Det är två dagar för sent, förstås, för att önska glad eller god mikaeli, men mikaelitiden pågår väl ännu även om dagen är passerad? Vi säger så. Önskas härmed med ovanstående bild, som härstammar från föregående veckas skärgårdsvistelse med hunden och huvudsakligen utan internet och modernitetens brus i form av dagsaktuella nyheter, sociala medier, anonyma folkhopar… Det är inte så mikaeliskt av mig. Jag kommer troligen aldrig finna det mysterium som äger rum på t ex järnvägsstationen. Eller hur det nu var med det. Jag väntar på den virtual reality-hjälm som förvandlar människor till träd, bilar till stenblock och samtidens oljud till fågelkvitter och vågsus. In i vildmarken.
Hade jag inte gömt mig på landet, kunde jag ha uppmärksammat det minst veckogamla radioprogrammet “Människor och tro” tidigare. Men i ljuset av ovanstående — min tilltagande eller förvärrade samtidsskygghet — vore jag egentligen mest tacksam för att slippa uppmärksamma dylika företeelser. Ändå —
Det handlar om alternativ vård, med mera. Antroposofisk medicin men även diverse annat, som jag helt förbigår. Från Vidarkliniken intervjuas den ändlöst fascinerande Ursula Flatters (tro inte att det är sagt ironiskt, det är det inte). Äntligen, kanske någon tänker, ett program om tro och religion — äntligen rätt plats för den här diskussionen… Men då blir man kanske lite besviken. För egentligen kommer man inte längre än till det vanliga pladdret och förvillelserna kring tro vs vetenskap, omhändertagande vs hård vård, et cetera. Det är, tänker jag, något av ett misstag att föreställa sig att det är bristen på konkreta vetenskapliga belägg för specifika antroposofiska medicinska metoder som gör — eller antas göra — det hela till en fråga om tro, i förment motsats till vetenskap. I övrigt: det kraftigaste Ursula Flatters har att ta till till förmån för dem är det numer gängse: att de är ofarliga.
Men vad jag fastnar mer för är detta. Ursula Flatters beskriver det som en gång dragit henne till antroposofin — inte att finna en religion, utan frågan “vad är en människa?”, vilket alldeles riktigt är Steiners stora fråga. Det som förblir fullständigt outforskat är att detta för antroposofin inte enbart är en fråga — det en fråga med svar. Svar som naturligtvis kan betraktas och behandlas mer eller mindre dogmatiskt. Likväl ställer han inte bara frågan “vad är en människa?” — han besvarar den också. Och det vanliga är att antroposofer har en viss tilltro till de svar han ger. Till exempel består människan utöver den fysiska kroppen av ett antal osynliga eller översinnliga “kroppar”, hon lever upprepade jordeliv (med vistelser i andevärlden däremellan), med mera. Det är “fakta” som är oundgängliga för den antroposofiska medicinen, och det är egentligen om detta frågan om tro bäst kan ställas — oavsett om dessa saker accepteras på grund av tilltron till Steiners andliga skådande eller om den enskilda läkaren själv anser sig kunna bekräfta dem till exempel genom eller med hjälp av (eventuellt sin läkarpraktik och) meditativa metoder. Alldeles nyligen kom jag över (på internet) en mycket konkret uppställning av karmiska orsaker och konsekvenser (det vill säga, vad människors handlingar, attityder, med mera, ger för medicinska följder i kommande jordeliv) utarbetad, eller snarare sammanställd, av den i dessa kretsar utomordentligt välkända antroposofiska läkaren Michaela Glöckler. Vad är något sådant egentligen en fråga om? kunde man ju undra, när man begrundar ämnet människor och tro.
Problemet, om man ser det så, är alltså att antroposofin inte bara ställer en fråga, utan att den också ger svar på frågan. Det är inte en “lära”, menar Ursula Flatters i radioprogrammet. Men du kan utan större svårigheter sammanställa en lära av de svar som Steiner gav. Och han gav svar, som antroposofer känner en viss grad av tillit till. Utan att de går att bekräfta med vetenskapliga metoder, för att nu ha det sagt. De tillämpliga metoderna, det egna inre arbetet med dessa frågor, må ha sitt värde, men hur klassificerar vi svaren? Och till sist är det så att inga antroposofer (utom möjligen några som är bindgalna? det finns ju de som tror sig vara Steiner reinkarnerad) intalar sig att de äger hans gåvor (eller de gåvor de tillskriver honom, beroende på vad man vill tro). Därmed kan man nog säga att: de metoder man har till hands kan upplevas som att de leder till bekräftelse av vad Steiner har sagt, men att avfärda honom — det är i stort sett omöjligt i praktiken. Det gäller förstås också Steiners utsagor inom medicinen, som bygger på hans människokunskap. Antroposofer har naturligtvis hittat alla möjliga mer eller mindre långsökta sätt att rationalisera och förklara de uttalanden som i ljuset av den materialistiska vetenskapen kan te sig besynnerliga eller otroliga. Fel hade han dock inte. Vi kan alltid förflytta oss till det andliga planet, och betrakta den materialistiska vetenskapen som sorligt begränsad.
Men det är svårt att komma ifrån att det handlar om tilltron till Steiner, och om tro — på sätt och vis. Visserligen om en fråga — men också om svar, ofta mycket detaljerade svar, och om en lära, som man kan konstruera utifrån dessa svar.