2017.04.29

En frågeställning som jag på grund av upplevelser i verkliga livet och på internet allt intensivare umgås med: hur långt ut i vildmarken måste en människa bege sig för att undkomma samhällsfrågorna? Hur långt måste man fly från mänskligheten för att slippa producera ställningstaganden och argument i politiska frågor? Finns det någonstans i detta land en plats för barnsliga människor — det kanske enbart är jag kvar i den kategorin — som inte ids debattera hur samhället utvecklas, som inte brinner för idén att allting är politiskt? Jag står svarslös inför kraven att ständigt tycka till och alltid ha argument. Jag tror, inbillar mig kanske, att det finns en sfär i livet som är bortom diskussionerna om samhällets styrning och kollektivets väl; jag tror att den sfären är stor för mig, och jag vill göra den ännu större, medan den är minimal, ja obefintlig vad det verkar, för andra, och för dem är det enbart ett larvigt småbarns privilegium att fokusera på de små frågorna — djur, natur, konst, litteratur… hur man själv ska leva, en enskilda människan, denna obetydliga småsak — i stället för att vara den ansvarstagande vuxne som ger akt på de stora frågorna, alltså samhällets reglering och hur de andra människorna ska påverkas att leva, alltid för sitt eget bästa givetvis. Jag har inga stora lösningar; jag har knappt små lösningar. Jag kan inte styra andra; jag kan bara mycket bristfälligt få styr på mig själv. Jag vill så långt ut i vildmarken att bara naturen talar, och samhällsfrågorna tystnar.

2017.04.12

Det slog mig just vad som har skavt de senaste dagarna: Sverige som en eskalerande New age-dröm. Ur nyhetssändningar, ur munnarna på debattörer, politiker och bombastiska kändisar strömmar idel hjärtan, regnbågar och enhörningar. Man väntar bara på att valsång, kristaller, indigobarns uråldriga visdom och bilder på indianer ska adderas till skådespelet. För det är samma sak som retar mig med New age-kommersen som retar mig med samhällspektaklet och de mänskliga gamar som står med kärleksnäbben i liken innan de stelnat: ingenting är äkta, allt är plast. De stora orden, och många av de små, har förlorat sin betydelse; de strösslas med som vore de konfetti, som vore de till värdet försumbara, utbytbara. Och ingen är bättre än någon annan, tycks det mig; oavsett livsåskådning producerar förment rationellt folk lika mycket strunt som värsta sortens självhjälpsgurus, sierskor, kristallterapeuter och reinkarnationsguider. Det är bara det att massmötena är större. Ljus och kärlek!

2017.04.11

Det hämmande i att ha all sin kunskap på världen från böcker. I slutänden står man med endast en vetskap: att man ingenting kan. Allting är flyktigt och försvinner i det ögonblick man läst det och vänt blad. I den bok om skogen som jag just avslutat hänvisas till Werner Aspenström som ska ha menat att man kan bli en räv eller en varg genom att imitera djuren, genom att yla i stället för att “pressa fram ord och åsikter.” Det är kanske sista utvägen, även om den borde ha varit den första. – – – Jag har aldrig varit praktiskt inriktad, främst tror jag eftersom den praktiska kunskapen måste komma genom kontakten med andra, genom att se, höra och lära i interaktion; den teoretiska kan inhämtas genom böckerna, i fullständig isolering. Instruktion som kommer genom en annan människa är svårhanterlig, eftersom den kräver att man kan sortera bort det sociala bruset, inte paralyseras av det, för att i stället lära sig. Det är som att försöka lära sig i ett klassrum, där det befinner sig andra människor. (Har aldrig förstått dem som avfärdar läxor med argumentet att eleverna ska lära sig allt i klassrummet. Om det ens är möjligt beror nog alldeles på människotyp.) – – – Samtidigt är den praktiska instruktionen oundgänglig. Nu tänker jag t ex att jag behöver lära mig hur man agerar i närheten av barn, för att de inte ska attackera en, men hur gör man det utan handfast vägledning? Finns det ens kunskap att inhämta på detta område? Jag bestämde mig vid någon tidpunkt för att aldrig mer ha med barn att göra; det räckte gott och väl med att ha tvingats gå i skola. Men sedan kommer den dag då något ändras i en omgivning, och på något sätt måste man väl hantera det, antar jag. Och för en del saker finns inga böcker, och om de fanns vore de värdelösa.

