De utvalda barnen #6

Jag har läst Örjan Liebendörfers tre blogginlägg om SVTs serie De utvalda barnen. Jag kommer att ta upp allihop i denna text.

I det första inlägget kommer frågan om waldorfskolerörelsens ansvar — i att inte reagera, eller reagera tillräckligt, på vad som pågick på Solvikskolan — och myndigheternas ansvar upp. Varför stängde inte myndigheterna skolan? I inspektionsrapporter framkom ju brister. Men de brister som nämns är sådana som också har förekommit — och berörts i inspektionsrapporter — i andra waldorfskolor. Varför har de inte stängts? För att bristerna, frestas man att anta, i likhet med bristerna på Solvikskolan inte var stora nog. (En skola behöver vara hårresande usel för att stängas.) Att de starka barnen, som skulle klara sig överallt, har klarat sig också på Solvikskolan är en trolig sanning — detsamma gäller för alla waldorfskolor. Man bör inte heller glömma att i alla fall förr om åren kom waldorfbarnen från ordnade förhållanden och hade relativt högutbildade föräldrar. Hur hade det sett ut annars? För den som kan lära sig läsa själv och lever i ett hem fullt av böcker är det kanske mindre problematiskt att skolan lär ut läsning oändligt långsamt och sent och att det inte finns några tryckta böcker. Örjan har rätt i att det förmodligen är de svagare eleverna som är “testet” — men det gäller väl i så fall överallt i waldorf?

I det andra inlägget skriver Örjan:

De flesta [berättelserna /min anm] är från 80- och 90-talen, men någon även från början av 2000-talet. I inledningen handlar det om de strikta reglerna som fanns inom systemet, trots den skenbara anarkismen. Osynliga, icke nedskrivna regler som man måste förhålla sig till utan att de var officiella. Normer hur man skulle vara och bete sig, att vara fel utan att man kunde göra något åt det.

För mig är detta en väldigt god beskrivning av min egen waldorftid i en annan skola. Man var en i grunden felaktig människa, och det fanns ingenting man kunde göra åt det. Det är klart att man förstod vad som värderades högt: att kunna sjunga (det kunde inte jag!), att kunna spela flöjt (samma där!), att kunna måla på “rätt” sätt (behöver jag upprepa mig?), att kunna röra sig vackert, särskilt i eurytmin (en omöjlighet för den som är född klumpig), att vara duktig i handarbetet (faktum är att jag numer kan göra pilliga saker, som att trä en tråd på en nål, men det beror på en ögonoperation och dessvärre inte på min andliga utveckling). Att vara fysiskt stark (och kunna slåss) var väl egentligen mer en fördel i det, så att säga, sociala samspelet. Men i övrigt förstod man ju ingenting. Man försökte navigera världen i blindo. Förväntningar kläs inte i ord. Det man gör “fel” förklaras inte.

Lite senare tas förhållandet till antroposofin upp:

Allt färre läser Steiners böcker nu för tiden. Det finns en del som ser på detta med förfäran och pratar om att skolorna förlorat sin identitet, andra talar om utveckling och modernisering.

Det här är det som är så underligt för mig. Precis som i Swartz och Hammers debattartikel, som jag skrev om härom dagen, framstår det nästan som att det är något positivt att vara och förbli okunnig. Jag förstår dem som ser på detta med förfäran. Jag har skrivt om det förut, men kärnan i min invändning är denna: det går inte att förhålla sig fritt till något som man inte har kunskap om och inte förstår. Jag har svårt att förstå varför något skulle bli bättre av att man inte känner till grunderna för den pedagogik man utövar och de (i det fallet stelnade, döda) traditioner man tillämpar. Men det är i alla fall ett sätt att urholka hela meningen med waldorfskolan — varför framtida waldorfkritiker kommer att vara helt överflödiga!

