‘alla med autism kan minnas tidigare liv’ — om faciliterad kommunikation i antroposofisk tillämpning

Erik Osika är autistisk. Under merparten av sitt liv har han inte kunnat kommunicera sina insikter med omvärlden, men nu, på väg in i medelåldern, påstås han berätta bland annat följande:

Min gode ängel förklarade just för mig att alla med autism kan minnas tidigare liv. Det är vi inte ensamma om. Det gäller alla som inte kan tala alls. Min karma var att kunna komma i kontakt med Hitlertidens brutala ledning och dom plågade mig till döds för att jag skulle förråda mina judiska vänner som jag hade gömt. Då ville jag inte födas mera för att inte kunna tvingas till något sånt igen. Men Kristus övertalade mig i himlen att födas igen för sådana som jag behövs. Min uppgift var att komma till insikt om att jag inte var skuld till att jag förrått mina vänner utan att det var Hitlers bödlar som hade skulden. Men jag skulle hjälpa dem att komma till insikt om sin skuld och att hjälpa dom att göra gott i framtiden. Min ängel vill att dom kan ångra sig och förstå att dom kan gottgöra sin skuld för att inte hamna i satans garn. Nu förstår dom att dom först måste leva ett smärtsamt liv och sedan hjälpa andra att komma vidare i deras utveckling. (Falkbladet 2012:1.)

Erik meddelar att han i hela sitt liv har trott på reinkarnationen. Hans mor, Hilke Osika, som är den som han kommunicerar med, föreslår i ett samtal att för gravt funktionshindrade måste det vara särskilt viktigt att det innevarande livet inte är det enda. Men Erik menar att de inte är därför han är övertygad. I stället handlar det om att människor som han alltid minns sina tidigare liv, och därför känner till återfödelsen på grund av sina egna minnen och inte som resultat av rättvisetänkande.

Det kan se ut som en händelse att Erik kommit att födas och växa upp i en antroposofisk familj, där fadern är antroposofisk läkare och modern terapeut. Just han, som besitter sådana kunskaper om reinkarnation och karma och som skulle komma att kunna förmedla dem, han kom att födas just där, just då, hos dem. Det frestar på den vardagliga fantasiförmågan att föreställa sig hur den här konstellationen så magiskt kunnat uppstå.

Men ur ett antroposofiskt perspektiv är den inte alls svårt att förklara. Han har en uppgift, och han föds till jordelivet för att fullfölja den, och ser därför till att skaffa sig de förutsättningar han behöver. I de högre världarna, och i samråd med högre väsen, bestämmer sig människan innan sin födelse för vilka vilka livsomständigheter hon behöver för att hon själv ska utvecklas eller för att hon ska kunna hjälpa mänskligheten att utvecklas. Hennes karma avgör allt från vilka fysiska och psykiska egenskaper hon behöver till vilken familj och i vilken kultur hon föds. Människan föds i den miljö där hon kan verka – sig själv och mänskligheten till gagn. Det är således inte någon lycklig slump som fört Erik in i den situation han befinner sig när han börjar berätta.

Och Erik är inte ensam, även två av hans bröder har autism. Hilke Osika har tillsammans med Wolfgang Weirauch (känd för att ha utgivit en skriftserie där uppbyggliga och ofta bekräftande budskap från elementarväsen, träd och djur, bland andra en antarktisk pingvin, kanaliseras) skrivit en bok på engelska, som ska hjälpa oss att uppleva autistens värld inifrån. Så här beskrivs den.

Many individuals with autism are highly intelligent and gifted, but some are effectively imprisoned in their bodies and unable to communicate verbally. However, developments in technology have enabled autistic people to transmit their thoughts directly. In this true account, three autistic people, two of them brothers, speak via the method of ‘facilitated communication’, with the aid of a computer keypad. What is conveyed are not just everyday thoughts and experiences, but surprising and sometimes shattering spiritual and metaphysical perceptions. The conversations reveal remarkable clairvoyant gifts, such as the ability to read other people’s thoughts, to see past lives, and to communicate with supernatural entities. Erik speaks of a past life during the Second World War, and the horrendous experience of being killed at Bergen-Belsen concentration camp. As a result of this, his soul had no desire to reincarnate on earth – although he also describes encounters with Christ, and how these eventually led to his present life. Andreas speaks of his perceptions of elemental beings – nature spirits – and how we can develop more intimate contact with such entities, for example through special kinds of music. He also describes Christ’s workings in nature as well as his Second Coming. Each of the interviewees discuss meditation and how it can engender vital spiritual processes and perceptions. Together, their insights provide an astonishing glimpse into the way some people with autism appear to experience the world, and how their knowledge can enrich our own. … (Amazon.)

Hilke Osika skriver alltså i Falkbladet (medlemsskrift för Forum för Antroposofisk Läkekonst) om vad som sägs vara Eriks berättelse och har även givit ut böcker och häften om sina söner och den metod hon använt för att kommunicera med dem. I Falkbladet och i en separat publikation (Osika, H. Facilitated Communication, ProHerba Osika Förlag 2006) berättar hon på svenska om metododen, faciliterad kommunikation, som hon rest utomlands för att lära sig och ta till Sverige. Tack vare Hilke Osika används nu metoden på många socialterapeutiska institutioner i Järna, berättar Ingrid Liljeroth. (Socialterapi är som antroposofisk läkepedagogik, men för vuxna.) Osika undervisar även blivande socialterapeuter och läkepedagoger i metoden.

