De utvalda barnen #6

Jag har läst Örjan Liebendörfers tre blogginlägg om SVTs serie De utvalda barnen. Jag kommer att ta upp allihop i denna text.

I det första inlägget kommer frågan om waldorfskolerörelsens ansvar — i att inte reagera, eller reagera tillräckligt, på vad som pågick på Solvikskolan — och myndigheternas ansvar upp. Varför stängde inte myndigheterna skolan? I inspektionsrapporter framkom ju brister. Men de brister som nämns är sådana som också har förekommit — och berörts i inspektionsrapporter — i andra waldorfskolor. Varför har de inte stängts? För att bristerna, frestas man att anta, i likhet med bristerna på Solvikskolan inte var stora nog. (En skola behöver vara hårresande usel för att stängas.) Att de starka barnen, som skulle klara sig överallt, har klarat sig också på Solvikskolan är en trolig sanning — detsamma gäller för alla waldorfskolor. Man bör inte heller glömma att i alla fall förr om åren kom waldorfbarnen från ordnade förhållanden och hade relativt högutbildade föräldrar. Hur hade det sett ut annars? För den som kan lära sig läsa själv och lever i ett hem fullt av böcker är det kanske mindre problematiskt att skolan lär ut läsning oändligt långsamt och sent och att det inte finns några tryckta böcker. Örjan har rätt i att det förmodligen är de svagare eleverna som är “testet” — men det gäller väl i så fall överallt i waldorf?

I det andra inlägget skriver Örjan:

De flesta [berättelserna /min anm] är från 80- och 90-talen, men någon även från början av 2000-talet. I inledningen handlar det om de strikta reglerna som fanns inom systemet, trots den skenbara anarkismen. Osynliga, icke nedskrivna regler som man måste förhålla sig till utan att de var officiella. Normer hur man skulle vara och bete sig, att vara fel utan att man kunde göra något åt det.

För mig är detta en väldigt god beskrivning av min egen waldorftid i en annan skola. Man var en i grunden felaktig människa, och det fanns ingenting man kunde göra åt det. Det är klart att man förstod vad som värderades högt: att kunna sjunga (det kunde inte jag!), att kunna spela flöjt (samma där!), att kunna måla på “rätt” sätt (behöver jag upprepa mig?), att kunna röra sig vackert, särskilt i eurytmin (en omöjlighet för den som är född klumpig), att vara duktig i handarbetet (faktum är att jag numer kan göra pilliga saker, som att trä en tråd på en nål, men det beror på en ögonoperation och dessvärre inte på min andliga utveckling). Att vara fysiskt stark (och kunna slåss) var väl egentligen mer en fördel i det, så att säga, sociala samspelet. Men i övrigt förstod man ju ingenting. Man försökte navigera världen i blindo. Förväntningar kläs inte i ord. Det man gör “fel” förklaras inte.

Lite senare tas förhållandet till antroposofin upp:

Allt färre läser Steiners böcker nu för tiden. Det finns en del som ser på detta med förfäran och pratar om att skolorna förlorat sin identitet, andra talar om utveckling och modernisering.

Det här är det som är så underligt för mig. Precis som i Swartz och Hammers debattartikel, som jag skrev om härom dagen, framstår det nästan som att det är något positivt att vara och förbli okunnig. Jag förstår dem som ser på detta med förfäran. Jag har skrivt om det förut, men kärnan i min invändning är denna: det går inte att förhålla sig fritt till något som man inte har kunskap om och inte förstår. Jag har svårt att förstå varför något skulle bli bättre av att man inte känner till grunderna för den pedagogik man utövar och de (i det fallet stelnade, döda) traditioner man tillämpar. Men det är i alla fall ett sätt att urholka hela meningen med waldorfskolan — varför framtida waldorfkritiker kommer att vara helt överflödiga!

I den tredje installationen blir det för första gången riktigt spännande. Först och främst den välkomna påminnelsen om waldorfpedagogikens och antroposofins inbördes avhängighet, serverad av Pär Ahlbom — men lyckligtvis, enligt Örjan, handlar det om Ahlboms egen tolkning av antroposofin. Det är här det blir både spännande och konstigt. Det finns nämligen ingenting som Ahlbom framför som inte befinner sig i området för standard-antroposofi.

Likaså får vi höra om hur barnen står närmare änglarna och andra grubblerier från den 88 åriga chefsideologen.

Då får vi nog säga detsamma om Steiner: var hans verk bara en gammal gubbes grubblerier? Örjan undrar över hotet som underliggande motiv för waldorfpedagogiken. Det är besynnerligt. Antroposofins — och alla dess tillämpningars — existensberättigande ligger i ambitionen att motarbeta och häva hotet mot mänsklighetens andliga framåtskridande. Är det någon som minns ljusskygga karaktärer som Ahriman nu för tiden? Är det någon som har förstått innebörden av mikaelifirandet (eller drakleken…)? Och så vidare.

Örjan skriver:

Självklart väcker det frågor för alla som arbetat i ”vanliga” waldorfskolor. Vilka berättelser finns även i våra verksamheter? En hel del har dykt upp på nätet och i artiklar genom åren. De är svåra att kvantifiera, är de många eller få? Är de fler eller färre än från andra skolor? Någon skrev att det behöver belysas i forskning för att kunna verifieras. Det är ju inte ens säkert att de är sanna om man ska vara noga. Jag tror waldorfpedagogiken och antroposofin måste öppna upp sig för den typen av berättelser och se vad man kan lära sig, vad kan vi ta med in i framtiden.

Om man ska vara noga så vet ju ingen med säkerhet om de positiva vittnesmål som ymnigt förekommer är sanna heller. Jag menar, den vetenskapliga evidensen för dem är också skral. Det är trots allt bara berättelser. För det första kan folk ljuga (även antroposofer — fastän det är kasst för karma att ljuga!). För det andra är det mänskliga minnet och den mänskliga kapaciteten för att tolka situationer och sammanhang begränsade. För det tredje ändras omständigheter. Jag har varit med om folk (nu menar jag föräldrar) som har lovprisat och försvarat waldorfskolan, för att något år senare ha ändrat sig totalt. De har då plötsligt upptäckt att det de trodde var guld och gröna skogar inte var det. Det är naturligtvis ytterst anekdotiskt. För oss som varit waldorfelever själva tillkommer svårigheten att man har en begränsad horisont: ett barn betraktar väl vanligtvis sin miljö som självklar, även när den för en utomstående betraktare skulle ses som jättekonstig eller skadlig. Som Jasper Lake förtjänstfullt visar: ett barn kan inte förväntas se eller förstå att andra barn far illa samtidigt som han (eller hon) själv mest har det kul. I efterhand kan man plötsligt se — vad var det som hände med de andra? Och ännu mer komplicerat: inget som pågår så många år, och som upptar så mycket av livet, som ett barns skolgång, kan vara ensidigt en sak eller ensidigt en annan. Det är en förbannat komplex röra av allt möjligt. Det är intressant att höra och läsa alla dessa vittnesmål. (Det var inte bara jag. Den grejen ska inte underskattas.)

Berättelser är inte vetenskaplig forskning. (Även om forskningen uppvisar en del egendomliga avarter numer.) Deras värde finns på ett annat plan.

Vill man veta något mer generellt och exakt är det förstås inte omöjligt heller. Det går ju att göra forskning på till exempel tidigare waldorfelever. Den måste ju då vara förutsättningslös. Den måste också inkludera dem som har slutat i förtid. Man måste fråga sig sådant som varför de slutade? Hade de svårigheter efteråt? Hade de som stannade till slutet det? Vad har hänt med dem i livet? (Och givet deras sociala bakgrund — har de lyckats så väl som de statistiskt sett borde?) Till exempel… vill man ha forskning borde det finns miljoner frågor att ställa. Men det blir bara bra forskning om syftet är ärligt och angreppsättet förutsättningslöst. (Det är inte okej att fubba med resultat eller tolkning. Bara sagt inom parentes.)

Åter till det antroposofiska sambandet:

Filmen återspeglar en koppling mellan waldorfpedagogik och antroposofi som känns förlegad och mossig. Waldorfskolan seglar sedan länge för eget segel och är större än antroposofin. Att ”antroposoferna” skulle styra waldorfskolan som ett Illuminati är inget annat än konspirationsteorier. En och annan skulle kanske önska att det var så, men det är det inte. Karmaspekulationer och kategorisering i temperament är knappast något som präglar waldorfskolor någonstans i Sverige. I stället är kollegierna väldigt upptagna med likabehandlingsplaner, kvalitetsarbete, timplaner och andra processer av styrdokument från staten. För jävligt tycker nog en och annan, men det är ett faktum.

Det är svårt att inte dra på smilbanden när en minnesgod läsare av Waldorfbloggen påminner om att waldorfskolan i Hardeberga under Örjan Liebendörfers egen ledning inbjöd till föredrag av den i antroposofiska kretsar ansedda läkaren Ursula Flatters som talade “om sambandet mellan kroppens fysionomi och personens karaktärsdrag.” Läsaren rapporterar vidare: “Delar av föredraget hade en unken stank av rasbiologi och kvasivetenskap men mest anmärkningsvärt var nog kollegiets igenkännande nickningar, och den totala avsaknaden av ifrågasättande.”

Det är svårt att ta Örjans svar på allvar när han nästan på något vänster lyckas skylla denna inbjudan på Solvikskolan. Det finns nog inte en enda waldorfskola i Sverige som inte har haft besök och föredrag av Ursula Flatters. Den solkiga opportunism som waldorfrörelsen visar i avståndstaganden från antroposofi och Steiner kan förstås riktas mot vad och vem som helst — Ursula Flatters, t ex. (En (ganska) gammal tants grubblerier?)

Jag vet inte vilka “antroposoferna” är, men antroposoferna styr waldorfskolan. Det gör väl inget — eller? Den pedagogiska sektionen vid Goetheanum bestämmer kriterierna för en waldorfskola. Det tyska Waldorfskoleförbundet avgör vilka skolor som får kalla sig waldorfskolor (den svenska Waldorfskolefederationen har ansvaret i Sverige, men är i det avseendet underställd det tyska förbundet). Som sagt — vad är problemet? Varför är den antroposofiska frågan så känslig?

Likabehandlingsplaner, processer av styrdokument och kvalitetsarbete låter — nu menar jag det oironiskt — fullkomligt andefattigt i jämförelse. Ahriman har verkligen satt folk i arbete.

För att avsluta: en liten kommentar angående citaten, och den försåtliga antydan om falskhet som görs. Jag uppfattar det som att Örjan försöker att låtsas som att han inte kan identifiera dem som Steiners, möjligen i hopp om att okunniga läsare då ska fortsätta teatern och låtsas att de är fejk — det är kanske bekvämt för en del människor att leva i den illusionen. Återkommer gör här även den idiotiska idén att det på något sätt skulle vara en merit att vara okunnig om Steiner och vad han säger. Det som förekommer i citaten är standard-Steiner. Naturligtvis är kontexten alltid intressant när vi har att göra med citat — men ingenting (annat än handling!) kan övertyga mig om att någon waldorfföreträdare beredvilligt skulle publicera kontexten till de citat som förekom i dokumentärfilmerna! Kontexten hos Steiner är nämligen alltid minst lika bra som utvalda citat. Som alltid rekommenderar jag alla att läsa Steiners alla pedagogiska volymer, och i det här fallet kan man komplettera med karmaföredragen, så ska nog bitarna falla på plats.

