Jag börjar med att lista några antroposofiskt-medicinska påståenden:
Den vanliga andningen har motsvarigheter i större andningsförlopp, som dygnets växling mellan natt och dag och de upprepade inkarnationerna. Allting är egentligen samma “grundrörelse”, och även kroppen har många andningsfunktioner, bl a är ämnesomsättningen också ett slags andning;
Mineraliseringen av människan utgår från huvudets andning och processen, då kolsyra binds vid kalk, innebär att något dör men att samtidigt att eterkrafter (livskrafter) frigörs, och föreställningslivet uppkommer. Denna mineraliseringsprocess och föreställningsförmåga finns inte hos barnet, varför barnet är mer känsligt för sinnesintryck. Dessa verkar på kroppen och kan ge upphov till sjukdomar;
Hos barnet är “mittenandningen”, “luftandningen in mittenmänniskan”, mer rörligt än hos vuxna, vilket ger ett livligt känsloliv. Tänker gör emellertid barnet långsamt. Alla problem hos barn är egentligen problem med andningen;
Andningen i dygnsrytmen: det finns ett samband mellan dag och natt, där själen kommer närmare kroppen under dagen och lämnar den under natten. De människor som möts under dagen, t ex lärare och elevgruppen, möts också under natten, i de andliga världarna;
Innan människan föds är hon i den andliga världen; kommen till den fysiska världen “vaknar” hon med hjälp av sinnena. Antroposofin räknar med fler sinnen än man vanligtvis gör, t ex livssinnet, rörelsesinnet, beröringssinnet; de har sitt centrum i olika delar av kroppen. Genom de lägre sinnena “förnimmer [man] sig själv som inkarnerad människa. […] De metamorfoserar sedan till de de högre sinnena.” De riktas mot det “andliga jaget”;
Cancer uppkommer då kroppsligheten “blir för fysisk”, “för mineralisk” och det eteriska är för svagt för att gripa in i det fysiska. Förhållandet mellan kropp och själ är stört;
I dag hotar vår civilisation den fysiska kroppen, den gör den “för tät” och så “mineralisk” att de högre väsensleden inte kan “tränga igenom” den;
Hos barn i dag brister ofta viljesinnet, och det är viktigt att stärka det eteriska gentemot det fysiska för att förebygga ohälsa;
“Materien fogar sig efter lagbundenheter som kommer från våra högre väsensled, inte från den yttre naturen”;
Anlag för cancer kommer av att en människa under tiden i moderlivet undergår en för kraftig “förbeningsprocess”, varför hennes väsen senare kännetecknas av att det fysiska är för starkt och det eteriska för svagt;
Cancer kan också påverkas av om en människa blir illa behandlad;
Likaså av ett alltför svagt Jagsinne, ett Jagsinne som är för passivt. Rätt uppfostran kan därför förebygga cancer;
Rudolf Steiner har alltid rätt. Eller i alla fall 99% rätt. En människa som håller sig på den rätta antroposofiska vägen kan inte få cancer och är dessutom en tillgång för sina vänner (möjligen är denna punkt ett utslag av storartad humor — i så fall ursäktar jag mig med att vet sällan vet i dessa sammanhang);
Cancerpatienter uppvisar ofta en svaghet i tankesinnet, när man ser tillbaka på deras biografi;
Cancer är ett slags hörselorgan på fel ställe. Därför är hörselprocessen störd hos den som har cancer. Hon är också känslig för ljud — ljuden är för kraftiga, “pressar ner” hennes själ i det fysiska;
Mikrokosmos står i samband med makrokosmos. I den inkarnerande människan kommer mikrokosmos och makrokosmos samman. Jaget kommer utifrån, från de andliga världarna, och möter de fysiska och de jordiska lagbundenheterna och ska “individualisera” dessa; i de senare finns det som kommer med arvet. Å ena sidan finns alltså nedärvda fysiska anlag, å andra sidan det som människan bär med sig och hur hon inkarnerar och bearbetar dessa anlag, varför ett fysiskt sjukdomsanlag aldrig måste vara avgörande;
Diabetes kommer av en svag “jagorganisation”, vilken i sin tur har karmiska orsaker. Den svaga jagorganisationen medför att “jaget inte kan delta tillräckligt i det kroppsliga livet, i ämnesomsättningslivet”;