Läkepedagogerna är inte ensamma i antroposofiska miljöer om att fascineras av faciliterad kommunikation. Nyligen berättade Antroposofiska Sällskapets medlemstidning, Forum Antroposofi, om hur ‘avancerad poesi’ som påstås ha skrivits av en man med grav autism och utvecklingsstörning framfördes vid en läkepedagogisk konferens. Två waldorfelever stod för framförandet, som förgylldes av eurytmi. (Forum Antroposofi 2013:2.) Och till exempel den antroposofiske läkaren Michael Lipson skriver om hur faciliterad kommunikation hjälpt autistiska människor att uttrycka ‘a full and conscious inner life to which their bizarre outward behavior gives no clue.’ Om man tror Hilke Osika är det inte alls konstigt att autister har anmärkningsvärda insikter. Erik har berättat för henne att eftersom autister inte kan lära sig de saker andra barn lär sig, är de hänvisade till att söka sig till de högre andliga världarna. Och därför kan de sedan förmedla insikter från dem som vi andra inte har direkt tillgång till.

Den faciliterade kommunikationen som metod är inte en antroposofisk uppfinning. Dess användning bevisar alltså — lustigt nog — att under vissa omständigheter influeras den antroposofiska terapimiljön av idéer utifrån. Det är paradoxalt att när antroposofer för en gångs skull utnyttjar modern teknologi – annars litar man helst på de gamla trotjänarna: eurytmi, målning, antroposofisk läkekonst, med mera –, sker det för att använda en metod som är starkt ifrågasatt. Men chansen till förnyelse är kanske större blott i och med att metoden kan användas för att med hjälp av insiktsfulla autister — med direktaccess till högre visdomar — bekräfta allehanda antroposofiskt tankegods, som de helt vanliga antroposoferna utifrån sina egna bristfälliga förmågor inte fullt törs lita till. Man behöver bekräftelser — från träd, pingviner, gnomer och autister. Allting går an, utom det som kommer ur ens eget inre. Det krävs något större, något externt.

Grundtanken bakom faciliterad kommunikation, så som den framställs av Hilke Osika, är att rörelsesinnet (för övrigt ett av människans tolv sinnen enligt antroposofin) inte fungerar för autister, och att de därför inte kan känna av sina kroppsdelar ordentligt och därmed inte heller behärska käke och mun. Det leder till kommunikationssvårigheter. Omvärlden uppfattar autisten som oförmögen att förstå, som ointelligent, men i själva verket kan han eller hon ha gåvor och insikter som på grund av fysiska begränsningar och omvärldens oförståelse inte tas tillvara.

Det ligger i och för sig något i detta. Ny kunskap och modern teknologi har revolutionerat möjligheterna för autister och personer med andra utvecklinggsstörningar som drabbar kommunikationsförmågan. Det är metoder som hjälpt autister och andra funktionshindrade att självständigt kommunicera; att betona självständigheten är här särskilt viktigt. För kruxet är att en hel del talar emot att faciliterad kommunikation är en av dessa metoder. Den är kontroversiell, och saknar evidens. Problemen med tillförlitlighet är stora.

Viktiga organisationer och institutioner avråder från metoden. (Läs mer här.)  I Sverige har Sahlgrenska gjort ett uttalande. Metoden togs till Göteborg av en läkeeurytmist som utbildats av Hilke Osika. Ingrid Liljeroth berättar om hur den använts på gruppboenden och särskolor, och i hennes skrift (s 19ff) finns en redogörelse för Göteborgsverksamheten samt vissa problem man haft med Socialstyrelsen.

När en person kommunicerar med hjälp av faciliterad kommunikation sker det så att en assistent håller den kommunicerades armbåge i sin ena hand och dennes hand i sin hand. Mot handen utövas ett lätt tryck. Osika skriver att medhjälparen känner av den andres rörelseimpuls och ‘har bara som uppgift att bjuda ett visst, jämnt motstånd mot nedåtrörelsen och lyfter den skrivandes hand igen efter varje bokstav’. Kritiken mot metoden fokuserar förstås på den redan nämnda tillförlitligheten.

Är det den funktionshindrade som skriver – eller är det egentligen medhjälparen?

