutionerande på riktigt, låt oss utforska dem i stället?

En invändning gick ut på att sekulära och materialister helt enkelt inte tror på reinkarnation och sådana saker, och därför, på grund av sin ‘tro’, måste avfärda de resultat som Hilke Osika framställer, budskapen från hennes söner. Vi kan helt enkelt inte tro att Erik Osika och hans bror kommunicerar självständigt, för att vi inte kan tro på deras budskap. Det är osant. Faciliterad kommunikation bör misstros oavsett budskap. Metoden har använts för att producera ‘vittnesmål’ om sexuella övergrepp, bland annat. Det är inte andliga budskap (utan budskap som vi alla kan ‘tro’ på, om de är trovärdiga), och likväl bör de budskapen misstros, vilket också till slut skedde, när metoden började utvärderas kritiskt. Det är klart, om någon påstås berätta något trivialt, som att han gillar korv bättre än hamburgare, blir kanske inte ifrågasättandet av samma dramatiska dignitet. Men likväl bör även ett sådant budskap ifrågasättas. Det har i princip med metoden att göra, inte innehållet.

För dem som påstås kunna kommunicera med fc finns nämligen — om påståendet vore sant — andra metoder som kan möjliggöra självständig kommunikation, om personen ifråga alls har en förmåga att kommunicera.

Men det är klart, triviala budskap är ändå en sak. (Även om man även för dem borde använda den nya — och vederhäftiga — teknologi som finns! Där har de antroposofiska verksamheterna mycket att ta igen.) När det påstås att en människa med svår autism och ingen tidigare förmåga att kommunicera plötsligt meddelar andliga budskap om hur alla autister minns tidigare liv, hur han själv haft en tidigare inkarnation i koncentrationsläger och om hur han nu har ett uppdrag för mänskligheten, då finns det givetvis många goda anledningar att tvivla. Dels för att några av budskapen är direkt falska (det är, till exempel, inte svårt att verifiera att inte alla autister minns tidigare liv). Dels för den överhängande risken att någon annan lägger ord i den funktionshindrades mun — och det är ett övergrepp, oavsett hur mycket den drabbade förstår av det.

Jag misstror inte Erik Osikas budskap för att det är andligt. Jag misstror det för att det inte är hans. Det är nummer ett. Visst kan budskapets innehåll diskuteras, men ur andlig synvinkel är det ganska banalt, det är andlig skåpmat. Det är dock Hilke Osikas budskap, inte Eriks. Och det är alltså inte särskilt upphetsande. Det vill säga, det är (i den utsträckning jag tagit del av det) i de allmänna delarna ganska banalt för att komma från en vuxen, vars föreställningar om karma och reinkarnation är en levande del av tillvaron, men det är speciellt om det antas komma från en autist som tidigare trotts inte begripa något alls.

Den lockande kryddan är att budskapet utges för att vara inte en vanlig människas utan en autists vishet. Autister blir bärare av drömmen om närmare kontakt med de högre världarna. Autisten, inuti sitt obarmhärtiga skal, bär en hemlighet som kan lockas fram av dem som vet — de invigda. Man kanske kan se en lös parallell till esoteriken här. Dold kunskap som få har tillgång till besitter sin egen eggande charm. Det är i det här fallet ett exotiserande av funktionshindret, och hjärnsjukdomarna har ett alldeles särskilt mystiskt skimmer. (Jämför med myterna om ‘indigo children’, med mera. Och som många redan vet är Kaspar Hauser sedan länge antroposofernas favoritautist.) Dessutom kryddas alltså berättelserna med förmenta hågkomster från tidigare liv, och det av häpnadsväckande art. Det är inte bara budskap om andliga realiteter, utan biografisk spekulation.

Det är inte antroposofin som tjänar autisterna här, utan de som tjänar antroposofin. De lanseras som högre vetande och bekräftar antroposofiska sanningar. Om autister verkligen vore högre vetande — i andlig mening — skulle antroposofer ha skaffat sig tillgång till en kommunikationskanal till högre världar. Det är annars inte helt lätt, ens för antroposofer, att upprätta sådana förbindelser. Och ibland, när det sker (eller påstås ske) slås man av hur banala de högre världarna är. Precis som elementarväsena och andra översinnliga knytt och oknytt håller de alltid med uttolkaren. Religiösa tror ofta att gud — eller valfri annan högre makt eller högre kunskapskälla — bekräftar just deras föreställningar. Detta är inte annorlunda. Ett budskap som kommer från en förment högre vetande är oantastligt — och ännu fiffigare är det om personen är funktionshindrad och därmed samtidigt kan befinna sig i kategorin av personer med outgrundlig och mystiskt härledd kunskap (som inte kan konfronteras med direkta frågor, då de inte kan kommunicera) och i kategorin som det är synd om (och som man därför bör lämna i fred, och inte vara ‘taskig’ och ifrågasättande mot). Rent krasst är det en perfekt situation för den helt normale vuxne som känner att omvärlden kanske inte helt respekterar hans eller hennes budskap. Budskapet får iklä sig en annan aura.

Jag vet inte vilka Hilke Osikas behov är, i förhållande till det jag just nämnt, men det är klart att hennes budskap tjänar på att inte komma från utan bara förmedlas av henne själv, då det då blir ointressant, oexotiskt och trivialt. Men detta ska inte handla om Hilke Osika. För i någon mån är hennes agerande begripligt, om än i mina ögon inte helt ursäktligt.

Det bör handla om alla andra — de som inte säger: men, hallå, vänta nu! Ska vi verkligen anamma denna metod, som så grundligt avfärdats (av seriösa aktörer, märk väl), när det finns andra metoder att använda? Ska vi verkligen tillåta oss att ta den risken att vi tillskriver funktionshindrade människor, som inte kan försvara sig, våra egna åsikter, budskap och värderingar?

Det är de som måste reagera. I den antroposofiska miljön handlar det om de som är verksamma inom hem och skolor för funktionshindrade barn och vuxna.

Jag har inte skrivit av illvilja eller agg, utan för att jag fullt uppriktigt menar att det är fel att utnyttja en annan, försvarslös människas namn och psykiatriska tillstånd för att framföra tankar som inte är hans eller hennes egna eller för att söka något slags mystisk bekräftelse av en livsåskådning han eller hon i själva verket har liten aning om. För mig är det obegripligt att antroposofer kan tro på ett jag som är evigt och som också hos den handikappade, vars liv begränsas av fysiska, psykiska och andra omständigheter, finns latent som en frisk kärna, och samtidigt agera så respektlöst. I de fallen gör de ju så mot en människa de borde — och säger sig — tillskriva samma inneboende människovärde som alla andra.

Så till dem som tror att jag agerar av ond vilja eller i destruktivt agg, medan de som tror på den faciliterade kommunikationen och de budskap som fås via den självklart agerar med den bästa och godaste vilja — jag bestrider det. Mitt uppsåt är precis lika gott.

