Sergei Prokofieff: Rudolf Steiner and the Founding of the New Mysteries

From the looks of it, Sergej Prokfieff seems to have been a man who experienced no doubts and had no appreciation for ambiguity; one filled with blind conviction and religious devotion, a pedantic and humourless literalist, uncompromising and adverse to the world. That is quite a way to begin, I guess.

The Russian, a former member of the executive council of the Anthroposophical Society in Dornach, was excessively popular among some anthroposophists, and equally disliked by others. While some anthroposophists admired him and were impressed by his supposed gifts in the occult realm, others have been dismissive, considering him a destructive force in the movement. Prokofieff’s equals in religious fervor and self-proclaimed clairvoyants have also found various reasons to dislike him; to some extent, it seems to have been mutual. But many have fallen, spiritually speaking, at his feet; admiring him, even worshipping him, as a high initiate, even the highest since Steiner himself, possibly boosted by the old anthroposophical belief that the Russian folk-soul will be the dominant spiritual force in the coming cultural epoch. Depicting Steiner as a saint and martyr, the impression is that Prokofieff would not be unhappy to see such an image brush off on himself. He passed away, relatively young, a couple of years ago. He was the intellectually gifted version of the die-hard anthroposophical fanatics with their religious zeal.

All of this alone was reason enough for me to read Prokofieff’s first book, Rudolf Steiner and the Founding of the New Mysteries,* the work that propelled him to anthroposophical fame in the 1980s and made him rise to the higher echelons of the Society at a rather young age. The origin of the book is a series of lectures held for the first time in the late 1970s. Familiarizing myself with it is, after all, essential to understanding some of the rifts in anthroposophy: perhaps, actually, how diverse anthroposophy is and how much anthroposophists have differed in their outlook.

So I began to read but, alas, the reading took a while: I’ve rarely suffered through such a dreadfully dull tome. Prokofieff drones on endlessly in the most monotonous fashion, and if you could extract the essence of his book and turn it into a pill, I’m sure you would have invented a successful remedy against sleeplessness. I almost invariably fell asleep after about seven to ten pages, until I took to reading it sitting on a hard, wooden chair on the balcony, where it was impossible to nod off. It rather pains me to say this, but I began to think I was inflicting unforgivable cruelty on myself, but then reminded myself of people having their heads chopped off, and despite feelings of unpleasantness, I plugged along bravely, considering myself lucky after all. That said, worse drivel is hard to come by, even by anthroposophical standards.

This work contains a supposedly esoteric interpretation (or vision perhaps being the appropriate word) of the life of Rudolf Steiner and of the development of the Anthroposophical Society, especially concerning the pivotal Christmas meeting (”the major spiritual event taking place in the physical world in the 20th century”). Prokofieff attempts to achieve this through extensive quoting and parroting of Steiner’s texts and lectures – chosen selectively and with an obvious slant, intended to give credence to Prokofieff’s own religious-fundamentalist anthroposophy (as so often: it’s more interesting to ponder the things people leave out, than what they include!) – seasoned with mildly exotic occult speculations, or should I say fantasies, some possibly original for Prokofieff, some of it decidedly old stuff or rehashed mythologies, such as Steiner’s supposed previous incarnations, accepted, naturally and without question, as uncontroversial facts.

Perhaps it’s worth saying that the book is quite impenetrable unless you have some familiarity with anthroposophy. And even if you do, reading Steiner himself is generally more accessible, even the more esoteric lectures intended only for members. This has as much to do with style as it has to do with content. Prokofieff, of course, has not written this book for outsiders, not even interested outsiders; highly committed anthroposophists, to whom tedium is not off-putting but rather part of the allure, are his exclusive target audience. He doesn’t need to be rhetorically convincing or poetically gifted; all he needs to do is to offer a pretense of esoteric depth and an appeal to vanity. Steiner, in that way, is more straightforward to deal with, has retained a sense of humour, and is less awkward in style.

So who is Steiner? To Prokofieff, an emissary of God; a kind of reincarnated Christ; the one and only saviour of all of humanity; the One whose life was planned by the angels with extraordinary care. I mean this quite literally; he does go on quite a bit about Steiner and Christ. A Steiner who is elevated to divinity but deprived of his humanity. I’ve grown quite fond of the guy; he certainly is exceptional and highly intelligent. But – and there is a but – for all that is good about him, and wise and fascinating, as well as for those things that are less appealing (but still often interesting), he is human. Not to question the ”facts” he puts forth nor the process by which he attains them and the logic he follows, is a refusal to take him seriously – in a very real sense. Prokofieff is, it seems to me, poking with a stick at a corpse; revealing moths and worms. The holy man is but a ghost; the real (human) man nowhere to be seen.

By virtue of being Steiner’s disciples, anthroposophists are the rightful leaders of mankind; they – the members of the Anthroposophical Society – are called, by divine cosmic powers, to be the superior humans who shall be the rulers of a flock of sheep. In fact, and Prokofieff assures us that this is not racist – because it is spiritual! – anthroposophists will form their own race; I need not tell you that this race is spiritually elevated above the rest of humankind, which will stay behind, as it were, just like the animals did when present man moved on. The way he describes it, I get the impression that the rest of us are just props in an anthroposophical theatre production – or pawns in a game that anthroposophists imagine they’re playing. We’re here to fulfill their aims, figurantes in their vision of leaders and followers, but (it seems to me) of little value as individuals in our own right, with our own aims and goals. So much for the much-touted love.

Be that as it may (we may certainly doubt that anthroposophists are inherently superior by merit of being anthroposophists, or we may doubt in the blessings of being ruled by this spiritual aristocracy), it is a powerful appeal to vanity. In a dead serious tone, Prokofieff inflates the importance of anthroposophy and anthroposophists to cosmic proportions. He provides plenty of esoteric inspiration for anyone who gets a high out of contempt of his fellow (non-anthroposophist) men – that very special contempt that comes with a lofty smile and a pastel-coloured garb. Natural for a cult, of course, but anthroposophy claims not to be one. Or perhaps it’s just human nature. But let’s put it succinctly: in more ways than one, Prokofieff’s book provides ample ammunition for anyone wanting to prove that, indeed, anthroposophy can be a religious cult. He believes; he does not doubt. He calls on anthroposophists to take on their mission. There is a creed, certainly; a revelation. There’s a millennial perspective, an apocalyptic vision. There is a way to be a real anthroposophist, the one adhering to Prokofieff’s visions and ideals. There’s the one and only right way – and the many wrong ways. If anthroposophists don’t choose the former, the world will be plunged into destruction, darkness and decay and end in annihilation.

He’s a preacher without poetry; a monotonous visionary. What strikes me perhaps most of all is the cold, relentlessly mechanical quality of Prokofieff’s account. He may be learned, in a theoretical way, possessing a huge storage of cold, technical knowledge, resembling the knowledge reservoirs of an autistic savant, but nothing comes alive; there is a selection of trees, not a wide, wild variety, just a decent selection, but there’s no forest, no life. A feeling permeates me that despite the (certainly correct, but selective) details of his tediously elaborate treatise, he gets it all so very wrong. I wouldn’t even say he misunderstands his object of study; I don’t think he does, I’m sure it’s as ”valid” a reading of Steiner as any other, they’re all selective, they’re all interpretations, all about people’s own desires. I simply think he suffocates and kills it. Characteristically, Prokofieff is entirely impersonal. This is not about him, but about cosmic, higher truth. As far as the individual human being is concerned, it is all on the surface. Do I think it is ”spiritual”? No.

The impression of a game, cold and technical, with winners and losers, pawns without heart and blood, remains. It is the kind of anthroposophy that would scare the hell out of me if it had any influence at all in the world. I can understand, I certainly can, the attraction that this kind of anthroposophy has, as it plays to vanity, superiority, exclusiveness, but I can also see, and that even more clearly, how it turns anthroposophy in on itself, becoming alien to the world, perhaps satisfied as such, but isolated and ever more detached.


*I read the Swedish translation, because it was available at the library (Sergej Prokofjev: Rudolf Steiner och grundandet av de nya mysterierna). I guess this sloppy review ought to have been preceded by a trigger warning – to protect people who cannot abide seeing their heroes disrespected. But that, you see, is not my cup of tea, so you’ll have to find a way to survive. As for people who don’t want to read a whole book themselves, they can find some of Prokofieff’s articles online; I particularly recommend ‘The being of the internet’ (and the hilarious response written by waldorf teacher Eugene Schwartz).

With this post, I’ll take a brief break again. A few days, a week possibly, I don’t know. I’ll ponder the dangers of mysticism – a topic of some contention, internal and external, as of late –, the weaknesses of my soul and my belligerent melancholic-choleric disposition.


Subsequent to this, someone kindly pointed out to me something along these lines: it is possible that I am separated from my karmic context or group not by time but by space. It’s a suggestion worth some consideration, as it hadn’t occurred to me. There are two options here (and possibly more). Either I meant it to be that way (a soul yearning for solitude, needing it) or, upon entering earthly existence, I made a mistake, not with the time-table but with the map; perhaps I had none or if I did, read it erroneously. Dog knows I have no sense of direction, geographical or otherwise. There is also this one thing I know way too little about: what is the situation with maps and such things in the higher worlds? And in the preparation, before descending, as it were, do we have all the gadgets? Everybody knows, though, how easy it is to forget to put the map, the compass or the gps in the backpack before leaving; it would be much more curious to neglect the thermos bottle with coffee. That is, before leaving your earthly home — but why would it be much different? Of course, karmically speaking, the level of forgetfulness is no coincidence. But because of that it must also play a part.

