På Ytterjärna forum finner man sedan någon vecka en debattartikel av Göran Rosenberg som, när den ursprungligen publicerades för åtta år sedan, irriterade mig. Irriterar mig gör den kanske fortfarande, å andra sidan har jag utvecklat en kortare stubin också för dem som vill se varje skrymsle av tillvaron evidensbaserad — kort sagt, kanske irriterar jag mig mer på alla fronter, vilket leder till den behagliga situationen att inget irriterar mig på riktigt. Jag vill inte återkomma till sakfrågorna; de är alldeles för tråkiga. Jag inser förstås att Ytterjärna forums långsiktiga syfte med publiceringen är att bereda vägen för större frihet för och ekonomiskt understöd till antroposofisk vård. Andra argumenterar mot det både hellre och bättre än jag.
Men jag har följt några diskussioner om Rosenbergs artikel. De följer naturligtvis ett mönster som jag noterat på många andra håll, annars vore mina observationer inte värda att ta upp. (Om de nu alls är det — på sätt och vis är de triviala…) Man säger: hur kan Rosenberg, som ju inte kan betraktas som en imbecill, och som dessutom är en skapligt begåvad författare, falla för något som oerhört dumt som antroposofi? För att lösa denna besvärliga knut, måste man dra den förhastade slutsatsen att Rosenberg inte har förstått vad det är han fallit för, vad det är han “försvarar”. Om man bara är fullt informerad, lyder antagandet, kan en intellektuellt normalt funtad människa inte dras till något så bisarrt. En sådan människa måste helt enkelt vara dum i huvudet — på något sätt. Alternativt måste han sakna insikter och kunskaper som, om han besatt dem, skulle få honom att inta den motsatta positionen. (Jag vill här tillägga att Rosenbergs kapitel i boken Inspirerad av antroposofi inte ger vid handen att han skulle vara en djupt insatt eller hängiven antroposof, snarare får man intrycket av en människa som rör sig i utkanten av något som milt fascinerar honom.)
Med andra ord: man säger att ingen synbart intelligent människa kan uppskatta något som man själv menar strida mot förnuftet, mot fakta om världen, et c. Då måste man frånkänna denne makten över sina egna ståndpunkter, deklarara att vederbörande är mindre vetande, och därför har förirrat sig. I Rosenbergs fall kan man således medge att han är en duktig författare — de är ju inte alltid rationella, och det kan egentligen inte begäras av dessa logiskt handikappade men fantasifulla varelser! — men i övrigt vet han inte sitt eget bästa. Om han bara hade de rätta kunskaperna, och om han hade förmågan att förstå de rätta fakta, skulle han ändra uppfattning. Det är naturligtvis fullt möjligt — det kan vara så, eller inte.
Generellt har s k skeptiker och många andra som håller sig själva för rationella människor en övertro på att information — den enligt dem korrekta informationen — ska få andra att ändra sig. De utgår från att motståndarens motvilja mot att underordna sig deras perspektiv beror på att motståndaren inte har tagit till sig fakta och information eller att motståndaren är korkad. Intagandet av en “okonventionell” ståndpunkt måste bero om inte på total dumhet så på partiell sådan. En blind fläck i förståndet.
Som sagt, så kan det förvisso vara. Eller inte. Och man kan t ex evidensbasera varenda liten del av sitt liv samtidigt som man lider av sina egna blinda fläckar i förståndet — kanske rentav i praktiken är en total idiot. Vilket jag inte vill anklaga någon i aktuella diskussioner för att vara, för att nu betona det. Tvärtom. Men folk lider i alla fall av en blind fläck, den rätt naiva tron på att om den med “felaktig” uppfattning hade tillgång till samma information och kunskap som jag, om han såg ljuset, då skulle han omgående dela min uppfattning. (Och, som en parentes, alla i världen skulle bli som svenskar — som i all sin extrema egenart är övertygad om att vara den universella människan — i det ögonblick sanningen om det rätta och riktiga livet uppenbarade sig för dem. Sålunda: om vi bara informerar folk om att gud inte finns, så att de skådar rationalitetens ljus, är steget kort till genuspedagogiskt dagis och Bamses värdegrund.) Man agerar som om det ur fakta bara finns en möjlig slutsats att dra, bara en möjlig värdering att anamma, och att den som drar den olämpliga slutsatsen har fel fakta eller är oförmögen att begripa den.
Men att tro att antroposofer måste vara korkade — om så bara på den punkten där antroposofin lyckats glida in, som genom en av förnuftet obevakad bakdörr in i medvetandet — är naturligtvis att underskatta hela saken. Det händer att när jag någon gång påpekat att antroposofer inte per definition är idioter, så kommer svaret att det möjligen ibland på ytan kan verka som att de inte är det — men de måste ändå vara det, allt annat är omöjligt, eftersom de annars skulle ändra sig. Det lider allså av en fläckvis idioti, som inte visar sig i att personen är ett dräglande fån, ytligt betraktat, men som ändå punktvis är lika förödande för ett fullständigt sunt intellekt. Även en punktvis idioti sätter naturligtvis krokben för hela tänkandet — det står inte “rätt” till.
Det komiska och förutsägbara är förstås att antroposofer, i det att de är ungefär lika stora idioter som alla andra människor (det ligger i sakens natur, då de ohjälpligen är människor, skulle herr Hund ha sagt), håller på på precis samma sätt. Den som inte underordnar sig de antroposofiska förklaringsmodellerna, eller i alla fall ställer sig snällt och okritiskt (ödmjukt, är slagordet) under deras mjuka, omtänksamma paraply, har bevisat att han inte har förstått. Det är en cirkel som är svår att bryta sig ur. Om människor bara förstår, inser de antroposofins värde; inser de den inte, har de inte förstått. Det kan bero på att de inte är karmiskt redo än, varför man med paternalistik omtanke kan klappa en trögfattad människa (eller hela samtiden) på huvudet som mindre vetande, samtidigt som man som utvald solar sig i ljuset från de egna högre insikterna. Att någon skulle kunna förstå och ändå dra en annan slutsats ligger utanför det tänkbara. Jag tänkte mig förut att detta var fråga om något slags sekteristisk försvarsmekanism, den “troende” falangens desperata försök att leva i en oförstående omvärld. Men det “roliga” — eller oroande — är att notera att detta tankemönster finns överallt. Den övertygades hjärna måste helt enkelt producera förklaringsmodeller till att andra inte inser sanningen fastän den serveras dem på guldfat.