Och jag har bättre på fötterna.

*

Inspirerad, delvis men inte helt, av den här diskussionen.

‘alla med autism kan minnas tidigare liv’ — om faciliterad kommunikation i antroposofisk tillämpning

Erik Osika är autistisk. Under merparten av sitt liv har han inte kunnat kommunicera sina insikter med omvärlden, men nu, på väg in i medelåldern, påstås han berätta bland annat följande:

Min gode ängel förklarade just för mig att alla med autism kan minnas tidigare liv. Det är vi inte ensamma om. Det gäller alla som inte kan tala alls. Min karma var att kunna komma i kontakt med Hitlertidens brutala ledning och dom plågade mig till döds för att jag skulle förråda mina judiska vänner som jag hade gömt. Då ville jag inte födas mera för att inte kunna tvingas till något sånt igen. Men Kristus övertalade mig i himlen att födas igen för sådana som jag behövs. Min uppgift var att komma till insikt om att jag inte var skuld till att jag förrått mina vänner utan att det var Hitlers bödlar som hade skulden. Men jag skulle hjälpa dem att komma till insikt om sin skuld och att hjälpa dom att göra gott i framtiden. Min ängel vill att dom kan ångra sig och förstå att dom kan gottgöra sin skuld för att inte hamna i satans garn. Nu förstår dom att dom först måste leva ett smärtsamt liv och sedan hjälpa andra att komma vidare i deras utveckling. (Falkbladet 2012:1.)

Erik meddelar att han i hela sitt liv har trott på reinkarnationen. Hans mor, Hilke Osika, som är den som han kommunicerar med, föreslår i ett samtal att för gravt funktionshindrade måste det vara särskilt viktigt att det innevarande livet inte är det enda. Men Erik menar att de inte är därför han är övertygad. I stället handlar det om att människor som han alltid minns sina tidigare liv, och därför känner till återfödelsen på grund av sina egna minnen och inte som resultat av rättvisetänkande.

Det kan se ut som en händelse att Erik kommit att födas och växa upp i en antroposofisk familj, där fadern är antroposofisk läkare och modern terapeut. Just han, som besitter sådana kunskaper om reinkarnation och karma och som skulle komma att kunna förmedla dem, han kom att födas just där, just då, hos dem. Det frestar på den vardagliga fantasiförmågan att föreställa sig hur den här konstellationen så magiskt kunnat uppstå.

Men ur ett antroposofiskt perspektiv är den inte alls svårt att förklara. Han har en uppgift, och han föds till jordelivet för att fullfölja den, och ser därför till att skaffa sig de förutsättningar han behöver. I de högre världarna, och i samråd med högre väsen, bestämmer sig människan innan sin födelse för vilka vilka livsomständigheter hon behöver för att hon själv ska utvecklas eller för att hon ska kunna hjälpa mänskligheten att utvecklas. Hennes karma avgör allt från vilka fysiska och psykiska egenskaper hon behöver till vilken familj och i vilken kultur hon föds. Människan föds i den miljö där hon kan verka – sig själv och mänskligheten till gagn. Det är således inte någon lycklig slump som fört Erik in i den situation han befinner sig när han börjar berätta.

Och Erik är inte ensam, även två av hans bröder har autism. Hilke Osika har tillsammans med Wolfgang Weirauch (känd för att ha utgivit en skriftserie där uppbyggliga och ofta bekräftande budskap från elementarväsen, träd och djur, bland andra en antarktisk pingvin, kanaliseras) skrivit en bok på engelska, som ska hjälpa oss att uppleva autistens värld inifrån. Så här beskrivs den.

Many individuals with autism are highly intelligent and gifted, but some are effectively imprisoned in their bodies and unable to communicate verbally. However, developments in technology have enabled autistic people to transmit their thoughts directly. In this true account, three autistic people, two of them brothers, speak via the method of ‘facilitated communication’, with the aid of a computer keypad. What is conveyed are not just everyday thoughts and experiences, but surprising and sometimes shattering spiritual and metaphysical perceptions. The conversations reveal remarkable clairvoyant gifts, such as the ability to read other people’s thoughts, to see past lives, and to communicate with supernatural entities. Erik speaks of a past life during the Second World War, and the horrendous experience of being killed at Bergen-Belsen concentration camp. As a result of this, his soul had no desire to reincarnate on earth – although he also describes encounters with Christ, and how these eventually led to his present life. Andreas speaks of his perceptions of elemental beings – nature spirits – and how we can develop more intimate contact with such entities, for example through special kinds of music. He also describes Christ’s workings in nature as well as his Second Coming. Each of the interviewees discuss meditation and how it can engender vital spiritual processes and perceptions. Together, their insights provide an astonishing glimpse into the way some people with autism appear to experience the world, and how their knowledge can enrich our own. … (Amazon.)

Hilke Osika skriver alltså i Falkbladet (medlemsskrift för Forum för Antroposofisk Läkekonst) om vad som sägs vara Eriks berättelse och har även givit ut böcker och häften om sina söner och den metod hon använt för att kommunicera med dem. I Falkbladet och i en separat publikation (Osika, H. Facilitated Communication, ProHerba Osika Förlag 2006) berättar hon på svenska om metododen, faciliterad kommunikation, som hon rest utomlands för att lära sig och ta till Sverige. Tack vare Hilke Osika används nu metoden på många socialterapeutiska institutioner i Järna, berättar Ingrid Liljeroth. (Socialterapi är som antroposofisk läkepedagogik, men för vuxna.) Osika undervisar även blivande socialterapeuter och läkepedagoger i metoden.

Läkepedagogerna är inte ensamma i antroposofiska miljöer om att fascineras av faciliterad kommunikation. Nyligen berättade Antroposofiska Sällskapets medlemstidning, Forum Antroposofi, om hur ‘avancerad poesi’ som påstås ha skrivits av en man med grav autism och utvecklingsstörning framfördes vid en läkepedagogisk konferens. Två waldorfelever stod för framförandet, som förgylldes av eurytmi. (Forum Antroposofi 2013:2.) Och till exempel den antroposofiske läkaren Michael Lipson skriver om hur faciliterad kommunikation hjälpt autistiska människor att uttrycka ‘a full and conscious inner life to which their bizarre outward behavior gives no clue.’ Om man tror Hilke Osika är det inte alls konstigt att autister har anmärkningsvärda insikter. Erik har berättat för henne att eftersom autister inte kan lära sig de saker andra barn lär sig, är de hänvisade till att söka sig till de högre andliga världarna. Och därför kan de sedan förmedla insikter från dem som vi andra inte har direkt tillgång till.