The current fashion of denying the existence of a specifically Swedish culture notwithstanding, I’d still suggest that it’s alive and kicking — everybody who doesn’t “fit in”, and never did, knows that. But we also know how easy it is for non-Swedes to get Sweden mixed up with Switzerland or even Holland. Maybe the Nordic region is something of a blind spot also to the beings that dwell in higher, supersensible regions? Steiner does accord the North a special significance (it must be said, but I’m not sure it’s relevant here). Besides, what do the spiritual realms really know about the geography of the physical earth? They sometimes seem too preoccupied with the cosmos. There are all sorts of errors that may creep in during the journey. Meant to be, of course, if so, but still.

It’s certainly hard enough to get on the right train in the physical realm.

2016.08.18 ii

Inte utan viss genans medger jag att det faller sig lättare för mig att peka ut det som irriterar mig än det som inte gör det. Att gilla något (om det inte handlar om självklarheter) är en svaghet som kan framkalla andras aversion, ilska och framför allt misstro på avsevärt mer nyckfulla vis. Man vill inte blotta strupen i närheten av oberäkneligheter. Sådant går som regel åt skogen.

Men ibland, i rättvisans namn, känns det som att man borde vända på saken. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om hur repetitivt meningslösa, intetsägande, innehållslösa och ängsliga Vidarklinikens och Ursula Flatters inlägg i debatterna är. Och jag har tänkt det många fler gånger än jag skrivit det, för man kan inte upprepa sig hur många gånger som helst utan att själv bli uttråkad, och andra tråkar man ut fortare än man tråkar ut sig själv.

Så man borde vända på det, för en gångs skull, för det verkar nästan som om ingenting Ursula Flatters gör – förutom att begå debattartiklar – är tråkigt. Jag har för mig att jag har rekommenderat bokkapitel och någon Youtube-video här för länge sedan (och långt innan dess säkert skrivit något svagsint, som förhoppningsvis bara återfinns i akashakrönikan) och hon är en av ett försvinnande fåtal som bidragit med något läsvärt till Vidarstiftelsens plattitydstinna livsstilsmagasin, så nu vill jag framhålla intervjun i senaste numret av Antroposofiska Sällskapets tidning. Den är rätt öppen och personlig och hon relaterar på ett sällsynt vis sitt liv till antroposofin, något som alltid är mycket intressantare att ta del av än det där vanliga intetsägande bluddret och tomma lovordandet från antroposofer, som aldrig ger en enda vink om vad poängen är. Jag ser fram emot del två.

Det är ju en del av min defekta tankeapparat att jag gillar saker jag inte håller med om. En typ av motsättning som inte passar in i den här världen, år 2016, har jag märkt. Hur som helst, den här intervjun är väl bortom den enkla motsättningen mellan ”rätt” och ”fel” och medhåll och avståndstagande (och alla andra markeringar vi ständigt måste göra), och jag har en viss sympati; det är som det är.

Det som suger med Ursula Flatters mer publika insatser i debatten är att man aldrig slipper tjatet om hur oinformerade, fördomsfulla och illasinnade andra är – men aldrig något av substans. Detta skulle inte vara hälften så frustrerande (på det sättet) om jag trodde att substansen inte fanns där, vilket är fallet med andra antroposofiska debattörer. Debatt är ju självklart debatt och det verkar närmast vara en naturlag att debatt är outhärdligt spånig. Men allting är ju inte, borde inte vara, debatt. Jag ska inte vara naiv; jag tror vi är fast i den galopperande idiotin, något som förmodligen tillfredställer såväl Vidarklinikens anhängarskaror som en del av dess motståndare. Det gör saken så enkel.

Hur som helst, intervjun är spännande läsning. Men detta låter också högst spännande:

Han [någon i Dornach, min anm] hade bland annat en torsdagkurs i människokunskap. När jag väl blir av med den här läkemedelsfrågan vill jag göra något sådant här i Järna. Det var så fantastiskt att verkligen få fördjupa sig människokunskapen och inte bara nöja sig med några scheman.

Nu ångrar jag att jag inte köpte den här handboken jag hittade på Myrorna härom veckan:



Steiner has this idea that if you incarnate in the “wrong” time together with people who were not incarnated at the same time as you were the last time around, you’ll experience no genuine connection with other human beings. This can happen for a number of reasons, but chiefly, the time spent between incarnations varies due to karmic factors. You can be, incarnationally speaking, out of sync. If you cannot find a connection with humankind this time around, it may be different the next — but you’ve got to keep your eyes on the time-table. Go on a charter-trip and avoid the solo tours.

Anyway, another one of his major ideas is, of course, the one that says your incarnation into earthly existence is gradual: the various invisible “bodies” are “born” in an orderly fashion at different stages; and different spiritual qualities develop at different times in life. Clearly there must be a variety of possible mishaps and deviations. Perhaps you can incarnate to quickly in one sense, and too slowly (or not at all) in another. Some qualities never develop, other aspects of your soul make-up suffer from imbalances

If you accept the framework, which I am (for obvious reasons?) averse to do, it makes a lot of sense. But let’s go with it as a hypothesis. Clearly, I incarnated to early or too late; I guess, too early would be the right explanation, because bad or evil individuals spend a shorter time (or no time at all) in the most spiritual realm, the sun sphere — you cannot bring badness into the sun sphere, it’s a very select club for the good souls –, thus they incarnate at a quicker than average speed, not being held up in higher realms, as it were. I see no reason to believe I was good, or even decent, in a previous hypothetical incarnation, so one must make this conclusion. Waiting a couple of hundred years would have done the trick, presumably, but for one reason or other, like barred access to certain places, I had to incarnate with contemporaries who are aliens. Or I am.

Then there’s the issue of incarnating into life on earth. I suppose that was always as off as can be, in my case. And you think, well, perhaps you’ll catch up, but then realize (usually in the middle of night) that you never will, that, on the contrary, other people are speeding up, leaving you even further behind. The few people you had any kind of connection with — a superficial connection, of course, which is the compulsory mode of sound contemporary relationships — grow up. Or whatever it is they do. At least, in the shallow sense, they catch up with the time-table of life.

Yet, at the same time as being insufficiently incarnated according to this loony hypothesis, I feel terribly old, positively ancient. And that is the odd thing.

Pastor Sigvard Svärd och Vidarkliniken

En del människor har en ganska bra karta, men hamnar ändå på underliga platser. Till exempel pingstpastor Sigvard Svärd, när han navigerar i antroposofin. Ursula Flatters och Anders Kumlander låtsas å andra sidan att de aldrig har sett kartan, vilket är mystiskt, eftersom det inte kan vara sant.

De menar också att de inte känner igen sig under Svärds rundtur. Och nog kan man hålla med om att färden gör en vimmelkantig, men det är inte som att han är ute och kör i helt fel stad. I alla fall några av sevärdheterna borde vara bekanta.

Jag kan förvisso inte riktigt räkna ut vad Svärd egentligen syftar på när han talar om ett ”slutligt fulltmedvetande [sic]” som människan ska nå ”i Saturnusregionen”, men så långt är det ju sant att människan, såsom antroposofin ser henne, genomgår en andlig utveckling mot ett högre medvetande. Framtidens mänsklighet kommer att bestå av dem som utvecklats i rätt riktning, resten av oss faller ifrån, så att säga, som djuren en gång gjorde. Huruvida det finns något ”slutligt” är oklart; det finns emellertid en punkt bortom vilken inte ens Steiner uttalar sig! Jag tror att han menar att bortom den punkten har vi inga koncept för att förstå vad som kommer att ske, inga begrepp för att beskriva det. Men jag har inte förstått det som en slutlig ankomst. Jorden självt kommer i framtiden att inkarnera i annan form; ”Jupiter” är nästa tillstånd, medan ”Saturnus” faktiskt ligger bakom oss.

Även om han visar upp antroposofin i en narrspegel, är den igenkänbar. Reinkarnationen och tanken att människan utvecklas och når högre medvetande är sådana grundbultar i antroposofin som jag betvivlar att Flatters och Kumlander misslyckas med att känna igen, även om Svärd tar en omväg tillbaka till Saturnus. Fel destination, men någonstans ska vi ju. Jag tror inte heller att de plötsligt kommit på att dessa tankar är nonsens – även om de i sin artikel öppnar för möjligheten. Det vore underligt, om än intressant. De är inte heller några särskilt anmärkningsvärda eller chockerande idér – så länge man inte kopplar dem till rasfrågan – så jag förstår inte fnoskigheten.

Trots de märkligheter som behäftar hans text, har Svärd en del att komma med, mer än Flatters och Kumlander. Av dem får man inte veta något om vad Steiner talade om, men väl att han höll en ”oändlig mängd föredrag”. En mild överdrift, för även om det var ett närmast övermänskligt antal, var det ändligt. Nog menar Steiner i princip att var och en i frihet kan forma sina egna omdömen och göra sina egna val – utan att nu komplicera den saken med karma eller andlig utveckling (faktorer som man egentligen borde komplicera saken med) – och det medför naturligtvis att man kan anamma eller avfärda det.

Men Flatters och Kumlanders formulering (”varje människa måste söka sin egen sanning”) andas något slags postmodernism eller New Age-flum som inte är Steiners. Jag misstänker att det de egentligen vill uttrycka är något mer mångfacetterat än det de faktiskt uttrycker; antroposofi, i sitt ideal, som metod snarare än dogma. Det är snarare Svärd, som när han talar om en tankens religion, snarare än trons, i alla fall i teorin kommer närmare. Det han säger speglar också rätt bra vad Steiner säger om mänsklighetens utveckling: människan har utvecklat förståndet och intellektet på bekostnad av förmågan att tro – för att inte tala om förmågan att oförmedlat uppleva de andliga världarna. Det är en hypotes han broderar ut med detaljer ur ockult skådande, men grundidén är inte alldeles oäven.