De vetenskapliga resultaten är nedslående. Det medger även Hilke Osika i sitt häfte om metoden, även om det sker indirekt. Hon ägnar flera sidor åt invändningar mot studier som avfärdat faciliterad kommunikation. Till exempel menar hon att det är fel att i studier fråga autistiska försökspersoner om saker man redan vet svaret på – autisten kommer då att finna samtalet meningslöst, och välja att inte svara (varför det ser ut som att metoden inte fungerar). Hon anser också att det är fel att använda för den kommunicerande okända assistenter eller att genomföra tester i främmande miljöer för att undvika felkällor och manipulation. En av Osikas huvudinvändningar mot studier som avfärdat faciliterad kommunikation tycks vara att de genomförts av ‘motståndare’ till metoden. Enligt henne är de ‘personer som helt enkelt inte kunde tro att autister som inte ens kan tala, skulle kunna skriva, och dessutom vettiga saker.’ Den invändningen tycker jag att man kan lämna utan avseende. En snabb sökning på internet leder till mängder av kunniga människor och seriösa organisationer som är engagerade i autisters möjligheter att med hjälp av modern teknologi kommunicera självständigt med sin omvärld – och som ändå avfärdar faciliterad kommunikation. Hilke Osika menar också att ett tecken på tillförlighet är att autisterna har synpunkter som skiljer sig från assistenternas – ibland kan de till och med förolämpa assistenterna – samt att de vill kommunicera om ämnen som inte intresserar assistenterna.

Även andra gör invändningar mot kritiken. En waldorflärare som ägnar sig åt faciliterad kommunikation menar till och med att det är kränkande i sig att testa om metoden fungerar. Att det också vore kränkande att tillskriva autister åsikter och insikter som inte är deras egna, är emellertid ett gott argument för den vetenskapliga utvärdering av metoden som företagits. De tveksamheter som påvisats förefaller utgöra goda skäl till att förhålla sig kritiskt till såväl metoden som de förmedlade budskapen, även om det är osannolikt att anhängarna kommer hålla med om det.

I sitt häfte om faciliterad kommunikation skriver Hilke Osika om AnneMarie och Birger Sellin, en mor och son som också använt metoden. Mängden och kvaliteten på deras kommunikation – som publicerats i ett par böcker – utgör enligt Osika ännu ett bevis på den faciliterade kommunikationens tillförlitlighet och giltighet som metod. Hon skriver:

När någon verkligen läser dessa texter, hur kan den då på allvar säga att de är ihopmanipulerade av någon mamma? En sådan mamma borde ju – i så fall – vara en självskriven kandidat för något dårhus! Vad skulle det vara för vits för en normal person att på detta vis åstakomma så egendomliga texter?

Hon intygar därefter att AnneMarie Sellin är fullkomligt normal och fortsätter:

Därför undrar jag vad man skall tro om personer som envisas med att avfärda allt detta med en enkel hänvisning till manipulation.

I fråga om mänsklig psykologi och mänskliga bevekelsegrunder förefaller mig Hilke Osikas synsätt vara mer än lovligt naivt. Om vi går till hennes egen berättelse och de budskap — om reinkarnation och karma,  elementarväsen och Kristus — som hennes söner sägs förmedla: vem kan undgå att se värdet i bekräftelsen som budskapen ger och hur väl de passar med antroposofiska synsätt och den världsåskådning Osika själv företräder?

*

Addendum: läsvärd artikel.

Addendum, 2013-12-23: Jag skrev en uppdatering om reaktionerna och annat. Det visar sig att faciliterad kommunikation är mer spridd än jag kanske trodde. Den antroposofiske läkaren och barnpsykiatern Jackie Swartz tycks förorda metoden (se Ingrid Liljeroths dokument som jag länkade till i blogginlägget). Hans Westerdahl talar om metoden här (Värna, nr 13, 2010, s 29), vilket jag skrivit om tidigare här. Även där handlade det om att autister får bekräfta det antropsofer redan vet. I en artikel i ‘Kulturdelen’ berättas om hur kommunala anslag gått till kurser i faciliterad kommunikation. Kurserna har bedrivits bl a på Vårdinge. Tydligen används metoden alltså inte bara för att få funktionshindrade att markera symboler på skärm/tangentbord, utan även för att framställa konst. Tekniken är emellertid densamma och lika problematisk: assistenten ‘håller om den målande personens hand och försöker känna av hans eller hennes avsikter och riktning, och hjälper till att föra penseln dit.’

Addendum, 2013-12-24: Vidare undersökningar (bl a av dokument på NFLS hemsida) visar att fc även förekommit som tema på ett flertal läkepedagogiska konferenser, bland annat de s k majdagarna som hålls varje år. Någon antydan om ett kritiskt förhållningssätt finner man inte.

‘antroposofi är grunden och förutsättningen för waldorfpedagogiken’

Jag har hittat en nästan föredömlig liten skrift, mystiskt benämnd Läroplanen del 2. Om än inte prefekt annars precis (se nedan), så är den föredömlig i alla fall i introduktionen till antroposofin i waldorfskolan:

Antroposofi är grunden och förutsättningen för waldorfpedagogiken. […]  För att kunna utveckla det specifika i pedagogiken måste waldorfläraren vara beredd att tillägna sig och fördjupa den antroposofiska världsbilden, framför allt människosynen. Rudolf Steiners skrifter är här en viktig utgångspunkt, liksom en synnerligen omfattande litteratur av antroposofiskt inspirerade författare.

Detta är naturligtvis helt korrekt, och jag förstår inte varför det inte sägs oftare och tydligare. (T ex sökte jag efter ordet antroposofi på Kristofferskolans hemsida härom veckan. Trots att många av beskrivningarna osar antroposofi, används inte ordet. Gör själv sökningen — man hittar inte alls ordet där man bör hitta ordet.)