Den faciliterade kommunikationen som metod är inte en antroposofisk uppfinning. Dess användning bevisar alltså — lustigt nog — att under vissa omständigheter influeras den antroposofiska terapimiljön av idéer utifrån. Det är paradoxalt att när antroposofer för en gångs skull utnyttjar modern teknologi – annars litar man helst på de gamla trotjänarna: eurytmi, målning, antroposofisk läkekonst, med mera –, sker det för att använda en metod som är starkt ifrågasatt. Men chansen till förnyelse är kanske större blott i och med att metoden kan användas för att med hjälp av insiktsfulla autister — med direktaccess till högre visdomar — bekräfta allehanda antroposofiskt tankegods, som de helt vanliga antroposoferna utifrån sina egna bristfälliga förmågor inte fullt törs lita till. Man behöver bekräftelser — från träd, pingviner, gnomer och autister. Allting går an, utom det som kommer ur ens eget inre. Det krävs något större, något externt.

Grundtanken bakom faciliterad kommunikation, så som den framställs av Hilke Osika, är att rörelsesinnet (för övrigt ett av människans tolv sinnen enligt antroposofin) inte fungerar för autister, och att de därför inte kan känna av sina kroppsdelar ordentligt och därmed inte heller behärska käke och mun. Det leder till kommunikationssvårigheter. Omvärlden uppfattar autisten som oförmögen att förstå, som ointelligent, men i själva verket kan han eller hon ha gåvor och insikter som på grund av fysiska begränsningar och omvärldens oförståelse inte tas tillvara.

Det ligger i och för sig något i detta. Ny kunskap och modern teknologi har revolutionerat möjligheterna för autister och personer med andra utvecklinggsstörningar som drabbar kommunikationsförmågan. Det är metoder som hjälpt autister och andra funktionshindrade att självständigt kommunicera; att betona självständigheten är här särskilt viktigt. För kruxet är att en hel del talar emot att faciliterad kommunikation är en av dessa metoder. Den är kontroversiell, och saknar evidens. Problemen med tillförlitlighet är stora.

Viktiga organisationer och institutioner avråder från metoden. (Läs mer här.)  I Sverige har Sahlgrenska gjort ett uttalande. Metoden togs till Göteborg av en läkeeurytmist som utbildats av Hilke Osika. Ingrid Liljeroth berättar om hur den använts på gruppboenden och särskolor, och i hennes skrift (s 19ff) finns en redogörelse för Göteborgsverksamheten samt vissa problem man haft med Socialstyrelsen.

När en person kommunicerar med hjälp av faciliterad kommunikation sker det så att en assistent håller den kommunicerades armbåge i sin ena hand och dennes hand i sin hand. Mot handen utövas ett lätt tryck. Osika skriver att medhjälparen känner av den andres rörelseimpuls och ‘har bara som uppgift att bjuda ett visst, jämnt motstånd mot nedåtrörelsen och lyfter den skrivandes hand igen efter varje bokstav’. Kritiken mot metoden fokuserar förstås på den redan nämnda tillförlitligheten.

Är det den funktionshindrade som skriver – eller är det egentligen medhjälparen?

De vetenskapliga resultaten är nedslående. Det medger även Hilke Osika i sitt häfte om metoden, även om det sker indirekt. Hon ägnar flera sidor åt invändningar mot studier som avfärdat faciliterad kommunikation. Till exempel menar hon att det är fel att i studier fråga autistiska försökspersoner om saker man redan vet svaret på – autisten kommer då att finna samtalet meningslöst, och välja att inte svara (varför det ser ut som att metoden inte fungerar). Hon anser också att det är fel att använda för den kommunicerande okända assistenter eller att genomföra tester i främmande miljöer för att undvika felkällor och manipulation. En av Osikas huvudinvändningar mot studier som avfärdat faciliterad kommunikation tycks vara att de genomförts av ‘motståndare’ till metoden. Enligt henne är de ‘personer som helt enkelt inte kunde tro att autister som inte ens kan tala, skulle kunna skriva, och dessutom vettiga saker.’ Den invändningen tycker jag att man kan lämna utan avseende. En snabb sökning på internet leder till mängder av kunniga människor och seriösa organisationer som är engagerade i autisters möjligheter att med hjälp av modern teknologi kommunicera självständigt med sin omvärld – och som ändå avfärdar faciliterad kommunikation. Hilke Osika menar också att ett tecken på tillförlighet är att autisterna har synpunkter som skiljer sig från assistenternas – ibland kan de till och med förolämpa assistenterna – samt att de vill kommunicera om ämnen som inte intresserar assistenterna.

Även andra gör invändningar mot kritiken. En waldorflärare som ägnar sig åt faciliterad kommunikation menar till och med att det är kränkande i sig att testa om metoden fungerar. Att det också vore kränkande att tillskriva autister åsikter och insikter som inte är deras egna, är emellertid ett gott argument för den vetenskapliga utvärdering av metoden som företagits. De tveksamheter som påvisats förefaller utgöra goda skäl till att förhålla sig kritiskt till såväl metoden som de förmedlade budskapen, även om det är osannolikt att anhängarna kommer hålla med om det.

I sitt häfte om faciliterad kommunikation skriver Hilke Osika om AnneMarie och Birger Sellin, en mor och son som också använt metoden. Mängden och kvaliteten på deras kommunikation – som publicerats i ett par böcker – utgör enligt Osika ännu ett bevis på den faciliterade kommunikationens tillförlitlighet och giltighet som metod. Hon skriver:

När någon verkligen läser dessa texter, hur kan den då på allvar säga att de är ihopmanipulerade av någon mamma? En sådan mamma borde ju – i så fall – vara en självskriven kandidat för något dårhus! Vad skulle det vara för vits för en normal person att på detta vis åstakomma så egendomliga texter?

Hon intygar därefter att AnneMarie Sellin är fullkomligt normal och fortsätter:

Därför undrar jag vad man skall tro om personer som envisas med att avfärda allt detta med en enkel hänvisning till manipulation.

I fråga om mänsklig psykologi och mänskliga bevekelsegrunder förefaller mig Hilke Osikas synsätt vara mer än lovligt naivt. Om vi går till hennes egen berättelse och de budskap — om reinkarnation och karma,  elementarväsen och Kristus — som hennes söner sägs förmedla: vem kan undgå att se värdet i bekräftelsen som budskapen ger och hur väl de passar med antroposofiska synsätt och den världsåskådning Osika själv företräder?

*

Addendum: läsvärd artikel.

Addendum, 2013-12-23: Jag skrev en uppdatering om reaktionerna och annat. Det visar sig att faciliterad kommunikation är mer spridd än jag kanske trodde. Den antroposofiske läkaren och barnpsykiatern Jackie Swartz tycks förorda metoden (se Ingrid Liljeroths dokument som jag länkade till i blogginlägget). Hans Westerdahl talar om metoden här (Värna, nr 13, 2010, s 29), vilket jag skrivit om tidigare här. Även där handlade det om att autister får bekräfta det antropsofer redan vet. I en artikel i ‘Kulturdelen’ berättas om hur kommunala anslag gått till kurser i faciliterad kommunikation. Kurserna har bedrivits bl a på Vårdinge. Tydligen används metoden alltså inte bara för att få funktionshindrade att markera symboler på skärm/tangentbord, utan även för att framställa konst. Tekniken är emellertid densamma och lika problematisk: assistenten ‘håller om den målande personens hand och försöker känna av hans eller hennes avsikter och riktning, och hjälper till att föra penseln dit.’