2017.04.09

Av misstag råkade jag se bilden på den döda hunden på Drottninggatan. Den förekom nog i utländska media, eftersom det var via en utländsk bekant jag råkade på den, medan de svenska verkar ha klippt bort den delen. Det senare är kanske dumt, även om jag önskar att jag inte hade sett den. Men bilden sammanfattar egentligen det hela väl. Vad för något ont hade hunden gjort? Inget. Han tog bara en promenad. Hundar hädar möjligen katter, men inte människornas fåniga profeter. Med de tvåbenta är det förvisso annorlunda med skulden; på något plan får man räkna med att alla är onda, att de vill varandra illa. Ingen är liksom oskyldig som en hund. Det vet man ju också om, när man rör sig i städer. Inte ens de mest räddhågsna hundar reflekterar däremot över risken för överlagda terrorhandlingar. De reagerar på faror, så klart, inbillade och verkliga, men tänker nog annars mest på promenader och middag och andra väsentliga frågor, och är storsinta nog att tolerera mänskligheten, hur löjeväckande den än är. – – – På måndagen denna vecka vandrade jag ett par mil i Tyresta nationalpark och reservat. Gick många stigar jag inte har gått tidigare. Morgonen var iskall, dagen desto varmare; att vandra i brandområdet är som att vandra i en ogästvänlig, gassande öken. De intakta delarna av dessa skogar är angenämare. Mycket fågelsång, men inga blommor; inte en enda blåsippa. Man möter få människor, och de är alla trevliga. Jag vet inte om det är så att man går i skogen för att man är trevlig eller att man blir trevlig för att man går i skogen; jag tänker att om det senare är fallet, finns det kanske hopp även för mig. Det är i alla fall en annan människotyp än den man ser på resan ut och tillbaka; t ex dessa ynglingar som klädda i slasiga joggingbyxor och keps står och fräser spottloskor ur sig och blänger med döda, glasartade gäddögon i väntan på att möjligheter ska uppenbara sig som tillfälligt driver livsledan på flykt, såsom mindre fisk att förgöra och förtära. – – – Läser för tillfället en givande bok av Johannes Ekman; den handlar om skogen, skogen historiskt och hur människan sett på skogen och dess växtlighet, djur och väsen. Där fann jag ett kort citat ur en Ekelöf-dikt som jag inte kan hitta på nätet. Den återfinns på sidan 112 i den fjärde delen av Ekelöfs samlade skrifter (Bonniers). Önskar mig “Stort Lugn” i skogen men har svårt att stanna upp.

Tyresta, 3 april

2017.04.02

Tanken var att genom att framtvinga ett kort skrivande varje dag, skulle något i min inställning förändras. Så verkar det inte fungera. Möjligen krävs en uthållighet på åtskilliga månader och en daglig disciplin; å andra sidan, tanken på att efter en längre tid ändå misslyckas avskräcker. Allting i livet är prestation, paradoxalt nog även om den faktiska situationen är sådan att det är fullkomligt egalt för den här världen om man alls existerar och ingenting man är eller gör spelar någon roll. – – – Fem månader har gått sedan han dog, och jag vaknade i morse mitt i en dröm där jag jagade honom efter att han hade kommit loss. Jag hann precis ifatt honom, greppade honom, och vaknade. – – – Tänker ibland på skillnaden mellan min bror och mig; jag tror att den är avgörande. Redan när vi var barn — jag var ganska mycket äldre än han — noterade jag att alla vuxna ler mot vissa barn. De ler mot öppna och charmiga barn, begriper jag nu. Jag förstod inte skillnaden då. Väldigt få vuxna visade ett sådant beteende mot mig. Jag förstår den nu; jag måste ha varit så uppenbart stängd mot omvärlden att det stötte bort folk. Det förklarar ju också ett och annat i fråga om förhållandet till andra barn, antar jag. Hur tvingar man ett sådant barn att imitera de rätta anletsdragen, de som med fejkad öppenhet döljer den inre slutenheten? Det är ju nödvändigt, annars kan det inte växa upp i den här världen. – – – Stockholm är drägligt endast folktomma helgmorgnar. Särskilt i dimma. Att slippa se allting så tydligt, att slippa höra människoljud (utom båtarnas mistlurar), att slippa rörelse. Det är stilla.

2017.03.28

Så jag går alltså; det tycks vara det enda som återstår. Ibland när jag går uppstår till och med sammanhängande meningar, ja även, högst sporadiskt, meningsfulla tankar, i huvudet; stirrandes in i skärmen står det alldeles stilla. – – – Jag minns vagt — tyvärr inte tillräckligt bra för att kunna friska upp minnet — att Steiner någonstans säger att det för människans andliga sida är bättre att sitta än att gå. Hellre sitta mycket, än att gå mycket. Tyvärr måste jag medge att jag helt och hållet är på en annan linje än han i den frågan, men det är väl min förhärdade materialism som spökar. För ett tag sedan såg jag på teve — eller om det var i en artikel jag läste — en mycket gammal man, en fåraherde, som gick tre mil varje dag i de sardinska bergen för att se till fåren. Det framstår som ett ideal. – – – Våren framskrider. Under en vandring i söndags från Karby gård till Danderyd — Roslagsledens etapp 1, en och en halv mil — hann jag se både blåsippor och tussilago, och dessutom ett dussintal citronfjärilar, uppväckta av värmen. Inte många människor, men det ständiga bruset från motorvägarna påminner om dem. Svenskens vitt omtalade naturkärlek misstänker ibland jag vara mer av det teoretiska slaget; man gillar idén om att vara i naturen, men inte att vara där på riktigt. Så slutet av mars alltså, när växtligheten börjar spira. Rudi menar att det är en tid då såväl de ahrimanska som luciferiska väsena fylls av förhoppningar om att kunna dra nytta av de processer som hör årstiden till och på så vis lura människan åt de håll de behagar, för djupt ner i materien respektive för högt upp i overkligheten, i illusionen. En kosmisk kamp, således, mellan att förhårdnas och förflyktigas. Det är en öppen fråga, tänker jag, vems övertag som har ökat sedan Steiners frånfälle… – – – Att gå utan hund är fortfarande som att gå med minst några kroppsdelar avhuggna. Att gå utan hund är dessutom som att äta kakor: svårt att försvara moraliskt. Varför gör man sig inte till någon nytta? Varför slita på sina leder och förbruka energi utan att det leder till något synbart resultat? Varför alla dessa dagar — ändlösa dagar — av att existera utan någon prestation som kvitto? Fastän man inte behövs för någonting här i världen, är det svårt att bli av med instinkten att ständigt hetsa mot en prestation av ett eller annat slag, en prestation vars natur ständigt undflyr en. Man drivs mot en hägring, en okonkretiserad bild av nytta, som man tycker att man borde uppfylla — men kan inte gripa tag i den. Med ‘man’ menar jag ‘jag’.