Idéerna har alltså prövats och får sin livskraft av det goda utfallet i generation efter generation av elever och lärare.

Under det att man noga ignorerat när idéerna inte fått gott utfall. Eller?

Vidare:

Men den antroposofiska människobilden ger ett kraftfullt incitament att se varje enskild människa, varje elev som en unik personlighet med ett unikt öde. Pedagogiken genom lärarna har en stor och viktig uppgift att ge stöd och hjälp på den utvecklingsväg var och en befinner sig.

Men i verkligheten… är detta sant? Ja, om man tolkar den unika personlighetens unika öde ur antroposofiskt människoperspektiv kanske. Men den som inte är insatt i det föreställer sig lätt att varje barn på ett mer konkret sätt ska få möjlighet att utveckla sina färdigheter och få utlopp för sina individuella behov. Och det är ju inte helt sant, i och med att waldorfpedagogiken fokuserar på kollektivt utövande av vissa typer av aktiviteter, medan man underlåter att ägna sig åt andra. Alla arbetar i samma takt på samma saker, allting är gjort för att barnet ska utvecklas i exakt samma takt som alla andra barn i samma klass och enligt waldorfskolans modell. Visst kan det vara i barnens karmiska ‘öde’ att hamna i den situationen, om man nu tror på det. Men det är knappast vad man tänker sig när man läser textstycken om att ‘se varje enskild människa’.

Också föredömligt är hur man framhåller betydelsen av reinkarnation och karma i antroposofin och därmed i waldorfpedagogiken:

Dessa begrepp leder till ett tänkande som ytterligare stärker ansvarskänslan inför eleverna. Ty det är här och nu vi kan påverka ödet i god riktning genom att ge eleverna värme och självförtroende, en fast förankring i det här livet som kan åstadkomma den utjämning som är det viktigaste i ödesvägen. Karmatanken sysslar med orsaker till de uppgifter, situationer som människan möter i sitt liv. Men den ger henne samtidigt frihet att handha dessa uppgifter och i dessa situationer i individuell ansvarsfullhet.

Att man kan ta upp antroposofin även i undervisningen, exempelvis på det sätt som föreslås (längst ned på s 2), håller jag fullständigt med om. (I det sammanhanget kan rekommenderas Johannes Ljungquists text i Forum Antroposofi no 1 2010, s 29. Har för mig att jag kommenterat den någon stans, någon gång, men minns tyvärr inte var, när eller hur…)

Jag skulle gärna vilja höra andras synpunkter på de sidor i materialet som handlar om biologi, datorkunskap och kemi. Avsnitten är lite röriga. Exempel från biologin:

I den första botaniken fäller det att skildra de tysta ”blomsterspråket” så att också växterna får liv och en historia som kan berättas; liljans oskuld mot rosens törnerika skönhet, maskrosens okuvliga sorglöshet mot violens blå melankoli. […] Men det är först när beskrivningen omfattar djurs och växters väsen som barn kan engagera sig och känna entusiasm för dem.

Senare sägs:

Med denna stora överblick över livets historia avrundas ämnet i tolfte klass, som också lägger vikt vid att ge eleverna ett fritt och odogmatiskt förhållande till de olika evolutionsteorierna.

Notera: de olika evolutionsteorierna. (Frågan återkommer på s 11 där det talas om olika utvecklingsteorier — inklusive, vad gäller studiet av människan, den darwinistiska och de mytologiska.) Vad som sägs på s 7 om djuren jämfört med människan vore också intressant att höra mer om. Framför allt — verkar undervisningen överensstämma med vetenskapliga fakta?

Sedan återkommer lite mer om botaniken:

Typiska blommor, exempelvis ros och lilja, maskros och blåklocka skildas som varianter av alla växters urbild. Till en början skildras utvalda arter med utgångspunkt från deras stämningskvaliteter: den blyga och veka blåklockan framstår som en helt annan bild än den strålande och kraftfulla maskrosen; rosens fullkomlighet uppstår genom en smärtsam förvandling, medan liljan ser ut att få sin skönhet ”uppifrån”.

Typiska blommor — vad är typiskt? –, som har stämningskvaliteter?

De fyra elementen, jord, vatten, luft och eld kan ge en god ledtråd i detta sammanhang.

