Det utvalda barnen #2

Den andra delen i dokumentären om Solvikskolan sänds i TV1 i kväll klockan 20:00 (finns redan på SVTplay för den otålige). Jag har ännu inte sett den, men kommer naturligtvis att göra det. Det är några saker som har uppkommit i diskussionerna och debatten efter att den första delen sändes. Även om jag har svårt att ägna lika mycket energi åt det här ämnet som jag gjorde förr, känner jag mig ändå manad att försöka ge en förklaring och ta mig an argumentationen kring några av dessa ting.

Det har hävdats att dokumentären gör fel i att dra in waldorfpedagogiken, eftersom Solvikskolan, hävdas det, inte var en waldorfskola. Det är fel. Solvikskolan har alltid varit en waldorfskola. Det är lika självklart att Solvikskolan var en waldorfskola, som det är självklart att Waldorfskolefederationen (eller dess föregångare) inte har något ansvar för Solvikskolan när skolan inte var medlem där. Mängder av waldorfentusiaster och antroposofer hade inte varit eld och lågor över Solvikskolan om den inte, de facto, hade varit en waldorfskola. Allt annat är en barock tanke.

Solvikskolan beskrev sig så här (deras hemsida från 2009, men beskrivningen hänger kvar, se nuvarnade websida, och var sannolikt inte ny 2009 heller, men detta är de tidigaste belägg jag kan rota fram online):

“Solvikskolan är en fristående skola med Waldorfkursplan. Skolan arbetar enligt den antroposofiska andevetenskapens pedagogiska uppslag, Waldorfpedagogiken.”

Att Solvikskolan inte kallar sig waldorfskola utan en skola med waldorfkursplan (samma läroplan som övriga waldorfskolor), som tillämpar antroposofisk andevetenskaplig pedagogik, alltså waldorfpedagogik, har att göra med att endast skolor som tillhör de nationella organisationer som samarbetar med det tyska Waldorfskoleförbundet får kalla sig waldorfskolor (termen är varumärkeskyddad). Solvikskolan hade inte kunnat kalla sig waldorfskola. Men de skyltade i alla fall med en ärlig beskrivning av vilken grund de stod på — vilket är mer än man kan säga om många andra waldorfskolor.

Kort sagt: att en skola inte kallar sig waldorfskola, betyder över huvud taget inte att den inte är en, men Waldorfskolefederationen har inget ansvar för hur en icke-medlemsskola sköts.

Waldorfskolefederationen har däremot självklart ansvar för alla de andra waldorfskolorna, som är medlemmar, och som använder samma andevetenskap och pedagogiska uppslag som Solvikskolan. Det är värt att understryka: den antroposofiska grundsynen är exakt densamma.

Skiljer det sig, är det i de smärre detaljerna. Till exempel slår det mig ganska snabbt att andra waldorfskolor sannolikt och genomsnittligt haft mer traditionell katederundervisning. Att barnen ska ligga i en hög på en matta eller springa runt och terrorisera varandra är naturligtvis inte intentionen med waldorfpedagogiken. Inte heller, för den delen, är poängen med antroposofin att forma obildade narcissistiska tölpar som inte kan passa in i samhället. Det finns inget gigantiskt kunskapsförakt hos Steiner, även om han har en syn på barn som medför att barn bör undanhållas “materialistisk” kunskap. Det betyder inte att han tyckte att barn ska växa upp och bli, tja, vuxna idioter. Avsikt och konsekvenser befinner sig inte alltid i harmoni.

Mitt intryck är att Solvik möjligen — möjligen! — skiljer sig från andra waldorfskolor i en aningen lägre akademisk nivå och aningen större kaos. Det förra beror nog sannolikt på det sistnämnda.

Likheterna är, som sagt, ändå slående. Den estetiska omgivningen, som får andra skolor att se lite fattiga ut. Synen på att faktakunskaper är skadliga, särskilt för små barn (torr, kall, död intellektuelism som förstelnar den mänskliga anden). Inga waldorfskolor har haft rektor innan de tvingades till det. Inga waldorfskolor har använt vanliga läroböcker — eller tryckta böcker över huvud taget. Det gäller de yngre barnen, innan högstadiet. (För att vara helt korrekt, ska jag nämna att jag minns en tryckt — antroposofisk — läsebok, som vi hade tillgång till vid utvalda tillfällen. Ingen regel helt utan undantag, således.) De äldre har kunnat ha enstaka tryckta böcker, men förfärdigar i huvudsak också alla läromedel själva. Kunskapsstoff förmedlas, i den mån det förekommer, genom att barnen kopierar lärarens bilder och text från svarta tavlan. Den mer intellektuellt inriktade undervisningen sker, i den mån den förekommer, under drygt en och en halv timme på morgonen, den så kallade morgonperioden. Mycket av tiden går åt till målning och teckning; inte åt skrivtecken och ord.

I en waldorfskola finns det så mycket som är viktigare än det föraktade intellektuella, som därför får stryka på foten — det är alltid teaterspel som ska repeteras, saker som ska tillverkas, musik som måste övas, uppträdanden till månadsfester, osv. Lärostoffet är sagor och legender och gudaberättelser och myter. Matematiken kommer i form av änglar eller vättar, som ritas med kritor. I geografin kan kartor målas i vått-i-våttteknik, som inte medger några skarpa konturer. Bokstäverna lärs långsamt med formteckning, en waldorfpedagogisk specialitet. Allting tar oändlig tid, och det är inte underligt att eleverna hamnar efter och får kunskapsluckor som aldrig kommer att hinna fyllas. Det är många waldorflärare (för att inte säga alla de waldorflärare som har grunden i antroposofin) som skulle hålla med Pär Ahlbom i att vanlig undervisning är livsfarlig. Den vanliga skolan utgör ett slags skräckfantasi inom waldorfvärlden; de ser på den vanliga skolan såsom frälsta betraktar de förtappade. Att inte vara frikostig med sanningen gentemot myndigheter (eller “fel” personer över huvud taget) är bara en dygd.

