galenskap och ansvar

Den här lilla saken, som förvisso inte är så liten, tog lång tid. Rättelse: den tog egentligen inte så lång tid, med tanke på dess längd, men i flera år låg den bara utan att jag arbetade på den. Så en dag gick det upp för mig att jag måste skriva klart. Jag brydde mig inte om examen särskilt mycket, men jag måste ändå skriva klart. Och jag är glad att jag gjorde det. Resultatet är kanske tveksamt som examensuppsats betraktat. Då menar jag inte avseende innehållet, för det tror jag bitvis inte är så dumt. Eller, nej, jag vet ju att det inte är det (men det är flummigt). Resultatet är alldeles för långt, och jag minns att jag sa att jag kan plocka bort vad som helst, och på så vis minska ned till sedvanlig uppsatslängd. Det fick jag dock rådet att inte göra. Så uppsatsen föreligger också här i sitt fullständiga skick och oskick.

Det fåtal som läst den har, vad jag vet, uppskattat den. Jag upptäckte just att jag själv finner den mer underhållande än jag trodde att jag skulle göra. Den har många fotnoter. Somliga av dem galna.

Under en period, våren, sommaren och den tidiga hösten 2009, levde jag antingen inne i den här uppsatsen eller var mitt uppe i att diskutera waldorf och sådant. Och, jag vet, den här bloggen ska inte handla om juridik eller rättsfilosofi. Men det var faktiskt aldrig tanken att den skulle handla om antroposofi heller. Det bara blev så. Det måste inte vara så eller förbli så för alltid och evigt. Det finns dock en rolig parallell mellan straffrätten och antroposofin — nämligen i synen på människan. Och parallellen är att varken rätten eller antroposofin tillfredsställer det vetenskapliga synsättet. I övrigt ska jag låta eventuella likheter och olikheter förbli outsagda!

Uppsatsen avslutas med det här citatet (det är Barbara Wootton):

‘… the harder we try to recognise the complexity of reality, the greater the unreality of the whole discussion…’

Och det passar väl bra också här.

Så här får ni: Galenskap och ansvar. Om tillräkneligheten i straffrätten. Handledare var straffrättsprofessor Petter Asp. Juridicum, Stockholms universitet, 2009.

(Texten innehåller några skrivfel och även, ser jag nu, redan på första sidan ett överflödigt kommatecken. Tyvärr är detta den enda slutliga version jag har — och som jag vet är slutlig, förvirringen vad gäller textdokumenten är total — denna pdf-fil, som jag inte kan redigera. Så ni får ha överseende!)