Jag måste medge att jag visserligen inte begriper vad Svärd menar med att ”Inget antroposofiskt har blivit till utan kosmiska krafter har ’tillsats’ [sic] genom meditation och besjälning.” I vissa av hans formuleringar svävar den lustiga föreställningen att ande är något som tillsätts, inte något som är, som finns i allt; materia som förtätad ande. Snarare är det väl så att genom kunskaper om de andliga krafterna kan man dra nytta av dem; det är som med naturlagarna, de finns där, och det gagnar oss att känna till dem. Tillvaron är således besjälad; man måste inte besjäla den, bara utveckla de organ som gör att man förnimma det andliga. Svärd får det att låta som trolleritrix, som kaniner man drar ur en hatt. Han skriver också att döda och levande kan befinna sig i kontakt med varandra, och det är riktigt. De döda – liksom den andliga ”värld” de befinner sig i – finns omkring oss hela tiden; de är i någon mening inte rumsligt separata. Det krävs visserligen vissa färdigheter hos de levande att varsebli de döda. Jag tror inte Flatters och Kumlander förpassar den idén till historien heller. För Steiner är den inte nonsens.

När Svärd nämner ”eteriska” föredrag menar han förmodligen ”esoteriska”, och han verkar ha missat att det pågick antroposofiska aktiviteter i Sverige decennier tidigare än han anger. Petitesser i sammanhanget, men värda att påpeka.

Nytt för mig är argumentet – från Vidarklinikens sida – att Steiner inte var någon Muhammed. Kanske ett argument man tror skulle falla platt utanför en (frikyrkligt) kristen miljö, men som kan passa i denna. Det stämmer så klart att Steiner inte var någon Muhammed, och nog är han angenämare som esoteriker och filosof än som religionsstiftare, men för många antroposofer är han ju ett slags Kristi efterföljare: den största människan som levt, efter Kristus inkarnation på jorden. Exempelvis Prokofieff, för att ta en antroposofisk dignitet, gör tämligen explicita antydningar om Steiners roll som en Kristus, en frälsare som offrar sig för mänskligheten – på samma sätt, genom att ge sin fysiska hälsa, sitt liv. Dessutom är han en profet: han är en föregångare, en invigd som ser det som resten av mänskligheten först i framtiden ska se.

Det hade varit roligare om Ursula Flatters skrev om anden i Vidarklinikens debattartikel, men man kan ju inte få allt här i världen – så då återstår väl Sigvard Svärd, och hans granne, vars ”översjäl” (högre jag?) fastnade på Vidarkliniken och krävde upprepade sjukhusvistelser.

(Jag skrev egentligen den här texten för tre veckor sedan. Jag tyckte att Sigvard Svärds text var ganska rolig. Innan jag — på grund av min olyckliga tendens att låta saker ligga — kom mig för att publicera den har det visat sig att Svärd har skrivit motreplik på Flatters och Kumlanders replik.)


En eftertanke till föregående text. Citat härifrån:

– Det bekymmersamma i längden är att folk gör sig till uttolkare av någon annans åsikter. I det här fallet vad som pågår i Järna och vad personer där står för. De här svepande skälen och påhoppen, som grundar sig i fördomar, hade aldrig gått att framföra om det i stället handlade om muslimer eller någon annan folkgrupp. Men när det handlar om Järna så blir det plötsligt legitimt att ge sig på folk på väldigt lösa grunder, säger Johan Ununger.

Betrakta den murkna argumentationen: så djupgående är viljan att distansera sig från antroposofi att det blir omöjligt att tala om fördomar mot antroposofer, i stället måste hela Järna dras in, som om debatten (eller vad man ska kalla den) någonsin ha handlat om synpunkter generaliserbara till gruppen Järnabor. Det är en fullständigt befängd utgångspunkt, även bortsett från att varken antroposofer eller Järnabor är en folkgrupp, och för övrigt att antroposofer brukar insistera på att antroposofi inte heller är en religion.

Nu är det förstås så att Saltå Kvarn är ett antroposofiskt företag (trots avståndstagandet från biodynamiken), precis som waldorfpedagogiken är en antroposofisk pedagogik, och att det går att reda ut på ett ungefär vad antroposofi står för. Antroposofer är inte särskilt snara att vilja göra det offentligt, men det går. Vad alla enskilda individer står för och hur de förhåller sig till antroposofin är naturligtvis något annat. Men det är inte “fördomar” att föreställa sig att antroposofin har något slags substans, som man kan tala om. Det gör det också möjligt att tala om vad Vidarstiftelsen rimligen får anses stå för. Det är inte ett ingenting; det är ett någonting. Allt annat är bara löjligt.

Utifrån det har vi egentligen två situationer.

Den första är att det förekommer berättigade synpunkter på antroposofi, på Vidarstiftelsen, på Saltå Kvarn. Precis som det finns befogade synpunkter på till exempel (för att nu ta upp den tråd som gavs) islam. Många, många berättigade synpunkter — givetvis också negativa sådana. Det är för övrigt alldeles i sin ordning att helt enkelt ogilla antroposofi oavsett anledning (eller islam eller Dalai Lama eller för all del att ogilla Humanisterna eller VoF, en aversion som torde vara bekant för antroposofer). Jag skulle drista mig att påstå att människor har all rätt att synpunkter på exempelvis antroposofers lindriga benägenhet att vaccinera sig, och det får antroposoferna köpa. Likaså mycket annat som förekommer. Man gör val, och man får stå ut med att andra tycker att de valen är bra dumma. Och om man — den antroposofiska rörelsen, Vidarstiftelsen, Saltå Kvarn — vill tjäna pengar på att andra köper ens produkter kommer det att spela en roll vad andra tycker om en, och det kommer alltid att vara en vidare fråga än bara den enskilda delen sedd isolerad, vare sig det handlar om något formellt eller något ideellt. Ens hand är trots allt en del av kroppen.*

Den andra är att det förekommer oberättigade synpunkter. Den sortens synpunkter är givetvis okej att framföra, annars skulle även antroposofer tvingas hålla truten mer än de gör — så låt oss i stället kalla dem grundlösa. Fördomar och allmän idioti och okunskap helt enkelt, och ibland rentav en illvilja som kommer ur — jag vet inte vad egentligen. Och detta existerar. Men det handlar om fördomar mot antroposofi och antroposofer — inte mot “Järnabor”. Det sägs en förbannad massa dumma saker. Ibland slås jag av häpnad: man behöver inte vara särskilt trögfattad för att inse att om man bytte ut “antroposofer” mot “muslimer” i vissa individers argsinta och vanvettiga utfall skulle de bli tvungna att jaga sig själva med den glödgade högaffel de annars har i ständig beredskap för andra. Det är så det är. Jag tänker inte ge några exempel — det finns ting man inte bör befatta sig med — men det finns där.

Frågan är vad antroposofer tycker är boten i dessa situationer. Huvudstrategin verkar vara att låtsas som att antroposofin inte exsisterar och att det inte går att veta något om den och att, hur som helst, de företrädare som uttalar sig inte har en susning. Detta ska inpräntas till varje pris.

Men höjden av ironi är ju att klaga över att andra människor inte vet något om vad antroposofer (“Järnabor”) tänker och tror, utan att folk agerar utifrån fördomar, samtidigt som man själv närmast verkar nöjd över att inte veta något ens om det antroposofiska område inom vilket man verkar (“frågor som jag inte kan något om”, innebärande biodynamiken). Belackare och försvarare har uppenbarligen mer gemensamt än som skiljer, och det finns i alla fall potential till förening i en himmelsk hyllning till dumheten — alla blir saliga på sina fördomar och sin idioti.

(*Nota bene: jag är ingen kommunist. Det är helt i sin ordning att antroposofiska företag eller antroposofer över huvud taget söker ekonomisk vinning. Allt jag egentligen vill ha sagt är att man inte både kan ha kakan och äta den: inte både vara idealist och överge sina ideal för pengar. Och inte ens idealister står för den delen över kritik och ogillande. Och eftersom jag inte är kommunist, och dessutom gillar när folk har ideal — i synnerhet i fråga om djurhållning –, är jag för att göra aktiva val. Detta sagt i klarspråk för att förebygga den befängda invändningen att man skulle vara emot marknadsekonomi för att man förespråkar att göra val av ideologiska skäl snarare än ekonomiska; det finns faktiskt folk som drar sådana bisarra slutsatser. Det är ju precis tvärtom)


Det biodynamiska har jag mindre problem med; det som verkligen stör mig är den monumentala ryggradslöshet, som tycks grassera i epidemisk form i antroposofiska sammanhang. Bojkotter har varit för andra, inte för mig; jag har varken varit övertygad eller principfast nog. Men nu börjar jag undra, och dessutom inställer sig frågan: saknar Saltå Kvarn ideal eller ljuger de om sina ideal? Det förödande är att jag svårligen kan komma fram till vilket av alternativen som vore värst.

Bilden av en orm som biter sig i svansen är fascinerande i esoterisk kontext, men för ett tag sedan såg jag en film på Youtube som visade en orm — en sjuk orm — som slukade sig själv; den förintade sig själv, från svansen framåt; det var inte bilden av ett nyskapande utan ett självutplånande. Det var inget ockult med det; det var i högsta grad verkligt, och i högsta grad perverst. Varför den bilden dyker upp i mitt huvud nu kanske jag inte kan förklara i ord, men det är likväl så.

Johan Ununger försöker i Södertäljes lokaltidning tillbakavisa den senaste tidens anklagelser mot Saltå Kvarn (vi behöver inte här diskutera hur berättigade de har varit; låt oss konstatera att det har varit en blandad kompott). Det är häpnadsväckande uttalanden, fega uttalanden. De är dessutom oförskämda; vore det inte för att människor hade trott på just biodynamiken, skulle Saltå Kvarns varumärke inte ens existera som paraply för menlösa burkkonserver i dag.

Jag ska dra ihop de mest relevanta uttalandena ur texten och citera dem.