De utvalda barnen #5

Värdegrund ter sig ibland som någonting man inte skaffar sig för att man har gjort något obestridligt fult — som att förskingra pengar från hemlösa katter eller göra köttfärs av små barn — utan för att man blivit påkommen med att göra det. Det är alltså inte särskilt förvånande att Waldorfskolefederationen nu ska skaffa sig en värdegrund.

Om man tillhörde dem som tror på värdegrunder, och deras helande och frälsande verkan, skulle man väl utropa: så jävla dags.

(Nu är jag inte någon vän av begreppet värdegrund. Inte heller av styrdokument och andra tjusiga ord på byråkratiska. Jag tror att det kan vara ganska värdelösa saker.)

Till Federationens förtjänst ska framhållas att de inte baserar sitt försvar på att Solvikskolan inte var någon waldorfskola, även om de verkar säkra på att missförhållandena inte var representativa (det är inte jag säker på, alls, tvärtom). Deras debattinlägg handlar om waldorfskolor, tack och lov. Men varför denna senfärdighet?

Härom året hade t ex Expressen ett granskande reportage om en waldorfskola i södra Stockholm. Eftersom skolan aldrig nämndes vid namn (även om vi nog var många som förstod exakt vilken det handlade om) och waldorfrörelsen därmed aldrig utsattes för publik missaktning, fanns inget incitament att inleda något så kallat värdegrundsarbete vid den tidpunkten.

När en ansedd waldorflärare, som tidigare arbetat på en stor svensk waldorfskola, för en tio år sedan åkte fast i Tyskland, misstänkt för delaktighet i en barnsexhärva med försök till något slags sexslavhandel (vederbörande dömdes sedermera endast för barnpornografibrott), stängdes skolans sociala mediegrupp efter att före detta elever önskat att skolan skulle utreda vad som skett under lärarens verksamma år där. Ingen tror väl att den här personens handlande har något med waldorfskolor eller antroposofi att göra egentligen. Men det är symptomatiskt att man stänger ned. Att det viktiga inte är vad som har hänt, utan att det blir tyst. Att man kan vara tvungen att radera juridiskt tveksamma kommentarer är begripligt. Att man tystar ned hela saken är något annat.

Likaså har gruppen Waldorfforum (på Facebook) nu stängts ned i samband med att SVTs dokumentärserie sändes. Visserligen förekom få kommentarer som var kritiska till waldorfskolorna — medlemmarna i gruppen var waldorfanhängare, vissa förvisso med erfarenheter som gjort dem mindre ensidiga i sin beundran — men bara det att diskussion förekom och att dokumentären uppmärksammades över huvud taget verkar ha varit tillräckligt för att lägga ned. (Gruppen ägdes inte av Waldorffederationen, utan av två personer med framträdande roller i den svenska waldorfvärlden.) Vad handlar den här motviljan mot ett hyfsat fritt och öppet samtal om?

Genom åren har mängder av människor berättat om negativa erfarenheter av waldorfskolan, och det fortsätter. Varje gång någon antroposofisk verksamhet är på tapeten kan man ögna igenom kommentarsfält, och där återkommer dessa berättelser — varenda gång. Andra har skrivit texter eller på andra sätt uppmärksammat det. Inget har lett till något, så vitt man har kunnat se, bara fortsatt självglorifiering från waldorfrörelsens sida — och så det, förstås, att de som har varit kritiska riskerat att utpekas som hämndgiriga, bittra eller psyksjuka (till och med av en dåvarande anställd på Federationen). När utgångspunkten är att ingen kan vara missnöjd med waldorf, om det inte är något fel på den personen, då finns det ingen anledning att någonsin lyssna. Om det inte får vara sant att det finns kunskapsbrister eller mobbing, då kan det inte vara sant.

De utvalda barnen #4

Karen Swartz, före detta waldorflärare, och hennes make Olav Hammer skriver en debattartikel i Aftonbladet. När jag i går skrev att jag vill ta itu med ett par av inläggen i debatten visste jag direkt att det här skulle vara det första. Det är inte för att den är särskilt genialisk, utan för att Olav Hammer är en riktig auktoritet på området västerländsk esoterism. Jag kan varmt rekommendera hans värdefulla avhandling Claiming Knowledge — Strategies of Epistemology from Theosophy to the New Age, likaså hans populärvetenskapliga böcker, som utkommit på svenska, särskilt Profeter mot strömmen. Den bakgrunden skapar en förväntning om att debattartikeln är klokare än vad som vanligtvis produceras i den genren.

En förväntning som dessvärre kommer på skam. Men man kan ju ha nöje av det också.

Karen Swartz och Olav Hammer skriver:

Av en del av kritiken kan man få intrycket av att det är för att de här idéerna hålls hemliga för utomstående.

Fem minuter i sällskap med Google visar strax hur absurd en sådan anklagelse är. Nätet översvämmas av information, och hundratals föreläsningar som Steiner höll under sin livstid är lättillgängliga, alldeles gratis.

Invändningen är sann, och likväl av begränsat värde. Det är ju faktiskt ingen som har påstått att Steiners verk inte är tillgängliga för envar att läsa. (Om någon har påstått något sådant är ju vederbörande en korkskalle, och vad är ens meningen med att argumentera med en sådan?) Till och med de fram till ganska nyligen hemlighållna esoteriska lektionerna för den första klassen kan numera läsas av vem som helst.

Det intressanta, och ironiska, är att invändningen kommer i en debattartikel som försöker göra det som waldorfpedagogikens förespråkare ofta försöker göra, nämligen att minimera betydelsen av Steiner och antroposofi.

Problemet är inte att Steiners tankar och idéer inte skulle vara möjliga att ta del av. Problemet är snarare att man försöker ge folk att intrycket de inte spelar någon viktig roll, och att det bara är onödigt att de befattar sig med antroposofin (det går så bra att välja waldorfskola ändå!). Antroposofin är svår, heter det ibland. Det tycks av någon outgrundlig anledning medföra att waldorfföreträdare finner det onödigt att ens försöka presentera de tankar, som pedagogiken bygger på, i en för utomstående begriplig form. Och att de helst verkar avstå från att över huvud taget tala om att de finns där.

Swartz och Hammers invändning är desto mer ironisk eftersom den av waldorfskolorna som har varit öppnast med kopplingen till antroposofin är Solvikskolan. Jag minns att jag för en tio år sedan, eller mer, gick in på alla (och om inte alla så i alla fall nästan alla) waldorfskolors hemsidor för att se om de skrev någonting om antroposofi eller Steiner. Den enda som hade någon information om vilken grund pedagogiken vilar på var — Solvikskolan. Deras information var föredömligt tydlig.

Jag har genom åren läst och hört den ena efter den andra waldorläraren, -föräldern, -entusiasten, -företrädaren efter den andra påstå att antroposofi är, ungefär, någon liten petitess som inte är så viktig. “Informativa” böcker och annat skrivs där antroposofin på sin höjd finns med som en undanskymd bisak, om ens det.

Problemet är vilseledandet om vilken roll antroposofin har, inte att källorna skulle vara omöjliga att nå. Problemet går igen i Swartz och Hammers debattartikel; de förringar antroposofins roll.

Steiner hade något att säga om allt mellan himmel och jord, och av allt detta väljer och vrakar antroposofer, Waldorflärare och andra intresserade det de råkar finna vettigt och intressant. Så är det ju med alla andra andligt färgade ideologier: bara för att någon är kristen betyder det ju inte att hen menar att vartenda ord i Bibeln är sant.

Först kommer ett påstående som är otvetydigt sant — Steiner hade något att säga om allt. Han är väldigt komplett. Om man ska vara petig, inte ens begränsad till det som finns mellan himmel och jord; han beger sig både lägre och högre än så. Man kan, om man vill, förmodligen leva hela sitt liv i enlighet med hans “indikationer”. Det klarar inte ens en antroposof.

Därefter påstås något som inte riktigt är sant, i alla fall inte när det kommer till waldorfpedagogiken, och det är ju den som är temat. Det är helt enkelt inte så att man väljer och vrakar. Till grund för waldorfpedagogiken — vilket inte är identiskt varje antroposofs eller waldorflärares personliga andlighet — ligger ett antal av Steiners pedagogiska skrifter (vilket i det här sammanhanget betyder föredragssamlingar och nedtecknade lärarkonferenser, där han svarar på frågor). Tillkommer gör den tradition som utvecklats på grundval av Steiners arbete. Den som vill begripa vad waldorfpedagogik är läser Steiners pedagogiska verk men också det som skrivits av andra inflytelserika waldorfpedagogiska författare. I tillägg till det är delar av Steiners övriga icke-pedagogiska verk direkt relevant för pedagogiken.

Om waldorfpedagogiken bara var ett väljande och vrakande, ett enda stort hipp-som-happ, så vore den ju ingenting. Det skulle helt enkelt inte finnas någon pedagogik och ingen waldorfskola. Det som gör att det trots allt finns det, och att det är en igenkänbar företeelse, är att det finns en grund att stå på, något som har en substans som går att använda i praktisk verksamhet. Det är inget godtyckligt väljande och vrakande, utan en idé som går att genomföra konsekvent och överraskande enhetligt.

Inget av detta förutsätter på något sätt att varje waldorflärare är tvungen att anse att vartenda ord som den ständigt pratande Steiner någonsin har sagt är sant. Om man vill argumentera mot en hypotetisk människa som är så fånig att h*n tror det, har man verkligen satt ribban ganska lågt.

Bland personalen på landets Waldorfskolor finns det hur många sätt som helst att relatera till Rudolf Steiner och hans läror.

Vissa är övertygade antroposofer. Andra vet knappt vem Rudolf Steiner var. Åter andra plockar ett urval av hans idéer och använder dem som vägledande principer för hur de utför sitt arbete.

Det är frestande att upprepa sig, med risken att göra texten tradig: det är waldorfpedagogikens innehåll som är kärnan, och innehållet går att beskriva och diskutera; det är inte individens personliga förhållande till Rudolf Steiners verk som är det. Även en lärare som inte alls är antroposof, eller har en waldorflärarutbildning, behöver i en waldorfskola arbeta utifrån waldorfpedagogiken. Annars skulle skolan inte vara en waldorfskola. Det är ett faktiskt problem för waldorfskolorna att de ibland är tvungna att anställa folk som inte har den ringaste förståelse för vare sig waldorfpedagogik eller antroposofi. Folk som kanske förväntar sig att arbeta precis som man gör i en vanlig skola.

Det finns en gemensam grund som inte bara kan väljas bort, oavsett individens egen andliga väg i det privata. Plockandet och väljandet är inte en godtycklig verksamhet. Pedagogiken som sådan har ett innehåll som krävs för att en waldorfskola ska komma till stånd.