Jaha, ja. På s 9 får vi veta att i biologiundervisningen ingår ‘vanligt hushållsarbete’, vilket exemplifieras. Avsnitten om datorkunskap och kemi låter jag vara okommenterade, men om någon annan vill ge sina kommentarer på dem, är det förstås välkommet.

antroposofiska perspektiv på sjukdom

Det här inlägget innehåller fördjupning och en del bakgrundsresonemang som är relevanta i ljuset av tidigare inlägg i mässlingsrådsdebatten. Att mässlingsråden var högst olämpliga, i all synnerhet som de publicerades av ett offentligt finansierat sjukhus, är en sak. En helt annan sak är att den bakomliggande synen på människan och på sjukdom är högst fascinerande. Jag hoppas att andra tycker detsamma, varför jag här publicerar mina egna anteckningar i redigerad form! I slutet finns en lista med material för vidare läsning i ämnet.

antroposofin

Vidarkliniken är en antroposofisk klinik, och antroposofin en esoterisk religionsbildning, som till sig räknar en rad konkreta tillämpningar och verksamhetsfält. Bland dessa finns en egen läkekonst, som påstås förena antroposofi med konventionell medicin. Den antroposofiska medicinens grund är den antroposofiska människosynen och dess sjukdomsförståelse. Antroposofin har såväl en egen ‘människokunskap’ och ett anspråk på att besitta en högre sanning än den som är åtkomlig genom konventionella vetenskaper. Den antroposofiska kunskapen utforskas med ‘andevetenskapliga’ metoder. Antroposofin och dess praktiskt inriktade verksamheter är än i dag baserade på de insikter Rudolf Steiner uppnådde genom sin förmåga till klarseende – det vill säga, han menade sig kunna skåda en högre, andlig verklighet och meddelade sina anhängare kunskaper om dessa översinnliga världar. Utan dessa insikter skulle den antroposofiska medicinen inte existera. Vidarkliniken vill ogärna kännas vid att det är en religiös läkekonst som bedrivs. Likväl är den antroposofiska delen av verksamheten huvudsakligen, för att inte säga helt, baserad på tro — och inte på vetande, i dessa uttrycks gängse bemärkelse. Antroposofer ägnar sig åt att bekräfta Steiners lära; sällan ses några ansatser till att söka motbevisa dess giltighet. Antroposofiska läkare har en medicinsk utbildning, men studerar utöver detta antroposofi. Vid den antroposofiska rörelsens högkvarter, Goetheanum, i Dornach, finns också den antroposofisk-medicinska grenens internationella centrum. De olika verksamhetssektionerna har lokala motsvarigheter i landssällskapen.

Antroposofin, inte vetenskapen, kan förklara de märkliga rekommendationer som Vidarkliniken ger om mässling och mässlingsbehandling. Inte oväntat söker dock Jackie Swartz, Vidarkliniken, efter icke-antroposofiska argument för att rättfärdiga den negativa, om än inte helt avfärdande, inställningen till vacciner; en inställning, som är vanlig bland antroposofiska läkare, och som i grund och botten är andligt motiverad. Swartz försöker därmed ge vetenskaplig pondus åt råd som bättre kan förklaras av de andliga föreställningar som inbegrips i antroposofin.

Swartz påpekar att kliniken inte kategoriskt avråder från vaccinering, något som inte heller hade påståtts. Inte ens Rudolf Steiner själv avråder kategoriskt från vaccinering! (Nu avled han i och för sig redan 1925, innan mässlingsvaccinet existerade.) Emellertid framgår det av Swartz skriftliga produktion i ämnet att hans egna synpunkter på vaccinering bär en viss negativ prägel, att han förminskar riskerna med mässling och att han företräder en syn på sjukdom som något positivt och meningsfullt. Det senare är, ur antroposofisk synvinkel, inte något konstigt. När Vidarkliniken skriver att antroposofiska föräldrar är mot vaccin därför att de är för mässling, är det ett helt korrekt påstående, som även tycks passa in på en del antroposofiska läkares inställning.

reinkarnation och karma

Antroposofin räknar utöver den fysiska verkligheten med en andlig dimension. Människan består inte endast av sin fysiska kropp och dess processer, utan även av flera översinnliga ‘skikt’, så kallade väsensled, vilka sägs kunna varseblivas av den som genomgår en esoterisk skolning. Liknande gäller för sjukdomsbegreppet, där man förutom de yttre manifestationerna av sjukdom (symptom) räknar med den andliga aspekt, som inte kan förstås på konventionellt medicinskt vis. Sjukdomen är i grunden dessa andliga processers och sammanhangs epifenomen. En av de allra mest betydelsefulla antroposofiska idéerna är återfödelsen: människan har en evig, odödlig kärna som genomlever upprepade jordeliv. Ett barn som i dag ligger sjukt i mässlingen, befinner sig varken för första eller för sista gången i den fysiska tillvaron.

Sjukdom, hälsa och livslängd är, precis som andra omständigheter och levnadsbetingelser, förbundna med karma och underkastade karmiska lagbundenheter. Sålunda är sjukdomar — liksom i förekommande fall döden — händelser som har karmisk mening; de har syfte och funktion i ett mycket stort perspektiv. Det antas att en individ ‘väljer’ att söka upp en sjukdom därför att det i hennes karma finns något som behöver bearbetas eller som behöver förberedas; sjukdomen är således ett medel i den reinkarnerande människans andliga utveckling mot större fulländning. Continue reading “antroposofiska perspektiv på sjukdom”

‘waldorfskolan följer inkarnationsvägen’ (läroplan)

Jag fick ett tips i dag. På den här bloggen kan Hans Möllers introduktion till waldorfskolans kursplan beskådas och läsas (klicka på bildfilerna). Det är en waldorfpedagogisk klassiker, men bjuder delvis på lite andra saker än de man får sig till del i waldorfskolans läroplan En väg till frihet (jag syftar på de senaste, antroposofiskt upprensade, versionerna).