Folk påstår saker om oss, och så får vi försöka försvara frågor som jag inte kan något om. Jag kan inte försvara […] biodynamisk odling för det är ingenting som Saltå kvarn jobbar med. […] Biodynamisk odling är inte något som vi driver framåt […]

Johan Ununger, upprepar flera gånger att biodynamisk odling inte är något som Saltå Kvarn “driver” (vad det nu ska betyda) och säger att den som vill veta något om det får kontakta Biodynamiska föreningen. Han påstår att de inte vet hur mycket biodynamiskt de köper in, och talar om “de bönderna” som om de vore något slags insignifikant liten grupp i företagets historia, om ens det. Som om det inte var nog påpekas att även Lantmännen köper in från biodynamiska odlare, så det är inget speciellt med Saltå Kvarn, inte alls. Förvisso har han nog rätt i det; det är inget speciellt med Saltå Kvarn. Bortsett från att ägaren är en antroposofisk stiftelse har man uppenbarligen inga som helst ideal kvar och inte heller någon särskild känsla för de biodynamiska jordbrukare, som till för bara några år sedan stod för allt spannmål Saltå Kvarn köpte in. Intressant är uppgiften om Lantmännen. Saltå Kvarns uppgivna anledning till att frångå den biodynamiska märkningen för några år sedan var att de biodynamiska odlarna inte kunde leverera tillräckligt. Nu kan de tydligen leverera så mycket att ett överskott hamnar hos Lantmännen.

Detta trots att den biodynamiskt odlade arealen har minskat. Det är nämligen en av de saker som Saltå Kvarns “kritiker” har missat: om någon har medverkat till att underminera biodynamiken i Sverige är det förmodligen Saltå Kvarn, som gjort ett mer effektivt jobb än Vetenskap och Folkbildning hade kunnat göra, om man så lagt manken till. Och det skulle jag ha sagt redan innan Johan Unungers senaste uttalanden! Låt oss gå tillbaka några få år.

Den senaste uppgiften jag har är några år gammal, men i ett nummer av Antroposofiska Sällskapets tidning från 2013 noteras att som en följd av att ”Saltå Kvarn har slutat att betala jordbrukarna ett tydligt merpris för specifika biodynamiska åtgärder” gick en del spannmålsodlare ifrån den biodynamiska metoden. Det var ungefär samtidigt som Saltå Kvarn övergav den biodynamiska märkningen (Demeter). Några leverantörer odlar fortfarande biodynamiskt, men utan avgörande ekonomiska incitament från Saltå Kvarns sida. För den som oroar sig för antroposofiskt världsherravälde kan anmärkas att det står allt skralare till med andra incitament, såsom antroposofisk övertygelse. Det gäller generellt: allt från biodynamik till waldorfpedagogik. Den kärna som en gång fanns, blir allt mindre synlig, allt mindre existerande.

Dessa val (samt aktiebolagsbildningen tidigare) har förstås gjort Saltå Kvarn till något annat än det var, när man var förankrad i antroposofi, när idén var viktigare än tillväxt. Det vore ju frestande (för en apologet?) att säga att antroposofer inte är fanatiker eller fundamentalister när omständigheterna kräver flexibilitet (det skulle låta sympatiskt), men vad jag i stället skönjer är snarare en djupgående och tilltagande likgiltighet inför ursprunget och idén än en omvandling utifrån dessa som förutsättningar. Detta är helt enkelt kännetecknande för delar av rörelsen i dag. Det blir allt enklare att vara opportunist. Det har alltid funnits en tendens att dölja det antroposofiska för att locka folk till rörelsens ”frukter”, men nu behöver man inte hindras av att den inre övertygelsen inte stämmer överens med de yttre tillkännagivandena. Man har inte någon förbundenhet med kärnan, och ingen övertygelse kvar.

Det är intressant att gå tillbaka ännu bara några få år, till en artikel som irriterade mig då, men som är avslöjande i efterhand. I Filter, år 2008, säger Anders Kumlander: ”På Saltå Kvarn mäter vi inte vår framgång i hur stor den ekonomiska vinsten är, utan i hur stor areal vi lyckas omvända till biodynamiskt jordbruk.” I samma artikel säger Johan Ununger att det biodynamiska inte är en tillgång ur marknadsföringssynpunkt: ”Hade Saltå Kvarn varit Coca-cola hade vi spolat kohornen för länge sedan.” Det handlar om att tro (och kärlek), menar han, inte om kohornens effekt (!). Det är anmärkningsvärt att Ununger gick in i ett företag som på den tiden var helt biodynamiskt utan att veta något om biodynamik — inte ens många år senare vet han något om biodynamik, om man ska tro dagens artikel.

Det är något av en ödets ironi hur det utvecklade sig därefter, för Kumlanders vision är bortblåst och i princip är man väl ett slags Coca-cola. Det fascinerande är att man 2008 kan ana trivialiseringen: att tala som om det faktiskt handlade om kohornen. Så snart man har framställt det så – som en enkel fråga, att spola eller inte spola kohornen – är det förmodligen enklare att skrida till verket. Det har redan slutat handla om något som är större än kohorn. Skillnaden mellan ekologiskt och biodynamiskt är inte längre en världsbild utan några banala ting – agrikulturell antroposofkitsch – utan mening. Man frågar sig vad – vilken utveckling – som gjort den ytligheten möjlig från första början. Något hände som fick följden att man gick från biodynamisk säd och bröd till importerade konserver. Men det är den inre utvecklingen som är intressantare än den yttre, som blott är symptom.

Att man nu helt förnekar biodynamiken är förmodligen följdriktigt, men fullständigt patologiskt. Och det spelar faktiskt ingen roll om man ljuger om biodynamiken eller om man är totalt tom och likgiltig. Det sistnämnda kan mycket väl vara sant — jag är benägen att tro det — och det är i så fall lika illa och lika ohederligt. Och eftersom Saltå Kvarn fortfarande ägs av en antroposofisk stiftelse (och det är varken en fördom eller “rasism” utan ett faktum) kvarstår den bojkottanledningen för dem som känner så. Så det gripande med charmoffensiven är väl kanske att den inte är ägnad att charma någon: varken dem som är för eller dem som är emot antroposofi. Men har man de likgiltiga som största kundgrupp är strategin kanske inte så bakvänd som jag tycker.


Med ståhejet kring Saltå Kvarn kom förstås ett jordskred av spiksäkert hållna missuppfattningar kring varför antroposofer inte vaccinerar; det vill säga, att det skulle gälla alla de vanliga föreställningarna som finns bland dem som misstror vacciner: de innehåller gifter, tungmetaller, orsakar autism, leder till sjukdomar, narkolepsi, och så vidare. Det är sant att samtida antroposofer ofta delar sådana föreställningar — i förekommande fall vanföreställningar — men de har inte med den antroposofiska synen på vaccin och sjukdomar att göra. Man kan, för att vara kortfattad, säga att det egentligen inte handlar om att vara emot vacciner, utan om att vara “för” sjukdomar. “För” i den meningen att sjukdomar fyller en funktion för människan och människans utveckling, andligt och fysiskt.

För det första har vi en funktion som gäller barnsjukdomarna specifikt: de anses hjälpa barnet i inkarnationsprocessen, så att den förlöper på ett sunt sätt och alla steg sker i rätt tid. Barnet, som kommer från världar där man vistas mellan död och födelse, “föds” alltså successivt till jordelivet. Den processen kan gå i fel takt. Till exempel kan barnet “förhårdnas” för tidigt. Febern som hänger samman med barnsjukdomarna motverkar det; den är som en termostat för den andliga utvecklingen. Man kan alltså säga att barnsjukdomarna är viktiga som regulatorer i barnets andliga mognadsprocess. Därför är det inte ur antroposofisk synvinkel ett problem att ta barnvaccinerna som ungdom eller vuxen. Då skulle sjukdomen ändå inte ha samma betydelse som under barnets första sjuårsperiod.

För det andra finns en mer allmän, karmisk aspekt på sjukdomar. Sjukdomar kan vara ett resultat av något som behöver jämnas ut från tidigare liv eller vara till för att bereda en utveckling som behövs för kommande liv; det gäller såväl individen som hela folk/grupper och mänskligheten i stort. Den antroposofiska litteraturen innehåller mängder av detaljer kring hur karma funkar i fråga om sjukdom och hälsa. Nu är det inte givet, utifrån ett karmaresonemang, att man till varje pris inte ska förebygga sjukdomar genom exempelvis vaccination. Det kan till och med vara så att ett vaccin har kunnat utvecklas eftersom sjukdomen i fråga inte längre fyller någon funktion för mänskligheten. Vaccinet är också en del av karma.

För det tredje, och detta är en mycket svagare punkt, för Steiner en del resonemang om vacciner som medel för att göra mänskligheten immun mot det andliga. Alltså, en sorts ondskefull plan av de mörka makterna att göra människorna till förhärdade materialister. Det innebär att det skulle existera vacciner vars yttre funktion är en, medan den ockulta, dolda, funktionen är en annan. Huruvida denna föreställning är särskilt spridd kan jag inte avgöra — jag har sett versioner av den sporadiskt dyka upp här och där bland konspiratoriskt sinnade antroposofer med överambitiösa ögon för ockulta sammanhang och en svart syn på samtiden.

Jag tror att den här tredje punkten är den minst relevanta, medan den förstnämnda är den som är allra viktigast vad gäller antroposofers benägenhet att avstå från vaccinationer för barn — i många fall kombinerad med de mer spridda, “vanliga” föreställningarna i antivaccinsvängen, men de senare har alltså inte med antroposofi att göra.

Det är intressant att notera att Steiner själv anser att en riktig fostran kan kompensera för de negativa konsekvenser barnvaccinering kan ha, eftersom den (precis som sjukdomarna) hjälper barnet att utvecklas i rätt takt och gör så att man undviker prematurt förhårdnande krafter (rätt takt, enligt antroposofins utvecklingsmodell alltså). Nu talar han förstås inte om trippelvaccinet — som är föremål för tjafs i dag — men om vaccin som var aktuella då. Enligt en anekdot ska han ha ordnat så att både barn och vuxna, inklusive han själv och Marie Steiner, blev vaccinerade mot smittkoppor vid en epidemi i Berlin. Anekdoten berättar att han ska ha fått problem med armen, varpå ett skämt började cirkulera som jag tyvärr är för dum för att begripa, så jag kan inte återge det.