Hagby, Täby.

2017.03.25

Jag tänker på bilderna som arkitekterna skapar när de vill lansera en ny stadsdel. De som är fulla av leende människor som är utomhus och tillbringar tid utan att vara på väg någonstans. Normala barn som leker. Vädret som ständigt är vackert. Dessa skisser är som Stockholm i dag, odrägliga. En tiodubbel dos misantropi drabbar mig, som vårens första intellektuella hösnuva. Ännu en påminnelse om mitt misslyckande på områdena levnadsglädje och människokärlek. Vintern är på så sätt enklare att stå ut med, den främjar — hos majoriteten — en viss murrighet, och ger incitament att färdas från en plats till en annan på snabbast möjliga sätt. Går hem och känner mig knäckt, nedtryckt i skorna, av horder av leende, främmande mänsklighet. Det är som att gå i skolan igen. Alla är fulländade människor, det är som stod det i deras ansikten: endast dig är det fel på. – – – Stockholm är de vackras, de perfektas, de lyckade människornas stad. Också en sådan kräver en botten, ett negativ. Enskilda skeenden är obetydliga, det svåra är att acceptera sitt öde. Att man för alltid är en främling, alltid avskild, utom tävlan såväl människovarande som i statushierarkin. – – – Misslyckandet i skrivandet vore uthärdligt om jag åtminstone kunde skriva för mig själv, utan tanke på att det ska vara något mer än så, men också den vägen är borta. Förbindelselänken mellan mig och yttervärlden är som avbruten, som en nervbana som alltid var klen och till sist har kapats av de benknotor som har skavt runt den. Man får göra något annat, avstå från kommunikation i ord. Kanske sticka vantar och sockor, men det kräver uppenbarligen en intelligens — en spatial förmåga — som jag saknar (jag har försökt begripa, men gör det inte). Det enda som återstår är att fortsätta gå.

2017.03.24

Jag tror att det som hände med skrivandet var att det kom under samma tryck som allt annat i livet, och upphörde att vara fritt. Det blev utsatt för skam och skuld. Som hur man skämdes som barn över att alltid ha gjort den sämsta målningen, att vara den mest omusikaliska, att inte kunna få händerna att utföra det som hjärnan sa att de måste, och framför allt, att inte leva upp till, att inte ens kunna imitera, de sociala koderna. Att ständigt misslyckas, att aldrig duga. Skulden över att alltid vara till sin egen och andras besvikelse, som om man vore skyldig tillvaron något annat. Man är egentligen bara fri när man är helt ensam, och till och med då måste man dras med sig själv. – – – Emellanåt får jag nyhetsbrev från Antroposofiska Sällskapet — jag måste ha anmält min adress någon gång — och det livar upp. Men puffarna för retreats på temat att finna sig själv – betitlade sådant som “vägen till dig själv” och dylikt, om minnet inte sviker — får mig alltid att önska mig det motsatta: till vägen bort från mig själv. Att helt enkelt grundligt tappa bort mig själv. – – – I en artikel om en man som levde i skogen i flera decennier utan annan kontakt med civilisationen än stöldräder, fann jag påståendet att i frånvaron av andra kan man faktiskt bli av med sig själv, man blir ingen, man bara existerar. Där råkade jag också på uttalandet att “the true solitary does not seek himself, but loses himself”, som tillskrevs Thomas Merton. I någon mening, har jag känslan av, är detta egentligen inte oförenligt med vad Rudi säger. Alltihop beror som vanligt på vad man menar, i detta fall med att finna sig själv och att tappa sig själv. – – – Bär Marguerite Duras tillbaka till biblioteket, och koncentrerar mig på en engelsk fåraherdes biografi och en bok om skogen. Alltid en välsignelse att läsa något som har ett innehåll.