På sidan 1 kopplas tandömsning till skolmognad. Det är dåligt om ‘intellektets kalla ljus för tidigt bestrålar barnet’. De ‘dödskrafter’ som (påstår Möller) är närvarande i vår värld i dag, härstammar från för tidig intellektualisering. ‘Den planetariska katastrofen förbereds genom de högst upplysta vetenskapsmännen’ — dessutom kännetecknas vetenskapsmän, och de för tidigt intellektualiserade, av ansvarslöshet, skriver Möller. Vidare menar han att hela barnet är ett sinnesorgan, som uppsuger allt intuitivt. Därför är det aldrig bra för barnet om det ser den vuxne se på TV eller läsa tidningen, barnet kan nämligen då få för sig att härma den vuxne. Det är bättre att städa, sy, sjunga eller måla tillsammans med barnet. Notera att Möller inte nämner att man kan läsa böcker med barnen, något som många barn älskar. Det vore ju prematur intellektualisering. Bättre att barnet imiterar den vuxne som sjunger och syr!

På sidan 3 presenterar Möller dravel om att det lilla barnet — under sjuårsåldern — lever i föreställningen att världen är god. Därför måste omgivningen formas för att möta denna påstådda förväntning hos barnet. Jag förmodar att det i så fall innebär att waldorflekskolan för många barn måste uteslutas som alternativ — waldorflekskolan är, mot somliga barn (jag säger inte alla), djävulsk och ondskefull. För att inte tala om skrämmande.

På sidan 3 börjar också avsnittet om 7-14-årsperioden. ‘När barnet omkring sjuårsåldern nått tandömsningen, som liksom puberteten innebär en genomgripande förvandling av självslivet, har det blivit skolmoget.’ Tandömsningen, således, är tecknet på skolmognad — för waldorfpedagogen. Det är det själsliga som frigörs (eterkroppen) och detta sammanfaller med mjölktändernas förlust — mjölktänderna är ‘ärvda’, barnets nya tänder är dess egna. Detta hänger ihop med att man anser att det enda barnet ärver från föräldrarna är ju det kroppsliga. Barnet är nämligen en reinkarnerad, och ‘väljer’ innan sin nedkomst sina fysiska förutsättningar, det vill säga, det kroppsliga som föräldrarna erbjuder. Mjölktänderna har barnet då fått genom den kroppsliga ‘behållare’ som föräldrarna erbjudit. I och med att barnets själsliga krafter väcks till liv kring sjuårsåldern, utvecklar barnet också en ‘egen’ uppsättning tänder.

Waldorfläraren, skriver Möller, arbetar mellan 7 och 14 ‘helt ur det konstnärliga’ med barnen (min kursivering), eftersom barnen lever i det bildmässiga. De är alltså inte intellektuella varelser. Man kan inte resonera med dem, de kan och bör inte utveckla sina intellektuella sidor. De ska leva i det bildmässiga, inte i det abstrakta och logiska; de ska leva i det känslomässiga inte i det förnuftiga. Eftersom det är så waldorfläraren tror att barn är. Allt det Möller skriver är i enlighet med barnets natur. Sedan finns det ju otacksamma djävlar till barn som inte fattar detta med sin ‘natur’. Men det bekymrar nog inte Möller. ‘Allt abstrakt-teoretiskt är ännu förödande’, skriver han. Det är något ‘främmande’ för barnet. Behovet av trygghet är under dessa år stort, menar han. Återigen — detta talar inte för waldorf, det talar emot waldorf. Vad gäller fördärvade, intellektuella barn. ‘Färdiga läromedel undviks’ — till nackdel för barnen.

‘Det är viktigt att vi under dessa år vårdar barnets naturliga religiösa krafter’, fortsätter han. Här nämns också reinkarnationslärans betydelse inom waldorfpedagogiken:

‘För att kunna känna trygghet i världen måste barnet känna att det hör samman med världen och att goda hjälpare, goda makter står bakom det, både innan det “kom in i mammas mage” och efter åldrande och död, som det förstår att det måste genom.’

Folksagorna ger ‘näring’ för sådana föreställningar och främjar den andliga utvecklingen. Något senare fortsätter Möller:

‘För waldorfskolan är det en självklar utgångspunkt att den fysiska världen har en andlig bakgrund. “Jorden och människan är gudarnas verk — vi skall föra verket vidare” — denna grundstämning går genom alla ämnen.’

Jag rekommenderar läsning av avsnittet om auktoritet på sidan 4, där även perioden efter 14 år beskrivs. Möller påbörjar här också ett avsnitt om den ‘inre’ läroplanen, den har att göra med ‘hur barnet “inkarnerar” genom olika åldersstadier för att “nå jorden”, nå fram till ett fritt medvetande om världen, som sedan allt mer vidgas — det kanske viktigaste temat i waldorfpedagogiken.’ Förskolebarnets medvetande är, enligt Möller, ‘sovande’. Sagor illustrerar vägen in till det jordiska. (Läs gärna avsnittet.) ‘Waldorfskolan följer inkarnationsvägen’ — nå, det är ju prima…

På sidan 6, vidare om ‘lagbundenhet[en] i människosjälens ständiga växling mellan inkarnation och exkarnation’. På samma sida och de efterföljande finns korta redogörelser för vad som sker i varje årskurs. Läs gärna också dem. Möllers kursplaneintroduktion avslutas med dikter, bland annat en ganska talande dikt skriven av honom själv.

