Den här förlamande blockeringen kring skrivandet som övermannat mig det senaste året — de senaste åren? kanske sedan alltid, mer eller mindre? — måste besegras. Att inte göra det vore för plågsamt. Det är trots allt det enda jag kan; det enda jag någonsin kunnat, vilket bara innebär än sak, att jag var ännu sämre på allt annat. Och så brister man också i detta, det enda. — — — Har på sistone haft anledning att återbekanta mig med min skräck för barn. De är de kusligaste varelser. Små tyranner, våldsverkare, Behring Breiviks i miniatyr, hela bunten. “Du har ju varit barn själv!” har folk ibland sagt till mig. Ja, just det. Jag var rädd för barn då också; ännu räddare än nu, eftersom jag inte kunde fly. — — — Våren har kommit, med tvekan. Första lunchen i skogen i söndags, i solen, vid en ännu istäckt sjö. Rudi säger, som ni vet, att jorden också andas, fast mer i en enbart andlig bemärkelse än vad som gäller vår fysiska, mänskliga andning. Under hösten andas jorden in; inandningens topp nås vid vintersolståndet, vid jultiden. Då, när allting vilar, är jorden som mest levande i andlig bemärkelse; alla de andliga krafterna bär den inom sig. När våren kommer, och jordytan börjar leva, är det en följd av jordens utandning; de andliga väsendena söker sig ur jorden och ut i kosmos. Den andra toppen, den maximala utandningen, nås i midsommartid. I denna levande rytm, denna rörlighet, finner man det andliga; inte i de döda, abstrakta teserna. Nåja, kanske inte, men det är vad han säger på ett ungefär. Människans rytm står i samband med jordens: att riktigt uppleva den innebär ett ökat naturmedvetande under våren, att så att säga följa rörelsen utåt då elementarkrafterna riktas mot kosmos; under hösten, tvärtom en rörelse inåt, in i självmedvetandet. Så mycket som han talar om detta (eller har jag varit ensidigt fokuserad?), finner jag det lustigt att i redogörelser för “vad han trodde på”, oavsett vem som ger dem, har detta väsentliga en så liten plats. — — — Läst Marguerite Duras. Alltid denna besvikelse över att inte kunna gripas av det som griper andra, eller helt enkelt att inte begripa. Den befarade dumheten, som förföljer mig som en skugga. Boken säger mig ingenting; jag läser den mekaniskt.
the ethereal kiosk 