kommentar till diskussion (om steiners rasistiska uttalanden, m m)

Några timmar i går ägnade jag åt att läsa ikapp nästan en månads rss-prenumerationer. Bland annat läste jag klart den här bloggdiskussionen (som jag först deltog i, och sedan tyvärr tappade greppet om, och som väl vid det här laget är närmast avslutad). Nu omvandlades det som vanligt (trots att det egentligen inte var något huvudämne för bloggposten) till en diskussion om Steiners rasistiska uttalanden, och den diskussionen är inte precis ny och kommer inte att upphöra i första taget.  Jag ska bara göra ett par någorlunda kortfattade anmärkningar om ett alltför stort och alltför tråkigt ämne.

Man kan säkerligen ha en antroposofi utan att fästa någon vikt vid raslärorna. Det kräver väl kanske — bland annat — att man kan omformulera karma- och reinkarnationstanken utan att inkludera en rashierarki inom vilken den reinkarnerande individen kan avancera eller regrediera. Det beror väl på vad i antroposofin man ser som ‘attraktivt’ — om det är en helhetsförklaring av hur människan och världen fungerar och utvecklas, ja, då har man ett problem. Är man å andra sidan lockad av antroposofin för, till exempel, dess meditativa praktik, är man kanske inte alls i behov av en Steinersk beskrivning av människans, eller för den delen kosmos, evolution. Visst, man kan välja och vraka, men kruxet är att de antroposofer som ivrigast försöker bortförklara eller försvara — snarare än att förkasta (man kan inte förkasta något man inte förmår erkänna existensen av) — är knappast villiga till detta; de är inte ens benägna till en läpparnas bekännelse av att Steiner kunde ha fel. Nu är de kanske inte så aktiva just i den nämnda bloggtråden — även om det förekommer en hel del märkligheter jag tyvärr inte hinner gå in på –, men annars är de det. De är de antroposofer som waldorfskolekritiker vanligtvis möter först. Vi kanske ska bortse från de tokstollarna.

Eller kanske inte. Egentligen spelar deras existens mindre roll för antroposofins kritiker — den fanatiska antroposofiska försvarsarmén är nämligen på sitt eget sätt guld värd, eftersom den lyckas med konststycket att bekräfta människors fördomar om antroposofin, vare sig de är sanna fördomar eller inte. För vad betyder det för läsaren varje gång en antroposofisk fanatiker hänvisar till ett rasistiskt textställe och ihärdigt förnekar att det innehåller rasism eller försöker förklara hur det rasistiska minsann ska tolkas som antirasism? Det betyder att antroposofen ifråga inte kan identifiera rasism, inte förstår vad rasism är (vanligt är att inte kunna skilja mellan rasism och sådana följder av rasism som diskriminering och förföljelse, vanligt är också att omtolka rasistiska idéer som anti-rasistiska), och man befarar att oförmågan gäller större delar av Steiners verk än ett enskilt uttalande. I många fall har förstås denna farhåga bekräftats, om och om igen. Förmodligen är det antroposoferna som mer bekymra bry sig över den negativa bild som (oavsiktligt) ges av dessa antroposofins mest energetiska försvarare. Inte för att det finns så mycket att göra åt saken, men lite finns det faktiskt.

I bloggtråden efterfrågas någonstans en samlad bild av Steiners rasdoktriner för den som inte läser tyska och kan läsa originalkällorna, vilket hur som helst vore ett enormt arbete. (Allting finns dessutom inte publicerat i GA. Men för den som läser tyska verkar Ansgar Martins bok vara värd att kika på.) För dem som läser engelska finns emellertid möjligheten att inhämta kunskap om ämnet, också vad beträffar sådana delar av Steiners verk som negligerats, förljugits eller — ibland utan ett ord — plockats bort  ur nutida Steinerupplagor. Jag tänker på Peter Staudenmaiers doktorsavhandling (Between Occultism and Fascism: Anthroposophy and The Politics of Race and Nation in Germany and Italy, 1900-1945) samt hans artikel, publicerad för några år sedan i den akademiska tidskriften Nova Religio, Race and Redemption: Racial and Ethnic Evolution in Rudolf Steiner’s anthroposophy. (Avhandlingen kan erhållas från Peter per epost, artikeln finns här.) Peter är en utmärkt källa till kunskap om antroposofins historia i det här avseendet. Det är synd att antroposoferna själva inte har gjort det arbete han har gjort, men nu är det visst så att antroposofers förmåga att hantera idéernas innehåll och rörelsens historia — och andra antroposofers historiska göranden — tycks närmast förlamad.