Addendum, 2013-12-24: Vidare undersökningar (bl a av dokument på NFLS hemsida) visar att fc även förekommit som tema på ett flertal läkepedagogiska konferenser, bland annat de s k majdagarna som hålls varje år. Någon antydan om ett kritiskt förhållningssätt finner man inte.

michaela glöckler: begåvning och handikapp

Sjukdom och handikapp är ju inte utjämning bara för något som försummades i ett tidigare liv, eller för något till sin betydelse inte känt. Det kan också ha sin mening blott och bart med tanke på en närmare eller avlägsnare framtid. Till Rudolf Steiners mest gripande forskningsresultat på det här området hör att det knappt finns en enda stor välgörare för mänskligheten, som inte i någon inkarnation gått igenom en inkarnation som kroppsligt och/eller själsligt handikappad.

Den antroposofiska läkaren och ledaren för Goetheanums medicinska sektion Michaela Glöckler har skrivit en bok som är översatt till svenska under titeln Begåvning och handikapp. Praktiska råd i uppfostrings- och ödesfrågor. (Telleby Bokförlag, 1998.) Ovanstående är ett citat ur boken.

Begåvning och handikapp används som studielitteratur av studenter som utbildar sig till läkepedagoger (se till exempel detta dokument, där boken listas under utbildningens första år, ‘Block 1: Baskunskap’). Det är inget anmärkningsvärt — ur antroposofisk synvinkel — med den tankegång som uttrycks i det ovan citerade stycket. Utgångspunkten är att sjukdomar, lidande och handikapp har mening — de existerar för människans och mänsklighetens utvecklings skull. De är inte ensidigt negativa företeelser, utan betraktas som möjligheter. Michaela Glöckler beskriver i boken den antroposofiska människosynen, däri inbegripet synen på reinkarnation och karma, och hon förklarar därutöver hur sjukdom och lidande har karmisk betydelse på tre olika plan: för individen själv, för kretsen runt honom eller henne (vårdare, anhöriga, med flera) samt för hela mänskligheten. Glöcklers bok borde vara obligatorisk läsning för dem som har ansvar för att placera handikappade barn på läkepedagogiska institutioner. Jag har en känsla av att de i allmänhet har ganska vaga begrepp om de idéer den läkepedagogiska vården bygger på. Detta är en bok som naturligtvis kan kompletteras med läsning av Steiners läkepedagogiska föredrag.

Den kanske viktigaste idéen är den om människans upprepade jordeliv. Hon — eller snarare hennes högre jag, hennes ‘eviga väsenskärna’ — återföds alltså till åtskilliga existenser på jorden, och alla dessa inkarnationer hjälpa henne genom att de erbjuder förutsättningar och de prövningar hon behöver för att utvecklas. Detta jag är varken friskt eller sjukt, varken begåvat eller obegåvat, påpekar Glöckler, men jaget behöver ‘de smärtsamma utvecklings- och erfarenhetsprocesserna’ genom vilka människan blir medveten om ‘människovarat’ och sin ‘mänsklighet’. Hon behöver dem, såväl för sin inre som sin yttre utveckling. Glöckler förklarar, och jag ska inte vidare gå in på detta, hur de olika väsensleden hos människan (människan är naturligtvis inte bara ett högre jag, hon har även en fysisk kropp, en eterkropp och en astralkropp) förhåller sig till varandra. När människan befinner sig mellan död och återfödelse är hon med om att ‘välja’ de prövningar hon kommer att behöva för sin utvecklings skull och hon väljer också sina föräldrar. (Föräldrar som naturligtvis i sin tur en gång ‘valt’ att få uppleva den sortens prövning, som ett handikappat barn är, i sina liv.) Över huvud taget anses, vilket också Glöckler beskriver, det negativa i livet (sjukdom, lidande, ondska, och så vidare) som naturligt sammanhängande med den frihet som människans jag besitter. Självständighet och självmedvetande är resultatet av utveckling, som bara kan nås arbete och prövningar. Människan måste kunna ‘gå vilse’ och begå misstag; hon måste utöva sin frihet på ett sätt som ger utveckling. Och kom ihåg: det gäller alltså över flera livstider. Handikapp i en inkarnation, ger en erfarenhet som används i kommande inkarnationer. Eller så är den en konsekvens av ett behov som uppstått i tidigare levnader. Det är, skriver Glöckler, bara ‘begränsat meningsfullt att söka orsakerna till sjukdomar och handikapp i detta enda jordeliv, eller bara i konstitution, arv och miljö.

Dessutom bär den handikappade den skuld mänskligheten ådragit sig för sin gemensamma ondska. Den handikappade är, skriver Glöckler, ett slags ställföreträdare, som bär denna mänsklighetens ondska såsom lidande i sin handikappade inkarnation. Mänskligheten behöver dessa kamper — handikapp, sjukdom, olyckor — för sin utvecklings skull. Det är verkligen inte bara individen som har gagn av detta. En fråga för den människa som drabbats av sjukdom kan därför vara: ‘Vad kan jag göra för mänskligheten genom att jag genom min sjukdom tar del i dess lidande och i att övervinna det?‘ Människan hjälper således till att genom sjukdomen eller handikappet ‘utjämna’ inte bara sin egen skuld utan också mänsklighetens. Och hon bidrar dessutom till att andra människor runt omkring henne får möjlighet att utvecklas, till exempel genom den roll de får som föräldrar eller vårdare. Även hos dem sker en inre utveckling.

Människorna och mänskligheten är på väg mot ett ‘lysande utvecklingsmål’ som hägrar någonstans i en mycket fjärran framtid. Men det målet nämner Glöckler enbart som ett mål, hon går inte vidare in på vad målets uppfyllelse skulle innebära. Och det är kanske inte heller bokens ärende. Hon skriver däremot oerhört mycket om just utvecklingens betydelse. Inte förvånande, då bokens undertitel talar om ‘ödesfrågor’ (det hade kunnat ersättas med till exempel ‘karmafrågor’).

Naturligtvis förblir mycket av boken rent dravel — om än fascinerande dravel — för den som inte delar Glöcklers grundsyn. Förnekar man eller tvivlar på reinkarnationen, faller genast merparten av de kunskaper Glöckler meddelar. Med detta inte sagt att boken inte innehåller en del som ändå är klokt (och som väl beklagligt nog lyser med sin frånvaro i antroposofisk praxis?): bland annat skriver hon om vikten av att acceptera barnet som det är, om hur trots och oförskämdhet kan vara ett tecken på att barnet har obesvarade behov (som måste tillgodoses i stället för att fokusera på disciplin), om att barnet behöver få uppskattning och inte bara konfronteras med sina svagheter, med mera. Samtidigt varnar hon för tidig intellektuell träning, då den leder till kroniska sjukdomar senare i livet. Så inte blir livet underhållande för det intellektuellt brådmogna barnet med den attityden i till exempel pedagogiken.