2017.03.22

Den här förlamande blockeringen kring skrivandet som övermannat mig det senaste året — de senaste åren? kanske sedan alltid, mer eller mindre? — måste besegras. Att inte göra det vore för plågsamt. Det är trots allt det enda jag kan; det enda jag någonsin kunnat, vilket bara innebär än sak, att jag var ännu sämre på allt annat. Och så brister man också i detta, det enda. — — — Har på sistone haft anledning att återbekanta mig med min skräck för barn. De är de kusligaste varelser. Små tyranner, våldsverkare, Behring Breiviks i miniatyr, hela bunten. “Du har ju varit barn själv!” har folk ibland sagt till mig. Ja, just det. Jag var rädd för barn då också; ännu räddare än nu, eftersom jag inte kunde fly. — — — Våren har kommit, med tvekan. Första lunchen i skogen i söndags, i solen, vid en ännu istäckt sjö. Rudi säger, som ni vet, att jorden också andas, fast mer i en enbart andlig bemärkelse än vad som gäller vår fysiska, mänskliga andning. Under hösten andas jorden in; inandningens topp nås vid vintersolståndet, vid jultiden. Då, när allting vilar, är jorden som mest levande i andlig bemärkelse; alla de andliga krafterna bär den inom sig. När våren kommer, och jordytan börjar leva, är det en följd av jordens utandning; de andliga väsendena söker sig ur jorden och ut i kosmos. Den andra toppen, den maximala utandningen, nås i midsommartid. I denna levande rytm, denna rörlighet, finner man det andliga; inte i de döda, abstrakta teserna. Nåja, kanske inte, men det är vad han säger på ett ungefär. Människans rytm står i samband med jordens: att riktigt uppleva den innebär ett ökat naturmedvetande under våren, att så att säga följa rörelsen utåt då elementarkrafterna riktas mot kosmos; under hösten, tvärtom en rörelse inåt, in i självmedvetandet. Så mycket som han talar om detta (eller har jag varit ensidigt fokuserad?), finner jag det lustigt att i redogörelser för “vad han trodde på”, oavsett vem som ger dem, har detta väsentliga en så liten plats. — — — Läst Marguerite Duras. Alltid denna besvikelse över att inte kunna gripas av det som griper andra, eller helt enkelt att inte begripa. Den befarade dumheten, som förföljer mig som en skugga. Boken säger mig ingenting; jag läser den mekaniskt.

2017.03.12

I made a promise a while ago that I’d write a little about the books I read that are related to esotericism. It’s a promise I haven’t kept, but better late than never, and that’s why I’ll briefly mention two books that I must return to the library today.

The first one is a straightforward academic treatise, Western Esotericism and Rituals of Initiation by Henrik Bogdan, published in 2007. You’ll find Steiner mentioned, but obviously the book’s focus are other esoteric groups and practices, mainly the rituals and practices that come from freemasonry and have influenced and inspired esoteric movements later, like Golden Dawn. This is of course at least indirectly relevant to Steiner’s project, even directly in that he was to some extent involved in such things. Perhaps more so is the introduction to western esotericism and the chapters on rituals of initiation (this is something Steiner talks about extensively — his visions of ancient practices and so on) and a brief look into the historical background (Rosicrucianism, eg). It’s interesting but (as is usual with such texts) a bit dry. Not really a page-turner.

Which leads me to the second book, which has rather different qualities, as it isn’t an academic book — far from it. But that doesn’t detract from it being informative, perhaps in an unintended way. It is The Secret History of the World by Jonathan Black (2010). The most intriguing thing about this book for an afacionado of Steiner is that it is heavily indebted to him. The author refers to him explicitly many times, but it’s also apparent that Steiner is potentially the source even when he doesn’t. Of course, Steiner takes his stuff from other sources too, so it would take some effort to examine what comes from where; perhaps it isn’t necessary either. As I said, it’s not an academic book; there’s a long list of reading material at the end but there’s rarely clarity as to where specific claims come from. This does not detract from the fact that the book can be read with some enjoyment.

It is quite a splendid account of how esotericists view the world, the history of it and the history and evolution of humanity. One must (perhaps) keep in mind, though, that it isn’t so much an account of history as it is an account of how history is seen and construed by an esoteric worldview. It’s not mainly about what people of the past believed or how they perceived and experienced the world, physical or transcendent, but what esotericists have believed about this. The benefit of the book is that it’s eminently accessible and readable, whereas the original sources, the treatises of esoteric teachers communicating to their followers, are more impenetrable. So in a way it’s an excellent introduction to a certain way of seeing the human being, the world, the cosmos and the evolution of consciousness. For obvious reasons, it stands in contrast to ordinary “materialistic” ways of explaining history; I think, if one read it that way, one would find that factual errors abound. One might perhaps categorize Black as a “believer” — he certainly appears to be convinced of the truths of the views he describes; he’s sometimes disturbingly gullible, though there’s really nothing spectacular about it considering the context — but he possesses an ability to analyse and describe them in a way that most adherents of and insiders to these movements don’t, ie an ability to write engagingly for an audience not restricted to “believers” themselves. But perhaps one is well-advised to look at the book as an interesting piece of entertainment.