I stället ägnar sig antroposofer som Sune Nordwall mer eller mindre dagligen åt att peka ut Peter Staudenmaier som bedragare och historieförfalskare. (Sunes kommentar i Johannes Ljungquists tråd (se 29/11) är ovanligt återhållsam, om än något besynnerlig, men man får betänka att huvudpoängen med kommentaren är att länka till Sunes egna sidor där man får sig lite annat till livs.) De som tar Peters arbete på allvar är hatare och förtalare av Steiner och antroposofin. Jag vet inte ens om det längre är meningsfullt att påpeka vilka personer det är som gör sig själva och sin — uppenbarligen högt älskade — världsåskådning till åtlöje. Och de gör det genom att inte kunna se Steiners uttalanden som de är, analysera dem, utvärdera dem — och avgöra om de hör hemma i en modern antroposofi eller om de bör förpassas till historien. Man kan erkänna dessa uttalandens existens, och förkasta dem. Det är fullt möjligt. Att till varje pris förneka eller försvara det som inte går att förneka eller försvara är ohållbart. Att kasta beskyllningar på historiker och att klandra kritiker för att de tar upp dessa aspekter av antroposofin är bara fånigt. I detta finns inte någon väg framåt, och definitivt inte något som funkar för att tysta extern kritik. Det är stendumt att inte inse värdet av forskning. Och talar vi om Peters forskning: var och en som läser hans avhandling och hans artiklar kan verifiera att citaten ur publicerade Steinerverk stämmer, att översättningarna från tyskan är korrekta, och så vidare. Peter är notoriskt noggrann. Anklagelserna om bedrägeri och historieförfalskning är absurda, och att beskylla människor för hat och förtal är vansinnigt. Förr eller senare tvingas antroposofer förhoppningsvis att inse att det finns ett värde i att skapa sig en korrekt bild av innehållet i Steiners utsagor och om den antroposofiska rörelsens historia. Och att förespråkande av sanningsenlighet inte är hatiskt. Till denna dag inträffar, skäms uppenbarligen inte antroposofiska institutioner som det Antroposofiska Sällskapet för att utpeka en ansedd forskare som ‘historieförfalskare’. (Pinsamt är bara förnamnet, och jag har skrivit om detta tidigare.)

Jag har nog tidigare sagt vad jag anser om att plocka bort textstycken eller hela kapitel ur utgåvor av Steiners verk. (Se denna tidigare bloggpost. Att man gör på detta sätt är inte unikt för Sverige, det sker också med engelskspråkiga versioner.) Jag kan förstå varför man drabbas av en svåremotståndlig vilja att göra så, när ett uttalande är djupt motbjudande, men likväl är det tråkigt och en reaktion jag föredrar att bokutgivare avhåller sig ifrån. Och om det ändå ska ske, är jag tämligen kompromisslös på en punkt: att det tydligt måste anges att stycken eller kapitel uteslutits och att utgåvan inte är identisk med originalet. På det viset får läsaren en hänvisning och kan söka vidare, och utgivaren behöver inte stå för något han inte kan eller vill stå för. Johannes Ljungquist har förklarat varför sådana angivelser saknades i den svenska utgåvan av GA349. Men jag måste förbli oenig med honom angående detta; jag tycker att man måste ange när man utelämnat text som ingår i originalutgåvan. Och egentligen tror jag att det vore bättre för bearbetningen av antroposofin om föredragen och texterna återgavs återgavs till fullo och korrekt. Illusioner, förnekelse, förljugenhet, och ovilja att se det som är så som det är, är inte till nytta — och att antroposofer går omkring med felaktiga föreställningar om vad som finns i Steiners verk kan aldrig gagna antroposofin, bara sänka den djupare i falskhet.