Pedagogiken kan, mycket riktigt, tillämpas utan antroposofisk övertygelse; den kan tillämpas, till exempel, som mer eller mindre blind tilltro till traditionen. Men i slutänden är waldorf ändå ett resultat av övertygelse — och finns inte övertygelsen längre någonstans alls, inte hos någon enda individ, så är det slutet för waldorf. Om ingen längre tror på att människan har ett liv före födelsen och efter döden, att barnet står närmare de högre världarna, att inkarnationsprocessen är successiv (och därför påverkar pedagogisk metod och skolans innehåll), att man kan nå kunskap om det översinnliga, och så vidare, då närmar man ju sig en punkt där waldorfskolan blir stelnad tradition, om den inte helt förlorar sitt existensberättigande. Det blir en imitation av något som till det yttre ser ut som waldorf, men den inre meningen försvinner.

Det är ju så här, och det får låta precis så komplicerat som det är: en person som inte är antroposof kan arbeta med waldorfpedagogik i en waldorfskola, och det jag skrev inledningsvis gäller, nämligen att det är waldorfpedagogikens innehåll, som sådant, som måste diskuteras, om man ska diskutera vad waldorf är, inte vad den enskilda individen tror eller tänker. Och samtidigt: utan den inre vägen, faller allt, egentligen. Lärare som själva är idel materialister skulle knappast, hur bra skådespelare de än vore, kunna skapa en waldorfskola, om det begreppet ska betyda något över huvud taget. Men i en debatt är det ganska meningslöst att fundera över vad alla enskilda waldorflärare faktiskt tror. Fokus måste alltid i stället vara själva pedagogiken.

Jag är alltid road av argumentet att vissa waldorflärare minsann knappt ens vet vem Steiner är eller inte bryr sig ett skvatt. Det är som vore det något slags merit att vara okunnig, ointresserad och blasé.

På så vis liknar lärare som inspirerats av antroposofin alla andra som finner den ena eller andra ideologin inspirerande. Skolvärlden är full av lärare som sympatiserar med allt från Jesus till Marx, och om de alla skulle hindras från att utföra sitt uppdrag därför att de kan riskera att indoktrinera eleverna skulle arbetsförmedlingen snart stormas av klienter.

Varken Jesus eller Marx har utformat en särskild pedagogik som används i skolorna. Ett Jesus-fan eller en Marx-anhängare kommer fortfarande att arbeta med helt vanlig pedagogik. Precis på samma sätt som en djupt övertygad antroposof kan arbeta som vanlig lärare i en helt vanlig skola. Det är liksom, för att uttrycka det koncist, en annan sak än att pedagogiken som sådan bygger på en viss världsåskådning.

Och för att avsluta med de gamla vanliga tomma slagorden:

Waldorfskolor insisterar på att varje barn ska bemötas som en unik individ.

I så fall kanske de ska ta en titt på sig själva och fråga sig om och hur de uppnår det. Det är verkligen alldeles, alldeles för enkelt att göra Solvikskolan och dess grundare till syndabockar och låtsas om att det som skedde där inte har något med waldorf att göra och att ingenting liknande skulle kunna hända i andra waldorfskolor, för det kan det, och gör det.

De utvalda barnen #3

Den fråga man nu inte kan låta bli att ställa sig är: vilka tankar och idéer är det som Waldorfskolefederationen och Waldorflärarhögskolan tar avstånd från? Bilden är en skärmdump från slutet av den tredje delen av SVTs serie De utvalda barnen.

Förutsägbart, men likväl intressant, är att waldorfrörelsen sedan SVT:s dokumentärserie började sändas har agerat precis på det sätt som Solviksskolans Merete Lövlie beskriver i ett av avsnitten: det gäller att nu säga allt det man tror att folk vill höra, snarare än det som är sant. Det är också vad Steiner själv vid några tillfällen rekommenderade sina anhängare i den första waldorfskolan att göra. Ironiskt, eftersom det inte är bra för ens karma att ljuga. Han menade det nog ungefär så att det ibland kan vara lämpligt att undvika att tala sanning, om det tjänar ett större och högre syfte.

Det finns inte mycket med antroposofin som inte är ägnat att tjäna ett högre syfte, waldorfpedagogiken inkluderad.

Jag har för avsikt att bemöta några av de inlägg som förekommit i debatten efter De utvalda barnen. Det kommer att ske i några kommande inlägg här. Jag sammanfattar, kanske något raljant, det som sagts hittills så här:

Solvikskolan var ingen waldorfskola. Och waldorf har hur som helst knappt någonting med antroposofi att göra. Hade det något med antroposofi att göra så finns ändå ingenting att säga om den saken, för varje lärare har sin egen antroposofi. Antroposofi har alltså inget innehåll, ingen substans, som vi kan diskutera. Här finns absolut inget att se, framför allt inga ljusskygga konstigheter, som karma och reinarnation. Framför allt finns här ingenting som betyder något eller som någon tar på allvar.

Det är bara det att en sådan attityd höljer waldorfskolan i ännu mer mystiskt dunkel än mystiken självt gör. Det är svårt att förstå varför den kom till och varför den ännu existerar. Det är lika svårt att förstå antroposofins existensberättigande när man vill beröva den all nerv och allt blod. Det som är så skönt, och så befriande, med en Pär Ahlbom eller en Merete Lövlie är att de menar allvar. Det går alldeles utmärkt att ifrågasätta resultaten av deras övertygelser, men inte att de är äkta.

Det utvalda barnen #2

Den andra delen i dokumentären om Solvikskolan sänds i TV1 i kväll klockan 20:00 (finns redan på SVTplay för den otålige). Jag har ännu inte sett den, men kommer naturligtvis att göra det. Det är några saker som har uppkommit i diskussionerna och debatten efter att den första delen sändes. Även om jag har svårt att ägna lika mycket energi åt det här ämnet som jag gjorde förr, känner jag mig ändå manad att försöka ge en förklaring och ta mig an argumentationen kring några av dessa ting.

Det har hävdats att dokumentären gör fel i att dra in waldorfpedagogiken, eftersom Solvikskolan, hävdas det, inte var en waldorfskola. Det är fel. Solvikskolan har alltid varit en waldorfskola. Det är lika självklart att Solvikskolan var en waldorfskola, som det är självklart att Waldorfskolefederationen (eller dess föregångare) inte har något ansvar för Solvikskolan när skolan inte var medlem där. Mängder av waldorfentusiaster och antroposofer hade inte varit eld och lågor över Solvikskolan om den inte, de facto, hade varit en waldorfskola. Allt annat är en barock tanke.

Solvikskolan beskrev sig så här (deras hemsida från 2009, men beskrivningen hänger kvar, se nuvarnade websida, och var sannolikt inte ny 2009 heller, men detta är de tidigaste belägg jag kan rota fram online):

“Solvikskolan är en fristående skola med Waldorfkursplan. Skolan arbetar enligt den antroposofiska andevetenskapens pedagogiska uppslag, Waldorfpedagogiken.”

Att Solvikskolan inte kallar sig waldorfskola utan en skola med waldorfkursplan (samma läroplan som övriga waldorfskolor), som tillämpar antroposofisk andevetenskaplig pedagogik, alltså waldorfpedagogik, har att göra med att endast skolor som tillhör de nationella organisationer som samarbetar med det tyska Waldorfskoleförbundet får kalla sig waldorfskolor (termen är varumärkeskyddad). Solvikskolan hade inte kunnat kalla sig waldorfskola. Men de skyltade i alla fall med en ärlig beskrivning av vilken grund de stod på — vilket är mer än man kan säga om många andra waldorfskolor.

Kort sagt: att en skola inte kallar sig waldorfskola, betyder över huvud taget inte att den inte är en, men Waldorfskolefederationen har inget ansvar för hur en icke-medlemsskola sköts.

Waldorfskolefederationen har däremot självklart ansvar för alla de andra waldorfskolorna, som är medlemmar, och som använder samma andevetenskap och pedagogiska uppslag som Solvikskolan. Det är värt att understryka: den antroposofiska grundsynen är exakt densamma.

Skiljer det sig, är det i de smärre detaljerna. Till exempel slår det mig ganska snabbt att andra waldorfskolor sannolikt och genomsnittligt haft mer traditionell katederundervisning. Att barnen ska ligga i en hög på en matta eller springa runt och terrorisera varandra är naturligtvis inte intentionen med waldorfpedagogiken. Inte heller, för den delen, är poängen med antroposofin att forma obildade narcissistiska tölpar som inte kan passa in i samhället. Det finns inget gigantiskt kunskapsförakt hos Steiner, även om han har en syn på barn som medför att barn bör undanhållas “materialistisk” kunskap. Det betyder inte att han tyckte att barn ska växa upp och bli, tja, vuxna idioter. Avsikt och konsekvenser befinner sig inte alltid i harmoni.

Mitt intryck är att Solvik möjligen — möjligen! — skiljer sig från andra waldorfskolor i en aningen lägre akademisk nivå och aningen större kaos. Det förra beror nog sannolikt på det sistnämnda.

Likheterna är, som sagt, ändå slående. Den estetiska omgivningen, som får andra skolor att se lite fattiga ut. Synen på att faktakunskaper är skadliga, särskilt för små barn (torr, kall, död intellektuelism som förstelnar den mänskliga anden). Inga waldorfskolor har haft rektor innan de tvingades till det. Inga waldorfskolor har använt vanliga läroböcker — eller tryckta böcker över huvud taget. Det gäller de yngre barnen, innan högstadiet. (För att vara helt korrekt, ska jag nämna att jag minns en tryckt — antroposofisk — läsebok, som vi hade tillgång till vid utvalda tillfällen. Ingen regel helt utan undantag, således.) De äldre har kunnat ha enstaka tryckta böcker, men förfärdigar i huvudsak också alla läromedel själva. Kunskapsstoff förmedlas, i den mån det förekommer, genom att barnen kopierar lärarens bilder och text från svarta tavlan. Den mer intellektuellt inriktade undervisningen sker, i den mån den förekommer, under drygt en och en halv timme på morgonen, den så kallade morgonperioden. Mycket av tiden går åt till målning och teckning; inte åt skrivtecken och ord.

I en waldorfskola finns det så mycket som är viktigare än det föraktade intellektuella, som därför får stryka på foten — det är alltid teaterspel som ska repeteras, saker som ska tillverkas, musik som måste övas, uppträdanden till månadsfester, osv. Lärostoffet är sagor och legender och gudaberättelser och myter. Matematiken kommer i form av änglar eller vättar, som ritas med kritor. I geografin kan kartor målas i vått-i-våttteknik, som inte medger några skarpa konturer. Bokstäverna lärs långsamt med formteckning, en waldorfpedagogisk specialitet. Allting tar oändlig tid, och det är inte underligt att eleverna hamnar efter och får kunskapsluckor som aldrig kommer att hinna fyllas. Det är många waldorflärare (för att inte säga alla de waldorflärare som har grunden i antroposofin) som skulle hålla med Pär Ahlbom i att vanlig undervisning är livsfarlig. Den vanliga skolan utgör ett slags skräckfantasi inom waldorfvärlden; de ser på den vanliga skolan såsom frälsta betraktar de förtappade. Att inte vara frikostig med sanningen gentemot myndigheter (eller “fel” personer över huvud taget) är bara en dygd.