De här sakerna står kanske inte med i dagens waldorfskoleläroplan. Det betyder dock inte att de är inaktuella. Det här är vad waldorflärare studerar, det är den kunskap de har, den kunskap de använder i sitt pedagogiska arbete. Det är bara det att somliga saker inte är rumsrena att tala om i dagens skol- och samhällsklimat, därför håller waldorflärarna och waldorfskolefederationen hellre tyst. De har inte uppdaterat läroplanen av den anledningen att de inte längre håller med Möller om de ‘fakta’ han presenterar om barnet och dess utveckling, utan för att de insett nödvändigheten att presentera en mer allmänt acceptabel läroplan, om waldorfskolan ska tillåtas fortsätta existera. De håller med Möller, men det passar sig helt enkelt inte längre att säga det. Högt.

läkepedagogisk kurs 2010/2011

Järna Kompetens arrangerar kursprogram i läkepedagogik: ‘Att arbeta med personer med psykiska funktionshinder på antroposofisk grund’ (pdf). Den här programpunkten är tyvärr redan passerad i november:

Den antroposofiska människobilden

Men man kan ju läsa själv. Här till exempel. I februari kan man dock lära sig om

Läkepedagogisk diagnostik

Å andra sidan, är det upplysande nog att läsa Steiners direktiv.

Programpunkterna ‘organlära’ och ‘biografisamtal’ är troligen också helt obegripliga utanför den antroposofiska kontexten. Den antroposofiska synen på de kroppsliga organen och deras andliga länkar till diverse — materialistiskt sett — orelaterade fenomen. Biografi innebär vanligtvis ett flerlivsperspektiv. (Se Steiners karmiskt-biografiska redogörelser i exempelvis Karmiska sammanhang.) I mars månad innehåller kursen några intressanta ämnen på detta tema. Waldorffederationens Göran Fant föreläser om:

Reinkarnation, karma och synkronicitet

Därutöver, med Christhild Ritter:

Människans biografiska rytmer

och

Praktiskt biografiarbete

Den delegitimerade läkaren Einar Berg föreläser i maj om antroposofisk medicin. I maj föreläser också författaren och Svenska Dagbladet skribenten Mats Erik Nilsson om mat. Dessutom ingår i majprogrammet antroposofisk sinneslära och antroposofiska terapier.

demoner i människoskepnad

Apropå nyliga diskussioner om karma och annat, fick jag förslaget att Steiners utsagor om barn, som egentligen är demoner, borde ha en plats här. Och det kan jag ju hålla med om. Det ena demoncitatet är hämtat ur Steiners möten med lärarna i den första waldorfskolan. Nedskrifter av vad som försiggick under dessa möten används i regel som kurslitteratur för blivande waldorfskolelärare. Steiner talar här om allt möjligt, således också om barn som inte är riktiga människor. Nu finns det förmodligen svenska utgåvor av dessa verk, men jag har inte tillgång till dem. Jag har i stället valt att själv översätta de viktiga styckena till svenska. Envar som är intresserad av kontexten kan lätt informera sig om den; samtliga delar av Steiners Faculty Meetings finns mycket generöst att tillgå, utan kostnad, samlade i en pdf-fil, hos Steiner Books. (Den som föredrar att läsa tyska hittar säkerligen dessa utgåvor på nätet också. GA300.) Antroposofernas invändningar brukar ofta gälla att ditten eller datten är taget ur sitt sammanhang. Men jag kan ju likväl inte citera en hel bok på ett meningsfullt sätt. Däremot uppmanar jag mycket gärna alla att läsa Faculty Meetings. Det är verkligen värt besväret, om man vill veta mer om waldorfskolan. Så här kan det alltså låta, när Steiner har möte med lärarkollegiet:

‘Skolläkaren talar om några medicinska fall.

‘Dr. Steiner: Den lilla flickan L.K. i första årskursen måste bära något allvarligt fel inom sig. Det är inte mycket vi kan göra. Det sker en ökning av sådana fall där barn föds i mänsklig skepnad, utan att egentligen vara människor beträffande sina högre Jag; i stället är de uppfyllda av väsen vilka inte tillhör människoarten. Ett ordentligt antal människor har fötts utan ett Jag sedan 90-talet [1890-talet förstås, min anm], det vill säga, de är inte reinkarnerade, men är människoformer fyllda av en sorts naturdemon. Där finns ett rätt stort antal äldre personer i livet som faktiskt inte är människor, men som är naturväsen; de är människor endast till formen. Vi kan dock inte upprätta en skola för demoner. Continue reading “demoner i människoskepnad”

reinkarnationsforskning för pedagoger

Ur en intervju med waldorfpedagogen Jost Schieren, knuten till waldorflärarutbildningen vid antroposofiska högskolan Alanus, Tyskland. Intervjun är översatt, och publicerades i dokumentationen (pdf) från waldorflärarmötet som hölls i Ytterjärna i januari 2010.