Socker är “lättbränt”, går snabbt över i “värme”, är stimulerande och trivsamt. Denna värmeaspekt har alltså med jagorganisationen att göra; jagorganisationen bryter ned “värmeetern” och återskapar den, en nedbrytande och uppbyggande process som egentligen sker med all materia som kommer utifrån och som därigenom “individualiseras”. Jagorganisationen får inte verka för starkt, inte för svagt. Då blir människan sjuk;
När jagorganisationen är för svag vid diabetes tar astralkroppen över, fömår inte göra jobbet, och socker utsöndras i urinen. Njurar och nervsystem förstörs. Diabetikern kan inte ta upp näring ordentligt, då jagorganisationen behövs för den uppgiften. Jagorganisationen går i stället ut i periferin, kroppens utkanter, i stället för att verka som den ska i det inre, och detta ger upphov inflammationer;
Jagorganisationen “går in i kroppen” vid 9-årsåldern, därför uppkommer en kris. Andligt sett är jaget alltid verksamt, men i 9-årsåldern inkarnerar det “i den nedre människan”. Då tar också individen greppet om sin ämnesomsättning. Det är också en existentiell kris — den har med liv och död att göra, med död och (åter)skapande. Följerna av att något går fel under denna period är digra — när utvecklingen går fel, orsakas bl a diabetes;
Lite skolios är inget problem. Det visar att individen (eller det eviga i människan) kämpar med att individualisera arvet (den fysiskt nedärvda kroppen). “Känslomänniskan” är assymetrisk, finns i kroppens assymetri. Assymetrin skänker en frihetskänsla. Det finns en särskild eurytmiövning som hjälper vid skolios.
Så.
Dessa påståenden kommer ur ett häfte jag bläddrade i — “Waldorfpedagogik idag. Arbetsmaterial för Waldorflärare utgivet av Högskolekollegiet” (1996) — och, bortsett från att upplysa er om annars okända fakta, tjänar de bara till att illustrera en halvdan poäng jag vill försöka göra. Det kommer egentligen inte an på de enskilda exemplen eller deras andliga eller vetenskapliga värde; jag kunde ha öppnat någon annan antroposofisk bok och valt helt andra påståenden, men nu råkade det vara denna, och dessa påståenden duger gott. De är hämtade från fyra (relativt korta) föredrag av två olika antroposofiska läkare, Ursula Flatters och Christian Osika, båda välkända, och görs i en kontext där åhörarna är någorlunda insatta i antroposofi men inte är medicinare (de är waldorflärare, därav ett visst fokus på barn). Det handlar alltså om ett litet material, som är ganska obskyrt och om än inte anpassat för en fackpublik så menat för en begränsad och sympatiskt inställd skara. Jag kunde ha valt ut tusentals detaljer och exempel ur ett större antal källor, ändå skulle jag kanske inte säga så mycket mer om vad antroposofisk medicin är. Men man ger glimtar av hur antroposofiska läkare tänker många år efter Steiner.
Det är svårt att gripa tag om den “bästa” förklaringen av vad antroposofisk medicin är. Man kan möjligen bestrida att mängder av enskilda exempel på ett sätt att resonera är det bästa tillvägagångssättet, även om exemplen är bra. Det ger en ganska dålig bild av helheten ändå, och bara aningar om de stora linjerna. Men alternativet är att vara abstrakt, och det har jag varit ganska ofta. Det blir inte greppbart. Det jag vill illustrera — och detta häfte råkade dyka upp i min väg — är att antroposofisk vård är så mycket mer än vanlig medicin kompletterad med några komiska preparat och en viss trivselfaktor; den befinner sig i en annan sfär. Och det är en sak att abstrakt påstå att de har andra sätt att se på sjukdomars uppkomst eller på hur människan är uppbyggd, en annan att visa mer konkret att det är så. Cancer, till exempel, är något fundamentalt annat för den antroposofiske läkaren än för den “materialistiske”. Enbart för cancersjukdomen hade man kunnat anföra tusentals exempel på antroposofiska idéer, som avviker från det gängse och förväntade. Och detta är alldeles bortom den mer välkända frågan om mistelinjektioner som behandlingsform.