Den intellektuella nivån är en sak; människoidealet en annan. Ingen waldorfskola vill skapa “futtiga människor”; det vore nämligen inte så bra för mänsklighetens andliga evolution. Fysiskt mod i barndomen, då människan inkarnerar i sin fysiska kropp, främjar andligt mod senare i livet; det är, antroposofiskt sett, inte en konstig tanke. Allting, som fysisk styrka vs fysisk svaghet, motorisk smidighet vs motorisk klumpighet, konstnärligt begåvning och obegåvning, skönhet och fulhet, har kopplingar till erfarenheter i tidigare liv och påverkar kommande.

Frihet är inte, till exempel, friheten att studera i en bok med en tryckt text. Öppensinnigheten är bara öppen åt ett håll.

De utvalda barnen

Det känns som väldigt länge sedan nästan all publicitet om waldorfskolan var rosaskimrande och hyllande. Men det är trots allt bara tio år sedan eller så. Jag hade aldrig kunnat förutspå detta. (Det var mycket annat jag inte heller kunde ana: att Vidarkliniken skulle tvingas stänga, att Steinerseminariet skulle vara ett minne blott, osv.) Det är på sätt och vis lustigt att det här kommer nu — när jag länge haft föraningen att tiden är ute för waldorf som idé, av den enkla anledningen att waldorf kräver antroposofi och det finns alldeles för få antroposofer och ännu färre presumtiva lärare som är antroposofer. Det är helt enkelt en annan tid nu än när jag gick i waldorfskola. Dokument Inifrån handlar om samma period ungefär. 1980-talet, huvudsakligen, och lite in på 90-talet. Den tiden då det fortfarande fanns många antroposofer och antroposofi omgärdades av viss stolthet, även om kunskapen om den inte var ämnad för alla.

Det är en udda upplevelse att se dokumentärens första del, med dess tidsdokument i form av bilder och filmer, och dess stämningar. Så mycket är bekant för mig — i atmosfären, i det estetiska, i det destruktiva och det våldsamma. I det vackra och det otäcka. Solvik var på vissa sätt en mer extrem waldorfskola jämfört med de andra, jämfört med den mer antroposofiskt-konservativa Kristofferskolan (min skola, som ni vet). Den var också betydligt mindre. Till saken hör förstås att den formellt inte var någon waldorfskola; den var till ganska nyligen inte medlem av waldorfskolefederationen, och därmed inte en waldorfskola. Formellt betraktat.

Naturligtvis var den ändå en waldorfskola. Det är ju antroposofin som var grunden, självklart och från början. Det vill säga det antroposofiska sättet att se på människan, hennes härkomst och öde, på barnet och på barnets utveckling. Det märks. Somliga tycker sig se något slags 68-rörelsens frihetsideal, skapande kaos och anarki, i Solviks verksamhet. Att t ex “frihet” från tryckta böcker och traditionell undervisning skulle vara något politiskt motiverat. Men det är förstås inte så; detta är lika mycket grundat i antroposofin som allting annat i waldorfskolan. Inga waldorfskolor hade tryckta böcker — inte för de mindre barnen. En traditionell waldorfskola, som Kristofferskolan, kan ha enstaka böcker för de äldre.

Det mest slående är något jag intuitivt vetat — och säkerligen skrivit om förut, många gånger — nämligen att det gäller att vara rätt sorts barn. Allt det räknas som jag inte har; musikalitet, konstnärlighet, förmåga att röra sig gracilt och inte vara en hopplös klumpeduns. Sagt med viss bitterhet. Jag har alltid varit bra på att fylla i den torra intellektualismens stenciler, på att läsa (för tidigt, vilket bevisar den andliga förtviningen), på alla de där ahrimanska görandena, som förstör ett barns själ.

Många gånger har jag fått höra att dessa enstaka individer, ett fåtal, kanske bara jag, är unikt missanpassade för waldorf; det beror möjligen, ja sannolikt, på medfödda defekter: en följd av förbrytelser i tidigare liv. Ingen annan har någonsin varit missnöjd med waldorf. Det händer nämligen inte. Är det inte något fel på en, kan man inte vara det. Så enkelt är det! De här fåtal fallen har jag med tiden förstått är rätt många; man kommer i kontakt med dem sporadiskt. Kommentarer här och där. Alla är förstås bara enstaka fall, och känner sig som sådana. De är anomalier, och i waldorfrörelsens ögon ofta, för att uttrycka det krasst, sjuka i huvudena och andligt undermåliga. I den mån de alltså finns, eller erkänns. Ingen slutar någonsin i waldorf hette det. Ändå var och är det många som gör det. Det går inte ihop.

Frihet i waldorfskolan är den frihet där den starkaste vinner; den är de starkastes frihet. Det finns ingen mobbning, sägs det. (Även i böcker. Jag läste nyligen en, som presenterade detta fantastiska faktum.) Men det är så som det framställs i dokumentären: den som inte kan klara sig i en hård miljö, där de starkaste regerar, får skylla sig själv. Det är fri jaktsäsong, eleverna sköter sig själva. Man lär sig, hittar sätt att gömma sig, att inte synas i kaoset. Det är också en färdighet för livet. Det är ens öde och en karmisk nödvändighet. Det som ska ske, måste få ske, utan ingripanden och förmaningar, utan att ta de (för ögonblicket, i sammanhanget) svagare i försvar. Där är Solvikskolan precis som vilken annan waldorfskola som helst. Det ödet vill, det karma vill, får inte begränsas. Det är inte politiskt; det är förra sekelskiftets ockultism omsatt i praktiken.

2020.04.18: Hilma igen

SVT visar Bortom det synliga – filmen om Hilma af Klint. Kan ses på SVT play i ännu ett halvår.

Å ena sidan, väldigt vackra bilder. Mycket konst. Vackert filmat.

Å andra sidan, det evinnerliga tjatet om kvinnliga konstnärers ofördelaktiga villkor och om hur Hilma af Klint minsann var först, som abstrakt konstnär, men aldrig fick äran för det. Det spelar egentligen ingen roll om det är sant – till fullo eller till någon grad, vad det nu vara månde. Det som spelar roll är att det är erbarmligt långtråkigt och trist. Liksom den närmast passivt aggressiva strävan att spela ned Kandinskys betydelse. Visst hade Kandinsky också fötterna i samma esoteriska, ockulta, mystiska mylla; den inspirerade honom, självklart. Men han ville uppenbarligen presentera sig och sin konst, såsom konst, för världen i allmänhet, medan Hilma av Klint totalt tycks ha drivits av ett intresse för att gestalta andliga sanningar och verkligheter (eller “sanningar” och “verkligheter”) för en speciell publik som skulle förstå dess substans, dess innehåll. Dess plats var i ett tempel, inte i en konsthall eller hos en konsthandlare. För att förstå Hilma af Klints verk vore det mycket mer värdefullt att tala om vad det är hon försöker visa fram, vad det är för världar hon försöker förmedla, i stället för att mala på om att hon såsom kvinnlig konstnär var förfördelad (det senare kan sägas i en bisats, som mest, och sedan är man klar med det). Inte många ansatser görs till sådana förklaringar i dokumentären. Vid något tillfälle antyds att spiralformen är bilden för utveckling och att hon använder blått som symbol för det kvinnliga och gult för det manliga. Det finns mycket man kan säga om synen på utveckling och evolutionen samt på det kvinnliga och manliga i t ex det teosofiska eller antroposofiska perspektivet. Kanhända skulle det kasta ett mer intressant ljus på af Klints målningar än det att hon var kvinna och – underförstått pga patriarkala strukturer eller gud vet vad? -aldrig marknadsförde sitt andliga måleri (annat än till Steiner, som – underförstått igen? – var så manligt full av sig själv att han tackade nej).

Det antyds dessutom att Kandinsky skulle ha kunnat planka af Klint. Inte för att det finns några bevis för det, annat än den mycket långsökta indiciekedjan från att Steiner hade (eller kan ha haft?) tillgång till fotografier av några av af Klints verk till att även Kandinsky träffade Steiner. Det förefaller mig rentav spontant vara att beslå Kandinsky med en väldigt låg grad av egen begåvning och uppfinningsrikedom. En annan hypotes, som tycks mig mer sannolik, givet att både af Klint och Kandinsky hade intresse för det ockulta och esoteriska, samt teosofi och antroposofi mer specifikt, är att de båda var bekanta med de konstnärliga uttryck som förekom i dessa sfärer. Där målades och ritades en hel del abstrakta krumelurer långt tidigare (se för ett exempel). Det krävdes väl egentligen blott att någon eller några hade den estetiska begåvningen att förvandla andligt kludd till mer minnesvärd konst.

2019.10.01 Mikaeli, SR “Människor och tro”…

Det är två dagar för sent, förstås, för att önska glad eller god mikaeli, men mikaelitiden pågår väl ännu även om dagen är passerad? Vi säger så. Önskas härmed med ovanstående bild, som härstammar från föregående veckas skärgårdsvistelse med hunden och huvudsakligen utan internet och modernitetens brus i form av dagsaktuella nyheter, sociala medier, anonyma folkhopar… Det är inte så mikaeliskt av mig. Jag kommer troligen aldrig finna det mysterium som äger rum på t ex järnvägsstationen. Eller hur det nu var med det. Jag väntar på den virtual reality-hjälm som förvandlar människor till träd, bilar till stenblock och samtidens oljud till fågelkvitter och vågsus. In i vildmarken.

Hade jag inte gömt mig på landet, kunde jag ha uppmärksammat det minst veckogamla radioprogrammet “Människor och tro” tidigare. Men i ljuset av ovanstående — min tilltagande eller förvärrade samtidsskygghet — vore jag egentligen mest tacksam för att slippa uppmärksamma dylika företeelser. Ändå —

Det handlar om alternativ vård, med mera. Antroposofisk medicin men även diverse annat, som jag helt förbigår. Från Vidarkliniken intervjuas den ändlöst fascinerande Ursula Flatters (tro inte att det är sagt ironiskt, det är det inte). Äntligen, kanske någon tänker, ett program om tro och religion — äntligen rätt plats för den här diskussionen… Men då blir man kanske lite besviken. För egentligen kommer man inte längre än till det vanliga pladdret och förvillelserna kring tro vs vetenskap, omhändertagande vs hård vård, et cetera. Det är, tänker jag, något av ett misstag att föreställa sig att det är bristen på konkreta vetenskapliga belägg för specifika antroposofiska medicinska metoder som gör — eller antas göra — det hela till en fråga om tro, i förment motsats till vetenskap. I övrigt: det kraftigaste Ursula Flatters har att ta till till förmån för dem är det numer gängse: att de är ofarliga.

Men vad jag fastnar mer för är detta. Ursula Flatters beskriver det som en gång dragit henne till antroposofin — inte att finna en religion, utan frågan “vad är en människa?”, vilket alldeles riktigt är Steiners stora fråga. Det som förblir fullständigt outforskat är att detta för antroposofin inte enbart är en fråga — det en fråga med svar. Svar som naturligtvis kan betraktas och behandlas mer eller mindre dogmatiskt. Likväl ställer han inte bara frågan “vad är en människa?” — han besvarar den också. Och det vanliga är att antroposofer har en viss tilltro till de svar han ger. Till exempel består människan utöver den fysiska kroppen av ett antal osynliga eller översinnliga “kroppar”, hon lever upprepade jordeliv (med vistelser i andevärlden däremellan), med mera. Det är “fakta” som är oundgängliga för den antroposofiska medicinen, och det är egentligen om detta frågan om tro bäst kan ställas — oavsett om dessa saker accepteras på grund av tilltron till Steiners andliga skådande eller om den enskilda läkaren själv anser sig kunna bekräfta dem till exempel genom eller med hjälp av (eventuellt sin läkarpraktik och) meditativa metoder. Alldeles nyligen kom jag över (på internet) en mycket konkret uppställning av karmiska orsaker och konsekvenser (det vill säga, vad människors handlingar, attityder, med mera, ger för medicinska följder i kommande jordeliv) utarbetad, eller snarare sammanställd, av den i dessa kretsar utomordentligt välkända antroposofiska läkaren Michaela Glöckler. Vad är något sådant egentligen en fråga om? kunde man ju undra, när man begrundar ämnet människor och tro.