Problemet är naturligtvis inte de (inte särskilt många) vettiga och goda råden — för de är ganska allmängiltiga — utan den grund som läkepedagogiken har i den antroposofiska synen på människan. Detta med sjukdomen som en följd av skuld och utjämning av densamma och lidandet som ett slags karmiskt val och något meningsfullt och den enskilda människan som bärare av smärta för mänsklighetens utvecklings skull — allt av detta och mer därtill är förmodligen ganska svårsmält för icke-antroposofer. Och det i all synnerhet i en tid då människor i allmänhet tenderar att se undvikandet av sjukdom, handikapp och lidande som ett prioriterat mål, ett mål som man mer eller mindre framgångsrikt arbetar för att uppnå. Frihet från lidande är idealet; inte att uppnå större frihet, i antroposofisk bemärkelse, genom lidande.

Det kan även nämnas att Michaela Glöckler har infogat en mycket behändig tabell i boken. Den listar ‘Ödeshändelser’ och deras ‘Följder för det nuvarande livet eller för ett senare jordeliv’.  Våldsam död stärker jagmedvetandet, en tidig död ökar livskraften i nästkommande inkarnation, avundsjuka leder till konstitutionell svaghet, förnöjsamhet ger till lättläkta sår, plikthandlande leder till likgiltighet i nästa liv, gillar man att måla får man ett sympatiskt ansikte, ointresse för stjärnhimlen leder till bindvävssvaghet, ointresse för musik till astma, dåliga upplevelser och erfarenheter främjar vårt arbete på oss själva, hat och kritik leder till oförmåga att lära av livet nästa gång, med genomgångna infektionssjukdomar har man chansen till en vacker omgivning i nästa liv och, sist men inte minst, kroppsliga sjukdomar leder till fysisk skönhet. Listan är dock mycket mer omfattande och värd en genomläsning.

Boken höjer också ett varnande finger vad gäller något som kritiker ofta anklagar antroposofins anhängare för: ovarsam hantering av sanningen. ‘Tendens till lögnaktighet’ medför att man i det kommande livet ‘inte längre kan se andra människor i ögonen.’ Man får svårare att skaffa sig ‘ett gott förhållande till sin omgivning’ och känner sig missförstådd. Glöckler framhåller också vikten av ‘ett socialt klimat av sannfärdighet.’ Lögnaktigheten är särskilt skadlig för eterkroppen. På annan plats i boken redogör Glöckler för mänsklighetens ideal — sanning, kärlek och frihet. Det skapas, menar Glöckler, ‘ett ljust, öppet och befriande klimat bland människorna när de är ärliga mot varandra och kan lita på varandra.’ Jo, det är ju sant.

Men uppenbarligen sällan så enkelt att genomföra.

christhild ritter: annons om ett ledigt hus

Efter några år utan bibliotekskort på Stockholms stadsbibliotek, bestämde jag mig för att skaffa ett nytt, och har därför lånat en del lagom konstiga böcker. En av dessa är Christhild Ritters bok Annons om ett ledigt hus. Hur Järna blev ett centrum för anroposofiska initiativ och verksamheter (Wrå förlag, 1999). Det är berättelsen om hur antroposoferna hus efter hus, gård efter gård, erövrar Järna, och den sträcker sig från mitten av 1930-talet till 1990-tal. Christhild Ritters far — Gustav Ritter, som startade den läkepedagogiska institutionen Mikaelgården — är en av de antroposofiska Järna-pionjärer boken rör sig kring. Ritter är uppväxt i Järna, gick i waldorfskola, är aktiv inom antroposofin, och har verkat som utbildare och föredragshållare, författare, eurytmist, läkepedagog, waldorflärare… och astrolog.

Det kommer väl inte som en överraskning om jag säger att den här boken är en tämligen förhärligande historieskildring. Den är svämmar över av osjälviska hjältar som under svåra omständigheter gör fantastiska saker i antroposofins tjänst, för att inte säga i mänsklighetens. Små och stora underverk sker på var och varannan sida; initiativ tas som leder till mirakel. Antroposoferna bär antinazistisk helgongloria, men det är knappast heller oväntat. Rörelsens umbäranden i Tyskland under nazitiden, och hur de ska ha bidragit till etableringen i Järna och en flod av anländande flyktingar (som råkar vara antroposofiskt intresserade) till Järnaområdet, är förstås en huvudattraktion. Tveksamheter i rörelsens egen historia under samma tidsperiod berörs inte med ett ord. Och de figurer som uttryckt mer ‘opassande’ åsikter i rasfrågor förbigås förstås med tystnad på just den punkten. (Hans Mändl, exempelvis.)

Boken är emellertid på sitt sätt en god introduktion till det historiska persongalleriet i Järna och till utvecklingen i stora drag. Det funkar som en guide till vilka som var med, vilka hus och gårdar och markområden inköptes och med vilka medel och för vilka ändamål, hur de praktiska verksamheterna utvecklades, och så vidare. Man får sig till livs en hel del information, om man sållar lite och inte fäster sig så mycket vid den glorifierande stilen.

Det lediga huset som åsyftas i titeln är läkepedagogiska Mikaelgårdens ursprungliga kråkslottsliknande byggnad. (Det antyds i boken att ett det första nybyggda antroposofiska huset sedan blir det äldsta på fastigheten, så jag utgår från att den gamla sekelskiftsbyggnaden kan ha rivits vid ett senare tillfälle.) Med hjälp av Marcus Wallenberg, som donerade 100.000 kr, kunde verksamheten utvecklas och utökas. Man får sig många anekdoter till livs: prinsessan Sibylla hälsar på, Are Waerland likaså. Man får lära sig lite om antroposofiska metoder, till exempel ett tips på bra tuberkulosbehandling (antroposofiska mediciner, läkeeurytmi och studier av Frihetens filosofi). Åke Kumlander köpte Wigwam och donerade till Rudolf Steinerseminariet, Frans Carlgren köpte och donarade Nibble gård (över 240 hektar mark), för att nämna ett par av alla många exempel. Den första Kristensamfundslokalen låg innanför ett slakteri; det var kanske lite oväntat. Kulturhuset (som invigdes för 20 år sedan i år) tillkom med generösa bidrag från kungen och drottningen. Dessutom bidrog Wallenbergstiftelser, Södertälje kommun, Statens kulturråd och Kulturutskottet. Man får, som sagt, veta mycket om alla fastigheter, som införskaffats och byggts för olika antroposofiska ändamål och man får veta hur verksamheterna sedan utvecklats och var. Och lagom mycket andra anekdoter därtill.