2017.01.20

You know how Steiner says that during sleep, the astral body and the I leave the physical body and the ether body behind on earth and journey to the supersensible realms. Apparently it’s advisable not to fall asleep on a moving train, in case the departed higher aspects of you can’t find their way back to a body that doesn’t stay put. I imagine it must be confusing, much like finding one’s way out of IKEA.

Anyway, I have an addition to Rudi’s theory — or perhaps an improvement, if you will. It seems obvious to me that the human being, frail as he is, needs guidance and help, and here’s where I’d like to suggest something about the role of dogs. You see, before I lived with mr Dog, I could never fall asleep, in fact, my entire life before him was dominated by a persistent and annoying sleeplessness; I spent the nights tossing and turning and agonizing. With mr Dog in my life, I went to bed and fell asleep (at least if I hadn’t had coffee in the afternoon). Without him, my previous problems returned almost immediately, with a vengeance. I struggle for hours to fall asleep, and when I finally do, I wake up again and again, often in a state of inexplicable terror, as if I were repeatedly kicked out, violently, at the very entrance to the higher sphere. I’m no longer allowed in.

My hypothesis is that either dogs release some kind of calming and sleep-inducing substance into the air, or dogs have a role as canineosophical travel agents during the nightly journey of the soul to the supersensible worlds. Perhaps they help us depart according to time-table, see to it that we travel safely and that we land softly on our two inadequate feet, not on our heads, when we return. And they help us gain entry to these worlds, because who, even among the guardians of spiritual thresholds, can resist a wagging tail and a precious canine face? And we, mere humans, can slip in unnoticed behind the four-legged friends.

That’s how I figure it works.

dsc_1432ex

2017.01.16

An attitude favouring secrecy can mean two things (as far as I can tell): either a person wants to be in the position to decide what knowledge others are allowed to seek or he desires that someone else decides in his place what he is allowed to know. I find it hard to believe that an individual who appreciates independence and self-determination would find this system appealing, regardless of where on the hierarchy of decisions he finds himself. But that’s perhaps just me.

Jeremy Smith argues that Frank Thomas Smith made a mistake when he translated and publicized online the formerly secret lessons of the so-called First Class, the instruction Steiner gave to a select group of spiritual students..

There are religious cults and sects that desperately keep their most important or advanced teachings secret from newcomers. For various reasons like manipulation, deception, preservation of hierarchies, et cetera, in other words, reasons that are usually unappetizing. They operate that way knowing that people have to invest in the cult, to become thoroughly committed to it, before being shown what its crasser or more bizarre reality or what is required of them in terms of sacrifice or submission or whatever else they would likely have balked at if presented with it earlier on. There’s another thing I find hard to believe: that anthroposophy would gain from finding itself in the company of these cults.

However, with Steiner’s formerly secret lectures one might argue that there isn’t anything “extra” in them that would repel a beginner or anything that would be particularly shocking — a fact which makes secrecy even more nonsensical. This is because they don’t contain anything more controversial or weird or off-putting than what you find in droves in the rest of his vast work. Yet, for reasons that I find inexplicable, some anthroposophists appear to think they do, for example Jeremy, who writes that the lessons may be “off-putting” to a reader who has not gone through the right preparation. That would be reason to withdraw all of Steiner’s work; fortunately, it’s a little late for that, unless we invent a time-machine.

Surely, there may be some off-putting things, but in my eyes, there’s a hint of manipulation in this idea that the texts should therefore be secret, and also a rather significant potential for abuse of power. When someone is “prepared” for certain knowledge in a group or community context and is then vetted and approved by higher-ups before gaining access to it, he’s not in the same position as a person who at any time can decide to examine the texts independently and in exactly the manner he wishes. The former is at the hands of others, who may or may not be fair (and don’t say that anthroposophists in power of admitting or rejecting people from class lessons are always fair — of course they aren’t), who may or may not subject him to undue pressure or manipulation, and so on. And, needless to say, it’s possible to be serious “student” of anthroposophy (not a mocker or critic or whatever label I’m wearing), without even wanting to be affiliated with the Anthroposophical Society or the local branch of it.

Jeremy also argues that by making the texts public, they become available to people with an intent to scoff at Steiner’s words and ideas. To prove this unfortunate but apparently rather rare event, he has found a very old blog post of mine. Naturally, Frank’s translations have nothing to do with my ability to mock; I’m in the fortunate position of being able to mock texts written in German. I had read the lessons before Frank’s English translation, as they have been available online in German for quite some time now. I think I read them sometime in 2009 or 2010.  At this lucky moment in time, I own the nice — but enormous (designed not to be suitable for reading on the bus!)  — original edition from 1992, all four volumes; in addition I’ve read the Swedish translations too, which I got from a library. Now, there’s something to mock — or, first, to understand, perhaps (why would someone like me go through all that trouble?). Well, there may be other scoffers out there beside me, but I would be surprised if Jeremy can find much scoffing, in English or in German, of the First Class texts out there.