Problemet, om man ser det så, är alltså att antroposofin inte bara ställer en fråga, utan att den också ger svar på frågan. Det är inte en “lära”, menar Ursula Flatters i radioprogrammet. Men du kan utan större svårigheter sammanställa en lära av de svar som Steiner gav. Och han gav svar, som antroposofer känner en viss grad av tillit till. Utan att de går att bekräfta med vetenskapliga metoder, för att nu ha det sagt. De tillämpliga metoderna, det egna inre arbetet med dessa frågor, må ha sitt värde, men hur klassificerar vi svaren? Och till sist är det så att inga antroposofer (utom möjligen några som är bindgalna? det finns ju de som tror sig vara Steiner reinkarnerad) intalar sig att de äger hans gåvor (eller de gåvor de tillskriver honom, beroende på vad man vill tro). Därmed kan man nog säga att: de metoder man har till hands kan upplevas som att de leder till bekräftelse av vad Steiner har sagt, men att avfärda honom — det är i stort sett omöjligt i praktiken. Det gäller förstås också Steiners utsagor inom medicinen, som bygger på hans människokunskap. Antroposofer har naturligtvis hittat alla möjliga mer eller mindre långsökta sätt att rationalisera och förklara de uttalanden som i ljuset av den materialistiska vetenskapen kan te sig besynnerliga eller otroliga. Fel hade han dock inte. Vi kan alltid förflytta oss till det andliga planet, och betrakta den materialistiska vetenskapen som sorligt begränsad.

Men det är svårt att komma ifrån att det handlar om tilltron till Steiner, och om tro — på sätt och vis. Visserligen om en fråga — men också om svar, ofta mycket detaljerade svar, och om en lära, som man kan konstruera utifrån dessa svar.

2019.08.23: apropå Vidarkliniken

I mitt senaste inlägg om Vidarkliniken utelämnade jag en reflektion. I den film från Almedalen som nämndes där, förekommer på slutet ett opinionsinlägg från en medlem av publiken. Vederbörande är dock inte “bara” en i publiken, utan en person som haft ledande positioner inom såväl Weleda som Vidarkliniken (och andra antroposofiska företag och verksamheter, som Saltå Kvarn). I videon framstår han dock snarast som en vanlig patient, som frågar sig varför det inte är upp till honom själv att besluta om han ska använda antroposofisk medicin eller inte. Det är en av de, om inte det, rimligaste argumenteten för den sidan; om man får göra alla möjliga andra riskfyllda saker med eller mot sig själv, varför inte detta? Att få använda antroposofiska preparat, på egen bekostnad, är ett vettigt argument grundat på individens frihet att råda över sig själv. Det skulle i alla fall vara det i fråga, specifikt, om tillgången på Weledas preparat. En annan sak är det naturligtvis att Vidarklinikens verksamhet varit offentligt finansierad (en sak att argumentera för individens rätt att välja — en annan att begära att den bekostas av andra) och att man vill att just läkare ska förskriva preparaten. Stan är full av butiker som säljer “mediciner” som materialistiskt och vetenskapligt betraktat är lika verkningslösa som de antroposofiska. Så det kan inte vara där skon klämmer.

Men det som slår mig i filmade publikinspelet från det alternativmedicinska evenemanget är nu inte egentligen något av ovanstående, utan detta: den nervösa aggressivitet med vilken inlägget framförs. Man ryggar tillbaka, och är glad att inte befinna sig i samma rum. Helst vill man stänga av ljudet. Men då skulle man ju missa vad som sägs. Å ena sidan är det fint (också apropå det jag skrev förra gången om Ursula Flatters insats i samma sammanhang visavi VoF och Larhammar) att graden av sofistikerad medieträning är så låg i dessa kretsar. Å andra sidan förvånar det mig lite att det blir som det blir, för argumentet i detta fall står sig så mycket bättre utan ett labilt stämningsläge. Det fascinerar mig att människor som arbetat på sin andliga bättring i ett helt liv har lika lätt, eller t o m lättare, att tappa fattningen än vanliga drullar som ätit pizza framför tv:n. De senare var förmodligen mer stabila själar från början.

(Angående frihetsargumentet som sådant: jag undrar fortfarande vad som skulle hända om man i fråga om tillgången till och försäljning av de antroposofiska preparaten skulle hävda religionsfrihet. Läkemedelsregistrering och möjlighet för läkare att förskriva är en sak, men tillgång och användning en annan. Vad om det vore de antroposofiska prästerna som ordinerade preparaten? Jag vet, det skulle strida mot allt, inklusive antroposofiska principer antagligen, men religionsargumentet förefaller mig vara starkt i en tid då till och med förment sekulära talar vördnadsfullt om respekten för religion. Nåväl, det gäller kanske mer krasst de religioner som har ett betydande våldskapital bakom sig. Och antroposoferna vill inte vara en religion och saknar mig veterligen våldskapital som kan imponera. Tack och lov — )

Nu har stiftelsen som driver Vidarkliniken/Vidar rehab (byggnaderna ägs av en annan stiftelse) kastat in handuken och begärt sig i konkurs. Med det avvecklas också verksamheten i vårdcentralen i Järna. För kuriöst nog, trots att ansvariga politiker i landstingen har hävdat att de ovetenskapliga metoderna (humbug, lurendrejeri, osv) och kvalitetsbrister gjort att avtalen med kliniken har avbrutits, har Stockholms läns landsting fortsatt avtalet med vårdcentralen, driven av samma stiftelse. Det är intressant, för om de antroposofiska metoderna är oacceptabla på kliniken, var de det inte på vårdcentralen också? Det är nästan så att man får intrycket att det handlade mindre om ett ganska plötsligt uppvaknande i fråga om metodernas (och preparatens?) innehåll och kvaliteter än om Vidarklinikens umbärlighet. För en vårdcentral i Järna fanns ett visst behov; för ett (krasst betraktat) vilohem för utmattningsdrabbade, not so much. Vissa saker är lättare att skära i en andra. Särskilt när man anser sig ha goda skäl (ovetenskaplighet, bristande kvalitet, mm). Men även utan goda skäl. Man undrar hur många pip som yttrats om lurendrejeri i form av underliga antroposofiska metoder om klinikens verksamhet varit oundgänglig för landstinget. (T ex om den huvudsakligen varit hospice-vård och det samtidigt hade rått kapacitetsbrist i det avseendet. Bara en spekulation. Men en cyniker som jag måste räkna med att såväl politiker som antroposofer är opportunister! Den förra gruppen förmodligen värre.)

Det är ju inte som att det har varit — eller borde ha varit! — okänt att en antroposofisk klinik tillämpar antroposofiska metoder. Det är ju inte som att det inte har påtalats i åratal (vilket Ursula Flatters gjorde poäng av i ovan nämnda video, utan att det precis var till gagn för den antroposofiska saken). Det gick fort utför, när det väl gick. Men det är klart att en verksamhet som är nästan helt beroende av offentlig finansiering går under om denna plötsligt upphör. Utan att veta gissar jag att en del antroposofiska kliniker i utlandet har mindre ensidig finansiering, och är aningen mindre känsliga för politiska vindar, men väl för andra svängningar i modet så klart. Finansieringen oaktad: man kan fråga sig om det hade varit möjligt att bedriva antroposofisk klinik utan preparaten. I båda frågorna — landstingsavtalen och preparaten — har Vidarklinikens företrädare envetet skyllt på elaka motståndare. Som om den egna insatsen varit så förträfflig att ingenting hade kunnat gå fel om ingen t ex varit taskig nog att peka på att medicinerna är riktigt märkliga, vetenskapligt betraktat.

Något av det mer bisarra i debatten, något som återkommit nu i och med Vidarklinkens/Vidar rehabs nedläggning (i nuvarande skepnad — i alla fall), är att politiker och även en del skeptiker är benägna att uttala beröm av vissa aspekter av verksamheten. T ex det som kallas “bemötande”, i vilket väl förutom det mellanmänskliga inbegrips också sådant som miljö och atmosfär. Det sägs t o m att där har man “mycket att lära” och dylikt. Det förefaller kanske inte så bisarrt i sig, utöver det att det säger sig självt att de patienter som aktivt har valt den miljö och det sammanhang som Vidarkliniken arbetar i lär uppskatta det. Man väljer faktiskt att hamna där som patient för att man lockas av det som erbjuds. Det är en annan sak att tillbringa tid på Vidarkliniken som utmattningspatient än t ex med hjärtfel på Danderyds sjukhus eller akut psykos på St Göran. (Med det inte sagt att de senare inrättningarna inte skulle kunna höja trevnadsfaktorn, de annorlunda premisserna till trots.)

Men det bisarra är inte det, utan detta: att folk inte begriper att hela verksamheten har utformats och utvecklats utifrån ett tankegods som inte går att separera från resultaten (oavsett ur vilken aspekt eller om man ser dem som negativa eller positiva eller varierande allt utifrån…). Det går ju inte att bara amputera det ytliga från det inre och tro att det förblir detsamma. Du kan inte få den antroposofiska miljön, maten, terapiernas ytliga gester, som ett tomt vevande i luften, eller upphöjt leende antroposofer — utan antroposofi på insidan. Saker ser ut som de gör och är som de är därför att de faktiskt har en mening. De är inte utanpåverk utan innerligt betydelsefulla. Det är förmodligen svårfattbart för en del av samtidens människor, men så är det. (Min mycket preliminära hypotes är att svenskar ser på religion på samma sätt: man har förlorat förståelsen av att någon faktiskt på riktigt kan hysa verkliga religiösa tankar och känslor, som får konsekvenser. Det skapar en del missförstånd. Logiken i den dogmatiska regelstyrda “religiositeten” samt den “andlighet” som materiellt manifesterar sig som spöken i tv-program och dylikt man man måhända respektera respektive roas av, men därutöver… Inga jämförelser i övrigt, bara detta: det andliga är det oberörbara, det onämnbara, helt enkelt för att dess existens — ens som realitet för någon annan — inte kan föreställas. Veva i luften kan man, som sagt, göra. Men inte begripa.)

Så precis som med waldorfskolorna önskar människor sig ytan — utan att förstå att ytan är en följd, enbart en följd, av det inre. Så snart man försöker separera ytan från det inre, faller alltihop, och försvinner till sist. Den som bara är fokuserad på det ytliga noterar förmodligen i förstone inte detta. Det ser ut som en waldorfskola om man målar vått-i-vått och gör rörelserna i eurytmi, osv. För en tid ser det ut så, sen är det ingen som ids imitera betydelselösa gester längre. (Apropå det: waldorfskolor och läkepedagogiska inrättningar är nästa på tur bland offentligfinansierade antroposofiska verksamheter som kan ifrågasättas p g a vad de gör och inte borde göra och vad de inte gör fastän de borde. Bara som en parentes. Det kommer, det också.)