Något obligatoriskt motstånd mot vacciner — än mindre mot alla vacciner eller för alla människor i alla åldrar — inbegriper alltså inte antroposofin i sig, vilket många tycks tro, liksom som de tänker sig att antroposofins grunder att vara emot vaccin är samma som för resten av antivaccinrörelsen. Någon praktisk skillnad gör det kanske inte; antroposofiska miljöer och waldorfskolor kommer att fortsätta ha sjukdomsutbrott på grund av låg vaccinationstäckning, delvis av antroposofiska skäl, delvis av andra.


Det bär emot att försvara en illa skriven och illa argumenterad ledarartikel som innehåller sakfel, så det ska jag inte göra. Men det är något som irriterar: det gnisslande som uppstår bland ryggkliande, självbekräftande antroposofer och mer eller mindre lösa anhängare så snart det (för sjuttielfte gången) visar sig att de inte är föremål för omgivningens odelade beundran.

Det är som att det saknas förståelse för att ju mer man söker andras pengar och stöd, desto mer måste man tåla ifrågasättanden – och ogillanden. Att Saltå Kvarns och dess ägares integritet och motiv inte bör, inte ska, inte får efterfrågas är en sekteristisk attityd; en attityd som vidmakthålls i ett sådant hycklande och självgott klimat som jag tänker att Karin Pihl taffligt och trevande försökte formulera, även om hon vände sig åt ett annat håll. Hur dålig och kontraproduktiv hennes ledare än var, finns det ett frö av något befogat i den. Men det är kanske inte så mycket den hycklande varumärkeshipstern som är värd kritik i första hand, i alla fall inte med dåliga argument.

Men nog kan man ifrågasätta hyckleri. För att ta ett aktuellt exempel, kanske inte ett betydande eller viktigt exempel, men ändå ett mer dugligt: medan Saltå Kvarn i marknadsföringen går på om sin ambition att ”rädda Östersjön” släpper Frötallen AB via en avloppsanläggning i Ytterjärna ut orenat avloppsvatten i Östersjön, eftersom det ”naturliga” reningssystemet har varit bristfälligt och underdimensionerat i decennier, och pågår hittills utan konsekvenser. Orenat avlopp från Vidarkliniken, Kulturhuset, Örjanskolan och bostäder hamnar i havet. Förutom att delvis samma personer står bakom Frötallen, som äger och driver avloppsanläggningen, och Saltå Kvarn, finns självklart kopplingen till Saltå Kvarns ägare, Vidarstiftelsen, som direkt och indirekt genom dotterbolag äger fastigheter och verksamheter varifrån det orenade avloppsvattnet kommer – och dessutom: Vidarstiftelsen äger också Frötallen. Det formella ansvaret är en sak, men det etiska? Man kan inte sitta på höga moraliska hästar i vissa av de antroposofiska verksamheterna och sedan agera motstridigt i andra, mindre synliga verksamheter, inte när de är tätt sammanlänkade genom både de involverade människorna och ägarförhållandena.

Den som gav sig på att börja rota systematiskt och ingående i antroposofiska verksamheter skulle uppdaga ett helt avloppssystem (bildligt talat) igenslammat av dubbelmoral, korruption och kapsejsat högmod, misstänker jag. Det är synd, eftersom det skadar människor som inget gjort för att förtjäna det.

Så nog finns det en moraljuice med bismak, som jag inte tror att Karin Pihl kom på spåren. Men poängen är riktig: det är befogat att fråga om motiven hos en rörelse som inte är öppen och tillmötesgående om dem. Och i fråga om ekonomiska intressen med en bakomliggande ideologi måste det anses rimligt att ifrågasätta motiven och vilka syften som gagnas. Men i vanlig ordning har ”debatten” inte haft något klargörande över sig. ”Antroposoferna” påminner ibland lite väl mycket om de sparsamt utforskade livsformerna på världshavens djupaste bottnar.

Man kan, utan att rättfärdiga, förstå aversionen mot en gemenskap som uppträder överlägset och självgott, och som inte tycks hållas samman av något “vettigare” än en förkärlek för aparta ting som nedgrävda kohorn, ”giftfri” mat, präktiga yllekläder och barnsjukdomar. Det är närmast en naturlag att sådant är irriterande. Samtidigt är det ytligheter man fokuserar på – det är på sätt och vis en aversion sprungen ur förutfattade meningar som uppträder i ett kunskapsvakuum.

De inofficiella antroposofiska reaktionerna på Pihls text är de vanliga och tröttsamma, de omedelbara spasmerna som uppstår som något slags överkänslighetsreaktioner; det är alla andra det är fel på. Antingen håller man med antroposoferna. I brist på det, måste man beundra dem. I brist på det, medge att de vet bättre. Förmår man det inte, bör man ignorera dem. Visst försäkrar de alltid, precis som alla skulle göra, en öppenhet för intryck, för andra synpunkter; det är så det ska låta. I verkligheten är det ofta bara ord; det är som med läpparnas bekännelser till “värdegrunder” som inte har förankring i människors inre. Så det harvas på om hur folk inte förstår, är illvilliga, okunniga, dumma, fientliga, fördomsfulla. Ryggkliande och självbekräftelse följer, och bilden av omvärldens illvilja befästs. Man sluter sig inåt, med taggarna utåt.

Det är samma sak, jämt. Rörelsen är inte öppen mot omvärlden, bara för beundran. Inga vackra fraser ändrar på det, utan bara ett förändrat agerande, och det uppvisas (i ringa utsträckning) endast av enskilda antroposofer – kanske finns där en stor tystnad, mycket som förblivit outsagt, vad vet jag? Mönstret är det som jag tycker är tydligast: oförmågan att finna ett sätt att relatera till världen utanför kretsen av beundrare och ryggkliare. Det är en brist, en som jag tror kommer ur en sektmentalitet, och ett skiljande på vi och dem, gott och ont, vän och fiende – utan nyanser och vilja att bryta igenom.

Men de officiella reaktionerna är ändå rimligare att rikta in sig på. En av Karin Pihls poänger var svårigheten att informera sig om vad Saltå Kvarn står för. Saltå Kvarns svar är inte till någon hjälp. Mycket riktigt verkar Pihl inte ”insatt”, men antropsofiska beklaganden går som vanligt inte alls hand i hand med en ambition att förbättra de kunskaper man anser bristande. ”Hon har säkert aldrig varit i Järna”, påstås det. Jag är den sista att avråda någon från att besöka Ytterjärna. Det kan vara en sympatisk upplevelse, utan att för den skull vidga förståelsen nämnvärt. Det är, så att säga, antroposofins ytliga erbjudande igen – det som inbjuder till gemytlig konsumtion, men aldrig går in på de bakomliggande tankegångarna och motiven; om antroposofin finns inget att veta, och det är rörelsen nöjd med. Att sedan skylla på något slags ”rasism” är ungefär lika infantilt som Pihls utfall mot äcklig juice, men visar att antroposofer hänger med.

I en ledarartikel i LT försvaras antroposoferna mot angrepp. Man får intrycket att grunden till det hela är intolerans mot det som är annorlunda och det man inte förstår.  Skribentens perspektiv kännetecknas inte av något särskilt djup; det är de vanliga sakerna: det är väl inte så farligt om några antroposofer inte vaccinerar, det är väl inget ont i att avstå från halvfabrikat med tillsatser, osv. Som om biodynamiskt står mot halvfabrikat. Jag förstår inte sambandet mellan människors bortväljande av det senare och påstådd ”hetsjakt” på antroposofer. LT-skribenten tycker att ”acceptansen för det som avviker” är för låg när det kommer till antroposoferna, vilket på sätt och vis är sant, men samtidigt är kännedomen om antroposofi förfärligt låg. Ett antal antroposofiska epifenomen hamnar ständigt i centrum, vilket han själv visar gott exempel på – homeopatiska medel (fel, egentligen), att äta biodynamiska grönsaker, att inte vaccinera. Inget av det är antroposofi i sig – det är konsekvenser av den. Det är först frågan ”varför” som ger någon kunskap; det är först då man kommer in på det som skribenten framhåller: att antroposofer ”tänker i andra banor än de gängse”. Men om tankebanorna sägs (så klart) ingenting, så acceptansen som efterfrågas är blind.

(Mitt hyckleriexempel ovan har förstås inte heller något med antroposofi att göra, utan enbart med vanliga, mänskliga felsteg. “Gå ut i världen och släpp ut skit i haven, kära vänner!” är något Steiner aldrig sa, så vitt jag vet.)

Vad är vitsen egentligen? Att det är dåligt att fråga efter och ifrågasätta ett företags värderingar och motiv och ideologiska bakgrund – att detta till och med är fel när produkterna finns i nästan varenda livsmedelsbutik? Är det fel att fråga vilka som äger det, vilka som tjänar på det, och de vad vill? Om det inte är fel annars, varför vore det fel just då det handlar om antroposofer? Är det så, talar vi ju om en de låga förväntningarnas ”rasism”, för att spinna vidare på Saltå Kvarn-ledningens ”rasism”-kommentar. Eller handlar det bara om tonläget — som om alla andra alltid blev schysst, hänsynsfullt och balanserat behandlade?