I den tredje installationen blir det för första gången riktigt spännande. Först och främst den välkomna påminnelsen om waldorfpedagogikens och antroposofins inbördes avhängighet, serverad av Pär Ahlbom — men lyckligtvis, enligt Örjan, handlar det om Ahlboms egen tolkning av antroposofin. Det är här det blir både spännande och konstigt. Det finns nämligen ingenting som Ahlbom framför som inte befinner sig i området för standard-antroposofi.

Likaså får vi höra om hur barnen står närmare änglarna och andra grubblerier från den 88 åriga chefsideologen.

Då får vi nog säga detsamma om Steiner: var hans verk bara en gammal gubbes grubblerier? Örjan undrar över hotet som underliggande motiv för waldorfpedagogiken. Det är besynnerligt. Antroposofins — och alla dess tillämpningars — existensberättigande ligger i ambitionen att motarbeta och häva hotet mot mänsklighetens andliga framåtskridande. Är det någon som minns ljusskygga karaktärer som Ahriman nu för tiden? Är det någon som har förstått innebörden av mikaelifirandet (eller drakleken…)? Och så vidare.

Örjan skriver:

Självklart väcker det frågor för alla som arbetat i ”vanliga” waldorfskolor. Vilka berättelser finns även i våra verksamheter? En hel del har dykt upp på nätet och i artiklar genom åren. De är svåra att kvantifiera, är de många eller få? Är de fler eller färre än från andra skolor? Någon skrev att det behöver belysas i forskning för att kunna verifieras. Det är ju inte ens säkert att de är sanna om man ska vara noga. Jag tror waldorfpedagogiken och antroposofin måste öppna upp sig för den typen av berättelser och se vad man kan lära sig, vad kan vi ta med in i framtiden.

Om man ska vara noga så vet ju ingen med säkerhet om de positiva vittnesmål som ymnigt förekommer är sanna heller. Jag menar, den vetenskapliga evidensen för dem är också skral. Det är trots allt bara berättelser. För det första kan folk ljuga (även antroposofer — fastän det är kasst för karma att ljuga!). För det andra är det mänskliga minnet och den mänskliga kapaciteten för att tolka situationer och sammanhang begränsade. För det tredje ändras omständigheter. Jag har varit med om folk (nu menar jag föräldrar) som har lovprisat och försvarat waldorfskolan, för att något år senare ha ändrat sig totalt. De har då plötsligt upptäckt att det de trodde var guld och gröna skogar inte var det. Det är naturligtvis ytterst anekdotiskt. För oss som varit waldorfelever själva tillkommer svårigheten att man har en begränsad horisont: ett barn betraktar väl vanligtvis sin miljö som självklar, även när den för en utomstående betraktare skulle ses som jättekonstig eller skadlig. Som Jasper Lake förtjänstfullt visar: ett barn kan inte förväntas se eller förstå att andra barn far illa samtidigt som han (eller hon) själv mest har det kul. I efterhand kan man plötsligt se — vad var det som hände med de andra? Och ännu mer komplicerat: inget som pågår så många år, och som upptar så mycket av livet, som ett barns skolgång, kan vara ensidigt en sak eller ensidigt en annan. Det är en förbannat komplex röra av allt möjligt. Det är intressant att höra och läsa alla dessa vittnesmål. (Det var inte bara jag. Den grejen ska inte underskattas.)

Berättelser är inte vetenskaplig forskning. (Även om forskningen uppvisar en del egendomliga avarter numer.) Deras värde finns på ett annat plan.

Vill man veta något mer generellt och exakt är det förstås inte omöjligt heller. Det går ju att göra forskning på till exempel tidigare waldorfelever. Den måste ju då vara förutsättningslös. Den måste också inkludera dem som har slutat i förtid. Man måste fråga sig sådant som varför de slutade? Hade de svårigheter efteråt? Hade de som stannade till slutet det? Vad har hänt med dem i livet? (Och givet deras sociala bakgrund — har de lyckats så väl som de statistiskt sett borde?) Till exempel… vill man ha forskning borde det finns miljoner frågor att ställa. Men det blir bara bra forskning om syftet är ärligt och angreppsättet förutsättningslöst. (Det är inte okej att fubba med resultat eller tolkning. Bara sagt inom parentes.)