Vad jag säger här är inte att verksamheterna, vare sig det är kliniker eller skolor, beror av en dogmatiskt tillämpad, i 1920-talet stagnerad, antroposofi (även om det emellanåt ser ut så, är det inte någon nödvändig eller ens önskvärd betingelse). Om ni förstår andemeningen, förstår ni att jag egentligen säger motsatsen. Det jag påstår är emellertid att antroposofin i dessa verksamheter är en meningsskapande process som hör till det inre först, det yttre i förlängningen; och den är såväl individuell som gemensam. Man kan inte få det senare utan det förstnämnda, alltså det yttre utan det inre. Om man, som en del, vill ha just det som hör till Vidarklinkens egenart, då kan man inte bortse från det, och tro att man kan behålla verksamhetens karaktär och amputera det som skapar den.

(Ett resonemang som eventuellt tarvar en fortsättning, känner jag. Men i dag får det stå så här. Annars får jag ytterligare ett opublicerat inlägg i arkivet… eller soptunnan.)

2019.08.17: Gérard Lartaud, Rudolf Steiner och andens praktik

Läser just nu en alldeles förtjusande liten essä av Gérard Lartaud, “Rudolf Steiner och andens praktik” (ingår i: Om anden, red. Paula Hämäläinen-Karlström, Kosmos förlag 2018). Den är bara några få sidor, runt femton, och naturligtvis inte uttömmande i fråga om vad Steiner hade att säga om anden och andlighet. Men den är förbluffande trevlig att läsa.

Något som jag uppskattar är bland annat att författaren inte har några uppenbara problem med att Steiners plats är (har blivit) utanför den strikt akademiska filosofin och inte heller väjer för uppbrotten och motsägelserna i hans liv och filosofi. I stället:

Utan att förkasta tanken om en organisk utveckling i Steiners liv och verk, kan det därför finnas anledning att ifrågasätta den inom Steinerlitteraturen utbredda föreställningen att Steiner skulle ha varit fullt medveten om konsekvenserna av vare enskilt steg som han tog i sitt liv. Det förefaller rimligare att utgå ifrån att Steiner, likt andra människor, i avgörande lägen följer en djupare intuition som inte utan vidare låter sig formuleras i klara tankar.

Det intressanta hos Steiner ligger i hans trevanden, i sökandet efter sin egen riktning samt i den oundvikliga motsägelsefullhet som detta sökande innebär. (s 74)

Exakt! Det är något jag tycker mig ha sett att (många) antroposofer har svårt att leva med: om Steiner var den store klarsynte — unik i historien — hur kan han då framstå eller få framställas som motsägelsefull eller föränderlig? Det krävs en viss mental akrobatik för att förklara bort eller sudda ut dessa motsägelser och dessa tecken på att hans liv kanske inte alltid förlöpte efter en i samråd med högre makter uttänkt och självklar plan. Det är på sätt och vis (tycker jag) mer sympatiskt med den Steiner som i efterhand, till exempel i memoarerna, försöker tvinna ihop de olika trådarna och förena de olika linjerna i sitt liv och få början att komma i samklang med mitten och slutet, även om dessa försök ibland framstår som lite krystade, än en Steiner som förklarar ett tidigare görande, som i ljuset av ett senare framstår som märkligt, med att han alltid hade en förutbestämd färdplan, att allt var beräknat, bara det att tiden eller situationen krävde att han höljde de verkliga avsikterna i dunkel eller rentav agerade tvärsemot dem.

Hur som helst: det stora uppbrottet i Steiners liv är så klart jätteklivet från den “vanliga” filosofin och kulturvärlden till att chockerande raskt bli en teosofisk superstar. Ju mer jag läst av Steiner, och om Steiner, desto mer håller jag med om en sak: trots de motsägelser och de förändringar han går igenom, finns det en röd tråd. Man hittar den unge Steiner i den gamle, och frön till den äldre Steiner i den yngre. Det är inte två olika Steiner; det är en och samma. Omständigheterna får skillnaderna att framstå som större än de nog är. Men omständigheterna är förstås viktiga. Exempelvis så är det naturligtvis förvånande att han hamnade just precis hos teosoferna, med tanke på sin tidigare inställning till sådana. Men bara det att han också tdigare hade något att säga om dylika filosofier — och naturligtvis mycket mer än bara det — säger något om att han var en “andligt sökande” redan då. Som sagt, mycket mer än det; man kan leta spår efter det i hans tidiga texter och brev (inte bara i efterhandskonstruktioner) och man finner ju ingalunda en människa vars enda intresse är den materiella världen, om man säger så. Samtidigt som han hyser en uppenbar aversion mot spiritism såväl som religion.

Att det råkade bli hos teosoferna som han startade sin karriär som guru och kringresande esoteriker kan nog hänföras mycket till de yttre omständigheterna, tänker jag. Han skriver vid något tillfälle, till Marie — jag minns nu ej detta ordagrant eller ens speciellt väl, och ids inte leta upp det — att han annars hade fortsatt sin bana inom filosofin, vilket också är lite motsägelsefullt: för samtidigt har han med sedvanlig effektivitet inhämtat hela den teosofiska världsbilden och terminologin, och företräder den som om han aldrig gjort något annat, som vore den hans egen, och återigen det mest självklara han skulle kunna företa sig. Rent krasst var det väl så att han behövde försörja sig, och det hade han, på den tid då teosoferna “upptäckte” hans talanger, inte lätt att göra. Den oförskämda frågan är väl kanske hur mycket opportunisten Steiner förställde sig, samt hur mycket han egentligen förblev sig själv, under den teosofiska vokabulären. Eller snarare: hur mänskligt råddigt allt var, och hur knepigt det blev att rationalisera alla turer senare. I slutänden är han ju inte riktigt bekväm med teosoferna — säkerligen av fler orsaker än den vanligtvis angivna (Krishnamurti-historien).

Men även bortsett från frågan om kontinuitet (eller brist därpå) i Steiners verk och liv, är essän spännande och välformulerad. Intressanta bitar handlar bland annat om anden och naturen och Steiners förhållande till mystiken.

2019.07.25: Vidarkliniken, Dan Larhammar och löjligheten

Vidarklinikens uppförande på sistone är verkligen för irriterande för att lämnas okommenterat. Klinikens stängning är alla andras fel. Den antroposofiska medicinens ställning (eller icke-ställning) är alla andras fel. Och så vidare. Insikt om att den egna argumentationen har varit för skral, att det är kliniken själv, inte VoF, som misskött journalföring och dragit blickarna till sig, att det är kliniken själv som inte kunnat förklara varför den antroposofiska medicinen har ett existensberättigande, osv, tycks obefintlig. Det hela blir i slutänden ganska tröttsamt.

Men sedan är det det här när situationen blir löjlig, eller extra löjlig. Det finns ju inget som säger att det är obligatoriskt, för den som försöker att tillämpa antroposofi, att vara löjlig. Särskilt när det handlar om intelligenta människor så förstår jag egentligen inte varför det blir så. Här ett utdrag från en av de senaste artiklarna på Ytterjärna Forum:

– Du, Dan [Larhammar, min anm], sa Ursula Flatters, har varit en huvudmotståndare till mig och Vidarkliniken i över 30 år. Du använder i det sammanhanget din professorstitel på ett oetiskt och vilseledande sätt. När du uppträder som kritiker av antroposofisk medicin, går du utanför ditt kompetensområde (som är ett helt annat/red. anm.) och agerar i själva verket som aktivist. Då är det etiskt viktigt och riktigt att förklara för allmänheten att man i själva verket uppträder som privatperson!

Löjligheten! Den fullständigt onödiga löjligheten! Om Dan Larhammar har så inkompetenta synpunkter, borde det väl inte vara så svårt att bemöta dem? Men det tycks alltid vara omöjligt, oavsett vem motståndaren är, att säga något som äger något slags substans. Men det allra fånigaste är redaktionens instuckna förtydligande om Larhammars kompetensområde: “som är ett helt annat”. Natuligtvis skriver man inte att det är (nu konsulterar jag wikipedia, men det framgår också av videon från Almedalsevenemanget) molekylär cellbiologi (med “särskild inriktning på farmakologi” därtill). Naturligvis känns det i alla fall för stunden tillfredsställande att låta läsaren fantisera vidare… vad kan denna demon, Larhammar, vara specialist på? Är det genusvetenskap eller dinosaurier eller måhända knypplingens historia? Det måste ju vara något som är helt irrelevant. Annars skulle man ju inte skriva som man gör? Eller skulle man?

Jo, om man är löjlig.

Vad är löjlighetens karma förresten? Det undrar man.

Jag är den sista att betvivla att Ursula Flatters kompetens på området antroposofisk medicin, särskilt dess mer esoteriska (och mer intressanta!) sidor, vida överstiger Dan Larhammars. Och ungefär alla andras, faktiskt. Just därför borde detta egentligen vara så enkelt, om viljan fanns att försvara och förklara den antroposofiska medicinen. Om man trodde att det kunde göras, om man trodde att man kunde förklara varför motståndaren har fel, om man trodde sig kapabel att göra en för den oinsatte någorlunda begriplig framställning av antroposofisk medicin. Men det tror man uppenbarligen inte. Delvis för att det är svårare än man vill påskina (motståndaren, vare sig det är Larhammar eller någon annan, är trots vissa självklara begränsningar inte fullständigt ute och cyklar), delvis för att alla, inklusive (tycks det mig) antroposoferna själva, köpt de förutsättningar som diskussionen ska föras utifrån (och de är betydligt mer gynnsamma för motståndaren; de strikt vetenskapliga beläggen och argumenten för den antroposofiska medicinen är klena, och så länge de är utgångspunkten… temat tangeras dock i videon, men här fokuserar jag på Ytterjärna forums artikel).

Problemet med att “försvara” sig med löjlig och ovärdigt bullshit, i stället för med argument i sak, är att det bildas ett mönster ur vilket man kan skönja en intention: vad Vidarklinikens fanbärare vill säga är att ingen kritiker eller motståndare är en legitim debattör. Ty detta upprepar sig gång efter annan; debatt i sak är underordnad, eller negligeras helt, och kliniken undandrar sig potentialen att kritiseras genom att avfärda — inte kritiken, men den som framför den. Vidarklinikens brister och den antroposofiska medicinens vacklande vetenskapliga grund är naturligtvis inget att bekymra sig om, när ingen är kompetent nog att påpeka dem! Det enklaste sättet att “argumentera” för sin sak är att avfärda den andra sidan på personliga grunder snarare än av sakskäl. Därför måste man hela tiden så detta tvivel: den som ifrågasätter saknar legitimitet. Om han har rätt, spelar ingen roll. Inte om han har fel heller. Jag har sett motståndare till den antroposofiska medicinen ha fel, och antroposofer som är oförmögna att förklara varför. Nej, oförmögna är tokigt — i det här sammanhanget är det tokigt — de tycks helt enkelt vara ovilliga.