‘SJ [intervjuare]: Låt oss ta ytterligare ett exempel från ditt forskningsområde, reinkarnationen.
‘JS [Schieren]: Nåja, avgörande för varje pedagog är människorna, barnen och ungdomarna som vi arbetar med. Endast därför är det viktigt för en pedagog att försäkra sig om hans/hennes uppfattning om människan. Har pedagogen en mer deterministisk människobild, motsvarande den som etablerats exempelvis genom behaviorismen eller huvudsakligen genom neurologisk hjärnforskning? Eller har vi en människobild som tillskriver människan en fri personlighetskärna? I så fall har man att göra med olika personlighetsteorier. Kort sagt: Begreppet reinkarnation, så som Steiner utvecklade det, erbjuder enligt min uppfattning en personlighetsteoretisk ansats, som gör det möjligt att på ett konsekvent sätt tänka tanken om människans autonoma existens ända till sitt slut. Denna aspekt gör reinkarnationsidén intressant. Därmed säger jag inte att det finns reinkarnation. Jag säger bara att reinkarnation är en förklaringsmodell som har en fördel gentemot många andra förklaringsmodeller, eftersom den personliga självständigheten förblir central. Det hör till vetenskapen att det finns andra och även motsatta meningar.
‘SJ: Reinkarnation skulle bara vara en modell och ingen verklighet?
‘JS: Här krävs försiktighet! Jag har inte sagt att reinkarnation bara är en modell. Jag har sagt att jag på ett vetenskapsmetodiskt sätt endast kan hantera reinkarnation i form av en modell eller en teori. Det förhindrar inte att du eller andra kan erfara reinkarnation som en realitet.
‘SJ: Hur kan en pedagog förstå barn utan själv bedriva reinkarnationsforskning?
‘JS: Mycket av det jag stött på av så kallad reinkarnationsforskning ser jag som förmätenhet, som inte blir rättvis för den andra människans personlighet. Jag upprepar: Som pedagog har jag framförallt att göra med barns och unga människors personlighet, som ännu inte alls fullständigt utvecklad. Vi står ju, när vi har att göra med en människa, inför en stor hemlighet, som är det mänskliga jagets hemlighet. Och det finns en aktning för denna hemlighet. Även om Rudolf Steiner lyft fram många hemligheter, betyder det inte, att vi därför kan umgås med dessa på ett enkelt sätt. Även detta är en vetenskaplig hållning.’ [‘Hur blir det när vi gör som vi gör’, s 48-49 (pdf).]

I första frågeställningens svar undrar jag om inte dikotomin som ställs upp är falsk. Antingen är man determinist — eller så tror man på indivdens frihet, vilket förutsätter en fri själslig kärna som därför inte kan vara ändlig i tiden och som därför inte kan vara begränsad av den fysiska döden? Jag finner den motsättningen, om det är så detta ska tolkas, som besynnerlig och förenklande.

Det vore intressant att veta ändå, om waldorfskolefederationen, waldorflärarhögskolan och andra waldorfinstitutioner ser reinkarnationen som en ‘modell’, som en verklighetsbeskrivning eller som osannolikt nonsens. Vad anser man om frågeställningen:

‘Hur kan en pedagog förstå barn utan själv bedriva reinkarnationsforskning?’

Bedriver svenska waldorflärare också ‘reinkarnationsforskning’? Hur går man praktiskt till väga nu i dag och vad har forskningen för konkreta konsekvenser? När ett specifikt barn ‘beforskas’ ur reinkarnationsperspektiv, noteras resultaten någonstans och görs detta material tillgängligt för barnets föräldrar? Hur genomför skolorna kvalitetskontroll så att ingen ‘förmäten’ reinkarnationsforskning slipper igenom?

waldorflärarmötet 2010

ägnas åt fenomen som “problem”, vilket kan förklara behovet att inleda ena mötesdagen med bland annat en offerhandling. Men nu går jag händelserna i förväg. Inför årets möte, som sker i slutet av januari, ställer man redan i informationsfoldern (pdf) förhoppningarna till sådana framtida

reala samarbetsprojekt där man undersöker/forskar kring gemensamma frågeställningar, eller för att ta till ett vanligt fenomen: ”problem”.

Problem? “Problem”? Är problem inom citationstecken ett särskilt slags fenomen, eller är det någon sorts slarv? Eller är det rent utav så att man inom waldorfrörelsen betraktar problem som chimära, det vill säga — just det — “problem”?

Nå, hur det än är med den saken, pushas för ögonblicket detta waldorflärarmöte, ett slags waldorfpedagogkonferens, på Antroposofiska Sällskapets hemsida. Årets waldorflärarmöte har fått den något kryptiska temaöverskriften “Hur blir det när vi gör som vi gör?” (Förslag till svar: “problem”? Eller blir det till och med problem?) Continue reading “waldorflärarmötet 2010”