Tillägg: normalt sett läses ju inte mina texter av så imponerande många människor, men den här texten fick en helt annan spridning än jag är van vid, och diskussionen gav vid handen att det kunde förstås som att jag menade att helt vanliga Saltå Kvarn-kunder är något slags sekterister. Självklart inte! Inte någon annan heller: det jag avsåg är givetvis ett sekteristiskt beteende i och nära omkring den antroposofiska rörelsen. Karin Pihls text är fortfarande en skittext, även om jag menar att hon har en poäng i att människor vet för lite om antroposofi (även hon själv, vilket hon ju bevisade!) och om Saltå Kvarn, som självklart måste tåla ifrågasättande. Överlag saknas öppenhet, och det är synd.

Har växter själ? och andra frågor med anledning av Karin Pihls ledare i Expressen

Karin Pihl avslutar sin artikel med en appell om att inte köpa “äcklig” juice från Saltå Kvarn med att man då stöder “vaccinmotståndare som tror att växter har själ.” Det här är nästan en trickfråga — tror antroposofer verkligen att växter har en själ?

Nja. Den enskilda växten har det i alla fall inte. Den har sin fysiska kropp och sin eterkropp; eterkroppen är den kraft som, så att säga, håller livets spänst i levande organismer; utan eterkropp, vissnar växten och förmultnar, den blir ett med omgivningen. Detsamma gäller människor och djur; när eterkroppen — livskraften — avlägsnar sig, blir den fysiska kroppen ett lik, som bryts ned och uppgår i det materiellas kretslopp, den fysiska kroppen tappar sin avskildhet och blir ett med omgivningen, naturen. Nåväl, så långt: eterkroppen kan knappast betraktas som själ. Den befinner sig visserligen i ett slags aktivt förhållande till sin omvärld, i symbios med den, men de förmågor vi ser hos människor och djur förekommer inte hos växten såsom enskild organism. Till exempel har naturens rytmer, årstider och ljus, och andra förhållanden självklart betydelse för växtens livscykel, till skillnad från hur mineralernas tillvaro ser ut; det är eterkroppens verksamhet som visar sig. Men redan hos djuren finns något som inte finns hos växten: upplevelser av lust och olust, smärta, drifter och begär, och så vidare, precis som hos människan. Nu menar antroposofin att vi står på olika nivåer, och människan som individ befinner sig högre än djuret, enär vi också har ett Jag, medan djurets högsta väsensled är den så kallade astralkroppen. Vi kan alltså resonera på en högre nivå, vi kan utveckla moral och principer, och detta vårt Jag kan arbeta på de andra väsensleden och till slut ska en “ny” människa uppstå. (Inte i morgon. Dock. Men somliga, som antroposofer, har arbetat på denna människa, framtidens människa, ett bra tag redan. Kretiner, som VoFare och Karin Pihl, har längre väg att vandra. Ni förstår principen.) Detta finns varken hos djur eller växter. Djur kan känna, uppleva olust och så vidare, en grundläggande egenskap hos astralkroppen eller förnimmelsekroppen, men det kan inte växter. Den enskilda växten förnimmer inte smärta i sig självt då den skadas; det gör djuret.

Och eftersom växten, såsom enskild växt, varken har astralkropp eller ett Jag, kan man nog med rätta påstå att den saknar såväl själ som ande. Det är kanske lite grovhugget, men inte mer grovhugget än att påstå att antroposofi inbegriper en tro på att växter har själ.

Nu är det förstås alltid så att precis allt här i världen — och allt i den antroposofiska världen i synnerhet — kan kompliceras. Jag utgår dock från att följande inte är något Karin Pihl hade i tankarna, då hon formulerade påståendet om antroposofer och växternas själ. Den enskilda, fysiska växten inte genomträngs av en själ, såsom människan genomträngs av sina till den enskilda organismen tillhörande astralkroppar och individuella Jag här på jorden. Men, och här blir det riktigt esoteriskt, och jag vet inte om jag har kapaciteten att förklara det på ett begripligt sätt ur minnet och i mina egna ord (förlåt mig om jag misslyckas), men: det finns likväl ett slags kosmisk “växtsjäl”, eller egentligen såväl ett slags kosmisk astralkropp som ett slags Jag — för växtsläktet således, inte den enskilda växten. Denna kosmiska “växtsjäl” genomtränger inte växterna i deras fysiska existenser här på jorden, utan verkar från de högre andliga planen. Detta är tämligen intrikt att begripa, eftersom Steiner också säger att de andliga världarna är överallt omkring oss, och därtill att all materia är förtätad ande; vi får kanske, för detta syfte, nöja oss med att växternas kollektiva kosmiska “själ” står i ett annat slags förhållande till den enskilda växten än astralkroppen och Jaget står till den individuella människan.

Jag tror ändå att jag med viss säkerhet kan fastslå att det är galet att rakt upp och ned fastslå att antroposofer tror att växter har själ. I första hand för att de saknar astralkropp (och Jag), och det är grundläggande. Men i andra hand kanske för att den naiva associationen till ett sådant påstående vore att moroten tyst skriker “aj” när den blir uppäten; en förenklad uppfattning av en själ torde ändå vara att den kan uppleva, och det leder till en missiktad sentimentalitet. Det är förvisso hisnande sant att varje uppäten morot står i ett samband med kosmos och de osynliga sfärerna. Men moroten upplever inte, som enskild morot förnimmer den inget. Men — vad ska vi göra av detta? Är det per definition “fel” att tro att en växt är något mer än bara den där fysiska manifestationen som vi ser? Eftersom jag inte vet vad Karin Pihl menar, eller hur förankrat det är i antroposofiska föreställningar, vet jag inte heller vad jag ska argumentera mot eller för. Lika så bra.


Man kan förstås inte annat än medge att både biodynamiskt och ekologiskt — och anhängarna därav — omger sig med en inte alltid motiverad godhetsaura, och att antroposofer lider av ett med hänsyn till realiteterna kopiöst uppblåst världsräddarkomplex (jag vet inte om ens Karin Pihl riktigt har hajat omfattningen av det senare, faktiskt!).

Jag har ändå något emot en del av de argument som Karin Pihl använder. Somligt kan förstås inte ens betraktas som argument; huruvida juicerna är “äckliga” torde vara fråga om saml. Det blir i allmänhet lätt löjeväckande när folk påstår att biodynamiska produkter inte är bättre — smakar bättre, eller vad man nu vill — än lågbudgetalternativ. Ja, att de inte ens kan vara det (så det så! pga koskallar och nedgrävda horn, och sådan bullshit!). Det är så uppenbart en sanning med modifikation, eller rentav en osanning. Inte mycket till argument, hur som helst. Saltå Kvarn är lite väl mycket massproduktion och burkkonserver nu för tiden för att motivera priserna (dvs, kvaliteten är inte anmärkningsvärd), det kan jag hålla med om, men om man ser till biodynamiskt i övrigt finns det ofta goda (bokstavligt talat) anledningar att betala för det — och då inte för att man är “varumärkesfanatiker” som liksom “bratsen på gymnasiet” bryr sig om det symboliska. Det finns inga nämnvärda symboliska vinster med att köpa en påse biodynamiska morötter. Men nu hör jag ju inte, och har aldrig hört, till de “hipsters” och naiva miljöpartister som Karin Pihl skriver om. Man kan nog med fog misstänka att deras uppfattningar om saker och ting ibland är vaga, byggda på fördomar, och syftande till identitetsskapande via konsumtion.

Och så ett långtråkigt påpekande (för sjuttielfte gången). En premiss som Karin Pihls resonemang tycks bygga på är att Vidarkliniken skulle äga Saltå Kvarn. Hon skriver:

Få vet nog att Saltå Kvarn ägs av Vidarkliniken.

Och tur är väl det, tänker man, eftersom Saltå Kvarn inte ägs av Vidarkliniken. Jag förstår vad hon menar, så klart: folk vet inte så mycket om Saltå Kvarns koppling till antroposoferna. Men tyvärr är det ju tur att folk inte vet det hon “vet”, eftersom det inte stämmer.

Jag förstår inte om påståendet innehåller en förutsättning för slutsatserna eller om de osammanhängande resonemangen helt enkelt får mig att tro att det är det; vad vi har att göra med är kanske en samling blandade påståenden utan inbördes relation, och utan egentligen argumentation. Jag vet inte. Men hon påstår i alla fall felaktigt att Vidarkliniken äger Saltå Kvarn, och det verkar vara av något slags vikt. Men: Vidarstiftelsen, en stiftelse med antroposofiskt ändamål, är största ägaren i Saltå Kvarn, inte Vidarkliniken; genom att handla av Saltå Kvarn stöder man alltså Vidarstiftelsen. Vidarstiftelsen äger också, direkt och indirekt, fastigheter, bland dessa den där Vidarkliniken bedriver sin verksamhet. Vidarkliniken (sjukhusverksamheten, i stiftelseform: Stiftelsen Vidarkliniken) hyr av Vidarstiftelsen (eventuellt indirekt av något av Vidarstiftelsens bolag). Vidarkliniken äger alltså inte Saltå Kvarn, men samma ägare finns bakom Saltå Kvarn som bakom den fastighet som Vidarkliniken nyttjar — så vitt jag inte har missuppfattat saken. Det är förståeligt om kreti och pleti blandar ihop Vidarkliniken och Vidarstiftelsen, men en ledarartikel kunde göra sig bättre utan detta, även om ledartikeln inte heller annars är särskilt stringent argumenterad.


Writing in an obscure language on a fringe topic means having three readers, five of whom misunderstand you. My perverted ambition is to be misunderstood more widely.

Joking aside, that’s of course not entirely true, though it is how it is sometimes feel; statistics say something a bit different. But it is true that it is a fringe interest, and that readers from Sweden are a small minority of an already tiny crowd. There’s a constant battle in my head: will I write in English or will I write in Swedish? I think I’ll keep doing both. (The bigger question: will I write at all, about this topic or about what I do with it or myself?)

I believe what makes it troublesome, and lonely, is that not only is it a fringe interest – my position within this fringe is more and more becoming a fringe position. Maybe that’s just an excuse for being rather hopeless as a human being. I’ve been consistently doing the ”wrong” thing.

