Isak Skogstad skriver mycket som är klokt; möjligen är han rent utav en av de klokaste som skriver om skolan. Men när jag i en kolumn nyligen läste detta, blev jag lite trött:
Alan [Eagle, på Google] har dock valt bort den skärmintensiva vardagen åt hans två barn. I New York Times berättar han hur barnen har placerats på en Waldorf-skola där skärmar i klassrummen är bannlysta – och han är inte ensam. Faktum är att de flesta av skolans elever kommer från familjer med kopplingar till tech-industrin, och många av föräldrarna arbetar på företag som är världsledande inom digitalisering.
För det första borde det nog stå “åt sina två barn”, men det är inte det värsta. Det värsta är hur den här New York Times-artikeln fortsätter valsa runt åratal efter att den skrevs. Den har alltid varit lika fånig, och haft lika lite att säga, oavsett om man tror att barn mår bättre, eller lär sig bättre, av att sitta framför datorskärmar eller inte. Det är verkligen av marginellt intresse, kan jag tycka, att några människor anställda inom IT väljer waldorfskola, eller snarare, det är precis lika lite ointressant som att någon annan yrkesgrupp gör det.
Det är inte ens säkert att det är sant att den här waldorfskolan är fylld av barn till föräldrar som arbetar på häftiga tech-bolag. Det går inte att ha en susning om det. Den som följt waldorfvärlden fattar att det i princip räcker att det finns en teknologiförälder och en förälder med kontakter inom media för att en sådan här ploj ska bli verklighet. Och i varje waldorfskola finns sådana föräldrar, liksom det finns föräldrar som är läkare, jurister, konstnärer, ingenjörer, clowner, skådespelare, komiker, lärare, osv. Alla kan, beroende på vad situationen kräver, komma till nytta för att marknadsföra waldorfskolan. Att de finns är en trivialitet som inte säger någonting om vad waldorfskolan vill med en viss policy.
Det är inte heller säkert — eller ens sannolikt, för övrigt — att den waldorfskola det handlar om har fler barn till hippa tech-föräldrar än andra dyra privatskolor i samma område. Och vore så fallet, skulle det som sagt ändå inte säga oss något särskilt om waldorfskolan. Förmodligen skulle det indirekt säga oss mer om de nojor och neuroser folk lider av än om waldorf.
Skogstad har förstås en poäng. Det verkar alltmer som att datoranvändandet i skolan inte är särskilt hjälpsamt, utom möjligen för de företag och IT-gurus som ser profitmöjligheter. Jag opponerar mig inte alls mot käpparna i hjulen för den grasserande ambitionen att öka användandet av datorer och diverse andra skärmar. Det framstår snarare som vettigt. Det är naturligtvis en amatörmässig bedömning från min sida; jag får lita på kunskapen hos människor som verkar ha vett i huvudet.
Nå, önskar man sig en skola utan skärmanvändning finns ju waldorfskolan som alternativ med i diskussionen. Det intressanta borde dock inte vara att waldorfskolan avvisar datorer utan varför och vilka idéer man har i stället för att frälsas av digitaliseringsvisioner. Man misstar sig kapitalt om man får för sig att waldorfskolan har valt bort datorer därför att helt vanlig pedagogisk forskning visar att datorer inte leder till bättre intellektuella eller akademiska resultat. Men det är ju det de gängse argumenten mot att bli alltför teknologifrälst går ut på.