Det är inte av politisk korrekthet eller några popularitetsskäl de rasistiska uttalandena bör betraktas, övervägas och, i förekommande fall, förkastas. Det är — om man nu menar detta, vilket inte alla tycks göra — för att Steiner hade fel eller för att reinkarnation genom rashierarkiska system är orimligt att föreställa sig som en sann beskrivning. Och så vidare. Med andra utsagor kan andra överväganden vara nödvändiga och aktuella. Men hur blir det möjligt för människor att ta ställning till uttalanden som Steiner faktiskt gjort, om dessa uttalanden plockats bort — utan att något sägs om saken — ur bokutgivningen? Genom forskning om antroposofin och dess historia och genom korrekta textutgåvor uppkommer goda möjligheter att få en bättre bild av Steiner och hans verk och av den antroposofiska rörelsen. Strävar man efter en i grunden korrekt bild av vad som sades och vad som skedde, har man också ett bättre utgångsläge för att utvärdera innehållet och det förgångna. Detta gäller förstås inte bara för antroposofin, utan det verkar i många sammanhang finnas en beklaglig drivkraft att eliminera det olustiga, det stötande och det i dag oacceptabla i stället för att låta dessa historiska fenomen existera och synas som minnen och påminnelser om förgångna dumheter, felaktigheter och grymheter.

Förvisso är Steiner kanske inte så ofelbar som somliga hade hoppats på — å andra sidan öppnas dörrar för ett hälsosamt ifrågasättande och (välbehövlig) förnyelse. Det enda, men stora, ja, gigantiska, hindret i vägen är ett slags konserverande förljugenhet; det är synen på Steiner som närmast ofelbar, synen på Steiner som den med de ojämförbart högsta insikterna som inte kan eller bör ifrågasättas och omprövas.

*

PS. Jag tänker inte ånyo gå in i några diskussioner om huruvida enskilda utsagor eller föredrag som ingår i Steiners verk är rasistiska, eller om de inte är det, eller om de är ok för att de beskriver verkligheten korrekt (vilket så klart vissa antroposofer anser). Jag har helt enkelt inte tid att ägna mig åt det förbannade omtuggandet av samma förbannade tankeexkrement om och om igen. Om kommentarerna är civiliserade, släpper jag igenom dem. Men jag är själv trött på diskussionen (jag är ledsen, men det är så). Och lite förhandsinformation, upplysningsvis: Jag ämnar inte godkänna kommentarer där Peter Staudenmaier utmålas som bedragare och förfalskare eller där sådant material länkas; detta gäller också kommentarer eller länkar där kritiker av antroposofin utmålas som hatare eller korsfarare för att de påpekar existensen av och problemet med rasistiskt innehåll i Steiners läror. Den som vill finna detta strunt, gör det definitivt också utan svårigheter. Somliga har spytt ur sig sådant substanslösa dravel i ett decennium eller mer, och gör det som sagt fortfarande så gott som dagligen. Jag är utled på tramset och utmanar vederbörande, som nog känner igen sig själv(a) i beskrivningen, att formulera sig på nya sätt, och med rimlighet och relevans, om det ska få plats här framgent. Annars har jag inget tålamod alls. Nog sagt.

steiner och negerromanen

Jag vill ge lite uppmärksamhet åt — och tipsa eventuella bloggläsare om — detta då det ju är viktigt, tror jag, att detta ämne ändå berörs. I all synnerhet från antroposofiskt håll. Det handlar om ett stycke som ströks ur en svensk utgåva av GA 348, publicerad för 20 år sedan. GA 348 hör hemma i en serie böcker innehållande föredrag, som brukar gå under samlingsbeteckningen arbetarföredragen. Dessa föredrag höll Steiner några år innan han avled. Stycket som ströks lyder som följer:

Jag var inne i en bokhandel i Basel nyligen. Där fann jag ett program om senaste nytt: en negerroman. Negrerna kommer på det hela taget in i Europas civilisation just nu. Negerdanser visas på scen överallt, och det skuttas negerdanser i danslokalerna. Och så har vi denna negerroman. Den är urtrist, gräsligt dålig, men folk slukar den. Jag är för min del övertygad om att om vi skulle få flera i samma stil och om vi skulle rekommendera nygravida kvinnor att läsa dem, då behöver det inte ens komma några negrer till Europa för att skapa mulatter; enbart genom att läsa sådana romaner skulle det födas en hel rad barn som skulle vara alldeles gråa och ha mulatthår, de skulle få ett mulattliknande ansikte.

Tidigare på bloggen har jag berört en annan redigering, nämligen det hela kapitel som försvann ur en annan bok i serien, utan att detta nämndes i utgåvan. (Diskussionstråden under det inlägget är värd att läsa, i alla fall i vissa delar.)

GA 348 kan läsas på originalspråk här. Den svenska översättningen av det kontroversiella stycket är lånad av Johannes Ljungquist, se länken ovan. Jag har på hans blogg redan kommenterat några aspekter av inlägget, och har kopierat in de kommentarerna här, se nedan [1] och [2]. Det är inte bara ur svenska utgåvor som detta stycke och kapitlet om raserna försvunnit. Det gäller även vissa engelskspråkiga upplagor.

Det är inte enbart ordet ‘negerroman’ som är märkligt med ovanstående stycke. Egentligen är det det minst märkliga, även om ordvalet låter olämpligt i dag. I stället är det Steiners övertygelse att läsning av negerromaner ger upphov till icke-vita barn. (Kan man förmoda att samma samband gäller för ‘asiatromaner’, ‘indianromaner’, och så vidare…?) Möjligen skämtar han, som några påpekat (inte för att det gör någon nämnvärd skillnad, särskilt inte då textstycket läses i dag). Men märkliga uttalanden förekommer rätt ymnigt i arbetarföredragen, och det handlar då inte alls bara om frågor om ras eller hudfärg. Tydligen har Steiner bemödat sig om att läsa negerromanen i fråga, eftersom han vet att den är ‘urtrist’ och ‘gräsligt dålig’. Continue reading “steiner och negerromanen”

en inte så självklar självklarhet

Ur en kommentar:

Inte ens en självklarhet som att en majoritet av antroposoferna var emot Hitler tros på.

Helt enkelt av den enda anledningen att denna utsagas verklighetsförankring är långt i från ‘en självklarhet’. Som jag skrev i mitt svar kan man hålla det för mer eller mindre troligt — men någon självklarhet är det då rakt inte.

Annat än möjligen för den, som föreställer sig att antroposoferna var (och är) förmer än andra, som tror att antroposofernas förment högre insikter ledde just dem till att genomskåda den grymma regimen på ett sätt som andra medborgare inte förmådde göra. Varför ska vi — icke-antroposofer — bara tro på, utan belägg, att antroposofer var ‘bättre’ än andra tyskar under Hitler-eran? I synnerhet när antroposofin innehåller dessa element av rasism, och det är belagt att åtskilliga prominenta antroposofer stödde nazist-regimen? (Se länkar i inlägget.) Var alla andra antroposofer mer moraliskt högstående än såväl dessa prominenta antroposofer som resten av samhället? Knappast.

Det krävs verkligen lite mer för att ‘självklarheten’ ska framstå som sannolik, när till och med det Antroposofiska Sällskapets internationella styrelse — vid Goetheanum i Dornach, Schweiz — gjorde sig besväret att skriva till den tyske Führern. Continue reading “en inte så självklar självklarhet”

rasister! nazister! antroposofer!

Huh! Världen rämnar — antroposofer är inte perfekta! Ibland har de tjockhuvade idéer, ibland vedervärdiga, ibland fullständigt vansinniga! Somliga antroposofer var rasister! Somliga var nazister! Men det går ju inte, för antroposofer säger att antroposofer är perfekta, så tjockhuvudena var inga riktiga antroposofer. Synd bara att nazisterna och rasisterna inte var bättre på att hålla truten; hade varit det hade de gjort det enklare för sentida antroposofer att skönmåla rörelsens historia.

