2017.03.24

Jag tror att det som hände med skrivandet var att det kom under samma tryck som allt annat i livet, och upphörde att vara fritt. Det blev utsatt för skam och skuld. Som hur man skämdes som barn över att alltid ha gjort den sämsta målningen, att vara den mest omusikaliska, att inte kunna få händerna att utföra det som hjärnan sa att de måste, och framför allt, att inte leva upp till, att inte ens kunna imitera, de sociala koderna. Att ständigt misslyckas, att aldrig duga. Skulden över att alltid vara till sin egen och andras besvikelse, som om man vore skyldig tillvaron något annat. Man är egentligen bara fri när man är helt ensam, och till och med då måste man dras med sig själv. – – – Emellanåt får jag nyhetsbrev från Antroposofiska Sällskapet — jag måste ha anmält min adress någon gång — och det livar upp. Men puffarna för retreats på temat att finna sig själv – betitlade sådant som “vägen till dig själv” och dylikt, om minnet inte sviker — får mig alltid att önska mig det motsatta: till vägen bort från mig själv. Att helt enkelt grundligt tappa bort mig själv. – – – I en artikel om en man som levde i skogen i flera decennier utan annan kontakt med civilisationen än stöldräder, fann jag påståendet att i frånvaron av andra kan man faktiskt bli av med sig själv, man blir ingen, man bara existerar. Där råkade jag också på uttalandet att “the true solitary does not seek himself, but loses himself”, som tillskrevs Thomas Merton. I någon mening, har jag känslan av, är detta egentligen inte oförenligt med vad Rudi säger. Alltihop beror som vanligt på vad man menar, i detta fall med att finna sig själv och att tappa sig själv. – – – Bär Marguerite Duras tillbaka till biblioteket, och koncentrerar mig på en engelsk fåraherdes biografi och en bok om skogen. Alltid en välsignelse att läsa något som har ett innehåll.

Advertisements