2017.04.29

En frågeställning som jag på grund av upplevelser i verkliga livet och på internet allt intensivare umgås med: hur långt ut i vildmarken måste en människa bege sig för att undkomma samhällsfrågorna? Hur långt måste man fly från mänskligheten för att slippa producera ställningstaganden och argument i politiska frågor? Finns det någonstans i detta land en plats för barnsliga människor — det kanske enbart är jag kvar i den kategorin — som inte ids debattera hur samhället utvecklas, som inte brinner för idén att allting är politiskt? Jag står svarslös inför kraven att ständigt tycka till och alltid ha argument. Jag tror, inbillar mig kanske, att det finns en sfär i livet som är bortom diskussionerna om samhällets styrning och kollektivets väl; jag tror att den sfären är stor för mig, och jag vill göra den ännu större, medan den är minimal, ja obefintlig vad det verkar, för andra, och för dem är det enbart ett larvigt småbarns privilegium att fokusera på de små frågorna — djur, natur, konst, litteratur… hur man själv ska leva, en enskilda människan, denna obetydliga småsak — i stället för att vara den ansvarstagande vuxne som ger akt på de stora frågorna, alltså samhällets reglering och hur de andra människorna ska påverkas att leva, alltid för sitt eget bästa givetvis. Jag har inga stora lösningar; jag har knappt små lösningar. Jag kan inte styra andra; jag kan bara mycket bristfälligt få styr på mig själv. Jag vill så långt ut i vildmarken att bara naturen talar, och samhällsfrågorna tystnar.

Advertisements