dimma och sol

Vaxholms fästning

Vi var uppe tidigt i morse. Bussen gick vid 8, båten från Vaxholm redan innan 9. Då vi närmade oss skärgården vällde dimman in; jag tror den kom från havet. Tjock, vit dimma just ovan marken och ovan vattnen. Det måste ha haft något att göra med vattentemperaturer i förhållande till den starka solen, tänker jag, men det är bara spekulation, jag vet inte. En av de tjockaste dimmor jag sett i alla fall, och rätt fantastisk på grund av solskenet. På en del håll såg man inte många meter framför sig. Ännu tjockare kändes dimman då vi kom ut med passagerarfärjan.

På grund av det låga vattenståndet måste båtarna nu gå en omväg via Oxdjupet. Det lustiga med dimman var att den, trots sin tjocklek, förekom i sjok. Åt ett håll såg man relativt klart, åt det andra knappt något alls. Och det förändrades på några minuter under färden, som färdades man in och ut genom dimman. Samtidigt var den varaktig; den håll i sig fram till 11-tiden på förmiddagen, då solen hade jagat bort de sista resterna.

Sol och dimma i Oxdjupet

Strax utanför Vaxholm

Raserade solenergianläggninar, Ramsö

Ängen på öns mitt, en sänka där den lilla ön en gång delades i två

Väl framme på ön, rådde en blandning av vinter och vår; på de inre delarna av ön var ännu ovanligt vintrigt, men annars märktes den sena våren tydligt av. Hos oss, på sydsluttningen, var nästan all snö borta, förutom lite snö och is på stranden och vissa bergssidor. På förmiddagen såg Saxarfjärdens is fortfarande imponerande ut. På eftermiddagen var stora delar av fjärden blå och isfri; glittrande i solen.