Åter till det antroposofiska sambandet:

Filmen återspeglar en koppling mellan waldorfpedagogik och antroposofi som känns förlegad och mossig. Waldorfskolan seglar sedan länge för eget segel och är större än antroposofin. Att ”antroposoferna” skulle styra waldorfskolan som ett Illuminati är inget annat än konspirationsteorier. En och annan skulle kanske önska att det var så, men det är det inte. Karmaspekulationer och kategorisering i temperament är knappast något som präglar waldorfskolor någonstans i Sverige. I stället är kollegierna väldigt upptagna med likabehandlingsplaner, kvalitetsarbete, timplaner och andra processer av styrdokument från staten. För jävligt tycker nog en och annan, men det är ett faktum.

Det är svårt att inte dra på smilbanden när en minnesgod läsare av Waldorfbloggen påminner om att waldorfskolan i Hardeberga under Örjan Liebendörfers egen ledning inbjöd till föredrag av den i antroposofiska kretsar ansedda läkaren Ursula Flatters som talade “om sambandet mellan kroppens fysionomi och personens karaktärsdrag.” Läsaren rapporterar vidare: “Delar av föredraget hade en unken stank av rasbiologi och kvasivetenskap men mest anmärkningsvärt var nog kollegiets igenkännande nickningar, och den totala avsaknaden av ifrågasättande.”

Det är svårt att ta Örjans svar på allvar när han nästan på något vänster lyckas skylla denna inbjudan på Solvikskolan. Det finns nog inte en enda waldorfskola i Sverige som inte har haft besök och föredrag av Ursula Flatters. Den solkiga opportunism som waldorfrörelsen visar i avståndstaganden från antroposofi och Steiner kan förstås riktas mot vad och vem som helst — Ursula Flatters, t ex. (En (ganska) gammal tants grubblerier?)

Jag vet inte vilka “antroposoferna” är, men antroposoferna styr waldorfskolan. Det gör väl inget — eller? Den pedagogiska sektionen vid Goetheanum bestämmer kriterierna för en waldorfskola. Det tyska Waldorfskoleförbundet avgör vilka skolor som får kalla sig waldorfskolor (den svenska Waldorfskolefederationen har ansvaret i Sverige, men är i det avseendet underställd det tyska förbundet). Som sagt — vad är problemet? Varför är den antroposofiska frågan så känslig?

Likabehandlingsplaner, processer av styrdokument och kvalitetsarbete låter — nu menar jag det oironiskt — fullkomligt andefattigt i jämförelse. Ahriman har verkligen satt folk i arbete.

För att avsluta: en liten kommentar angående citaten, och den försåtliga antydan om falskhet som görs. Jag uppfattar det som att Örjan försöker att låtsas som att han inte kan identifiera dem som Steiners, möjligen i hopp om att okunniga läsare då ska fortsätta teatern och låtsas att de är fejk — det är kanske bekvämt för en del människor att leva i den illusionen. Återkommer gör här även den idiotiska idén att det på något sätt skulle vara en merit att vara okunnig om Steiner och vad han säger. Det som förekommer i citaten är standard-Steiner. Naturligtvis är kontexten alltid intressant när vi har att göra med citat — men ingenting (annat än handling!) kan övertyga mig om att någon waldorfföreträdare beredvilligt skulle publicera kontexten till de citat som förekom i dokumentärfilmerna! Kontexten hos Steiner är nämligen alltid minst lika bra som utvalda citat. Som alltid rekommenderar jag alla att läsa Steiners alla pedagogiska volymer, och i det här fallet kan man komplettera med karmaföredragen, så ska nog bitarna falla på plats.