Jag förstår faktiskt inte varför antroposofin inte kunde bidra till en minsking av löjligheten i stället för en ökning.

(Ursula Flatters huvudanförande i debatten — se videon (Flatters startar vid ca 7:30) — går för övrigt utmärkt ända fram till ovan citerade stycke om Larhammar och det som följer därefter, med den vanliga hickan om VoF osv. Det är synd. Ytterjärna forums val att citera det enda genuint ointressanta och irrelevanta är förunderligt, men väntat. Videon är värd att se!)

Bornemark: Det omätbaras renässans

Tänkte skriva ett par rader om en bok, Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans, som jag hade nöjet att läsa för ett tag sedan, inspirerad av ett visst intresse för boken från antroposofiskt håll (jag tror rent av att det var något mindre evenemang i Järna). Bokens centrala tes (som jag tolkar den) är att vi — samhället och kulturen av i dag — sitter fast i ett träsk av mätbarhet, rationalitet och vetenskaplig evidens i en strikt och inskränkt mening och på ett sätt som begränsar oss snarare än ökar vår bildning eller förbättrar vårt samhälle. Det är ett tänkande — eller brist därpå, frestas man säga — som leder till ett överfokus på dokumentation och ett underfokus på faktisk verksamhet. Det viktiga är vad som kan underordnas mätbarhet och därmed dokumenteras på papper, snarare än vad som görs. Tesen som framförs är, när man betraktar somliga samtidsfenomen, svår att motsäga. Och även om den har sitt värde, kan man också kan förstå dess attraktionskraft för dem som misslyckats med att mäta konkreta effekter, må det vara av alternativa läkemedel eller alternativ pedagogik.

Till att börja med vill jag i förbigående notera att jag hade glädje av de delar av boken som handlade om Giordano Bruno. Det fanns en hel del där som får mig att associera till Steiner. (Som bekant var Steiner också bekant med Brunos livsgärning.) Men. I övrigt tyckte jag faktiskt att boken saknade en hel del när det kommer till vår samtid. Scientism och mätbarhetsiver ges skulden för avsaknad av respekt för det som är ovetbart, det som befinner sig utanför det vetbaras gränser. Den förkättrade scientisten tror att allt kan mätas (och att det som inte kan mätas, det finns inte), och att vi kan lära känna världen uttömmande med hjälp av detta mätande. Men är det verkligen sant? Kännetecknande för vetenskap är väl annars det ganska begränsade perspektivet: en studie säger något om det lilla begränsade område som har studerats, i övrigt uttalar den sig inte. Och till skillnad från de religiösa (jag återkommer till det) håller man sig inom ramarna för kunskap om det som är, och uttalar sig inte om hur världen bör vara eller hur människan bör leva; vetenskapen uttalar inte moraliskt påbud (i huvudsak i alla fall).

Så scientisten vill göra världen enkel, vill mäta den och dokumentera den, och vill att detta får samhälleliga och politiska konsekvenser. I själva verket bygger vår offentliga förvaltning och dess verksamheter mer och mer på detta. Det finns en sanning i det. Å ena sidan. Å andra sidan: även med respekt för det ovetbara och det omätbara, måste man erkänna ett värde i dokumentation och mätbarhet (jag påstår inte att Bornemark förnekar det, det gör hon inte, men hon förminskar det, menar jag). Det spelar roll hur många värkande tänder som åtgärdas och hur många barn som lär sig läsa, för att ta ganska banala exempel, men även det banala har icke-banala konsekvenser för människors liv. Inte för att dessa frågor uttömmande kan mätas. Vi kan kanske hjälpligt mäta hur stor läskunnigheten i en viss ålderskategori är (och hur den förändras över tid), men vi kan inte mäta alla följder läskunnighet har i ett människoliv. Men bara för att mätandet inte ger alla svar, är de svar som ges inte meningslösa; man måste ta i beaktande att det som mäts är något begränsat, det uppmättas följder för individen och samhället är något mycket mer omfattande och komplext. Frågan är snarare vad som kan mätas, hur det ska mätas och vilken vikt vi lägger vid det uppmätta. Det är dumt att mäta fel grejer på fel sätt och dra fel slutsatser. Men det måste man ju inte göra.

Man kan t ex vetenskapligt studera om Iscador botar cancer. Det är svårare att mäta och dokumentera exakt vad användandet av Iscador betyder för den som sätter tilltro till Steiners utsagor. Det är omöjligt att studera vad medikamentet har för effekt på patientens kommande inkarnationer. O s v. Man får begränsa sig.

Bornemark framhåller i boken värdet av den kunskap som inte direkt kan omvandlas i mätbara resultat. Hon framhåller värdet av att erkänna de stora områden av tillvaron som inte kan mätas, det ovetbara. När man har tuggat sig igenom en i slutänden ganska omfattande textmassa som framhåller det omätbaras och det ovetbaras värde och avfärdar samtidens förvissning om säker kunskap, mätbarhet och dokumentation, och framhåller hur destruktiv denna tro är även för offentlig policy (något som man kan diskutera), kommer man till skuldfrågan. Vem bär ansvaret för denna scientism och övertro på mätbarhet? För den torra, kalla rationalitet som ödelägger vår kultur? Vem är Ahriman, kort sagt?

Ni kunde säkert ha gissat det: vita män.

Naturligtvis är det svårt att invända. Ingen har väl undgått att notera kvinnors känslostyrda intuition, deras irrationella vimsighet, och de brunhyade vildarnas instinktsdrivna naturlighet. Vi behöver egentligen bara meditera en stund över dessa gåtfulla varelsers inneboende natur för att erkänna oss stå inför oceaner av omätbarhet och tillvarons outgrundliga och omätbara mysterier.

Nu ska bara ett par ord sägas om problemens lösning. En dylik som föreslås av Bornemark är att involvera fler präster och imamer i alla typer av verksamheter. (Inte rabbiner eller buddhistiska munkar. I alla fall nämns de inte.) En fantasieggande lösning, skulle jag vilja påstå. Det är förvisso sant att de västerländska prästerna, som en följd av att ha knuffats ut i periferin och förlorat sin relevans och sitt våldskapital, har funnit en viss klädsam ödmjukhet, och de är inte ens alla vita män längre. Det har blivit svårt att tvinga på människorna den organiserade religionens moraliska dogmer och levnadsregler, när folk skrattar åt en. Till skillnad från de hemska scientisterna, som begränsar sig till det som går att mäta (det som är), har förstås religionen inte bangat för att uttala absoluta sanningar om både det som är och det som människan bör och måste i fråga om de mest triviala ting. Historiskt sett har de som ägnat sig åt någon annan andlighet än den av den dominerande kyrkan påbjudna blivit varse detta (fråga t ex Steiner?). Det är något bättre på 2000-talet, i alla fall för dem av oss som lever i den europeiska kultur, som har varit kristen. Jag finner det ibland lite udda att föregivet öppensinnade människor tror att de religiösa företrädarna är bättre allierade än ateister, scientister, sekulärhumanister m fl. Vad den muslimska världen abelangar är förstås överdriven rationalitet inte något större problem efter att man har fått huvudet skiljt från kroppen.

 

Varför så svårt att tala om antroposofi? Ett svar på Anders Kumlanders debattinlägg

Det är en ödets ironi — eller är det karma? — att antroposoferna utsätts för så frekventa attacker av lögner och förtal. Över huvud taget är det spännande att kritik av antroposofiska verksamheter tycks näst inpå omöjlig; standardrepliken från antroposofisk sida är: lögner och förtal. Jag kan skriva detta utan att hålla med i all den kritik av antroposoferna som någonsin förekommit, och jag kan till och med tycka att det ibland har förekommit osakliga, eller till och med ondsinta, angrepp (kanske till och med från mig själv!). Men jag vet å andra sidan hur det fungerar: det är svårt att uttrycka något kritiskt, ty bland en del antroposofer är all kritik lögner och förtal. Det är som att rörelsen mår bättre av att i omvärlden se en fiende. Offerskapet förefaller vara meningsskapande. Så har det varit sedan Steiners tid.

Detsamma gäller den ständiga förbittringen över att antroposofin är missförstådd. Ja, men gör då något för att motverka missförstånden! Ställ er upp och förklara! Berätta! Vill inte, tycks det trumpna hypoteiska svaret på den hypotetiska frågan vara.

Inte heller i sin senaste text i Dagens Samhälle gör Anders Kumlander några nya ansatser att förklara; däremot gör han en del för att blanda bort korten. Texten innehåller två intressanta påståenden, som jag ska försöka bemöta. Det första går ut på att antroposofi inte är en religion. Det andra på att antroposofin inte allena är orsak till den lägre vaccinationstäckningen i Järnaområdet.

Det tycks ibland som att antroposofer försöker skapa intrycket av att antroposofin saknar ett innehåll, en substans, och av att det inte går att diskutera antroposofiska idéer. Men att var och en skulle vara ensamskapare till sin egen antroposofi är inte sant, inte ens om man tar i beaktande att det i slutänden är en individuell väg; de flesta antroposofer torde därtill ha ett visst förtroende för Steiners utsagor. En förhärdad materialist, till exempel, kan svårligen också vara antroposof, ens om vederbörande njuter av att leva med motsägelser. Det finns vissa grundläggande idéer, förutan vilka vi helt enkelt inte har att göra med antroposofi.

Vi kan beröra ett par tankar som är väsentliga just för den antroposofiska medicinska praktiken: den om att människan inte enbart är en materiell varelse, utan också en andlig, och den om att människan lever upprepade jordeliv och att hennes öde, över för jordemänniskan oöverblickbara tidsrymder, regleras av karma. Religion eller inte? Det är inte svårt att argumentera för att osynliga så kallade väsensled, reinkarnation och karma är övertygelser av religiös natur. Desto svårare att argumentera för deras vetenskapliga grund. Den andliga sfären faller per definition utanför naturvetenskapens metoder och lagar. Antroposofer vill se en annan, utvgidgad vetenskap, vilket måhända förklarar en del förvirrande luckor i debatten; man undviker helt enkelt att tala om det väsentliga och att förklara var man står, till förmån för att skyffla runt beskyllningar.

Kumlander har rätt i att det säkert finns människor i Järna som avstår från vaccinationer av skäl som inte har med antroposofi att göra. Men det betyder inte att det inte också finns de som avstår av skäl som har med antroposofi att göra. Apropå det religiösa: vaccination ifrågasätts utifrån antroposofin eftersom barnsjukdomarna hjälper barnet i dess inkarnationsprocess. Barnet, såsom andlig varelse, närmar sig successivt jordelivet, det vill säga, inkarnerar i sin fysiska kropp efterhand under uppväxten, och den kraftiga febern är en regulator i denna process, så att den fortskrider i hälsosam takt. Slutsats: det kan vara bra att få mässling. Vilket förklarar att antroposofiska läkare, bland andra Vidarklinikens Jackie Swartz, har kunnat framhålla barnsjukdomarnas betydelse för barnets utveckling.

Återigen, det finns antroposofer som väljer att vaccinera och det finns antroposofer, och andra Järnabor, som väljer att avstå av alla möjliga andra skäl, som en naturlighetsvurm eller föreställningar om vacciner som skadliga. Men det finns också en bakgrund till det specifikt antroposofiska vaccinationsmotståndet. En internationell sammanslutning för antroposofiska läkare har nyligen gått ut och uttalat att man inte vill förknippas med vaccinationsmotstånd. Gott så! Men att vi är där vi är, och att det ens varit påkallat, har sina skäl, skäl som man kan kalla religiösa.