Det är naturligtvis svårt att sammanfatta, men den som tänker sig att waldorfskolan har något att säga ifråga om datorer bör kanske sätta sig in i hur waldorfskolan menar att barn ska uppfostras och undervisas, hur man menar att barn lär sig på ett sätt som befrämjar deras utveckling andligt och fysiskt. Det handlar inte så mycket om att datorer är fel, som det handlar om att det som är rätt är oförenligt med teknologi. Även de mest grundläggande tankar, som att barnet under sju år lär sig genom efterhärmning, och det äldre barnet mellan sju och fjorton lär sig genom auktoritet, står i motsatsställning till datoranvändande. Barnet utvecklas och lär sig under de skolåren i relationen till läraren, uppfostraren eller förebilden; barnet lär sig inte “intellektuellt”, utan mer känslomässigt. Att ersätta eller ens komplettera relationen med läraren med en maskin är helt enkelt inte görligt; det blir så uppåt väggarna tossigt att det inte är förenligt med waldorfidén. Man ersätter inte ens lärarens egen aktivitet i förhållande till eleverna med färdigtryckta, passiva böcker. Det gäller ju även eleven, som ska förfärdiga allt skolmaterial själv. Man använder handen till annat än knapptryck, och ska lära sig rita bokstäverna som former, innan man lär sig läsa — det skiljer sig ganska mycket från att klicka på en skärm där innehållet uppenbarar sig automatiskt och rimligen absorberas mer passivt. Vad barnet lär sig läsa bäst av — i valet mellan två helt olika metoder — går naturligtvis att undersöka. Men utöver det är det intressanta väl den “filosofiska” bakgrunden; den som gör att waldorf skulle avstå från datorer, och färdigtryckta böcker, i stort sett oavsett de konkreta resultaten. Waldorfskolans ambition är ju inte att barnet ska lära sig läsa så fort som möjligt eller bli en samhällsnyttig och effektiv studerande. Målet är ju människans andliga utveckling utifrån de antroposofiska idéerna.
Sedan kan man ju tycka vad man vill om dem. Men man måste förstå att man utöver idéer om hur barnet utvecklas, som står i motsats till att använda teknologi, har idéer också om teknologin självt, såsom varande en materialistisk tidsålders kanske främsta yttre kännetecken. Det är inte det att man fullständigt avstår från att använda teknik för att man ser den som ensidigt dålig och ond, men man ser faror med den på en annan nivå än t ex risken att ett barn kanske inte lär sig lika bra med elektroniska hjälpmedel. Teknologin ger emellertid de onda krafterna en arena att verka på i sin kamp för herraväldet över människan, om man inte är på sin vakt. Det är svårt att varna för risken att människan dras för djupt ned i materien i ett land där alla är övertygade om materien är det enda som existerar, så man dekorerar väl gärna teknikaversionen med annat fluff.
Men ska man förstå waldorfskolans motstånd mot teknologin, måste man också diskutera den antroposofiska föreställningen att det finns andra nivåer av verkligheten än den materiella, och man behöver komma fram till om detta har något att säga oss om hur skolan bör utformas, och det har långt vidare implikationer än datoranvändande. Annars kan man naturligtvis ha en helt vanlig skola, bara en med färre skärmar och teknologiska hjälpmedel. Men det har inget med waldorfskolan att göra, och inte heller med dess förmenta popularitet i den ena eller den andra gruppen.
(Egentligen tänkte jag inte posta det här, eftersom dagarna gick och jag som vanligt inte kunde komma överens med mig själv om det var värt det eller komma över min apati och trycka på publicera-knappen. Och tiden gick och det verkade helt inaktuellt och bara fånigt allteftersom. Sedan visade det sig att någon digitaliseringsprofet som arbetar för Sveriges Kommuner och Landsting nyligen besvarade ovan länkade artikel av Skogstad genom att säga en del urbota korkade saker, såsom frälsta gärna gör, bland annat att alla som inte själva sänt live på facebook borde portas från de svenska skolorna, och annat som präglades av det typiska kvacksalvarföraktet mot människor som kan något på riktigt. Det hela var naturligtvis befängt. Jag fick dock en vision: man skulle vilja stänga in IT-profeterna i ett waldorfklassrum på heltid bara för att se hur lång tid det tog innan de fick spader. Något så bakåtsträvande och utvecklingsfientligt och rent utsagt samhällsfarligt har de nog svårt att föreställa sig utan att uppleva det.)