Den intellektuella nivån är en sak; människoidealet en annan. Ingen waldorfskola vill skapa “futtiga människor”; det vore nämligen inte så bra för mänsklighetens andliga evolution. Fysiskt mod i barndomen, då människan inkarnerar i sin fysiska kropp, främjar andligt mod senare i livet; det är, antroposofiskt sett, inte en konstig tanke. Allting, som fysisk styrka vs fysisk svaghet, motorisk smidighet vs motorisk klumpighet, konstnärligt begåvning och obegåvning, skönhet och fulhet, har kopplingar till erfarenheter i tidigare liv och påverkar kommande.

Frihet är inte, till exempel, friheten att studera i en bok med en tryckt text. Öppensinnigheten är bara öppen åt ett håll.

2 thoughts on “Det utvalda barnen #2

  1. Tack för din spännande blogg om en grupp jag känner till hyggligt men inte är en del av!
    En fråga: hur ser framtiden ut? Är antroposoferna en växande grupp?
    Stannar ungdomar som växer upp i en antroposofisk miljö kvar, eller lämnar många gemenskapen när de blivit vuxna?
    Och hur ser tillströmningen utifrån ut? Antroposofer ägnar sig väl inte åt aktivt missionerande (jag vet, det är inte någon religion). Vilka söker sig hit i vuxen ålder? Svärmare? Sökare? Människor med problem? Folk som dras till den kulturella helheten?

  2. Hej och tack för din kommentar!
    Mitt intryck är — jämfört med hur det såg ut för antroposofin på 80-talet eller jämfört med när jag började intressera mig för den här världen för drygt tio år sedan — att framtiden för antroposofin i Sverige inte ser så ljus ut. Det var ju en väldigt fart på saker på 80-talet — Vidarkliniken öppnades, Kulturhuset byggdes, waldorfskolorna (inkl förskolor) mångfaldigades. Waldorflärarutbildningen har ju aldrig återhämtat sig efter att ha blivit utslängd från universitetet. (Förmodligen för att den inte längre hade den livskraft den hade på den tiden den stod helt på egna ben, innan införlivningen med Lärarhögskolan.) Vidarkliniken har ju stängt. Rudolf Steinerseminariet är borta. Biblioteket igenbommat. Saltå Kvarn har övergett det biodynamiska, vilket har haft konsekvenser för den biodynamiska odlingen. Antroposofiska Sällskapet har väl ingen tillströmning av yngre. Någon växande grupp är antroposoferna inte längre. Och i och med att det knappt utbildas waldorflärare längre och att återväxten av antroposofer är låg är det ju tveksamt om det som är waldorf i waldorfskolorna verkligen kommer att bestå — min intuition är att det blir allt mindre av någon genuin antroposofisk grund och mer av yta och fasad. (Man kan ju imitera alla waldorftraditioner och måla väggarna i lasyrfärger, osv — men det är ju inte samma sak som att göra dessa saker pga en genuin andlig övertygelse.) Men vem vet hur det kommer att bli — trender kommer och går. För tio år sedan hade man (läs, jag) ju inte anat att den antroposofiska världen skulle vara så här stukad i dag.

    Jag tror att de flesta som vuxit upp i rörelsen inte stannar — däremot är det nog många av dem som som inte själva varit direkt missnöjda med sin skolgång som sätter sina barn i waldorfskola. Det ses nog ofta som det enda rätta, är mitt intryck, även om de själva inte har gått in i den antroposofiska idévärlden aktivt. En del barn till antroposofer och fd waldorfelever går ju in i projekt som t ex YIP, men det är lite oklart för mig vad det har med antroposofi att göra — förutom att de arbetar på olika antroposofiska verksamheter i världen (något slags voluntärarbete — alltså gratisarbete) och träffas och kommunicerar i, förlåt mig, floskler. Det finns ju också en ungdomssektion vid Goetheanum. (En del som är aktiva där är dock påfallande gamla.) Jag tror att det i den tyskspråkiga waldorfvärlden kan vara fler unga som hittar in i antroposofin, eftersom den tyska antroposofiska världen är så mycket större.

    Det är en intressant fråga vilka som söker sig dit, i den mån någon söker sig dit. Waldorfskolan är ju ett slags missionerande, men den funkar väl inte så längre. Förr kunde man prata med de äldre eleverna om antroposofi och så, mer öppet alltså. I antroposofiska familjer kunde man absolut ha intentionen, eller förhoppningen, att barnen skulle fortsätta till introduktionsåret i antroposofi på Steinerhögskolan eller till Dornach för vidare studier. Numer är det säkert lite annorlunda.

    Antroposofin har väl alltid attraherat sökare och människor med problem exempelvis (varför dessa kategorier har varit välrepresenterade i lärarkåren på waldorfskolor — vilket kanske inte alltid har varit så bra). Numer kanske det finns ett större inslag av att folk i “alternativsvängen” söker sig dit. Är man t ex vaccinmotståndare eller gillar alternativmedicin kanske det känns behagligt att söka sig till antroposofiska läkare eller att skicka sina barn till waldorf om man ser med skepsis på den vanliga skolan. Men det är ju inte direkt p g a något genuint intresse för antroposofi utan mer ett utslag av att man valt bort något annat.

    Detta är väl inga definitiva svar direkt, men vad jag spånar fram så här ur huvudet.

please leave a howl, a bark, a growl, a tail-wag or a comment! (comments are moderated, thus it might take a while for them to appear on the blog)

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s