På tal om Kulturhuset, så kommer här som vanligt till krockar med politiker, myndigheter och andra när projektet ska realiseras. Kulturhuset fick inte byggas, men eftersom en bekant var före detta kommunpolitiker så ordnade sig allt ännu en gång fastän det egentligen inte borde gjort det (eller hur man nu ska tolka det). Och, påstås det, Kulturhuset står mitt på ‘heta linjen’ mellan Moskva och Vita Huset, så därför måste det grävas försiktigt! (Jag ska erkänna att jag utbrast i ett ‘va?’ och googlade detta. Lyckades inte få fram någon information för att bekräfta eller avfärda. Men nog låter det lite väl vansinnigt.) Att hota med att gå till media var effektivt när man behövde bygglov för Vidarkliniken. Och kommunordföranden ‘kom ut’ och ‘gjorde upp om byggtillståndet’.

Och apropå tillstånd så berättas också lite om de antroposofiska medicinernas väg, särskilt det injicerade mistelpreparatet som används i antroposofisk cancerbehandling. Frågan om dessa mediciner har ännu i dag inte någon permanent lösning. En parlamentarisk utredning tillsattse på 80-talet, den så kallade Alternativmedicinkommittén, som reste till både Kina och Goetheanum (i Dornach, Schweiz). Ansvarig för tillsättningen av kommittén var Gertrud Sigurdsen, som varit på besök i Järna, och charmats i vanlig ordning. Frågan om den antroposofiska medlen fick ‘förtur’ och antroposoferna samarbetade ‘intensivt’ med kommittén. 1985 röstade riksdagen igenom om en lag som skulle tillåta användning av injektionspreparatet Iscador. ‘Samtidigt skulle läkarna på Vidarkliniken börja forska kring medicinerna och deras verkningar.’ Det är väl tveksamt om den utmaningen antagits. Om jag förstår saken rätt så är det den lagen som sedan dess möjliggjort Vidarklinikens ständigt förnyade dispenser för att använda mistelperparatet.

Att detta med finansieringen av olika verksamheter ständigt löses, trots alla odds, man får donationer och kläcker idéer som inbringar pengar (fastighetsaffärer, t ex), förklaras på detta vis:

Genom den spirituella verksamheten, genom att idéer med substans utvecklas tänds en stjärna, ett kraftfält bildas och gudarna kan ingripa. (S 212.)

Gudarna, och diverse politiker och andra prominenta personer och, helt enkelt, goda kontaker på rätt plats och vid rätt tidpunkt. Säkert har också gudarna ett finger med i spelet när man om och om igen lyckas förmå politiker och inspektörer till att ge tillstånd och godkännanden — ofta mot alla odds. Det kanske är stilen i boken, men jag får ibland en känsla av att det finns en stolthet kring att man lyckas trots att man inte borde göra det. Och då menar jag inte bara för att man kämpar som dårar, utan för att rätt personer sitter på rätt plats och tar rätt beslut för att… de gillar antroposoferna eller blir charmade av personliga besök. Som sagt, det är kanske något i sättet att beskriva händelserna som gör det, men ibland uppkommer intrycket av något halvkorrumperat.

Men för att också nämna något allvarligt: de läkepedagogiska verksamheternas utveckling ges rätt stort utrymme i boken. Det är inte konstigt, i och med att de har en lång historia i Järna; det var med de läkepedagogiska institutionerna som antroposoferna kom till Järna. I en annan text, som finns tillgänglig online, förklarar Christhild Ritter:

Varje människa har sitt karma och sitt öde och varje människa har sin helt speciella uppgift och mening i just det här jordelivet. Det som varje människa har med sig ner till jorden och det hon möter som händelser, människor, uppgifter, problem och svårigheter är hennes eget självvalda  öde, som hon behöver för att utvecklas. Alla erfarenheter på jorden är till för att hjälpa jaget vidare i sin utveckling och strävan att bli en hel och sann människa.

De här tankarna är viktiga att känna till, om man ska förstå var läkepedagogiken har sin grund. I boken sägs egentligen inte så förfärligt mycket om antroposofiska idéer, utan den är mer en framställning av konkreta skeenden i antroposofernas historia i Järna. Men en del skymtar ändå fram.

Till exempel får vi veta att på Solbergahemmet (Gustav Ritters andra stora projekt efter Mikaelgården) strävade man efter att förstå de handikappade barnens ‘konstitutionella svagheter och deras kroppsliga svårigheter, deras själsliga problem och deras karmiska situation.’ En av lärarna på Solberga menar att dessa barn ‘ställer de existentiella frågorna.’ Barnen lever för att tvinga människor att konfrontera dessa frågor; denna uppgift är till och med ‘deras stora uppgift i livet’. En annan anställd på samma hem menar sig ha hjälp av reinkarnationstanken i arbetet med barnen, och konstaterar att dessa barns liv ändå har en mening: ‘Kanske var utvecklingsstörningen en nödvändig fas i deras öde och utveckling — sett ur ett större perspektiv. … Barnen har levt många olika liv innan detta liv som utvecklingsstörda och de kommer att leva många olika liv efter denna inkarnation. … Så kan även en utvecklingsstörning bli en lärdom för framtiden.’ Det är naturligtvis inte endast barnens karma som leder dem till en inkarnation om handikappade och till den antroposofiska omsorgen. Också de som vårdar de handikappade gör det därför att deras karma visat dem den rollen, ett yrke och en erfarenhet som motsvarar deras karmiska behov (det här förklaras inte explicit i boken, men är närmast självklarheter). Det förklarar förmodligen något som för icke-antroposofer måste te sig som rätt märkligt, för att inte säga olämpligt: att outbildade och oerfarna tonåringar sätts att arbeta med gravt störda barn. Exempel på det finns i boken. Och det är naturligtvis inga problem med detta, även om man skulle befara motsatsen. Sedan får en läkepedagogiskt arbetande tonåring, som väl då inte var fullt så ung längre men ändå outbildad, ta hand om skolundervisning också. Har man nått en viss andlig mognad redan under föregående inkarnationer, är man kanske tidigt lämpad för sådana svåra uppgifter i livet.

Över allt där antroposoferna drar fram uppstår underverk och världen förändras till det bättre. Jag kan inte undgå att tänka att man inte riktigt är nere på jorden. Inte ens med omfattande erfarenheter från tidigare liv kan människorna vara så här fulländade. Nu finns det ingen anledning att vara särskilt förvånad: det är en bok skriven av en antroposof om andra antroposofer och förmodligen främst för andra antroposofer. Skildringar av fantastiska och mirakulösa bedrifter kan lätt bli lite giftiga, men giftigare än framställningen är kanske hur rörelsen faktiskt ofta tycks se på sig själv och de egna idéerna och verksamheterna — som genom ett rosaskimrande filter.

karma och reinkarnation i läkepedagogisk utbildning

Läkepedagogisk (antroposofisk) vård och omsorg av barn och unga bedrivs i Sverige vid ett antal läkepedagogiska institutioner. Läkepedagogiken är en antroposofisk vårdform; den är baserad på andliga föreställningar snarare än vetenskaplig evidens. Verksamheten bekostas av samhället, t ex genom att kommuner betalar för placeringar vdid läkepedagogiska hem. (Det finns även antroposofiska institutioner för vuxna. Vården kallas då ofta socialterapi i stället för läkepedagogik.)