I’ll write generally now, though what I’m saying was partly but very loosely inspired by a couple of comments made to me recently.

I want to speak of the nuances that get lost. One of them is: one may not want a worldview, one may not be on the lookout for a one and only Truth that will explain the universe. It is not a pitiable position to be in to investigate ideas – not even to engage with spiritual worldviews – without being a ”seeker”. Other people may trust in the existential relief that such a worldview can give; I don’t know that it can for me, and it isn’t my aim.

To me it’s no improvement to exchange a certain doubt for a doubtful certainty.

And I don’t think I want the salvation of a solid, stable worldview.

At the same time, it does change you; of course it does, as any quest does. I would be lying if I said it didn’t. The other perspective does change your world, and no matter what your initial ideas were, they are transformed. Miscellaneous opinions are replaced by a broader panorama of — well, the life that ideas get incorporated in when they stop being the objects of mere opinions. Some of it gives life meaning, just like everything you do (though I admit that Steiner is different from collecting stamps).

The ideal would be: not to search for the ”right” thing to think (too much effort, public and private, is wasted on that pursuit) but to think better.

Naturally, Steiner, as well as a number of other people, authors, thinkers, dogs (and so on, even one cat, I regret to admit), have changed the backdrop against which my life and my thoughts unfold. But I’m not shopping around for a worldview, I’m not a seeker in that regard, I don’t resemble those people who show up in a spiritual commune or at a skeptical conference and find community and a meaning of life. I’ve never seemed to be able to achieve that, even as I can envy those who do.

Contrary to what people seem to assume, this doesn’t mean engaging with Steiner (or anyone else who has had an influence on one’s thinking) was a waste. It doesn’t mean I’m driven by an impulse to go ”shopping” for something else in the mall of spirituality and easily digested, ready-made worldviews, because finding one, and settling down in it, has never been a goal.

I like to think that thinking better – rather than focusing on thinking the right thing – increases one’s opportunities. It widens the circle.

But I’m not sure that is always true in every sense. It does deprive you of a community of like-minded people who all think the ”right” thing! And the upside, well, frankly, I have only glimpsed it, if even that. I can see the benefits of a comfortable and safe enclave, and of course I must concede it fills a purpose. My desire is for that, too, on the surface; but something else emerges underneath, like a sea monster, and overrides that desire.

One part of it is perhaps boredom. The wish of my conscious self is to be in harmony with people, to be understood by them; the dream is for someone to share my world. But there must be some other impulse calling from my unconscious, because I constantly gravitate towards those who don’t; I constantly gravitate towards that which I’m not allowed to be a part of, and watch it from outside. The way I’ve done with everything from childhood and onwards. It goes much deeper than boredom – a feeling of not being at home anywhere, anyway. And that, again, is something more profoundly pathological than shopping for philosophies can cure.

I don’t want to find ”myself” (in the most ambiguous sense of that word!) and I don’t think I want to find those who are like me (if they exist) – oh, Dog, I’m so tired of myself – no, I, to some extent, go for the opposite, that which is contrary. I think because, ultimately, I find myself there, too, another self. I find more of myself there.


Occasionally, there’s an epiphany; the one thing that makes everything worth it. A moment of clarity. Only a moment, then life gets everything messed up again. But anyway, the other day I read (in a useless book) some lines by Goethe, intrigued I went online and found the poem, and in that moment I completely understood – even if words fail me now – the consistent and ever-present love Steiner has for Goethe; and I think, in fact, that I understand him better through those lines of Goethe. Strangely, the next day, completely by accident (or intervention of strong karmic forces, obviously), I read a lecture by Steiner where he quotes from the same poem.


Som av en händelse påmindes jag om ett citat av Hermann Poppelbaum. Jag vet inte om det är autentiskt, men det är hur som helst underhållande. Han lär ha sagt att

if one is to pursue a life in the promotion of anthroposophy it is necessary to develop an entirely new relationship to failure.

Förutom att det är roligt är det — som så många roligheter — inte utan ett korn av sanning.

Jag råkade över det ungefär samtidigt som jag uppdaterade mig om Vidarkliniken. Inte bara Ursula Flatters är nöjd med beslutet om de antroposofiska läkemedlen (jag nämnde det tidigare i ett inlägg), utan även Anders Kumlander:

Regeringsbeslutet som säger att särbehandlingen av antroposofiska läkemedel upphör efter en övergångsperiod på fem år är Anders Kumlander positiv till.
– Jag är oerhört glad och nöjd. Det var det bästa vi kunde önska oss, säger han.

Detta är det största mysteriet hittills i den långa sagan om de antroposofiska preparaten — mysterium, så tillvida vi inte antar att antroposoferna verkligen har skapat ett helt nytt förhållande till misslyckanden. Alternativet är att det i soppan blandats någon hemlig ingrediens som undflyr mig.

För vad har man kämpat för i flera år, om det man allra mest ville ha — det allra bästa man kunde önska sig — var den reglering som redan existerade? Den har ju ingen någonsin hindrat dem från att följa. Och hur var det egentligen med att det regelverket hotade Vidarklinikens blotta existens, eftersom samtliga preparat antingen inte kunde registreras enligt den ordningen eller att det skulle bli för dyrt att registrera varje preparat individuellt? Såvitt man kunde förstå, öskade sig Vidarkliniken andra förutsättningar än de befintliga. Det var liksom grunden för alltihop. Hur var det egentligen?

På ett mystiskt vis värmer det ändå mitt hjärta av sten och plåt att Ursula Flatters och Anders Kumlander och i stort sett samtliga motståndare och skeptiker (och dylika fiender av Vidarkliniken!) är eniga om att lösningen är bra. Det med några små invändningar förstås (några ansåg att omställningstiden var väl generös, en petitess alltså), men på det hela taget är alla nöjda — alla har fått vad de önskade sig av regleringen. Och hur ofta händer det, när man i utgångsläget önskar sig diametralt skilda saker!

(Är det inte fint ändå?)

Men det är klart att man funderar: behövdes verkligen alla dessa tjatiga rundor av debatt om alla hade samma, eller i alla fall ett likartat, mål? Vad kämpade Vidarkliniken egentligen för, när det nu visar sig att man är nöjd med det motståndarna tyckte var en rimlig lösning från början? Var det värt det?

Det går onekligen att spekulera i om inte den segdragna frågan om läkemedlen, och debatten om dem, har haft konsekvenser för synen på antroposofisk medicin, när nu flera landsting (av olika anledningar) ifrågasätter sina avtal med kliniken.

Besatt man inte ett orubbligt förtroende för politikernas förstånd och kunskaper, kunde man ju få för sig att de tidigare har haft dimmiga föreställningar om vad det är de har avtalat om. Att nyvaket drabbas av häpnad inför att Vidarkliniken inte bygger blott på konventionell medicin är nämligen rätt kuriöst.


I know it’s fairly unattractive, not to say small-minded, to be the person who says I told you so. But I’m going to be that person now. Here. I told you so.

The effort to unite waldorf pedagogy and mainstream pedagogy in a state school in Germany has failed; the Waldorfbund has decided to revoke the right of the school to use the waldorf label. This is not the first time, but what’s interesting is that it’s been openly discussed. Here’s from an interview with Henning Kullak-Ublick in Zeit Online:

ZEIT ONLINE: Das darin besteht, einige Waldorfelemente an einer staatlichen Schule einzuführen. Warum ist das so schwer?

Kullak-Ublick: Es gab leider von Anfang an einen großen internen Widerstand. Auf der einen Seite wollte man sich gewisser Elemente bedienen, auf der anderen hat man sich von ihnen distanziert. Das ging schon bei der ersten Pressekonferenz los, als der Schulsenator Ties Rabesich ohne Not von Rudolf Steiner abgrenzte. Diese Ambivalenz blieb stilbildend. Waldorf wurde sukzessive rausgetrieben, bis wir irgendwann sagen mussten: So, das können wir jetzt nicht mehr Waldorf nennen.

ZEIT ONLINE: Sie hatten also Angst, dass die Marke verwässert.

Kullak-Ublick: Angst nicht, aber der Name Waldorf steht für eine pädagogische Philosophie, die man nicht beliebig uminterpretieren kann. Was wir davon in Wilhelmsburg umsetzen wollten, war ohnehin schon ein absolutes Waldorfminimalprogramm. Das haben wir akzeptiert. Aber auch dieses Minimum wurde in der Praxis zu oft gar nicht oder nur formal umgesetzt.

You see, here’s the thing. Every time, for years, when I said waldorf isn’t a random collection of cutesy things and cannot be just what you wish it to be — when I pointed this out to oftentimes mendacious teachers and usually dreamy-eyed parents — I was basically told I was an idiot. Waldorf is different everywhere. Nobody has to follow any rules or be anything they don’t wish to be. Waldorf teachers can take anything they like from anthroposophy. There’s no formula to be followed. It’s all so very individual! And so on.

I was the idiot, the one who supposedly made things up — tried to make things out as something they weren’t. I knew nothing, just as I supposedly can never know anything about anthroposophy. In trying to say that waldorf can actually be defined, explained and understood — that there is something to be said about what it is, a core that is somewhat constant, temporally and geographically — I was wrong and deserved being hit on the head by people who feel themselves towards their own personal “facts”. Because that’s where the problem was, really. It never had to do with the actual and factual situation but with spouting self-serving nonsense based upon emotional preferences.

It’s worth pointing out that neither Kullak-Ublick nor the Waldorfbund are more fundamentalist, die-hard anthroposophist or fossilised remains of some pre-historic era than those waldorf folks who deceive everyone including (quite often) themselves. Quite the opposite. Knowing what you are and what you do and what you’re talking about is necessary in order not to be fundamentalist.