It may surprise or dismay some anthroposophists, but these texts don’t really contain any additional stuff spectacular enough to delight scoffers and opponents; in fact, they are wholly redundant in that regard, disappointingly so, one might add, if one takes the perspective of a scoffer and opponent. In fact, I think scoffers and opponents would have had more to win from the now utterly hypothetical situation of the texts remaining secret, because an intact culture of secrecy would have its own dire consequences. Not only could one invent malevolent gossip about an unknown content, but the fact of secrecy itself would help prove that anthroposophy is a secretive cult, which may not be the best idea, if your schools and other activities target the general public. (Unfortunately, regardless of these texts, there’s still too much secrecy and too little reason to have confidence in waldorf schools — but that’s another matter.)

And, besides, is it right to deprive English non-class members of the texts because there may be a tiny number of people who don’t read German and who will, at some point in the future, find things to scoff at? That’s quite a significant price to pay, it seems to me. There can’t be many potential scoffers, though I guess that may seem provocative to some anthroposophists. After all, anthroposophy treats enemies as an existential necessity; I’m sure if they couldn’t find any, they would have to invent some. And, essentially, that’s what they do when they designate people like me as enemies, and they do that happily. Even people who are more positively inclined towards anthroposophy, nay, anthroposophists even, are assigned the role of enemies. Add such tendencies to a desire for secrecy, and a pattern starts to emerge. The bottom line, though, is why English-speaking anthroposophists (or people interested in anthroposophy for one reason or other) should be deemed less capable of deciding for themselves what to read than their German counterparts.

Forgetting for a moment that scoffers can learn German, and so gain access to the texts in the original, is there much to scoff at? Not really. There’s no shortage of things to scoff at in Steiner’s work. In fact, if scoffing were ever my main motive, I’d leave the class lessons alone and head for Steiner’s public lectures and books, where exotic and seemingly crazy (or “fantastic and absurd” as Jeremy puts it) utterances abound. My hypothesis is that even a very lazy scoffer would find plenty of opportunity for mockery without much effort at all, and without ever opening the class lessons that would, in fact, only prove to be a waste of time. I suspect that for a committed scoffer, these texts are simply tedious and unnecessary.

It’s different for someone who wants to find out what Steiner actually thought and said in all contexts, for all kinds of audiences. Then you have to get through the more obscure texts, including the class texts. One might even say they don’t need to protected by secrecy, and that their obscurity is protection enough; one might also argue that their “inner” meaning really isn’t reflected by words on paper anyway, and as I’ve said, the content can for the most part be found elsewhere in Steiner’s work or at least derived from it. I don’t think the publication contributes to them being “read or talked about like stories from a newspaper”, to quote Jeremy, or if it does, the culprits will likely be anthroposophists themselves, who (it seems) are no strangers to tabloid type sentiments, sensationalism, gossip or vanity…

That said, I sense many anthroposophists feel the strongest about the mantra verses (rather than the other content), which are thought to be spiritually potent (in lack of a better way to describe it). But the mantras have been available for even longer, and were available in English long before Frank’s new translations. And, despite the vivid language and the monsters (certainly not exclusive to the class lessons…), there isn’t much to mock; in other words, it wouldn’t be easy to make mockery of them, much less to make mockery that would be comprehensible. Successful mockery depends on an audience, after all, doesn’t it? It is, I emphasize, much easier to mock what Steiner said about pregnant women reading Negro novels than to make anything of his esoteric mantras. As for whatever occult potency they may hold (or not), I would suggest this lies in their use, not in the publication of the words.

To save themselves from being scoffed at there are things present day anthroposophists could do rather than trying to hide Steiner; he’s rarely, if ever, the problem, or the biggest asset for a scoffer, far from it. Anyone who is in doubt, is hereby advised to enjoy, for example, some of the comments under Jeremy’s blog posts. There’s enough there to satiate a whole army of anthroposophy scoffers.

2017.01.07

dsc_2455exNot much happiness will come out of summarizing 2016, but I will write a little about a few of the books I read (below). Mr Dog died, which eclipsed everything else. A bipedal friend died before that; bad enough, and it’s strange how you can miss someone you never met in real life. Much was quite depressing before mr Dog’s death, on that awful November day. Sometime during summer I lost my capacity for fake smiles, the last mechanism of survival among the human species. Without it, you’re fucked. I was always quite good at it (surprising, perhaps, but as I’ve said, my personality is mostly a sham, which explains it). I’d lost my ability to write; now I struggle with it. I find it hard even to tell inane jokes, the last resort of a feeble-minded depressive. Of course, mr Dog isn’t coming back. This night I dreamt that he and I were on a train to London, but got off at the wrong station, ending up in boring nowhere — oddly, it was possibly the last train, all the other trains were going elsewhere, we asked around, nobody really knew if one could get to London at all, it was terribly complicated. Not that it mattered, because at least we were together. We could have started a new life there; it would have been alright. Another night I dreamt I had two dogs, one of them died; I was so relieved it was the other one, not mr Dog.