Av läkepedagogikens natur följer att den som utövar den behöver en antroposofiskt inriktad utbildning. Den bedrivs i Järna och åtnjuter, så vitt jag förstår, inte offentlig finansiering. Men det kan ändå vara intressant att se vad den innehåller. Grunden för den läkepedagogiska kunskapen finns i Steiners föredrag, som naturligtvis rekommenderas; för att få en övergripande bild, läs åtminstone gärna kapitelsammanfattningarna i länken. (Jag har tidigare skrivit om läkepedagogik och även om utbildningen. Se här.) På Värnas hemsida — Värna är en organisation som samlar läkepedagogiska verksamheter i Sverige — kan man finna broschyrer om den utbildning som bedrivs inom läkepedagogiken.

Det första året av den läkepedagogiska utbildningen innehåller bland annat ‘Antroposofisk psykologi och polaritetstanken’, ‘Etik och karma’, de fyra temperamenten (med målningsövningar, förstås), naturligtvis eurytmi, social tregrening (Steiners politiska vision) och ‘Antroposofisk syn på psykiatri’. År två fortsätter det med bland annat ‘Jagets förvandlingskraft’, ‘Dubbelgångare och skugga’, ‘Själshygieniska övningar’, ‘karmiska aspekter på yrket’ (yrket, d v s som läkepedagog), det mystiska ‘Alternativ kommunikation’ (men har man alternativ medicin, så…), ‘Det friska, det sjuka och det onda’, ‘Det friska i människan’ (d v s, människans odödliga ande, som är frisk även om den människan i detta liv lider av fysiska eller mentala svårigheter) och en punkt, som jag finner omåttligt charmig och skojig, nämligen ‘Frihet, kärlek, moral och juridik’.

Den som har genomgått den läkepedagogiska utbildningen kan forsätta studierna på påbyggnadskursen. Under påbyggnadskursen 2012/13 görs en resa till Goetheanum, den antroposofiska rörelsens högkvarter i Schweiz. Innehållet i kursen består bland annat av ‘Biografisk kurs – kunskap om mig själv – planeterna och rytmer’, ‘Planeternas betydelse’, biografiarbete (själsligt ‘sökande’ som kan syfta på detta liv eller tidigare och på frågor om karma), ‘Livsprocesser och vården av det eteriska’, kulturperioderna samt världsutvecklingen (kort sagt: världen och mänskligheten genomgår en andlig utvecklingsprocess, indelad i epoker; en utvecklingsgång som också föreställs speglas, i någon mån, i den individuella människans utveckling under livet), ärkeängeln Mikael och hans roll som vår tidsande, målning på temat Ahriman och Lucifer (kort igen: två varandra motstående destruktiva eller onda krafter människan har att hantera) och ‘Mänsklighetens karma och individens karma’. Programpunkter som ‘Meditation/personlig utveckling’ beskriver väl rätt bra vad det hela handlar om: människors uppfyllelse av egna, andliga behov snarare än en professionell utbildningsväg.

Det finns även en orienteringskurs. Under den får deltagarna lära sig om antroposofisk människosyn (givetvis), diagnostik utifrån antroposofin, ‘Reinkarnation, karma och synkronicitet’, ‘Människans biografiska rytmer’, ‘Antroposofisk sinneslära’ (antroposofin räknar med tolv sinnen), antroposofiska terapier och mediciner.

Man kan även läsa en ‘LSS-utbildning’ i antroposofisk socialterapi (d v s, vuxna vårdtagare), som ger högskolepoäng.

Jag kan inte säga särskilt mycket om hur den läkepedagogiska omsorgsverksamheten ser ut i verkligheten; jag vet alltför lite om den. Allvarlig kritik har förekommit, och en del av detta har jag berört i tidigare inlägg. Mer finns att läsa på internet. Kritiken har handlat bl a om märkliga regler, dålig respekt för de vårdades rättigheter, omänsklig behandling, oacceptabla bestraffningar, ofrivilliga inslag av antroposofisk andlighet och dåliga utbildningsmöjligheter. Detta förutom det uppenbara: kritiken av att vården saknar evidens. Det är kritik som antroposofer kan betrakta som attacker, hets och hat, men det är väl närmast ett normaltillstånd när antroposofiska verksamheter får negativ uppmärksamhet och även välförtjänt kritik. Det förefaller fullständigt rimligt att ifrågasätta om den ovanstående beskrivna utbildningen är adekvat och vilka krav ställs på personalens kompetens och utbildning av de myndigheter som placerar barnen på de här institutionerna och betalar för vården där.

läkarkompetens på läkepedagogiska institutioner (‘vaccin orsakar autism’)

Saltå By, en läkepedagogisk institution i Järna, skriver:

Harald Blomberg har varit vår konsultläkare i psykiatri under många år. Han har skrivit flera böcker där han bland annat har tagit fram vikten av kosten vid behandling av olika psykiska störningar. Harald är långt ifrån okontroversiell …

Och kontroversiell kan man väl kanske säga — dock inte på något bra sätt, om man värderar kunskap och rationalitet hos läkare som behandlar barn.

På hans hemsida möts man av rubriker som ‘Hur farlig är mobilen?’, ‘Barn, mobilstrålning och ADHD’, ‘Är du elmiljöskadad?’; och alltihop är ungefär så hysteriskt som man befarar. Genom att använda sladdlös telefon, utsätter man både grannar och familj för skadligheter. Continue reading “läkarkompetens på läkepedagogiska institutioner (‘vaccin orsakar autism’)”

antroposofisk konstterapi — bl a utbildningens s k medicinska innehåll

Apropå läkepedagogiken finns nu också en antroposofisk konstterapiutbildning i Järna. Då den antroposofiska konstterapin inte innebär att konstterapeuten ställer medicinska diagnoser eller utför några medicinska behandlingar är det måhända likgiltigt vad terapeuten lär sig under den så kallat medicinska delen av utbildningen. Det kan ändå vara intressant att se vad konstterapiutbildarna räknar som utbildningens medicinska innehåll. Detta är ett urval av programpunkter. Sidans titel är ‘Medicinskt innehåll i utbildningen’, tro det eller ej. Jag har plockat lite smått och gott (se utbildningens hemsida för den fullständiga listan varifrån dessa exempel hämtats). Stavningar och särskrivningar från originalet.