I feel a certain glee, I must say. What about all those waldorf representatives who happily say that waldorf’s got virtually nothing to do with anthroposophy or Steiner anymore, those teachers who brag that they don’t even read Steiner and take no interest in anthroposophy — what about all of that in order to secure public funding or attract customers? What about all those attempts to wipe out what it is about, whether this cleaning operation is genuine ignorance or just for the sake of public relations?

When you distance yourself from Steiner and when you drive waldorf out of waldorf, there comes a point when the result can no longer be called waldorf. Waldorf isn’t something arbitrary. It’s not just a label that can contain anything you fancy. Just as I always used to say!


Luckan i frågan om Vidarkliniken:

å ena sidan kan vi säga att den antroposofiska vården är en helhet, och att välja och vraka och lägga åt sidan det som är för antroposofiskt eller för “icke-evidensbaserat”, och så vidare, skulle tillintetgöra hela saken. Man kan således inte, som så många anser, plocka bort de omdiskuterade preparaten och behålla “det som fungerar” (denna dimmiga källa av andlig visdom frikopplad från andligheten?), och ändå ha antroposofisk vård, typ Vidarkliniken fast utan “woo”. Vi talar om något som faktiskt har en mening. Preparaten, liksom allt annat, har en betydelse. Också det som är frånvarande. Jag behöver inte upprepa mig.

å andra sidan kan varken tingen (frånvaro av somliga, närvaro av andra), platsen, tiden eller de övriga omständigheterna någonsin förhindra praktiserad antroposofi. Det är fullt möjligt att tänka sig en antroposofisk läkare som arbetar helt utan tillgång till antroposofiska preparat, utan väggar som är målade i rätt färger, utan tillgång till eurytmister… och så vidare. Det är fullt möjligt att tänka sig en antroposofisk läkare som saknar alla dess tillgångar (eller irrationella fördärv, enligt ett mer skeptiskt synsätt) — och ändå utgår från antroposofi.

Det kan ju förefalla fullständigt paradoxalt och som om jag har tappat det (men det har jag inte).

Kruxet är just att hela debatten har förts som om det handlar om enskilda delar, än värre, om enskilda attribut — som preparaten eller konkreta terapier, eller tillräckligt många av dem i en samling (så att säga). Det är som att diskutera waldorfskolan utifrån färgen på klassrumsväggarna, ullvättarna eller eurytmin. Inget av det är oväsentligt (det är allt från jätteviktigt till, tja, tradition), men är inte kärnan i saken.

Den är beroende av idén, inte av tingen.

Det betyder inte att man kan välja och vraka utifrån egna premisser och ändå ha en antroposofisk klinik eller en waldorfskola (naturligtvis kan man alltid göra ett val, utifrån sitt eget omdöme, men inte att välja och vraka i den meningen människor önskar sig det). Det betyder bara att grunden för allt inte är de konkreta uttrycken, utan det som finns bakom: hur man ser på världen och människan, och hur man därför förhåller sig. Är de biodynamiska vinodlare som följer den biodynamiska traditionen för att få sätta rätt etikett på flaskan i verklig mening biodynamiker (Steiner säger nej)?

Det kommer an på den inre hållningen.

Du kan bygga upp en hel waldorfskola som i yttre avseende är en kopia av den ursprungliga waldorfskolan och som sammanfattar allt som passerar som waldorf om man gör en snabb googling i dag (bildsök på detta är en riktig kitschkavalkad), och ändå inte ha en waldorfskola, för en sådan är inte en fasad. Du kan å andra sidan — teoretiskt sett — stoppa in en lärare med en antroposofisk åskådning i vilken skola som helst och i princip få ett slags waldorfpedagogisk inriktning på det hela, inom vissa gränser kanske. Det krävs inte enbart de yttre förutsättningarna, utan i första hand de inre.

Det har förstås inte som följd att man kan ta bort allt synligt, konkret antroposofiskt (alternativmedicinskt) som stör den evidensbaserade synen och ha något slags “sekulär” Vidarklinik, frikopplad från alla andliga idéer och därmed också en som kan skilja sig från till exempel metoder och medel som bygger på dessa grunder. Tvärtom, allting hänger ihop. Jag tror Steiner säger någonstans att prästen ska vara ett slags läkare, medan läkaren ska vara ett slags präst. (Eller är det pedagoger han talar om?) Det säger väl kanske något.

Och vad den kärnan än är — man kan onekligen tala om den på flera sätt — så är den helt frånvarande i debatten. Kanske av goda skäl, för kanske är den helt irrelevant i de sammanhang som hittills varit aktuella, men det uppstår ett slags fattigdom ur det. När jag härom dagen läste i en debattartikel hur en företrädare för Vidarkliniken framhävde att de minsann inte ryggar tillbaka för existentiella frågor tänkte jag: det är ju precis den diskussionen ni inte vill ha! Den skulle, i sanning, riva upp ett och annat ur djupen — det tror jag.

Jag skulle vilja, och det är ju min personliga preferens och den är kanske unik, jag skulle vilja att antroposofer ville täppa till det där hålet i diskussionen. Eller kanske önskar jag snarare att de kunde det. Det är ett risktagande, för det är en betydligt större sak än avtal och regleringar och sådana konkreta frågor och enskildheter.

Men det är också så (och här kommer ingen att hålla med mig, och förmodligen inte att förstå vad jag vill säga) att enda gången något slags gnista och en potential för genialitet uppkommer är när antroposofi möter resten av världen. När den sitter i ett hörn, slickar sina sår och tröstar sig med sina likasinnade vänners uppskattning — då sker absolut ingenting. När den inte vågar något, är den utan mening. Det är kanske krockarna som borde räknas, inte de glada tillropen från frälsta.

Vad åstadkommer egentligen de antroposofiska institutionerna, förutom att utgöra födkrok för ibland tämligen svåranpassliga andliga sökare? Det är min hypotes att de inte är oskadliga, men det vet ni; det finns mängder av anledningar till det, som inte hör hit. Men jag tror att de skiljer antroposofin från världen, och sänder den ut i periferin i stället för till mitten, med tilltagande dysfunktionalitet som följd såväl hos institutionerna som sådana som hos individerna som befinner sig inom dem. De fossiliseras, dogmatiseras, isoleras. Dysfunktionaliteten varierar i art och grad, men den finns där. Lägg till offentliga inkomster och ett flegmatiskt och bekvämligt drag kommer in i bilden.

Vad som senare följer är en oförmåga — omvandlad i en ovilja, ja rentav en motvilja mot — att ha med den “vanliga” världen att göra, om den vanliga världen inte är undfallande. Den tolkas och omtolkas som illvillig, hatisk, fientlig. Runt sig samlar man hellre anhängare av vitt skilda sorter; alla som känner sig motarbetade av samhället blir allierade, och vips bjuder antroposofin på ett tak åt allehanda galenpannor, konspirationstroende, verklighetsfrämmande drömmare, “kritiska” tänkare som inte först har lärt sig tänka, skådare av både det ena och det andra, ett inte oansenligt antal hyperkänsliga damer, de allmänt naiva, svärmare och flummare, och så vidare. Och det vore lätt att beskriva anhängarskarorna i elaka stereotyper.

Det är väldigt många vars tänkande inte kännetecknas av någon anmärkningsvärd klarhet. I valet mellan Ahriman och Lucifer, tycks Lucifer locka mer. Och där har det gått fel. I stället för att gå in mot mitten — inte att bli som alla andra, men att befinna sig bland dem — väljer man den trygga enklaven i periferin. På ett sätt som i inget avseende främjar de existentiella frågorna eller kärnan i saken.


Jag ska för sakens skull kludda ned min spådom: om fem år, när den tillfälliga respiten för de antroposofiska preparaten går ut, kommer ett mindre antal att ha registrerats, resten inte. Huruvida detta verkligen kommer att hota Vidarklinikens verksamhet återstår förstås att se. Att Ursula Flatters var nöjd med beskedet om att inga undantag kommer att ges för antroposofiska preparat och att befintliga regler ska gälla också dem, förvånade mig lite. Det är trots allt regler som Vidarkliniken alldeles nyss ansåg omöjliga att uppfylla. Men kanske var beskedet ganska väntat. (Jag tror det.) Jag tror också att fler landsting kommer att ha ifrågasatt och kanske sagt upp sina avtal med kliniken. Ingen kommer att veta ett skvatt mer om antroposofi.


Skrivet ur den praktiska erfarenheten, inte ur det teoretiska eller intellektuella:

den som är annorlunda har inte råd att vara medioker (eller sämre). Att avvika från normen men inte klara att lyfta sig ur det medelmåttiga är döden, mer eller mindre. Då är det fördelaktigare att vara som andra.

Jag vet hur det är. Jag har alltid varit för annorlunda för att passa in bland den genomsnittliga mänskligheten och för medioker för att höja mig över den. Det duger inte.

Ibland får jag känslan att antroposofer befinner sig i ett liknande predikament, som kollektiv betraktat. Förlåt mig om det framstår som en förolämpning. Men det är så.

När Pessoa skriver om de andliga mästarnas språk, noterar han på sitt oefterhärmliga vis att det är skillnad på att vara överlägsen normen och att vara oförmögen att uppfylla den.

Detta bara som en reflektion som kom över mig i morse, när jag läste om de senaste turerna. Inte för att vara sådan, men det är inte en överraskning om det inte blir frånvaron av en från Vidarklinken önskad reglering av preparaten, som stjälper verksamheten, utan det att subventionerna upphör. Bristen på antroposofiskt engagerade läkare kommer till. I längden.

Men kanske är det så, som jag läste i det nyhetsblad som skickas ut från Dornach en gång i månaden, att det skiter sig i antroposofiska verksamheter för att antroposofer på grund av sina andliga kvaliteter (ett ”överskott av ande”, inte desto mindre!) inte inkarnerar fullkomligt i den fysiska världen. (Anthroposophy Worldwide 2016/06.) I sanning en svårartad situation.