I read books in 2016. I read 99 books, which, when I was through counting, was quite disappointing. I don’t think I’ve been in the three figure range ever before, so missing by one was a bit annoying for the competitive side of me, weak as it is. 27 were Steiner related, and I’ve excluded them categorically and on principle (though I don’t know which principle) from the list of favourite books. From the remaining ones, I’ve chosen ten — seen in the photo. Michel Houllebecq’s sinister novel Submission almost made it, cleverly written as it is (as all his books are, I should say), as did Paul Auster’s Timbuktu (but I read it in Swedish, and I strongly suspect that the translation lacked a bit of poetry) and a book, in Swedish, by Lena Einhorn about Jesus (indeed — and it reads like a thriller). I have to limit myself. So I’ll just mention these books in passing. There’s one book I should have finished, but didn’t: Faust. I’ll have to do it this year.

My absolute favourite: the dark and satirical autobiographical novels (five — yes, I’m cheating, one of the books on my list is actually five books…) by Edward St Aubyn, who is such a skilled writer that I’m constantly in awe when reading him. I had read one of the novels in this series before, and one of his other novels, too, so I knew what I was getting into, but it surpassed all my expectations. Patrick Melrose, a man with a rage against life itself, struggles for self-knowledge, for the ability to live with and transform the consequences his own past, for coming to terms with the loss of his childhood home in France, which is simultaneously the place of trauma and — through magical thinking, through the capacity of the mind to escape physical reality — the release from it. His wealthy mother, constantly busy saving the world while neglecting the child — an unlucky result of her marriage to his brutal, violent father — donates the large French estate to a spiritual foundation led by an Irish guru, a narcissistic crook with a following of believers, some of them idiots, some of them endearing, as the case usually is. A black sense of humour is often the best self-defence, and the books are truly hilarious, but eventually Patrick succeeds in breaking down his own armour — there is, at the end, with the loss of the estate and with it the hope of release through fantasy and magic, a transformation; he abandons his old strategies, the drugs, the general destructiveness and the flight into detached sarcasm.

I buy most my books in thrift stores, so it’s more or less random what I read nowadays. If I find anything by William Dalrymple or Ryszard Kapuscinski (I have to fight with my computer to write Norwegian letters, I’m not going to try Polish…), I always buy it. Both their books on my list include some marvellous, poetic writing from their travels in India and the former Soviet empire. Why Jonathan Safran Foer’s book deserves a place on the list, I do not know — perhaps because it was an eye-opener even for someone who doesn’t eat meat (it made me feel much less inclined to eat fish, which I occasionally did before). He is a quite decent writer as well.

The Iraqi Christ is a collection of short stories written by Hasan Blasim — an Iraqi immigrant in Finland (of all places!). I was, to put it succinctly, amazed. It’s a book full of brutal realism and — magic. It’s sort of dreamy and quite horrible, at the same time. There’s one short story that includes dogs — in fact, is supposedly told by one, a keen observer (as all dogs are) of human folly. Available in English translation as well as in Swedish. There are several good reviews in English, for example this one.

Then to the Frenchmen, with their air of mysticism… I read four books by Modiano in 2016, and had to choose one — it’s hard, because, in a sense, he seems to write the same book over and over. There’s the search for something hidden or lost. It is, indeed, mystical. Even more so is Le Clézio’s novel The Prospector. In fact, if I hadn’t tried (half-heartedly) to research this but came up with nothing, I’d say, dead certain, that it must be inspired by some esoteric worldview or other; at least by the kind of atmosphere (sorry) that serves as a foundation of such worldviews; or, if not that, at least it speaks to the same needs, to the same drive to discover hidden knowledge of a certain kind. But, no, I came up with nothing.

If one is so inclined, one could use Kundera’s novel to elaborate on the old topic of karma and the threads of karma that bind human lives together (as I said, if one is so inclined…). He’s nothing short of a genial writer, and to make matters better (or in this case possibly worse) there’s a dog (who dies). A classic, obviously, and a great book I perhaps should have read long before — but I’m not sure I would have appreciated it ten years ago. In fact, I’m pretty sure I wouldn’t have.

2016.12.28

Eftersom dagarna då jag förmådde säga något intelligent sedan länge är över, avser jag här och nu bara avverka några några småsaker mycket kortfattat. Några av dem har legat som öppna flikar i min webläsare sedan innan herr Hund dog, och jag vill bli av med dem.

Nummer tre av Forum (finns på Antroposofiska Sällskapets hemsida) innehåller fortsättningen av intervjun med Ursula Flatters, som jag skrev om någon gång tidigare, när jag (tydligen) fortfarande fann saker som intresserade mig i den världen. Jag antar att fortsättningen också är intressant eller, ja, den är det faktiskt, nu när jag läser den igen, och försöker applicera en intresseskala från förr. (I all synnerhet de sista en och en halv sidorna.) Den berör också — mindre fascinerande, men kanske mer aktuellt — situationen kring Vidarklinikens uppkomst. Därutöver återfinns följande meningsutbyte om Socialstyrelsens ingripande mot företaget som tillverkade de då förbjudna injektionspreparaten: “Kort och gott, de höll på i timmar och vände på varje låda, men de hittade inga antroposofiska injektionspreparat. De blev klara och åkte och jag ringde omedelbart till regeringen och informerade om att Socialstyrelsen har varit här och gjort en husrannsakan. De frågade tillbaka: ‘Hittade de något?’ Jag svarade: ‘Vadå, det är ju förbjudet!’ Och då visste de att man inte hade hittat något.” Det är fantastiskt återgivet, då varken det ena eller det andra sägs om injektionsprepratens faktiska existens. För så vitt jag har förstått saken lyckades någon (inte någon av läkarna, vill jag minnas) med att smuggla ut dem. Hur det verkligen gick till lär vi väl aldrig få några säkra uppgifter om — att man fintade Socialstyrelsen är möjligen en källa till halvöppen stolthet för obetänksamma, men knappast något för Vidarkliniken att ståta med.