Antroposofisk människokunskap

Väsensleds lära

de tolv sinnena Continue reading “antroposofisk konstterapi — bl a utbildningens s k medicinska innehåll”

handikapp och mening (läkepedagogik)

Jag är rätt skeptisk till de läkepedagogiska verksamheterna. Grundidéerna finns i Steiners föreläsningar om läkepedagogik. I ett föredrag som hölls vid Kulturhuset i Ytterjärna 2007 talade Rüdiger Grimm, läkepedagogikansvarig vid Goetheanum, på temat ‘Hur blir antroposofi till metoder för läkepedagogik och socialterapi?’ (en nedskrift av föredraget finns tillgänglig som pdf-fil hos Antroposofiskt Infocenter). Grimm förklarar att med det antroposofiska synsättet blir funktionshindret meningsfullt.

I det ögonblick vi uppfattar en människa, inte bara som ett kroppsligt väsen utan som andligt-själsligt väsen, övervinner vi alla defektologiska (defekt = missbildning) beteckningar och egenskaper som samlas kring ett fall. Ur en andlig synvinkel är den kroppsliga uppenbarelsen som träder emot oss meningsfull, inte genom att det fattas en hel del, utan för att det finns en mening med utseendet, begåvningen eller hindret. Det framstår som meningsfullt och som en livsuppgift. Varje litet utvecklingssteg som en individ kan gå har en mening ur denna synvinkel. [s 3]

Det kan också sägas att det handlar om karma, fastän ordet inte nämns. Jag roas dock av Grimms redogörelse för vanlig gaggighet, eller glömska, och det mänskliga minnet, där han avslutar stycket genom att säga att

… i de här inre bilderna finns Jagets närvaro. Och när vi förlorar en del av dessa inre bilder, förlorar vi oss själva.

Continue reading “handikapp och mening (läkepedagogik)”

läkepedagogisk kurs 2010/2011

Järna Kompetens arrangerar kursprogram i läkepedagogik: ‘Att arbeta med personer med psykiska funktionshinder på antroposofisk grund’ (pdf). Den här programpunkten är tyvärr redan passerad i november:

Den antroposofiska människobilden

Men man kan ju läsa själv. Här till exempel. I februari kan man dock lära sig om

Läkepedagogisk diagnostik

Å andra sidan, är det upplysande nog att läsa Steiners direktiv.

Programpunkterna ‘organlära’ och ‘biografisamtal’ är troligen också helt obegripliga utanför den antroposofiska kontexten. Den antroposofiska synen på de kroppsliga organen och deras andliga länkar till diverse — materialistiskt sett — orelaterade fenomen. Biografi innebär vanligtvis ett flerlivsperspektiv. (Se Steiners karmiskt-biografiska redogörelser i exempelvis Karmiska sammanhang.) I mars månad innehåller kursen några intressanta ämnen på detta tema. Waldorffederationens Göran Fant föreläser om:

Reinkarnation, karma och synkronicitet

Därutöver, med Christhild Ritter:

Människans biografiska rytmer

och

Praktiskt biografiarbete

Den delegitimerade läkaren Einar Berg föreläser i maj om antroposofisk medicin. I maj föreläser också författaren och Svenska Dagbladet skribenten Mats Erik Nilsson om mat. Dessutom ingår i majprogrammet antroposofisk sinneslära och antroposofiska terapier.

karma och läkepedagogiken

I förhållande till sin omfattning är kanske läkepedagogiken den antroposofiska verksamhet som minst av alla blivit föremål för kritisk granskning. De läkepedagogiska verksamheterna ifrågasätts sällan eller aldrig, och jag undrar hur det kommer sig. De bitvis uppseendeväckande idéer som ligger till grund för läkepedagogiken borde föranleda såväl kritik som granskning. Ändå sker det inte. Antroposofernas egna beskrivningar tas i allmänhet för sanning, och inte oväntat innebär de lovprisande av de antroposofiska verksamheterna. Vem frågar om läkepedagogiken verkligen är så framgångsrik? Vem frågar sig om dess effekter är goda, samt vilka mänskliga kostnader den för med sig, utöver de ekonomiska?

Den oundvikliga invändningen — från antroposofiskt håll — är att vi utomstående inte bör ta oss rätten att kritisera människor som försöker göra något gott. Men att vilja göra gott, eller att tro att man gör gott, är ingen garant för att det man faktiskt åstadkommer är gott. Tyvärr kan det vara precis tvärtom; att den ideologiskt färgade niten förhindrar insikt i att det utförda arbetets resultat är ont inte gott. Waldorfskolan menar sig också vilja göra något gott — trots det var (och är) waldorfskolan inte en genomgående god plats för barn. På många sätt — och framför allt för somliga individer — är den något rent ont. Continue reading “karma och läkepedagogiken”

‘du går till en handling som skall lyfta din själ till världens ande’

En läkepedagogisk blogg som ironiskt nog kallar sig för insikt skriver:

‘När vanliga, snälla människor möter en sådan kultur, så är man först förskräckt sedan passiv och i värsta fall efter en längre tid delaktig. Institutionskulturen avtrubbar oss och det som ur moralisk synpunkt är förkastligt blir till en själslivets brutalisering om inte en korrigering infinner sig. När något gått för långt, har blivit institutionaliserat är nog den enda möjligheten att bryta en nedåtgående destruktiv ström att lägga ner eller radikalt riva hela huset.’

Hmm. Aha!

Men allvarligt. Maken till självgratulerande smörja får man väl leta efter. Jag tror inte ett skvatt på att de läkepedagogiska hemmen är tillnärmelsevis så fantastiska som man kan få intrycket av när man läser insikts blogginlägg (jämför, e g, läkepedagogikens egenberöm med vad Nina Cernold skriver om sin tid på Dormsjö). Återigen ett exempel på hur man skapar sitt eget goda rykte inte genom kvalitet i verksamheten utan genom att skryta ohejdat om sin egen förträfflighet.

Insikt igen, här om den andelyftande kulthandlingen:

‘Ett exempel på detta är barnhandlingen som genomfördes på söndagarna klockan tio. Denna kulthandling som är förankrad i en andlig syn på livet har en alldeles tydlig inverkan på barn med neurotiska diagnoser. Barnhandlingen äger rum i ett för stunden inrättat och gestaltat rum. Rummet omges av röda gardiner från golv till tak. I ena fonden finns ett altare med tända ljus och en bild av Kristus. Det är endast de tända ljusen som ger ett svagt sken i handlingsrummet. Barnen samlas utanför i en hall, var och en tas i hand innan de går in och tilltalas med orden ”Du vet att du går till en handling som skall lyfta din själ till världens ande”.’

Och detta finansieras alltså offentligt. Och inbegriper barn varav somliga nog inte har kapaciteten att förstå vad de deltar i; än mindre har de möjlighet att välja bort det. Att ens starta ritualen genom att säga ‘Du vet att du…’ är beklämmande manipulativt. Det är nog inte många vuxna — icke-antroposofer — som ens skulle förstå fortsättningen om en ‘handling som skall lyfta din själ till världens ande.’ Hur kan man då föreställa sig att utvecklingshindrade barn ska förstå innebörden i det de får höra att de ‘vet’?

In i dimman. Vid randen av Judarnskogen, sista oktober 2010.