Vidarkliniken kunde förstås självmant berika omvärlden genom att dela med sig mer generöst av sina kunskaper och tankar, i stället för att alltid klaga på okunskap och oförståelse, och det finns naturligtvis bättre sätt att göra det på än de jag har försökt med. Jag har inte heller de kunskaper som egentligen krävs, men tillräckligt för att förstå att många som skriver under massmail och protestlistor för Vidarkliniken vet försvinnande lite — och det måste jag betrakta som en svaghet i kampanjerna snarare än en styrka, hur många mail som än sänds.
Göran Garberg, reklammakare och styrelseledamot i Kulturforum Järna AB, driver sedan länge en (nyligen återupplivad) kampanj för Vidarkliniken (“Värna Vidarkliniken”), och klagar i en intervju i Ytterjärna Forum (som bland andra Kulturforum Järna står bakom, behändigt nog) på att kritiken mot Vidarkliniken är osaklig och ytlig. Men återigen — och som vanligt i arbetet för Vidarklinikens existens — är det inte i syfte att fördjupa eller vara saklig. Det sker över huvud taget inte, och är inte på agendan från Vidarklinikens håll heller. Hans synpunkter tycks huvudsakligen plagierade från vad Ursula Flatters och Anders Kumlander uttryck tidigare; inget nytt tillkommer, bortsett från det förmenta patientperspektivet.
(Nu tycker någon säkert att jag är elak som inte låter honom framstå som den initiativtagare till en patientkampanj som han vill framstå som, en “vanlig” drabbad som man bör ha sympati med, och han är kanske det också. Men det är helt enkelt kutym i dessa sammanhang att göra så här — jag har hittills inte sett en enda förment gräsrotsinitierad föräldrakampanj för waldorf som har uppkommit genom vanliga föräldrars initiativ. De presenterar sig bara så i media, men är i själva verket alltid mer involverade än de ger sken av. Det är inte hela världen, men det är falskt, och spelar på medkänslan för en personligen berörd snarare än på argument som kyligt kan ifrågasättas. Den drabbades perspektiv förväntas vara bortom kritik. Och det är väl också poängen. Som sagt: inget nytt tillkommer, förutom en viss sentimentalitet och en unken bismak.)
Om vi utgår från patientperspektivet — eller egentligen vilket perspektiv som helst — borde det rimligen vara bättre att veta mer, än att veta mindre. Naturligtvis inte att ha kunskap i form av detaljramsor av det slag jag presterade ovan, men att förstå något av idéerna teoretiskt och något om hur de konkret kommer till uttryck. Men en del människor har ingen önskan om det, till gagn för Vidarkliniken. Man ser det i varenda kommentarstråd där anhängare och tidigare patienter visar stöd. Man ser det också hos tillskyndare i andra sammanhang, till exempel bland politiker. Det handlar mycket om trivsel, miljö och floskler och en (i och för sig ibland delvis begriplig) motvilja mot den vanliga vården — men saknar argument som utgår från den antroposofiska medicinen, ja, saknar ofta argument över huvud taget utanför den egna upplevelsen (eller positiva personliga vittnesmål). Den antroposofiska medicinen känner man helt enkelt inte till. Det går ju an för den enskilde, som har att leva sitt liv så gott det går och inte har en vilja till kunskap (eller ork att söka den), men är inte mycket att bygga krav på offentlig finansiering på.
Det slår mig att Vidarkliniken, som alltid klagar över bristande insikter hos sina motståndare, inte bekymrar sig det blekaste för de minst lika stora bristerna hos sina anhängare (för att nu generalisera). Då duger det oinformerade ställningstagandet utmärkt. De tomma fraserna, ytligheten och det okunniga duger alldeles utmärkt, liksom de duger för deras egna insatser i debatten.
Att dra nytta av människors ignorans, att presentera individer på försåtliga vis, att undandra det som kan uppfattas som “kontroversiellt” från att belysas, att anpassa det som sägs (och det som inte sägs) för att manipulera fram önskat resultat, och så vidare, är så klart inte antroposofiska särkompetenser. Men det är något bakvänt med det som pågår.