Ur den antroposofiska människosynen och ur Steiners föredrag, framför allt de som relaterar till karma, kan man härleda synen på sjukdomar och epidemier som nödvändiga både i individens utveckling och för mänskligheten. Där finns samtidigt tankar om karma i förhållande till att förebygga lidande. Det intressanta är möjligen att ur ett tankegods, som trots allt existerar, och som kan diskuteras, kan man komma till olika slutsatser i konkreta frågor. Det är sant, som Kumlander skriver, att man inte kan “gömma sig bakom religion”. Men att inte vilja ta tag i de antroposofiska idéerna, och se och medge deras kraft, är väl också att gömma sig?

Om Expressens artiklar om “Skolan”

I förra veckan publicerade Expressen en artikel om missförhållanden på en friskola i Stockholm. Redan i de första styckena kan alla som vet något om en waldorfskola ana att det handlar om just en waldorfskola. De nära och täta banden mellan skola, personal och familjerna är typiska för en waldorfskola. En privat skola där nuvarande personal och föräldrar dessutom själva gått på skolan pekar naturligtvis också i den riktningen. Den i det beskrivna fallet aktuella skolan fanns långt före friskolereformen, och det är därför möjligt att flera generationer har hunnit passera genom den. När man väl har klart för sig att det handlar om en waldorfskola, är det en enkel match att lista ut vilken. Artikeln beskriver området. Flera av de utsatta eleverna är funktionsnedsatta. Skolan har speciella klasser/grupper för sådana elever, vid sidan av de vanliga klasserna. Skolan har haft mycket dålig ekonomi och förelagts att betala vite på grund av brister. Det kan bara handla om en specifik skola.

Det som verkligen skriker waldorf för den som har minsta insikt i liknande förhållanden i waldorfskolor är emellertid hur skolledning och en del andra föräldrar reagerar. De säger nämligen antingen ingenting alls eller oerhört besynnerliga och konstiga saker. Taktiken att inte säga något alls är förmodligen, med tanke på det senare, en klok taktik. Lägg därtill detta med att waldorfskolor sällan vill tala med sådana som “inte förstår” — en grupp som inkluderar i stort sett hela resten av världen. I en ny artikel rapporterar Expressens journalist, något häpet (?), att skolan fortfarande inte vill uttala sig. Däremot har de ordnat med stöd åt övriga lärare, för att främja deras harmoni. Föräldrar och elever får inte någon information. (Jag bara noterar: precis vad man skulle förvänta sig, givet vad det handlar om.)

Anklagelserna som görs i den första artikeln är väl ganska häpnadsväckande, i och för sig. De är av den arten att det är svårt att föra ut en tillrättalagd version och hoppas att åhörare eller läsare inte önskar veta mer. Oavsett vad man säger, riskerar man att folk fattar intresse för att ta del av Expressens version vid sidan av den “rätta” sidans bortförklaringar och fördunklingar. Bättre att inte säga så mycket än att bli alltför väl förstådd. Flera lärare har begått diverse opassande handlingar, påstås det. Några av dem förefaller nästan lite väl bisarra, för så vitt att de är sanna, alltså — och man kunde kanske spontant föreställa sig att folk som nått någonstans i sin andliga utveckling var lite mindre impulsstyrda och perversa, men det är tyvärr inte så saker och ting fungerar.

Expressens skribent ondgjorde sig på Twitter över att läsare ganska omgående identifierade skolan, och öppet namngav den. (Inte jag. Jag noterade bara att det måste handla om en waldorfskola, men därifrån är steget inte långt till identifiering.) Jag kan inte riktigt förstå upprördheten, eftersom reportaget är skrivet på ett sätt som, för den som besitter några smulor av information om friskolor och waldorfskolor, avslöjar skolan utan särskilt stora ansträngningar. Det är underligt att då förvänta sig att läsare inte ska ge sig på att skriva ut namnet offentligt. Förvisso är anklagelsena skandaliserande för skolan i fråga. Det är kanske där skon klämmer. Är de sanna, är det inte ett så stort problem. Men några av beskyllningarna förefaller vila på en stabilare grund än andra. Det förvånar inte att Expressen ändå vill inkludera även de senare. Expressen är ju Expressen. Det är lättare att göra det, om man inte nämner skolan vid namn. Till det hör förstås att om skolans namn publiceras blir det enklare att luska ut identiteten inte bara på skolan utan också på de individer som anklagas…

Nåja, särskilt spännande är det kanske inte. Expressens artikel är en uppräkning av potentiella brott och idiotiskt och opassande beteende, samt en del bitvis idiotiska och opassande reaktioner därpå. Det intressanta här vore ju egentligen en analys av om det är något speciellt med waldorfskolemiljön som medverkat till att missförhållanden kunnat uppstå och bestå, och om det finns något i miljön som förklarar de märkliga reaktionerna. Jag råkar nämligen tro att det är så. Som sagt, vore andlig förkovran ett snabbspår till hög moral, så skulle det inte se ut så här. Men tyvärr är antroposofer inte bara antroposofer utan också, och i första hand, människor, minst lika virriga som alla andra, om inte mer.

Som sagt är det inte ens spännande. Men det är värt att ta upp den här historien av en anledning, eller, minst en: alldeles nyss har vi läst (och jag har även skrivit lite kort) om de waldorfskolor i Storbritannien som befinner sig i trubbel av liknande skäl. En återkommande faktor — och något som varit uppe om och om igen i waldorfkritiken genom åren — är att det är svårt att komma till rätta med dåliga saker (alla sorters dåliga saker!) när alla inblandade är insyltade med varandra både privat och i skolan, genom arbete och världsåskådning och ibland familjeband. Ännu svårare är det kanske när man uppskattar någon som en framstående figur och förebild i den rörelse som själv ingår i; man kan nog till och med lätt utgå ifrån att människor i vissa positioner (i den andliga hierarkin, vill man cyniskt tillägga) är bortom misstanke. Till exempel. Problemet är nog inte, som en kriminolog hävdar i en artikel, att det saknas en handlingsplan. Man skulle nästan kunna sannskoja till det och säga att waldorfskolorna har en enastående handlingsplan. Den är dock minst sagt ockult.

Det här känns inte ens som en ny historia, utan som en väldigt gammal historia. Att läsa om nya missförhållanden på waldorfskolor är som att lyssna på en papegoja. Det enda som eventuellt kan kittla nyfikenheten är om det som påstås är sant — fullt möjligt, tyvärr — eller hittepå, vilket på grund av den hämndlystna mänskliga naturen tyvärr inte heller är uteslutet. Det kan bli ganska mycket gammal vanlig mänsklig sunkighet som förpestar atmosfären när: “Lärare har själva gått här, och de låter sina barn gå här. Lärare och föräldrar umgås privat.” Allt dylikt är på både gott och ont. Allt är finemang så länge det flyter på utan problem. Men det föreligger en risk att man undviker att ta till sig och ta sig an det som går snett, och att de som hamnar i fel ände, i mottagaränden, av det som går snett blir oresonligt arga och besvikna.

Nu förutsätter jag att om det finns de som vet att det inte är den skola jag tänker på (och de vet garanterat vilken jag tänker på!) så kommer de att kontakta mig och dementera. Det vore faktiskt roligt om det var så. Tack på förhand!

2018.10.27

So, while the Kings Langley Steiner school, which I wrote about a short while ago, nurtures a fantasy of being able to reopen again soon, another Steiner school is under existential threat, this time the one in Exeter. As I also wrote, I believe, all Steiner schools are really under the same threat, and they probably need to think a bit about that, because some of their failings (or “failings”, depending on your viewpoint), that is, their not living up the expectations of laws, regulations, government authorities and sometimes (uninformed) parents, are simply a result of them being waldorf schools — they really are alike, for a reason. How would they tackle this? Except, of course, trying to rectify those failings that are of a more egregious kind, those that are actually failings regardless of philosophical or spiritual framework. That obviously comes first.

One other answer that I’ve always favoured is this: honesty. There’s always the possibility of telling everyone what a waldorf schools is and what they want to be, and what ideas inform their goals. There might actually be (unexpected?) gains from doing that. For example, in both schools that are now under scrutiny, the safety of the pupils has been one major concern. In both cases, safety failure includes pupils having left school premises unsupervised. The fact that getting run over may be part of your karma is hardly a rational argument in these safety focused times, although to some extent at least it’s an anthroposophically sound one (meaning, logical), shouldn’t exclude the opportunity to make arguments about stuff like exaggerated and unhealthy safety demands.

Because, I believe, everyone knows that anytime a school (or anyone at all) puts up a boundary that should not be crossed, children will do exactly that — unless, perhaps, as may be the case today, they’ve been taught, and have internalised and believed, that they’re very fragile and the world is highly dangerous and they always need to be protected and guided by an adult. I guess there are mishaps of safety indoctrinated minds that would actually prevent children, who are otherwise not developmentally challenged in any biological or physiological way, from exploring the unknown and the forbidden…

But… one could reasonably challenge the assumption that such a mind is a healthy mind. I suspect, or hypothesize, that one of the things that have made waldorf schools increasingly different from ordinary schools is that waldorf schools still do things the way they’ve always done (for example, they would still, though not explicitly perhaps, allow the element of karma to play out, perhaps masked as freedom!), while the rest of the world has moved on to, among other things, an ever increasing focus on safety, which is then mirrored in regulations that schools have to follow and so on. Not long ago, I bet, it was normal in any school that some kids occasionally strayed outside of school grounds. (Not having any contact with the world of children and child-rearing, I had no direct, experience-based idea that this had changed so much. But my hunch is that when the parents of today were children themselves, they did a lot of things that today would seem criminally unsafe.)

What I suspect is that waldorf schools, rather than advocate for a different culture, pay lip-service to safety demands and regulations in order to stay in business, in order to appear more “normal”, while in reality doing what they always did. They pretend they want the restrictions rather than argue against them. One pretends that one agrees that exaggerated safety rules are actually good rather than saying: well, perhaps they aren’t! Karma aside (that would be fun as a line of argument, I agree), perhaps a bit of risk is healthy and even normal? Perhaps it’s good for the mind (or to speak that other language, soul and spirit) not to arrange every part of a child’s life to be free of risk, not to schedule every minute of their existence in organized and adult-guided activity and supervise it minutely?

I mean, you know, here is a case to be had, I’m sure. But there’s a cost, too, I guess, to saying that some risk is acceptable. There’s even more risk in admitting that this is so for very crazy spiritual reasons, which are the real reasons waldorf schools never developed along the same path as everyone else (towards, among other things, greater, occasionally hysterical, risk aversion). While “normal” folks became unable to accept any potential risk or harm, even if really tiny (children are so precious! people need always to feel safe!), anthroposophy still considers even the greatest of harms, like death, to be a question of karma. Not that there aren’t spiritually good reasons to prevent it, but at the same time — it leads, perhaps, to a greater acceptance of risk to believe that things happen because they need to happen, and even the horrible things happen for reasons that are beyond mundane safety precautions.