***

Det nyare numret (nr 4) av Forum har redan hunnit utkomma. Bland annat med ett par snömosfyllda rapporter från en konferens i Dornach. Men också en liten artikel om en (för mig) okänd och sedan länge död finlandssvensk författarinna, som mötte Steiner och skrev om honom: ”Han var smal, i mitt minne nästan späd, men i hans väsen fanns en effektfull spänstighet. Hans ansiktsdrag var vackra men alldeles för spirituella och allvarliga för att uppnå vackerhet i vardaglig mening. […] Det är ett livstida, oskattbart minne för mig att ha fått diskutera med en människa som jag håller som grundare av en ny och stor utvecklingsimpuls, som vår tids viktigaste tänkare. Jag förmådde inte ställa några riktiga frågor, jag var Parsifal, der ”reine Tor”. Men Rudolf Steiner kunde med några sakliga meningar besvara oställda frågor, vilka jag åter och åter igen har i mina studier reflekterat kring. Han var framförallt medveten, fullständigt koncentrerad och gav därigenom intryck av kraftfullhet. Ingen rörelse, intet ord var meningslöst. I hans väsen fanns intet tomt slösande.” Dessutom innehåller tidningen Karen Swartz-Larssons läsvärda recension av Arthur Zajoncs bok, som jag säkert har nämnt här flera gånger tidigare (den engelska upplagan) och en runa över Beata Bergström, fotograf, vars bilder ställdes ut på Musikmuseet härom året. (Min bild nedan, på skoj.)

bergstrom

***

Steinerhögskolan i Oslo har publicerat det gångna årets mastersuppsatser, varav flera med svensk anknytning (klicka på “Master Thesies Collection” (ja — det står så)). Bland annat en skriven av en lärare vid Kristofferskolan på den tiden då jag gick där. H*n måste vara i pensionsåldern nu. Jag vet inte riktigt vad, eller ens om, det finns ett bakomliggande syfte här, men Waldorflärarhögskolan i  Stockholm har ju haft vissa svårigheter då det har saknats krafter i lärarkåren med rätt, eller någon alls, akademisk bakgrund (de kan ju inte utfärda några egna examina i Sverige). Trots en grundläggande apati, kan jag inte undgå att en del funderingar anmäler sig när jag ser uppställningen av mastersexamina i Oslo — hur hänger saker och ting egentligen ihop med situationen i Stockholm? Och så vidare. (Kanske skulle de gå samman?) Om kvaliteten kan jag inte säga mycket; jag har bara läst en — den om svarta tavlan, och den är det inget fel på — men efter att herr Hund dog föll tanken på att läsa de andra bort, även om det är ett par som i och för sig verkar värda att ta tag i någon gång kanske, företrädesvis de som handlar om historieuppfattning och färgsättning.

***

Med anknytning till utgivandet av boken Kunskap utan gränser anordnas en seminarieserie som filmas och finns tillgänglig här. Jag skulle egentligen ha skrivit något om boken, men har inte lyckats tugga mig igenom den. Jag vet inte varför, men alla dessa försök att lansera Steiner som en äkta, seriös filosof av universell betydelse, i motsats till en “knasig” esoteriker och guru, får mig att bli så kallt ointresserad. Jag inser — utan att egentligen förstå — att det är väldigt viktigt för många antroposofers självsyn att Steiner är en “riktig” filosof och en “riktig” vetenskapsman, en vederhäftig gestalt som inte kan ifrågasättas så som en visonär andlig ledare kan, men spännande är det inte. För sådant torrt och livlöst tuggande kan man lika gärna vända sig till någon annan. Men jag får kanske ge boken (och seminarieserien) en chans någon dag.

***

Mediokra konservbönor kräver (föga förvånande) dessa åtgärder.

2016.12.23

I keep thinking — dreaming, imagining, in my silly head — that somebody will knock on my door and say “Look, I found him! He’s here!” and pull him out of a bag as if he were a bunny being pulled out of a magician’s hat. And he would wag his tail a little, he would move back in, I would have someone to buy sausages and cookies for, and have someone to walk with and talk to, and things would be made good again, and some kind of meaning would return. It’s a damn bad idea, the worst in the world, to get attached to a living being; one should be careful to avoid it, always.

A recycled christmas greeting from three years ago will have to do:

dsc_3578eex

Merry Dogmas to you all. Give the dogs in your lives an extra treat from me.