Ljungquist skriver:

Nazisterna skulle knappast förbjudit Antroposofiska Sällskapet om det varit rasistiskt.

Jo då, tänk att det skulle de minsann. Eftersom det antroposofiska sällskapet potentiellt kunde betraktas som en konkurrent snarare än en ideologisk fiende: Continue reading “rasister! nazister! antroposofer!”

tidskriften antropos och raserna

— med anlening av diskussionen efter mitt inlägg om det “förbjudna föredraget”. Johannes Ljungquist kommenterade:

“Efter drygt 30 år i Järna i ständigt umgänge med “alla” antroposofer diskuterades rasfrågan mycket sällan och då som jag ovan antytt bara som skvaller man och man emellan orsakad av antroposofins vedersakare.”

Det stämmer säkert. Eller: jag har åtminstone ingen särskild anledning att betvivla det. Att frågan helst inte diskuterades visas, om inte annat, genom att ett helt föredrag ströks för att diskussion skulle kunna undvikas. Så långt det nu var möjligt. Samtidigt kan inte detta ämne här och nu diskuteras som om det endast handlade om tvivelaktiga stycken eller kapitel ur Steiners verk. Vi behöver inte ens gå till Steiner för att finna rasism. Det räcker att läsa äldre — men post-steinerska — årgångar av tidskriften Antropos, utgiven av det svenska antroposofiska sällskapet. Sven Ove Hansson har skrivit en artikel om saken, De svenska antroposoferna och “negerproblemet”, publicerad i Folkvett 1992. Nedanstående citat ur Antropos är lånade från Hanssons artikel. Årtal för ursprunglig publicering efter varje citat.

“De hemlighetsfulla krafterna i jordens djup griper in, formar och präglar människorna i Afrika i ett åldersstadium och i Amerika i ett annat o.s.v. Dessa fundamentala präglingar befästes och nedärves och blir så till raskännemärken. Afrikas negerras t.ex. formas sålunda av djupkrafter, som i den tidiga barndomen ända till cirka 7 år griper in i människokroppen, så att negern under hela sin livstid bibehåller samma barnsliga prägel.  …  De svarta människorna är barnsligt glada, anspråkslösa, auktoritetstroende, alltid i rörelse, okomplicerade, impulsiva och utan hämningar – som små barn.” (1959) Continue reading “tidskriften antropos och raserna”

det förbjudna föredraget

eller: en fråga om hur man förtränger det obehagliga och oangenäma i antroposofins historia. Den enklaste och kanske snillrikaste metoden är att helt sonika stryka ofördelaktiga delar i Rudolf Steiners samlade verk. Det blir då upp till läsaren att genom egna jämförelser avgöra hur nära en utgåva och en översättning stämmer med originalet, eller den version som bäst stämmer överens med originalet, nämligen den tyska Gesamtausgaben. Ibland kräver detta en hel del arbete. Andra gånger är det relativt lätt.

Ibland har ett utgivande förlag strukit ett helt föredrag. Så är exempelvis fallet med Rudolf Steiner Press utgåva av GA 349, som gavs titeln “From Limestone to Lucifer”, 1998. Dock fanns i denna utgåva tydligen en angivelse genom vilken läsaren informeras om att utgåvan bara innehåller tolv föredrag till skillnad från originalutgåvans tretton föredrag. (Se uppgifter här.)

I den svenska utgåvan av GA 349 saknas också ett föredrag. Men jag kan inte finna en enda angivelse, inte en endaste antydan, om att utgåvan avviker från originalet. Det är beklagligt att förlaget förfar på ett sådant sätt, särskilt med tanke på det innehåll som det utelämnade föredraget har. Tror förlaget inte att antroposoferna förmår hantera det? Eller misstänker förlaget att antroposofins kritiker skulle jubla alltför högt över föredraget? Continue reading “det förbjudna föredraget”